Människovärde, värdighet och yrkesetik

tema
Människovärde, värdighet och yrkesetik
Lars H Gustafsson
Barnläkare och docent i socialmedicin. Han är medlem i Svenska Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn. Hedersdoktor vid Malmö högskola, Fakulteten för Hälsa och samhälle.
Kontakt: [email protected]
Alla människors lika värde och rätten till ett värdigt liv är viktiga principer i
FN:s olika överenskommelser om de mänskliga rättigheterna. Dessa principer genomsyrar också de etiska koder som antagits inom vårdyrkena. Den
som arbetar inom ett sådant yrke har därmed uppdraget att verka för att
dessa rättigheter förverkligas. Den stat eller vårdgivare som försöker förmå
sina anställda att arbeta efter andra principer försätter dem i svåra etiska
dilemman.
Abstract: Every human being’s equal value and the right to a significant life
are important principles in the UN’s various human rights conventions. These principles also permeate the ethical codes that have been adopted for the
nursing professions. Those who work in these professions therefore have
the task of promoting the implementation of these rights. A state or care
provider that tries to get its employees to work in accordance with other principles faces them with serious ethical dilemmas.
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats
med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna
förklaring utan åtskillnad av något slag...
Ur FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948
454
Socialmedicinsk tidskrift 6/2008
tema
Inledning
I FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna [1] stadfästs
de principer som sedan legat till grund
för en lång rad av de konventioner och
andra internationella överenskommelser som Sverige, liksom de flesta länder, förbundit sig att respektera: Alla
människors lika värde, där var och
en är berättigad till alla de rättigheter
man kommit överens om – utan åtskillnad av något slag.
Lika rättsprincipen, eller ickediskrimineringsprincipen, är ett bärande
element i de internationella dokument
som berör mänskliga rättigheter. Det
blir särskilt tydligt i FN:s Konvention
om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna från 1966 [2], som
bland annat innefattar rätten till hälsa, utbildning och bostad. I konventionstexten görs det klart att sådana
rättigheter inte kan vara absoluta utan
får utvecklas och förstärkas successivt
i takt med en nations faktiska resurser
och genom internationellt samarbete.
Men utvecklingen får aldrig ske på ett
sätt som gagnar en viss grupp på bekostnad av en annan. Den FN-kommitté som övervakar efterlevnaden av
konventionen har varit mycket tydlig
på den punkten.
När det gäller barnets rättigheter,
reglerade i Konventionen om barnets
rättigheter från 1989 [3], har Sverige
vid flera tillfällen fått skarp kritik
från FN:s barnrättskommitté för att
asylsökande och gömda barn inte haft
samma rätt till sjukvård och skolgång
som andra barn. Lagstiftningen har
då justerats för att bättre anpassas till
Socialmedicinsk tidskrift 6/2008
innehållet i konventionen. Nu förbereds en reform för att ge gömda barn
rätt till skolgång. Men det har gått
trögt. Och det är fortfarande oklart
om denna rätt också kommer att gälla
barn som lever helt papperslösa här,
till exempel på grund av att föräldrarna aldrig sökt uppehållstillstånd.
När också ett land som Sverige, känt
för sin välfärdspolitik och sitt engagemang för mänskliga rättigheter, haft
så svårt att leva upp till åtagandet om
lika rättigheter för alla finns det skäl
att fundera över orsakerna. Har vi förstått och till fullo tillägnat oss innebörden i orden ”alla människors lika
värde”? Om inte – vilka är hindren?
Människans inneboende
värde
FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna [1] ses ofta
som en utgångspunkt men bör snarare betraktas som en bland flera
milstolpar i en utveckling som pågått
under lång tid. I inledningen till förklaringen sägs:
Eftersom erkännandet av det inneboende
värdet hos alla som tillhör människosläktet
och av deras lika och obestridliga rättigheter
är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i
världen…
Tanken om varje människas ”inneboende värde” är mycket gammal och
återkommer också i andra FN-texter.
Willy Strzelewicz ger i sin läsvärda
bok De mänskliga rättigheternas
historia [4] en översikt av hur detta
tänkande utvecklats under århundra455
tema
dena. Boken skrevs mitt under andra
världskriget men har sedan kompletterats. Den senaste svenska upplagan
är försedd med ett informativt efterord av Thomas Hammarberg, Europarådets kommissarie för mänskliga
rättigheter.
filosofer och andra forskare, ibland
från politiker, ibland från religionsföreträdare och ibland från människor i
största allmänhet. Ofta har de skjutit
in sig på själva grundtanken, den om
varje människas inneboende och lika
värde.
Strzelewicz menar att tankar om varje
människas unika värde funnits både
inom urkristendomen och i gammalt
stoiskt tänkande, men att liknande
tankegångar tidigt kan spåras också
på andra håll i världen. Ofta används
begreppet ”naturrätt” om en hos människan, kanske genom en högre makts
försorg, tidigt förvärvad förmåga att
skilja mellan rätt och fel, där det sedan
är varje människas ansvar att på bästa
sätt förvalta denna gåva.
Strzelewicz’ genomgång är viktig,
eftersom några av dessa argument
fortfarande används och reser hinder
för den som vill åberopa överenskommelser om mänskliga rättigheter. Ett
sådant argument är att tanken om alla
människors lika rättigheter är ett socialistiskt projekt, som hindrar individen att utvecklas på sina egna villkor. Man menar då att ett vaktslående
om mänskliga rättigheter förutsätter
att staten träder in för att se till att
ingen får det bättre än någon annan
- och därmed bromsas individens legitima rätt till att ta egna initiativ och
att utvecklas fritt och självständigt.
Ett exempel på ett sådant sätt att argumentera är när den moderate fullmäktigepolitikern Richard Wendel
i Malmö hösten 2008 kommenterar
barnkonventionen i sin blogg:
Under franska revolutionen och den
amerikanska självständighetsrörelsen
aktiverades dessa idéer på nytt men
gavs en delvis ny och sekulariserad
tolkning. Och i den amerikanska
oavhängighetsförklaringen från 1776
finns flera formuleringar som långt
senare också använts av FN.
Andra världskriget visade på ett
skrämmande sätt vilka konsekvenserna blir om principen om varje
människas inneboende värde och
därmed åtföljande rättigheter sätts
åt sidan. En av FN:s första uppgifter blev därför att återupprätta dessa
principer, sätta dem på pränt och få
enighet kring dem. Det har inte skett
utan motstånd. Strzelewicz redovisar
de argument som använts för att misskreditera dessa ansträngningar. Argumenten har ibland kommit från rätts456
Jag skulle vilja kalla den en av mänsklighetens mest orealistiska konventioner. Skulle
den efterlevas skulle vi tvingas leva i samhällen ännu värre än vad socialisterna och kommunisterna i det gamla östblocket lyckades
åstadkomma [5].
Ett annat argument är att bevakandet
av mänskliga rättigheter tvärtom leder
till att staten hindras i sin ambition att
skapa bra lösningar för flertalet. Ett
exempel på det är hänvisningen till
”signaleffekter”. I debatten om gömda
Socialmedicinsk tidskrift 6/2008
tema
barns rätt till skolgång har ledande politiker från flera olika partier ställt frågan vilka ”signaler” som Sverige skulle
sända ut om ett barn först fick avvisningsbeslut och sedan inbjöds att delta
i skolans undervisning. Frågeställaren
har varit fullt medveten om innehållet
i de aktuella konventionerna men menat att statens intressen måste gå före
individens. Man kan något tillspetsat
kalla detta ett maktargument: Staten,
det vill säga de makthavande, måste
förbehålla sig rätten att avgöra vilken
ställning de mänskliga rättigheterna
ska tillåtas ha i förhållande till statens
egna intressen. Strzelewicz pekar på
de konsekvenser ett sådant synsätt
kan få vid ett totalitärt styrelseskick,
men maktargumentet används alltså,
förvånande nog, också av ledare i stater med demokratiskt styre.
Det tredje och mest bärande argumentet mot allomfattande mänskliga
rättigheter är det som positivismen
och modern vetenskapsteori bidragit med och som kan benämnas det
relativistiska. Man menar då att tanken om varje människas inneboende
värde och alla människors lika rätt är
en idealistisk konstruktion utan stöd
i empirisk kunskap. Man avvisar alla
tankar på en ”naturrätt” och på att
en högre makt skulle ha tilldelat just
människan som varelse ett särskilt
inneboende värde. En följd av detta
resonemang är att man ifrågasätter de
internationella överenskommelsernas
anspråk på universalitet. De ses som
en västerländsk uppfinning, och försöken att allmängöra dem uppfattas
som en form av kulturimperialism.
Socialmedicinsk tidskrift 6/2008
Strzelewicz [4] avvisar detta resonemang med ett slags demokratiskt argument. Han menar att var och en som
är född till människa också måste ses
som likvärdig intressent och delägare i
den mänskliga gemenskapen, och han
urskiljer några ”urrättigheter” som
varje människa måste kunna kräva för
att en större gemenskap ska bli möjlig,
bland dem rätten till liv och rätten till
lycka. Samtidigt konstaterar han att
ingen kan göra anspråk på en rättighet
som han eller hon inte är beredd att
respektera att en annan människa ska
ha i samma mån – vem skulle kunna
legitimera ett sådant företräde? Det
är alltså både rimligt och nödvändigt
att medlemmarna i den mänskliga gemenskapen kommer överens om en
samling grundläggande rättigheter
som alla åtar sig att respektera. Det
krävs ingen högre makt för det. Och
det är dessa överenskommelser människor emellan som utgör de mänskliga rättigheterna.
Roger Fjellström, filosof i Umeå, har
lämnat ett intressant och lite oväntat
bidrag i detta ständigt pågående samtal [6]. Fjellström är kritisk mot det
utilitaristiska tänkande han tycker
har fått för stor dominans. Han för
i stället in tanken att alla människor
har samma värde eftersom ”alla människor villkorslöst är värda att älska”.
Han utgår från kristen tradition och
kallar denna kärlek ”agapisk kärlek”,
eftersom den enligt denna tradition
utgår ifrån Gud. Men Fjellström omvandlar i sin teori denna kärlek till en
sekulär variant. Han gör det genom
att i den skotske filosofen David Humes anda lansera tanken på en ”ideal
457
tema
mänsklig observatör”, det vill säga en
människa med extraordinära egenskaper och med förmåga att omfatta
alla människor med kärlek. Fjellström
nämner som exempel Kung Tzu, Mo
Tzu, Buddha och Jesus i forntiden och
Gandhi, Janusz Korczak och Moder
Teresa i nutiden.
Med Fjellströms resonemang skulle
man kunna hävda att den enskilda
människan inte bara är intressent och
delägare i den mänskliga gemenskapen
utan att det också sedan mycket lång
tid tillbaka finns ett slags känslomässigt grundad värdegemenskap människor emellan som grund för tanken
om alla människors lika värde.
Man kan också se mer pragmatiskt på
denna fråga, och det var också vad man
gjorde vid den FN-konferens som arrangerades i Wien 1993. Här genomlystes grundligt frågan om universaliteten i gällande överenskommelser
om mänskliga rättigheter. Efter långa
och delvis hårda diskussioner nåddes till slut konsensus i den så kallade
Wiendeklarationen [7]. Man enades
om att överenskommelserna var lika
giltiga överallt. Thomas Hammarberg
sammanfattar: ”Man kan säga att FNmajoriteten ’hann ikapp’ de tidigare
ståndpunkterna” [4]. Kanske på grund
av insikten om att alla andra alternativ var sämre. Oavsett hur tanken om
varje människas inneboende värde
och alla människors lika rättigheter
har uppkommit, eller vilken filosofisk
tradition den kan tänkas ha stöd av,
så har den visat sig ändamålsenlig. Nu
finns konventionerna där, och då tjänar vi alla på att respektera dem.
458
Människans värdighet
Det finns, vid sidan av människovärdet, ett annat begrepp av intresse när
vi ska närma oss frågan om vårt sätt
att förhålla oss till utsatta människor, barn som vuxna och äldre, och
det är begreppet värdighet. Begreppet
används i flera av de internationella
överenskommelserna om mänskliga
rättigheter. I FN:s allmänna förklaring [1] dyker det upp redan i inledningen:
Eftersom Förenta nationernas folk i stadgan
åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda
människans värdighet och värde…
Och i FN:s Konvention om barnets
rättigheter [3] är begreppet vanligt.
Ett barn med någon form av handikapp ”bör åtnjuta ett fullvärdigt och
anständigt liv under förhållanden som
säkerställer värdighet” (artikel 23),
disciplinen i skolan ska upprätthållas
”på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet” (artikel 28),
ett frihetsberövat barn ska alltid ”behandlas humant och med respekt för
människans inneboende värdighet”
(artikel 37) och ett barn som farit illa
eller utsatts för övergrepp ska erbjudas återanpassning och rehabilitering
”i en miljö som befrämjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet” (artikel
39).
Lennart Nordenfelt, professor vid
Linköpings universitet, har tillsammans med en grupp filosofer från
England och Polen utrett innebörden
i begreppet värdighet [8]. Inom ramen för det så kallade DOE-projektet
(Dignity and Older Europeans) idenSocialmedicinsk tidskrift 6/2008
tema
tifierade man fyra typer av värdighet,
där den i detta sammanhang mest
relevanta är den fjärde typen, som
man benämner ”den personliga identitetens värdighet”. Centrala element i
detta begrepp är integritet, fysisk och
kulturell identitet och autonomi. Alla
dessa egenskaper kan hotas eller skadas, till exempel av andra människors
handlande. Den personliga identitetens värdighet kan alltså, till skillnad
från människovärdet, reduceras eller
rentav gå förlorad. En människa som
blivit kränkt och förödmjukad kan
med rätta hävda att hon förlorat sin
värdighet – men inte sitt människovärde.
Människovärdet är absolut – eller
borde åtminstone vara det i alla sammanhang. En människas värdighet är
däremot knuten till hans eller hennes
egen känsla och upplevelse. Vad barnkonventionen påminner oss om är att
vi inte bara är skyldiga att respektera
alla barns lika värde utan också varje
barns rätt till en känsla av värdighet.
Inget barn ska behöva känna sig mindervärdigt, bland annat för att känslan av ovärdighet gränsar till känslan
av skam.
Nordenfelt nämner den kulturella
identitetens betydelse. Just det begreppet har under senare år problematiserats på ett fruktbart sätt av bland
andra Amartya Sen [9]. En människa
har aldrig bara en identitet – hon har
ett helt knippe identiteter, som hon
spelar med. Hon kan till exempel vara
palestinska (eller fransyska) men också
kristen (eller muslim eller ateist), politiskt radikal (eller konservativ), gift
Socialmedicinsk tidskrift 6/2008
mor (eller barnlös singel), sömmerska (eller litteraturvetare), älskare av
sånger med Feyruz (eller Edith Piaf)
osv. Vilken identitet hon väljer att visa
fram beror på det unika sammanhanget. Hennes värdighet som människa, menar Sen, beror av den möjlighet hon har att fritt använda sina
olika identiteter. Så snart denna möjlighet begränsas, till exempel genom
att hon hindras att utveckla någon av
dem eller att hon av andra tilldelas en
identitet hon inte vill ha, hotas också
hennes värdighet.
”Papperslös flykting” är en sådan begränsande identitet. När vi väljer den
som vår samlande beskrivning av den
kvinna vi möter på en vårdcentral i
Malmö och inte ser den palestinska,
Feyruzälskande sömmerskan med sin
kristna tro, sina två barn och alla de
andra identiteter hon är bärare av, berövar vi henne också hennes känsla av
värdighet.
Yrkesetiken och hedern
En granskning av innehållet i de professionsetiska koder som överenskommits inom vårdande yrken visar
hur nära dessa koder anknyter till
formuleringar i FN-dokumenten om
mänskiga rättigheter. Tydligast blir
detta i dokumentet Etik i socialt arbete, antaget av Akademikerförbundet
SSR 2006 [10]. Här citeras direkt FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna. I tillämpad form, anpassad för socialt arbete, blir lydelsen:
Alla människor har ett lika och högt värde.
Detta värde är en given del av vårt liv och
beror inte på hur nyttiga vi är, vilken status vi har eller hur stort vårt välbefinnande
459
tema
är… Respekt för varje människas värdighet
och integritet är en etablerad norm, liksom
respekt för hennes frihet och självbestämmande… Alla människor bör ges lika respekt, omsorg och inflytande… Varje form av
diskriminering är utesluten… Grundläggande värden i arbetet och för professionen är
mänskliga rättigheter och humanitet.
Psykologernas motsvarande dokument, Yrkesetiska principer för psykologer i Norden, antogs 1998 [11].
Under rubriken Rättigheter och värdighet följer formuleringar, välbekanta för den som är förtrogen med
FN-dokumenten:
Psykologen respekterar och främjar utvecklingen av varje människas grundläggande
rättigheter, värdighet och värde... I detta ingår
också att respektera individuella, rollmässiga
och kulturella olikheter vad gäller funktionsnivå, kön, sexuell orientering, etniskt och
nationellt ursprung och tillhörighet, ålder,
religion, språk och socioekonomisk status…
Sjuksköterskorna följer den internationella kod som utarbetats av International Council of Nurses (ICN) 1953
och senast reviderats år 2007 [12]. Här
sägs bland annat:
I vårdens natur ligger respekt för mänskliga
rättigheter, kulturella rättigheter, rätten till
liv, till värdighet och till att behandlas med
respekt.
Här finns också en annan formulering
av stort principiellt intresse:
Sjuksköterskan ingriper på lämpligt sätt
för att skydda enskilda individer, familjer
och samhälle när deras/dess hälsa är hotad
av medarbetare eller andra personers handlande.
460
Den äldsta koden av detta slag är de
läkaretiska reglerna. World Medical Association (WMA), har varit en
stark aktör inom detta område, och
redan 1948 stadfästes den så kallade
Genèvedeklarationen [13] som bygger
på urgamla principer tidigt lanserade
av Hippokrates och hans efterföljare långt före Kristi födelse. Referenserna till FN-dokumenten om de
mänskliga rättigheterna blir tydligast
i de tilläggsprotokoll som tillkommit senare. Av särskilt intresse i detta
sammanhang är den så kallade Lissabondeklarationen från 1981 [14], som
behandlar patientens rätt i förhållande
till staten och andra vårdgivare. Principen om alla människors lika värde
lyser här tydligt i formuleringar som:
”Varje patient har, utan åtskillnad, rätt
till lämplig medicinsk vård.” Prioriteringar är nödvändiga inom vården
men får aldrig ske godtyckligt: ”Urvalet (till en behandling) måste baseras
på medicinska kriterier och göras utan
diskriminering.”
Begreppet värdighet lyfts fram:
Patientens värdighet och rätt till enskildhet,
skall alltid respekteras i samband med medicinsk vård och undervisning. Detsamma gäller patientens kultur och värderingar.
Också här finns, liksom i sjuksköterskornas kod, en ingripandeplikt.
Men den har här en annan och vidgad
innebörd. När sjuksköterskan åläggs
att ingripa mot kollegor och andra
personer som kränker en patients rättigheter (något som tyvärr saknas i de
läkaretiska reglerna) åläggs läkaren att
agera på samhällsnivå:
Socialmedicinsk tidskrift 6/2008
tema
Läkare och andra personer eller organ som
tillhandahåller hälso- och sjukvård har ett
samlat ansvar för att erkänna och upprätthålla dessa rättigheter. Närhelst lagstiftning,
regeringsåtgärder, eller annan administration
eller institution förnekar en patient dessa rättigheter, bör läkare vidta lämpliga åtgärder
för att säkerställa eller återupprätta dem.
Det står alltså klart att de grundläggande principerna i FN:s olika överenskommelser om de mänskliga rättigheterna, den om alla människors
inneboende och lika värde och den
om varje människas rätt till värdighet,
inte bara utgör det ideologiska fundamentet även för de yrkesetiska koder
som gäller inom vårdyrkena utan också direkt påverkat kodernas formuleringar. Den som väljer att arbeta inom
dessa yrken har därmed åtagit sig uppdraget att verka i enlighet med dessa
principer, alldeles oberoende av staters och andra aktörers agerande. Den
stat eller den vårdgivare som genom
lagstiftning, förordningar eller praxis
försöker förmå medarbetare att arbeta efter andra principer, till exempel
genom att utestänga vissa människor
från vården eller där behandla dem
på i något avseende diskriminerande
sätt, försätter därmed också berörda
socialarbetare, psykologer, sjuksköterskor eller läkare i mycket allvarliga
etiska dilemman.
Den finns en uppenbar risk att detta
leder till konflikter, till exempel när
läkare börjar agera i enlighet med
Lissabondeklarationen för att ”säkerställa och återupprätta” de rättigheter
som vårdgivaren kränker, följande
det ”människokärlekens och hederns
Socialmedicinsk tidskrift 6/2008
bud” som det talas om i de svenska
läkaretiska reglerna. Följdriktigt har
Läkarförbundet 2008 gjort ett uttalande angående papperslösa flyktingar, där man bland annat slår fast
att patientens rättsliga status inte får
”inverka på läkarens beslut att ge eller
avstå från vård” och patientens betalningsförmåga inte får ”vara en förutsättning för att läkaren ska erbjuda
patienten nödvändig vård. ”[15]
Allvarligast är dock risken för etisk
avtrubbning. För att undvika både
yttre och inre konflikter väljer då de
berörda att döva sina samveten och
följa givna direktiv, även när de står
i strid med vad som sägs i de yrkesetiska koderna. De historiska erfarenheterna av vad en sådan avtrubbning
kan leda till är förfärande. Följderna
blir naturligtvis värst för de mest utsatta som har en mer eller mindre begränsad autonomi, de vårdsökande,
som då drabbas direkt. Men man bör
inte underskatta de negativa konsekvenser detta får också för vårdens
medarbetare – och i förlängningen
för staten själv.
Referenser
1. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna. 1948. http://www.manskligarattigheter.gov.se
2. International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights. 1966. http://www.
unhchr.ch/html/menu3/b/a_cescr.htm
3. FN:s konvention om barnets rättigheter.
1989. http://www.rb.se/sv/Barnkonventionen/LangaVersionen
461
tema
4. Strzelewicz, W. De mänskliga rättigheternas historia. Stockholm: Ordfront förlag;
2001.
5. Wendel, R. Måste tillåtas prioritera sina
barn.
http://rickardwendel.blogspot.
com/2008/08/mste-t il ltas-prioriterasina-barn.html
15. Utgångspunkter för läkares omhändertagande av papperslösa personer m.fl. Uttalande av Sveriges Läkarförbund 2008.
http://www.lakarforbundet.se/templates/ArticleList.aspx?id=2399
6. Fjellström, R. Varför människor har lika
värde. Filosofisk tidskr. 2004;2:14-31
7. Vienna Declaration and Programme
of Action. 1993. http://www.unhchr.
ch/huridocda/huridoca.nsf/(Symbol)/
A.CONF.157.23.En
8. Nordenfelt, L. Om mänsklig värdighet.
Vårdalsinstitutets Tematiska rum: Leva
med demens. www.vardalinsitutet.net/
demens
9. Sen, A. Identity and Violence. New York &
London: W.W. Norton & Company; 2006
10. Etik i socialt arbete. Etisk kod för socialarbetare. Akademikerförbundet SSR
2006 http://www.akademssr.se/portal/
page/portal/socionomauktorisation/yrkesetiska_riktlinjer/Socialt%20arbete%2
0etik%2007.pdf
11. Yrkesetiska principer för psykologer i
Norden. Sveriges Psykologförbund 1998.
http://www.psykologforbundet.se/www/
sp/hemsida.nsf/objectsload/yrkesetiska/
$file/yrkesetiska.pdf
12. ICN:s etiska kod för sjuksköterskor.
Svensk sjuksköterskeförening 2007. www.
swenurse.se/library/documents/ICNs%2
0etiska%20kod%202007.pdf
13. Declaration of Geneva. WMA 1948.
http://www.lakarforbundet.se/templates/Page.aspx?id=2822
14. Declaration of Lisbon on the rights of
the patient. WMA 1981, reviderad 2005.
http://www.lakarforbundet.se/templates/Page.aspx?id=2820
462
Socialmedicinsk tidskrift 6/2008