Predikan i S:t Hans kyrka Andra söndagen i Påsktiden 27 april 2014
Sakarja 8:6-8 * Första Petrusbrevet 1:3-9 * Johannes 20:24-31
T
omas hade svårt att tro på Jesu uppståndelse. Det är han inte ensam om. Alla
evangelisterna berättar hur avvaktande och skeptiska Jesu vänner och lärjungar var till uppgifterna
om att Jesus hade uppstått från de döda. ”När de
som sörjde och grät fick höra att Han levde trodde
de inte på det”, står det till exempel (Mark 16:11).
Varför är evangelisterna så angelägna om att
berätta den saken? Till dels för att de ville berätta
sanningen, ”så här var det”, men kanske också för
att de, när de ett antal år senare satte samman
sina berättelser om Jesu liv på jorden, av erfarenhet visste att själva centrum i den kristna tron,
Jesu uppståndelse, kan vara svår att ta till sig.
Tomas’ reaktion, ”om jag inte får se Honom, så
som ni har gjort, tror jag det inte”, var och är ingen
ovanlig reaktion, kanske snarare den normala och
på ett sätt alldeles förnuftiga. Uppståndelsen är
och förblir osannolik.
Tomas låter kanske kaxig. Kanske kände han
sig utanför. Men han höll sig kvar i den gemenskap
där Jesus lovat vara, ”där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag”. Tomas lät alltså inte
kaxigheten eller utanförkänslan ta överhanden; då
hade han dragit sig undan.
Och: Jesus möter Tomas vänligt, närmast ömsint och själavårdande, och säger ”Saliga de som
inte ser och (ändå) tror”, vilket är en tröst för
Tomas, ty Jesus säger att också när Tomas inte
såg trodde han, konkret uttryckt just genom att han
höll sig kvar i Jesus-gemenskapen.
Samtidigt är Jesu ord till Tomas utmanande: att
tro är att inte se och ändå tro.
Den tanken kan man verkligen fundera mycket,
rentav våndas, kring.
Viktigt är att Jesus verkligen brydde sig om
Tomas – och alltså lät honom få se, fast det egentligen inte behövs. Jesus prövar inte Tomas över
hans förmåga (jämför 1 Kor 10:13) utan möter
honom med omsorg. Det gäller också oss, när vi
funderar och kanske våndas över att tro är att inte
se och ändå tro. Grundhållningen hos Jesus är
omsorgen, ”Guds makt beskyddar er” som det stod
i episteln.
Typiskt är för övrigt också att Jesus överraskar
och handlar oväntat, närmast omöjligt, när ”dörrarna är reglade”.
Avgörande viktigt är att det är mötet med Jesus
– hur det mötet än ser ut – som ger tron. Det
räcker inte med att andra berättar; det är först när
Jesus själv kommer till oss som vi kan tro. Lite
paradoxalt kan vi alltså leva i tro utan att se Jesus
bara om vi ändå någon gång har ”sett”/mött
Honom.
Man kan be om ett sådant, så som Tomas
gjorde. Man kan öppna för det genom att vara där
Jesus har lovat att vara, i kyrkans liv, så som
Tomas också gjorde. Men vi råder inte över de
avgörande mötesögonblicken; Jesus låter sig bli
sedd när och hur Han vill. Han och Anden, de
samverkar om den saken.
Tomas’ reaktion är omedelbar: ”Min Herre och
min Gud”. Det låter som en alldeles salig, äkta och
lycklig trosbekännelse, närmast en kärleksförklaring.
Samtidigt låter evangelisten Johannes Tomas’
svar bli en sammanfattning på hela sitt evangelium, en final på allt som Johannes berättat. Hans
evangelium börjar med att Jesus före tidens början
är Gud, ”i begynnelsen var Ordet (Jesus) och
Ordet var hos Gud och Ordet var Gud”. I fortsättningen berättar Johannes om och om igen att
Jesus talar om sig själv som Gud, ”Jag och (den
himmelske) Fadern är ett” (Joh 10:30) för att ta ett
exempel. Alla ”Jag är”-orden, ”Jag är världens ljus;
jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och
livet” och så vidare, tillhör också de utsagor där
Jesus gör anspråk på att vara Gud, Gud som sade
till Mose att Hans namn är ”Jag är”. Och när
Tomas säger ”min Herre och min Gud” är det
Herre med stor H, alltså inte vilken herre som
helst, utan Herren Gud. Guds namn som i Gamla
Testamentet stavas יהןהär så heligt att det inte får
uttalas, i stället sade man Herren, (på hebreiska
Adonaj).
Tomas bekänner alltså dubbelt upp att Jesus är
Gud – och gör det samtidigt som sin personliga
överlåtelse: Min Herre och min Gud. Tomas säger
ja till allt det som Johannes berättat om Jesus.
Tomas bekännelse till Jesus söndagen efter Påskdagen är för Johannes ett instämmande och en
bekräftelse på den grundläggande tanken i hans
evangelium: att Jesus är Herren Gud.
Det finns en sanning om Jesus och om vad Han
har gjort och gör för oss och världen. Det räcker för
vår frälsning och för att vi ska kunna, som det står i
episteln, ”jubla i outsäglig himmelsk glädje”. Jesu
uppståndelseliv blev vårt i vårt dop, när Gud Fader
födde oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu
Krist uppståndelse från de döda. Att Jesus är
Herre och Gud, att Han har dött och uppstått och
att vi är döpta in i Hans liv är grunden för vår tro.
Det saliga mötet, Tomasmötet, ger trons saliga
visshet. Det är ett sigill, en pant, på Jesus-livet och
en försmak på det saliga livet med Jesus i himlen.
Tomas’ känslosamma lycka över Jesus bekräftar
och fullbordar de Jesussanningar som Johannes
berättat.
”Vandra i trone, se Honom icke, detta är regeln,
det bliver därvid. Korta minuter känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga all tid”, som det står i
psalmen (psalmboken nr 572 vers 4).
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
