2007-06-05
Faktablad
Länets berggrund
Ursprung och bildningssätt
Länets urberg har till övervägande del uppkommit i samband med den svekokarelska bergskedjeveckningen
för ca 1820- 1850 miljoner år sedan. Med början ca 25 – 50 miljoner år före veckningen avsattes stora
mängder sedimentmaterial i det dåtida havet. Under sedimentationen skedde i vissa områden vulkanutbrott,
som till övervägande del givit basiska, kiselsyrafattiga lavor och tuffer. I de så bildade sedimentära och
vulkaniska bergarterna trängde stora volymer av tonalitisk till granitisk magma in och stelnade till de
primorogena granitoiderna (urgraniterna). Dessa förgicks av mindre intrusioner av basisk, kiselsyrafattig
magma som gav upphov till ultrabasiter, gabbror och dioriter.
Bergrunden sammanpressades därefter och veckades. De ursprungliga skikten i ytbergarterna kom därvid att
inta mer eller mindre brant uppresta lägen. Under veckningen utsattes både ytbergarterna och de äldsta
granitoida och mer basiska intrusivbergarterna för höga tryck och temperaturer, så att de omvandlades,
metamorfoserades och erhöll mineralsammansättningar som oftast avvek från de ursprungliga. Delar av
berggrunden förgnejsades och utsattes för så höga temperaturer och tryck att särskilt sedimenten började
smälta och gav upphov till blandbergarter mellan gnejs och granit, s.k. migmatiter. På större djup alstrades
stora mängder granitiska smältor, som sedermera rörde sig uppåt i jordskorpan och kristalliserade till de
serorogena graniterna med deras åtföljande pegmatiter.
I senare post, post- och anorogena skeden, bildades återigen smältor, som ibland nådde upp till endast någon
eller några kilometer under den dåvarande jordytan. Det rörde sig också här i stor utsträckning om graniter,
men även gabbro, anortosit m.fl. bergarter (Nordingåmassivet).
Efter detta rådde tämligen lugna förhållande i berggrunden, med sprickbildningar, förkastningar och
avsättning av sand och lera i grunt vatten. För ca 1200 miljoner år sedan trängde stora mängder
diabasmagma in i jordskorpans övre delar och bildade dels flacka täcken av upp till några hundra meters
mäktighet, dels smala, branta, sprickfyllnader (gångar).
En omfattande vulkanisk aktivitet i tidig kambrisk tid orsakades av djupgående sprickbildning och rörelser
efter redan existerande sprickor. Den ledde till uppkomsten av alkalina, ultrabasiska och karbonatitiska
bergarter i massiv på norra Alnön och vid Söråker, samt i form av gångar i hela Sundsvallsområdet.
Jotnisk sandsten
Sandsten i Nordingråtrakten går i dagen i ett smalt stråk, som med avbrott kan följas från sydspetsen av
Storön i söder till Trysunda i norr. I detta stråk, som löper längs västra (undre) kontakten av områdets
diabas, växlar formationens mäktighet från några meter till maximalt 65 meter. Sandstensformationen har
avlagrats på vittrad yta som mestadels består av Nordingrågranit, -gabbro och anortosit. I södra delen
har dock avlagringen skett på äldre bergartskomplex, framför allt bestående av primorogen tonalit.
Sandstensformationen utgör sannolikt en flodavlagring. En del skikt kan dock ha avsatts av vinden eller
i en tidvattenmiljö. Den är i stort opåverkad av veckning och deformation (Skrubban undantagen).
Formationen har oftast en flack (ca 0 -10 grader) sydostlig stupning. Den svaga lutningen kan tänkas
vara uppkommen genom förkastningar, som gett en lätt tippning av områdets berggrund.
Yngre postjotnisk diabas har trängt in i stort sett parallellt med skiktningen och sandstenen täcks därför
i stor utsträckning av denna diabas. Sandsten har tidigare även funnits över diabasen (okänd tjocklek)
men den har eroderats bort. I vissa fall har betydande störningar uppkommit i sandstenslagren vid
diabasens intrusion (västa delen av Skrubban). Sandstenarna har kornstorlekar mellan 0,06 och 0,35
Faktablad
mm. De är oftast arkoser (mer än 25 % fältspat) Kvarts är det helt dominerande mineralet. Fältspaten
antyder att sandstenens material till stor del härrör från Nordingrågraniten (men även från äldre
berggrund).
Metertjocks skifferlager förekommer i sandstenen (svartviolett färg). Den består av vit glimmer, kvarts,
klorit och hematit. Endast små mängder fältspat förekommer.
I basen på sandstenen förekommer två typer av konglomerat. Dels en typ som innehåller bollar av
främst gångkvarts men också granit, gnejs, gabbro och anortosit. Matrix är sandig eller siltig. Den
andra typen uppträder intraformationellt som linser i sandstenen och innehåller bollar av lerskiffer och
siltsten.I sandstensformationen finns på flera lokaler utomordentligt väl bevarade strukturer som
antingen bildats under eller nära sedimentationen (korsskiktning och torksprickor i lerskiffer).
Torksprickorna har fyllts med sand från ovanförliggande skikt (Storön).
Postjotnisk diabas
Ulvödiabasen har trängt in i den jotniska sandstenen och är därför yngre än den sistnämnda. Åldern har
bestämts till 1215 miljoner år. Länets postjotniska diabaser uppträder framför allt som flackt stupande
täcken med mäktigheter mellan 500 och 1000 meter (magnetiska och gravimetriska mätningar).
Diabaserna i täckena är vanligtvis gråsvarta, medel- till grovt medelkorniga, men blir mot kontakterna
successivt mörkare och finkornigare. Omedelbart invid kontakterna är de normal täta och svarta.
Täcken karaktäriseras vidare av grov pelarförklyftning, som står brant, vinkelrätt mot kontakterna.
Förklyftningen blir gradvis mer intensiv ju närmare kontakten man kommer. Även en ungefär
horisontell sprickighet (bankning) förekommer De postjotniska diabaserna består till något mer än 50
% av plagioklas. De mörka mineralen utgörs mest av olivin och titanhaltig klinopyroxen (augit, violett
skimrande).
Smala, branta diabasgångar är på grund av sin ringa bredd snabbare kylda än täckena och de bredare
gångarna och har därför genomgående finkornig och tät textur. De är ofta intensivt pelarförklyftade i
rät vinkel mot kontakterna. En sådan sprickgenomdragen diabasgång kan därför grovt liknas vid
vedträn travade på varandra i en stapel. Av den anledningen har erosionen förhållandevis lätt kunnat
angripa diabasgångarna, och de efterlämnar då öppna klyftor i omgivande mer svåreroderade berggrund
(Slåttdalsskrevan, Skallbergsgrottorna). Gångarna har samma mineral som täckena. Olivin är det
vittringskänsligaste mineral i diabas och är ”orsak” till gropvittring.
