IBD 2007 - Mikael Henningsson
Tre riskgrupper löper större risk än andra att drabbas av våldsbrott; yngre män i nöjeslivet, ensamstående kvinnor
och vissa yrkesgrupper där man ofta kommer nära våld. Forskningen, ca femtio om brottsoffer i Sverige, har
främst tre inriktningar; feministisk forskning om utsatta kvinnor, behandling av utsatta barn och en
allmänviktimologisk forskningsgren.
FN:s definition av ett brottsoffer lyder: ”En person som har lidit fysisk eller psykisk skada, ekonomisk förlust eller
påtaglig försämring av sina grundläggande rättigheter genom handling eller underlåtenhet som strider mot landets
straffrättsliga lagstiftning”. Anhöriga till brottsutsatta, personer som försöker förhindra ett brott eller de som blir
offer för felaktig myndighetsutövning ingår i brottsofferdefinitionen. FN anger också, i samma resolution, fyra
grundläggande principer om juridiska rättigheter för brottsoffer. Rätten till bl a psykisk, medicinsk, materiell och
social hjälp av frivilliga eller offentliga organ betonas. Eftersom definitionen av begreppet ”brottsoffer” har ett
politiskt intresse, kan samhällets syn och värderingar på ”offret” eller ”den som inte är ett offer” variera. Att ingå i
en offergrupp kan därför vara viktigt vad gäller det bemötande, stöd och den hjälp man har rätt att få.
Förutom psykiska besvär kan andra konsekvenser för brottsoffer bli följden; ekonomiska svårigheter p g a
sjukskrivning, läkarvård, mediciner. Tre generella antaganden ifrågasätts vid ett trauma och den värld som man
såg som trygg blir plötsligt osäker och otrygg och skapar en obalans; föreställningen om sin egen osårbarhet,
uppfattningen om en meningsfull och förståelig värld samt vår positiva självbild. ”Om bara jag är god, är resten av
världen god”.
De psykiska reaktionerna kan delas in i tre faser; den första fasen där en känslomässig avtrubbning,
desorientering, depression, sårbarhet och hjälplöshet infinner sig. Man kan känna sig övergiven ha svårt att förstå
vad som hänt. Den andra fasen, som kan infinna sig efter några timmar eller dagar och håller i sig 2-8 månader,
pendlar känslorna mellan rädsla och vrede, sorg och upprymdhet. Man tycker synd om sig själv och anklagar sig
själv. Tankarna upptas hela tiden av det som hänt samtidigt som man försöker undvika minnena. Man aktiverar
sig så mycket man kan för att döva och försöka fly känslorna. När vreden och rädslan avtar kommer den tredje
fasen där den första krisreaktionen avtar. Dock sker tillfrisknandet allt långsammare med tiden. Känslor som
fientlighet, depression, ångest, fobisk ångest, rädsla för brott, somatisering och undvikande beteenden är symtom
som offer för våldsbrott visar i högre grad än andra 3 månader efter brottet.
Brottsoffer drabbas oftare av PTSD (post-traumatic stress-disorder) än andra offer, t ex offer för olyckor och
exempel på andra psykiska reaktioner är känslor av övergivenhet, ilska och irritation, koncentrationssvårigheter,
ökad misstänksamhet, förlamningskänslor m m. PTSD är en diagnos som innebär att personen har drabbats av
en händelse som innebar ”död, allvarlig skada (eller hot om detta) eller hot mot egen eller andras fysiska
integritet” och som orsakar en stark omedelbar känsla av rädsla eller hjälplöshet. Man återupplever händelsen
och försöker undvika sådant som påminner om den.
Återhämtningen och tillfrisknandet påverkas av flera faktorer; dels vad som hänt dels vilken relation man har
till den drabbade, till gärningsman, den egna personligheten och vilken bakgrund, livssituation och socialt stöd
man har. Barndomstrauman, svår livssituation och bristande socialt stöd påverkar återhämtningen negativt.
Personer hanterar också olika händelser på olika sätt. Fördröjda reaktioner, motvilja inför minnena av traumat
försämrar möjligheten till tillfrisknande. Människor använder olika ”coping-strategier”; undvikande, aggression och
internaliserande beteenden är relaterade till PTSD, depression och ångest. Man fokuserar mer på vad som hänt
tidigare än nuet och framtiden. Andra strategier kan vara att man bygger upp antaganden om sig själv utifrån den
nya verkligheten, man omdefinierar händelsen. Andra sätt är att agera, t ex förbättra säkerheten i hemmet osv för
att återta känslan av kontroll. Personer med trygg anknytning har en större motståndskraft mot PTSD , trygga
personer söker stöd av omgivningen i större omfattning än otrygga. Skambenägenheten påverkar också hur man
hanterar en händelse.
Enligt en forskare som heter Tomkins finns nio medfödda affekter, alltså den fysiska reaktionen som utlöses av
ett stimuli; intresse, glädje, förvåning, rädsla, oro, ilska, avsky, avsmak och skam. Då en affekt medvetandegörs
kallar han den för en känsla. Skam är en hjälpaffekt, ett medfött program som reglerar positiva affekter. D v s ju
mer man tycker om något desto mer skäms man och därmed hindras den positiva känslan. Skamkänslan kommer
snabbt men håller i sig länge. Skuld ses som den negativa affekten av skam och ses som en blandning av skam
för något man gjort och rädsla för vedergällning. En annan teori utgår från att skillnaden mellan skam och skuld är
att vid skam värderas hela självet negativt, vid skuld ligger fokus på en handling, ”jag har inte vidtagit tillräckliga
åtgärder…”.
Känslor av skam och skuld drabbar ofta traumatiserade personer. Tankar som; Varför överlevde jag? Vad har
jag gjort?, ger skuldkänslor. Känslor av skam kan infinna sig då man upplever att man inte klarar en traumatisk
händelse på ett sätt som man tror att omgivningen förväntar sig. Jämförelsen av gruppen brottsoffer och
normgruppen visade att gruppen brottoffer uppvisade fler symtom på PTSD än normgruppen. Vid uppdelning på
kön visade undersökningen att kvinnliga brottsoffer mådde sämre än manliga brottsoffer och uppvisade signifikant
fler symtom på PTSD. Dock visade undersökningen också att kvinnliga normgruppen mådde sämre än den
manliga brottsoffergruppen. Om detta kan förklaras med att kvinnor verkligen mår sämre än män efter ett grovt
brott eller om män har svårare att uttrycka känslor och behov kan detta innebära att männens hjälpbehov inte
uppmärksammas av dem själva eller personer i deras omgivning. Vid en fördröjd reaktion kan man anta att det
inte är lika socialt accepterat som direkt efter händelsen och att den drabbades reaktion blir ännu större.
Rapportör: Ewy Gaude, RAV, Riksforum för anhöriga till våldsdödade
