EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 15.12.2011
SEK(2011) 1488 final
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR
Icke-diskriminerande arvsskattesystem: principer enligt EU:s rättspraxis
Följedokument till
KOMMISSIONENS REKOMMENDATION
om befrielse från dubbelbeskattning av arv
{C(2011) 8819 final}
{SEC(2011) 1489 final}
{SEC(2011) 1490 final}
Detta dokument är ett arbetsdokument från Europeiska kommissionens avdelningar och har
enbart till syfte att ge information. Det anger inte kommissionens nuvarande eller framtida
officiella ståndpunkt i de frågor som behandlas.
1.
INLEDNING OCH BAKGRUND
För närvarande tar arton medlemsstater i EU ut skatt vid en persons dödsfall, medan nio
medlemsstater (Cypern, Estland, Lettland, Malta, Portugal, Rumänien, Slovakien, Sverige och
Österrike) varken har skatt på kvarlåtenskap eller arvsskatt, även om en del beskattar arv
enligt annan skattelagstiftning.
Vissa medlemsstater påför arvsskatt på arvingarna, så att utökningen av förmånstagarens
egendom utgör beskattningsgrundande händelse, medan andra medlemsstater tillämpar
arvsskatt på kvarlåtenskapen, vilket innebär att överföringen av egendom utgör
beskattningsgrundande händelse. Med begreppet arvsskatt i detta dokument avses skatter på
både dödsbo och förmånstagare vid en persons dödsfall.
För enkelhetens skull innefattar begreppet arvsskatt i detta dokument även gåvoskatter. Gåvor
ges ofta för att föregripa senare arv och sådana gåvor beskattas i många medlemsstater enligt
samma regler som arv. Vidare behandlas i rättspraxisen från Europeiska unionens domstol
(domstolen) arvs- och gåvoskatter enligt samma kriterier.
I kommissionens konsekvensbedömning angående lösningar på gränsöverskridande
arvsskatteproblem1 visas att ett ökande antal individer i EU under sin livstid flyttar från ett
land till ett annat inom unionen för att bo, arbeta eller leva som pensionär och köper egendom
och investerar i tillgångar i andra länder än sitt hemland.
I kommissionens konsekvensbedömning sägs också att individer och företag kan mötas av två
typer av arvsskatteproblem i gränsöverskridande situationer, nämligen diskriminerande
tillämpning av en medlemsstats arvsskatteregler och icke-undanröjd dubbelbeskattning eller
till och med flerfaldig beskattning av ett enda arv. Dessa problem kan göra att EUmedborgarna inte till fullo kan utöva sin rätt att flytta och verka fritt över EU:s inre gränser
och kan skapa svårigheter när små företag ska överföras vid ägarens dödsfall.
I detta dokument behandlas problemet med diskriminering. Problemen med
dubbelbeskattning behandlas i en rekommendation som kommissionen antar samma dag som
detta dokument offentliggörs2.
Enligt nuvarande EU-rätt har medlemsstaterna och deras organ på lokal och regional nivå stor
frihet att utforma skattesystemet och fördela beskattningsrätter sinsemellan.
Denna behörighet måste dock utövas i enlighet med EU-lagstiftningen. Detta innebär att
medlemsstaternas skattesystem måste iaktta de grundläggande friheterna, i synnerhet reglerna
om fri rörlighet för personer, arbetstagare, tjänster och kapital och etableringsfriheten
1
2
EN
Konsekvensanalys angående lösningar på gränsöverskridande arvsskatteproblem – hänvisning att lägga
till.
Se kommissionens rekommendation om befrielse från dubbelbeskattning av arv - hänvisning att lägga
till.
1
EN
(artiklarna 21, 45, 56, 63 respektive 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt –
EUF-fördraget) samt den allmänna principen om att diskriminering inte får ske på grund av
nationalitet (artikel 18 i EUF-fördraget)3.
Enligt artikel 21 i EUF-fördraget har unionsmedborgarna rätt att fritt röra sig och uppehålla
sig inom medlemsstaternas territorier. I vid mening ger denna frihet individerna i en
medlemsstat (oavsett om de bedriver ekonomisk aktivitet eller ej) rätt att resa till en annan
medlemsstat och vistas där stadigvarande eller tillfälligt. Enligt artikel 18 i EUF-fördraget får
de individer som utövar denna rätt till fri rörlighet inte diskrimineras på grundval av enbart
nationalitet.
Principen om etableringsfrihet har sin grund i artiklarna 49–55 i EUF-fördraget. Dessa regler
gör det möjligt för en ekonomisk aktör, oavsett om det rör sig om en individ eller ett företag,
att bedriva stabil och kontinuerlig ekonomisk verksamhet i en eller flera medlemsstater. Dessa
regler gäller också när en person äger en betydande mängd aktier som ger rätt att kontrollera
ett företags verksamhet.
Fri rörlighet för kapital i enlighet med artikel 63 i EUF-fördraget är den viktigaste friheten när
det gäller arvsbeskattning, i det att domstolens avgöranden på arvsskatteområdet
huvudsakligen har baserats på denna frihet. Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast
att ett arv som innefattar en överföring av en avliden persons tillgångar till en eller flera
personer utgör en kapitalrörelse enligt artikel 63 i EUF-fördraget, utom i de fall
transaktionens väsentliga delar äger rum inom en enda medlemsstat.
Det är av yttersta vikt för den inre marknaden att medlemsstaterna inte upprättar hinder för
utövandet av grundläggande friheter genom att diskriminera vid gränsöverskridande arvsfall
jämfört med inhemska situationer. Principen om icke-diskriminering är ett centralt inslag i
fördragets friheter. Enligt fast rättspraxis kan diskriminering uppkomma genom att jämförbara
situationer behandlas olika eller genom att olika situationer behandlas på samma sätt. För att
en nationell ordning som innebär skiljaktig behandling ska kunna vara förenlig med friheterna
enligt fördraget måste den avse situationer som inte är objektivt jämförbara eller vara
motiverad av ett tvingande skäl av allmänintresse. Vidare får en sådan nationell ordning inte
under några omständigheter vara mer begränsande än vad som är nödvändigt för att uppnå det
eftersträvade målet; ordningen måste med andra ord vara proportionell.
Under senare år har problemen med skattediskriminering vid gränsöverskridande arvsfall
blivit alltmer uppenbara och kommissionen har på grundval av mottagna klagomål och egna
undersökningar föranletts att inleda överträdelseförfaranden gentemot flera medlemsstater i
fråga om delar av deras lagstiftning.
Sedan 2003 har domstolen granskat medlemsstaters arvsskatteregler i tio ärenden som
hänskjutits av nationella domstolar. I åtta av dessa tio ärenden fastslog domstolen att de
berörda medlemsstaternas nationella arvs- och gåvoskatteregler stred mot EU:s regler om fri
rörlighet för kapital och/eller etableringsfrihet.
Domstolen har också behandlat arvsskatteregler i ett annat ärende som avsåg högre arvsskatt
på legat till välgörenhetsorganisationer i andra medlemsstater.
3
EN
Vidare måste alla selektiva förmåner, i form av differentierad beskattning, för företagstillgångar som
ingår i ett arv vara förenliga med EU:s konkurrensregler.
2
EN
Dessa domar har inneburit en viss klarhet och säkerhet i frågan. I många fall står det dock
kanske inte helt klart vilka effekter ett avgörande beträffande lagstiftning i en medlemsstat
borde ha på en annan medlemsstats lagstiftning. När medlemsstater inför nya skatteregler till
följd av ett avgörande kan de också göra det på helt olika sätt.
Vidare innebär domstolens domar i enskilda ärenden inte alltid att individerna får klarhet i
vilka principer medlemsstaterna måste iaktta när de beskattar gränsöverskridande arv.
Det framstår således som lämpligt att beskriva de principer om icke-diskriminering som följer
av rättspraxis och som bör genomsyra beskattningen av arv. Detta skulle kunna förbättra
utövandet av de grundläggande friheterna genom att EU-medborgarna blir medvetna om vilka
regler som medlemsstaterna måste iaktta när de beskattar gränsöverskridande arv. Detta kan
också hjälpa medlemsstaterna att göra sina arvsskatteregler förenliga med EU-rätten.
I kommande kapitel beskrivs översiktligt de viktigaste domar som är relevanta för arvs- och
gåvobeskattning och de principer som följer av denna rättspraxis.
Som en utgångspunkt kan det noteras att även om bosatta och icke-bosatta personer i regel
kan behandlas olika i samband med direkt beskattning när detta motiveras av olika
omständigheter har domstolen i flertalet av sina avgöranden i arvsskatteärenden konstaterat att
bosatta och icke-bosatta personer bör behandlas likvärdigt.
2.
ÖVERGRIPANDE ANALYS AV RELEVANT RÄTTSPRAXIS
2.1
Ärenden där domstolen ansett att medlemsstaternas arvs- och gåvoskatteregler
är oförenliga med EU-rätten
2.1.1. Barbier-målet (C-364/01)
Domstolen beslutade att en medlemsstat inte får tillämpa sådana arvsskatteregler som medger
ett visst avdrag för skatteändamål från en förmögenhets värde om den avlidne var bosatt i den
medlemsstaten vid dödsfallet men som inte medger ett sådant avdrag om den avlidne var
bosatt i en annan medlemsstat.
I detta ärende beslutade domstolen att ett arv omfattas av reglerna om fri rörlighet för kapital
när dess väsentliga delar är gränsöverskridande. Det kan noteras att det för att reglerna om fri
rörlighet för kapital ska vara tillämpliga på arv inte är nödvändigt att beakta huruvida
personerna faktiskt bedriver gränsöverskridande ekonomisk aktivitet.
Enligt domstolen skulle det strida mot EU-rätten om man vid en bedömning av värdet på fast
egendom belägen i den berörda medlemsstaten skulle göra en åtskillnad i skattebehandlingen
beroende på om den avlidne var bosatt eller ej i den medlemsstaten vid dödsfallet. I detta fall
borde värdet av en skyldighet som åvilar egendomen beaktas för skatteändamål oavsett i
vilken medlemsstat den avlidne var bosatt.
Domstolen utarbetade en huvudregel utifrån vilken det kan utredas om nationella regler kan
innebära en begränsning av den fria rörligheten för kapital på arvsskatteområdet. I detta
avseende får en medlemsstat inte tillämpa en åtgärd som medför att värdet på en egendom
EN
3
EN
tillhörande en i en annan medlemsstat bosatt person minskar i större utsträckning än värdet på
en egendom tillhörande en person som är bosatt i samma medlemsstat. Domstolen har använt
detta resonemang i alla efterkommande domar rörande arvs- och gåvobeskattning.
Domstolen klargjorde även att förekomsten av skattemässiga fördelar som beviljas unilateralt
av en annan medlemsstat än bosättningsstaten inte är relevant vid en bedömning av om
inhemsk arvsskattelagstiftning är förenlig med EU-rätten. Detta resonemang har också
använts i efterföljande domar.
Vid undersökningen av detta fall utgick domstolen inte specifikt från rätten till fri rörlighet för
personer enligt fördraget. Den sade dock att arvsskatter är en av de frågor som en EUmedborgare rimligtvis skulle beakta vid ett beslut om att utnyttja rätten till fri rörlighet enligt
fördraget.
2.1.2. Maria Geurts-målet (C-464/05)
Domstolen ansåg att det utgjorde diskriminering att behandla ägaren till ett familjeföretag och
efter dennes död, arvingarna, annorlunda beroende på om företaget sysselsatt arbetstagare i
den berörda medlemsstaten eller i en annan medlemsstat.
Enligt den berörda inhemska lagstiftningen beviljades ett undantag från arvsskatt för aktier i
familjeföretag som ägs av nära familjemedlemmar på villkor att företaget sysselsatt ett minsta
antal arbetstagare i den medlemsstaten.
Domstolen granskade den berörda lagstiftningen enbart med utgångspunkt i principen om
etableringsfrihet. Skälet till detta var att lagstiftningen bara var tillämplig när minst 50 % av
aktiekapitalet i företaget under de tre år som föregick dödsfallet ägdes av den avlidne,
eventuellt tillsammans med de närmaste familjemedlemmarna. Domstolen ansåg att en sådan
aktieandel gav dessa personer ett inflytande över företagets beslut och gjorde det möjligt för
dem att besluta om företagets verksamhet. Domstolen ansåg också att alla begränsande
effekter av denna lagstiftning på kapitalets fria rörlighet enbart var en oundviklig följd av
lagstiftningens effekter på gränsöverskridande etablering.
Domstolen fastslog att en medlemsstat inte kunde vägra ett undantag från arvsskatt i samband
med ett arv av ett familjeföretag som sysselsatt minst fem arbetstagare i en annan medlemsstat
samtidigt som den medgav ett sådant undantag när de fem arbetstagarna varit anställda i
samma medlemsstat.
2.1.3. Jäger-målet (C-256/06)
Domstolen fastslog att i utlandet belägna tillgångar i ett arv inte borde värderas på ett mindre
förmånligt sätt än inhemskt belägna tillgångar i ett arv.
Jäger-målet avsåg ett fall där bosättningsmedlemsstaten behandlade tillgångar belägna i en
annan medlemsstat mindre förmånligt i skattehänseende.
EN
4
EN
Domstolen slog fast att reglerna om fri rörlighet för kapital inte medgav
medlemsstatslagstiftning som innebär att tillgångar belägna i den medlemsstaten omfattas av
ett särskilt förmånligt värderingssystem och partiella undantag jämfört med tillgångar belägna
i andra medlemsstater som värderas enligt normala regler om marknadsvärde. Eftersom
beräkningen av skatten var direkt knuten till tillgångarnas värde fanns det objektivt sett ingen
olikhet i situationerna som kunde motivera ojämlik skattemässig behandling.
2.1.4. Eckelkamp-målet (C-11/07) och Arens-Sikken-målet (C-43/07)
I dessa ärenden fastslog domstolen att det var oförenligt med EU-rätten att tillämpa olika
skatteregler för beräkning av arvs- och övergångsskatt för tillgångar beroende på huruvida
den avlidne var bosatt i medlemsstaten i fråga eller utomlands vid tidpunkten för dödsfallet.
I Eckelkamp-målet beslutade domstolen att det var olagligt för en medlemsstat att inte medge
att panträttsrelaterade kostnader dras av från värdet på en egendom enbart på grund av att
arvlåtaren vid tidpunkten för dödsfallet var bosatt i en annan medlemsstat.
I Arens-Sikken-målet beslutade domstolen att det var oförenligt med EU-rätten att låta en
arvtagare få dra av skulder som avser den ärvda egendomen bara i de fall arvlåtaren vid
tidpunkten för dödsfallet var bosatt i den medlemsstat där egendomen är belägen.
I båda dessa ärenden behandlas metoden för att beräkna arvsskatt och avses liknande
situationer som den som gällde i Barbier-målet.
I Eckelkamp-målet slog domstolen fast att en vägran att medge avdrag för skulder och
belastningar stred mot reglerna om fri rörlighet för kapital. Den berörda medlemsstaten
beaktade inte skulder och belastningar knutna till arvet vid beräkningen av arvsskatten i de
fall testatorn vid tidpunkten för dödsfallet inte var bosatt i medlemsstaten. Den skulle dock ha
medgett avdrag för dessa skulder och belastningar om testatorn vid tidpunkten för dödsfallet
hade varit bosatt i medlemsstaten. Eftersom beräkningen av arvs- och övergångsskatten enligt
lagstiftningen i fråga var direkt knuten till fastighetens värde var det enligt domstolen inte
fråga om olikartade situationer som skulle kunna motivera en ojämlik skattemässig
behandling av fastigheter i den berörda medlemsstaten på grundval av den plats där den
avlidne var bosatt vid tidpunkten för dödsfallet.
I Arens-Sikken-målet hade en egendom tillfallit en efterlevande maka som emellertid enligt
ett testamentariskt förordnande om bodelning var skyldig att till sina barn erlägga värdet av
deras respektive arvslotter i kontanter. Vid beräkningen av den efterlevande makans
övergångsskatt beaktades dock inte dessa ”skulder som var hänförliga till övertilldelningen”.
Om testatorn hade varit bosatt i medlemsstaten vid tidpunkten för dödsfallet hade ett sådant
avdrag medgetts. Domstolen slog fast att denna olikartade behandling stred mot principen om
fri rörlighet för kapital.
2.1.5. Mattner-målet (C-510/08)
Domstolen ansåg att sådana regler om gåvoskatt (och arvsskatt) som innebär att det
skattemässiga grundavdraget för barn till gåvogivaren i de fall ingen av parterna är bosatt i
medlemsstaten är lägre än grundavdraget när en av parterna är bosatt där inte var förenliga
med principen om fri rörlighet för kapital.
EN
5
EN
I detta ärende utvidgade domstolen sin rättspraxis på arvsskatteområdet till nationella
gåvoskatteregler.
Ärendet avsåg gåva av fastighet belägen i den beskattande medlemsstaten. Både gåvogivaren
och gåvotagaren, som var barn till gåvogivaren, var bosatta i en annan medlemsstat.
I den nationella lagstiftningen gjordes en åtskillnad mellan de fall där den skattskyldiga
personen anses vara begränsat skattskyldig, dvs. när både gåvogivaren och gåvotagaren är
bosatta i en annan medlemsstat vid tidpunkten för gåvan, och de fall där den skattskyldiga
anses vara obegränsat skattskyldig, dvs. när minst en av parterna är bosatt i den beskattande
medlemsstaten. I den senare situationen medgav lagstiftningen ett relativt högt skattefritt
grundavdrag vid gåvor mellan föräldrar och barn, medan grundavdraget var mycket lägre i
den förstnämnda situationen.
Domstolen ansåg att det inte fanns någon objektiv skillnad mellan de två situationerna som
skulle kunna motivera olika behandling i skattehänseende. Domstolen granskade också ett
antal framlagda motiveringar, nämligen behovet av att undvika att en och samma
skattskyldiga person får en skattemässig fördel två gånger och att förhindra att gränserna
kringgås genom gåvor vid flera tillfällen, samt kravet på att bevara det nationella
skattesystemets inre sammanhang. Domstolen godtog emellertid ingen av dessa motiveringar.
2.1.6. Halley-målet (C-132/10)
Domstolen ansåg att det utgjorde diskriminering att ange olika preskriptionstider för värdering
av registrerade aktier för arvsskatteändamål beroende på huruvida platsen för det emitterande
företagets verkliga ledning, i vilket företag den avlidne var aktieägare, är belägen i den
beskattande medlemsstaten eller i en annan stat.
I detta ärende innefattade arvet registrerade aktier i ett företag vars verkliga ledning var
belägen i en annan medlemsstat än den beskattande staten och dessa registrerade aktier
överfördes genom ett arv till en arvtagare i den beskattande staten.
I den beskattande medlemsstatens inhemska lagstiftning angavs att dess skattemyndighet får
begära en expertvärdering av vissa tillgångar belägna i den medlemsstaten i syfte att fastställa
huruvida dessa tillgångar undervärderats i deklarationen för arvsskatt. Den preskriptionstid
inom vilken en skattemyndighet fick kräva en sådan expertvärdering och eventuellt justera
upp arvsskattebeloppet var två år från den dag deklarationen för arvsskatt lämnas.
När det gäller aktier i ett företag vars verkliga ledning är belägen utanför den beskattande
medlemsstatens territorium var dock en expertvärdering inte möjlig och skattemyndigheterna
fick lämna ett krav avseende undervärdering samt uppjustering av arvsskatten, jämte räntor
och böter, under en mycket längre period, nämligen upp till tio år.
Enligt domstolen stred sådan lagstiftning mot reglerna om fri rörlighet för kapital, eftersom
tillämpningen av en längre preskriptionstid för arvtagare som innehar aktier i ett företag vars
verkliga ledning är belägen utomlands kan medföra att bosatta i den beskattande
medlemsstaten avskräcks från att investera eller behålla investeringar i tillgångar belägna
EN
6
EN
utanför den medlemsstaten. Arvtagare till sådana personer kommer under en längre tid att
vara osäkra på om de kommer att utsättas för en skattejustering.
Domstolen kunde inte finna någon motivering för en sådan begränsning av kapitalets fria
rörlighet, i synnerhet eftersom preskriptionstiden på tio år inte baserades på den tid som
behövs för att ändamålsenligt utnyttja mekanismer för ömsesidigt bistånd mellan
skatteförvaltningar eller andra metoder för att granska värdet av aktierna i fråga.
2.2
Ärenden där domstolen ansett att medlemsstaternas arvsskatteregler är förenliga
med EU-rätten
2.2.1. Van Hilten-van Der Heijden-målet (C-513/03)
Domstolen fastslog att reglerna om fri rörlighet för kapital inte hindrade en regel enligt vilken
kvarlåtenskapen från en medborgare i en medlemsstat som avlider inom tio år efter att ha
flyttat från medlemsstaten ska beskattas som om medborgaren hade fortsatt att vara bosatt i
den medlemsstaten. Det viktiga är att regeln i fråga inte skiljer mellan bosatta och icke-bosatta
personer.
I enlighet med dubbelbeskattningsavtalet mellan de två berörda staterna ska kvarlåtenskapen
från en medborgare i en medlemsstat som avlider inom tio år efter att ha flyttat från
medlemsstaten beskattas som om medborgaren hade fortsatt att vara bosatt i den
medlemsstaten. Enligt dubbelbeskattningsavtalet ska också den beskattande staten minska den
skatt den tar ut med det skattebelopp som tas ut i den andra staten till följd av bosättningen
där.
De berörda reglerna ansågs inte utgöra diskriminering eftersom de till skillnad från vad som
var fallet i Barbier-målet inte gjorde en åtskillnad mellan skattebetalare beroende på var de är
bosatta. Tvärtom föreskriver de identisk behandling av kvarlåtenskapen från medborgare som
flyttat utomlands och kvarlåtenskapen från de som stannat kvar i den berörda medlemsstaten.
Enligt domstolen skulle denna lagstiftning varken avskräcka en medborgare som flyttat
utomlands från att investera i den beskattande medlemsstaten eller avskräcka en medborgare
som stannat kvar i den beskattande staten från att investera i en annan medlemsstat. Denna
lagstiftning skulle inte heller minska värdet på kvarlåtenskapen från en medborgare som
flyttat utomlands. Som domstolen påpekar har medlemsstaterna, så länge det inte råder någon
EU-harmonisering på detta område, frihet att fastställa kriterierna för fördelning av
beskattningsrätter. Som ett sätt att bekämpa missbruk får de också fastställa en utvidgad
definition av bosättning, som i detta ärende.
2.2.2. Block-målet (C-67/08)
Domstolen beslutade att medlemsstaterna inte är skyldiga att undvika dubbelbeskattning av
arv till följd av att medlemsstaterna parallellt utövar sina beskattningsrätter, exempelvis
genom att avräkna arvsskatt som betalats i utlandet mot statens egen arvsskatt.
EN
7
EN
I Block-målet hade domstolen till uppgift att besluta om huruvida nationell lagstiftning som
inte medger avräkning av arvsskatt betalad i en annan medlemsstat mot arvsskatt som ska
betalas av en arvtagare i dennes bosättningsmedlemsstat var förenlig med reglerna om fri
rörlighet för kapital.
Detta fall skiljer sig från de tidigare granskade fallen i det att det inte avser arvsskattesystemet
i en enda medlemsstat utan följderna av att två medlemsstater parallellt utövar sina
beskattningsrätter.
Både arvtagaren och den avlidne var bosatta i en medlemsstat medan lös egendom som ingick
i arvet var belägen i en annan medlemsstat och beskattades både där och i arvtagarens
bosättningsland.
Domstolen fastställde att användningen av olika anknytningskriterier för uttag av arvsskatt på
kapitalfordringar inte stred mot EU-rätten, eftersom det för närvarande inte finns några
allmänna kriterier i lagstiftningen på EU-nivå för behörighetsfördelning mellan
medlemsstaterna när det gäller avskaffande av dubbelbeskattning inom EU.
Medlemsstaterna har således frihet att själva fastställa regler om direkt beskattning, inklusive
de anknytningsfaktorer som avgör huruvida en person eller en inkomst är beskattningsbar på
deras territorium.
Medlemsstaterna har inte heller någon skyldighet att anpassa sina skattesystem till de andra
medlemsstaternas skattesystem i syfte att avskaffa dubbelbeskattning som följer av att
medlemsstater parallellt utövar sina beskattningsrätter. I synnerhet har de ingen skyldighet att
avräkna arvsskatt som betalats utomlands mot den arvsskatt som de själva tar ut.
2.3.
Andra
relevanta
ärenden
välgörenhetsorganisationer
–
Skattebehandling
av
utländska
I Missionswerk Werner Heukelbach-målet (C-25/10) beslutade domstolen att en medlemsstat
som beviljar vissa arvsskattefördelar till inhemska välgörenhetsorganisationer måste tillämpa
samma skattebehandling på utländska välgörenhetsorganisationer, om dessa uppfyller
villkoren i den medlemsstaten för beviljande av skattefördelar.
Domstolen
hade
tidigare
granskat
medlemsstaternas
skattebehandling
av
välgörenhetsorganisationer som är etablerade i andra medlemsstater samt gåvor till sådana
organisationer. I Stauffer-målet (C-386/04) behandlas den förstnämnda frågan och i Perschemålet (C-318/07) behandlas den sistnämnda. I båda ärendena beslutade domstolen att
inhemska skatteregler som diskriminerar utländska välgörenhetsorganisationer inte är
förenliga med reglerna om fri rörlighet för kapital.
I Missionswerk Werner Heukelbach-målet utvidgade domstolen de principer om ickediskriminering som anges i dessa tidigare domar till medlemsstaternas arvsskattelagstiftning.
Ärendet rörde tillämpningen av en reducerad arvsskattesats på ett arv till en ideell
organisation. I den berörda nationella lagstiftningen föreskrevs att en reducerad skattesats
bara får tillämpas när organisationen har sätet för sin verksamhet antingen i den beskattande
EN
8
EN
medlemsstaten eller i en medlemsstat där den avlidne vid tidpunkten för dödsfallet faktiskt var
bosatt eller hade sin faktiska arbetsplats eller där denne tidigare faktiskt varit bosatt eller haft
sin faktiska arbetsplats.
Domstolen fastställde att artikel 63 i fördraget förhindrar sådan lagstiftning om en erkänd
ideell organisation i sin etableringsmedlemsstat även uppfyller de villkor för jämförbara
organisationer som införts av den beskattande medlemsstaten. Det faktum att en utländsk
välgörenhetsorganisation inte har sitt säte för verksamheten i den medlemsstaten eller i en
medlemsstat där den avlidne arbetat eller varit bosatt ansågs sakna betydelse.
3.
PRINCIPER SOM FÖLJER AV RÄTTSPRAXIS
Ur den relevanta rättspraxisen kan principer härledas som kan grupperas under följande
rubriker:
Geografisk anknytning för tillgångar som ingår i gränsöverskridande arv
1. En medlemsstats arvsskatteregler strider mot reglerna om fri rörlighet för kapital om
de föreskriver annorlunda skattebehandling av tillgångar som ingår i ett arv beroende
på huruvida dessa tillgångar har en viss anknytning till det nationella territoriet, i
synnerhet huruvida de är belägna där. Detta innebär bl.a. följande:
a. Metoder för att värdera tillgångar som är belägna i utlandet får inte vara
mindre förmånliga.
b. Det får inte finnas några begränsningar av möjligheterna till avdrag för skulder
och belastningar för tillgångar som är belägna i utlandet om det inte finns
några sådana begränsningar för inhemska tillgångar.
c. En medlemsstats arvsskatteregler får inte föreskriva en högre arvsskattesats på
tillgångar som är belägna i utlandet.
d. En medlemsstat får inte ange olika preskriptionstider för omvärdering av
registrerade aktier för arvsskatteändamål beroende på platsen för det
emitterande företagets verkliga ledning.
2. De underliggande principerna skulle också kunna förhindra bl.a. arvsskatteregler
som
EN
a.
är mindre förmånliga i fråga om ärvda aktier registrerade på utländska börser
eller som innehas i företag belägna i utlandet än vad som gäller för aktier
registrerade på inhemska börser eller som innehas i inhemska företag,
b.
gynnar betalningar från inhemska pensionsförsäkringar inom ramen för arv
jämfört med betalningar från utländska försäkringar i samma situation,
c.
är mindre förmånliga i fråga om statspapper som emitterats av andra
medlemsstater än vad som är fallet med liknande värdepapper som emitterats
av den beskattande medlemsstaten.
9
EN
Bosättning för personer som berörs av gränsöverskridande arv
2. En medlemsstats arvsskatteregler strider mot EU-rätten om de föreskriver ett högre
skattefritt avdrag för bosatta personer jämfört med icke-bosatta personer i samband
med gåvor eller arv när de bosatta respektive icke-bosatta personerna är i en jämförbar
situation.
Beroende på fallet i fråga skulle detta bl.a. kunna innebära att en medlemsstat inte får
föreskriva ett lägre avdrag för arvsskatt enbart på den grunden att den avlidne och
arvtagaren inte var/är bosatta i den medlemsstat där avdraget beviljas.
3. När det gäller fastställande av värdet på ärvda tillgångar strider det mot EU-rätten att
medge avdrag enbart om den avlidne var bosatt i den beskattande medlemsstaten.
Detta skulle bl.a. också kunna innebära att en medlemsstats arvsskatteregler inte är
förenliga med EU-rätten om de begränsar möjligheten till avdrag av skulder och
belastningar för tillgångar som ärvs av en icke-bosatt person men inte tillämpar sådana
begränsningar för tillgångar som ärvs av bosatta personer.
4. Mer generellt och i avsaknad av objektivt giltiga motiveringar är en medlemsstats
bestämmelser oförenliga med principen om fri rörlighet för kapital om de föreskriver
en mindre förmånlig behandling i arvsskattehänseende för arvtagare eller avlidna
personer som inte är bosatta i medlemsstaten.
Behandling av företag, t.ex. små och medelstora företag, i arvsskattehänseende
5. En medlemsstat får inte föreskriva en gynnsam skattebehandling av ett arv i form av
ett företag på villkor att företaget fortsätter att drivas inhemskt.
6. En medlemsstat får inte föreskriva en mindre förmånlig skattebehandling av ett ärvt
företag enbart på grund av att dess anställda är placerade i utlandet.
7. Arvsskattelättnad för företag, exempelvis undantag eller särskild skattereduktion för
överföringar av familjeägda företag och fåmansföretag vid dödsfall, bör tillämpas på
samma sätt för bosatta arvtagare och arvtagare som inte är bosatta i medlemsstaten.
Behandling av välgörenhetsorganisationer i arvsskattehänseende
8. En medlemsstats arvsskatteregler får inte innebära en mindre förmånlig
skattebehandling av legat till en välgörenhetsorganisation enbart på den grunden att
organisationen är etablerad i en annan medlemsstat än den beskattande medlemsstaten.
EN
10
EN
4.
SLUTSATSER
Många principer avseende icke-diskriminering i fråga om arvsskatter har redan fastställts i
rättspraxis. Domstolen kan i framtiden komma att ombes att granska andra situationer som
hittills inte tagits upp där den tillämpliga lagstiftningen skiljer mellan rent inhemska
situationer och situationer med gränsöverskridande inslag. Det står emellertid redan klart att
en åtskillnad mellan rent inhemska och gränsöverskridande situationer inte är förenlig med
EU-rätten om det inte finns några objektivt relevanta skillnader mellan situationerna eller om
det inte finns ett tvingande skäl av allmänintresse.
EU:s medborgare har rätt att begära prövning om de upptäcker att en medlemsstats
arvsskatteregler inte är förenliga med EU-rätten.
För sin del har kommissionen som väktare av EU:s fördrag rätt att vidta lämpliga åtgärder om
den upptäcker att EU-rätten inte efterlevs på arvs- och gåvoskatteområdet.
EN
11
EN
