Mod att vara kyrka i en ny tid

Biskop Per Eckerdal
Mod att vara kyrka i en ny tid
Föredrag vid Biskopens diakondag i Göteborg 3 juni 2013
Vi är kyrka! Det är fantastiskt att vi får lov att vara att redskap för Guds frid, får föra kärlek dit
där hat råder. Att vi får komma med förlåtelse där ondskan härjar och med enighet där splittring
råder. Vi får komma med tro där det finns tvivel och stå upp för sanningen där osanningen far
fram. Tänk att få bära in hopp i människors förtvivlan och öppna för glädjen där sorg finns. Vi
får tända ljus i mörkret! Tänk så oerhört att få vara kyrka.
Någon känner säkert igen att detta var en spegling av Franciscus bön som uttrycker något av vad
det är att få vara kyrka och att få komma med evangeliet till människor. Att vara kyrka innebär att
ha del av en koinonia, en gemenskap präglad av Guds kärlek i oss. Guds kärlek stavas ytterst Jesus
lever – därför lever också vi!
Det är verkligen enastående att få vara Guds barn och att få vara en del av Kristi kyrka, att få vara
kyrka. Varför ska jag då tala om mod att vara kyrka? Behövs det något särskilt mod för detta som
är så härligt? En gissning är att många inför denna rubrik tänker på modet som krävs utåt för att
stå upp för evangeliet inför människor som ifrågasätter det. Och så är det ju. Men just här och nu
skulle jag vilja rikta ljuset mer på det mod som krävs av oss inåt både gentemot vår egen
osäkerhet och i förhållande till våra medkristna. För modet att vara kyrka i en ny tid handlar lika
mycket om att vi behöver en kombination av mod och ödmjukhet i den svåra uppgiften att
ompröva och nytolka. I den nödvändiga uppgiften behövs mod så att vi vågar oss på att gå nya
vägar och ödmjukheten som innebär att vi är öppna för att lyssna till andra, att pröva och att
ibland korrigera.
Med rätta säger vi ibland att evangeliet är tidlöst, men kanske missuppfattar vi vad det innebär.
Det betyder inte att allt i kyrkans värld och uttryck är oföränderligt. Att evangeliet är tidlöst
innebär att det är himmelskt, dvs. ett tilltal och en närvaro av Gud som står utanför det skapade
och därmed utanför tiden. I den meningen är det kristna evangeliet evigt eller ”över tiden” som
man sagt ibland. Men när evangeliet tar sin boning bland oss och möter människor i vårt
samhälle, ”i tiden”, då måste det tidlösa evangeliet ta tidsbundna former. Annars uppstår aldrig
något möte mellan Gud och människor och evangeliets tilltal blir aldrig mottaget. Det är detta
som kräver modet till ständig nytolkning så att det himmelska tidlösa tilltalet når tidens
människor. Evangeliet har alltid och måste alltid uttryckas i nutid. Så här veckorna efter Pingst är
det ganska osökt att påminna om att det är uppdraget att vara kyrka i nutid som gör att vi
behöver den helige Ande. Guds verk går vidare genom oss, hans kyrka. Vi går en vägsträcka
genom tiden som inga gått förut.
1
Jag tror jag vågar påståendet att kyrkan i alla tider har uppfattat att det är just nu som livsvillkoren
förändras väldigt fort och människor inte längre förstår evangeliets tilltal. Varje år, varje tid och
på varje plats är detta just nu. Och det är just nu vi behöver ha modet att se, förstå och handla.
Vem är ”vi”? Talar jag om Svenska kyrkan vill jag säga att ”vi” är hela Svenska kyrkan med sitt
ekumeniska samspel, det är Göteborgs stift och det är din församling. Församling, stift och
nationell nivå står i samspel med varandra, men det är till slut i församlingen det sker. Det är där
människor kan mötas i vardagens förtroliga samtal, det är där det dagliga livet utspelar sig och det
är där gudstjänstgemenskapen kan byggas upp. Det betyder att det också till slut är i
församlingen, med stöd från biskop och stift, som samtalet om hur evangeliet kan uttryckas idag
behöver ske. Jag menar att sådana samtal behöver ske i olika sammanhang. Det är viktigt att vare
sig kyrkoherde, kyrkoråd, präster, diakoner eller anställda medarbetare lägger beslag på samtalet.
Det är ett samtal som ständigt behöver pågå med bredd och öppenhet utan att någon av oss för
den skull abdikerar från sitt specifika ansvar.
I församlingens sökande efter hur evangeliet kan uttryckas så att ett tilltal uppstår har diakonen
ett särskilt uppdrag. Med sin utbildning och vigning är diakonen speciellt lämpad att vara
stigfinnare eller analytiker i det lokala samhället, att kunskapa kring strukturer och nätverk och
analysera vad han eller hon ser omkring sig. Alltså inte bara så här ser det ut utan så här kan man
tolka innebörden av att det ser ut som det gör omkring oss [strukturanalys]. Diakonen ska också vara så att
säga spaningsledare med uppgiften att för församlingens räkning upptäcka vilka människor som
hamnar i utsatta situationer, vilka situationer som hotar människors välfärd i lokalförsamlingen.
Diakonen kan också vara avlyssnare i sökandet efter vad människor i lokalsamhället brottas med
och hur människor uttrycker sin livskamp och sin livslust. Som församlingens samhällsanalytiker
är detta exempel på vad ni kan tillföra hela församlingen för samtalet om uppgiften att vara kyrka
i en ny tid, den tid som är nu.
En viktig fråga idag gäller vad det är att vara människa. Nyligen har en statlig utredning om
nödnumret 112 lagts fram. Sedan länge hamnar nödsamtalen hos larmcentraler i ett samhällsägt
bolag, SOS-Alarm. Dit ringer man om det brinner, om någon behöver ambulans eller polis, men
det är också ett nummer för människor i akut existentiell nöd som kan slussas vidare till
Jourhavande präst. I grunden är motivet för denna tjänst suicidprevention. Men den statliga
utredaren föreslår nu att endast verkliga nödsamtal ska kunna tas emot genom 112 och menar att
Jourhavande präst får skaffa sig ett annat nummer. En sådan slutsats uttycker en människosyn
som är mycket märklig. Verkligheten talar ett helt annat språk om människors nöd. Bland
långtidssjukskrivningar är nu psykiska/psykiatriska problem den enskilt största diagnosgruppen,
nästan 40%.
2
I uppgiften att vara kyrka i nutid måste vi hela tiden göra vägval, också etiska vägval. I efterhand
kan man ibland se hur fel vissa vägval blev. Listan kan göras hur lång som helst och den är
lärorik. Några exempel:
•
En betydande del av Svenska kyrkans präster som i slutet på 1800-taet och början av
1900-talet drog slutsatsen att den fackliga rörelsen skulle motarbetas till varje pris,
eftersom den sågs som ett uppror mot hustavlans värld.
•
Alla de präster inte minst i vårt stift som på trettiotalet och början av fyrtiotalet hyllade
Adolf Hitler som kristendomens försvarare.
•
Sydstatskyrkor i Nordamerika som långt fram hävdad med gott stöd av olika bibelord att
slaveriet skulle bevaras.
•
Den reformerta boerkyrkan i Sydafrika som aktivt stödde apartheidsystemet långt fram i
vår tid.
Samtliga dessa exempel på hur kristna kyrkor gått vilse är också exempel där man använt Bibeln
och bibelord för att underbygga sin argumentation. Det är alltså tyvärr inte så enkelt att bara vi
läser vår Bibel kan vi se vilka slutsatser vi ska dra när det gäller trons etiska konsekvenser. Bibeln
är ingen regelbok, den är ett tilltal från Gud genom människor till människor. Det betyder att den
i sig är präglad av olika tider och sociala sammanhang. Det är därför Luther så tydligt framhävde
att Bibeln ska läsas med Kristus som kärna och stjärna. Om man istället rycker loss ett ord här
och ett där kan man verkligen motivera i stort sett vad som helst. Ingen reagerar mot att kvinnor
går på våra gator utan att ha håret täckt, trots att det finns anvisningar om detta i Bibeln. Få
ifrågasätter att vi har ett försvar trots att Bibeln säger att vi inte ska döda. Vi måste alltså med
evangeliet om frälsningen i Jesus Kristus ha modet att göra också etiska vägval och vägval om vad
som hör till frälsningen och vad som inte gör det. Redan i urkyrkan ställdes man inför denna typ
av frågor där man var tvungen att göra val, exempelvis frågan om oren mat och om det skulle
vara nödvändigt att först vara omskuren innan man kunde döpas till Kristus.
Jag ska vända mig från historiska exempel till nutiden och ta ett aktuellt exempel. Det gäller
kyrkans syn på dem av oss som har en annan sexuell orientering än majoriteten. Bakgrunden är
att kyrkan genom seklerna har stämplat och förtryckt dem som avvikit från majoritetsnormen.
Som ni kanske vet var det igår en Pride-parad här i Göteborg där jag och många andra deltog.
För mig handlar detta om en etisk fråga där min resa började som för så många andra i stor
okunskap och omedvetenhet, men där jag av olika anledningar började fundera och ompröva
under en period av flera år fram till dess jag i början på nittiotalet av olika anledningar var
tvungen att komma fram till ett tydligt och genomarbetat ställningstagande. Jag har senare också
varit tydlig i denna fråga både innan och efter biskopsvalet. Några korta punkter bakom detta
ställningstagande:
3
1. Det är alltså, som vi sett, inte så enkelt att man kan gå till Bibeln för att hitta anvisningar
hur vi bör leva idag. Enstaka bibelord kan vi inte lasta över ansvaret på. Istället är det
evangeliet i dess helhet, Bibelns frälsningsärende som får vara utgångspunkt för vårt
ansvar att välja väg.
2. Frälsningen i Kristus har inte till syfte eller delsyfte att all ska bli heterosexuella, lika lite
som den syftar till att alla ska bli mörk- eller ljushyade.
3. Vår sexuella orientering hör tillsammans med annat skapelsegivet med till skapelsens
mångfald, som vi får ta emot.
4. Att Guds kärleksfulla skapelsetanke inte skulle omfatta människor med olika sexuell
orientering är lika orimligt som att den inte skulle omfatta exempelvis personer med
höknäsa. Det handlar om hur vi är skapade, inte om en vana vi lägger oss till med.
5. Gud älskar dem han har skapat, därför ska vi se på varandra med kärlek, acceptans och
respekt. Guds skapelse är mångfaldig, därför ska vi se på varandra som viktiga delar av
Guds skapelse, som utan den andre skulle vara ofullständig.
Det är också viktigt att vi är medvetna om det psykologiska faktum att minoriteter ofta upplevs
hotande av majoriteten. Vi känner rädsla för det annorlunda och föreställningar odlas om det
annorlunda som en ”smitta”. Att sexuell läggning skulle smitta är lika orimligt som tanken att
hudfärg skulle göra det. Andra vanföreställningar kan vara att homosexuella är promiskuösa. Det
är ett påstående av samma art som att ”alla romer är tjuvaktiga”, alltså byggt på rädslans fördomar
och skrönor.
Jag är glad och stolt att vår kyrka under så många år bearbetat denna fråga och kommit fram till
ett tydligt ställningstagande. Därför känner jag mig stolt för att de av oss som räknas in i hbtq
gruppen nu ska få känna sig, också genom mina och andras ögon, som Guds skapade, älskade
och efterlängtade barn så som Gud har format oss. Ni ska få känna er stolta över er själva som ni
är skapade. Alltjämt i många sammanhang i vårt samhälle utsatta behöver ni oss andra och vi er.
Vårt sätt att se på varandra och acceptera varandras olikheter säger något viktigt om Jesu Kristi
evangelium till en ny tids människor. Det är sådana Gud skapat oss vi möts av Kristi evangelium.
Ingen av oss ska behöva leva förljuget. Det är inte värdigt Kristi evangelium.
Andra vägval som är högaktuella gäller våra möjligheter att uttrycka diakonalt ansvarstagande i
nya former och sammanhang. Vi har hört glimtar från Kerstin Alberius utredningsarbete som rör
sammanhang där kanske inte församlingen direkt ska bedriva verksamhet men i ena eller andra
formen kan vara medagerande. Man kan ju konstatera att det ligger ganska långt från vad vi vant
oss vid att uppfatta som vanligt församlingsarbete om det handlar om ett gruppboende för yngre
dementa eller en dagverksamhet för unga funktionshindrade. Men i det diakonala mötet står
människan i centrum med hennes behov och längtan oberoende av personliga förutsättningar,
livsåskådning och religion. Och diakonens sätt att gå in i det mötet är förebildligt för hela
4
församlingen. Det är ett möte som ska ske för medmänniskans skull, och det är det som ska vara
drivkraften.
Modet att vara kyrka i en ny tid förutsätter att vi hör och ser. Församlingssyn är framför allt det
som församlingen ser. Ni diakoner har ett utomordentligt viktigt uppdrag som diakoner att vara
på spaning och att förmedla till er omgivning i församlingen vad ni ser så att det kan bli
församlingens syn. Bara så kan en församling bli redo och modig nog att göra vägval och ta steg
framåt. Och bara så kan det tidlösa eller himmelska evangeliet få tala in i vår jordiska verklighet.
5