Roland Oscar Vilhelm Lindstrand 290925 20161126
Av Magnus Lindstrand
Det är alltid svårt summera någons liv. När man försöker ser man att
personen man älskar var mångbottnad och hade många sidor.
Min pappa var många saker.
#Han var Läraren som älskade sina elever. Han tillhörde den nya
generationen efterkrigslärare, som såg även små elever som
demokratiska medborgare som skulle få använda sin nedärvda
nyfikenhet att lära, inte som blivande arbetskraft som man först och
främst skulle tukta in i fållan av det socialt accepterade. Jag minns
hans glädje när han hade mött en före detta elev från Rågsveds
högstadie, en skola som på 70 och 80 talet hade det svårt med langare
som tog sig in och prånglade ut hasch till eleverna och ett
främlingskap till vuxenvärlden. När Roland mött en f.d. elev som haft
det svårt och var en buse på skolan, men som trots dåliga odds på
egen hand kommit ur det och senare hade både utbildning, jobb och
familj. Det var flera av hans elever som gått i samma bana och senare
kunde vittna om att de trots alla svårigheter blivit sedda och fått
uppskattning. Han berättade gärna om tillfällen då elever blivit tagna
på allvar för den kunskap de besatt, och t.ex. datoranvändning, och
hur de vänt och blivit studiemotiverade.
Jag minns också Rolands förvåning, och illa dolda stolthet, när han
som pensionär varit volontär till läxhjälp i Flemingsberg och fick vara
med och representera då verksamheten fick ta emot pris för sin
lyckade verksamhet för "integration". Han kommenterade det hela
med : "Jag visste inte att det var integration vi gjorde. Vi gav eleverna
tid och uppmärksamhet så löste de själva sina uppgifter".
# Han var ungdomsledaren, i Herrängs baptistförsamling, Stockholms
6:e baptistförsamling Betania, Ebeneser, Huddinge baptistförsamling,
på otaliga sommar och sportlovsläger. Det kunde heta söndagsskola,
"juniorer", "Goda Kamrater", ”Scout”, eller vad som helst. Han satte
alltid barnet, ungdomen, främst. Även den unga ledaren. Aldrig vresig,
höjde sällan ens rösten på läger eller under veckorna. Han var
lägerbålsledaren som i sin kroppshållning och mimik var så naturlig
att barnen kände sig bekväma. Han var ingen man behövde revoltera
mot. Även som kemilärare under lektion underhöll han som vore det
lägerbål.
Jag minns en berättelse han ofta tog upp, om när han var ute med
några kyrkoungdomar på annan ort än sin egen, ärendet okänt, och
de gick till ett kapell för att se om det fanns nåt möte de kunde
fördriva tiden med. De fann en man där som berättade att "jo, det var
ett möte om några timmar".
Trevligt tyckte gruppen och gick ut på stan igen. När de återkom till
kapellet i tid såg de till sin fasa en affisch på anslagstavlan som sade
ungefär, "Möte: Roland Lindstrand med ungdomar talar och sjunger"
Vad göra när man utsätts för en sådan fräckhet?
Med 5 minuters förberedelse gjorde pliktkänsliga Roland en
mötesordning och höll mötet på improvisation.
# Roland var Sosse i hjärteroten, fritidspolitiker, kommunal
kulturpolitiker och Broderskapare. Roland såg Socialdemokratin som
den naturliga politiska vägen att vara kristen. Den kristna
uppvärderingen av de svagas rättigheter, inför Gud ar alla människor
lika, passade hans tro på politikens möjlighet att göra Guds vilja
genom det goda samhället. Roland var inte Marxist, men trodde på
fördelningen av samhället "åt den som behöver, av den som har
resurserna". Jag fann en utklippt artikel i hans 50 års bok från sin mor,
där han var omnämnd som Broderskap-Ungdoms ordförande.
Där Roland växt upp som barn var Bruket och Gruvan viktig, och dess
inflyttade arbetare i första eller andra generationen var fasta
revolutionära socialdemokrater. Det var lätt att bli sosse. Att vara
batist var däremot inte lätt. Som barn och ungdom fanns en påtaglig
och oreflekterad fientlighet mot frikyrkliga som kunde ta sig grova
uttryck. Min pappa var inte bara en som uppfostrades till sina idéer
och livsfilosofi. Han var en medveten person som tog egna beslut.
# Fritidsmänniskan Roland drömde som ung om att vara
skogsvaktare (vilket visade sig vara en administrativ tjänst och inte
var så intressant längre) I sin ungdom hade han prövat på att vara
flottare och blev stärkt i självkänsla av beröm från de tuffa äldre
männen som gillade hans ungdomliga spänst och mod och
framförallt tåga när han föll i det kalla vattnet och bara tog sig upp
och skuttade ut på flottarna igen.
# Världsmedborgare.
Roland var sin socialdemokratiska rörelse trogen i idéerna om
världsmedborgarskap. Han hade gjort sina resor och var intresserad
av kartor och platser och idéer. Han gav en del tid till Rädda Barnens
arbete i när och fjärran. Han var även med i en katolsk grupp som han
genomförde en pilgrimsvandring med till Santiago de Compostela.
Även om han hade svårt för vissa yttringar i kristendomens namn var
han öppen för resonemang och ville veta, utan att för den skull tvivla
en sekund på sin egen övertygelse.
Han var också både Israel och Palestina vän. Hade lätt att prata med
muslimer. Roland var nyfiken.
# Roland var Baptisten, som såg tro och medlemskap som en frihet
och möjlighet, och inte som nåt man måste födas in i och
konservativt alltid måste försvara och vägra värdera. Han såg tvärt om
tron som en mänsklig evolution in i Guds gemenskap. Bibelns historia
som en trappa till allt större kännedom om Gud. Det kristna livet i en
demokratisk, lekmannastyrd, kongregationalist organisation med
ödmjukhet mot Gud och omgivningen var den rätta vägen att vara
socialdemokrat enligt Roland.
# Nykterhetsivrare.
Roland var hela sitt liv ivrig nykterhetsförespråkare. Alkohol var inte
bara ett på alla sätt fullkomligt onödigt fördärv av människor, utan
också till ondo för Guds gåvor. Nykterheten gick att spåra till Rolands
egna farmor Anna som hade varit nykterhetsloge -medlem i Herräng
och ivrig förespråkare för avhållsamhet på alla plan. Hon framstod i
Rolands beskrivning som nykterhets General, eller snarare Diktator,
som utan nåd bestraffade och uteslöt folk bara de talat med någon
som nån gång druckit alkohol. Farmor Anna trodde blott på två ting:
Nykterheten och Synden. Hennes hårdhet fick Herrängs egna
järnverksprodukter att mjukna. Rolands iver för nykterhet var
grundmurad.
# Föreningsmänniskan Roland satt i mängder av Styrelser i
mångahanda föreningar, utskott, kommittéer, grupper, cirklar etc.
Enligt hans egen utsago fler än 50 förtroendeposter. Det går inte med
någon vilja i världen påstå att Roland, född 1929, var varm vän av
Datorer i någon form. Man kan mycket väl säga att ovänskapen även
var ömsesidig. Men i den dator han ändå hade finns otroliga mängder
underlag till protokoll och rapporter. Tillsammans med utkast till
predikningar och högtidstal.
Nu intill slutet var Roland så vitt jag kan tyda papper och protokoll
ledamot i ABF lokal styrelse och cirkelledare för en liten grupp som
pratade om och bildade sig i det lilla ödmjuka ämnet "Aktuell
Världspolitik".
# Idrottare och idrottsfantast.
Man blir inte 87 år utan anledning. Roland älskade fysiska sporter och
idrotter. Först som utövare och senare som TV tittare. Han främsta
egna meriter var som medeldistanslöpare. Han fick några bucklor,
plaketter och medaljer på bland annat sträckan 1000 meter. Han var
med i en förening jag tror hette "Frescati" eller nåt liknande. På
senare år hade de några seniormöten, vill jag minnas.
Han var under lång tid drivande, organisatör och senare funktionär i
Skololympiaden i Huddinge, vilket årligen tog plats på Källbrink.
Roland gillade även att titta på idrott och var funktionär flera gånger
på DN galan och Stockholm maraton.
# Talare
Pappa nekade aldrig sina frivilliga eller ofrivilliga åhörare en god
historia. Han var inte rädd att tala inför många, men det kunde lika
gärna vara över matbordet ifall något ämne slog an nån sträng. I
likhet med de flesta fäder kunde en del historier med tiden få lite mer
detaljer (man behöver ju inte berätta exakt samma historia två
gånger)
Baptistkonstnären Valter Valås har förevigat Roland i ett, jag tror det
heter trästick, där han som 24 åring talar inför sin far Einar som då
fyllde 50.
# Pappa och familjefar.
Pappa var mycket varm och barnkär. Hade svårt skälla även om han
kunde. Aga fanns inte på kartan. Till och med hans
tillkortakommanden var positiva. Pappa var matlagningsanalfabet och
oteknisk, men det gav gott om utrymme för de yngre att lära sig. Det
han saknade i hantverk kompenserade han med grovarbete. Min
pappa hade hela livet varit en fysiskt stark människa, varför han
ständigt förvånades och stördes av sina sista års fysiska vekhet.
Med undantag för sista året då Roland var deprimerad för sin skadors
skull vilka hade gjort honom orörlig svag, var han en glad, skämtsam
och positiv person. Han tog de flesta krämpor med en klackspark
trots att både hjärtoperation och benbrott varit svåra och allvarliga.
Roland gillade att leva.
# Predikant.
Roland var inte teologiskt utbildad, men var en god predikant med
sina personliga reflektioner och sin saklighet och goda pedagogiska
frambärande. Hösten 2015 skrev han en predikan som var tänkt att
hållas i hans hemförsamling Vårstakyrkan i Grödinge, Bokyrka
Kommun. Tyvärr fick han aldrig tillfälle att hålla den. Därför klipper
jag in den, av undertecknad lätt redigerade, nedskrivna varianten.
Temat var Om Tro.
Oscar Vilhelm Roland Lindstrands sista ofullbordade predikan.
Skriven hösten 2015.
Förord: av Magnus Lindtrand januari 2017
Roland föddes 1929 och växte upp i ett litet samhälle i Roslagen,
dominerat av ett nytt modernt järnbruk och gruvindustri som levde
sida vid sida med ett gammalt traditionellt jordbrukssamhälle.
Invandrade arbetare dominerade i de små samhällena, och bönderna
avskydde inkräktarna. I slutet av artonhundra -talet kom tre väckelser:
socialismen, nykterheten och frikyrkligheten. Socialismen
dominerade, och där förkunnades att frälsningen var något man
skapade själv. Socialismen trodde på den lilla människans rätt och
förmåga att i samfällt kollektiv skapa sig en god framtid för sina barn.
Utan tjocka Baroner och Aktiebolag som stal deras arbetes
avkastning och utan Kyrkor och präster, vilka var i allians med
överklassen och låg som ett ideologiskt konservativt kletigt lock och
förhindrade människor att få del av sitt arbetes mervärde.
Nykterhetsrörelsen var ett stenhårt moraliskt folk som obarmhärtigt
syndförklarade alkohol och dess brukare, trots att det goda i
nykterhet stod utan all tvivel då det var en förutsättning för välfärd
och hälsa.
Frikyrkligheten hade ett icke världsligt budskap om att få frid och ro i
själen. Att bli stark i sin identitet och inte falla offer för sådant som
ofta skapade olycka i livet. Något som bland socialister lätt
uppfattades som konservativt och förhindrade att man tog tag i
verkliga problem.
Tillsammans var dessa tre rörelser grundbulten i det Sverige som
växte fram och skapade ett samhälle som fördelade resurser, gav
frihet inte bara åt de giriga och våldsamma, utan gav även de som
stammade från familjer utan resurser möjlighet till en god framtid.
Utan att fastna i alkohol drogmissbruk, med rätt till lön, skola,
omsorg, sjukvård, pension, semester, medbestämmande i politik,
samhällsbyggnad och arbetsplats. Som skapade fria trygga
människor med större människovärde än att bara vara arbetskraft åt
besuttna. Något som även skapade en ständigt växande marknad och
därigenom finansierade sig själv.
Men var för sig bekämpade socialismen, nykterheten och
kristendomen varandra. Skyttegravarna var djupa och samförstånd
omöjligt. Sprickan dem emellan gick rakt igenom landskap, städer,
byar, arbetslag, familjer och rakt igenom Roland själv.
Hela sitt liv kämpade hans Farmors nykterhet och synda -tänkande
med hans faders och farbröders “ta saken i egna händer” socialism
samt sin farmors ödmjuka tillit till ett andligt befriande genom Gud,
Jesus, och ödmjukt tjänande utan uppror.
Flera av Rolands predikningar bär spår av detta tema. Roland
brottades med att få ihop de tre vägarna till En Fungerande Väg.
Tron på Jesus som befriare gav en inre styrka som gjorde nykterhet
lika lätt som att andas, och kärlek till världen runt omkring att vilja
skapa ett samhälle där människovärdet för varje individ stod över
samhällsnytta och avkastning. Kärleken från Gud befriade till det
goda samhället. Socialismen var Guds kärleks muskler och verktyg.
Roland upprepade ofta att det var naturligt för en kristen bekännare
att vara nykterist och socialdemokrat, och lika naturligt för en
socialdemokrat att vara nykterist och bekännande kristen. Historiskt
har han rätt i så mån att socialismens första frö kom från det tyska
bondeupproret på 1400 talet och de oberoende samhällen i södra
Tyskland som levde i sann nytestamentlig anda med demokrati och
kristlig kärlek utan kyrkligt ok. Dessa idéer var inspirerat av frihetliga
teologer som Luther, Calvin och Baltsar Hubmaier. Dock bröts banden
till teologer av Luthers lojalitet mot sina välgörare, de tyska unga
Hertigarna vilka i blod slog ner bonderevolten. Men än idag saknar
Socialismen och Kristenheten förmåga att se sina samband. För
kristenheten är socialismen en självförhärligande guldkalvsideologi
som saknar fungerande tankar om hur människor ska bli kärleksfulla
från insidan ut, och för socialismen är kristenheten en from
förhoppnings -ideologi och ett salt i såren för den lidande
underklassen som av kyrkor manas till underkastelse istället för att
stå upp mot orättvisor. I denna predikan vill Roland bryta de murar
som skiljer dessa tankevärldar från varandra.
I november 2015 begravdes Rolands bror Rolf, och natten samma
datum föll Roland och bröd sin enda friska arm. Detta ledde till lång
konvalescens och stillasittande eftersom han nu saknade styrka i
armarna att gå med rullator någon längre sträcka än från sängen till
TV -fåtöljen. I takt med att rörligheten minskade, blev också hans
sinne mer deprimerad och frånvänd. När han i november 2016 sedan
föll i en tunnelbanevagn och bröt det andra ännu obrutna benet blev
det för mycket. Hans kropp hade tömt resurserna och han klev aldrig
upp igen efter opererande av en spik i den andra höften också.
Hjärtsvikt, njursvikt, proppar i lungornas blodkärl och vatten i
desamma bröt till slut ner den forne medeldistanslöparen och han
dog den 26:e november 2016, 87 år gammal. Ännu med en ohållen
predikan om vikten av att Tro för att få Kärlek till världen nog för att
vilja göra Guds Handling.
/Magnus Lindstrand Januari 2017
Pred. Vårsta. Om Tro av Roland Lindstrand.
Det hände sig för en tid sedan att jag läste igenom evangelierna. I
framför allt i Lukas och Johannes evangelier möter jag hur Jesus gång
på gång upprepar: “Tro på mig”.
Till slut började jag faktiskt fundera: Vad menar han egentligen?
Man kan naturligtvis undra hur jag som gammal kristen kan få
sådana tankar i huvudet. Men nu fick jag det, och det var egentligen
inte alls dumt. Jag började nämligen läsa en hel del böcker som jag
har hemma om kristet liv och om bl.a. Tro.
Och resultatet blev sådant att jag tyckte att det här kan jag inte tiga
med. Jag måste vittna på något sätt. Det betyder alltså att jag kan
anse att jag fick svar på min undran.
Sen måste jag göra ett citat: “För varje kristen gäller tron idag. Varje
tid måste tolka tron efter sina förutsättningar”. ( K.G. Hammar 2003,
/Natan Söderblom? Red. Anm.) Det gäller världsbild, samhällssyn,
kunskap om små och stora sammanhang. I den tid vi nu lever i, är det
speciellt viktigt att betona vad Pauls säger: “Den sanna tron får sitt
uttryck i kärlek”. ( 1 Tim 1:5 Målet för dina förmaningar skall vara en kärlek
som kommer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro. Red. Anm.) Men
till detta återkommer jag.
Om man slår upp ordet “Tro” i ordlexikon så möter man en mängd
ord. “Tro” måste var ett av de ord i svenskan som har flest synonymer:
“Jag tror jag skall gå en sväng”. “Jag tror det blir bra det här”.
Vardagsspråk: “Anta, förmoda, gissa, förvänta sig, ana, befara, anse
mena,” osv. C:a 50 ord.
Men det finns andra ord som kommer närmare att tro på. “Hålla för
sant”, ”förlita sig på”, “förtrösta”, “ha förtroende”, “tilltro”,
“övertygelse”, “hoppas på”, “bejaka”, “trofasthet”, “tillit”…
Särskilt ordet “tillit” kommer nära tron på Kristus. Till vardags måste
vi ha tillit till det mesta för att kunna leva. Människor vi vistas med,
mat vi äter, fordon vi färdas med…
Ta det lilla spädbarnet. Utan att barnet har någon möjlighet att
analysera sin situation eller att välja, måste tilliten till föräldrarna
finnas som en bakgrund.
Visar föräldrarna stor omsorg och kärlek växer barnet upp till en
mogen och harmonisk människa. Motsatsen har vi tyvärr sett alltför
många exempel på.
Här skall jag göra ett nytt citat från en teolog: “Tron är helt enkelt
tillit till Guds nåd” (Melanchthon / Martin Luther).
Jesus hade alltså fullt arbete med att vinna människors tillit, att få
deras förtroende. Till skillnad mot oss svenskar idag behövde han
inte lägga all kraft på att visa att Gud finns. Judarna trodde på Gud.
Jesu förkunnelse handlade om vad Gud ville med oss människor, hur
han umgicks med oss och hur vi skulle leva med Gud. Det var Tron
och inte Gärningarna (uppfyllandet av de rituella lagarna i Moseböckerna,
red. anm.) som var det avgörande. För att underlätta för sig att få folk
att lyssna och att bli trodd hade Jesus gåvan att bota, att göra under.
Till många av dessa sade han också: “Din tro har hjälpt dig.” (Matt 9:22,
Mark 5:34, 10:52, Luk 8:48, 17:19, 18:42 . red. anm.)
Så småningom började Jesus också förkunna för lärjungarna att han
var sänd till jorden för att han skulle ta på sig deras synder och dö för
deras synders skull, för att människan som trodde på honom skulle få
syndernas förlåtelse och bli rättfärdigade av Gud. ( 1 Pet 3:18 , Apg
13:38/39 , Gal 2:16 . red.anm. ) Vi känner till det där för att det är ju centralt
även i våra kristna liv.
Men lärjungarna hade svårt att ta till sig det där. Det gick över deras
huvuden. Inte förrän 40 dagar efter påsk vid den helige andens
utgjutelse fick lärjungarna full klarhet. Men då gjorde lärjungarna
också klart att det var Jesu uppståndelse från det döda som var det
verkliga fundamentet för deras tro. Man fick också kämpa med
judarna om det faktum som Jesus först förkunnade, att det var tron
och inte gärningarna som var grunden för frälsningen.
Framför allt Paulus förde den kampen. Och här är brevet till Galaterna
intressant att ta del av. Galaternas församling som Paulus grundat
några år tidigare hade haft besök av kristna judar som förkunnat för
dom att Paulus haft fel. Det var fortfarande gärningarna men framför
allt omskärelsen som gällde för att man skulle få frälsning.
Paulus reagerar våldsamt på detta i sitt brev. Och i sin argumentation
för den rena tron tar han upp Abraham. 1.Mos 15:6 står det “Abram
trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.”
Och som vi vet blev ju Abraham så småningom stamfar till judafolket.
I tidiga judiska skrifter är individens tro betydelsefull. Så småningom
växte övertygelsen fram att judarna var Guds Folk och att Han (Herren
Gud, reds anm) av nåd och av kärlek slutit ett förbund med dem. För
Folket gällde det att visa sin tro genom att hålla sig till “lagen” (lagens
rituella och juridiska bud, red anm). Framför allt under och efter exilen
(i Babylon, reds anm) blev trohet mot förbundet förutsättningen för att
Gud skulle återupprätta Folket. Nu ansåg många judiska ledare att
Folket tappat mycket av tron och därför försökte man med alla medel
få dem att vara trogna mot förbundet genom att hålla lagen. Själva
ordet “Tro” spelade heller inte längre någon större roll.
På Jesu tid hade gärningarna blivit starkt formaliserade och
omskärelse var grunden för förhållande till Gud. När då lärjungarna
och inte minst Paulus avfärdade detta och förkunnade att tron på att
Jesus genom sitt offer på korset och sin uppståndelse gjort det
möjligt för människan att ta emot Guds nåd och försonas med
honom, (ex Gal 2:16-21 , reds anm) reagerade naturligtvis framförallt de
judiska ledarna starkt.
Vad har då vi kristna för syn på Jesus. Ja en sammanfattning är att
Gud alltid har älskat människan. Men människan har inte alltid tagit
emot den kärleken. Därför sändes Jesus för att förmedla en
återupprättad kärleksrelation mellan Gud och människa. Man kan
formulera det så att för att Gud skulle kunna nå människan på nivå
som människa förstod, så uppenbarade sig Gud som en människa av
kött och blod, som människan Jesus. Att tro på Jesus och att älska
Jesus är alltså att älska Gud tillbaka. Och denna kärlek till Gud kan
aldrig skiljas från kärleken till medmänniskan.
Jesus sa ofta: “Den som tror på mig han tror på den som har sänt mig”
( Joh ev. 5:24 “Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på
honom som har sänt mig, han har evigt liv.” Luk. ev. 9:48 “....han tar emot mig,
och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.” reds.
anm.). I den kristna bekännelsen finns uttrycket “Jesus är sann Gud
och sann människa”. ( Apostoliska och Nicenska trosbekännelsen)
Bakom uttrycket finns erfarenheten att Jesus är mötesplatsen mellan
Gud och människa, förbindelse-länken, brobyggaren, medlaren,
förbindelse -repareraren, förebilden, och vägvisaren. Jesus är vägen
till Gud.
Och då ska vi ta och titta vad Paulus har sagt om tron:
Han (Paulus) är väldigt noga med att i alla sammanhang vittna om att
hans tro bygger på att Gud av kärlek till människorna och av nåd
sände sin son till världen för att han som människa av kött och blod
skulle sprida evangeliets budskap till människorna och därefter,
genom att ta på sig människornas synder och låta sig avrättas på
korset befria människorna från syndens dom. De som trodde på Jesu
gärning fick ta emot rättfärdigheten som gåva. Allt detta som
exempel på Guds trofasthet och kärlek och utan att människa på
något sätt gjort sig värdig gåvan.
Jesus dog alltså för att försona våra synder. Samtidigt visade han sin
makt genom att besegra döden och uppstå på tredje dagen igen.
Vi känner naturligtvis alla till det här för det har ju varit grunden för
det kristna evangeliet sedan andens utgjutelse över lärjungarna på
påskdagen.
För Paulus var tron inte ett försanthållande, något intellektuellt
resonemangs sanning, eller något känslomässigt accepterande. Det
var ett livsförhållande till Jesus. Ett sätt att leva. Paulus kallade också
Tron för Vägen. Att komma till tro var en sak. Att leva i Tron med
Kristus något helt annat. Paulus säger: “I ett liv med Kristus Jesus
kommer det inte an på Omskärelse eller förhud utan på tron, som får
sitt uttryck i kärlek.“ (Gal 5:6)
I sitt avskedstal till lärjungarna sa Jesus: “Älska varandra som jag har
älskat eder”. (Joh 15:12 “Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra såsom
jag har älskat er.”) Han talade inte om tron som någon ideologi eller
någon teoretisk konstruktion. Inte hur vi skall förstå gudomens
treeniga mysterium, utan hur vi skall leva i detta mysterium. Han
försöker inte få lärjungarna att fatta hur det gudomliga och det
mänskliga förhåller sig till varandra genom hans person. Han talar om
samhörighet och efterföljelse. Tro som samhörighet och kärlek som
efterföljelse, var ju grundtemat i Jesu avskedstal. (Joh kap 13-17, red
anm) Tro och efterföljelse handlar om kärlek som livsform. Tro är att
leva i Kristus. Samtidigt är tron präglad av anden, livet självt. Den vill
växa och ge frukt.
Som Paulus sa: (Gal 5:6) I ett liv med Kristus kommer det (…) an på tron,
som får sitt uttryck i kärlek. Kraft till detta får vi från Gud. Ty Gud är
kärlek.
Oscar Vilhelm Roland Lindstrand
Hösten 2015.
