Jennie Forsberg
(870423-3546)
RETK03, 2011-09-30
Retoriska perspektiv och tillvägagångssätt
Retoriken är en perspektivism. Det är något man får lära sig tidigt som retorikstuderande. Bland alla olika
retoriska teorier är det nämligen ofta i tanken om att det inte finns en absolut sanning (jmfr essentialism) utan
att allt går att betrakta ur ett oändligt antal perspektiv, som man kan finna den minsta gemensamma
nämnaren. Därmed är det också i denna uppfattning som det övergripande retorikvetenskapliga perspektivet
kan sägas ha sin grund. Inte minst Aristoteles avgränsning av retorikens område till ”det som kan vara på annat
sätt” representerar denna tanke. Så vad är då ett perspektiv? Enligt Nationalencyklopedin handlar det om
”återgivningen på en yta av synbilden av ett föremål sett från en bestämd punkt, blickpunkten.” Man skulle
kunna säga att detta är en bildlig definition av ett synsätt, ett sätt att intellektuellt betrakta eller förhålla sig till
något. Beroende på vilket perspektiv du har, kan du se och uppfatta olika saker, men aldrig allt på en och
samma gång. Detta förhållningssätt till verkligheten har stor betydelse för retorikens syn på exempelvis
kunskap, språk och språkval, vetenskap och i förlängningen även människans etiska ansvar.
Homo mensura – retorikens syn på kunskap och språk
Även om retoriken har utvecklats under historiens gång utgår den fortfarande från de antika retoriklärarnas
tankar och teorier. Detta gäller inte minst perspektivismen. Sofisterna erbjöd ett särskilt sätt att se på världen
och verkligheten genom att placera människan i dess centrum. Protagoras uppfattning om människan som
alltings mått, ”homo mensura”, speglar tanken att all kunskap har sin grund i människan och därmed är
föränderlig. Vad människan anser vara sant varierar i olika kulturella och sociala sammanhang (doxa) - en
uppfattning som står i direkt motsättning till Platons sökande efter en evig och absolut sanning eller kunskap
utanför oss själva (episteme)1. Meningsskiljaktigheter mellan människor är, enligt de antika retorikerna,
ofrånkomliga just med tanke på att de enskilda individernas kunskap skiljer sig från varandra beroende på
perspektiv och språkbruk – vi uppfattar helt enkelt världen olika. Flera motsägelsefulla uppfattningar av en och
samma upplevelse kan därför existera samtidigt (dissoi logoi). Kunskap förmedlas via språket och i linje med
sofister som Protagoras och Gorgias ifrågasatte Aristoteles relationen mellan språk och verklighet. Eftersom
språket utgör ett helt annat medium än fysiska ting, tankar och uppfattningar, kan det endast fungera som en
symbol, utan någon direkt förankring i verkligheten2. ”Spoken words are the symbols of mental experience
and written words are the symbols of spoken words” 3, hävdade Aristoteles. Förhållandet mellan språk och
verklighet kan därmed sägas vara arbiträrt och det är snarare språket som konstruerar vår verklighet än
tvärtom. Som retoriker är det därför vårt syfte att välja språk så konstruktivt som möjligt, i medvetenhet om att
det vi kommunicerar förvisso endast utgör ett möjligt perspektiv på verkligheten, men inte desto mindre ett
genomtänkt perspektiv som vi har reflekterat över.
Retorik och vetenskap
Den perspektivistiska uppfattningen om kunskap och språk har även stor betydelse för synen på vetenskap.
Retoriken beskrivs ofta som en hjälpvetenskap, vilket främst grundar sig i uppfattningen att den kan erbjuda en
teori och begreppsapparat om själva kunskapen och kunskapsbegreppet. Det retorikvetenskapliga perspektivet
innebär i det här fallet en förståelse för hur produktionen av vetenskapliga sanningar går till och påvisar att
ingen kunskap kan existera utanför ett språkligt, mänskligt sammanhang4. I förlängningen kan man därför
hävda att även vetenskapen har ett arbiträrt förhållande till verkligheten – oavsett hur objektiv den utger sig
för att vara. Som människor är vi nämligen ofrånkomligt utelämnade till de perspektiv som finns i vår
gemensamma doxa och individuella copia. Det retorikvetenskapliga perspektivet lyfter också fram problemet
med en alltför optimistisk attityd till empiriska bevis. Många forskare bortser exempelvis från att människor
uppfattar saker selektivt och hela tiden rekonstruerar sitt minne av vad de uppfattar. Dessutom är inte alla
människor eniga om sina sensoriska uppfattningar. Protagoras belyste detta när han påpekade att det en
person uppfattar som en kall vind, kan en annan uppleva som en varm bris. Uppfattningarna influeras av de
observerandes perspektiv, vilket i sin tur innebär att fakta om den fysiska världen blir betydelselös så länge den
inte sätts in i någon typ av tolkningsnätverk 5. Betraktat ur ett retorikvetenskapligt perspektiv är det därför svårt
att kalla någon form av vetenskap för objektiv. Detta gäller inte minst för det egna ämnet som snarast kan
sägas vara värderande till sin natur. Många retoriker, däribland Kuypers, vill inte ens kalla retoriken - och
framförallt den kritiska retorikanalysen, för en vetenskap respektive vetenskaplig metod, utan snarare en konst
Lindqvist Grinde, Janne (2008), Klassisk retorik för vår tid. Studentlitteratur. s. 38-42
Crowley, Sharon & Hawhee, Debra (2009), Ancient Rhetorics for contemporary students. Pearson Longman. s. 2, 10-12, 22-24
3 Crowley & Hawhee, s. 24
4
Lindqvist, s. 38-43
5 Crowley & Hawhee, s. 10-12
1
2
Jennie Forsberg
(870423-3546)
RETK03, 2011-09-30
(techne), vars syfte är att utvärdera och analysera erfarenhet. Detta involverar aktivt observatörens
personlighet6. ”The only instrument of good criticism is the critic. It is not any external perspective or procedure
or ideology, but only the convictions, values, and learning of the critic, only the observational and interpretive
powers of the critic7” skriver retorikforskaren Edwin Black och lyfter därmed fram de personliga, djupt
mänskliga perspektiven som något värdefullt och ofrånkomligt – även när det kommer till forskning och de
olika tillvägagångssätt som används inom den retoriska institutionen.
Relativism vs. Perspektivism
Innebär då denna retorikvetenskapliga syn på sanning, kunskap, vetenskap och språk att allt är relativt och att
allting därmed skulle vara lika bra? Förvisso menar Lindqvist i sin bok Klassisk retorik för vår tid att sofismen
utgjorde någon slags relativism8. Problemet jag ser med den benämningen är att den bortser från att retoriken
mer eller mindre uppfanns som ett medel för att avgöra vilka åsikter som var mest riktiga, användbara och
värdefulla9. Bara för att det finns flera olika sätt att se på saken utesluter inte detta möjligheten att resonera
kring och värdera de olika perspektiven. Huruvida ett perspektiv är bra eller dåligt beror främst på vad det ska
användas till och vad man är ute efter att belysa. Intressant i sammanhanget är också begreppet vir bonus –
den gode mannen. Det var främst Quintilianus som förankrade denna etiska aspekt i retoriken och
poängterade människans ansvar för det hon kommunicerade till omvärlden. Kuypers beskriver det retoriska
utövandet som etiskt till naturen eftersom det är rådgivande. Det resonemang en talare framför får på ett eller
annat sätt konsekvenser för vilka rådgivaren hålls ansvarig 10. Om retoriken vore en renodlad relativism hade
denna etiska dimension gått förlorad.
Olika retorikvetenskapliga perspektiv och tillvägagångssätt
Trots att få retoriker, om ens några, skulle motsätta sig den perspektivism och de följder som denna
grundläggande tanke medför vad gäller synen på kunskap, sanning, vetenskap, språk och liknande, ryms ett
stort antal undergrupper av retorikvetenskapliga perspektiv i det mer övergripande. Kuypers menar, i sann
retorikvetenskaplig anda, att man aldrig kan säga allt som finns att säga om en retorisk artefakt. Över sextio
olika formella retoriska perspektiv finns listade och de kan givetvis kombineras. Beroende på vilket perspektiv
man väljer att betrakta artefakten ur kan man belysa helt olika egenskaper 11. Stor betydelse för hur de olika
retorikvetenskapliga perspektiven ser ut har uppfattningen om vad själva retoriken innebär. Två tydligt åtskilda
definitioner står exempelvis Aristoteles och den feministiska retorikforskaren Sonja K. Foss för. När Aristoteles
talar om retoriken som ”konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga” 12 vill Foss vidga
definitionen till att gälla alla de handlingar människor utför när de använder symboler för att kommunicera.
Detta gör hon främst i syfte att komma bort från det fokus på persuasion som hon menar är en följd av att
retorik konstruerats av och för män. Istället presenteras en ny retoriksyn som handlar om att erbjuda olika
perspektiv istället för att påtvinga andra sina åsikter13. Låt oss säga att en neoaristotelisk och en feministisk
retoriker skulle analysera samma tal. Beroende på de olika perspektiv de utgår ifrån skulle de lyfta fram helt
olika saker ur den retoriska artefakten. Neoaristotelikern skulle fokusera på effekten av talet - hur väl talaren
lyckades med det han förutsatt sig att övertyga sina åhörare om, medan feministen (i Foss fall
särartsfeministen) skulle kunna studera vilket utrymme ”det kvinnliga” ges när det kommer till exempelvis
talarens språkval. Olika perspektiv kan helt enkelt generera totalt olika resultat. De tillvägagångsätt som de
båda retorikerna använder sig av för att analysera artefakten avgörs av perspektivet de utgår ifrån – vad de är
ute efter att belysa. För neoaristotelikern faller det sig naturligt att använda sig av partesmodellen, medan
feministen kan tänkas omdefiniera ordval i talet. Det finns med andra ord ett mycket tydligt samband mellan
syfte, perspektiv och tillvägagångssätt. Vissa retorikforskare anser att teori och metod, det vill säga perspektiv
och tillvägagångssätt, är så intimt förknippade med varandra att de inte bör särskiljas. Exempelvis Foss hävdar
att en metod ”is simply a way of gaining a perspective on the artifact14”. Oavsett vad man anser om detta är
det helt klart så att det valda retoriska perspektivet får konsekvenser för vilka tillvägagångssätt som är möjliga,
men man kan också tänka sig en situation där valet av tillvägagångssätt föregår valet av perspektiv och därmed
avgör perspektivet. Trots att olika perspektiv och tillvägagångssätt påverkar varandra och kan varieras närmast
(red.) Kuypers, Jim A. (2009), E-book: Rhetorical criticism: perspectives in action. Lexington Books. s. 13-15
Kuypers, s. 32
8 Lindqvist, s. 38-40
9
Crowley & Hawhee, s. 2
10 Kuypers, s. 8
11 Kuypers, s. 16-18
12 Lindqvist, s. 30
13
Kuypers, s. 5, 267
14 Eriksson, PP 11-09-09
6
7
Jennie Forsberg
(870423-3546)
RETK03, 2011-09-30
i det oändliga, utgår de från samma övergripande perspektiv. Huruvida detta kan sägas begränsa eller befria
retorikvetenskapliga arbeten kan förstås diskuteras, men för en konstart och vetenskap som kallar sig för en
perspektivism vore det snarast en omöjlighet att inte ta utgångspunkt i och medvetet reflektera över de
perspektiv man som forskare utgår ifrån - både på ett socialt, språkligt, kulturellt och individuellt plan. I
förlängningen innebär detta att det övergripande tillvägagångssättet – den kritiska retorikanalysen, är och
måste vara värderande. För som Edwin Black uttrycker det i en diskussion om objektivitet i
retoriskvetenskapliga arbeten: ” The very term, ‘idiot’ is from the Greek word for ‘non-political person.’ We
don’t want to read rhetorical criticism written by an idiot, which really means that we don’t want to read
rhetorical criticism that has no political dimension to it15.”
Kurslitteratur:
Crowley, Sharon & Hawhee, Debra (2009), Ancient Rhetorics for contemporary students. Pearson Longman.
(red.) Kuypers, Jim A. (2009), E-book: Rhetorical criticism: perspectives in action. Lexington Books.
Lindqvist Grinde, Janne (2008), Klassisk retorik för vår tid. Studentlitteratur.
15
Kuypers, s. 32
