FN
-deklarationen om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk antogs av Generalförsamlingen i december
1985.
Deklarationen, som i dagligt tal kallas FN:s brottsofferdeklaration, anger grundläggande principer
som ska gälla för brottsoffer och utgör därmed en
standard för vad brottsoffer ska kunna begära av
omvärlden. Man kan urskilja fyra huvudprinciper i
deklarationen;
• ersättning från gärningsmannen,
• ersättning från staten,
• rätt till nödvändig materiell, medicinsk,
psykisk och social hjälp av frivilliga eller
offentliga organ
• tillgång till den egna processen och rättvis
behandling.
Det kanske allra viktigaste är att deklarationen slår
fast att brottsoffer ska behandlas med medkänsla och
respekt.
Dokumentet är inte juridisk bindande. För att
genomföra de målsättningar som finns i deklarationen måste dessa inlemmas i inhemsk lagstiftning.
Däremot har brottsofferdeklarationen en politisk och
symbolisk kraft. Den antogs med konsensus och har
därför ansetts ha en särskild tyngd.
Deklarationen behandlar brottsoffer utifrån ett
mycket brett perspektiv. Den består av två delar; den
ena behandlar offer för traditionell brottslighet och
är betydligt mer utförlig än den andra delen som rör
offer för maktmissbruk från statens sida.
Den internationella rätten har tagit upp brottsoffer i
många sammanhang. Andra internationella organisationer än FN har också antagit dokument om brottsoffer. Den Europeiska Unionen exempelvis har på
senare år uppmärksammat brottsoffers situation och
antagit lagstiftning om brottsoffer. Dessutom finns
det bestämmelser i andra FN-dokument av betydelse
för särskilda grupper av brottsoffer. Brottsofferdeklarationen är en grund för övriga dokument och den
har därför också kommit att kallas för ”brottsoffrens
Magna Charta”.
Att utarbeta och enas om ett internationellt
dokument för brottsoffer är en oerhört grannlaga
uppgift. Dels ska deklarationen gälla i ett stort
antal länder med många olika rättssystem och
i länder med olika syn på brott och brottsoffer,
dels är brottsoffer sinsemellan olika och har olika
behov beroende på vilket brott de utsatts för osv.
Dessutom har det inom brottsofferrörelsen funnits
varierande synsätt på vad som bör göras för att förbättra brottsoffers situation.
FN-deklarationen säger inte särskilt mycket om
vad som behövs göras för att förverkliga dess
intentioner. Därför har FN på senare år utarbetat
en manual och en handbok till deklarationen.
Dessa finns tillgängliga på engelska på Brottsoffermyndighetens hemsida.
Deklarationen har dessvärre inte fått någon större
uppmärksamhet i Sverige. På initiativ av Brottsoffermyndigheten och på uppdrag av Utrikesdepartementet har en översättning av deklarationen
därför framställts. Den är gjord av Zacharias
Jacobsson, auktoriserad översättare. Brottsoffermyndigheten ser det som en viktig uppgift att
sprida kännedom om deklarationens innehåll. Att
trycka och sprida en svensk översättning tror vi
kan bidra till att fler åtgärder vidtas för att leva upp
till deklarationen. Vi hoppas att myndigheter och
organisationer som får deklarationen i sina händer
kan se till att detta verkligen äger rum!
Britta Bjelle
Generaldirektör för Brottsoffermyndigheten
Förenta Nationerna
Generalförsamlingen
A/RES/40/34
Deklaration om grundläggande rättsprinciper
för offer för brott och maktmissbruk
A/RES/40/34
29 nov 1985
96:e plenarmötet
GENERALFÖRSAMLINGEN;
Som erinrar om att Förenta nationernas
Sjätte kongress om förebyggande av brott och
behandling av lagbrytare rekommenderade att
Förenta nationerna skulle fortsätta sitt nuvarande
arbete på utveckling av riktlinjer och normer med
avseende på missbruk av ekonomisk och politisk
makt,
Som är medveten om att miljontals människor
i hela världen lider skada till följd av brott och
maktmissbruk och att dessa offers rättigheter inte
har erkänts i tillräcklig utsträckning,
Som erkänner att offer för brott och offer
för maktmissbruk, och ofta även deras familjer,
vittnen och andra som bistår dem, orättfärdigt
drabbas av förlust eller skada och att de dessutom
kan drabbas av umbäranden när de bistår vid
beivrande av lagbrytare,
1. Bekräftar nödvändigheten av att godkänna
nationella och internationella åtgärder för att
säkerställa ett allmänt och verkningsfullt erkännande av, och respekt för, offers för brott och
maktmissbruk rättigheter,
2. Betonar behovet av att främja framsteg av
alla stater i deras strävan att uppnå det målet,
utan förfång för misstänktas eller lagbrytares
rättigheter;
3. Antar Deklarationen om grundläggande
rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk, som är ett tillägg till denna resolution, vars
syfte är att hjälpa regeringar och det internationella
samfundet i deras strävan att säkerställa rättvisa
och hjälp till offer för brott och maktmissbruk;
4. Uppmanar Medlemsstaterna att vidta
de åtgärder som krävs för att förverkliga de
bestämmelser som återfinns i Deklarationen och,
för att minska brotten enligt vad som anges i det
följande, sträva efter:
(a) Att genomföra sociala program, hälsoprogram, inklusive mentalhälsoprogram, utbildningsprogram, ekonomiska program och
särskilda brottsförebyggande program för att
minska antalet brott och uppmuntra bistånd till
offer i trångmål.
(b) Att främja samhälleliga insatser och
allmänhetens medverkan i brottsförebyggande;
(c) Att regelbundet ompröva befintlig
lagstiftning och praxis för att säkerställa en
lyhördhet för växlande förhållanden, och att
anta och genomdriva lagstiftning som förbjuder
handlingar som bryter mot internationellt erkända
normer beträffande mänskliga rättigheter, företags
beteende och annat maktmissbruk;
(d) Att skapa och förstärka resurser för
upptäckt, beivrande och dömande av dem som gör
sig skyldiga till brott;
(e) Att främja röjande av relevant information
för att utsätta myndigheters och företags beteende
för granskning av allmänheten, och andra sätt att
öka lyhördheten för allmänhetens intressen;
f) Att främja efterlevnad av uppförandekoder och etiska normer, särskilt internationella
normer, av statstjänstemän, inklusive polis-,
kriminalvårds-, sjukvårds-, socialtjänstpersonal
och militär personal samt affärsföretags personal;
(g) Att förbjuda praxis och förfaranden som
bidrar till missbruk, såsom internering på hemliga
plats och isolerad internering.
(h) Att genom ömsesidigt judiciellt och
administrativt bistånd samarbeta med andra
stater i sådana frågor som uppspårning och
förföljande av lagbrytare, utlämning av dessa
samt konfiskation av deras tillgångar, som ska
användas som vederlag till offren;
5. Rekommenderar att alla lämpliga åtgärder
vidtas på internationell och regional nivå:
(a) För att främja utbildningsaktiviteter
som syftar till att gynna fasthållande vid Förenta
nationernas standarder och normer och minska
möjligt missbruk;
(b) För att främja samarbete inom
ingripande forskning om sätt på vilka brotten
kan minskas och offer bistås, och att främja
informationsutbyte om de effektivaste sätten att
genomföra detta på;
(c) För att ge direkt bistånd till regeringar
som begär det, som är avsett att hjälpa dem att
minska brotten och lindra offrens belägenhet;
(d) För att utveckla sätt och resurser till att
ombesörja lösningar åt offer i de fall då nationella
kanaler kan vara otillräckliga;
6. Uppmanar Generalsekreteraren att anmoda
Medlemsstaterna att regelbundet rapportera till
Generalförsamlingen om implementeringen av
Deklarationen, och om åtgärder som vidtagits av
dem i det syftet;
7. Uppmanar också Generalsekreteraren att
utnyttja de möjligheter, som alla relevanta organ
och organisationer inom Förenta nationerna
erbjuder, att bistå Medlemsstater med att,
närhelst det behövs, förbättra resurserna till
skydd för offren både på nationell nivå och
genom internationellt samarbete;
8. Uppmanar vidare Generalsekreteraren att
främja Deklarationens mål, särskilt genom att
säkerställa att den får största möjliga spridning;
9. Anmodar fackorganen och de andra
enheterna och organen inom Förena nationernas
system, andra relevanta mellanstatliga och icke
statliga organisationer samt allmänheten att
samarbeta i förverkligandet av Deklarationens
bestämmelser.
TILLÄGG
Deklaration om grundläggande rättsprinciper
för offer för brott och maktmissbruk
A. Offer för brott
1. “Offer” innebär personer som, enskilt eller
gemensamt, har lidit skada, inklusive fysisk eller
psykisk skada, känslomässigt lidande, ekonomisk
förlust eller väsentlig försämring av sina grundläggande rättigheter, genom handlingar eller
underlåtelser som strider mot strafflagar som
gäller i Medlemsstaterna, inklusive de lagar som
förbjuder brottsligt maktmissbruk.
2. En person kan, enligt denna Deklaration,
betraktas som ett offer, oavsett om förövaren
är identifierad, gripen, åtalad eller dömd och
oavsett familjerelationen mellan förövaren och
offret. Termen ”offer” innefattar också, då så är
tillämpligt, nära släktingar eller anhöriga till det
direkta offret och personer som har lidit skada då
de ingripit för att bistå offer i trångmål eller för
att förhindra brott.
3. De bestämmelser som återfinns häri ska
gälla alla, utan åtskillnad, såsom ras, hudfärg,
kön, ålder, språk, religion, nationalitet,
politisk eller annan åsikt, kulturbetingad
tro eller sedvänjor, egendom, härkomst eller
familjeställning, etniskt eller socialt ursprung,
och handikapp.
Tillgång till rättvisa och rättvis behandling
4. Offer ska behandlas med medkännande
och respekt för sin värdighet. De har rätt att
få tillgång till rättsväsendet och omedelbar
upprättelse, enligt vad nationell lagstiftning
medger, för den skada som de har tillfogats.
5. Judiciella och administrativa meka-nismer
ska vid behov skapas och förstärkas för att
sätta offer i stånd att få upprättelse genom
formella eller informella förfaranden som är
snabba, rättvisa, billiga och tillgängliga. Offer
ska informeras om sina rättigheter då de söker
upprättelse genom dessa mekanismer.
6. De judiciella och administrativa processernas
lyhördhet för offrens behov ska främjas genom att:
(a) Offren informeras om sin roll och
förfarandenas omfattning, val av tidpunkt och
utveckling samt om förberedelsen av sina mål,
särskilt då det gäller grova brott och då de har
begärt sådan information;
(b) Offrens åsikter och sak tillåts framföras
och beaktas vid lämpliga skeden i förfarandena då
deras personliga intressen påverkas, utan förfång
för den anklagade och i överensstämmelse med
det relevanta nationella straffrättsliga systemet;
(c) Lämplig hjälp ombesörjes åt offren
under rättsprocessen;
(d) Åtgärder vidtas för att minimera
olägenheterna för offren, skydda deras privatliv,
då så behövs, och säkerställa deras skydd samt
deras familjers och vittnens skydd, mot hot och
vedergällning;
(e) Onödiga förseningar undviks vid
förberedelsen av mål och verkställandet av
beslut eller förordnanden som tillerkänner offren
skadestånd.
7. Informella mekanismer för lösning av
tvister, inbegripet medling, skiljeförfarande och
sedvanerätt eller inhemska metoder, ska då så är
lämpligt användas för att underlätta förlikning
och upprättelse för offer.
11. Då tjänstemän eller andra ombud som
handlar i offentlig eller halvoffentlig ställning
har brutit mot nationella strafflagar, ska offren
få ersättning från den stat vars tjänstemän eller
ombud hade ansvaret för den skada som tillfogats.
Då den regering under vars myndighet den
brottsliga handlingen eller underlåtelsen inträffade
inte längre existerar ska efterträdande stat eller
regering ombesörja ersättning till offren.
Ersättning
8. Lagbrytare eller tredje personer som är
ansvariga för deras uppträdande ska, då så är
tillämpligt, skäligen ersätta offer, deras familjer
eller anhöriga. Sådan ersättning ska innefatta
återlämnande av egendom eller betalning för
den lidna skadan eller förlusten, ersättning
för kostnader som ådragits till följd av brottet,
ombesörjande av tjänster och återställande av
rättigheter.
Kompensation
12. Då kompensation inte går att utverka
till fullo från lagbrytaren eller andra källor ska
Staterna sträva efter att ombesörja ekonomisk
kompensation till:
(a) Offer som har lidit väsentlig fysisk
skada eller försämring av den fysiska eller
psykiska hälsan till följd av grova brott;
(b) Familjen, särskilt anhöriga till personer
som har dött eller blivit fysiskt eller psykiskt
invalidiserade till följd av brottet.
9. Regeringar ska se över sin allmänna praxis,
sina förordningar och lagar för att överväga
ersättning som ett tillgängligt alternativ till
domar i brottmål, förutom andra straffpåföljder.
10. I fall av väsentlig skada på miljön ska
ersättning, om beslut om sådan fattas, så
långt möjligt innefatta återställande av miljön,
återuppbyggande av infrastrukturen, ersättande
av samhälleliga inrättningar samt ersättning
för kostnader för omflyttning, närhelst skadan
resulterar i svåra störningar i ett samhälle.
13. Skapande, förstärkande och utökning av
nationella medel för kompensation till offer ska
uppmuntras. Då så är lämpligt kan också andra
medel skapas för detta ändamål, inklusive i de
fall då den Stat i vilken offret är medborgare inte
har möjlighet att kompensera offret för skadan.
Hjälp
14 . Offren ska få nödvändig materiell,
medicinsk, psykologisk och social hjälp genom
statliga, frivilliga, samhällsbaserade och inhemska resurser.
15. Offren ska informeras om tillgången till
hälso- och sjukvård och socialtjänst och annan
relevant hjälp och snabbt få tillgång till dessa.
20. Staterna ska överväga att göra upp om
multilaterala internationella fördrag rörande
offer, enligt definitionen i stycke 18.
16. Personal inom polisen, rättsväsendet,
hälso- och sjukvården och socialtjänsten och
annan berörd personal ska få utbildning som gör
dem lyhörda för offrens behov, och riktlinjer för
att säkerställa riktig och omedelbar hjälp.
21. Staterna ska regelbundet ompröva befintlig
lagstiftning och praxis för att säkerställa en
mottaglighet för växlande förhållanden, vid behov
anta och genomdriva lagstiftning som förbjuder
handlingar som utgör allvarligt missbruk av
politisk eller ekonomisk makt samt främja principer
och mekanismer för förebyggande av sådana
handlingar och utveckla och göra lätt tillgängliga
lämpliga rättigheter och kompensation åt offer för
sådana handlingar.
17. Vid tillhandahållande av tjänster och
hjälp till offer ska uppmärksamhet ägnas de som
har särskilda behov på grund av arten av den
skada de tillfogats eller på grund av faktorer som
de som nämns i stycke 3 ovan.
B. Offer för maktmissbruk
18. “Offer” innebär personer som, enskilt
eller gemensamt, har tillfogats skada, inklusive
fysisk eller psykisk skada, känslomässigt lidande,
ekonomisk förlust eller väsentlig försämring av sina
grund-läggande rättigheter, genom handlingar
eller underlåtelse som ännu inte utgör brott
mot nationella strafflagar men av internationellt
erkända normer rörande mänskliga rättigheter.
19. Staterna ska överväga att med sin
nationella lagstiftning införliva normer som
förbjuder maktmissbruk och tillhandahåller
kompensation åt offer för sådant missbruk. Sådan
kompensation ska särskilt innefatta ersättning
och/eller kompensation, och nödvändigt
materiellt, medicinskt, psykologiskt och socialt
bistånd och stöd.
