Ideologierna - samhalle

Ideologierna
PDF skapad med hjälp av det öppna källkod-verktyget mwlib. Se http://code.pediapress.com/ för mer information.
PDF generated at: Thu, 05 Nov 2009 12:00:51 UTC
Innehåll
Artiklar
Konservatism
1
Liberalism
6
Anarkism
12
Kommunism
23
Socialism
30
Fascism
36
Feminism
41
Ekologism
54
Referenser
Artikelkällor och författare
55
Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare
56
Artikellicenser
Licens
57
Konservatism
1
Konservatism
"Konservativ" hänvisar här. Se konservativt fält för det fysikaliska begreppet.
Den här artikeln ingår i
serien om → Konservatism.
Ideologier
Socialkonservatism
Liberalkonservatism
Nykonservatism
Neokonservatism
Paleokonservatism
Radikalkonservatism
Värdekonservatism
Kristen höger
Lundakonservatism
Nationalkonservatism
Partier
Konservativa partier
International Democrat
Union
Europeiska folkpartiet
redigera
[1]
Konservatism (av latinets conservare, bevara) är benämningen på en politisk idétradition som har sitt moderna
ursprung hos den irländska filosofen Edmund Burke och hans kritik av den franska revolutionen och de idéer som
den stod för. Själva begreppet konservatism myntades av den franska politikern François-René de Chateaubriand
genom hans tidskrift Le Conservateur. Konservatism är definitionsmässigt höger på den politiska
höger-vänsterskalan. Detta härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling efter revolutionen.
Ibland används begreppet konservatism inte för att beteckna de politiska idéer som Edmund Burke stod utan för att
beskrivningen en generell vilja att bevara status quo. Denna så kallade strukturkonservatism ska inte sammanblandas
med den politiska konservatismen.
Konservatismen grundläggande principer
Konservatismen har två grundläggande pelare som tillskrivs lika stort värde.
1: Konservatismen anser att det existerar en naturlig lag. Denna naturliga lag är en universell objektiv etisk ordning
som människan inte kan förändra och som existerar oberoende av människors vilja. När människor väljer att leva i
enlighet med denna ordning tror konservatismen att samhället och människan utvecklas på ett relativt harmoniskt
och lyckligt vis. Framsteg för konservatismen är således när människor lever mer och mer i enlighet med den
naturliga lagen och man anser därför att värderelativismen är bakåtsträvande.[2] [3]
2: Konservatismen anser att människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida. Denna
ofullkomlighet gäller även hennes förnuft och därför anser konservatismen att människan inte enbart med hjälp av
förnuftet kan upptäcka och tillgodogöra sig den naturliga lagen. Istället menar konservatismen på att den naturliga
lagen främst kan synliggöras genom kultur, traditioner och sedvänjor. Dessa har nämligen skapats spontant över flera
generationer genom trial-and-error vilket medför att den naturliga lagen med tiden utkristalliseras allt tydligare i
dessa. Denna små stegens utveckling kallar Edmund Burke för innovation.[4]
Konservatism
2
Det finns andra än konservativa som kan gå med på en av dessa två pelare men det är kombinationen av dem två så
utgör kärnan i konservatismen. Thomister anser till exempel att det existerar en naturlig lag men de anser också den
går att upptäcka den hjälp av förnuftet och skolastiken. Friedrich von Hayek i sin tur delade konservatismen kritik
emot förnuftstron men ansåg inte att det går att upptäcka en naturlig lag genom kulturen och traditionerna.
Utifrån tankarna i dessa två pelare har Russell Kirk formulerat sex
principer som beskriver konservatismens huvuddrag:
• Tron på en transcendent ordning, baserad gudomlig ordning eller en
naturlig lag.
• En förkärlek för den mänskliga existensens mångfald och
mysterium.
• Övertygelsen att samhället behöver hierarkier och klasser som
uttrycker naturliga olikheter.
• Tron att det finns ett nära samband mellan privategendom och
frihet.
• Tron på sed, konvention och hävd.
• Erkännande av att innovation bör ske i enlighet med existerande
traditioner och sedvänjor, vilket innebär respekt för det politiska
värdet av klokhetens dygd.
Utifrån sina principer riktar konservatismen traditionellt sett kritik
emot sina motståndare utifrån fem punkter.
Edmund Burke, konservativ tänkare,
(1729-1797).
1: Konservatismen menar på att de politiska ideologierna lider av en
överdriven förnuftstro. De inser inte att människan förnuft är kraftigt begränsat och att dessa begränsningar leder till
att alla planer som enbart bygger på förnuftet alltid kommer föra med sig oförutsedda (och allt som oftast mycket
negativa) konsekvenser.
2: Konservatismen menar på att de politiska ideologierna ofta förändrar utan att förbättra. De omkullkastar kultur
och tradition bara för omkullkastandets skull och begriper inte sedvänjornas värde.
3: Konservatismen menar på att de politiska ideologierna är mer intresserad av att skissera på nya samhällen än
utveckla det som vi har, och att dessa skisser därför troligen inte står i samklang med den naturliga lagen.
4: Konservatismen menar på att de politiska ideologierna blundar för människans mörka sidor. De politiska
ideologierna tror att det går att uppnå utopier (perfekta samhällen) där människans ondska kommer vara bortblåst.
Konservatismen menar på att detta är en naiv syn på människan och motiven/viljan att göra onda handlingar
(girighet, maktlystnad, lust etc.) alltid kommer finnas i alla samhällen eftersom de är medfödda.
5: Konservatismen menar på att de politiska ideologierna blundar för och motarbetar de naturliga skillnader som
finns mellan människor. Att människor är olika och olika bra på olika saker är varken fel eller något som bör
bekämpas. Dessa försök att bryta ned de naturliga olikheterna kallar konservatismen för nivellering eftersom den
enda möjliga konsekvensen av en sådan process är att de naturliga talangerna jämnas ner till de talanglösas nivå.
Ibland leder tudelning mellan å ena sidan konservatismen tro på en naturliga lagen och å andra sidan konservatismen
ovilja mot stora förändringar till missuppfattningar om konservatismen. Om man fokuserar främst på
konservatismens andra pelare kan man få uppfattningen att konservatismen i till exempel Sverige skulle vilja bevara
socialdemokratins institutioner och ideal eftersom de funnits en längre tid. Då glömmer man bort att
socialdemokratins system för en konservativ inte är en del av den naturliga utvecklingen i samhället utan resultatet
av ett massivt förnuftsbygge som går i bjärt kontrast till västerlandets traditionella värderingar och kultur och därmed
de konservativa idealen.[5]
För en konservativ kan det därför vara fullkomligt naturligt att vara mycket radikal och förespråka mycket
omfattande förändringar av socialistiska/liberala samhällen i syfte att främja ett återupprättande av en ordning som
Konservatism
står närmare i samklang med den naturliga lagen och som möjliggöra en naturlig (av staten inte styrd)
samhällsutveckling. Detta för att samhället åter ska börja skapa innovationer och därigenom på nytt skrida framåt.
Bland konservativa politiker som genomfört omfattande reformer och samhällsförändringar under kort tid märks
bland annat Margaret Thatcher och Ronald Reagan.
Konflikter inom konservatismen
Liberal- och socialkonservatism
Inom konservatismen existerar det schismer som oftast härrör ifrån betoningar av olika principer inom
konservatismen. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglikanska som drar mer åt liberalkonservatismen
och den kontinentala som drar mer åt socialkonservatismen. Den stora skillnaden mellan dessa är synen på staten,
där anglikansk konservatismen är mera negativt inställd medan "den europeiska" konservatismen bejakar staten som
"den stora förhindraren av katastrof" (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta emot
välfärdssystem, medan socialkonservativa ser välfärdslösningar som nödvändiga för att undvika social misär och
klassplittring (Benjamin Disraeli). Liberalkonservativa är också ofta mer välvilligt inställda till globaliseringen än
vad socialkonservativa är. Medan Edmund Burke lade grunden för all form av konservatism, har inflytandet från
Joseph De Maistre och Friedrich Hegel varit avgörande för den kontentinala konservatismens parallella
idéutveckling med den anglikanska konservatismen.
Neo- och paleokonservatism
En annan schism mellan konservativa som härrör ifrån att man betonar principer olika är den konflikten som finns
mellan neokonservativa och paleokonservativa i modern amerikansk konservatism.
Neokonservatismen anser att det finns en tämligen god uppfattning om vad den naturliga lagen omfattar för
värderingar. Till dessa räknar man frihet, demokrati/självstyre, familj, äganderätt, gemenskap etc. Man menar därför
också på att vi har ett ansvar för att sprida dessa värderingar till de platser där de inte finns och att det är rätt att, med
militärt våld om så krävs, avsätta diktaturer som motarbetar dessa värderingar.
Paleokonservatismen menar i motsats till detta att även om det stämmer att vi har en god uppfattning om den
naturliga lagen så kan vi inte ”exportera” den hur som helst. Den respekt vi har för den naturliga lagen kommer ur vår
historia och den har en tydlig förankring i vår kultur och litteratur. Även om den naturliga lagen är sann för alla
människor över hela jorden kan man inte skapa förankring för den bara genom förnuftet, den måste också förankras i
kulturen och traditionerna och det tar tid. Därtill kan vi inte förutse konsekvenserna av att försöka förändra andra
samhällen ifrån grunden och risken blir att man gör samma fel som de franska revolutionärerna gjorde.
George W. Bush presidentskap har ofta kallats neokonservativt och Dick Cheney har ofta pekats ut som en ledande
företrädare för den linjen inom administrationen. Pat Buchanan identifieras ofta som en ledande paleokonservativ
politiker.
3
Konservatism
Skillnader från land till land
Vilka traditioner som anses bra att bevara varierar därför naturligtvis mellan olika personer och framförallt beroende
på vilken kultur man befinner sig i. I USA exempelvis, tycker många konservativa att det är viktigt att bevara
amerikanernas rätt att bära vapen, eftersom denna tradition har funnits länge i USA:s historia. I Europa betonar de
konservativa snarare civilsamhället, och rätten att slippa behöva bära vapen för att skydda sig själva.
Partibildningar och andra sammanslutningar
Dock finns det egentligen inga riksdagspartier i Sverige som till någon större del tar hänsyn till konservativa
perspektiv, även om Moderata samlingspartiet officiellt är liberalkonservativt. Kristdemokraterna, och då särskilt
dess ungdomsförbund KDU, är de som i praktiken står närmast konservatismen, även om partiet inte är uttalat
konservativt. Internetcommunityn Konservativt forum samt studentföreningen Föreningen Heimdal i Uppsala är
också två sammanslutningar som företräder den konservativa ideologin i Sverige. Storbloggen Tradition & Fason
bedriver klassisk konservativ opinionsbildning på Internet, med skribenter från framför allt moderaterna och
kristdemokraterna.
Kända konservativa
Filosofer och intellektuella
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Edmund Burke
Joseph De Maistre
Russell Kirk
T.S. Eliot
Erik von Kuehnelt-Leddihn
Alexis de Tocqueville
Georg Wilhelm Friedrich Hegel
Charles Maurras
William F. Buckley, Jr.
Alexander Solsjenitsyn
Erik Gustaf Geijer under dennes tidigare period.
Tage Lindbom
Rudolf Kjellén
Michael Oakeshott
Roger Scruton
Robert Nisbet
Richard Weaver
Claes G. Ryn
Irving Babbitt
Eric Voegelin
Leo Strauss
Harald Hjärne
Statsmän och politiker
• Louis Gabriel Ambroise de Bonald
• Furst Metternich
• Otto von Bismarck
• Benjamin Disraeli
• Winston Churchill
4
Konservatism
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Helmut Kohl
Margaret Thatcher
Charles de Gaulle
Ronald Reagan
George W. Bush
Arvid Lindman
Jarl Hjalmarsson
Anders Björck
Fredrik Reinfeldt
Externa länkar
• Svenska informationsportalen Konservatism.se [6]
• Conservatism FAQ [7]
•
Wikiquote har citat av eller om Konservatism
Referenser
[1]
[2]
[3]
[4]
[5]
[6]
[7]
http:/ / sv. wikipedia. org/ w/ wiki. phtml?title=Mall:Konservatism& action=edit
Stanlis, Peter, Edmund Burke and the Natural Law (1958), The University of Michigan Press
Pappin, Joseph L., The Metaphysics of Edmund Burke (1993), Fordham University Press
Kirk, Russell, Enemies of the Permanent Things: Observations of Abnormity in Literature and Politics (1969), Arlington House
Russello, Gerald J., Conservative Thought and Public Policy (http:/ / www. mmisi. org/ ma/ 40_04/ russello. pdf)
http:/ / www. konservatism. se
http:/ / turnabout. ath. cx:8000/ node/ 3
5
Liberalism
6
Liberalism
Om den politiska
ideologin:
→
Liberalism
Riktningar
Klassisk liberalism
Socialliberalism
Nyliberalism
Libertarianism
Frisinne
Objektivism
Anarkokapitalism
Ordoliberalism
Organisationer
Liberala internationalen
ELDR
ALDE
Liberala partier
Teoretiker
John Locke
Montesquieu
Anders Chydenius
Adam Smith
Immanuel Kant
Thomas Paine
John Stuart Mill
Ayn Rand
John Rawls
Robert Nozick
Relaterade ämnen
Liberalismens historia
Kapitalism
Frihet
Naturrätt
Laissez faire
Den osynliga handen
Nattväktarstat
Frihandel
Liberalism
7
Individualism
Liberalism (av latin liber, fri) är en samhällsåskådning och politisk ideologi med individens frihet som
grundläggande värde.[1] Betydelsen av ordet varierar med tidsepok och världsdel och det är därför svårt att ge en
exakt definition. Liberalism kan dock allmänt sägas vara nära förbundet med individuell frihet, mänskliga rättigheter,
yttrandefrihet och demokrati. Ett fritt näringsliv med marknadsekonomi och privat äganderätt inkluderas också i
många definitioner. Som ett led i att garantera individen frihet har liberaler ställt sig skeptiska till statlig inblandning
i den privata sfären. Här går det att urskilja en glidande skala från socialliberaler, som förespråkar skattefinansiserade
välfärdstjänster i offentlig eller privat regi, till nyliberaler och anarkokapitalister, som helt eller delvis vill föra över
statliga verksamheter till den privata sektorn samt göra finansieringen privat. De flesta större partier i världen som
kallar sig liberala är socialliberala.
I USA har liberalism kommit att bli ett skällsord för politiker på vänsterkanten som anses förespråka för stora
ingrepp i marknadsekonomin.
Ideologi
Demokrati och mänskliga rättigheter
För liberaler är demokratin, med fri och allmän rösträtt viktig – bara en statsmakt som har de styrdas samtycke är
rättmätig. Klassiska liberala frågor sedan länge är också religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Liberaler
förespråkar sekularisering, alltså åtskillnad mellan religion och stat.
Liberalismen menar att varje människa har samma rättigheter, oberoende av exempelvis kön, sexuell läggning och
etnicitet. Liberaler förespråkar en rättsstat och allas likhet inför lagen. Liberalismen har en humanistisk
utgångspunkt.
Fri ekonomi
En relativt fri ekonomi förespråkas också av de flesta liberaler. Frihandel är en klassisk liberal fråga. Man menar att
marknadsmekanismen är bäst lämpad för att organisera produktionen och överföra information mellan olika aktörer
på marknaden. Nyliberaler menar att ekonomin fungerar bäst om den lämnas helt utan politisk inblandning, medan
socialliberaler förespråkar statlig inblandning för att till exempel skydda konkurrensen och arbetares och
konsumenters rättigheter.
Sociala rättigheter
Nyliberaler tycker att alla välfärdsstatens verksamheter, exempelvis utbildning och sjukvård, bör utföras och betalas
privat. Socialliberaler ser här återigen en större uppgift för staten att se till att alla människor har vissa
grundläggande sociala rättigheter.
Friheten på barrikaderna.
Liberalism
8
Inriktningar inom liberalismen
Liberalismen brukar delas in i två huvudinriktningar: socialliberalism
och nyliberalism. John Rawls bok En teori om rättvisa från 1971 ställd
mot Robert Nozicks nyliberala verk Anarki, stat och utopi från 1974
visar denna uppdelning. Eftersom liberaler ser frihet som
grundläggande värde är skillnaden mellan socialliberalism och
nyliberalism om man använder en positiv eller negativ
frihetsdefinition.
Mindre riktningar är frisinne, nationalliberalism, liberojuvenilism och
ordoliberalism.
Nyliberalism
Nyliberalism härleds ideologiskt från det klassiskt liberala idéarvet
från 1600- och 1700-talet. Individens rätt till liv, frihet och egendom
samt den ekonomiska liberalismen är två betydande traditioner. Statens
uppgifter ska vara begränsade till att upprätthålla individens rättigheter
genom att ansvara för polis, domstolar och ett försvar.
Frihetsstatyn.
Verksamheter som utbildning och sjukvård ska bedrivas av privata företag eller organisationer samt finansieras
privat genom exempelvis en försäkring. När det gäller individer som inte har råd att köpa dessa tjänster lyfter
nyliberaler fram det civila samhället med släkt- och familj samt donationer och välgörenhet.
Förespråkandet av en begränsad stat, privat äganderätt och en minimalt reglerad laissez faire-kapitalism går
internationellt under beteckningen libertarianism. I Sverige har nyliberalism vanligtvis använts som synonym.
Anarkokapitalism är en mindre riktning som helt vill avskaffa staten.
Socialliberalism
Socialliberalismen utgår ifrån ett bredare rättighetsbegrepp — man menar att man även kan räkna in exempelvis rätt
till utbildning och skälig inkomst i varje individs rättigheter. Man vill därför ha en välfärdsstat med
skattefinansierade välfärdstjänster. Synen på huruvida det ska vara offentliga eller privata aktörer som utför
exempelvis sjukvård skiljer sig åt mellan liberaler. Socialliberaler förespråkar en reglerad kapitalistisk
marknadsekonomi.
Historia
Ordet liberal började användas i sin nuvarande politiska betydelse omkring 1820. Men som ideologi har liberalismen
sin rot i de humanistiska tankar som uppstod under renässansen, samt Whigpartiet i Storbritannien, som efter "den
ärorika revolutionen" 1688 hävdade sin rätt att välja sin kung. De riktigt liberala rörelserna föddes under
upplysningstiden och formulerade idéerna om individens rättigheter samt betydelsen av självbestämmelse genom
valda representanter.
Liberalism
9
Det stora brottet med det förflutnas samhälle var tanken att fria individer kan
bilda grunden för ett stabilt samhälle. Detta tankesätt är till största delen
baserat på böcker av engelsmannen John Locke (1632-1704), som i sin bok
Two Treatises on Government idéerna om ekonomisk frihet och intellektuell
frihet. Locke utvecklade vidare en teori om naturrätten, en tidig föregångare
till våra dagars tankar om mänskliga rättigheter. Däremot var tanken om
äganderätt det viktigaste hos Locke och därför förespråkade han inte
demokrati, då det enligt honom kunde inkräkta på rätten till privat ägande.
Hans naturrättsteori gav ändå en ideologisk legitimitet till de amerikanska och
franska revolutionerna. Under den sena franska upplysningstiden dominerade
Voltaire, som argumenterade för att Frankrike skulle införa en konstitutionell
monarki och avskaffa adelsståndet, och Rousseau som argumenterade för
människans naturliga rätt till frihet.
John Locke
David Hume bidrog med tanken att fundamentala mänskliga beteenderegler skulle
göra att människor vill nerkämpa alla försök att begränsa eller reglera dem. Han
argumenterar för detta i sin bok A Treatise of Human Nature 1739-1740.
Adam Smith utvecklade tanken att individer kan uppbygga både ett moraliskt och
ekonomiskt samhälle utan statlig inblandning, och att nationer är som starkast när
deras medborgare är fria att ta egna initiativ. Han argumenterade för
laissez-faire-principen. Hans mest kända bok är The Wealth of Nations
(Nationernas välstånd), som utkom 1776, där han argumenterade för att marknaden
under särskilda förhållanden kan reglera sig själv och därför skulle producera mer
välstånd än statligt reglerade marknader. Staten skulle endast ägna sig åt uppgifter
som inte drivs av vinstintresse, som till exempel kamp mot monopol.
Adam Smith.
Liberalismen började växa sig stark i västvärlden under 1800-talet, då
medelklassen hade fått större makt. Tanken att all makt utgår från folket och att det
också är kapabelt att stifta nödvändiga lagar och genomdriva dem gick längre än
upplysningstidens idéer.
Den industriella revolutionen ökade det materiella välståndet, men skapade även stora klyftor i samhället
tillsammans med andra problem som föroreningar, utanförskap, överbefolkning av städerna och barnarbete. Folk
blev friskare och levde längre, och överskottet av arbetskraft ledde till sänkta löner. Socialliberaler krävde
minimilöner, förbud mot barnarbete och ökad säkerhet för arbetare. Laissez-faireinriktade liberaler hävdade att dessa
lagar skulle inkräkta på frihet, rätten till ägande och hindra den ekonomiska utvecklingen. Vidare trodde man att
samhället skulle ordna dessa problem av sig själv utan statlig inblandning. På så sätt uppstod den första striden i
liberalismen.
1911 gav L T Hobhouse ut boken Liberalism, som sammanfattade den nya liberalismen vilken accepterade viss
statlig inblandning i ekonomin för att ge individerna en gemensam rätt till en jämlik fördelning. Samtidigt hade de
antistatliga delarna av liberalismen fortsatt och blivit allt mer radikala, på gränsen till anarkistiska.
Liberalism
10
Kritik
Kritiker till den nuvarande liberalismen i Sverige menar att den har kommit att koncentreras till avregleringar och
privatisering. Dessa menar att helt privatfinansierad välfärd skapar ett samhälle där de med medel får bra
samhällsservice medan de utan inte har råd att till exempel laga tänderna.
Nyliberalismen är enligt dess företrädare "återuppväckelsen av den klassiska liberalismen". Nyliberaler menar att
socialliberalerna förvrängt termen liberalism och dess värderingar - människans rätt till sig själv och sitt ägande - och
har därför myntat det nya ordet "nyliberalism". Socialliberalerna har å sin sida kritiserat nyliberaler för att sätta
välståndet före den personliga friheten.
En vanligt förekommande kritik från vänsterhållet rör det privata ägandet och den liberala tron på frivilliga
överenskommelser i marknadsekonomin. För att dra ett konkret exempel så menar kritiker att arbetsgivare och
arbetstagare inte är jämbördiga parter på grund av den förres ägande. Arbetstagaren står i beroendeförhållande till
arbetsgivaren (då arbetstagaren är i behov av lön för att försörja sig själv), medan arbetstagaren för arbetsgivaren är
helt utbytbar; det finns arbetslösa som står på kö i väntan på ett arbete.
En annan kritik går ut på att kopplingen mellan marknadsliberalism och demokrati inte är självklar, då
marknadsliberala idéer tillämpats även av diktaturer, exempelvis Kina och Pinochets Chile. Somliga kritiker hävdar
även att kapitalismen som sådan är mer eller mindre oförenlig med andra liberala grundvärderingar.
Ytterligare kritik rör individualismen. Kritiker anser att liberaler är allt för snabba att individualisera problem i
samhället. Enligt kritikerna framställs individen inom liberalismen som någonting abstrakt och isolerat från
omvärlden, istället för att betraktas i sitt sammanhang. Kritikerna menar att människan och hennes frihet aldrig kan
förstås fullt ut om man undlåter att betrakta henne som både subjekt och objekt i samhället. Kort sagt så går kritiken
ut på att liberalerna inte förstått till vilken grad individen påverkas av sin omgivning.
Under 1900-talet fanns det flera inflytelserika politiska ledare som såg liberalismen som sin fiende. Mao Zedong
skrev 1937 att den kommunistiska rörelsen "måste använda marxismen, vars anda är positiv, till att övervinna
liberalismen, som är negativ". Han ansåg att liberalism var skadligt för det revolutionära kollektivet eftersom
liberalismen satte personliga intressen i främsta rummet.[2]
Se även
•
Se även liberal på svenskspråkiga Wiktionary.
•
Wikiquote har citat av eller om Liberalism
•
•
•
•
Liberal demokrati
Nattväktarstat
Välfärdsstat
Högervågen
Liberalism
Källor
Litteratur
•
•
•
•
•
•
Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995.
Bra Böckers världshistoria, band 11
Svenska Akademiens ordbok: 1/140/35617 (huvudordet liberal)
Nordisk familjebok
Reidar Larsson, Politiska ideologier i vår tid, ISBN 91-44-00294-7
Wallerstein, Immanuel: Liberalismens död. Vertigo 2001. ISBN 91-973491-4-3
Externa länkar
• Liberalismens historia [3]
mwl:Liberalismo
Referenser
[1] Nationalencyklopedin: Liberalism (http:/ / www. ne. se/ artikel/ 240830)
[2] Mao Zedong - Bekämpa liberalism (http:/ / www. maoistisktforum. se/ marx_skrifter/ marxDok/ mlmDok/ ordf mao/ Valda verk/ VV2/
VV2_art03. htm) 7 december 1937.
[3] http:/ / www. liberalismen. com/
11
Anarkism
12
Anarkism
Om den politiska ideologin:
→
Anarkism
Anarkistiska riktningar
Agorism
Anarkosyndikalism
Individualanarkism
Social anarkism
Anarkafeminism
Kommunalism
Kristen anarkism
Grön anarkism
Anarkokapitalism
Syndikalism
Plattformism
Insurrektionell anarkism
Mutualism
Anarkister
Buenaventura Durruti
Errico Malatesta
Pjotr Kropotkin
Albert Jensen
Max Stirner
Michail Bakunin
Emma Goldman
Pierre-Joseph Proudhon
Tidskrifter
Arbetaren
Brand
Direkt aktion
INFOrm
Storm
Yelah
Grupper
SAC Syndikalisterna
Syndikalistiska ungdomsförbundet
Sveriges syndikalistiska
ungdomsförbund
Syndikalistiska Grupprörelsen
Metoder
Kontraekonomi
Direkt aktion
Civilt motstånd
Civil olydnad
Husockupation
Anarkistisk ekonomi
Generalstrejk
Arbetarråd
redigera
[1]
Anarkism
13
Anarkism (från grekiskans ἀν (utan) + ἄρχειν (att styra) + ισμός (från stammen -ιζειν), "an archos", "utan
härskare", är en politisk riktning med syfte att avskaffa statsmakten, [2] [3] kapitalismen och alla andra hierarkiska
och auktoritära strukturer i samhället. Det finns ett flertal olika varianter av anarkism, men det gemensamma målet är
ett stats- och klasslöst samhälle. Något förenklat kan man säga att anarkisterna vill organisera samhället horisontellt,
inte vertikalt, och med allas jämlika medverkan. Staten, kapitalet och klassamhället ses som hinder som först måste
undanröjas med en social revolution för att detta ultrademokratiska samhälle ska kunna realiseras.
Översikt
Anarkister vill avskaffa all myndighet och ge människan fullständig frihet över sina handlingar och sitt arbete.
Anarkister tror inte nödvändigtvis att människan är god av naturen, då detta inte är ett grundläggande krav för en
anarkistisk samhällsstruktur. [4] Kanske var den grekiske filosofen Zenon (333–264 f.Kr.) den förste anarkisten, som
i opposition till Platons bok Staten med kraft hävdade den fria kommunen utan privategendom, regering, pengar,
tempel, lagar och poliser i sitt arbete Republic. Förnuft och kärlek och könens lika rättigheter är fundamentet och de
enda gällande lagarna är enligt Zenon naturlagarna. Här formuleras för första gången ett utkast till en frihetlig utopi
många århundraden innan vare sig liberalism eller socialism var påtänkta.[5] Anarkismens idéhistoriska grunder har
av flera inflytelserika anarkister, som Noam Chomsky, Rudolf Rocker och Max Nettlau, angetts vara upplysningens
idéer och den klassiska liberalismen.[6] Nettlau talar om anarkismen som en del av den "liberala
humaniseringsprocess" som inleddes under 1700-talet.[7] Man tar dock starkt avstånd från dagens västerländska
liberalism. Som politisk rörelse kom anarkismen att spela en viss politisk roll i Syd- och Östeuropa mellan 1850 och
första världskriget.[8] Under 1900-talets senare del är Spanien 1936-39 den viktigaste perioden, följd av det uppsving
för anarkismens idéer som föddes ur majrevolten 1968. I dag är rörelsen både större och bredare.[9]
Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier.[10] Trots
sitt namn är inte anarki och anarkism samma sak som kaos. Istället är
anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati som även skall gälla
över ekonomin. Ordet "anarkism" härstammar från grekiskans an
archos vilket betyder "utan härskare"[11] Anarkism i politisk betydelse
är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar
anarkisterna att begreppet "anarki" och "anarkism" medvetet används
av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen, vilket
skedde första gången under franska revolutionen 1789-1793, då högern
kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister[12]
Anarkister vänder sig emot etablissemanget och vill att samhället ska
existera utan formella hierarkiska institutioner såsom staten och
politiska partier.[13] Anarkismen betraktar parlamentariskt arbete som
oförmöget att åstadkomma ett klasslöst samhälle.[14] Införandet av
direktdemokrati och självförvaltning genom federerade arbetarråd med när som helst återkallbara delegater ses som
ett av målen för den sociala revolutionen; eller så kan detta ske genom kooperativa organisationer representerade av
individerna.[15] Samhällssynen genomsyras av en längtan till det enkla och okomplicerade livet, vilket per automatik
gör rörelsen motståndare till centralism, byråkrati, stordrift och tvångskollektivisering. [16] [17] [18] I dagsläget finns
flera riktningar som gör anspråk på att vara anarkistiska och konflikter i synsätt är oundvikliga.
Anarkistiska Internationalens (AI) bild av
anarkismens relation till andra politiska riktningar
Anarkismen anses vara en del av den frihetliga socialismen tillsammans med syndikalismen.[19] Därmed är
anarkismen en självskriven motståndare till den auktoritära kommunismen och till kapitalismen; bägge betraktas som
system som förutsätter klassamhällen.
Anarkism
14
Historia
Anarkism som modern samhällsrörelse uppkom i och med den industriella revolutionen och den gryende
arbetarrörelsens framväxt. Från att först ha varit ett filosofiskt system med (Godwin) under den samtida franska
revolutionen, övergick anarkismen till att bli en praktisk rörelse under 1820-talet i USA (Warren).[20] Något senare i
Frankrike, teoretiseras anarkismen med Pierre Joseph Proudhons verk Vad är egendom? (1840) då den politiska
ekonomin kritiserades.[21] Efter att ha suttit i parlamentet en tid tog Proudhon avstånd från parlamentarismen, därur
uppkom rörelsens motstånd mot parlamentarismen och partiverksamhet. Anarkister var delaktiga i skapandet av den
första internationella arbetarrörelsen, första internationalen, men uteslöts efter motsättningar mellan främst Marx och
Bakunin;[22]
Merparten av anarkisterna gick över till en planekonomisk inriktning efter att en av Prouhdons lärjungar, Joseph
Déjacque, vänt sig emot marknadsekonomin i ett brev till Proudhon.[23] Därefter, under 1880-talet utvecklades
anarkokommunismen (Kropotkin). Under tidigt 1900-tal utvecklas den kristna anarkismen (Tolstoj) och den
feministiska anarkismen (Goldman). Kulmen i den anarkistiska rörelsen före andra världskriget nåddes med Spanska
inbördeskriget där anarkister lyckades genomföra en revolution.
Efter andra världskriget och med den nyupptäckta
miljöproblematiken fick den anarkistiska rörelsen ny näring
(Murray Bookchin).[24] Misstron mot det moderna samhället och
dess oförmåga att frigöra människan resulterade i uppkomsten av
en ny gren under 1970-talen och 1980-talen (Grön anarkism).
Ungdomskulturens utveckling under sena 1900-talet har i mycket
anammat anarkistiska ideal i protesterna mot etablissemanget.
Sedan slutet av 1960-talet har anarkismens intima
sammankoppling med arbetarrörelsen förändrats i Sverige och
delar av sociala rörelser som kvinnorörelsen, miljörörelsen och så
vidare gjort anspråk på att dela den anarkistiska rörelsens mål,
eller arbetat utifrån horisontella och deltagande metoder vilket har
skapat ett brett användande av begreppet anarkism.
Affisch från Spanska revolutionen 1936-39
Ryska Röda Armén anfaller Kronstadt, 1921, efter en
anarkistisk/rådssocialistisk resning.
Under årtiondena närmast före första världskriget begicks ett antal
attentat av anarkister. Mellan åren 1894 och 1901 dödades
presidenterna i Frankrike och Italien, kungen av Italien och
Österrikes kejsare,[25] något som felaktigt stämplat rörelsen som
våldsromantisk. Några händelser där anarkistiska idéer och
handlingar spelat stor roll är Pariskommunen 1871,
Haymarketmassakern
1886,
Petrogradkommunen
1905,
Machnoviternas
sovjetrevolution
i
Ukraina
1918-19,
fabriksockupationerna i Turin 1920, Kronstadtupproret 1921,
Spanska inbördeskriget 1936-39 och zapatisternas uppror i
Chiapas 1994. Andra uppror där anarkister förekommit men haft
en mindre roll är den mexikanska revolutionen 1910, Tyska
novemberrevolutionen 1918, Ungernrevolten 1956, majrevolten i
Paris 1968 och nejlikerevolutionen i Portugal 1974.
Anarkismens huvudgrenar
Anarkism
15
Individualanarkism
Individualanarkismen - företräds av bland annat
William Godwins, Max Stirners, Pierre-Joseph
Proudhons, Josiah Warrens och den nutida Kevin A.
Carsons teorier. Denna rörelse sätter alltid den fria
individens rättigheter och förmåga före alla gruppers
rättigheter.[26] Proudhons och Warrens idéer om fri
antikapitalistisk marknadsekonomi [27] utan profit [28] ,
immateriell rätt och privilegier är en central tanke inom
rörelsen. Individualanarkismen byggs därmed oftast på
en mutualistisk marknadsekonomi [29] , som enligt
individualanarkister kontrasteras av sin motsats;
kapitalismen. [30] De flesta anser att skapandet av en
Pierre-Joseph Proudhon (1809-1865), här tillsammans med sina två
alternativ ekonomi, en så kallad kontraekonomi, är
döttrar på en målning av Gustave Courbet (1865)
bästa sättet att förändra samhället, vilket är en form av
[31]
gradualism.
Individualanarkister motsätter sig inte
kollektiv samverkan, men idealiserar inte kollektivet som organiserande bas. Man förordar spontan organisering för
undvikandet av byråkrati och elitism. [32] Enligt individualanarkismen skall större samhällsdrift styras av frivilligt
organiserade kooperativ, en föreställning som i parad med federalistiska tankar ligger till grund för både social- och
individualanarkism.[33] Fackföreningsrörelse, civil olydnad[34] , bojkott är andra verktyg mot makten. En del anser
att självförsörjning i varierande grad och byteshandel är ett bättre alternativ än reguljär valutaekonomi. Riktningen
har två ursprungliga huvudfåror, Stirners egoism/existentialism och Proudhon/Warrens mutualism.
Social anarkism
Social anarkism, även kallad Frihetlig socialism eller Anarkokommunism
- företräds främst av Michail Bakunins och Pjotr Kropotkins arvtagare och är
i huvudsak det som idag kallas frihetlig socialism. Dess anhängare tenderar
att framhäva gruppgemenskap i form av direktdemokratiska
lokalorganisationer. Den sociala anarkismen delas in i två huvudfåror.
Michail Bakunin företräder så kallad kollektivistisk anarkism medan Pjotr
Kropotkin företräder så kallad kommunistisk anarkism. Social anarkism har,
precis som de andra huvudinriktningarna, Proudhon som anfader. Precis som
sina föregångare, kritiserade Bakunin Marx för, vad han kallade, dennes
centralistiska och auktoritära ideologi.[35] Vid den sociala revolutionen skall
den kapitalistiska staten inte erövras utan avskaffas – genom en radikal
decentralisering av beslutsrätten som sedan stannar kvar i de minsta enheterna
genom utövandet av direktdemokrati. Bakunin bidrog, genom sin omfattande
aktivism och smittande talekonst, till att anarkismen spreds över hela världen.
Han gästade också Sverige år 1863-64. Den frihetliga socialismen har idag
övertagit den roll i motståndet och samhällskritiken som marxismen hade på
1960-talet.
Mikhail Bakunin, 1814–1876
Under den senare delen av 1800-talet utvecklades en facklig variant av anarkismen, anarkosyndikalismen, vilken
historiskt
räknas
till
den
Anarkism
16
anarkistiska rörelsen. Syndikalismen kan idag ses som en organiseringsform snarare än
en ideologi och inom syndikalismen finns både anarkister och icke-anarkister. Största
syndikalistiska organisation i Sverige idag är SAC, Sveriges Arbetares
Centralorganisation som organiserar ungefär 8 500 personer idag.
Pjotr Kropotkin,
fotograferad av Félix
Nadar.
Anarkafeminism
Anarkafeminismen är en term som kom att skapas på 60-talet under den så
kallade "andra vågens feminism". De flesta anarkafeminister ser patriarkatet som
den största förtryckande kraften i samhället.[36] Detta ger enligt anarkafeminister
resultat i mannens överordning och kvinnans underordning. Då anarkafeminister
är emot alla former av hierarkier i samhället så motsätter de sig också staten och
kapitalismen. Under det spanska inbördeskriget fanns en anarkistisk feministgrupp
(Mujeres Libres) som organiserade sig för att försvara de anarkistiska idéerna, då
givetvis med vad vi idag kallar en viss feministisk touch. Idag kallar sig många
anarkister för feminister och naturnödvändigt finns det sådana som hävdar att de
anarkafeministiska idéerna genomströmmar övriga anarkistiska strömningar. Ezra
Heywood (1829-1893), Emma Goldman (1869-1940) och Voltairine de Cleyre
(1866-1912) är tidiga exempel på anarkafeminister.
Emma Goldman, 1869-1940
Kristen anarkism
Kristen anarkism är tron på att kristna är frivilligt underställda det godas princip
(Gud) men att världsliga makter som regering, företag och den etablerade kyrkan
är ofrivilliga och illegitima och inte har rätt att kräva någon underkastelse.
Pacifism och motstånd till alla former av maktutövande är viktiga principer inom
den kristna anarkismen. Många anser att Leo Tolstoj är en av den kristna
anarkismens grundare. Kopplingar och samband med den radikala reformationen
och anabaptismen[37] är inte heller ovanliga. En nutida framstående företrädare för
den kristna anarkismen är den franske teologen Jacques Ellul.
Lev Tolstoj, porträtt av Ivan
Kramskoj
Anarkism
17
Grön anarkism
Grön anarkism har sin grund i både social- och individualanarkism
och till viss del i anarkafeminismen, men är en vidareutveckling med
rötter bland annat i djupekologin. Grön anarkism är en bred rörelse
som brukar delas upp främst i de till socialanarkismen närstående
teknologioptimistska eko-anarkismen/socialekologin, och den till
individualanarkismen eventuellt mer närstående grönanarkismen som
förespråkar grön anarki (utan ändelsen -ism) som ibland också kallas
anarko-primitivism.
Den grön-svarta fanan symboliserar grön
De teknologioptimistiska gröna anarkisterna står den klassiska
anarkism
socialanarkismen närmare men har ibland vissa influenser från
teknokratin. Man anser att det gröna samhället endast kan uppnås genom en utveckling mot avancerad grön teknik
och man lånar organisatoriska principer från bland andra Kropotkin. I denna grupp har Murray Bookchin[38] en
framskjuten roll som främsta ideolog. Hans ideologi socialekologi är egentligen inget annat än en grön variant av
klassisk anarkokommunism med analyser från andra halvan av 1900-talet.
De teknologikritiska gröna anarkisterna utmärker sig främst genom civilisationskritik mot industrisamhället, något
som också förekommer i de ursprungliga anarkistiska riktningarna, speciellt inom Kropotkins polemik.
Civilisationskritiken har dock hos de teknologikritiska i princip ersatt både kritik mot stat och klassamhälle, vilket
skiljer ut dem gentemot de ursprungliga riktningarna. Man anser att det inte räcker (eller kanske ens är möjligt) att
bara bekämpa specifika förtrycksformer såsom klassamhället, patriarkatet eller rasismen, eftersom dessa alla är
produkter av civilisationen. Därför kan riktigt oberoende och jämlikhet endast uppnås utanför civilisationen.
Teknologikritiken hämtar många av sina slutsatser från studier i antropologi av hur icke-civiliserade ursprungsfolk
lever. Från den teknologikritiska gröna anarkismen har anarko-primitivismen utvecklats.
Till skillnad från föregångarna förkastar anarko-primitivisterna all typ av
civilisation. John Zerzan[39] och John Moore anses vara något av portalfigurer
för anarko-primitivisterna. Anarko-primitivismen är på grund av sin
kompromisslösa hållning gentemot alla former av institutionaliserad
maktutövning kontroversiell även inom det frihetliga fältet.
Övrig anarkism/frihetlig socialism
Plattformism, strömmning inom socialanarkismen. Utvecklades av exil-ryska
anarkister
som
författade
"De
frihetliga
kommunisternas
organisationsplattform" 1926. Plattformen reflekterar författarnas syn på
varför anarkismen marginaliseras och formulerar en organisationspositiv
John Zerzan
anarkism i en frihetlig kommunistisk tradition. Plattformen refereras till som
ett inspirerande dokument bland annat i nordamerikanska organisationer som
Nothern Eastern Federation for Anarcho-communists och irländska Workers Solidarity Movement.
Den insurrektionella anarkismen är en strömning inom anarkiströrelsen som förespråkar en permanent motsättning
och konflikt ("permanent konfliktualitet") med kapitalet och staten, och en politisk verksamhet som syftar till att
skapa insurrektioner. Insurrektionella anarkister tenderar att ofta använda sig av direkt aktion och agitation som lätt
kan kopieras för att uppmuntra till en mer generell revolt. Anledningen till detta beteende varierar ofta bland
anarkister. Många söker avsluta kapitalismen medan andra motsätter sig civilisationen (se primitivism).
Anarkism
18
Rådskommunismen (Anton Pannekoek[40] , Herman Gorter och Paul Mattick)
och den autonoma marxismen (Cornelius Castoriadis[41] , Mario Tronti,
Martin Glaberman och Antonio Negri) har mottagit inflytande från både
marxism och anarkism. Dessa rörelser befinner sig teoretiskt sett utanför den
anarkistiska traditionen då man i huvudsak arbetar utifrån andra principer än
de anarkistiska. De har dock i praktiken mycket gemensamt med den
frihetliga socialismen. Situationisterna (Guy Debord, Raoul Vaneigem med
flera), en annan marxistisk grupp, måste dock betraktas ur ett annat
perspektiv. De kom från en konstnärlig rörelse, Situationistiska
Internationalen.[42] Föga förvånansvärt är också situationisternas kritik av det
moderna samhället långt radikalare än de gamla rådskommunisternas och de
autonoma marxisternas.
Louise Michel
Anarkokapitalister ser kapitalism och en fri marknad som både verktyg för den
personliga friheten och en naturlig konsekvens av frånvaro utav hierarkier. Inom den →
socialistiska anarkismen brukar dock inte anarkokapitalism räknas som en anarkistisk
ideologi.
Symboler
"Förbjudet att förbjuda!"
Såsom inom de flesta politiska rörelser har den anarkistiska rörelsen olika symboler. De mest kända är den svarta
respektive den rödsvarta fanan och det omringade A:et.
Det omringade A:et
Den kanske mest kända symbol som associeras med anarkismen är det så
kallade "omringade A:et" (se ovan). Symbolen härstammar från Proudhons
maxim "anarki är ordning" (A för anarki, inskrivet i O för ordning)[43] och
förekom redan under det spanska inbördeskriget på 1930-talet och på
1950-talet som den franska organisationen Alliance Ouvrière Anarchistes
symbol. Organisationen Jeunesses Libertaires (frihetlig ungdom) i Frankrike
har ibland ansetts som symbolens uppfinnare då de 1964 började använda den
i sin bulletin. Symbolen populariserades i Storbritannien på 1970- och
1980-talen av Crass, i samband med punkrörelsen. Idag används den ofta på
flaggor av anarkokommunister som inte vill bli förväxlade med syndikalister,
då oftast i rött eller vitt på svart bakgrund. Svart på röd bakgrund förekommer
dock ibland.
Det omringade A:et, en känd
anarkistsymbol.
Anarkism
19
Den svarta fanan och den rödsvarta fanan
Anarkismens svarta fana var från början en sorgefana. I en demonstration som hyllade de
stupade kommunardernas minne och som gav sig ut i Paris 1883 för att expropriera
bagerier, upptäckte man att en fana skulle behövas. Det berättas då att f. kommunarden
Louise Michel tog av sin svarta sidenunderkjol och hängde den på ett kvastskaft – och så
hade anarkismen fått sin egen flagga.[44] I Spanien 1936 manifesterade anarkisterna i
FAI och syndikalisterna i CNT sitt samarbete genom en fana som delades diagonalt i ett
svart fält för FAI och ett rött fält för CNT. Bägge dessa fanor används än i dag.
Den svarta fanan
Anarkism i världen
• IWW International Workers of the World (anarkosyndikalistisk
fackförening, USA)
• Crimethinc ex-workers collective
• CNT Confederación Nacional del Trabajo, Spansk syndikalistisk
fackförening
• Class War Federation (UK)
• Spanska revolutionen
• Voluntary Cooperation Movement är ett mutualistiskt nätverk
verkande i Storbritannien, Kanada och Argentina för individer som
vill verka kooperativt.
EZLN:s flagga.
• EZLN Zapatistarmén för nationell befrielse
Anarkismen i Sverige
I Sverige har anarkismen i vissa sammanhang varit en inflytelserik rörelse, och den anarkistiska tidningen Brand har
utkommit med varierande innehåll i mer än hundra år.[45]
Den viktigaste anarkistinfluerade organisationen är den syndikalistiska fackföreningen SAC, som räknar sitt
ursprung till ungsocialisterna, vilka en gång rymdes inom det ursprungliga socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Ungsocialisterna bröt sig dock loss ur socialdemokraterna 1908 efter interna stridigheter.[46] 1910, efter storstrejken
stod till största delen skåneavdelningen inom ungsocialisterna (Lunda-kommittén med Gustav Sjöström) bakom
bildandet av ett anarkosyndikalistiskt fackförbund, SAC. SAC har de senaste åren genomgått en facklig
reorganisering och radikalisering. Tidningen heter Arbetaren och förlaget Federativs. Den världsberömde trubaduren
och IWW:aren Joe Hills[47] föräldrahem i gamla Gefle är nu både museum och SAC:s industrisekretariat i Gävle,
och kallas Joe Hill-gården.
Anarkism
20
Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, har anor från 1930-talet och är sedan 1993 en
viktig aktör i den moderna anarkiströrelsen. Nutidens SUF skiljer sig avsevärt från
30-talets. SUF och SAC samarbetar, men SUF är fristående och alltså inte
fackföreningen SACs ungdomsförbund vilket ofta misstolkats. Nämnas bör att under
1960-talet fyllde Syndikalistiska Grupprörelsen tomrummet efter SUF med utgåvor av
bland annat tidskriften "Zenit" och översättningar av till exempel situationistiskt
material. Under sextiotalets slut uppstod många nya grupper, som Provie (efter mönster
från holländska Provorörelsen) och lokala anarkistgrupper med tillhörande Fri Press.[48]
Ungsocialisten Hinke
Bergegren 1891
Husockupation blev under flera decennier något av en
frihetlig kampform[49] och Punk-rörelsen hade
anarkistiska tendenser även i Sverige. Ytterligare en
organisation som bör nämnas är fångkampsgruppen
Anarkistiska Svarta Hammaren (Anarchist Black Cross
- Sweden). Det antirasistiska arbetet kom som en
reaktion på det nynazistiska uppsvinget under tidigt
1990-tal.[50] Under inledningen av 2000-talet har de
svenska anarkisterna exempelvis utmärkt sig via
Anarkister demonstrerar i Stockholm 2007
aktioner genom Antifascistisk Aktion (AFA). AFA
anser sig själva inte vara någon anarkistisk
organisation, utan är baserade på en bred plattform som täcker in många strömningar. Man har också jobbat på att
använda internet vilket portalen Motkraft, nättidningen Yelah och nätzinet Embryo är exempel på. Många grupper
och organisationer kan sägas bedriva anarkistisk kamp utan att de för den skull själva kallar sig anarkister,
exempelvis Ingen Människa Är Illegal, svenska RTS - Reclaim the Streets eller självorganiseringskampanjen
Osynliga Partiet.
Den
äldre
svenska
rörelsens
förmodligen
viktigaste
förgrundsfigurer var Hinke Bergegren[51] och Albert Jensen[52] ,
den förre främst agitator, den senare ideologisk förnyare av
betydelse, båda tidvis redaktörer för den anarkistiska tidningen
Brand. Bland andra kända frihetliga socialister kan författarna
Eyvind Johnson, Stig Dagerman, Moa Martinson och Folke Fridell
nämnas, liksom Spanien-veteranen Nisse Lätt och 68-aktivisten
SUF:s logotyp
Klas Hellborg. Bland böcker på svenska om anarkismen kan
nämnas Anarkismens Återkomst av Staffan Jacobson (2006), Anarkisterna i klasskampen av Bengt Ericson och
Ingemar Johansson (1969), Anarkismen - från lära till handling av Daniel Guérin (1964) samt Anarkismen av
George Woodcock (1962).
Anarkism
21
Se även
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Anarki
Arbetarråd
Direkt demokrati
Självförvaltning
Anarkosyndikalism
Kommunalism
Autonom vänster
Anarko-primitivism
Anarkistisk ekonomi
Grön anarki
Anarkister
Externa länkar
• Anarkisterna i klasskampen [53] (svenska)
Elizabeth Gurly Flynn, "Rebellflickan"
• Infoshop.org - anarkistisk nyhetssida [54] (engelska)
• Infoshop.org – FAQ om anarkism [55] (engelska)
•
Wikimedia Commons har media som rör [56].
mwl:Anarquismo
Referenser
[1]
[2]
[3]
[4]
[5]
[6]
http:/ / sv. wikipedia. org/ w/ index. php?title=Mall:Anarkism& action=edit
Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995, sidan [31
Lilla Focus, Lexikon i fickformat, Stockholm, sidan 21
Tidens Lexikon, Koncentrerad uppslagsbok, Stockholm, sidan 90
Jacobson, Staffan: Anarkismens Återkomst. Lund 2006, s. 8-9; P.Kropotkin: Anarchism. Encyclopedia Britannica 1910.
Chomsky on Anarchism (http:/ / www. zmag. org/ chomsky/ interviews/ 9612-anarchism. html), intervju med Tom Lane 23 december 1996.
Hämtat 2008-02-16.
[7] Förordet till Max Nettlaus Anarkismen genom tiderna, s. 12.
[8] Lilla Focus, Lexikon i fickformat, Stockholm, sidan 21
[9] Jacobson, Staffan: Anarkismens Återkomst. Lund 2006. sid.7.
[10] An Anrchist FAQ -A.3 What types of anarchism are there? (http:/ / www. infoshop. org/ faq/ secA3. html) One thing that soon becomes
clear to any one interested in anarchism is that there is not one single form of anarchism. Rather, there are different schools of anarchist
thought, different types of anarchism which have many disagreements with each other on numerous issues. These types are usually
distinguished by tactics and/or goals, with the latter (the vision of a free society) being the major division
[11] An Anarchist FAQ-A.1.1 What does "anarchy" mean? (http:/ / www. infoshop. org/ faq/ secA1. html#seca11). While the Greek words
anarchos and anarchia are often taken to mean "having no government" or "being without a government," as can be seen, the strict, original
meaning of anarchism was not simply "no government." "An-archy" means "without a ruler," or more generally, "without authority," and it is
in this sense that anarchists have continually used the word. For example, we find Kropotkin arguing that anarchism "attacks not only capital,
but also the main sources of the power of capitalism: law, authority, and the State." [Op. Cit., p. 150] For anarchists, anarchy means "not
necessarily absence of order, as is generally supposed, but an absence of rule." [Benjamin Tucker, Instead of a Book, p. 13]
[12] Woodcock, George Anarkismen, Omstörtande nihilism eller fredlig idealism?(1993), sid 8. "Anarki och "anarkist" användes första gången
öppet i politisk bemärkelse under franska revolutionen. Då var de uttryck för negativ kritik och stundom för smädelse och användes av olika
partier för att brännmärka deras motståndare, vanligen på vänsterflygeln. Girondisten Brissot, som krävde att Les Enragés skulle undertryckas
och kallade dem anarkister...
[13] An Anarchist FAQ-A.1 What is anarchism? (http:/ / www. infoshop. org/ faq/ secA1. html#seca15). In other words, anarchism is an
expression of the struggle against oppression and exploitation, a generalisation of working people's experiences and analyses of what is wrong
Anarkism
with the current system and an expression of our hopes and dreams for a better future. This struggle existed before it was called anarchism, but
the historic anarchist movement (i.e. groups of people calling their ideas anarchism and aiming for an anarchist society) is essentially a
product of working class struggle against capitalism and the state, against oppression and exploitation, and for a free society of free and equal
individuals
[14] Spooner, Lysander, No Treason(1867) (http:/ / www. lysanderspooner. org/ bib_new. htm). Notwithstanding all the proclamations we have
made to mankind, within the last ninety years, that our government rests on consent, and that that was the rightful basis on which any
government could rest, the late war has practically demonstrated that our government rests upon force --- as much so as any government that
ever existed
[15] A Mutualist FAQ (http:/ / www. mutualist. org/ id27. html) Co-ops are a specific form of mutualism. Look at it this way, mutualism is a set
of general principles and the co-ops are one of the practical forms that these principles have taken
[16] Woodcock, George Anarkismen, Omstörtande nihilism eller fredlig idealism?(1993), sid 21. Anarkisten har å andra sidan ställt stora
förhoppningar till bonden. Han lever nära jorden, nära naturen, och är därför mer "anarkisk" i sina reaktioner.
[17] Woodcock, George Anarkismen, Omstörtande nihilism eller fredlig idealism?(1993), sid 22. Anarkistens dyrkan av det naturliga, det
spontana, det individuella ställer honom i opposition till hela den högt organiserade strukturen i det moderna industri- och statiksamhälle som
marxisten betraktar som förelöpare till sitt eget utopia.
[18] Nordstrand, Ted Var ungsocialisterna anarkister? (1997) (http:/ / www. yelah. net/ articles/ ungsoc) Även om anarkisterna själva, genom sin
vilja att bevara den individuella friheten (så länge den inte inskränker någon annans frihet) inte skapat eller eftersträvat att skapa några stora
organisationer, har de däremot aldrig varit motståndare till organisation.
[19] Anarchism: What It Is and What It Is Not by Joseph A. Labadie (http:/ / flag. blackened. net/ daver/ anarchism/ labadie. html). It is said that
Anarchism is not socialism. This is a mistake. Anarchism is voluntary Socialism. There are two kinds of Socialism, archistic and anarchistic,
authoritarian and libertarian, state and free. Indeed, every proposition for social betterment is either to increase or decrease the powers of
external wills and forces over the individual. As they increase they are archistic; as they decrease they are anarchistic
[20] Warren, Josiah Plan of the Cincinnati Labor for Labor Store (1829) (http:/ / www. crispinsartwell. com/ warren. htm)
[21] Proudhon, Pierre Joseph What is Property? An Inquiry into the Principle of Right and of Government (1840) (http:/ / etext. lib. virginia. edu/
toc/ modeng/ public/ ProProp. html)
[22] Ericson, Johansson Stridigheterna inom Första Internationalen (http:/ / www. skarv. se/ AiK/ 02AiK. html)
[23] Dejacque, Joseph Le Libertaire (1857) (http:/ / joseph. dejacque. free. fr/ libertaire/ libertaire. htm)
[24] Bookchin, Murray Our Synthetic Environment (1962) (http:/ / dwardmac. pitzer. edu/ Anarchist_archives/ bookchin/ syntheticenviron/
osetoc. html)
[25] Oxford Dictionary of World History, anarchism (s.21)
[26] Andrews, Stephen Pearl The Science of Society (1848) (http:/ / www. anarchism. net/ scienceofsociety. htm) What Socialism demands is the
emancipation of the Individual from social bondage...
[27] Gesell, Silvio The Natural Economic Order (1906) (http:/ / www. systemfehler. de/ en/ neo/ part4/ 1. htm) Money is an instrument of
exchange and nothing else. Its function is to facilitate the exchange of goods, to eliminate the difficulties of barter
[28] Tucker, Benjamin Economic Rent (http:/ / flag. blackened. net/ daver/ anarchism/ tucker/ tucker29. html) Liberty will abolish interest; it will
abolish profit; it will abolish monopolistic rent; it will abolish taxation; it will abolish the exploitation of labor; it will abolish all means
whereby any laborer can be deprived of any of his product; but it will not abolish the limited inequality between one laborer's product and
anothers
[29] Spooner, Lysander Poverty: Its Illegal causes and Legal cure (1846) (http:/ / www. lysanderspooner. org/ bib_new. htm)…all the fruits of
his own labor, would conduce to a wore just and equal distribution of wealth than now exists…
[30] 16 Ingalls, Hanson, and Tucker: nineteenth-century American anarchists - Part III: nineteenth-century Americas critics (http:/ / www.
findarticles. com/ p/ articles/ mi_m0254/ is_5_62/ ai_112083014/ pg_15)1. Capital is a parasite feeding form of on the produce of labor on
land… 3. Capitalism is the great evil preying on labor.
[31] Carson, Kevin A. (http:/ / www. mutualist. org/ index. html) It emphasizes the importance of peaceful activity in building alternative social
institutions within the existing society, and strengthening those institutions until they finally replace the existing statist system
[32] Peacott, Joe An Overview of Individualist Anarchist Thought by Joe Peacott (2003) (http:/ / www. libertarian. co. uk/ lapubs/ econn/
econn097. htm) The spontaneous order generated by the social and economic interactions of free individuals would produce all the structure
necessary to sustain community life
[33] Tucker, Benjamin Ricketson State Socialism and Anarchism (1886) (http:/ / www. panarchy. org/ tucker/ state. socialism. html), This brings
us to Anarchism, which may be described as the doctrine that all the affairs of men should be managed by individuals or voluntary
associations, and that the State should be abolished
[34] Thoreau, Henry David Civil Disobedience (1849) (http:/ / www. cs. indiana. edu/ statecraft/ civ. dis. html)
[35] Bakunin, Michail: Marx - socialismens Bismarck. Libertad 1968.
[36] Pia Laskar, Anarkafeminism (1992) ISBN 91-86474-09-X
[37] Vaneigem, Raoul: The movement of the Free Spirit. Zone Books, N.Y. 1998.
[38] Bookchin, Murray: Ecology of Freedom. Chesire Books, CA 1982.
[39] Zerzan, John: Future Primitive.Autonomedia 1994.
[40] Pannekoek, Anton: Workers' Councils(1936)
[41] Castoriadis, Cornelius: Political and Social Writings. Vol. 1-3, University of Minnesota Press, Minneapolis 1988.
22
Anarkism
23
[42] Knabb, Ken: Situationist International Anthology.Bureau of Public Secrets 1981.
[43] Sheehan, Sean M.: Anarchism. Reaktion Books 2003, s. 159.
[44] "As Michel and the fellow anarchist Eugene Pottier had been carried a black flag at the front of the rally, police issued a warrant for her
arrest." Maclellan, Nic: Louise Michel. Ocean Press 2004, s.19.
[45] Brand 1898-1998 - hundra år för den frihetliga socialismen! Yelah 1/1 1998
[46] Nordstrand, Ted: Var ungsocialisterna anarkister? Yelah 31/12 1997
[47] Rosemont, Franklin: Joe Hill: The IWW & The Making Of A Revolutionary Working Class Counterculture, 2003.
[48] Jmf: Lunds Fria Press 1/1969-8/1973.
[49] Ungdomshuset i Köpenhamn återuppstår. Göteborgs Fria Tidning 9 april 2008
[50] Rasistisk attack. Sydsvenska Dagbladet 20/8 2008, s. A8.
[51] Lagerberg, Hans: Små mord, fri kärlek. En biografi om Hinke Bergegren. Carlssons, Malmö 1992.
[52] Arwid Lund: Albert Jensen och revolutionen. Syndikalismens revolutionära idéer 1900-1950. Federativs förlag, ISBN 91-86474-37-5
[53] http:/ / skarv. se/ AiK/ 00AiK. html
[54] http:/ / www. infoshop. org
[55] http:/ / www. infoshop. org/ faq/
[56] http:/ / en. wikipedia. org/ wiki/ Commons%3Aanarchism
Kommunism
Den här artikeln handlar om kommunism som ideologi, rörelse och
samhällsstadium. För information om tillämpning av socialism och
kommunism i till exempel de forna öststaterna, se realsocialism.
Kommunism (från franskan: communisme och ytterst av latin: communis,
gemensam) är en benämning på flera närbesläktade idéer om att
produktionsmedlen i ett samhälle bör vara gemensamt ägda. Inom marxismen
är det också benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där
klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter
behov.
Symbolen hammaren och skäran har
Beteckningen kan också ses som en del av den bredare → socialismen.
använts av flera kommunistiska
Socialismen delade upp sig ca 1860-1880 i den socialdemokratiska grenen
organisationer
(Ferdinand Lassalle och Eduard Bernstein) där vägen till socialism skulle ske
genom reformer i samarbete mellan de förtryckta och de förtryckande
klasserna (av motståndarna även kallad revisionism); och den revolutionära grenen (Karl Marx, Friedrich Engels),
där vägen till socialism skulle ske genom att de förtryckta klasserna tar makten genom en revolution, som
förespråkas av kommunisterna. Den frihetliga socialismen (främst företrädd av Michail Bakunin och Pjotr
Krapotkin) förespråkade att vägen till socialism skulle ske genom att via revolution avskaffa statsmakten.
Många[1] [2] använder beteckningen kommunism om den ideologi som skapades av Vladimir Lenin och
vidareutvecklades i olika riktningar av efterföljare som Lev Trotskij, Josef Stalin och Mao Zedong. Det förekommer
också att länder som kallat sig → socialistiska benämns kommuniststater eftersom de haft ett styrande
kommunistparti. Detta är dock enligt den marxistiska och leninistiska terminologin en självmotsägelse, då den anser
att staten är ett verktyg för klassförtryck.[3] Enligt den marxistiska teorin mister staten sin funktion först när
samhällsklasserna är upplösta. Därefter kan ett kommunistiskt samhälle som innebär ett stats- och klasslöst samhälle
uppstå.
Andra väljer istället att betona kommunismen som en praktik, en så kallad "materiell rörelse". Kommunismen ses då
inte som en ideologi utan som en tendens i klasskampen, ett uttryck för arbetarklassens kamp mot lönearbetet.
Kommunism
24
→
Kommunism
Ideologier
Anarkokommunism
Eurokommunism
Leninism
Luxemburgism
Maoism
Marxism
Marxism-leninism
Trotskism
Titoism
Vänsterkommunism
Basbegrepp
Historisk materialism
Klasskamp
Kommunistparti
Proletariatets diktatur
Internationaler
Kommunisternas förbund
Första internationalen
Kommunistiska
Internationalen
Fjärde internationalen
Personer
Karl Marx
Friedrich Engels
Vladimir Lenin
Josef Stalin
Mao Zedong
Rosa Luxemburg
Lev Trotskij
Anton Pannekoek
Antonio Gramsci
Peter Kropotkin
Relaterade ämnen
→ Anarkism
Antikapitalism
Antikommunism
Demokratisk centralism
Proletär internationalism
Stalinism
Kommunismens historia
Politisk vänster
Nya vänstern
Postkommunism
Urkommunismen
→ Socialism
Politikportalen
Kommunism
25
Idéhistoria
Tidiga tankar om ett samhälle grundat på egendomsgemenskap kan
skönjas hos bland många andra Platon, vissa kristna tänkare, Mazdak
och Thomas More såväl som hos de utopiska socialisterna. I Platons
dialog Staten förordades ett samhälle med gemensamt ägande. Platon
hävdade dock att köpmännen och hantverkare liksom tidigare skulle
arbeta för vinnings skull, varför dialogen Staten inte har mycket
gemensamt med de senare kommunistiska teorierna. I boken Utopia
från 1516 beskriver Thomas More ön Utopia med idealsamhället utan
privat egendom, där folk får vad de vill efter behov.
Det är dock först under franska revolutionen och under 1800-talet som
man kan tala om kommunism i dess nutida bemärkelse. Den tyske
teoretikern Karl Marx och hans kollega Friedrich Engels var de
viktigaste tänkarna inom modern kommunistisk teori. De bröt med
Karl Marx (1818-1883)
utopismen och formulerade en, som de döpte till vetenskaplig →
socialism som beskrevs i Det kommunistiska manifestet (1848), det
historiskt viktigaste dokumentet för den ideologiska utformningen av kommunismen. I skriften Kritik av
Gothaprogrammet från 1875 talade Marx om det framtida kommunistiska samhället. Han såg samhällsutvecklingen
som en utveckling i två stadier. I det första stadiet krävs samma prestation av alla människor medan i det andra
stadiet kommer produktionen "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Dessa två stadier kom sedan
Lenin att beteckna det "socialistiska" respektive det "kommunistiska" stadiet. Lenins "socialism" och Marx
"kommunismens första fas" är dock inte identiska.
Den marxistiskt kommunistiska idétraditionen kan grovt delas in i två grenar: leninistisk marxism och
icke-leninistisk marxism. Leninismen är en ideologi grundad på den ryske revolutionären Lenins tolkning och
utveckling av Marx tankar. Efter Lenins död inleddes en maktkamp inom kommunistpartiet mellan främst Lev
Trotskij och Josef Stalin som hade olika syn på vilken väg Sovjetunionen borde välja. Stalin gick segrande ur striden
och den ideologi han förespråkade brukar benämnas marxism-leninism (av dess motståndare ofta "stalinism") medan
Trotskijs idéer kallas trotskism.
Marxism-leninismen blev snart också den officiella benämningen på kominterns ideologi och den anammades snart
av kommunistpartier världen över. Medan Marx betonade att "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk"
ansåg Lenin att det kommunistiska partiet skulle ha en ledande roll i samhällsutvecklingen. Partiets funktionärer
skulle visserligen väljas demokratiskt, men när de väl valts var varje partimedlem skyldig att följa de beslut som
partiet fattade, en princip som kallades demokratisk centralism. Partiets funktionärer skulle enligt Lenin ses som
arbetarklassens "avantgarde", det vill säga en förtrupp i revolutionen, något som kom att bli normerande för övriga
kommunistiska partier.
Ur marxism-leninismen växte det i Kina fram en ideologi baserad på Mao Zedongs tankar, i Väst kallad maoism. Till
skillnad från marxismen så menade Mao att revolutionen i Kina borde byggas på bondebefolkningen och inte på det
(i Kina försvinnande lilla) stadsproletariatet. Maoismen har senare främst fått fotfäste i tredje världen.
Den icke-leninistiska marxismen, då främst representerad av råds- och vänsterkommunistiska grupper, växte fram
inom kommunistpartierna vänsteroppositioner efter 1917. Rådskommunismen var starkast i Tyskland och
Nederländerna och bland dess mest framträdande tänkare kan räknas Rosa Luxemburg, Anton Pannekoek och Paul
Mattick. Man betonade arbetarklassens spontanitet och självständiga kamp, tog avstånd från staten och arbete inom
fackföreningar och trodde på en organisationsform grundad på arbetarråd. Vänsterkommunismen är en snarlik
idéströmning som främst fick fotfäste i Italien. Vänsterkommunisterna betonade att kapitalismens vara eller icke vara
inte var en fråga om vem som ägde produktionsmedlen utan om arbetet och värdet härskade över de ekonomiska
Kommunism
relationerna. Man förde därför fram vikten av att upphäva marknaden, lönearbetet och varuformen. Man tog inte
heller avstånd från partitanken även om man skiljer sig från bolsjevikernas partiteori. Bland vänsterkommunismens
främsta tänkare kan bland andra räknas Amadeo Bordiga. Vänsterkommunismen och rådskommunismen har varit en
viktig influens för moderna anarkister, autonomister, den moderna ultra-vänstern och grupper som situationisterna.
Förhållande till socialism och socialdemokrati
Beteckningen socialism användes först 1834 av både Pierre Leroux i Frankrike och av anhängarna till Robert Owen i
England. Beteckningen kommunism introducerades ca 1839 i Paris av flera hemliga revolutionära grupper.
Under första hälften av 1800-talet användes → socialism och kommunism nästan som synonymer där socialismen
ofta sågs som en idé för de intellektuella medan kommunism sågs som en lära för arbetarna. Under 1800-talets andra
hälft blev ordet kommunism ovanligare och de flesta nybildade arbetarpartier med kommunistiska idéer kallade sig
oftast socialistiska eller socialdemokratiska, så till exempel det tyska socialdemokratiska partiet som stod Marx och
Engels nära. Först efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 började flera organisationer kalla sig kommunistiska
igen. I och med tredje internationalen (komintern, 1919-43) kom skillnaden mellan kommunism och
socialism/socialdemokrati att ligga i hur vägen till det klasslösa samhället skulle te sig. Socialister/socialdemokrater
kom att förorda icke-våld och fredliga reformer, medan kommunister förordade samhällsförändringar med hjälp av
klasskamp och väpnad revolution.
Kommunism som samhällsstadium
"Allt fast och beständigt förflyktigas"[4] skrev Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet. Vad de försökte visa
i sina verk var just att, och hur, kapitalismen är ett historiskt övergående samhällssystem med ett logiskt slut, precis
som föregående samhällssystem ehuru med ett mycket annorlunda slut. De försökte även visa på den potential som
de ansåg existerade i arbetarklassens kamp, och hur denna potential skulle kunna manifestera sig själv i en
revolutionär övergång från kapitalism till kommunism.
Enligt revolutionära kommunister kan inte kapitalismens problem reformeras bort. Det går att skapa drägligare
livsvillkor och ökat välstånd under kapitalismen, men den grundläggande klassmotsättningen och alienationen
består, och därmed arbetarklassens intresse av att göra uppror.
Exakt hur det kommunistiska samhället skall se ut, tycker många kommunister inte att det är värt att spekulera kring.
Det är inte upp till dem att besluta om vilken form det kommunistiska samhället skall anta; det betraktas som
"ideologiskt dravel" eller, för att använda Marx klassiska allegori, som att "skriva ut [...] recept för framtidens
soppkök".[5] Den franske vänsterkommunisten Gilles Dauvé skriver: "kommunismen är inte ett program som man
omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan en social rörelse.". Här definieras kommunismen
alltså bara som negationen till detta samhälle och dess positiva definition kan bara historien visa, ingen självutnämnd
världsförbättrare.
26
Kommunism
27
Kommunism i världen
Nuvarande kommuniststater
Länder
där
det
styrande
[6]
kommunistpartiet är statsmakt:
• Folkrepubliken Kina (sedan 1949);
Kinas kommunistiska parti[6]
• Kuba (Kubanska revolutionen 1959,
socialistisk stat utropad 1961;
Kubas kommunistiska parti[6]
• Demokratiska folkrepubliken Korea
(sedan 1948); Koreas arbetarparti
säger sig följa Juche, som officiellt
är en vidareutveckling av
Marxism-leninism[6]
Karta som visar nuvarande stater som kallar sig kommunistiska
• Demokratiska folkrepubliken Laos (sedan 1975); Laos revolutionära folkparti[6]
• Socialistiska republiken Vietnam (sedan 1975); Vietnams kommunistiska parti (Nordvietnam 1954-1976)[6]
I andra länder finns det kommunistiska partier som accepterat demokratins principer och deltar i ett flerpartisystem.
Östblocket
Östblocket eller öststaterna var en benämning på Sovjetunionen och dess satellitstater under kalla kriget. Till
östblocket brukade man räkna Warszawapaktens medlemmar och ibland, beroende på sammanhang, andra länder
med kommunistiskt styre såsom Kuba, Vietnam och Nordkorea. Öststaterna är en något snävare beteckning, och
omfattar normalt bara de länder i östblocket som låg i Öst- och Centraleuropa.
Kina räknades till östblocket så länge landet var allierat med
Sovjetunionen, men efter brytningen mellan de kommunistiska
regimerna i de båda länderna brukade man inte längre räkna in Kina i
begreppet. Somliga ville även räkna in Jugoslavien i östblocket på
grund av att även det hade en kommunistisk regim, men efterhand som
landet intog en allt mer oberoende roll i relationen till Sovjetunionen
och dess satellitstater sågs det vanligen som en alliansfri stat.
Karta över kommunismens spridning - stater som
benämner/benämnde sig som kommunistiska
Vissa kommentatorer har hävdat att Östblocket inte var kommunistiskt
utan statskapitalistiskt.[7] Man citerar ibland Lenins egna ord om behovet av att införa statskapitalism i Ryssland:
"While the revolution in Germany is slow in "coming forth," our task is to study the state capitalism of the Germans,
to spare no effort in copying it and not shrink from adopting dictatorial methods to hasten the copying of it."[8]
Västeuropa
Ett av Västeuropas största kommunistiska partier fanns i Italien, Partito Comunista Italiano. De nådde sin höjdpunkt
i parlamentsvalet 1976 då de fick stöd av 34,4% av rösterna. I början på 1970-talet gick de i spetsen för
eurokommunismen där de tillsammans med det franska (Parti communiste français) deklarerade att man tog avstånd
från proletariatets diktatur och inte längre stödde Sovjetunionen som förebild. Man godtog därmed parlamentarisk
demokrati som styrelseform. Liknande deklarationer hade redan tidigare gjorts av de spanska och katalanska
kommunistpartierna.
Kommunism
Sverige
År 1917 splittrades den svenska arbetarrörelsen när vänsteropposition i det socialdemokratiska arbetarepartiet
bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, dit majoriteten av ungdomsförbundets medlemmar anslöt sig. 1921
antogs namnet Sveriges kommunistiska parti, som skulle komma att representera den svenska kommunismen. År
1929 kom den största splittringen i partiets historia då Karl Kilbom och större delen av medlemmarna uteslöts av
Komintern, och flera medlemmar lämnade partiet. Karl Kilbom bildade tillsammans med Nils Flyg ett eget SKP det
så kallade socialistiska partiet. Sverige hade nu ett SKP i Komintern och ett utanför. Det SKP som stod utanför
komintern kom att vara verksamt fram till år 1948 då det upplöstes, dessförinnan hade partiet blivit nazistiskt år
1943. Det kominterntrogna SKP bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Detta namn hade det sedan till
1990 då "Kommunisterna" ströks och det nya namnet blev Vänsterpartiet.
Kommunisternas största valframgång var när SKP fick 10,3 % i andrakammarvalet 1944, samt 11,2 % i
kommunalvalet 1946. Kommunisterna hade även stort inflytande i de svenska fackförbunden med styrelsemajoritet i
flera fackavdelningar.
En annan nyckelhändelse inom svensk kommunism var metallstrejken 1945 som omfattade 120 000 arbetare.
I dagens Sverige representeras kommunism av mindre uttalade kommunistpartier som Kommunistiska Partiet och
Sveriges Kommunistiska Parti som har en marxist-leninistisk ideologisk politik. Även om vänsterpartiet 1990 till
namnet upphörde vara kommunistiskt fortsatte flera medlemmarna i partiets ledning att kalla sig kommunister fram
till 2005, och även därefter uttalade sig trogna de kommunistiska idéerna.
Det finns dessutom några trotskistiska partier i Sverige, till exempel Rättvisepartiet Socialisterna, Arbetarmakt och i
viss utsträckning även Socialistiska Partiet och Kommunistiska förbundet. Utöver de klassiska leninistiska partierna
så finns det även ett antal icke-leninistiska kommunistiska organisationer i Sverige. Bland dessa kan räknas
Folkmakt, Riff-raff, Kämpa tillsammans!, Internationella Kommunistiska Strömningen, Gatuaktionen, Roh-Nin
bokförlag och Batkogruppen.
En trend man kan se bland de olika socialistiska partierna, alltifrån Kommunistiska Partiet till Socialistiska Partiet, är
att de ganska hårda konflikterna på 1970-talet mellan trotskism och marxism-leninism inte längre utgör någon större
splittrande faktor.
Kritik
Kritik mot kommunism har kommit från många olika håll. Den har inkluderat flera aspekter, från exempelvis,
religiösa gruppers invändningar mot kommunismens uttalade ateism och besuttnas invändningar mot att deras
produktionsmedel ska konfiskeras av samhället, till socialdemokraters mot förment odemokratiska arbetsmetoder.
Andra menar att kommunism inte går ihop med de mänskliga rättigheterna[9] och avsaknaden av mänskliga
rättigheter bidrog till kommunismens fall.[10] [11] Kommunismen sägs inskränka också den personliga integriteten.
Kritiker har också pekat på de brott som kommunistpartier i maktställning begått (till exempel i Sovjetunionen,
Kampuchea (Kambodja) under Röda khmererna, Östtyskland, Kina och Nordkorea) mot befolkningen i de egna
staterna, samt kommunistpartiernas i övriga länder försvar av dessa brott. Brotten som åsyftas är bland annat
folkmord, varom information finns i artiklarna om staterna i fråga. Kritiken som riktats mot kommunistiska stater
(som ibland kallas realsocialistiska stater eftersom det kommunistiska samhället är statslöst) kommer från både
politisk höger och vänster.
28
Kommunism
Se även
•
•
•
•
•
Anarkokommunism
Autonomism
Kritik mot kommunismen och antikommunism
Statskapitalism
Vänsterkommunism
Externa länkar
•
Wikiquote har citat av eller om Kommunism
• Omfattande marxistiskt textarkiv [12]
• Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer [13] - Upplysningssajt hos Forum för levande historia.
• Studie av de ursprungliga grundarna av vetenskapliga kommunismen [14]
mwl:Quemunismo
Referenser
[1] Reidar Larsson: Politiska ideologier i vår tid, Studentlitteratur, 2005, sidan 58
[2] Nationalencyklopedins artikel kommunism som skriver "Lenin, den moderna kommunismens grundare."
[3] Det kommunistiska partiets manifest, 1848, Karl Marx och Friedrich Engels.
[4] ”Det kommunistiska partiets manifest” (http:/ / www. marxists. org/ svenska/ marx/ 1848/ 04-d037. htm). Marxist Internet Archive. . Läst 20
februari 2006.
[5] ”Efterskrift till andra utgåvan av Kapitalets första band” (http:/ / www. marxists. org/ svenska/ marx/ 1867/ 23-d100. htm#h2). Marxist
Internet Archive. . Läst 20 februari 2006.
[6] Communism - MSN Encarta - (http:/ / encarta. msn. com/ encyclopedia_761572241_1____5/ communism. html#s5) "Today, single-party
communist states are rare, existing only in China, Cuba, Laos, North Korea, and Vietnam".
[7] Se exempelvis Mitchell, Peter R., Schoeffel, John, Att förstå makten - Noam Chomsky (2006), Ordfront, ISBN 978 91 7037-357-2, ss. 281-82.
[8] Lenin, Vladimir, 'Left Wing' Childishness and Petty-Bourgeois Mentality (ursprungligen publicerat den 5 maj 1918) från Vladimir Lenin,
Selected Works, Moscow: Cooperative Publishing Society of Foreign Workers in the U.S.S.R., 1935, vol. VII, ss. 351-378. Citatet är från ss.
365-366; ursprunglig kursivering)
[9] Museum of Communism FAQ by Bryan Caplan (http:/ / www. gmu. edu/ departments/ economics/ bcaplan/ museum/ comfaq. htm#part3)
[10] Daniel C. Thomas The Helsinki Effect: International Norms, Human Rights, and the Demise of Communism
[11] God Spy, Looking Back Fifteen Years: Human Dignity and the Collapse of Communism (http:/ / www. godspy. com/ reviews/
Looking-Back-Fifteen-Years-Human-Dignity-and-the-Collapse-of-Communism-by-Anna-Halpine. cfm)
[12] http:/ / www. marxists. org
[13] http:/ / www. levandehistoria. se/ projekt/ kommunistiskaregimer
[14] http:/ / www. kprf. org/ forumdisplay-f_16. html
29
Socialism
30
Socialism
Om den politiska ideologin:SocialismSocialismRiktningarAnarkismAutonomismDemokratisk socialismFrihetlig
marxismFrihetlig
socialismFunktionssocialismGillesocialismKommunismLuxemburgismMarknadssocialismMarxism-deleonismMarxism-leninismRel
socialismSyndikalismSocialdemokratiTrotskismUtopisk
socialismVetenskapMarxismInfluenserArbetarrörelsenFackföreningInternationalismUtilitarismArbetarrådIdéerEgalitarismDemokrati
historiaPlanekonomiRealsocialismSocialistiska staterKritik mot socialismenGeografiska grenarAfrikansk
socialismArabisk socialismEurokommunismSocialism med kinesiska särdragSocialistinternationalen redigeraDenna
artikel behandlar revolutionär socialism. För reformistisk socialism, se: SocialdemokratiSocialism är en politisk och
ekonomisk ideologi som syftar till att skapa det klasslösa samhället, där produktionsmedlen styr eller ägs av folket.
Socialister förespråkar samhällslösningar som strävar efter största möjliga jämlikhet mellan individer och grupper av
människor; klasser, könen, olika sexualiteter och etniska grupper.Socialist International (1989). Declaration of
principles. Adopted by the XVIII Congress, Stockholm, June 1989. Demokratiskt beslutsfattande, betoning av
politisk organisering, internationalism och solidaritet är centrala begrepp. Socialism kännetecknas av tilltron till att
gruppen, kollektivet eller staten ska lösa politiska och ekonomiska problem.Uppslagsordet socialism från
Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2007-12-09. Begreppet används ofta om samhällssystem där egendom
och inkomst står under social kontroll istället för att vara beroende av individuella beslut och Marknad
(ekonomi)marknadsmekanismer.Britannica Online Encyclopedia Gemensamt ägande förespråkas emellertid inte av
alla socialister.Se exempelvis Mats Wingborgs Socialism (2001) där ägandebegreppet diskuteras och indelas i en rad
underkategorier av rättigheter. Wingborg föreslår att inte alla dessa rättigheter behöver finnas i gemensam ägo i ett
socialistiskt samhälle.Socialism befinner sig till vänster på den klassiska höger-vänsterskalan, till vänster om
liberalismen och långt till vänster om konservatismen. Socialism förenas ofta med feminism och ekologism.
Socialismens grundinställning är starkt Internationalismuniversalistisk, men i praktiken förespråkas ofta
partikularistiska lösningar som kompensation för de grupper som anses vara förtryckta eller orättvist behandlade.
Socialismen är en jämförelsevis handlingsorienterad ideologisk inriktning. I motsats till liberalismen omfattar
socialistiska inriktningar mera sällan stora formaliserade idésystem, även om det ofta förekommer många egna
begrepp. Ett undantag till detta är den socialistiska inriktningen marxism. De använda teoretiska begreppen är ofta
mångtydiga och omstridda. Den ideologi som påverkat socialismen är marxismen, som utvecklades av de tyska
tänkarna Karl Marx och Friedrich Engels. Den skiljde sig starkt från sina historiska föregångare och samtida
konkurrerande socialistiska synsätt genom sin starka betoning av materialism och vetenskap liksom av ekonomins
betydelse. Marx och Engels försökte utveckla en bred teori om Historiefilosofihistoriens lagar och visa att
socialismen och kommunismen var kapitalismens nödvändiga efterföljare.Det råder ingen enighet om i vilken grad
marxismen är strikt Determinismdeterministisk. De var med och grundade den Första internationalenförsta
socialistiska internationalen som emellertid hade begränsad framgång på grund av splittringen mellan
Anarkismanarkisterna och Marx efterföljare. "SovjetunionenDe socialistiska Sovjetrepublikernas union" var den
enda officiella socialistiska nationen i världen fram till 1945.Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" sidan 446. ISBN 978-1-4054-8220-2Den i dagsläget mest inflytelserika formen av socialism är socialdemokrati
kritiserade Marxismen på en del punkter.Man tror att man genom reformer, och utan revolution, kan förändra
samhället till ett klasslöst samhälle. Ordet socialism kommer från latinets ”socius”, som betyder kamrat.Michelle
Bachelet är president och socialdemokratisk politiker i Chile.Senatorn Bernie Sanders är den ende socialistiske
representanten i den amerikanska kongressen.Gemensamma och grundläggande ideal hos alla socialister är jämlikhet
och rättvisa. De flesta håller demokrati, solidaritet, internationalism och folkstyre som centrala värden. Socialister
menar att de skillnader i inkomster, förmögenheter och makt som finns mellan fattiga och rika grupper i samhället är
det allvarligaste moraliska felet i samhällets organisering. Socialisters utgångspunkt är att världen som helhet liksom
enskilda samhällen är orättvist organiserade. De menar att större samhällen skiktas på ett sådant sätt att stora
skillnader i makt uppkommer. Typiska moderna samhällen är därför orättvisa. De fördelningar som ligger för handen
Socialism
är inte resultatet av enskilda ansträngningar och rättvisa processer utan av slumpmässiga processer, maktskillnader
eller förtryck. Ett sådant orättvist och skiktat samhälle kallas för klassamhälle. Politikens viktigaste uppgift blir att
motverka eller helt ta bort dessa ojämlikheter, genom att kompensera de grupper som anses vara orättvist
behandlade. Att göra så kallas för att avskaffa klassamhället. Socialister anser att det är moraliskt riktigt att
omfördela resurser från sådana individer som är relativt sett rika till de som är relativt sett fattigare. De motiverar
detta på flera plan. Dels så har de rika inte förtjänat sina nuvarande tillgångar på ett rättvist sätt, utan ofta på grund
av arv eller slump. Dels så skulle den samlade samhällsvinsten eller nyttan bli större om de fattiga får större medel,
eftersom de har större behov av dessa. En viktig princip för ekonomiskt orienterade socialister är lagen om
marginalnyttaavtagande marginalnytta. Det vill säga det samband som säger att när mängden av en vara ökar, så
minskar användbarheten för varje enhet som läggs till.En genomgående drag i socialistiska rörelser är betoningen av
gemensam politisk organisering. På grund av att socialister organiserar individer som är relativt sett fattiga försöker
man uppnå förändring genom att istället samla stora grupper. Det är vanligt att socialister förespråkar deltagande
demokrati. Man vill att individer och grupper med liten politisk makt ska delta i politiken i lika hög grad som
ekonomiska eliter gör. Nästan alla moderna socialistiska rörelser arbetar mycket aktivt med deltagande demokrati
inom rörelsen. Ofta läggs stor möda på att organisera deltagande och inflytande i organisationen så jämlikt som
möjligt. Den politiska organiseringen sker främst inom politiska partier och samarbete med fackföreningar är mycket
vanligt. Jämställdhet mellan kvinnor och män har sedan länge varit ett centralt drag inom socialismen, och
jämförelsevis många socialistiska företrädare har varit kvinnor. Under de senare decennierna har begreppet feminism
blivit allt vanligare. Även homosexuellas rättigheter försvarades tidigt av radikala socialister. Socialistisk feminism
är en av de största grenarna av feminismen. Några företrädare är Sheila Rowbotham liksom de historiska Clara
Zetkin och Alexandra Kollontaj. En annan central idé är internationalismen. Många socialister ser nationalstater som
en källa till problem som kolonialism, förtryck och krig. Vidare så försvagar nationsgränserna solidariteten mellan
relativt sett resurssvaga människor som socialister menar sig företräda. Internationalismen är även en utvidgning av
rätteviseidealet, där man menar att rättvisa inte bara bör råda inom enskilda länder utan mellan alla folk och delar av
jorden. Internationalismen har även varit viktig som organisationsprincip. Det har dock även funnits många
socialistiska rörelser som kombinerat socialism med sjävstyre eller nationalism, särskilt utanför Europa.
Socialistsymbolen den röda stjärnan har givits många betydelser, varav en där spetsarna representerar de fem
fingrarna i en arbetares hand.Wende, Lisa Michelle (2007). The Political Identity of the Popular Assembly of the
Peoples of Oaxaca. i Fitzpatrick et al (2007). Maxwell Review: Journal of Scholarship and Opinion, Sping 2007, sid
74. Maxwell School of Citizenship & Public Affairs. Syracuse: Syracuse University. Maxwell review
PDFMarxistiska element i socialismen betonar kollektivet som organisatorisk bas, att samhället måste analyseras
utifrån grupptillhörighet, och där motsättningarna mellan klasser är den absolut viktigaste politiska dimensionen.
Andra, bland annat frihetliga socialister, utgår från individen som bas och ser kritik mot stat, byråkrati och maktens
existens av samma vikt som klassmotsättningarna. Förhållningssättet till detta kollektiv ska vara
solidaritetsolidariskt. Integration (samhälle)Integration av ekonomiskt svaga har alltid varit en central punkt i
socialistiska program, på senare år har det även gällt medicinskt handikappade och missanpassade individer. Strävan
efter en balans mellan offentlig styrning, kollektivism, tolerans och arbetarstyre, är ett återkommande ämne för
debatt bland reformismreformistiska och frihetliga socialister och i kritiken mot kommunismen. Många socialistiska
tänkare grundar sin människosyn på uppfattningen att människans väsen är samverkande, och att konkurrens mellan
människor begränsar möjligheten till samverkan. Detta grundar man till viss del på uppfattningen att människor
under Jägare-samlarejakt- och samlarstadiet antas ha levt under egendomsgemenskap, vilket socialister vanligtvis
kallar för urkommunismen. Ordet kollektivism används sällan av socialister själva, och ordet anses av vissa som ett
negativt laddat ord. Idag hörs benämningen främst bland socialisters meningsmotståndare, men har även förekommit
inifrån. Det finns socialister, som motsatt sig kollektivism och planekonomi, främst anarkister som Pierre Joseph
Proudhon. Klasskamp är enligt den socialism som utgår från Marx den kamp som ständigt pågår mellan den
härskande och den utsugna klassen, vilket under kapitalismen motsvaras av kampen mellan arbete och kapital.
Arbetarklassen utgörs av de produktiva arbetarna, och kapitalet utgörs av dem som äger produktionsmedel.
31
Socialism
Socialister anser sig arbeta för att stärka arbetarklassens politiska, ekonomiska och sociala intressen och ser
liberalismen, konservatismen med flera som ideologier som arbetar för att stärka borgarklassens intressen.
Marxism-leninismen och vissa andra socialistiska riktningar anser att arbetarklassens seger är oundviklig, den är
alltså determinismdeterministisk, eller egentligen monodeterminismmonodeterministisk. Den ursprungliga
kommunistiska uppfattningen var dock paradeterminismparadeterministisk och föreställde sig även möjligheten att
arbetarklassen lider nederlag, vilket Rosa Luxemburg formulerade som att valet stod mellan "socialism eller
barbari". Enligt Leo Trotskij och trotskismtrotskisterna så är nu även barbariet ett omöjligt alternativ och olika försök
till att ställa upp en ny paradeterministisk formel har gjorts, exempelvis menar många trotskistiska riktningar att valet
idag står mellan "socialism eller förintelse". Religiös socialism är en term som används för att beskriva olika former
av socialism som bygger på religionreligiösa värderingar. Flera stora religioner innehåller idéer om samhället som är
kompatibla med socialistiska principer och därför har socialistiska rörelser bildats inom dessa religioner.Exempel på
religiös socialism: Buddistisk socialismIslamsk socialismJudisk socialismKristen socialismEn faktor som förenar
många av dess riktningar är kravet på ett annat samhällssystem än kapitalismen. Exempelvis vill de flesta
socialdemokrater nå detta genom reformer (reformism) men önskar behålla marknadsekonomi i ett socialistiskt
samhälle. Kommunister eftersträvar i allmänhet en revolution som skall leda till det totala avskaffandet av
kapitalism, medan demokratiska kommunister vill avskaffa kapitalismen med folkligt stöd. SyndikalismSyndikalister
vill skapa ett socialistiskt samhälle utan egentlig statsmakt där istället den största makten ligger hos fackföreningar;
statens bortdöende ser kommunister inte som möjligt förrän i ett senare utvecklingsskede. De olika socialistiska
riktningarna har haft olika filosofiska inriktningar. Den mest utvecklade och tongivande har varit marxismens
dialektisk materialismdialektiska materialism (även kallad historiematerialismen då den tillämpas politiskt), som
Marx utvecklade utifrån den tyske filosofen Hegels objektiv idealismobjektivt idealistiska dialektik. Den dialektiska
materialismens mest särskiljande drag är att den ersätter Hegels objektiva ande som materiens existensform och
ursprung med själva rörelsen som materiens existensform. De äldsta socialistiska tänkarna kom av Karl MarxMarx
att kallas utopiska socialister, till dessa hörde Henri de Saint-Simon, Robert Owen och Charles
Fourier.Encyclopædia Britannica, på internet, 12 augusti 2008, uppslagsord: utopian socialism De utopiska
socialisterna trodde att ett socialistiskt samhälle kunde skapas i princip när och var som helst.Nationalencyklopedin,
på internet, 12 augusti 2008, uppslagsord: utopisk socialism Å andra sidan uppstod en form socialism som efter
Marx kom att kallas för marxism, som betonar de historiska och materiella förutsättningarna för socialism.
Företrädarna för marxismen kom att se den utopiska socialismen som ett förstadium till sin egen socialism. För
reformistisk socialism, se: Socialdemokrati. Den i dagsläget mest inflytelserika formen av socialism är
socialdemokrati kritiserade marxismen på en del punkter. Man tror att man genom reformer, och utan revolution, kan
förändra
samhället
till
ett
klasslöst
samhälle.
Rosa
Luxemburg,
tysk
socialist
i
SpartakusförbundetAnarkismAnarkister vill omgående avskaffa staten och istället införa direktdemokrati och
självförvaltning, och den största rörelsen inom denna ideologi är numera vad som brukar kallas frihetlig socialism.
Den politiska makten måste, menar denna rörelse, decentraliseras radikalt och beslutsrätten sedan finnas kvar i de
minsta enheterna, som också ska styra ekonomin. Samordning sker genom rådsfederationer lokalt, regionalt,
nationellt och internationellt. Begreppet frihetlig socialist har fått ett stort uppsving i Sverige under senare år, delvis
till följd av påverkan från liberalism och nyliberalism. Termen "socialism" används också inom Marxismmarxistisk
terminologi som namnet på det samhällsstadium som efterträder kapitalismen - där den Borgarklassborgerliga
klassen är den härskande - och föregår kommunismen, det klasslösa samhället. Under socialismen tar arbetarklassen
makten och bildar det övergående "proletariatets diktatur" varpå staten med tiden enligt teorin avvecklas naturligt. I
den marxistiska teorin finns olika typer av revolutioner definierade. Den revolution som borgarklassen genomförde i
Västeuropa då den krossade feodalismen kallas för "demokratisk revolution" och den typ av revolution som är tänkt
att genomföras i demokratiska länder kallas för "socialistisk revolution". Man menar att den demokratiska
revolutionen handlade om formella rättigheter såsom likhet inför lagen eller allmän rösträtt, nationellt oberoende
medan den socialistiska revolutionen handlar om saker som arbetarnas rätt att leda och fördela arbetet, avskaffandet
av privat egendom och andra saker som överför samhällsmakten i arbetarklassens händer. I de länder där
32
Socialism
demokratiska revolutioner ej genomförts, framför allt tredje världen, ansåg många socialister att det som står först på
dagordningen är en demokratisk revolution, och att den socialistiska revolutionen inte kan bli aktuell förrän den
demokratiska revolutionen förverkligats. De socialister som förespråkar att den socialistiska revolutionen kan
genomföras direkt kallas maoister, eller guevaraister. Maoismen hade ett stort inflytande under en mycket kort
period, men har därefter helt försvunnit. Trotskisterna anser att det idag är omöjligt att skapa fullbordade
demokratiska revolutioner eftersom detta kräver att landet uppnår ett nationellt oberoende, vilket trotskisterna menar
är omöjligt med den sammanflätade världsmarknad och starka imperialistiska nationer som finns. Därför vill de
genomföra socialistiska revolutioner även i länder som ännu inte haft några demokratiska revolutioner. Detta
genomförande av två steg i ett kallar man för den permanent revolutionpermanenta revolutionen. Marxisternas syn
på det socialistiska samhällsstadiet är att det utgör en övergångsfas där resterna av klassamhället ska upplösas och
statsmakten stärkas. I länder där kommunistiska partier varit statsbärande har statsmakten ofta ökat kraftigt. De flesta
socialister anser att staten måste stärkas kraftigt för att det klasslösa samhället ska kunna uppnås. Enligt marxisterna
är staten ett vapen mot klassmotsättningarna, verktyget för en "klass" nedtryckande av en annan. Subcomandante
Marcos i Chiapas 1999Socialister strävar efter största möjliga jämlikhet och ibland avskaffandet av det privata
ägandet över produktionsmedlen. Detta menar många åstadkommes genom planekonomiplanerad ekonomi som
avser utjämna sociala och ekonomiska olikheter. Genom att centrala ekonomiska beslut styrs av demokratiskt
tillsatta beslutsfattare kan de förhindras från att upprätthålla ojämlik fördelning. Dessutom kan vissa delar av
ekonomin skötas mer effektivt med hjälp av stordrift. På så sätt kan klassamhället avskaffas. Genom att upprätta en
planekonomi avser man också överföra den dagliga kontrollen över drift och produktion till de arbetande, som sedan
samordnar sin produktion i en långsiktig plan. Karl Marx skrev att under socialism arbetar människor efter förmåga
och får efter arbetsinsats, för att senare under kommunism, när samhället präglas av överflöd, arbeta efter förmåga
och få efter behov. Det finns dock socialister som inte ser planekonomi som ett medel för att slå ner på
klassamhället,
utan
förordar
en
marknadsekonomi,
oftast
återfinns
dessa
bland
Marknadssocialismmarknadssocialister och vissa anarkister. Vissa socialister menar att socialismen redan idag
invaderar det kapitalistiska samhället och att gigantiska privata företag inom sig har börjat bygga planekonomier, om
än i kraftigt förvrängd och byråkratiserad form. Teorin om att kapitalismens sönderfall tvingar kapitalistklassen att
släppa fram vissa element av socialism, kallas Invaderande socialismden invaderande socialismen, och myntades av
Friedrich Engels. Många gånger har dock stater som betecknat sig själva som socialistiska, haft en blandekonomi
(till exempel med kollektivt ägande och marknadsekonomi), eller en uttalad marknadsekonomi. Socialistiska
tankegångar kan spåras ända tillbaka till Platons verk Staten där han presenterar sin idealbild av ett samhälle. Ett av
de grundläggande dragen hos detta samhälle är just egendomsgemenskap.Det tyska bondeupproret under 1500-talet
gick fram under den förvånansvärt moderna devisen Omnia Omnibus vilket är latin för "Allt åt alla!" Den engelska
gruppen Diggers skulle närmast kunna kallas "agrarkommunistisk" med sina krav på allmänt ägande och bruk av
jorden. Den första historiskt belagda förekomsten av termen "socialism" är från 1753, då på latin och i nedsättande
mening. Några år senare användes det för första gången på italienska. En utopi är ett tänkt idealsamhälle. Till
definitionen hör också det faktum att utopin anses vara omöjlig att realisera i ett längre perspektiv. Utopin speglar
människors hopp och längtan och är väsentlig ur ett visionärt perspektiv; mycket av det som nyligen betraktats som
science fiction har blivit verklighet. Det visionära elementet hos socialismen kvarstår tillsammans med de mer
vetenskapliga ambitionerna. Till de klassiska utopisterna räknas vanligen Charles Fourier, Robert Owen, Henri de
Saint-Simon och Nils Herman Quiding. Deras utopier omfattade ofta storstilade byggnadsprojekt, där man sökte
inrätta ett idealsamhälle i lämplig miljö och praktisera olika kollektiva levnads- och produktionssätt. En del av dessa
projekt var isolerade, excentriska och kortlivade, medan andra finns kvar än i dag i någon form; Josiah Warrens
anläggning är ett exempel. Thomas More, William Morris, Edward Bellamy, Charlotte Perkins Gilman och Ursula
Le Guin är några av den litterära socialistiska utopismens intressantaste namn.Antonio Gramsci, italiensk socialist
som varnade för falskt medvetande.Den första socialistiska internationalen, Internationella arbetarassociationen,
gjorde anspråk på att försöka samla alla världens socialister i en organisation, men redan på ett tidigt stadium kom
dess anhängare att delas upp i två läger: den anarkistiska delen och den kommunistiska, där den senare ansåg att en
33
Socialism
arbetarstyrd stat eller arbetarstat och att en ekonomi som präglas av statsegendom är ett nödvändigt steg på vägen till
avskaffandet av Social klassklassamhället. Den kommunistiska grenen företräddes inom Internationella
arbetarassociationen främst av Karl Marx och Friedrich Engels. Denna gren kom att bli den dominerande och den
splittrades i sin tur upp i två delar: den reformistiska socialdemokratin och den revolutionära socialismen.
Socialdemokratin kom att ta avstånd från de flesta av Marx och Engels grundtankar och under 1900-talet övergick
man i många länder gradvis till att tala om kapitalism med socialistiska inslag (genom till exempel progressiv
inkomstskatt och offentlig sektor). Den frihetliga grenen leddes inom Internationella arbetarassociationen främst av
Michail Bakunin. Denna gren var mycket löslig och kom att breddas under 1900-talet till att innefatta allt från
anarkosyndikalism till anarkoprimitivism. Den frihetliga socialismen har kommit att få fotfäste även utanför
arbetarrörelsen, i rörelser som växte fram samtidigt som välståndet ökade i västvärlden, till exempel miljörörelsen,
djurrättsrörelsen och kvinnorörelsen. Den frihetliga socialismen har gjort sig gällande utanför parlamentarismens
domäner, varför den också räknas som utomparlamentarisk. Andra internationalen, socialistisk organisation bildad
1889 i Paris. En sammanslutning av europeiska socialdemokratiska organisationer. Vid den här tiden var de
socialdemokratiska partiorganisationerna revolutionära och inneslöt dem som efter utbrottet av första världskriget
1914 och de ställningstaganden som Andra internationalens partier då gjorde till förmån för "sina" länders
krigsinsatser, skulle bryta sig ut och så småningom börja kalla sig kommunister. Till skillnad från i Första
internationalen ingick inte syndikalistiska och anarkistiska organisationer. Che Guevara, revolutionär socialist som
dödades i Bolivia.Tredje internationalen, ofta kallad Komintern efter Kommunistiska internationalen var en
sammanslutning av kommunistiska partier i världen, där medlemspartierna utgjorde sektioner i ett
världsomspännande kommunistparti. Internationalen bildades under ledning av Grigorij Zinovjev i Moskva 1919,
och upplöstes av Josef Stalin 1943. Högkvarteret var placerat i Moskva, och den mest långvariga av dess ordförande
var den bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov (1934-1943). Fjärde Internationalen, internationell
samarbetsorganisation för trotskistiska partier i olika länder grundad av Leo Trotskij och andra kommunister 1938
efter att dessa uteslutits ur Ryska kommunistpartiet under Stalin. Fjärde Internationalen har idag
medlemsorganisationer i ett femtiotal länder, med de största organisationerna i Frankrike, Brasilien, Sri Lanka och
Filippinerna. Socialistiska Partiet är Fjärde internationalens sektion i Sverige. Central planering eller anarkistisk
koordinering kräver omfattande kunskap om framtiden för att fatta bra beslut. Men central planering eller anarkistisk
koordinering måste man ofta välja en eller några få lösningar. Dessa lösningar, säger kritikerna, kommer ofta att vara
dåliga på grund av de dåliga förutsägelserna. Socialisterna själva däremot, hävdar att socialismen inte innebär någon
extrem planekonomi där man försöker förutsäga allting och man motsäger sig inte alltid flera försök på lösningar till
samma problem. Cornelius Castoriadis och rådssocialisterna tillbakavisar också dessa invändningar och beskriver
hur de kan hanteras.Cornelius Castoriadis: Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle, Lund 2007.Kritiker
till socialismen menar att historiska försök att skapa helt socialistiska samhällen har varit i bästa fall kortlivade eller
misslyckade, och i värsta fall resulterat i omfattande förtryck. Ett flertal exempel på detta tas upp, Sovjetunionen och
Östeuropa före 1989, liksom Kina och många utvecklingsländer är vanligt förekommande. Socialister försvarar sig
med att det aldrig har funnits ett riktigt socialistiskt samhälle eller att de förespråkar helt andra samhällen än de som
exemplifieras. Engels skrev däremot "Beskrivning av de under senare tid bildade och fortfarande bestående
kommunistiska kolonierna", där han skriver om kolonier i Amerika och England som på hans tid var
kommunistiska/socialistiska.Texten återfinns här.Ludwig von Mises publicerade 1920 artikeln Economic Calculation
In The Socialist Commonwealth Economic Calculation In The Socialist Commonwealth där han argumenterade att
utan marknadens prismekanism så är rationell allokering av kapital omöjlig. Friedrich von Hayek argumenterade i
The Use of Knowledge in Society (1945) likt Mises för att prissystemet var nödvändigt för att synkronisera lokal och
personlig information och på så sätt möjliggöra effektivt samarbete i samhället. Utan ett prissystem så kommer
planerare inte ha den information de behöver för att ta rationella ekonomiska beslut. Hayek framhöll i Vägen till
träldom från 1944 att socialism och central planering ofrånkomligen leder till en totalitär stat. Den reformistiska
såväl som den anti-auktoritära socialismen framstår snarast, menar socialisterna, som ett alternativ till den totalitära
marknadsekonomin. Nationalekonomen Michael Albert har utvecklat den s.k. deltagande ekonomin (Parecon).
34
Socialism
35
Albert, Michael: Parecon – Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004. och nationalekonomerna
Cockshott, Paul & Cottrell, Allin har visat hur planekonomi förenat med direktdemokrati kan fungera i ett modernt
samhälle. Cockshott, Paul & Cottrell, Allin: ’’Planhushållning och direktdemokrati.’’ Manifest 2002.Lista över
socialistiska
organisationer
i
SverigeLista
över
socialistiska
tidningar
i
SverigeEgalitarianismSocialdemokratiMarxismKommunismAnarkismAnarkistinternationalenSyndikalistinternationalenSocialistinter
(Reformistisk) RealsocialismKomintern (Stalinistisk) Socialistinternationalen Wikiquote har citat av eller om
SocialismUppslagsordet socialism från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2007-12-21.Uppslagsordet
socialism från Britannica Online Encyclopedia. Hämtat 2007-12-21.Almqvist & Wiksell Förlag AB: "Lilla Focus".
Stockholm. Bokia: "Illustrerad Världshistoria". Svenska utgåvan 2006. ISBN 1-4054-8220-6, ISBN
978-1-4054-8220-2 Castoriadis, Cornelius : Socialismens innehåll. Arbetarpress 1973.Holt(red.):Socialismen i det
tjugoförsta århundradet. En antologi om Venezuelas väg till socialismen. Kvarnby folkhögskola 2007.
mwl:Socialismo
Referenser
[1] http:/ / sv. wikipedia. org/ w/ wiki. phtml?title=mall:Socialism& amp;action=edit
[2] Socialist International (1989). Declaration of principles (http:/ / www. socialistinternational. org/ viewArticle. cfm?ArticleID=31). Adopted
by the XVIII Congress, Stockholm, June 1989.
[3] Uppslagsordet socialism från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2007-12-09.
[4] Britannica Online Encyclopedia
[5] Se exempelvis Mats Wingborgs Socialism (2001) där ägandebegreppet diskuteras och indelas i en rad underkategorier av rättigheter.
Wingborg föreslår att inte alla dessa rättigheter behöver finnas i gemensam ägo i ett socialistiskt samhälle.
[6] Det råder ingen enighet om i vilken grad marxismen är strikt deterministisk.
[7] Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" - sidan 446. ISBN 978-1-4054-8220-2
[8] Wende, Lisa Michelle (2007). The Political Identity of the Popular Assembly of the Peoples of Oaxaca. i Fitzpatrick et al (2007). Maxwell
Review: Journal of Scholarship and Opinion, Sping 2007, sid 74. Maxwell School of Citizenship & Public Affairs. Syracuse: Syracuse
University. Maxwell review (http:/ / student. maxwell. syr. edu/ maxreview/ editions/ 2007edition. pdf#page=72) PDF
[9] Encyclopædia Britannica, på internet (http:/ / www. eb. com), 12 augusti 2008, uppslagsord: utopian socialism
[10] Nationalencyklopedin, på internet (http:/ / www. ne. se), 12 augusti 2008, uppslagsord: utopisk socialism
[11] Cornelius Castoriadis: Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle, Lund 2007.
[12] Texten återfinns här (http:/ / marxistisktforum. cjb. net/ bokarkiv/ 0027. htm).
[13] Economic Calculation In The Socialist Commonwealth (http:/ / www. mises. net/ econcalc. asp)
[14] Albert, Michael: Parecon – Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004.
[15] Cockshott, Paul & Cottrell, Allin: ’’Planhushållning och direktdemokrati.’’ Manifest 2002.
[16] http:/ / www. socialistinternational. org/
Fascism
Fascism
Fascism är en auktoritär politisk ideologi som har sitt ursprung i Benito Mussolinis fascistiska
rörelse Partito Nazionale Fascista i Italien från 1920-talet och fram till och med andra
världskriget. Fascismen förknippas ofta med en massrörelse och meningen att individen är
underställd statens behov. Fascismen vill vidare ofta skapa en stark nationell identitet. Olika
forskare framhåller olika karaktäristiska egenskaper hos fascismen, men vanligt
förekommande är nationalism, starka auktoriteter och totalitära system, militarism,
antikommunism, kollektivism, korporativism, populism och motstånd mot ekonomisk och
politisk → liberalism.[1] [2] [3] [4] [5] [6] Fascismen var vidare antidemokratisk, antisocialistisk
och antikapitalistisk[7] med starka nationalistiska drag men utan någon framträdande
ideologisk rasism.[8] Till detta kom också mått av social radikalism. Korporativism är ett annat
gemensamt mönster för ett flertal fascistiska regimer.
Enligt en marxistisk doktrin anses fascismen vara kapitalismens yttersta motreaktion mot
Fasces.
strävanden att upprätta ett socialistiskt samhälle. Inom det gamla Östblocket användes
uttrycket "fascist" synonymt med nazistiska och övriga högerradikala och auktoritära ideologier, vilket skapat en stor
förvirring inom vilken ideologi som ska betraktas som fascistisk.
Fascismens ursprung
Fascismen hade sitt ursprung i den italienska nationalismen under första världskriget och grundades av nationalisten
och före detta socialisten[9] Benito Mussolini. I mars 1919 startades de första kampgrupperna, de så kallade Fasci di
Combattimento, som främst utgjordes av krigsveteraner.[10] [11] Partiet hade som symbol ett spöknippe, fascis (fasces
i plural) av den typ som bars av liktorerna i antikens Rom, vilket kom att ge rörelsen dess namn. De svarta
uniformerna som medlemmarna bar var närmast inspirerade efter anarkistiskt mönster.
Mussolini och fascisterna agiterade mot kommunismen och socialismen[12] och genom de så kallade
stormavdelningarna, squadre d'azione, terroriserade man sina politiska fiender; mordet på socialistledaren Giacomo
Matteotti 1924 kan ses som klimax på denna utveckling. De sociala och ekonomiska orolighterna i början 1920-talet
och den så kallade marschen mot Rom 1922 förde fascisterna till regeringsmakten, till en början i koalition med
borgerliga partier, för att därefter vinna absolut kontroll, dock i samexistens med kungahuset och katolska kyrkan.
Fascismen hämtade bland annat inspiration från den revoloutionära syndikalismen[13] som förspråkade att samhället
skulle styras genom fackföreningarna, men i motsättning till syndikalismens principer förespråkade fascisterna
framför allt statsmakt. Genom detta anknöt man också till den organiska samhällsynen och korporativismen (av
latinets corporo 'göra till kropp'), företrädd av konservativa politiska teoretiker som Adam Müller och Friedrich
Hegel (se Korporativism). Den fascistiska rörelsen betonade polismakt och ordning på bekostnad av demokrati och
frihet, och en korporativ (dock icke-demokratisk) ekonomisk politik. Den italienska fascismen visade till en början
inga tecken på antisemitism[14] till skillnad från den tyska nazismen. Enligt militären och historikern Eddy Bauer
saknades antisemitismen i den fascistiska ideologin.[15] I stormavdelningarna fanns det, även om de var få till antalet,
judiska så kallade "squadrista", det vill säga judiska fascistiska svartskjortor som deltog i gatustriderna mot
kommunister och socialister.
Syndikalisten Georges Sorels revolutionära teorier med en stark tro på våldet och dennes, liksom Friedrich
Nietzches, idé om "övermänniskan" kom att spela en stor roll vid skapandet av den fascistiska läran.[16] [17] [18] [19]
Med sin betoning av myten och med sin antiintellektualism skapade Sorel en av fascismens grundvalar.[20] Den förre
syndikalisten Michele Bianchi och futurismens skapare Filippo Tommaso Marinetti brukar räknas till stiftarna av
fascismen.[21] , liksom nationalisten och diktaren Gabriele D'Annunzio.[22] Som framträdande uttolkare av
fascismens idéer bör även filosofiprofessorn och nyhegelianen[23] Giovanni Gentile nämnas. Fascisterna stödde
36
Fascism
elitteorin och hänvisade bland annat till den tyske sociologen Robert Michels. Michels som tidigare varit socialist
blev senare medlem i det italienska fascistpartiet.
Definition
Det finns många olika uppfattningar i den historiska och samhällsvetenskapliga litteraturen om hur termen fascism
ska definieras, vad som är fascism, och vad som inte är det.
I överförd bemärkelse har icke-demokratiska styrelseformer som betonar våldets rätt över demokratin och friheten
kallats fascistiska. Beteckningen ”fascist” används ibland som ett skällsord om politiska motståndare. Forskare inom
området har något olika definitioner av vad fascism är. Samlande är dock nationalismen, totalitarismen och den
antidemokratiska inställningen som utmynnar i ledarprincipen (i Tyskland führerprincipen) där man enligt den
fascistiska teorin väljer den bäst lämpade mannen att oinskränkt styra staten. Vissa lägger även till →
konservatismen; ett exempel på detta är sociologiprofessor Göran Dahl vid Lunds universitet, som forskat inom
radikalkonservatism och fascism, och som enligt honom står nära varandra rent ideologiskt. Idéhistorikern Sven-Eric
Liedman menar att fascismen delar synen på statens överordning med konservatismen, men att fascismen i vidare
mening (inklusive tysk nationalsocialism) skiljer sig från den föregående i det att staten för fascismen är ett verktyg
för folket eller rasen.[24] Dock skall framhållas att Mussolini ursprungligen avvisade de nazistiska tankarna på
”herrefolket” och den ”ariska rasen”[25] För den italienska fascismen var folket först och främst en historisk enhet,
medan den för nazismen var en biologisk.[26] Då fascismen till sin väsen var revolutionär har benämningar som
”högerradikalism” använts vid beskrivningen av den, liksom för övrigt ”ultrakonservatism” och ”högerextremism”.[27]
En mer stringent definition av den utomitalienska fascismen, kallad generisk fascism, har presenterats av den
brittiske statsvetaren Roger Griffin. Griffin betecknar i sin definition fascismen som varande "populistisk
ultra-nationalism".
Den amerikanske historikern Robert O. Paxton ger en arbetsdefinition av fascism som "en form av politiskt beteende
som markeras av en besatthet med samhällets förfall, förnedring eller förföljelse och av en kompenserande dyrkan
av enhet, energi och renhet, i vilket ett massbaserat parti av hängivna militanta nationalister som arbetar i ett
olustigt men effektivt samarbete med traditionella eliter överger demokratiska friheter och eftersträvar sina mål av
intern rensning och extern expansion med våld och utan etiska och lagliga begränsningar".[28]
Den svenska historikern Carl Grimberg (1875-1944) definierar det fascistiska systemet så här: "Systemet var
auktoritärt: makten utgick från ledaren och fortplantade sig ner genom det fascistiska partiets leder. Systemet var
likaledes totalitärt: staten inskränkte sig inte till att leda förvaltningen utan ville även behärska andra områden, som
organisationslivet, barnuppfostran, kulturlivet och så vidare..."[29] . Grimberg säger vidare att "den lära som
inpräntades i medborgarna var hoprafsad från många håll, lite Machiavelli och lite Nietzsche, lite syndikalism och
mycket nationalism"[30] .
Den amerikanska historikern Stanley G. Payne definierar fascismens ekonomi som "ett nationallt ekonomiskt system
som är starkt reglerat, integrerat och omfattar olika samhällsklasser, vare sig systemet kallas korporativt,
nationalsocialistiskt eller nationalsyndikalistiskt". Han anser också att motstånd och fientlighet mot liberalism,
kommunism och konservatism är ett centralt inslag i fascismen.[31]
I artikeln om fascismens lära (Doctrine) i den av Giovanni Gentile grundade Enciclopedia Italiana beskrev
Mussolini fascismen 1932 som ”negationen av → socialism, demokrati och → liberalism”[32] , och som ett
tillbakaförande av de "demo-liberala" idéer som hade sitt ursprung i franska revolutionen 1789 (jfr. ”frihet, jämlikhet,
broderskap”); ”Politiska doktriner passerar, nationen består.”[33] Det tjugonde seklet skulle bli ”auktoritetens” och
”högerns” århundrade, ”ett fascistiskt sekel”.[34]
37
Fascism
Den fascistiska staten
Partito Nazionale Fascista bildades 1921 och fascismen formerades då till ett parti.[35] 1922 proklamerades
revolutionen och en kommitté skapades med Michele Bianchi, Emilio De Bono, Italo Balbo och Cesare De Vecchi i
ledningen.[36] I oktober 1922, efter "marschen mot Rom" gav kungen Mussolini i uppdrag att bilda ny regering.[37]
[38]
Det italienska parlamentet gav i november 1922 Mussolini extraordinära fullmakter fram till 1924.[39] Med 65%
av rösterna vann fascisterna valet år 1924[40] ; detta val betecknas dock inte som fritt, anklagelser om valfusk fördes
fram.[41] Under andra halvan av 1920-talet förbjöds andra politiska partier, yttrandefriheten samt
organisationsfriheten.[42]
De fascistiska fackföreningarna kom från 1926 att vara de enda tillåtna med fascister som förtroendemän.[43] Genom
den nya grundlagens, Carta del Lavoro, antagen 1927, bestämmelser rörande arbets- och näringslivet
sammanfogades arbetsgivare och arbetstagare i syndikat, därefter i korporationer, ett för varje näringsgren. 1928
förklarade Mussolini, med anledning av det nya systemet, att den fascistiska staten nu hade växlat över från
1800-talets kapitalism till 1900-talets korporativa.[44] Vidare hävdade han att problemen emellan arbetstagare och
arbetsgivare nu var borta och därmed hade grunden för marxismen (jfr. begreppet "klasskampen") försvunnit.[45]
1939 tillkom en ändring i konstitutionen där den korporativa staten fullt ut kom att genomföras också på lagstivtande
nivå; deputeradekammaren försvann och ersattes av en av korporationerna vald kammare.[46] Den korporativa staten
gav aldrig vare sig ekonomisk framgång eller frihet.[47] Korporationerna kom att bli en del av det auktoritära och
totalitära staten där all makt kom från toppen och spred sig neråt i systemet.[48]
Fascismen i praktiken
I Italien avvisade fascismen tanken på en socialistisk omgestaltning av den sociala ordningen men i likhet med
kommunistiska och socialistiska diktaturer använde man sig av planhushållning[49] , det vill säga ett tillstånd när alla
sociala och ekonomiska organisationer befinner sig under statlig ledning eller kontroll. Industrier fortsatte dock att
ägas av företag till skillnad från till exempel ekonomin i Sovjetunionen. Traditionella samhällsinstitutioner som
katolska kyrkan och kungahuset fick behålla sina rättigheter inom regimens ramar.[50]
Ytligt sett var den italienska fascismen organiserad enligt principen om klassgemenskap där korporativa
fackföreningar i samarbete med arbetsgivarna skötte ekonomin under ledning av staten. Dock var fackföreningarna
totalt maktlösa i praktiken och direktstyrdes av staten.[51]
Den korporativa staten grundade, genom sammanslutningar (korporationer) för jordbruk, industri, handel och så
vidare, en utveckling som skenbart sammanföll med syndikalismens idéer. Då ledande fascister hade bakgrund i
såväl syndikalistiska kretsar som i det gamla nationalistpartiet talades i analogi med de korporativa strävandena om
”nationell syndikalism”.[52] Korporativismen skiljde sig dock starkt från syndikalismen ur flera aspekter; till exempel
med den samförståndsanda som uppmuntrades och främjades mellan arbetsgivare och arbetare.
Den fascism med ledarkult vilken grundades i Italien kom att bli förebild för fascistiska organisationer över hela
världen, den kom dock aldrig att kopieras rakt av. Nationer vilka har haft fascistoida och auktoritära organisationer i
ledning för staten är Spanien (falangism), Portugal (Estado novo) och Österrike (austrofascism).[53]
Fascisterna i Italien understödde general Francisco Franco i spanska inbördeskriget och var under andra världskriget
allierade med Nazityskland. Nazism betraktas av somliga som en form av fascism och har konsekvent kallats så
inom → kommunismen, men denna vidare definition av begreppet delas inte av alla.[54] Efter andra världskriget kom
fascismen att förlora det mesta av sin politiska makt, dock förblev Spanien (och Portugal) totalitärt ytterligare några
decennier.[55]
38
Fascism
Fascismen i Sverige
Mest känd i Sverige för sina fascistiska tankar var Per Engdahl. Han var en av Sveriges fascistiska pionjärer; redan
efter sin studentexamen i slutet av 1920-talet gick han med i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Engdahls
ideologi fick från början inspiration från det då fascistiska Italien men med tiden blev det den tyska nazismen som
blev den främsta förebilden.
Se även
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Nyfascism
Gabriele D'Annunzio
Francisco Franco
Oswald Mosley
Ungturkarna
Georges Sorel
Austrofascism
Pilkorsrörelsen
Ustaša
•
•
•
•
Socialfascism
Grå vargarna
Benito Mussolini
Falangistpartiet
Externa länkar
• Fascism by Sheldon Richman [56]
• Umberto Eco, Eternal Fascism: Fourteen Ways of Looking at a Blackshirt [57], New York Review of Books, 22
juni 1995, s. 12-15.
Källor
Litteratur
1.
2.
3.
4.
5.
6.
Rabén Prisma: "Prismas nya Uppslagsbok". Trettonde aktualiserade upplagan 1995. ISBN 91-518-2823-5
Bauer, Eddy: "Andra världskriget - Axelmakterna". 1982. ISBN 91-7024-040-X
Bokia: "Illustrerad Världshistoria". Svenska utgåvan 2006. ISBN 1-40548-220-6/ISBN 978-1-40548-220-2
Poulsen, Henning: "Bra böckers världshistoria". band 13, Från krig till krig. 1982. ISBN 91-86102-95-8
Kinder H, Hilgemann W: "Tidens Världshistoria". Stockholm 1987. ISBN 91-550-3319-9
Magnusson Thomas, Weibull Jörgen: "Bonniers Världshistoria - Tragedins andra del" 1986. ISBN
91-34-50108-8
7. Almqvist & Wiksell Förlag AB: "Lilla Focus". Stockholm.
8. Grimberg, Carl med flera: "Världshistoria - Folkens liv och kultur". Stockholm.
9. Tingsten, Herbert med flera: "Tidens lexikon - Koncentrerad uppslagsbok". Tidens förlag Stockholm.
mwl:Fascismo
39
Fascism
Referenser
[1] Eatwell, Roger. 1996. Fascism: A History. New York: Allen Lane.
[2] Griffin, Roger. 1991. The Nature of Fascism. New York: St. Martin’s Press.
[3] Nolte, Ernst The Three Faces Of Fascism : Action Française, Italian Fascism, National Socialism, translated from the German by Leila
Vennewitz, London : Weidenfeld and Nicolson, 1965.
[4] Paxton, Robert O. 2004. The Anatomy of Fascism. New York: Alfred A. Knopf, ISBN 1-4000-4094-9
[5] Payne, Stanley G. 1995. A History of Fascism, 1914-45. Madison, Wisc.: University of Wisconsin Press ISBN 0-299-14874-2
[6] "collectivism." Encyclopædia Britannica. 2007. Encyclopædia Britannica Online. 12 January 2007
<http://www.britannica.com/eb/article-9024764> "Collectivism has found varying degrees of expression in the 20th century in such
movements as socialism, communism, and fascism."; Grant, Moyra. Key Ideas in Politics. Nelson Thomas 2003. p. 21; De Grand, Alexander.
Italian Fascism: Its Origins and Development. U of Nebraska Press. p. 147 "Nationalism, statism, and authoritarianism culminated in the cult
of the Duce. Finally, collectivism was important...Despite general agreement on these four themes, it was hard to formulate a definition of
fascism..."
[7] Reidar Larsson - Politiska ideologier i vår tid sid 102, kap 8 Fascism och nazism: Ideologiernas kärnpunkter "Ytterligare ett viktigt drag är
antikapitalismen och en viss social radikalism" ISBN 978-91-44-03956-5
[8] Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2
[9] Nationalencyklopedin, band 13, "Mussolini, Benito", Höganäs 1994, s 530
[10] Axelmakterna, sidan 5
[11] Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
[12] Nationalencyklopedin 1994
[13] Reidar Larsson - Politiska ideologier i vår tid, sid 108 ISBN 978-91-44-03956-5
[14] Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6, sidan 20 ff
[15] Axelmakterna, sidan 5
[16] http:/ / cepa. newschool. edu/ het/ profiles/ sorel. htm
[17] http:/ / www. oswaldmosley. com/ people/ sorel. html
[18] Tidens Lexikon, sidan 2516, uppslagsordet "Sorel"
[19] Lilla Focus, sidan 790 och 791, uppslagsordet "Sorel"
[20] Prismas nya uppslagsbok, sidan 675, uppslagsordet "Sorel, Georges"
[21] Bra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 140
[22] Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 179
[23] Raino Malnes & Knut Midgaard, De politiska idéernas historia, Lund 2006, s 233
[24] Sven-Eric Liedman, Från Platon till kommunismens fall, Stockholm 2000, s. 230
[25] Karsten Alnaes. Historien om Europa: Mörkrets tid 1900-1945, Stockholm 2007, s 449</>, och som den norske historikern Karsten Alnaes
formulerat det: ”I detta sammanhang håller sig Mussolini till Hegel: 'Individen är intet, staten allt'”.<Alnaes 2007, s 449
[26] Liedman 2000, s 230
[27] Liedman 2000, s 230
[28] Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6, s. 218.
[29] Världshistoria, Carl Grimberg, band 14, sidan 472, 473
[30] Världshistoria, Carl Grimberg, band 14, sidan 473
[31] Stanley G. Payne: A History of Fascism, 1914-1945. Kriterierna finns återangivna i Reidar Larsson - Politiska ideologier i vår tid, sid 102.
[32] (http:/ / www. historyguide. org/ europe/ duce. html)
[33] (http:/ / www. historyguide. org/ europe/ duce. html)
[34] (http:/ / www. historyguide. org/ europe/ duce. html)
[35] Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
[36] Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
[37] Illustrerad världshistoria,"Det fascistiska Italien" - sidan 470. ISBN 978-1-4054-8220-2
[38] Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
[39] Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
[40] Tidens Världshistoria - Mellankrigstiden/Italien sidan 159
[41] Bra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 146
[42] Bra böckers världshistoria, band 13, Den fascistiska staten, s. 146, 147
[43] Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
[44] Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
[45] Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
[46] Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
[47] Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
[48] Bonniers Världshistoria, band 17, Den korporativa staten - sidan 182
[49] Tidens Lexikon, sidan 2128, uppslagsordet "Planhushållning"
40
Fascism
[50]
[51]
[52]
[53]
[54]
[55]
[56]
[57]
41
Illustrerad världshistoria,"Det fascistiska Italien" - sidan 470. ISBN 978-1-4054-8220-2
Paxton, Robert O.: The Anatomy of Fascism, Alfred A. Knopf, New York 2004, ISBN 0-7139-9720-6
Malnes & Midgaard 2006, s 170
Illustrerad världshistoria,"1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2
Nationalencyklopedin, band 6 EU-Fredk, uppslagsordet "fascism", s. 147
Illustrerad världshistoria, "1900-talets ideologier" - sidan 447. ISBN 978-1-4054-8220-2
http:/ / www. econlib. org/ library/ Enc/ Fascism. html
http:/ / www. themodernword. com/ eco/ eco_blackshirt. html
Feminism
Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla
ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen, enligt
Svenska Akademiens ordlista (2006).[1] Vissa av rörelsens rötter kan
spåras till 1700-talet och har sedan dess funnits i en rad olika gestalter.
Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva
kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer.[2]
Benämningen togs dock över av kvinnorörelsen vid den internationella
kvinnokonferensen i Paris 1892.[3] Från ursprunget i upplysningstidens
frihetstankar och den franska revolutionen har feminismen vuxit till att
idag bli en betydande intellektuell och politisk kraft.[4]
Historik
Den feministiska tankerörelsen har en del av sitt ursprung i den franska
revolutionens tankar om alla människors lika rättigheter. Sedan dess
anses rörelsen enligt feministisk tolkning ha genomgått tre olika vad
man brukar kalla vågor. Den första vågen karakteriseras av kampen för
lika rättigheter och rösträtt, den andra vågen karakteriseras av
uppvärderandet av kvinnan och den tredje av motpartens
nedvärderande och utsuddandet av könsgränserna.
Tecknet för Venus används ibland som symbol
för kvinnan och/eller feminismen.
Ursprung
Feminismens rötter sträcker sig långt tillbaka i tiden, men det var i
slutet av 1700-talet som fröna till den tankeriktning som skulle bli
feminismen såddes.
I början av 600-talet började den nya religionen islam sprida sig över
Mellanöstern och arabvärlden. Den nya religionen innebar en helt ny
syn på kvinnornas ställning. I de traditionella förmuslimska samhället
var kvinnornas rättigheter begränsade. Kvinnorna var inte myndiga och
ärvdes precis som egendom. Profeten Muhammed (570-632) beslutade
Illustration ur ’’Damernas stad’’.
dock att kvinnor hade rätt att skilja sig, få barnbidrag och ärva mark
och egendom. Kvinnans nya rättigheter uttrycktes mycket exakt i
Koranen. Kvinnan ansågs inte vara mannens jämlike, men fick ökade rättigheter som kunde åberopas i de muslimska
domstolarna.[5]
Feminism
Enstaka skrifter med feministiska förtecken skrevs före 1700-talet. En
av dessa är Christine de Pizans Damernas stad (1405) där hon skarpt
kritiserar kvinnofientlighet och argumenterar för att män och kvinnor
har samma förmågor på det själsliga planet.[6]
2002 upptäcktes ett manuskript, Kvinnans värde, i Wigan i norra
England som visade sig vara det första feministiska dokumentet på
engelska. Skriften stöder sina påståenden om kvinnan med bibelcitat.[5]
En gestalt som blivit tolkad och omtolkad är Jeanne d'Arc, Jungfrun av
Orléans, som under 1400-talet tog befälet över den franska armén, och
sedan brändes på bål för häxerier. En del ser henne främst som en figur
i ett religiöst spel, andra som en av de första stora feministerna.
Preciositeten och blåstrumporna var andra tidiga feministiska rörelser.
Under 1700-talets upplysningsperiod så föddes tanken om alla
människors lika värde, kvinnan var dock exluderad ur detta och det var
Mary Wollstonecraft (1759-1797)
genom detta i kombination med dessa nya tankegångar som
feminismen föddes. Många av upplysningens politiska filosofer ansåg
att kvinnor var mer känslostyrda än männen och saknade mannens förnuftskapacitet. Upplysningsfilosofen Rousseau
skrev i Émile (1762) om sina för sin tid radikala idéer om barnuppfostran. Som en reaktion på att Rousseau
förespråkade en helt annan uppfostran för kvinnor skrev Mary Wollstonecraft den klassiska skriften Till försvar av
kvinnans rättigheter (1792). Hon skrev att kvinnan inte var skapad till mannens behag utan hade samma rätt som han
att utveckla sina dygder och förmågor. Tanken om människan som en varelse av förnuft är något som Wollstonecraft
tar fasta på och hävdar att det är omoraliskt att neka kvinnan möjlighet att utveckla förnuftet. Wollstonecraft kunde
till viss del hålla med om att kvinnor var irrationella men hon ansåg också att det berodde på att deras liv var så
kraftigt begränsade.[4] [5] [7]
Under de franska och amerikanska revolutionerna hade upplysningens idéer om mänskliga rättigheter tillämpats. Till
stor del hade det dock bara kommit männen till del. Olympe de Gouges skrev om deklarationen om de mänskliga
rättigheterna så det också kom att omfatta kvinnorna i Förklaring av kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den
nya regeringen vände sig dock snart mot kvinnliga aktivister och Olympe de Gouges avrättades för högförräderi
1793.[5] [7]
42
Feminism
43
Första vågen
De tidiga feministerna föll i glömska för en tid och det var först när
liberalismen började växa sig stark, med sina krav om utökad rösträtt,
som feminismen åter gjorde sig bemärkt. Chartiströrelsen, som var
verksam i England mellan 1838 och 1848, krävde lika rösträtt för alla
män, men gick inte så långt som till att inkludera kvinnor. Men det
började växa fram liberaler som hyste åsikten att kvinnor skulle
garanteras samma medborgerliga och politiska rättigheter som män.[5]
[8]
En viktig filosof för det feministiska tänkandet var John Stuart Mill
som jämställde det kvinnor utsattes för med rasism[4] och skrev
liberalfeminismens viktigaste verk i sin Förtrycket av kvinnorna
(1869) (ISBN 91-88248-98-4). Mill utsträckte här de liberala idéerna
till att också omfatta kvinnorna. Mill menade att en sedvänja bara
kunde försvaras om den överensstämde med vad som var förnuftigt[7] ,
och som utilitarist ansåg han att samhället gick miste om 50 procent av
sin kapacitet genom att neka kvinnorna tillträde till samma rättigheter
som männen.[4] Kvinnor skulle ha rätt till anställning och utbildning,
till politisk rösträtt och rätt att inneha politiska ämbeten. Mill ansåg
ändock som Wollstonecraft att det fanns olika uppgifter för män och
kvinnor. Kvinnan skulle ha möjlighet att utbilda sig till ett yrke men
om hon valde att gifta sig var rollen som mor och husmor hennes
yrke.[7] Fredrika Bremer och Sophie Adlersparre var två tidiga svenska
feminister.
1867 lade Mill som ledamot av det brittiska parlamentet fram ett
förslag som skulle ge kvinnor rösträtt, men förslaget röstades ned med
stor majoritet. Detta innebar ett startskott för kampen för kvinnlig
rösträtt i Västeuropa och USA med liberala förtecken. Kampen blev
hård och bitter i många länder och kvinnorna fick kämpa för att vinna
stöd i de politiska partierna.
John Stuart Mill (1806-1873)
Suffragetter demonstrerar i New York 6 maj 1912
I Tyskland var både den liberala och den socialistiska kvinnorörelsen
mycket aktiv under hela 1800-talet och början av 1900-talet. Inom
föreningar och partier arbetade man inte endast för kvinnlig rösträtt
utan även för att förbättra kvinnors möjligheter till utbildning och för
reformer av arbetande kvinnors villkor. I Leipzig, ”den tyska
kvinnorättsrörelsens vagga”, verkade kvinnorättskämpar som Louise
Otto-Peters, Henriette Goldschmidt och Auguste Schmidt. I Leipzig
utbildade sig också socialisten Clara Zetkin, som 1910 tog initiativet
till instiftandet av den internationella kvinnodagen. Zetkins tal och
skrifter hade stor betydelse för arbetarkvinnornas möjligheter att hävda
sig inom den socialistiska rörelsen och förde frågorna om kvinnans rätt
till arbete och att rösta till den allmänna debatten.
I England bildades den militanta grupperingen suffragetterna med
Emmeline och Christabel Pankhurst i spetsen. Suffragetterna
Aleksandra Kollontaj (1872-1952)
Feminism
anordnade massdemonstrationer och offentliga möten för att bilda
opinion för kvinnlig rösträtt. Omkring 1908 tog dock organisationen
till mer våldsamma metoder som stenkastning och bränder. En kvinna
kastade sig 1913 framför kungens häst och blev genom sin död en
martyr för rösträttssaken. Suffragetterna gick ett steg längre än många
andra och hävdade att kvinnor hade överlägsna moraliska egenskaper
och att många av världens problem berodde på den manliga
dominansen.[7] [9] De flesta feminister använde också
icke-våldsmetoder för att uppnå rösträtten.
Kvinnor som producerar krigsmateriel under
Vid sidan av rösträttskampen kämpade kvinnorörelsen också för
andra världskriget
många andra rättigheter som gradvis stärkte kvinnans lagliga ställning
och möjlighet till utbildning och försörjning. Elizabeth Blackwell blev
den första kvinnliga läkaren i modern tid efter att ha ansökt till 28 olika lärosäten. Gradvis fick kvinnorna rösträtt
och myndighet i många västeuropeiska stater.
Under den här perioden började feminismen till viss del inkluderas i andra ideologier. En del feminister ansåg att
deras mål bara kunde uppnås om de var en del av en större rörelse såsom → socialismen eller → kommunismen. När
bolsjevikerna grep makten i Ryssland 1917 och grundande den nya Sovjetunionen tog vissa ledande feminister
såsom Aleksandra Kollontaj plats i regeringen . Det stiftades lagar om att kvinnor skulle ha rösträtt, rätt att skilja sig,
få samma lön som män och rätt att ta mammaledighet. Många ryska män hade dött i första världskriget och kvinnor
uppmuntrades att ta jobb inom industrin. Det startades daghem och kollektiva kök. Utbildningskampanjer höjde den
kvinnliga läskunnigheten drastiskt.[5] [10]
Lagarna om lika lön genomfördes dock inte och de bäst betalda arbetena och maktpositionerna gick fortfarande till
män. De feminister som kritiserade staten började under Stalins diktatur fängslas. Men de utländska feminister som
kom på besök till Sovjetunionen fick ta del av starkt kontrollerad information som de sedan delade med sig till andra
feminister och prisade hur kommunismen hjälpte kvinnorna. Inte ens den ansedda tyska socialisten Clara Zetkin,
som 1921 blivit invald i Verkställande utskottet för Komintern - Kommunistiska Internationalen, lyckades hålla sig
fri från Stalins propagandaspel trots att hon var kritisk till honom[11] . Många feminister gick med i kommunistiska
eller socialistiska partier eftersom att de ansåg att de feministiska reformer som genomfördes bara kom de rika
kvinnorna till fördel. Den stora depressionen 1929 tycktes för många bekräfta att jämställdhet inte kunde uppnås utan
en politisk revolution.[5] [10]
Första världskriget innebar i många länder ett avbrott i den kvinnliga rösträttsrörelsen. En del feminister var
samtidigt även socialister och pacifister men de flesta gick in i staternas krigsansträngningar. Den feministiska
rörelsen hade åren innan krigsutbrottet blivit allt mer en internationell rörelse vilket påverkades av kriget. När många
unga män gav sig ut i kriget blev de arbeten som kvinnor hade kämpat för att få en patriotisk plikt att utföra. I
fabriker, kollektivtrafiken och den offentliga förvaltningen fick nu kvinnorna ta sin plats. Kriget medförde att
rösträttsfrågan avdramatiserades och en del fördomar om kvinnors förmåga försvann.[5] Eftersom kriget gjorde att
kvinnor fick ta arbeten som annars nästan enbart män praktiserade så kunde kvinnor bli fullgoda inom dessa
områden. Att många kvinnor började arbeta innebar för dem en chans att känna att de stod på egna ben och kunde
försörja sig själva även om de ofta hade lägre lön än männen.
Efter kriget kom 1920-talets ekonomiska depression och kvinnorna tvingades lämna de jobb som de hade under
kriget. Återigen blev hemmafrun idealet.[8] Under tiden mellan första världskriget och 1960-talet förde de
feministiska idéerna en undanskymd tillvaro. När kampen för kvinnlig rösträtt var över verkade den viktigaste
feministiska kampen vara vunnen. Feminismen arbetade fortfarande mest med juridiska frågor som abort,
arbetsförhållanden, rätten att använda preventivmedel och sexualundervisning.
44
Feminism
Andra vågen
Under 1950-talet återhämtade sig västvärldens ekonomi efter andra världskriget och blev gradvis stabilare. I
populärkulturen frodades en bild av kvinnan som kvinnlig och huslig.[5] [7] Men nu publicerades också en bok som
kom att omdana mycket av det feministiska tänkandet och kom att förändra den riktning som feminismen tog i
framtiden. Det var Simone de Beauvoirs Det andra könet som gavs ut på franska 1949 och översattes till engelska
1953. Titeln på verket syftar på det synsätt som ger att mannen är normen medan kvinnan är negationen, det andra,
den som inte är en man. Kvinnan definieras i förhållande till mannen, inte till sig själv.[12] Hon tillskrivs därför de
egenskaper som männen inte vill ha och formas på så sätt till att låsas i sin könsroll.[13] Tidigare feminister
anklagades för att vilja skapa ett system där mannen var det eftersträvansvärda.
Under det sena 60-talet och tidiga 70-talet kämpade många i USA för medborgerliga rättigheter för den svarta
befolkningen. Många protesterade mot USA:s inblandning i Vietnamkriget; många länder i Asien och Afrika
kämpade för att göra sig fria ifrån kolonialmakterna och mycket i samhället omvärderades.
Tidens radikala rörelse var den som senare kom att kallas hippies. Här samlades många av dem som var engagerade i
olika radikala frågor. Men många upptäckte snart att könsrollerna förblev de samma även inom alternativrörelsen;
männen stod för talandet, skrivandet och tänkandet medan kvinnor fick ta sin traditionella roll med att lyssna, städa,
laga mat och vara sexpartners.
Under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet började en ny kvinnorörelse växa fram. Begreppet feminism
användes inte så mycket; många talade istället om kvinnlig frigörelse. Man kämpade för att påverka lagar och folks
attityder. Kvinnorörelsen som började växa fram hade inga centrala personer och startades inte av någon särskild
händelse utan sammanfogades av gemensamma frågor. Rörelsen kan delas upp i en radikalare minoritet och en
moderatare majoritet. Den radikala minoriteten försökte skaffa sig nya kopplingar till vänstern och förespråkade ett
system som var grundat på kvinnans behov även om det innebar ett uteslutande av männen.[5] Denna del av rörelsen
fokuserade på frågor som våldtäkt, pornografi, misshandel av kvinnor i hemmet och diskriminering mot
homosexuella kvinnor, medan majoriteten av kvinnorörelsen fokuserade på frågor som säker och legal abort,
möjligheten till preventivmedel och rätt till lika lön. Att uppgradera statusen för de kvinnodominerade yrkerna
började bli viktigt.
Särskilt betydelsefull var boken Det grymma manssamhället av Mariann Andersson, som utkom 1971 och gav
upphov till en ny medvetenhet. Boken finns nu i en tredje upplaga kallad Vägen ut eller Det grymma manssamhället.
Kvinnorörelsen var aldrig enhetlig men de stora organisationerna arbetade för långtgående förändringar inom det
nuvarande politiska och ekonomiska systemet och rönte i många länder framgångar till stöd för kvinnors rättigheter.
Vissa började också vakna för att många kvinnor levde under mångdubbla förtryck baserade på fattigdom, ras och
andra faktorer. En amerikansk svart kvinna tjänade i genomsnitt 40 % av vad genomsnittsmannen gjorde, de vita
kvinnorna tjänade 60 %.[5] I spåren av detta har den svarta feminismen och den post-koloniala feminismen vuxit
fram.
Under sextiotalet utvecklades en öppnare syn på sex generellt i samhället. Den vetenskapliga utvecklingen innebar
säkrare och pålitligare preventivmedel och födelsekontroll. År 1960 introducerades p-pillret. Trots motstånd från den
katolska kyrkan och en del regeringar blev metoden populär och många kvinnor fick möjlighet att själva kontrollera
fortplantningen vilket av många feminister ansågs vara den viktigaste rättigheten av alla.[4]
På 1980-talet minskade den feministiska rörelsen (i väst). Den tidigare så starka och inflytelserika kvinnorörelsen
tycktes tappa både fart och sympatisörer. Kvinnorepresentationen började minska på många ställen och feminister
som Susan Faludi ansåg att det var manssamhället som försökte att upprätthålla sin makt och genom kulturen tvinga
tillbaka kvinnorna till deras gamla position.[14]
Under 1990-talet upplevde dock feminismen en renässans där många politiska partier började kalla sig feministiska
och det bildades feministiska partier i många länder. På Island var Kvennalistinn det första renodlade
feminismpartiet som kom in i ett nationellt parlament. Landet blev också det första med en kvinnlig president. Men
45
Feminism
46
även om många partier kallade sig feministiska var många feminister oense om de bedrev en feministisk politik, i
Sverige bildades Feministiskt initiativ som en motreaktion.
Centrala begrepp
Patriarkat
Patriarkatet är ett begrepp som togs in i den feministiska debatten av Kate Millett 1970 i boken Sexualpolitiken. Det
har blivit en av grundstenarna i vissa grenar av feminism, framför allt radikalfeminism.[7] Begreppet har kommit att
känneteckna synen att samhällsordningen är sådan att män överordnas kvinnor. Patriarkatet är enligt begreppets
förespråkare en djupt liggande samhällsstruktur som visar sig på många sätt, däribland att män har högre lön, att
kvinnan utför den största delen av hushållsarbetet och att vissa av världens språk (såsom engelska och franska) har
samma ord för man och människa (svenskan, där människan är en "hon", utgör ett undantag). I Simone de Beauvoirs
analys är detta kärnpunkten, att det manliga är normen och det kvinnliga är undantaget vilket enligt henne är en djupt
liggande del i samhället. Enligt patriarkatsteorin blir kvinnorna inskolade i patriarkatet av alla delar av samhället och
hålls i en beroendeställning av män,[4] medan samhället håller manliga beteenden för mer värda än kvinnliga.[15] Se
även könsmaktsordning.
Genus
Begreppet genus (som på senare tid inom feminismen ersatt begreppet
könsroll) används inom genusvetenskapen och vissa delar av den
feministiska teoribildningen för att förstå och urskilja de idéer,
handlingar och föreställningar som formar det sociala könet.[16] [17] [18]
Begreppet uppstod i början av 1980-talet och är en översättning av den
engelska termen gender.
En kvinna som försvarar ett slott, tidigt 1300-tal
Genus används inom feminismen som benämning på den del av det
som människor uppfattar som manligt respektive kvinnligt som inte
kan härledas till biologisk bakgrund.[17] [18] [19] Det handlar enligt dem som använder begreppet om ett kulturellt
skeende där någon ger vissa tillstånd och sedvänjor en kollektiv könstillhörighet. Det ska också finnas kulturella och
sociala förväntningar på hur en man eller kvinna ska bete sig och framförallt på vilka skillnader som ska finnas.
Genusvetarna använder begreppet till att beskriva den relation som finns mellan könen och för att studera hur det
som uppfattas som manligt respektive kvinnligt varierar genom historien och i olika kulturer.[15] [20]
Likhetsfeminister anser att genus utgör en större del av människans beteende än de biologiska förutsättningarna.
Mönstren för genus är enligt dem olika i olika delar av världen och har varierat genom tiden.[15]
Det finns även forskning som visar att kön främst bör förstås som resultatet av biologiska faktorer.[21] [22] [23] [24] [25]
Genussystemet
Genussystemet används inom genusteorin för att beskriva maktordningen mellan könen. Begreppet myntades av
Yvonne Hirdmann i artikeln "Genussystemet - Reflexioner kring kvinnors sociala underordning" i
Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 3, 1988. Genom att kvinnliga och manliga egenskaper polariseras och tillskrivs
motsatta egenskaper och verksamhetsområden så försvåras övergångar mellan de två kategorierna. Detta kallas
Särskiljning. De olika egenskaperna ges sedan olika värden där mannen är norm och högre värderad än kvinnan.
Detta kallar Hirdmann Hierarkisering. Genom de två logikerna särskiljning och hierarkisering upprätthålls
genussystemet.
Feminism
Inriktningar
Feminismen är ingen enhetlig ideologi. Inom feminismen finns en rad olika inriktningar med olika syn på många
frågor. De brukar dock grovt delas upp i särartsfeminism och likhetsfeminism. Olika inriktningar har olika syn på
vad problemen är, vad de beror på och hur det bäst bör lösas. Det som kan ses som gemensamt för många av dessa är
att de anser:
1. Att kvinnor generellt sett är underordnade män.
2. Att detta förhållande ska förändras.
Särartsfeminism
Särartsfeminism är en av de huvudfåror som feminismen brukar delas in i.[26] De första liberalfeministernas
feminism baserades på att män och kvinnor visserligen är olika av naturen och att de därför av naturen har givna
roller i samhället, behov och därmed förenliga livsuppgifter. Könens skilda egenskaper ansågs dock komplettera
varandra i den traditionella fördelningen av uppgifter i samhället. Detta skulle inte innebära en för kvinnor
ofördelaktigare värdering i arbete, yrkesliv eller som person. Män och kvinnor ansågs som likvärdiga och jämställda,
både för deras egen skull samt för balansen i staten och samhället i övrigt.[7] De genetiska skillnader som finns
mellan man och kvinna gör att jämställdhet inte bara är mer rättvist utan också nyttigt för samhället.
Enligt särartsfeministerna skulle feminismen alltså gå ut på att uppvärdera kvinnor och de göromål som de
traditionellt ägnat sig åt. Enligt denna syn anses kvinnor biologiskt mer lämpade för dessa göromål än män.
Könsskillnaderna gör att jämställdhet är eftersträvansvärd.[27]
Idag är särartsfeminismen marginaliserad bland sekulära feminister, men den är fortfarande den dominerande
uppfattningen bland religiösa feminister som inte vill ta avstånd från religiöst definierade skillnader mellan män och
kvinnor.
En vanlig missuppfattning är att de feminister som i likhet med Elin Wägner och Rosa Mayreder krävde ett
annorlunda och bättre samhälle med fred och bättre miljö var särartsfeminister. Men kraven gällde mänskligheten
som helhet och var del i ett feministiskt projekt mot maskulint orsakad exploatering. Misstolkningen har påpekats i
artiklar av Lisa Gålmark, se även Katarina Leppänens avhandling Rethinking Civilisation samt Boel Hackman om
Elin Wägner.
47
Feminism
48
Likhetsfeminism
Likhetsfeminism eller likartsfeminism är den andra och nuförtiden dominerande huvudfåran inom feminismen.
Likhetsfeministerna tror att miljön är den viktigaste faktorn i att skapa genus i motsats till särartsfeministerna som
sätter biologiska eller naturbetingade skillnader i centrum. Likartsfeminismen har en konstruktivistisk syn på
könsroller och anser att de biologiska förklaringarna bara är ett försök att fortsätta förtrycka kvinnorna.[27]
Anarkafeminism
Anarkafeminismen kombinerar → anarkism med feminism. Termen
och filosofin härrör från 1960-talet men har sina grunder i Emma
Goldmanns och Voltairine de Cleyres skrifter. Inom anarkafeminismen
ser man patriarkatet som en form av hierarki och därigenom ett
grundläggande problem i samhället. Anarkafeministerna strävar inte
efter att kvinnan ska ta över eller dela makten med männen utan efter
att avskaffa makten. Förändringarna anses måsta komma inifrån
människan och kan inte beslutas uppifrån; det är varje människas
ansvar att själv ta avstånd från könsmaktsordningen.[28]
Många anarkafeminister motsätter sig traditionella relationer och anser
att äktenskap är ett försök att äga kvinnan och därigenom ett förtryck.
Anarkafeminister förespråkar att alla handlingar som verkar för
patriarkatets avskaffande ska ske mellan individer, inte i
organisationer.[28] [29] Enligt Emma Goldmann låg grunden till
kvinnlig frirörelse i psykologisk och sexuell frihet.[7]
Emma Goldman
Liberalfeminism
Liberalfeminism är en form av feminism som främst önskar att uppnå jämställdhet genom lagar och sociala reformer
inom det rådande systemet. Anledningen till kvinnans underordning är enligt denna inriktning främst att kvinnor inte
har tillgång till det offentliga rummet och den politiska sfären i samma utsträckning som män. Liberalfeminismen
har sitt ursprung i 1800-talets → liberala tankegångar. Kvinnors ställning i samhället anses bero på att kvinnor
genom historien varit utestängda ifrån arbetslivet och det politiska livet samt på könsstereotyper.
Historiskt sett har liberalfeminismen arbetat för utbildning för kvinnor, rösträtt och för lika lagliga rättigheter.
Liberalfeminismen tror på utbildning, uppfostran och ändrade attityder för att upphäva kvinnans underordning.[7]
Radikalfeminism
Radikalfeminismen uppstod också den under 1960-talet. Radikalfeminismen anser att den patriarkala strukturen är så
djupt rotad i samhället, att det inte endast räcker med politiska och sociala reformer. Vetenskap, filosofi, religion,
politik, konst, litteratur - allt är tänkt, utvecklat och skapat av män, för män. Kvinnor måste därför ge sig in på dessa
områden och omforma dem i grunden, för att ge uttryck också åt kvinnors erfarenheter och tänkande. Ett medel som
radikalfeminismen använder i detta arbete är en utveckling av så kallat inklusivt språk, det vill säga ett språk som
inkluderar kvinnor och den kvinnliga erfarenheten. Det innebär att ord som "justeringsman" byts ut mot "justerare",
att man regelmässigt säger "han eller hon" istället för bara "han" i generella utsagor, och så vidare.
Radikalfeminister anser att patriarkatet och förtrycket av kvinnor är den grund på vilken vårt nuvarande samhälle är
ordnat. Enligt radikalfeminism utnyttjar män kvinnor därför att de tillåts vinna på det. Exempel på detta förtryck är
pornografi, prostitution och misshandel inom relationer. Förtrycket anses stå utanför alla sorters system,
klasstillhörighet eller andra faktorer.[4]
Feminism
49
Radikalfeminister anser att det enda sättet att bryta ned patriarkatet är att direkt attackera de symptom som finns på
förtrycket av kvinnor. Kvinnan måste helt ta avstånd från varje beroendeställning som innebär att hon underordnas
mannen. Tekniska lösningar såsom artificiell befruktning ska göra kvinnan oberoende också vad det gäller
reproduktionen och hindra det sexuella förtrycket.[27]
Socialistisk feminism
Socialistisk feminism har sitt ursprung i Karl Marx och i ännu högre
grad Friedrich Engels syn på kvinnans underordnade position och den
dragning till socialismen och kommunismen som många feminister
kände under slutet av den första vågen och under den andra vågen. I
den socialistiska feminismen anses alla förtryck hänga samman:
ojämlikhet mellan kön, klasser och i vissa fall att etnicitet är tätt
sammankopplade och de ska avskaffas genom socialistisk kamp, och
även enligt vissa genom en socialistisk revolution. Enligt Engels är
ursprunget till patriarkatet privat ägande. När vissa män började äga
mer än andra föddes en vilja att föra över rikedomarna till sina barn,
och för att kontrollera att det verkligen var mannens barn måste
kvinnan kontrolleras.[7]
Ibland behandlas emellertid "socialistisk feminism" som distinkt från
"marxistisk feminism" där den förra ställer sig kritisk till vissa av
marxismens reduktionistiska drag och ter sig ahistorisk i förhållande
till den marxistiska feminismen.[30]
Friedrich Engels
Queerfeminism
Queerfeminism är en sammanslagning av feminism och queerteori och har sitt ursprung i radikalfeminismen och
gayrörelsen. Queerteorin utgår från att inte bara könet utan även sexualiteten är en social konstruktion, liksom den
poststrukturalistiska uppfattningen där språket skapar diskurser som således skapar subjekten; det finns ingen
sannare sexualitet än det finns någon sann könsposition. På samma sätt som det inte finns några av naturen givna
genus finns det inte heller några naturliga sexualiteter. Sexualiteten påverkas på samma sätt som genus av olika
kulturer och tider. Som exempel ges att homosexuella relationer mellan yngre och äldre män var en del av kulturen i
det antika Grekland. Man menar att den obligatoriska heterosexualiteten (heteronormativiteten) har en central roll i
könsmaktsordningen. Vad som bör tilläggas är att queer i vissa kretsar bara är en form av aktivism och därmed inte
kan reduceras till att vara ett identitetsskapande projekt.[31]
Filosofiska inriktningar
Vid sidan av den politikinriktade uppdelningen i olika feministiska skolor går det även att urskilja flera sorters
feminism genom metoden de brukar och den filosofiska traditionen de verkar inom. Modern västerländsk filosofi
delas ofta upp i två huvudsakliga traditioner, den analytiska och den kontinentala. Det är viktigt att notera att
tillhörighet till en tradition i detta sammanhang teoretiskt sett inte behöver ha några substantiella implikationer; det
går således att försvara vilken skola av feminism som helst med hjälp av den analytiska filosofins metod lika väl som
med kontinentalfilosofiska verktyg. En tredje betydelsefull filosofisk tradition är den pragmatiska som historiskt sett
varit mest betydelsefull i USA med förgrundsgestalter som John Dewey och William James.
Feminism
Analytisk feminism
Analytiska feminister karaktäriseras av sitt användande av den analytiska filosofins begrepp, teorier och metoder
kombinerat med feministiska angreppssätt och insikter. Termen "analytisk feminism" används också för att
tillbakavisa vad man menar är två missuppfattningar: att all feminism är postmodern och att analytisk filosofi är
ohjälpligt vinklad till mäns fördel.
Termen "analytisk feminism" började först användas i USA i början av 1990-talet. 1991 grundades Society for
Analytical Feminism ("Sällskapet för analytisk feminism") med Ann Cudd som första ordförande. Cudd menade att
det är svårt att dra några generella slutsatser om den analytiska feminismens karaktär; man kan i bästa fall tala om en
familjelikhet.
Den analytiska feminismen har kritiserats av andra feminister. Man har attackerat vad man ser som en diskrepans
mellan analytisk filosofi, med dess rena objektivitet och värdeneutralitet, och feminism. Bland kritikerna ingår
Alison Jaggar som har kritiserat den moderna politiska teorins "abstrakta individualism", en kritik som har viss
betydelse för den analytiska filosofin; Sandra Harding som kritiserar vissa av den analytiska filosofins egenskaper
som dess "värderingsfria objektivitet"; och Nancy Holland som har kritiserat den angloamerikanska filosofin överlag
och särskilt dess metafysiska antaganden som enligt henne utesluter kvinnor.[32]
Kontinental feminism
"Kontinental filosofi" är samlingsnamnet på en rad filosofiska traditioner med den minsta gemensamma nämnaren
att de inte tillhör den analytiska traditionen. Förr var epitetet "kontinental" rättvisande eftersom den kontinentala
filosofin var koncentrerad till Europas kontinent, till skillnad från de brittiska öarna där den analytiska filosofin
dominerade sedan början av 1900-talet. Detta har emellertid delvis förlorat sin giltighet.
Feminister inom den kontinentala riktningen arbetar i högre grad än de inom den analytiska i en mansdominerad
tradition, men finner ändå dess verktyg användbara och modifierbara. De mest betydelsefulla skolorna som
kontinentalfeminister har arbetat inom har varit fenomenologin, existentialismen, dekonstruktionismen och
psykoanalysen. Den i särklass mest inflytelserika kontinentalfeministen är Simone de Beauvoir.
Den kontinentala feminismen har blivit kritiserad på flera punkter. Den vanligaste kritiken från feministiskt håll har
gått ut på att den är apolitisk eller politiskt otillräcklig; att den på ett farligt sätt betonar skillnader och att den är
svårtillgänglig för de allra flesta människor.[33]
Pragmatisk feminism
Feminister inom den pragmatiska filosofin kombinerar en historisk infallsvinkel med en specifik metodologi. De
undersöker kvinnor som har spelat en betydande roll för utvecklandet av den pragmatiska filosofin och söker tillföra
den pragmatiska metoden nya feministiska infallsvinklar. Deras verksamhet kan även beskrivas som tillämpandes
den pragmatiska metoden på feministisk teori, särskilt i samband med frågor om kunskapsteori, utbildning och
demokrati.[34]
Postkolonial feminism
Den postkoloniala feminismen utgår både från en kritik av kolonialismen och rasismen, samt av mäns överordning.
Postkoloniala feminister menar att mäns överordning också upprätthålls genom rasistiska och postkoloniala
strukturer, bland annat så infördes europeiska lagar och könsmaktsordningar i de kolonialiserade länderna. Detta har
beskrivits i begreppet Dubbel kolonialisering. Den IckeVita kvinnan utsätts för underordning både som färgad,
ickeeurope och som kvinna. Därför finns också en kritik inom den postkoloniala feminismen mot Universialismen,
att övrig västcentrerad feminism utgår från den Vita Europeiska kvinnan som norm, samt mot avsaknaden av
genusanalyser i den postkoloniala kritiken. Postkoloniala feminister lyfter fram att Kön, Rasism, Klass och andra
maktsstrukturer samverkar.[35]
50
Feminism
Utopi
Det finns ingen enhetlig feministisk utopi eftersom att de olika inriktningarna har olika utgångspunkt. Alla tror dock
att samhället kommer att bli bättre utan kvinnans underordnade ställning. Oavsett inriktning tror man att samhället
kommer att gå mycket lättare genom att samspelet mellan olika individer på olika sätt förändras.[4]
Likhetsfeminister tror i stor utsträckning att både män och kvinnor kommer att få mer harmoni om könsbarriärerna
utsuddas och patriarkatet raseras. Människor kommer att kunna sysselsätta sig med det de vill och ändå känna sig
högt värderade. Den norska teoretikern Beatrice Halsaa tror att värdeskalan kommer att omvärderas och bevarandet
och reproduktionen kommer att uppvärderas över produktion när de klassiska kvinnliga rollerna uppvärderas.[4]
En tanke som ibland finns är att de amorösa dimensionerna i livet kommer att tillåtas ta större plats och kärleken
kommer att bli friare. Hos vissa feministiska författare finns en tro på att människan kommer att bli psykologiskt
androgyn när könsrollerna suddas ut.[4]
Litteratur i urval
• Mariann Andersson, Vägen ut eller Det grymma manssamhället
• Simone de Beauvoir, Det andra könet
• Nina Björk, Under det rosa täcket
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Nina Björk, Sireners sång
Nina Burton, Den nya kvinnostaden
Ylva Elvin-Nowak & Helene Thomsson, Att göra kön
Peter Eriksson, På Y-fronten intet nytt
Susan Faludi, Backlash
Marilyn French Det eviga kriget mot kvinnan
Betty Friedan, Den feminina mystiken
Germaine Greer, Den kvinnliga eunucken
Lisa Gålmark, Vadå feminist
Lisa Gålmark, Skönheter och odjur
John Stuart Mill, Förtrycket av kvinnorna
Kate Millett, Sexualpolitiken
Camille Paglia,Sexual Personae: Art and Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson
Tiina Rosenberg, Queerfeministisk agenda
Linda Skugge, Akta er killar här kommer Gud! Och hon är jävligt förbannad
Valerie Solanas, SCUM-manifestet
Pär Ström, Mansförtryck och kvinnovälde
Esther Vilar, Den dresserade mannen
Margaret Wertheim, Pythagoras' Trousers: God, Physics, and the Gender Wars
Mary Wollstonecraft, Till försvar för kvinnans rättigheter
51
Feminism
52
Se även
•
•
•
•
Mansforskning
Maskulinism
Ekvivalism
Löneskillnader mellan män och kvinnor
Referenser
•
Wikimedia Commons har media som rör [36].
Källor
• Svenska Akademiens ordlista (12:e upplagan), 1998 ISBN 91-7227-032-2
• Nationalencyklopedin Multimedia 2000 plus på DVD, april 2000 ISBN 91-7133-749-0 Uppslagsord: Feminism,
suffragett
• Håkan Boström, Referat av Pia Laskars föredrag Anarkafeminism i ett idéhistoriskt perspektiv i tidningen Noesis
[37]
• Cameron, G & Momen, W. (2007) A Basic Bahá'í Chronology. George Ronald Publisher Ltd. ISBN
0-85398-404-2
• Falk-Thaning Kvinnohistoria, Oskarshamn 1992 ISBN 91-26-92014-X
• Susan Faludi, Backlash, 1993 ISBN 91-1-929132-9
• Lena Gemzöe Feminism Smedjebacken, 2002 ISBN 91-574-5935-5
• Lisa Gålmark Vadå feminist ScandBook AB, Sverige 2005 ISBN 91-638-4696-9
• Yvonne Hirdman Genus - om det stabilas föränderliga former, Malmö, 2001 ISBN 91-47-06223-1
• Anna Maria Höglund Män och kvinnor, Jyväskylä, 2000 ISBN 91-89091-18-3
• Helena Josefson Genus - Hur påverkar det dig?, Kristianstad, 2005 ISBN 91-27-64161-9
• Reidar Larsson Politiska ideologier i vår tid, Sjätte upplagan, Lund 1997 ISBN 91-44-00294-7
• Pia Laskar Anarkafeminism, Stockholm ,1992 ISBN 91-86474-09-X
• Feministiska begrepp [38] från 27 jan 2006
• Mattias Nykvist Politiska rörelser i vår tid -FEMINISM Hong Kong, 2004 ISBN 91-622-6483-4
• Torsten Thurén Ideologi och Politik, Stockholm, 2002 ISBN 91-47-05233-3
• Birgitta Westlin Uppror pågår - Feminister i tre generationer. Italien 1999 ISBN 91-7712-908-3
• Folke Schimanski: Kvinnan och revolutionen - texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse. Cavefors, 1972.
ISBN 91 504 0296 X
• Per-Olof Mattsson m.fl.: Revolutionära socialistiska kvinnor. Arbetarmakt 2007
mwl:Femenismo
Feminism
Referenser
[1] Svenska Akademiens ordlista, 2006, 13:e upplagan. ISBN 91-7227-419-0.
[2] Uppslagsord "feminism" i Nationalencyklopedin på Internet, Ne.se, januari 2007.
[3] uppslagsordet "feminism" i Nationalencyklopedin Multimedia 2000 plus på DVD, april 2000. ISBN 91-7133-749-0.
[4] Reidar Larsson: Politiska ideologier i vår tid, Lund 1997, Sjätte upplagan.
[5] Nykvist: Feminism, Hongkong 2004. ISBN 91-622-6483-4.
[6] Ulla-Karin Malmström-Ehrling: Kvinnliga filosofer från medeltid till upplysning, Natur och Kultur år=1998.
[7] Lena Gemzöe: Feminism, Smedjebacken 2002. ISBN 91-574-5935-5.
[8] Falk-Thaning: Kvinnohistoria, Oskarshamn 1992. ISBN 91-26-92014-X.
[9] uppslagsordet "suffragett" i Nationalencyklopedin Multimedia 2000 plus på DVD, april 2000. ISBN 91-7133-749-0.
[10] Westlin: Uppror pågår - feminister i tre generationer, Italien 1999. ISBN 91-7712-908-3.
[11] Per-Olof Mattsson m.fl.: Revolutionära socialistiska kvinnor. Arbetarmakt 2007, sid 14.
[12] sidan 84 i Lena Gemzöe: Feminism, Smedjebacken 2002.
[13] sidan 151f i Lena Gemzöe: Feminism, Smedjebacken 2002.
[14] Susan Faludi: Backlash, 1993. ISBN 91-1-929132-9.
[15] Helena Josefson: Genus - Hur påverkar det dig?, Kristianstad 2005. ISBN 91-27-64161-9.
[16] Genus väcker heta känslor, Svenska Dagbladet http:/ / www. svd. se/ nyheter/ idagsidan/ artikel_68369. svd
[17] http:/ / www. ne. se/ genus/ 1065117
[18] For example the definition and use of the term in G. Argyrous and Frank Stilwell, Economics as a Social Science: Readings in Political
Economy, 2nd ed., (Pluto Press, 2003), in the feminist economics section, pages 238-243, especially pages 233 and 234.
[19] http:/ / www. svd. se/ nyheter/ idagsidan/ artikel_68369. svd
[20] Anna Maria Höglund: Män och kvinnor, Jyväskylä 2000. ISBN 91-89091-18-3.
[21] Richard J Haier, Rex E Jung and others, 'The Neuroanatomy of General Intelligence: Sex Matters', NeuroImage 25 (2005): 320–327. http:/ /
uit. no/ getfile. php?PageId=1935& FileId=467
[22] http:/ / www. physorg. com/ news122122203. html
[23] http:/ / www. livescience. com/ health/ 060419_brain_wiring. html
[24] Frederikse ME, Lu A, Aylward E, Barta P, Pearlson G. (1999) http:/ / www. ncbi. nlm. nih. gov/ pubmed/ 10601007?dopt=Abstract
[25] Women have greater density of neurons in posterior temporal cortex /Sandra Wittelson / Journal of Neuroscience #15 (1995)
[26] Lisa Gålmark: Vadå feminist, ScandBook AB, Sverige 2005. ISBN 91-638-4696-9.
[27] Torsten Thurén: Ideologi och Politik, Stockholm 2002.
[28] Pia Laskar: Anarkafeminism, 1992. ISBN 91-86474-09-X.
[29] Håkan Boström, referat av Pia Laskars föredrag Anarkafeminism i ett idéhistoriskt perspektiv i tidningen Noesis (http:/ / www. idehistoria.
nu/ noesis/ Anamnesis/ Foredrag/ PL. html)
[30] Marxist Feminism/Materialist Feminism (http:/ / www. cddc. vt. edu/ feminism/ mar. html) av Martha E. Gimenez. Hämtat 2007-12-20.
[31] http:/ / www. mara. se/ begrepp. html från 27 jan 2006
[32] Uppslagsordet Analytic Feminism (http:/ / plato. stanford. edu/ entries/ femapproach-analytic/ ) från Stanford Encyclopedia of Philosophy.
Hämtat 2007-12-20.
[33] Uppslagsordet Continental Feminism (http:/ / plato. stanford. edu/ entries/ femapproach-continental/ ) från Stanford Encyclopedia of
Philosophy. Hämtat 2007-12-20.
[34] Uppslagsordet Pragmatist Feminism (http:/ / plato. stanford. edu/ entries/ femapproach-pragmatism/ ) från Stanford Encyclopedia of
Philosophy. Hämtat 2007-12-20.
[35] http:/ / www. resurs. folkbildning. net/ download/ 942/ feministisktpostkolonialttankande. pdf
[36] http:/ / en. wikipedia. org/ wiki/ Commons%3Afeminism
[37] http:/ / www. idehistoria. nu/ noesis/ Anamnesis/ Foredrag/ PL. html
[38] http:/ / www. mara. se/ begrepp. html
53
Ekologism
Ekologism
Ekologism är en politisk åskådning som fokuserar på den miljö som omger människan, på naturens kretslopp och
det som uppfattas som den naturliga balansen. Den strävar också efter att omsluta synen på samhället av samma
tankesätt som präglar ekologin; att se allt som beroende av allt annat, allt är en del av ett större system. Samhället ska
också vara som en fungerande del av det övriga ekologiska systemet, och på så sätt inte belasta det. Sociala
relationer mellan medborgarna är mycket viktiga, samhället skall också vara decentraliserat och beslut fattas så nära
medborgarna som möjligt, gärna direktdemokratiskt.
Ekologismen sätter natur och miljö i centrum, och ser samhället och människans intressen som underställda eller
jämställda med fortlevandet av övriga delar av det ekologiska systemet; andra levande organismers välbefinnande är
lika viktiga som människans, (och varje människas välbefinnande är lika viktig) och allt liv är högre värderat än
andra samhällsintressen, som till exempel kortsiktig ekonomisk vinst, expansion eller hög materiell standard. Det är
ur ett ekologisktiskt perspektiv att tillämpa en försiktighetsprincip vid alla politiska beslut som kan påverka den
samhälleliga eller biologiska miljön; samhällets fortlevnad och välbefinnande i framtiden för kommande
generationer är högt prioriterat, och man måste försöka säkerställa så gott det går att samhälleliga aktiviteter idag
inte förstör för de kommande generationerna, som till exempel koldioxidutsläppen förmodligen kommer att göra.
Alla organismers rätt till en sorts självförverkligande, kallat selvutfødelse ses av ekosofen Arne Naess, en av flera
filosofiska förebilder för ekologismen, som väldigt centralt i ett ekologistiskt samhälle. Alla, människor precis som
djuren, ska ha rätt att utvecklas till sin fulla potential, och få möjlighet att leva sitt liv på ett sätt som gör det möjligt
för en att växa som individ på det sätt man önskar, och få tillfredsställa sina behov så väl det går, givetvis utan att
kränka andras rätt till selvutfödelse.
Se även
•
•
•
•
Arne Naess
Georg Henrik von Wright
Du sköna nya värld
Ekosofi
54
Artikelkällor och författare
Artikelkällor och författare
Konservatism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10429429 Bidragsgivare: 1700-talet, Aktalo, Andreas Rejbrand, AnnaStina, Belairroad, Bruno Rosta, CommonsDelinker,
Crocuta, DG, Den fjättrade ankan, Diupwijk, Evalowyn, Flinga, Fluff, Gunnar Larsson, IP, Ingman, J 1982, JKn, Jlundqvi, Koios, Krusbäret, LX, Lars Törnqvist, Lewi, Lord Pelle, Merkurius,
Monegasque, Muneyama, Nicke L, Nordelch, Popperipopp, Riggwelter, Rudolf 1922, Salisbury, Simoniak, Slartibartfast, Smuliman, Spreetin, Stenas, TKU, Thuresson, Torvindus, Tournesol,
Vivo, Wasell, Yvwv, Сэртион, 149 anonyma redigeringar
Liberalism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10425230 Bidragsgivare: -nothingman-, Aktalo, Alers, Anni, B****n, BL, Baronnet, Bensin, Bruno Rosta, Crocuta, David
ekstrand, Den fjättrade ankan, Dewil, Diupwijk, Ettrig, Fenrir, Flandersson, Flinga, FöredettaMH, Gthyni, Gunnar Larsson, Hakanand, Heimvennar, IP, Icaros, Idunius, Jacob Lundberg, Janm67,
Jlandin, Johnson, Jonius, Jono, Jsdo1980, Klurre, Kruosio, Kugghjul, Kzhr, Lars Törnqvist, Law, Linu-s, Mackan, Mankash, Muneyama, Mux, Nadasurf, Narcissist, Nicke L, Nixdorf, Njaelkies
Lea, Ntb, OJH, OlofE, OpenFuture, Popperipopp, Ptunen, RE, Rapvatten, Rasmus124, Regebro, Riggwelter, Rudolf 1922, Ryxez, ShineB, Slartibartfast, Softssa, Staffan Jacobson, Stjarnblom,
Stora Gurkan, The Trooper, Torvindus, Tournesol, Trickster, Tysen, Vika01, Wasell, Xenus, Yvwv, 161 anonyma redigeringar
Anarkism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10400160 Bidragsgivare: Ace90, Aktalo, Algorhythm, Almex, Andreas Rejbrand, Ankarsten, Arial, B****n, Bjohan, Boivie,
Bongoman, Bruno Rosta, Caesar, Cello, CommonsDelinker, Cortex, Crocuta, DG, Den fjättrade ankan, Dillinger, Diupwijk, Doctrina, DrBizzar0, Ean, Echidna, EnDumEn, Enfore, Entheta, Erif,
Etordliv, Ezeu, Farlig se, Fenix, Fenrir, Fiction, Flinga, Fluff, Frederico, FöredettaMH, Greverod, Grillo, Gthyni, Gunnar Larsson, Habj, Hadar Svan, Hakanand, Herr X, Huggorm, IP, IngoBingo,
Inteloutside2, Jacob Lundberg, Janedoe, JoergenB, JohanSelig, Jojan, Joje, Knutars, Lamm, Lamré, Law, Liftarn, Loboverde, Lokal Profil, Lontryuin, Lord Pelle, Luttrad, Läderjackan, M.M.S.,
Mad Greg, MartinHagberg, Moralist, Mr Bullitt, Muneyama, Mux, Mårten Berglund, Nicke L, Niddler, Noname eric, Nosy, Ntb, Nykteristen, OscarBrasa, Paracel63, Peterhöglund, Pinoccio,
Plrk, Popperipopp, RaSten, Rapvatten, Redux, Rickcar, Riggwelter, Ripper, Robert82, Roger.wernersson, Ronny W, Rosp, Rrohdin, Rudolf 1922, S.J., Scooba, Simoniak, Sjunnesson,
Slartibartfast, Sofokles, Softssa, Sollentuna, Staffan Jacobson, Suz, TKU, The Ace, Throkk, Thuresson, Timon, Torvindus, Tournesol, Ulf Abrahamsson, Vints, Wanpe, Webkid, Wellparp,
Widing, Xenus, Yvwv, Zman, conversion script, h23n1fls21o1047.telia.com, Сэртион, 546 anonyma redigeringar
Kommunism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10435736 Bidragsgivare: -nothingman-, Ace90, Agneta, Aktalo, Alers, Allant, Andejons, Annika64, Augustus, B****n, Bero,
Bjohan, Boivie, Bongoman, Bronks, Bruno Rosta, Caspiax, Chincoteague, Crocuta, Daedalus, Den fjättrade ankan, DenAllvetandeAnton, Dillinger, Diupwijk, Dommie222, E23, E70, Ean, Elis
91, Ericus Rex, Ezeu, Fenix, Fenrir, Fiction, Filipman, Flinga, Fred J, Frederico, Fuga, FöredettaMH, Gangleri, Grillo, Grön, Gthyni, Gunnar Larsson, HADRIANVS, Habj, Hakanand, Hashar,
Henitz, IP, Icaros, Indigo, Irony, Irrbloss, Jebur, Jlundqvi, JohanSelig, Js45215, Jsdo1980, Judt, Kiruna, Klemen Kocjancic, Kruosio, Kullan84, LX, Lamré, Lars Törnqvist, Lavallen, Law,
Lelle1987, Liftarn, Lord Pelle, Luis Cuenca, Luke, MagnusA, Marsve, MartinHagberg, Mjateznik, Mnemo, MoRsE, Moralist, Mr Bullitt, Muneyama, Mux, Narcissist, Nicke L, Nosy, Notwist,
Ntb, Nykteristen, OlofJ, Onix, Oskorei, Owlrug, PJ, Paracel63, Paul Rassinier, Philiplindqvist, Pieter Kuiper, Popoff, Popperipopp, Prezen, Profanum vulgus, RaSten, Rapvatten, RedViper,
Riggwelter, Ripper, Rudolf 1922, Servant Saber, Shape, ShineB, Simoniak, Sison, Sjunnesson, Sjö, Skalman, Skistar, Slartibartfast, Softssa, Sollentuna, Soman, Spectacrus, Spiby, Spito,
Stefankangas, Stockholmskille, Strangnet, Svanen93, Svartepeter, Tegel, Thuresson, Timon, Torvindus, Tournesol, Trowic1214, Tubaist, Tysen, Vatten, Vints, Wasell, Wellparp, Xenus, Xip,
Yvwv, Zman, Ztaffanb, 287 anonyma redigeringar
Socialism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10402366 Bidragsgivare: -nothingman-, AHA, Ace90, Adam Smith, Adlercreutz, Aktalo, Andre Engels, Angr, Apollonios Molon,
B****n, BL, Bero, Bjohan, Bongoman, Brains, Bruno Rosta, Caesar, CommonsDelinker, Crabbofix, Crocuta, Den fjättrade ankan, Dillinger, Diupwijk, E23, Enfore, Ezeu, Fenix, Fenrir, Fluff,
Frederico, Ghostrider, Grillo, Grön, Gunnar Larsson, Harry T\'romania, Hashar, Hejkompis, IP, InAbsurdum, Ja till euron, Jane80, Johtib, JonasP, Jorva, Jsdo1980, Karpeth, Koios, Lars
Törnqvist, Lavallen, Law, Leo Trotsig, Liftarn, Lord Pelle, Luke, Markus a, Micke, Micke2, MickeLundin, Moralist, Muneyama, Mörkerman, Narcissist, Nicke L, Niddler, Nigthshift, Notwist,
Onix, PJ, Patrik77, Petter Strandmark, Popperipopp, Pratchett, Prezen, Rapvatten, Regebro, Riggwelter, Rockville, Roger.wernersson, Ronny O'Regano, Rosp, Rudolf 1922, Rursus, Scooba,
Scuzzer, Simoniak, Skaneunion, Skizzik, Slartibartfast, Slipzen, Sollentuna, Staffan Jacobson, Stiwed, Stoffe, Stureström, SuperDupe, Svanen93, SweJohan, TKU, Thuresson, Tooga, Torvindus,
Tubaist, Tåggas, Vanunu, Viqqe, Wanpe, Wolfgangus Mozart, Wolfmann, Xenus, Xip, Yenx, Ztaffanb, 251 anonyma redigeringar
Fascism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10382644 Bidragsgivare: -nothingman-, Agge2, Andreas Rejbrand, Angriffer, Annika64, Bero, Bibliotekstjänst, BjörnF, Bruno Rosta,
Chrizz, CommonsDelinker, Crabbofix, Crocuta, Den fjättrade ankan, Diupwijk, E23, E70, Elav W, EliasAlucard, Entheta, Fenix, Fenrir, Filipman, Fluff, Grillo, Gunnar Larsson, Herr Anonymus,
Herr X, IP, Idunius, Inteloutside2, Itake, Jlundqvi, Jouhaine, Kruosio, Kung Midas, Lamré, Lavallen, Lewi, Liftarn, Lord Pelle, Luttrad, MHedman, Max Walter, Merat, Muneyama, Narcissist,
Nicke L, Notwist, OlofE, Owlrug, Pettern, Popperipopp, RE, Rapvatten, Rudolf 1922, Schebab, Sintram, Sjö, Slartibartfast, Sollentuna, Staffan Jacobson, Stefankangas, Stenas, SweJohan, TKU,
Thuresson, Torvindus, Tournesol, Ulla, Vints, Wasell, Xenus, Youandme, Zaphod, conversion script, 97 anonyma redigeringar
Feminism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10427603 Bidragsgivare: -nothingman-, Ace, Ace90, Agneta, Akronym, Aleph, Alidabok, Anne, Annika64, Antonjansson, Aralen
1, B****n, Bengtåke, Berit Isakson, Bero, BjörnF, Bluescan, Bongoman, Bruno Rosta, Caesar, Carnot, Caspiax, Cortex, Crocuta, Dahuzi, Daniel78, Dcastor, Den fjättrade ankan, Dillinger,
Diupwijk, Dpol, E70, Eileen, Enfore, Entheta, Erif, Essin, Flinga, Fluff, Fyrfatet, FöredettaMH, Gegik, Godfellow, Gordal, Granatäpple, Greverod, Grey ghost, Grillo, Gringobingo, Groggy,
Grön, Gthyni, Gunnar Larsson, Habj, Haka, Hakanand, Hannibal, Hashar, Hejkompis, Herr X, IP, Ingeborga, J-Star, JKn, Jacob Lundberg, Jarhead, Jlundqvi, JohanS, Jorchr, Jordgubbe, Jorva,
Kallekall, Karpeth, Knuckles, Krusbäret, LA2, Lamré, Lavallen, Liftarn, Lojak, LouiseR, Matador, Merkurius, Mickcorea, Milkbartoilet, Miono, Mkh, Moralist, Muneyama, NERIUM, Needme,
Nicke L, Notwist, Otoko, Patrik77, Per Lundberg, Peter Isotalo, Petter Strandmark, Plaudite, Plidde, Popoff, Popperipopp, Pralin, Ptunen, Rapvatten, Roger.wernersson, Ronny W, Rudolf 1922,
Salsero, Sannab, Schekinov Alexey Victorovich, Sekreterare, Simoniak, Sjunnesson, Sjö, Softssa, Sollentuna, Ssargon, Strangnet, TKU, Tegel, Thuresson, Tobjork, Torvindus, Tournesol, Tudro,
Twincinema, Tysen, Wasell, Wikijens, Yjg, Youandme, Yvwv, 202 anonyma redigeringar
Ekologism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10420910 Bidragsgivare: Bellatrix, BjörnF, Diupwijk, Flinga, Fluff, IP, Jlundqvi, Jono, Jordgubbe, LX, Markmc, Metalindustrien,
Nicke L, Pîtytë, Rudolf 1922, Sjö, Tooga, Tulpan, Wellparp, Yvwv, Ztaffanb, 32 anonyma redigeringar
55
Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare
Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare
Fil:Edmund Burke2.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Edmund_Burke2.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Martynas Patasius, R-41, Shalom
Image:Wikiquote-logo.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Wikiquote-logo.svg Licens: logo Bidragsgivare: -xfi-, Dbc334, Doodledoo, Elian, Guillom, Jeffq, Maderibeyza,
Majorly, Nishkid64, RedCoat, Rei-artur, Rocket000, 11 anonyma redigeringar
Fil:Eugène Delacroix - La liberté guidant le peuple.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Eugène_Delacroix_-_La_liberté_guidant_le_peuple.jpg Licens: okänd
Bidragsgivare: Alvaro qc, Anetode, Arnomane, Berrucomons, Bibi Saint-Pol, Dbenbenn, Didactohedron, Encephalon, FoeNyx, Husky, J JMesserly, Jarekt, Kelson, Makthorpe, Marianika,
Martin H., Mattes, Mglanznig, Miniwark, Olivier2, Paris 16, Plindenbaum, Pline, Ranveig, The art master, Thuresson, Tsui, Warburg, White Cat, たね, 8 anonyma redigeringar
File:Majestic Liberty Large.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Majestic_Liberty_Large.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Manscher
Fil:JohnLocke.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:JohnLocke.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Helix84
Fil:Adam Smith.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Adam_Smith.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: unknown
Fil:Wiktionary small.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Wiktionary_small.svg Licens: logo Bidragsgivare: User:F l a n k e r
Fil:Politicalquad.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Politicalquad.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Moralist
Fil:S17.jpeg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:S17.jpeg Licens: Public Domain Bidragsgivare: unknown
Fil:Kronstadt attack.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Kronstadt_attack.JPG Licens: Public Domain Bidragsgivare: anonimus
Fil:Proudhon-children.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Proudhon-children.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Alex35, Mu, Rlbberlin
Fil:Bakuninfull.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Bakuninfull.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: HenkvD, Kneiphof, Maximaximax, 竹麦魚(Searobin)
Fil:Kropotkin Nadar.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Kropotkin_Nadar.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: AlMare, Egmontaz, Kalki
Fil:Portrait Emma Goldman.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Portrait_Emma_Goldman.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: unknown
Fil:Leon tolstoi.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Leon_tolstoi.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Al3xil, Henry Merrivale, J.M.Domingo, Konstable, Maksim, Tony
Wills, 1 anonyma redigeringar
Fil:Darker green and Black flag.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Darker_green_and_Black_flag.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Grön,
User:Rocket000
Fil:John Zerzan - mod.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:John_Zerzan_-_mod.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: User:Historicair
Fil:Louise-Michel.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Louise-Michel.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: KoS, Mu
Fil:Situationist.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Situationist.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Espencat
Fil:Anarchy-symbol.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Anarchy-symbol.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Arcy, User:Froztbyte, User:Linuxerist
Fil:Black flag waving.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Black_flag_waving.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Rocket000
Fil:Flag of the EZLN.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Flag_of_the_EZLN.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Homo lupus, Kookaburra, TownDown, Tryphon,
Zscout370, Überraschungsbilder, 5 anonyma redigeringar
Fil:Hinke1891.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Hinke1891.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Original uploader was Bronks at en.wikipedia
Fil:1maj2007-2.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:1maj2007-2.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Liftarn
Fil:Suf logo.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Suf_logo.svg Licens: okänd Bidragsgivare: User:Lokal_Profil
Fil:The Rebel Girl cover.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:The_Rebel_Girl_cover.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: John Vandenberg, Tim1965
Fil:commons-logo.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Commons-logo.svg Licens: logo Bidragsgivare: User:3247, User:Grunt
Fil:Hammer and sickle.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Hammer_and_sickle.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: F l a n k e r, G.dallorto, Herbythyme,
Koba-chan, MaggotMaster, Mike.lifeguard, Penubag, Pfctdayelise, Pianist, R-41, Solbris, Zscout370, 16 anonyma redigeringar
Fil:Karl Marx.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Karl_Marx.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: ?
Fil:Communist States.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Communist_States.png Licens: Creative Commons Attribution 2.5 Bidragsgivare: Original uploader was
Ricky@36 at en.wikipedia Later versions were uploaded by Kookykman at en.wikipedia.
Fil:Communism expansion.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Communism_expansion.png Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Conscious, Galio,
Nightstallion, Thuresson, 10 anonyma redigeringar
Image:Red flag II.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Red_flag_II.svg Licens: okänd Bidragsgivare: GDonato, Hardys, Ssolbergj, 1 anonyma redigeringar
Fil:Michelle_Bachelet_with_sash.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Michelle_Bachelet_with_sash.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Ricardo Stuckert
Fil:Bernie_Sanders.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Bernie_Sanders.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: N/A
Fil:Red star.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Red_star.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:F l a n k e r, User:Zscout370
Fil:Rosa Luxemburg.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Rosa_Luxemburg.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: ?
Fil:Subcomandante Marcos.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Subcomandante_Marcos.jpg Licens: Creative Commons Attribution 2.0 Bidragsgivare: tj scenes / cesar
bojorquez (flickr)
Fil:Gramsci.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Gramsci.png Licens: Public Domain Bidragsgivare: Unknown
Fil:GuerrilleroHeroico.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:GuerrilleroHeroico.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Alberto Korda (Korda)
Fil:Fasces lictoriae.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Fasces_lictoriae.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:F l a n k e r
Fil:Female.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Female.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Gustavb
Fil:Meister der 'Cité des Dames' 002.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Meister_der_'Cité_des_Dames'_002.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: AndreasPraefcke,
Dsmdgold, Leinad-Z, PKM, Themightyquill, TomAlt
Fil:Mary Wollstonecraft cph.3b11901.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Mary_Wollstonecraft_cph.3b11901.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Aiko, Churchh,
Mutter Erde, Opponent, Romanm
Fil:JohnStuartMill.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:JohnStuartMill.JPG Licens: Public Domain Bidragsgivare: Joolz, Kilom691, Muneyama, 2 anonyma redigeringar
Fil:Suffrage parade-New York City-May 6 1912.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Suffrage_parade-New_York_City-May_6_1912.jpg Licens: Public Domain
Bidragsgivare: Infrogmation, Ranveig, Solipsist
Fil:Alexkollontai.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Alexkollontai.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Butko, Mutter Erde, Stranger, Thuresson
Fil:Women aluminum shells wwii.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Women_aluminum_shells_wwii.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Bkwillwm
Fil:A woman defends her castle.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:A_woman_defends_her_castle.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Leinad-Z, Man vyi, Wolfmann, Wst
Fil:Engels.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Engels.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Alonr, Breeze, Bubuka, Lhademmor, Niki K, Ratatosk, Shizhao
56
Licens
Licens
Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported
http:/ / creativecommons. org/ licenses/ by-sa/ 3. 0/
57