Inventering av mossor och lavar
vid Ekebysjön
Henrik Weibull, Naturcentrum AB, C.W.Borgs väg 4,
444 31 Stenungsund, [email protected]
På uppdrag av John Tapper, Danderyds kommun, har Henrik Weibull inventerat
naturvårdsintressanta arter i moss- och lavfloran runt Ekebysjön. Området
inventerades genom selektivt sökande efter naturvårdsintressanta arter, substrat och
strukturer, t.ex. död ved och gamla lövträd. Fältinventeringen genomfördes under
november 2005. Andreas Malmqvist har artbestämt vissa lavar. Namnen på mossor
följer Söderström & Hedenäs (1998) och namnen på lavar Nordin m.fl. (2004) eller
Foucard (2001). Rödlistade, signal- och andra naturvårdsintressanta arter finns
listade under särskild rubrik. [S] betyder att arten är signalart i Skogsstyrelsens
nyckelbiotopinventering (Nitare 2000) och text i fet stil anger artens kategori i
rödlistan (Gärdenfors 2005).
Ekebysjön och dess våtmarker
Ekebysjön är dämd och vattenståndet fluktuerar sannolikt mycket lite över året. I
vassbården runt sjön förekom spridda fläckar med mossor, bl.a. spjutmossa
Calliergonella cuspidata och lerkrokmossa Drepanocladus aduncus, som båda trivs i
näringsrika till övergödda våtmarker. Denna miljö undersöktes bara med ett par
stickprov p.g.a. otillgängligheten och att inga naturvårdsintressanta arter förväntades i den miljön.
Strandskogen runt Ekebysjön
Strandskogen runt sjön domineras av klibbal, men trädfloran är artrik med t.ex.
glasbjörk, hägg, ek, alm, ask och lönn. Runt sjön finns en del död klibbal, men
bestånden är relativt likåldriga eller mycket unga och har inte utvecklat särskilt stora
socklar.
I bottenskiktet förekommer ett antal storvuxna, vanliga våtmarksmossor som
skedmossa Calliergon cordifolium, palmmossa Climacium dendroides, stor kvastmossa
Dicranum majus, skuggstjärnmossa Mnium hornum och sotvitmossa Sphagnum
papillosum. Tyvärr saknas mer krävande sumpskogsarter, vilket säkerligen beror på
den nästan obefintliga naturliga vattenståndsfluktuationen. I de något torrare
2
delarna där inslaget av ädla lövträd är större finns en del mer intressanta epifyter,
särskilt bland mossorna. Spridda runt sjön hittades de något vanligare arterna späd
krypmossa Amblystegium serpens, parkgräsmossa Brachythecium populeum och dvärghättemossa Orthotrichum pumilum. På stubbar och annan död ved växte stubbspretmossa Herzogiella seligeri spridd runt sjön. Liten vaxlav Dimerella pineti var en
vanlig lav på bark av främst klibbal runt hela sjön.
Norr om sjön hittades stubbfläta Hypnum pallescens och lundpraktmossa Plagiomnium
cuspidatum på stambaser och färska lågor. Grå vårtlav Acrocordia gemmata och
trädbaslav Anisomeridium polypori var de mest ovanliga lavarna, och den västliga arten
hårhättemossa Orthotrichum diaphanum hittades på en hägg.
Väster om sjön, strax norr om utloppet hittades den relativt vanliga sumpskogsarten stor fickmossa Fissidens adiantoides. På något torrare liggande block
förekom spridda fläckar av den relativt sällsynta arten klängmossa Homomallium
incurvatum. På en alm alldeles norr om utloppet hittades de mindre vanliga arterna
skogshättemossa Orthotrichum stramineum och lundlaven Bacidia subincompta.
Söder om sjön hittades handbålmossa Riccardia latifrons på en blött liggande låga.
Det är en av mycket få fuktkrävande levermossor som hittats i området. Öster om
sjön hittades sparsamt med krusig ulota Ulota crispa på en klen videbuske, och även
snövit ticka Tyromyces chioneus (artbestämd av Klas Jaederfelt) på en klen ek.
Skötseltips
För att få en mer varierad och naturlig sumpskogsflora behöver sjön få en större
och helst naturlig fluktuation i vattenstånd. Det skulle gynna ett antal
översvämningskrävande mossor direkt, men även indirekt tack vare att en hel del
träd skulle dö p.g.a. periodvis översvämning. Med tiden kommer fler träd att dö
och bidra till en mer artrik moss- och lavflora, men inte alls lika effektivt som en
ändring av vattenregimen.
Sluttande hällar under äldre askar
Söder om sjön, strax utanför det markerade området hittades ett par låga hällar med
mycket förna på. Rakt ovanför växer ett par grova askar vilka bidrar med en både
näringsrik och pH-höjande förna. Där hittades den relativt sällsynta klängmossa
Homomallium incurvatum och den rödlistade filthättemossa Orthotrichum urnigerum.
Båda dessa är karakteristiska för silikatsten som påverkas av förna från rikbarksträd
som ask, alm och lönn. Men förekomsten av filthättemossa var liten och den lever
lite farligt där eftersom hällarna är små.
3
Skötseltips
Här är det viktigt att askarna och även andra rikbarksträd får finnas kvar på platsen
och tillåtas bli riktigt gamla. Filthättemossa verkar dessutom gynnas av ett relativt
slutet trädskikt.
Bråvallaberget
Ek- och hasselbacke
På västra sidan och en smal remsa söder om berget finns ett glest ek- och
hasselbestånd med inslag av andra lövträd. Där växer åtminstone två mycket grova
ekar. Lavfloran är utarmad med en hel del halvdöda lavbålar, men där hittades i alla
fall några bålar av grå nållav Chaenotheca trichialis, som verkar vara den enda
knappnålslaven (Caliciacén) i området. Även på alm och lönn var epifytfloran
sparsmakad.
Talldominerad skog på berget
Större delen av berget domineras av halvöppen till sluten tallskog med en hel del
gran och inslag av klenare ekar och senvuxna aspar. I de centrala delarna hittades
4
ett antal stora tuvor av den västlig signalarten blåmossa Leucobryum glaucum (se foto),
men i övrigt var moss- och lavfloran relativt trivial. På en del platser fanns öppna
hällar med hårbjörnmossa Polytrichum piliferum, islandslav Cetraria islandica, gulvit
renlav Cladonia arbuscula, grå renlav Cladonia rangiferina och bägarlavar Cladonia spp.
På ett par tallar hittades tallticka Phellinus pini, bl.a. en fruktkropp som var 22 cm
bred! Enligt Nitare (2000) kan den bli upp till 20 cm bred och ända upp till 50 år
gammal.
Nordsluttningen med branta klippor
De branta delvis exponerade klipporna på nordsidan av berget är till viss del
påverkade av sprängning. Där förekom en hel del relativt vanliga silikatarter som
strumaklipptuss Cynodontium strumiferum, tallvitmossa Sphagnum capillifolium,
bergraggmossa Racomitrium heterostichum, glatt navellav Umbilicaria polyphylla och
påskrislavar Stereocaulon spp. Men på ett par platser hittades även arter som
parkgräsmossa Brachythecium populeum, blommossa Schistidium apocarpum och
trådbryum Bryum flaccidum, som indikerar lite mineralrikare förhålllanden.
Skötseltips
I tallbeståndet bör de gamla träden, särskilt de senvuxna, få tillåtas att bli ännu
äldre. Graninblandningen kommer sannolikt att öka med tiden, och därför bör
kanske ett visst uttag av gran göras för att bibehålla värdena som tallskog. De
lövdominerade delarna bör hållas fria från gran.
5
Stora hagmarken väster om Ekebysjön
Betad hagmark
Den stora, glest trädbevuxna och betade hagmarken väster om sjön är ett av
områdets vackraste miljöer. Där är tall och vårtbjörk de vanligaste trädslagen, men
det finns även rikligt med asp, ek och en. Det är en mycket trevlig trädbevuxen
hage, men med få naturvårdsintressanta mossor och lavar, trots en förhållandevis
god tillgång på död ved, främst av asp och björk. På en tredelad tall hittades
tallticka Phellinus pini (se foto) och på en handfull asplågor förekom relativt rikligt
med barkticka Oxyporus corticola. Eftersom en del av träden verkar gamla finns det
sannolikt goda förutsättningar för en intressant flora av marklevande svampar.
Hagmarken har troligen en spännande insektsfauna tack vare den goda tillgången
på död ved och vedlevande svampar, samtidigt som den är tillräckligt gles för att
släppa ner solljus. I sydvästra delen hittades även ett större bestånd med parkgröe
Poa chaxii.
Små sumpskogar
I de centrala delarna av den trädbevuxna hagmarken ligger ett par mindre
sumpskogar. De är delvis betespåverkade, och den större har även spår av annan
(okänd) påverkan i form av djupa fåror. Klibbal är det dominerande trädslaget, men
6
där finns även sälg och glasbjörk. I den bitvis mer än halvmeterhöga
översvämningszonen fanns mycket sparsamt med mossor, främst vattenkrypmossa
Leptodictyum (Amblystegium) riparium. På ovansidan av socklarna växte palmmossa
Climacium dendroides, granvitmossa Sphagnum girgensohnii, spärrvitmossa S. squarrosum
och signalarterna källpraktmossa Pseudobryum cinclidioides och bandpraktmossa
Plagiomnium elatum.
På den sparsamt förekommande döda veden av klibbal och sälg hittades signalarten
stubbspretmossa Herzogiella seligeri. På en lutande alstam växte signalarten
flagellkvastmossa Dicranum flagellare, som bara förekommer på död ved och
torvjord, enligt Nitare (2000). Liten vaxlav Dimerella pineti förekom rikligt på främst
klibbal.
Skötseltips
Hagen bör fortsätta skötas som idag, med bete och den döda veden bör tillåtas
ligga kvar till nytta för svampar och insekter.
7
Ekebygravfältet N om vägen
Närmast vägen finns några mycket grova träd, bl.a. en alm och några ekar.
Epifytfloran var mycket utarmad och artfattig, men på den grova almen hittades
åtminstone dvärghättemossa Orthotrichum pumilum.
Däremot var mossfloran betydligt mer spännande på bar jord med bl.a. mindre
allmänna till tämligen allmänna arter som gruskammossa Abietinella abietina,
åkerknölbryum Bryum rubens, åkerjordmossa Dicranella staphylina, lundfickmossa
Fissidens bryoides coll., lerfickmossa F. taxifolius, jordkrusmossa Weissia controversa och
styverlav Peltigera didactyla. Dessutom hittades de sällsyntare arterna praktbryum
Bryum elegans, ängstuss Tortula modica och citronkrusmossa Weissia longifolia, särskilt
på de sydvända sluttningarna av det gamla dike som går genom delar av området
(se foto). Denna mossflora på bar, solexponerad jord har minskat i utbredning
p.g.a. omfattande igenväxning av betesmarker. De små, kortlivade arterna klarar
inte alls konkurrensen från snabbväxande kärlväxter. Eftersom de flesta av dessa
kortlivade arter är aktiva under vinter (åtminstone den snöfria delen) och vår skulle
man kunna hitta ytterligare intressanta arter vid ett annat tillfälle.
8
Skötseltips
Området bör betas även i fortsättningen. Ett relativt hårt bete är att föredra
eftersom det håller jordfläckarna fria från igenväxning av kärlväxter, och dessutom
bidrar till spridningen av arterna via djurens klövar.
Tallholme N om området
Norr om sjön, strax utanför det markerade området ligger en gles tallholme med en
del döende aspar. Där hittades signalarterna barkticka Oxyporus corticola och
blodticka Gloeoporus taxicola, på en asp- respektive tall-låga.
Skötseltips
Tall och asp bör tillåtas att bli gamla och dö.
Rödlistade, signal- och andra naturvårdsintressanta arter
Lavar
Anisomeridium polypori (= A. nyssaegenum) (trädbaslav) – hittades på alm och ask i sumpskogen norr
om sjön (se karta). Arten är känd från 12 socknar i Stockholmstrakten enligt Aronsson m.fl.
(1998).
Bacidia subincompta (en lundlav) – hittades på en alm strax väster om sjön, tillsammans med
skogshättemossa Orthotrichum stramineum (se karta). Arten är känd från 14 socknar i
Stockholmstrakten enligt Aronsson m.fl. (1998).
Mossor
Bryum elegans (praktbryum) – förekom sparsamt på solexponerad bar jord tillsammans med bl.a.
ängstuss Tortula modica i Ekebygravfältet. ”Torra backar etc., troligen ej sällsynt” enligt
Krusenstjerna (1964), men arten har sannolikt försvunnit från många lokaler p.g.a.
igenväxning av betesmarker.
Dicranum flagellare (flagellkvastmossa) [S] – hittades på en lutande klibbalstam, vilket är ovanligt
eftersom arten bara förekommer på död ved och torvjord enligt Nitare (2000).
Herzogiella seligeri (stubbspretmossa) [S] – hittades på död ved av lövved på ett flertal platser
spridda i större delen av det inventerade området. En vedlevande art med västlig utbredning
i Sverige.
Homomallium incurvatum (klängmossa) – hittades spridd i den södra halvan av området (se karta),
där den växte på silikatblock och hällar påverkade av förna från rikbarksträd som ask, alm
och lönn. Sällsynt, men glest spridd över Stockholmstrakten enligt Krusenstjerna (1964).
9
Hypnum pallescens (stubbfläta) – hittades på död lövved och stambaser av lövträd i sumpskogen
norr om sjön. En mestadels vedlevande art med östlig utbredning.
Leucobryum glaucum (blåmossa) [S] – förekom relativt rikligt på marken i de högst belägna delarna
av tallskogen på Bråvallaberget (se karta). En marklevande art med västlig utbredning i
Sverige.
Orthotrichum diaphanum (hårhättemossa) – hittades på en lutande grov hägg i sumpskogen norr om
sjön (se karta). Arten är mycket sällsynt i östra Svealand. Krusenstjerna (1964) har noterat
arten från ett 10-tal lokaler i Stockholmstrakten, men skriver även att den troligen är (1964!)
utgången från området. I övrigt har arten en sydvästlig utbredning i Sverige.
Orthotrichum stramineum (skogshättemossa) – hittades på en alm, tillsammans med Bacidia
subincompta (se karta). Arten är sällsynt i Stockholmstrakten och endast känd från ett 20-tal
socknar, enligt Krusenstjerna (1964). Arten verkar trivas på lövträd i halvöppna till slutna
skogar, gärna på lokaler med gynnsamt klimat, d.v.s. relativt hög luftfuktighet.
Orthotrichum urnigerum (filthättemossa) [NT, Missgynnad] – förekom sparsamt på ett par låga
hällar med mycket förna på under ett par grova askar alldeles utanför området i söder (se
karta). Arten är karakteristisk för silikatsten som påverkas av förna från rikbarksträd som ask,
alm och lönn. Men till skillnad mot klängmossa Homomallium incurvatum som har liknande
ekologi, verkar filthättemossa svårspridd och har bara hittats på ett 20-tal platser efter 1970
(Hallingbäck 1998).
Plagiomnium elatum (bandpraktmossa), V – hittades på flera socklar av klibbal i sumpskogen i
hagmarken väster om sjön. Arten förekommer i mineralrika kärr och sumpskogar.
Pseudobryum cinclidioides (källpraktmossa, se foto nedan) [S] – hittades på ett antal socklar av klibbal
i sumpskogen i hagmarken väster om sjön (se karta). Arten förekommer ofta i källpåverkad
sumpskog och verkar undvika kalk (Nitare 2000).
Tortula modica (= Pottia intermedia) (ängstuss) – förekom relativt rikligt på solexponerad bar jord
tillsammans med bl.a. citronkrusmossa Weissia longifolia i Ekebygravfältet (se karta). ”Lerig
jord, rar” och endast funnen i 9 socknar i Stockholmstrakten enligt Krusenstjerna (1964).
Arten har sannolikt försvunnit från en del lokaler p.g.a. igenväxning av betesmarker.
10
Ulota crispa (krusig ulota) [S] – hittades på vide Salix sp. i östra änden av sjön. En epifytisk art med
västlig utbredning i Sverige.
Weissia longifolia (=Astomum crispum) (citronkrusmossa) – förekom relativt rikligt på solexponerad
bar jord tillsammans med bl.a. ängstuss Tortula modica i Ekebygravfältet (se kartan för den
senare). ”Gräsbevuxen lermark (diken, örtbackar etc.) rar” och endast funnen i 6 socknar i
Stockholmstrakten enligt Krusenstjerna (1964). Arten har sannolikt försvunnit från en del
lokaler p.g.a. igenväxning av betesmarker.
Svampar
Oxyporus corticola (barkticka) [S] – hittades på tre platser (se karta) på relativt nyfallna asplågor.
Phellinus pini (tallticka) [S] – hittades på tre platser (se karta) på levande tallar. En av
fruktkropparna på Bråvallaberget var mycket stor.
Figur 1. Karta över det inventerade området kring Ekebysjön med förekomsterna av de mest
intressanta arterna markerade. Lavarna A = Anisomeridium polypori och B = Bacidia subincompta.
Mossorna C = Homomallium incurvatum, D = Leucobryum glaucum, E = Orthotrichum diaphanum, F =
Orthotrichum stramineum, G = Orthotrichum urnigerum, H = Pseudobryum cinclidioides och I = Tortula
modica. Svamparna J = Oxyporus corticola och K = Phellinus pini.
11
Referenser
Aronsson M., Herber I. & Sundin R. (red.) 1998. Stockholmstraktens lavar. Del IV:
Racodium – Xylographa. Botaniska Sällskapet i Stockholm, Sundbyberg.
Foucard T. 2001. Svenska skorplavar och svampar som växer på dem. Interpublishing,
Stockholm.
Gärdenfors U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. ArtDatabanken, SLU,
Uppsala.
Hallingbäck T. (red.) 1998. Rödlistade mossor i Sverige. Artfakta. ArtDatabanken, SLU,
Uppsala.
Krusenstjerna E.v. 1964. Stockholmstraktens bladmossor. Botaniska Sällskapet i
Stockholm, Stockholm.
Nitare J. (red.) 2000. Signalarter. Indikatorer på skyddsvärd skog. Flora över kryptogamer.
Skogsstyrelsen, Jönköping.
Nordin A, Thor G. & Hermansson J. 2004. Lavar med svenska namn – tredje
upplagan. Svensk Botanisk Tidskrift 98: 305–368.
Santesson R, Moberg R., Nordin A., Tønsberg T. & Vitikainen O. 2004. Lichenforming and lichenicolous fungi of Fennoscandia. Museum of Evolution, Uppsala
University.
Söderström L. & Hedenäs L. 1998. Checklista över Sveriges mossor – 1998. Myrinia
8: 58–90.
Faktaruta: Den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005)
Rödlistan är en förteckning över arter som bedöms löpa risk att försvinna från landet. Arterna placeras i
kategorier som speglar försvinnanderisken.
Kategorierna är:
RE – Försvunnen (Regionally Extinct)
CR – Akut hotad (Critically Endangered)
EN – Starkt hotad (Endangered)
VU – Sårbar (Vulnerable)
NT – Missgynnad (Near Threatened)
DD – Kunskapsbrist (Data Deficient)
DD innehåller arter som kan passa in i vilken som helst av de andra kategorierna, men där utdöenderisken
inte gått att bedöma. Dessutom, utanför rödlistan, finns kategorierna LC – Livskraftig (Least Concern) för
arter som inte kan placeras i någon av ovanstående och NE – Ej bedömd (Not Evaluated) för arter som
inte kunnat bedömas.
12
