Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Madagaskar 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Efter att ha varit en av de snabbast växande ekonomierna i Afrika under slutet
av 1990-talet föll Madagaskar ned i en djup politisk kris efter presidentvalen i
december 2001. Då uppstod en tvist mellan den sittande presidenten Ratsiraka
och utmanaren Ravolamanana. Den omedelbara krisen var över inom åtta
månader men resulterade i ekonomisk kollaps, humanitärt lidande och
kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Amnesty International rapporterade
om flera mord utförda av politiska sympatisörer, tortyr, godtyckliga
arresteringar, orättvisa rättegångar och politiska fångar i anslutning till den
politiska konflikten och i dess efterspel. Båda sidor i den politiska konflikten
begick övergrepp.
I takt med att oppositionen växt sig starkare, har president Ravolamanana
intagit ett mindre konfrontatoriskt förhållningssätt till regeringsmotståndarna.
Under året bekräftades dock domen mot oppositionens generalsekreterare,
tillika presidentkandidat, Rajaonarivelo, för uppror mot regeringen 2002.
Madagaskar brottas med stora fattigdomsproblem. Ungefär 70 procent av
landets befolkning lever under fattigdomsgränsen. En rejäl återhämtning har
dock skett de senaste åren och den aktuella tillväxten ligger kring 6 procent.
Stora utvecklingsinsatser från bland annat IMF och Världsbanken är under
håller på att genomföras. Hälsovård, utbildning, landsbygdsutveckling och god
samhällsstyrning tillhör de prioriterade områdena.
De mest uppseendeväckande brotten mot de mänskliga rättigheterna hade nära
samband med de politiska oroligheterna men strukturella problem avseende
korruption, rättsväsendet, kvinnors och barns ställning samt förhållanden i
fängelser fanns även före krisen och lär ta längre tid att tackla.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala MR-konventionerna
Madagaskar har ratificerat följande konventioner:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och
dess första fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt men ej till
dess andra om avskaffande av dödsstraffet. Fyra rapporter är
utestående. Senaste rapport 1990.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(CESCR). Tre rapporter utestående. Senaste rapport 1985.
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD). Inga rapporter utestående.
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW) samt undertecknat av dess fakultativa tilläggsprotokoll om
enskild klagorätt. Tre rapporter utestående. Senaste rapport 1993.
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt de två fakultativa
tilläggsprotokollen. En rapport utestående.
- Flyktingkonventionen.
- Den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens
rättigheter
Madagaskar har undertecknat, men ännu inte ratificerat, konventionen mot
tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning (CAT). Madagaskar har inte heller ratificerat konventionen om
migrerande arbetare. Vidare har Madagaskar undertecknade stadgan för den
Internationella brottmålsdomstolen 1998 (Rome Statute of the International
Criminal Court), men ännu inte ratificerat stadgan.
Madagaskar har totalt elva utestående rapporter till FN:s koventionskommittér.
Vidare har landet inte rapporterat till AU (Afrikanska unionen, tidigare OAU)
vid något av de fem utsatta rapporteringstillfällena.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Sedan de politiska oroligheterna under 2002 har det inte rapporterats om
mord, avrättningar utan rättsligt förfarande eller så kallade ofrivilliga
försvinnanden sanktionerade av staten. Under 2002 dödades dock upp emot 70
personer i oroligheterna. Amnesty International rapporterade om att ett antal
personer dödats utan rättsligt förfarande och att säkerhetsstyrkor använt
övervåld för att stoppa upplopp och demonstrationer.
Ett dussintal personer utsattes för tortyr eller inhuman behandling av
säkerhetstjänsten och Ratsirakasympatisatörer under oroligheterna 2002.
Rapporter finns även om att Ratsirakas anhängare senare utsattes för liknande
behandling av Ravalomananas styrkor. Inga rapporter finns om användning av
tortyr de senaste åren.
3
Förhållandena i de överfulla fängelserna är enligt uppgift mycket dåliga.
Övergrepp och tvångsarbeten av olika slag förekommer. Det har rapporterats
om utbredd undernäring och bristfällig sjukvård i fängelserna. Regeringen
tillåter i princip oberoende övervakning av fängelserna och har tagit vissa
initiativ för att förbättra fängelseförhållandena. Internationella
Rödakorskommittén har permanent representation i landet.
4. Dödsstraff
Madagaskar har dödsstraff, men det har inte verkställts av statsmakten sedan
1958. Amnesty International räknar in Madagaskar i gruppen ”abolitionist in
practice” i vilken ett land hamnar om statsmakten inte avrättat någon de
senaste 10 åren och förmodas driva en politik att inte utföra avrättningar. Den
nya regeringen har inte uttalat sig om huruvida man skall ha kvar dödsstraffet.
Ett antal parlamentsledamöter har uttalat sitt stöd för att överge dödsstraffet.
Någon större opinion mot dödsstraffet lär emellertid inte finnas. Dödsdomar
avkunnade och verkställda av “bydomstolar”, dina, lär alltjämt förekomma.
5. Rättssäkerhet
Domstolsväsendet har fyra instanser. Courts of First Instance hanterar
tvistemål och enklare brottmål, Court of Appeals hanterar svårare brottmål och
Supreme Court of Appeal hanterar överklaganden från lägre instans. Den
högsta instansen, High Constitutional Court, övervakar hur lagar och
förordningar överensstämmer med författningen samt godkänner valresultat.
Domstolarna är överbelastade och det finns anledning att ifrågasätta om de
ännu lyckats frigöra sig från statsmaktens inflytande. Författningen stipulerar
att domstolsväsendet ska vara självständiga i förhållande till den exekutiva
makten. Dock finns rapporter om att domstolar är mottagliga för påverkan
från politiskt håll liksom för korruption. President Ravalomanana har pekat ut
korruptionsbekämpning som ett prioritetsområde. Ett råd för
korruptionsbekämpning har etablerats och en nationell strategi för
korruptionsbekämpning har utarbetats. Domstolarna står under
justitiedepartementets kontroll. Presidenten bedöms också ha inflytande över
High Constitutional Courts arbete. Grunden för att återuppliva ett starkare
presidentämbete lades genom den författning som antogs år 1998, vilken
tillåter presidenten att upplösa nationalförsamlingen, utnämna premiärminister
och lägga fast riktlinjerna för regeringens politik.
”Bydomstolar”, dina, förekommer i delar av landet där centralmakten av
tradition är svag. Dinas beslut är ofta summariska och godtyckliga. Regeringen
har inlett en mer noggrann granskning av dinas verksamhet.
4
Militärdomstolarna är förbehållna militär personal och följer i stort samma
procedurer som det civila rättssystemet.
Den National Commission for Human Rights, CNDH, som upprättades år
1996 kom efter lång tids brist på aktivitet igång 2001, men verksamheten kom
mer eller mindre att upphöra i och med den politiska krisen 2002.
Förhoppningen är att detta arbete nu kan ta fart igen. Kommissionen skall
utarbeta en årlig rapport över läget rörande mänskliga rättigheter, vilken skall
sändas till FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna (UNHCHR) i
Genève.
6. Personlig frihet
Författningen förbjuder godtyckliga frihetsberövanden. Frihetsberövanden på
politiska grunder har dock förekommit under den kris som följde på
presidentvalet. Det finns flera rapporter om av Ratsiraka sanktionerade
arresteringar på godtyckliga grunder av Ravalomananas anhängare. Efter att
Ravalomananas armé tagit makten genomförde den ett hundratal arresteringar
och omhändertaganden av Ratsirakas anhängare och säkerhetsstyrkor utan
föregående rättslig process. Vissa torterades, fick inte lagenligt rättsligt stöd
under förhör och nekades hälsovård.
Det finns även uppgifter om oegentligheter i samband med arresteringar och
rättegångsprocesser före de politiska oroligheterna. Misstänkta brottslingar
sitter ofta anhållna i väntan på rättegång under längre tidsperioder än vad lagen
tillåter.
7. Straffrihet
Tydliga indikationer om straffrihet fanns under de politiska oroligheterna
under 2002 (se avsnitt 3 i denna rapport).
8. Yttrande- och mediafrihet
Författningen stadfäster såväl yttrande- som mediafrihet, men i praktiken är
rättigheterna begränsade. Såväl Ratsirikas regering som Ravalomanana
inskränkte under de politiska oroligheterna yttrande- och mediafriheten.
Det senaste året har inskränkningar av mediafriheten skett. År 2004 stängde
regeringen två radiostationer efter regeringskritiska sändningar. Stängningarna
fördömdes av mediarättsorganisationen Reportrar utan gränser som
konstaterar att Ravalomananas regering har intagit en hårdare attityd visavi
media. Rapporter förekom även om arresteringar och utvisningar av kritiska
journalister. Många journalister säger sig idka självcensur, särskilt på lokal nivå.
Trots att staten äger de enda rikstäckande TV- och radiokanalerna finns det ett
stort utbud av privata TV- och radiostationer. Det finns åtta privatägda
5
dagstidningar och ett antal privata lokala tidningar. Läskunnigheten är låg i
landet vilket begränsar tidningarnas inflytande.
Förenings- och församlingsfrihet samt religionsfrihet är inskrivna i grundlagen.
Medlemskap i fackföreningar tillåts, utom för polis och militär. Rätten att
strejka erkänns, men olika restriktioner tycks ändå i praktiken omgärda strejker
och demonstrationer av olika slag.
Under 2004 rapporterades om åtminstone tre regeringskritiska
demonstrationer som urartat i samband med regeringsingripande och resulterat
i dödsfall och flera skadade.
9. De politiska institutionerna
Madagaskar har ett demokratiskt flerpartisystem med en maktdelning mellan
presidenten och parlamentet. Presidentämbetet har en stark ställning.
Den 16 december 2001 ägde senaste val av president och parlament rum.
Enligt valresultatet skulle borgmästaren i Antananarivo Marc Ravalomanana ha
fått 46,21 procent av rösterna och den sittande presidenten Didier Ratsiraka
40,89 procent Valresultatet kom emellertid att underkännas av Ratsiraka, vilket
föranledde Ravalomanana att ensidigt utropa sig själv till president. Då lät
Ratsiraka upprätta vägspärrar som effektivt skar av de centrala delarna av
landet, däribland huvudstaden. Detta fick till följd att bränsletillförseln och
handeln med varor ströps. Inom ett par månader hade ekonomin kollapsat och
nöden spridit sig över hela landet. Högsta Domstolen fattade beslut om en
omräkning av valresultatet som kom att genomföras i april 2002. Den
resulterade i 51,46 procent för Ravalomanana mot 35,9 procent för Ratsiraka.
Ravalomanana hade då förbundit sig att upprätta en nationell samlingsregering
under egen ledning i väntan på nyval och att Ratsiraka skulle häva
vägspärrarna.
Trots upprepade medlingsförsök av Afrikanska Unionen – bl.a. med stöd av
Senegals president - hävdes inte konflikten förrän Didier Ratsiraka lämnade
Madagaskar och begav sig till Frankrike och Frankrike i egenskap av tidigare
kolonialmakt och bundsförvant de facto erkände den nya regeringen. I maj
2002 utropade Ravalomananas sig till president och i juni hade regeringen
kontroll över landet. I parlamentsvalen i december 2002 förstärktes
Ravalomananas position ytterligare då hans parti Tiako-I-Madagasikara (Jag
älskar Madagaskar) vann en övertygande seger (102 av 160 platser i
parlamentet). Ratsirakas parti Arema bojkottade valen men några av partiets
representanter kandiderade och vann två platser. Av 160 parlamentsledamöter
är åtta kvinnor.
6
Ravalomananas regering är allmänt erkänd världen över. Inte förrän i juli 2003
kunde dock Afrikanska Unionen (AU) nå enighet om att erkänna den
regeringen och välkomna Madagaskar tillbaka som medlem av unionen.
Den förre premiärministern Andrianarivo dömdes i december 2003 till 12 års
fängelse för dennes stöd till Ratsirakas försök att upprätthålla en rivaliserande
regering under den politiska krisen 2002.
Efter den politiska krisen hölls hundratals Ratsiraka-anhängare fängslade.
Oppositionen kritiserade Ravolamananas regering för att hålla dem fångna av
politiska skäl och anklagade regeringen för att förneka dem en rättvis rättslig
prövning. Förra året gav Ravalomanana vika för påtryckningarna och utfärdade
viss amnesti för brott begångna under den politiska krisen. Presidenten
aviserade även att fler benådningar kan bli aktuella. Samtidigt tilläts
Andrianarivo att resa utomlands för läkarvård.
Före detta president Ratsiraka befinner sig fortfarande i landsflykt men har
blivit dömd i sin frånvaro till tio års straffarbete för korruption och stöld av 8
miljoner USD från centralbanken. En appellationsdomstol har även bekräftat
domen av Aremas generalsekreterare, Pierrot Rajaonarivelo, i dennes frånvaro,
för uppror mot regeringen 2002. Domen har försvårat oppositionens
föreberedelsearbete inför presidentvalet 2006 och parlamentsvalet 2007, då
Rajaonarivelo hade annonserat sin presidentkandidatur. Domen har orsakat
bittra reaktioner från oppositionen som anser sig berövade på sina
grundläggande rättigheter.
I juni begärde en rad oppositionspartier en nationell samlingsregering för att
främja försoning efter krisen 2002. Ravalomanana avfärdade emellertid
förslaget å det starkaste med motiveringen att regeringen svårligen kunde
acceptera en mekanism som åter igen ifrågasatte regeringens legitimitet. Med
undantag för frågan om nationell samlingsregering, förblir oppositionen relativt
splittrad.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Med undantag för konvention 105 om förbud mot tvångsarbete har
Madagaskar ratificerat ILO:s centrala konventioner om mänskliga rättigheter.
Under 2001 rapporterade ILO om att regeringen misslyckats med att anpassa
lagar och regler efter ILO:s konventioner.
Författningen och arbetsrätten ger arbetare i offentlig och privat tjänst rätten
att upprätta och bli medlemmar i fackföreningar utan begränsning. Dock
undantas vissa statliga funktioner som polis och militär från denna rätt. Enligt
landets egen statistik är endast tio procent av landets arbetare organiserade.
Författningen stadfäster strejkrätt och rätt till kollektivförhandling för arbetare.
7
I praktiken har det ekonomiska och politiska läget medfört att rätt till
kollektivförhandlingar sällan utnyttjats. Det finns rapporter om att arbetare i
export-frizonerna, där fackföreningarna är särskilt svaga, behandlats dåligt.
Arbetsrätten förbjuder tvångsarbete. Dock har det förekommit rapporter om
att fångar använts som arbetskraft i privata företag. Minimiåldern för
anställning är 15 år. Trots det uppskattas 13 procent av stadsbarnen och 36
procent av barnen på landsbygden i åldrarna 10-14 år arbeta. Den nationella
minimilönen om ca 185 SEK per månad är i allmänhet inte tillräckligt för att
säkra en dräglig levnadsstandard. Arbetslösheten är hög vilket bl.a. tvingar dem
som har arbete att acceptera dåliga arbetsvillkor.
11. Rätt till bästa uppnåeliga hälsa
Den politiska krisen 2002 orsakade en påtaglig försämring av hälsoläget.
Undernäring till följd av den ökade arbetslösheten utgör ett mycket stort
hälsoproblem. Enligt WFP lever 67 procent av landsbygdsbefolkningen i
kronisk brist på livsmedel och 67 procent av förskolebarnen lider av
näringsbrist. Tack vare humanitär katastrofhjälp och förbättring av de
offentliga finanserna har en förbättring kunnat skönjas de senaste två åren.
Ungefär 65 procent av befolkningen uppskattas ha tillgång till grundläggande
hälsovård och spädbarnsdödligheten är lägre än i många afrikanska länder
(2003 uppskattades spädbarnsdödligheten till 7,8 procent). I städerna har
endast hälften av befolkningen tillgång till tillfredsställande sanitet och 83
procent tillgång till rent vatten. Motsvarande siffra på landsbygden där större
delen av befolkningen bor är inte mer än tre respektive 10 procent.
Medellivslängden har sjunkit något på grund av sjukdomar som malaria, kolera,
hiv/aids och TBC, men är fortfarande relativt hög vid en jämförelse med
regionen i övrigt (54,8 år för kvinnor och 52,5 år för män). Madagaskar har ett
av de lägsta hiv/aids-talen i Afrika. Endast 0,07 procent av männen 0,24
procent av kvinnorna i åldrarna 15-24 är drabbade. Förekomsten av hiv/aids i
åldrarna 15-49 år uppskattas uppgå till mellan 0,8 och 2,7 procent. Fler kvinnor
än män bär på viruset.
12. Rätten till utbildning
Författningen stadfäster skolplikt och att utbildning för alla barn ska vara
kostnadsfri. Bristande resurser gör dock att denna garanti inte kan hållas.
Endast ca 3 procent av landets BNP är avsatt för utbildning. Nästan hälften av
befolkningen är varken läs- eller skrivkunniga. Enligt Världsbanken går endast
68 procent av barnen i primärskolan, trots att utbildningen är gratis och
obligatorisk upp till 14 års ålder. Världsbanken har annonserat stora satsningar
på utbildningssektorn.
8
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Madagaskar är ett av världens fattigaste länder. Landet har en uppskattad BNP
per invånare om ungefär 280 USD och runt 70 procent lever under
fattigdomsgränsen. Levnadsstandarden har under flera år undergrävts som en
följd av bland annat hög befolkningstillväxt, misskötsel av ekonomin, mycket
hög arbetslöshet, fattigdomsrelaterad skogsskövling och markförstöring samt
det faktum att landet med viss regelbundenhet har drabbats av torka, cykloner,
missväxt och hungersnöd (ibland som ett resultat av förödande angrepp av
gräshoppor). Tillgången till grundläggande social service är begränsad. Den
politiska krisen hade en särskilt negativ påverkan på fattiga familjer och utsatta
grupper. Levnadsstandarden för människor på landsbygden och i den
informella sektorn har försämrats mest. Det senaste åren har dock präglats av
återhämtning och tillväxten ligger nu kring 6 procent.
I nära samarbete med Världsbanken och IMF har regeringen åtagit sig en
långsiktig reformagenda. En ny fattigdomsstrategi förväntas kring årsskiftet.
Världsbanken har aviserat stora utvecklingsinsatser och krediter för
fattigdomsbekämpning. Även IMF har stora utvecklingsinsatser i landet. Båda
programmen fokuserar på hälsovård, utbildning, landsbygdsutveckling och
samhällsstyrning.
OLIKA GRUPPERS SITUATION
Konstitutionen förbjuder all form av diskriminering. Dock finns inga
regeringsinstitutioner med uppdrag att trygga förbudets efterlevnad.
14. Kvinnans ställning
Kvinnor har en lagstadgad rätt till arv och att äga mark. Denna rätt efterlevs
emellertid inte alltid. Dessutom sägs bristen på utbildning bidra till de olika
former av diskriminering mot kvinnor som förekommer på landsbygden, där
deras ställning är svagare än i städerna. I städerna är diskriminering av kvinnor
relativt begränsad och många kvinnor har nått höga poster inom näringsliv och
förvaltning. I parlamentet är 8 av 160 ledamöter kvinnor. Kvinnomisshandel
förekommer. Polis och rättsväsende ingriper vanligtvis vid rapporterad
misshandel. Enligt 2003 års ändringar i brottsbalken förbjuds hustrumisshandel
och sexuella trakasserier. Ändringarna innefattar även en utvidgad definition av
våldtäkt. Förekomsten av könsstympning är sannolikt inte särskilt utbredd.
Handel med kvinnor förekommer. Lagen förbjuder inte kvinnohandel
specifikt. Däremot kan åtal väckas för sexturism och pedofili. Regeringen har
vidtagit flera åtgärder för att bekämpa handel med kvinnor och barn. Bland
annat ses lagstiftningen, inklusive adoptionslagstiftningen, över.
9
15. Barnets rättigheter
Tiggande barn och gatubarn ingår som ett typiskt inslag i huvudstadsbilden.
Minimiåldern för anställning är 14 år, men långt yngre barn utnyttjas i bland
annat hushållsarbete och jordbruksarbete. Enligt Världsbanken arbetar ungefär
33 procent av barnen i åldrarna 10-14 år, många i jordbruket. Barnprostitution
och handel med barn förekommer. Regeringen har utarbetat en nationell
handlingsplan mot barnarbete och handel med barn.
16. Olika befolkningsgruppers situation
Madagaskar har betecknats som ett land av minoriteter, vilka dock i princip alla
talar samma språk, med motsättningar mellan framförallt kustbefolkningen av
afrikanskt/arabiskt ursprung och malay-polynesierna på höglandet. De senare
har traditionellt utgjort den dominerande gruppen såväl i politiskt som i
ekonomiskt avseende. Denna särställning har dock kommit att i ökande
utsträckning ifrågasättas av dem som bor på låglandet. En liten men för landets
ekonomi betydelsefull minoritet utgör de inflyttade affärsidkande
indo/pakistanierna. Dessa tillåts som regel inte att bli medborgare i
Madagaskar. De utsätts visserligen inte för någon från statsmaktens sida
sanktionerad diskriminering, men vid de gatuoroligheter som inträffat är det
deras affärer som vanligtvis blir ett begärligt mål för plundring från den fattiga
befolkningens sida.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Homosexualitet är inte förbjudet enligt lagen men är inte accepterat av
samhället och diskuteras inte öppet.
18. Flyktingars rättigheter
Madagaskar har anslutit sig till flyktingkonventionen. Landets lagstiftning
tillåter inte asylrätt eller flyktingstatus, men regeringen har etablerat system för
skydd av flyktingar. Antalet flyktingar i landet är litet och regeringen
samarbetar med UNHCR:s representant.
19. Funktionshindrades rättigheter
Lagstiftningen stipulerar allmänt de funktionshindrades rättigheter. Viss statlig
hjälp ges för att förbättra funktionshindrade personers levnadsstandard och
möjligheter till skolgång och arbete.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Det finns ett antal oberoende organisationer som arbetar för mänskliga
rättigheter i landet. De uppges verka utan restriktioner från regeringens sida.
Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, CNDH, föreskrivs i
konstitutionen. Kommissionen har emellertid haft begränsat inflytande då den
tidigare förknippades med Ratsirakas regering. Kommissionen har varit inaktiv
10
sedan den politiska krisen 2002 eftersom utnämningen av nya medlemmar har
dragit ut på tiden.
Friedrich Ebert-stiftelsen verkar i landet.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter
De större multilaterala och bilaterala utvecklingsorganisationerna är verksamma
i Madagaskar. Vad gäller insatser för att främja de mänskliga rättigheterna är
USA:s ambassad särskilt aktiv. Sverige har inget utvecklingssamarbete med
Madagaskar. Norge inledde bilateralt utvecklingssamarbete med Madagaskar
2004.
