KAPITEL 4
det riktiga kriget och låtsaskrigen
ångfärjestationen
Hbg var näst efter Boden Sveriges mest befästa stad under kriget. Betongblock och kraftiga järnstolpar kunde snabbt spärra
viktiga gator, och ett system av fastighetsvärn, dolda i vanliga hus, och stadsvärn möjliggjorde effektiv bekämpning av en
framryckande fiende med kulsprutor och pansarvärnskanoner. I Helsingör endast ca fyra kilometer bort fanns den tyska
ockupationsmakten. Min medberättare Göran Malmgren kommenterar: ”Ångfärjestationen var centrum för en ­omfattande
permittenttrafik. Tyskarna hade tidvis flera hundra tusen man stationerade i Norge – alla normalt berättigade till permission
i hemlandet. Sedan Tysklands spektakulära militära framgångar under våren 1940 chockat världen accepterade den svenska
­regeringen, efter tyska krav, att transportera obeväpnade tyska soldater på permissionsresor mellan Norge och Skåne på ­svenska
järnvägar. Dessa s.k. permittenter reste med vanliga men specialchartrade SJ-tåg. Det fanns i huvudsak två permittent­tågslinjer;
Hbg - Oslo med ett tåg per dag i vardera riktningen, och Trelleborg- Narvik med ett tåg per vecka i vardera riktningen. Svensk
militär medföljde varje tåg. Dessutom var tysk militär personal stationerad i Hbg för att hantera administrativa frågor. Totalt
genomfördes två miljoner enkelresor varav majoriteten passerade Ångfärjestationen (Hbg:s färjestation). Trafiken inleddes i
juli 1940 och avslutades på svenskt initiativ trots tyska protester i augusti 1943. Man bör observera att från augusti 1943 reste
alla tyska permittenter till och från Norge med båt och flyg. Järnvägstransporten genom Sverige var på intet sätt nödvändig
för tyskarna, men den var praktisk.”
det riktiga kriget och låtsaskrigen
39
Stridsövningar i olika miljöer var vanliga. På ovanstående bild från 1944 ses svenska militärer utrustade med kulspruta årsmodell 1936 i ett av Hbg:s stridsvärn.
Lindberg Foto.
med kriget i backspegeln
– vittnen berättar
Trots att andra världskriget utspelades så nära min
egen barndomstid upplevde jag det som väldigt avlägset och diffust när jag växte upp. Vi barn var helt
upptagna med att leva våra egna liv och tänkte sällan eller aldrig på krig. Dock lite grann kanske när
vi var på bio och såg en krigsfilm eller när det var
militärparad på stan. Jag var drygt 1½ år gammal när
Tyskland kapitulerade i maj 1945 och har inga egna
minnen att berätta. Mina föräldrar ville glömma det
som varit och se framåt; de pratade sällan med oss
om kriget. Det är först i vuxen ålder som jag kunnat
skaffa mig en hyfsad översiktsbild av vad som hände
i vårt närområde krigsåren 1939-45. Under denna tid
stod min hemstad verkligen i händelsernas centrum.
Här följer ett koncentrat från diverse källor: ”Som
stad betraktad var Hbg speciellt utsatt efter det att tyska
trupper ockuperat Danmark den 9 april 1940. Närheten till Helsingör var speciellt provocerande. Om Tyskland anföll Sverige skulle Hbg kunna hamna i direkt
fara. Den 11 april, bara två dagar efter ockupationen
av Danmark, släcktes all yttre belysning i Hbg och dagen efter påbjöds total mörkläggning. Runtom i stan var
man snart igång med byggandet av skyddsrum i bostadshusen, utdelning av gasmasker m.m.
Till Hbg:s och övriga Skånes försvar byggdes en mängd
bunkrar och stadsvärn, kallade Skånelinjen eller Per Albin-linjen, och kustartilleri i strategiska positioner, bl.a.
batteri Hbg vid Djuramåsa. Många äldre helsingborgare minns de återkommande överflygningarna av allierat bombflyg på väg till och från Tyskland, främst un-
40
der senare delen av kriget. Planen besköts av det tyska
luftvärnet på den danska sidan, och av det svenska när
planen flög över svenskt territorium. Samtidigt svepte
strålkastarna över natthimlen. Tillsammans med luftvärnets sökarljus och spårljus utgjorde beskjutningen av
flygplanen ett spännande skådespel som lockade många
helsingborgare till lämpliga utsiktsplatser, där de löpte
risk att träffas av t.ex. nedfallande flygplansdelar. Ett
flertal allierade plan störtade både till havs och till lands.
Pålsjö kyrkogård är viloplats för 47 flygare – alla ligger
begravda på brittiska samväldets krigsgravfält. Av dessa
är 36 britter, 9 kanadensare och 2 australiensare. Där
finns också en tysk gravlund, som mestadels består av
besättningsmän från fartygsförlisningar. I den ligger 93
soldater varav en del dog redan under 1:a världskriget.
En stor del av de flyktingar och lägerfångar som räddades till Sverige i samband med andra världskriget passerade Hbg. Man har beräknat att 20.000 flyktingar,
koncentrationslägerfångar och krigsfångar från 31 olika
nationer kom till Hbg mellan åren 1940 och 1945. Den
enskilt största överföringen skedde hösten 1943 då nästan alla judar i Danmark, ca 7.000 personer, räddades
över till Sverige dagarna och timmarna innan de skulle
gripas och föras till Tyskland.
Hbg blev också känt för permittenttrafiken, en benämning på den överföring av obeväpnade tyska soldater på
väg till eller från permission i Tyskland som med svenska
regeringens medgivande företogs på svenskt järnvägsnät
från sommaren 1940 till sommaren 1943.
Tågen gick dagligen från Ångfärjestationen via Västkustbanan till och från det ockuperade Norge. Det fanns
det riktiga kriget och låtsaskrigen
Många flyktingar anlände till Sverige via Hbg eller andra skånska kuststäder.
Bilden visar tyska koncentrationslägerfångar gå iland i Malmö maj 1945.
då tysk militär personal stationerad i Hbg för att ordna
med permittenttågen. De tyska officerarna bodde ståndsmässigt på hotell Continental.”
Jag har ibland funderat på hur invånarna i Hbg levde
under krigsåren. Hur upplevde de inkallade soldaterna sin situation, vilka bekymmer mötte dem som inte
inkallades utan skötte sina civila arbeten och hushåll
i stan? Och hur upplevde helsingborgarna dramatiken under krigsåren? Jag fick svar på en del frågor när
jag träffade Börje Eklund (1915-2011) på Råå 2010.
Han var f.d spårvagnsförare och bodde på ett äldreboende.
Börje berättade följande: ”Under krigsåren bodde
min fru och jag på Lövstigen 14 i södra Hbg. Vid
ett tillfälle slog det ner granatsplitter på vårt hustak
så att takpannorna gick sönder. Jag kommer också
ihåg en händelse vid en badplats nedanför Tallgatan.
Där hade folk byggt små badhytter av trä och när
tyskarna sköt ute i sundet sprang vi dit och tittade på.
Den tyska eldgivningen var riktad mot engelska flygplan men dom missade och istället blev vi beskjutna.
Vilka jävla nätter! En del allierade plan flög väldigt
lågt – jag förstod inte varför – men efteråt har jag fått
veta att dom var ute på minfällning. Jag minns också
när hundratals flygplan kom flygande norrifrån över
sundet, du kan tro att det var ett infernaliskt oväsen.
Planen skulle ner till Tyskland och bomba. När dom
flög tillbaka var dom inte lika många. En del flygplan
hade blivit nedskjutna. Det är klart att man var rädd.
När man tittade ut över sundet såg man ju båtar och
flygplan hela tiden. Flyglarmen kom mest om nätterna. Då signalerades: ´Flygplan kommer’ och ’Flygplan upphör!´ När varningarna kom fick man gå ner
det riktiga kriget och låtsaskrigen
i källaren och ta skydd. Som tur var blev ju inte Hbg
bombat men det såg hopplöst ut länge. Det fortsatte
år efter år och det tog ju 4 ½ år innan kriget tog slut.
Åren 1936-1939 låg jag inkallad på I 16 i Halmstad.
Det kallades att jag var på ´möten´. Sammanlagt blev
det 180 dagar med exercis och möten 1936. Under
1937 och 1938 blev det 25 dagar. Under denna tid
hade jag statlig inkomst men fick lite från kommunen
också eftersom jag var anställd vid spårvägen. Men
min privatekonomi försämrades kraftigt – så var det
ju för alla. 1939 var jag inkallad på I 16 från maj till
oktober och jag hade precis kommit tillbaka till Hbg
när jag som 24-åring plötsligt blev inkallad igen. Kriget hade nämligen brutit ut. Denna gång kom jag till
Näsby torp utanför Kristianstad. Där utbildades jag
på kulspruta och granatkastare.
Efter en tid blev jag gruppchef och placerades i
Hbg. Vi sköt aldrig på några fiender härnere men vi
övningssköt när luftrummet var ledigt. Vi använde
skarpa skott mot våra egna flygplan. Dom hade en
vimpel efter sig som vi siktade på. 1940 låg jag två
månader på Ven. På nätterna patrullerade tyska båtar området runt ön. Vi cyklade runt Ven två gånger
varje natt för att bevaka kusten. Några av oss la ut
minor i vattnet men som tur var kom det aldrig till
några riktiga sammanstötningar mellan oss och tyskarna, annars är det inte säkert att jag suttit här idag.”
(Från ”Mina minnen” av Börje Eklund 2010)
Sigge, född 1934, berättar om sina upplevelser från
ett barndomsperspektiv: ”Både mamma och pappa
var stora kaffeälskare. När pappa fick höra på radion
att det skulle bli kafferansonering ringde han omgående en specerihandlare som han kände ute vid badhuset. Sen åkte han dit och köpte 25, kanske var det
50 kilo vita kaffebönor. Därefter bytte han en del av
bönorna till 3 kilo rostat kaffe hos samme handlare.
På så sätt hade vi gott om kaffe i början av ransoneringstiden.
Det var ont om mat överallt och folk tvingades
ändra sina matvanor. Tänk dig att du har en kupong
värd ett halvt kilo kött och du äter en 150 grams
fläskkotlett på en restaurang och betalar servitören
för maten! Du lämnar fram ditt ransoneringskort,
som han klipper. Sen får du tillbaka växlingskuponger för 350 gram. Efteråt måste de anställda sitta och
klistra kuponger på ett styvt brunt papper och skicka
det till en kontrollmyndighet. Det var ett tungt och
tidskrävande system för alla berörda.
41
