Vilket ansvar har den
belastningsskadade för sina problem?
Det har blivit allt vanligare att samhället
avkräver individen ett personligt ansvar
för allt mer komplexa problem. Som
individ ska jag ta ansvar för att jag har ett
arbete och en försörjning, för att
arbetsgivarens verksamhets-, arbetsmiljöeller lönsamhetsmål uppfylls, för min
framtida .....
Per Sjölander
0
63
2008-12-05
Det har blivit allt vanligare att samhället avkräver individen ett personligt ansvar för allt mer komplexa
problem. Som individ ska jag ta ansvar för att jag har ett arbete och en försörjning, för att
arbetsgivarens verksamhets-, arbetsmiljö- eller lönsamhetsmål uppfylls, för min framtida pension, för
det globala klimathotet etc. Det har också blivit tydligt att vi ska avkrävas, och komma att avkrävas ett
allt större personligt ansvar för vår egen hälsosituation.
Om vi tar belastningskadeproblematiken som ett exempel förväntas vi ta ansvar för att leva ett liv som
minskar risken för att vi ska ådra oss belastningsskador. Vi ska undvika övervikt, psykosocial stress,
ergonomiskt ogynnsamma arbetsställningar, rökning, dåliga arbetsmiljöer etc. Men det åläggs oss
också att göra medvetna val mellan olika alternativa behandlingsmetoder, och vi förväntas fullfölja
behandlingen enligt instruktioner från den medicinska expertisen o.s.v.
Den kanske viktigaste orsaken till den iver med vilken samhället avkräver medborgarna ett allt större
personligt ansvar, är ekonomisk. Sjukvårdshuvudmännen står inför faktum att samma eller minskande
ekonomiska resurser hela tiden ska inrymma nya behandlingsmetoder och ny teknik. Ett sätt att frigöra
rersurser är naturligtvis att överföra en del av myndighetens ansvar till en enskillda medborgaren.
Men det finns också "ädlare" motiv till denna omfördelning av ansvar, framför allt en ambition att
förändra vårt traditionella förhållningssätt till hälso- och sjukvården, vilket präglas av att individen
överlåter sina hälsoproblem till medicinsk expertis och blir ett passsivt offer i händerna på en expert.
Därmed drar vi inte nytta av individens egen potential att förhindra sjukdom eller att bli frisk. Ett
överlåtande av ansvar förväntas alltså stimulera individen till ett större ansvarstagande och till en
bättre hälsa.
Kommer det ökade ansvar som åläggs individen att verkligen leda till en bättre hälsosituation i
befolkningen? Min uppfattning är att många människor inte har förmågan att möta detta
ansvarstagande, vilket för dessa snarare leder till ökad ohälsa genom ökad känsla av maktlöshet,
frustration och skuld. Det finns också en påtaglig risk för att vissa människor stimuleras till att ta ett
för stort ansvar, ett ansvar som är omöjligt att bära eftersom en del, eller till och med huvuddelen, av
problemet ligger utanför deras möjlighet att faktiskt kunna påverka.
Varför tror jag då att individens ansvarstagande förmåga ofta inte matchas av det ansvar som samhället
avkräver? Låt oss titta på några ansvarshinder. Vi kan enkelt inse att det kan finnas fysiska/biologiska
och strukturella/ekonomiska hinder som gör att man inte fullt ut kan förväntas ta ett eget hälsoansvar.
Har vi fysiska eller mentala funktionshinder kanske vi är oförmögna att själva kontakta sjukhuset, eller
att ta oss till närmaste vårdinrättning. Vi kan sakna tillräckliga kunskaper om vår kropp, hur den
fungerar och hur livsstil hänger ihop med sjukdomar. På motsvarande sätt kan den ekonomiska och
sociala situationen hindra oss från att söka behandling och att föra en hälsosam livsstil.
Det finns också betydelsefulla kulturella och psykologiska hinder för ett hälsosamt ansvarstagande.
Robert Kegan, professor i vuxenutvecklingspsykologi vid Harvard Graduate School of Education, har
beräknat att mer än 50% av den vuxna befolkningen har ett s.k. socialiserat förhållningssätt i
ansvarsfrågor (Kegan 1994), vilket betyder att man bl.a. anser att omgivningen och omständigheterna
styr ens liv och känslor, man är med andra ord "i händerna på omständigheterna". Det socialiserade
förhållninssättet karaktäriseras också av att man har bristfällig förmåga till kritiskt tänkande och
självreflektion. Man identifierar sig med kulturens värden och "gör som man alltid har gjort". Kegan
menar att vi inte kan avkräva individer med ett socialiserat förhållningssätt något större ansvar för
komplexa problem, t.ex. för sin hälsa, på grund av deras psykologiska hinder. Särskilt inte i en kultur
som glorifierar experter och som lärt oss att sjukvården"tar hand om dina sjukdomar och håller dig
frisk". Om ansvarsutkrävandet inte står i proportion till den ansvarstagande förmågan kan det i stället
för att förbättra hälsosituationen resultera i försämrad livskvalitet och hälsa (sämre självförtroende,
ökad känsla av maktlöshet, frustration, skuld, oro etc).
Till sist, kan vi "undanröja" psykologiska och kulturella, och för den delen fysiska och strukturella,
hinder för att öka individens ansvarstagande förmåga? Vilket ansvar är egentligen realistiskt att lägga
på den belastningsskadade patienten beroende på dennes psykologiska egenskaper och fysiska,
ekonomiska och sociala/kulturella förutsättningar?
Är vi, forskare, personal inom företagshälsovård och hälso- och sjukvård, utrustade med relevant
kunskap om, och förhållningssätt till patienter med olika förmåga att ta personligt ansvar för sin hälsa?
Hur kan vi individialisera ansvarsutkrävandet, och dra nytta av patientens ansvarstagande i prevention
och behandling?
För den som är intresserad av en fördjupad diskussion om psykologiska faktorer som är betydelsefulla
i ansvarsfrågor, särskilt inom hälsoområdet, rekommenderas Sofia Kjellströms välrefererade och
insiktsfulla avhandling "Ansvar, hälsa och människa" (Kjellström 2005).
Referenser
Kegan R. In Over Our Heads – The Mental Demands of Modern Life. Harvard University Press.
Cambridge, London, 1994.
Kjellström S. Ansvar, hälsa och människa. En studie av idéer om individens ansvar för sin hälsa.
Linköpings universitet, Linköping Studies in Arts and Science, nr 318, 2005.
