Predikan i S:t Hans kyrka Bönsöndagen den 10 maj 2015
Genesis (1a Mosebok) 18:26-32 * Efesierbrevet 3:14-21 * Lukas 18:1-8
D
en gammaltestamentliga texten idag ingår i berättelsen om när Gud hälsade på hos Abraham och Sara i
Mamres terebintlund. Efter en bättre måltid sade Herren
Gud: ”Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och
deras synd är mycket svår. Jag går ner och ser efter om
de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om
det inte är så, måste jag få veta det." (1 Mos 18:20-21)
Då började Abraham att be för Sodom och Gomorra
och närmast trixa med Gud för att städerna inte skulle
förgöras. Dagens text är en del av den bönen, det samtalet, mellan Abraham och Gud.
Abraham hade kunnat göra annorlunda. Han kunde ha
tänkt att rätten får väl ha sin gång. Synden i städerna var
svår; om de skulle gå under skulle de bara få vad de
förtjänade. Så kunde Abraham ha resonerat. Men i stället
bad han – och hänvisade till de rättfärdiga som fanns i
Sodom. Och han bad Gud inte bara för dem utan för hela
staden, att alla skulle slippa den i sig rättvisa vredesdomen.
Abrahams kunde också ha tänkt att det väl inte var så
allvarligt med Guds allvarsord om Sodom och Gomorra.
Gud har ju skapat alla människor, också dem i Sodom och
Gomorra, också de är föremål för Guds kärlek, kunde
Abraham ha tänkt, inte kan väl Gud på allvar tänka sig att
förgöra alla dem?! Fast det var just så Gud hade sagt att
Han tänkte göra.
Men: Varför sade Gud till Abraham att Han skulle se
efter hur det var med synden i Sodom och Gomorra? Hur
det var med den saken visste Han förstås mer än väl. Vad
hade Abraham med det att göra?
Man får ett intryck att Gud berättade sina planer för att
liksom inbjuda Abraham att be. Man får ett intryck att Gud
egentligen vill rädda de båda städerna – men att Han då
behövde dels Abrahams bön, dels tio rättfärdiga i staden.
Kanske höll Han ett ögonblick andan för att se om Abraham skulle reagera som Han ville – eller ta något av de
andra alternativen och låta bli att be.
Men Abraham bad. Han tjatade och trugade. Han bad
om ursäkt för den saken (”bli inte vred” sa han), men Gud
blev inte irriterad. Han verkar i stället vilja att Abraham
skulle fortsätta att be och pruta ned till minsta tänkbara
antalet rättfärdiga människor, tio.
Varför stannade de vid det antalet? Det står inte, men
det mest troliga är att för att kunna fira en judisk gudstjänst
måste minst tio män vara samlade. Det som behövdes för
att rädda Sodom var alltså ett gudstjänstfolk. Senare i
frälsningshistorien justerade Jesus antalet och talade i
stället om två eller tre som är samlade i Hans namn (Matt
18:20), och det måste inte vara män (Gal 3:28). Översatt
till vår situation blir det alltså: Om det finns ett kyrkfolk som
firar gudstjänst, så räddar det hela staden – eller stadsdelen eller socknen eller vad det nu är.
Det är alltså livsviktigt inte bara för oss själva utan för
vår omgivning att vi ber och firar gudstjänst.
Jag backar lite i historien och undrar: är det lika illa
ställt i Linköping som i Sodom, lika illa i vår del av staden
som det var i Gomorra? Frågan är intressant om vi är ute
efter en omvärldsanalys av det moraliska, kulturella eller
andliga läget. Men om vi frågar efter den rättvisa domen
och vårt behov av räddning är den frågan inte intressant;
kristen tro är nämligen klar över att alla människor har
syndat och gått miste om Guds härlighet, den härlighet
som vi är skapade till (Ps 14:3, 53:3, Rom 3:23). Det är illa
ställt också här, alltså. Och den enda räddning som finns
undan den rättvisa domen över mänskligheten och över
varje enskild människa och enda möjligheten att komma
undan döden och alltings framtida undergång, är att Gud
ingriper. Han har makt och möjlighet att göra det efter
Jesu död och uppståndelse, ty det straff som måste utmätas har Jesus tagit på sig, den död som synden leder
till har Jesus förvandlat till liv, och den dödlighet och för-
gänglighet som genomsyrar oss har Han i uppståndelsen
gjort till helighet och oförgänglighet.
Det är det som gör en människa rättfärdig. En rättfärdig människa är, med den kristna trons ögon, inte den
som är moraliskt god eller präktig, religiös eller from, utan
en rättfärdig människa är den där den uppståndne Jesus
genom dopet och tron bor i människans hjärta med Guds
stora kärlek – för att anknyta till dagens episteltext.
Om det finns en gudstjänstfirande skara av människor
som lever av Jesu nåd, räddar det hela staden. Det säger
den gammaltestamentliga texten idag. Kristna har sin tro
inte bara för sin egen frälsning utan för hela stadens,
ytterst för hela världens.
Så Gud säger också till oss: ”Jag tror jag ska kolla om
klagoropen stämmer, om det verkligen är synd på jorden.”
Som om Han inte visste det… Han säger det för att vi ska
reagera. Vi kan förstås göra så som Abraham inte gjorde,
alltså antingen tänka att människorna får väl skylla sig
själva, särskilt våldsverkarna, krigshetsarna och ondskans
hantlangare, eller vi kan släta med att Gud väl inte menar
riktigt allvar med att förgöra staden och dess människor;
Han som är så full av kärlek.
Eller vi kan göra som Abraham gjorde, Han som bad
och lade sig ut för syndarna och det syndiga folket och
ställde fram de rättfärdiga som den skara människor för
vilkas skull alla kan bli räddade undan vreden.
Vi kan också frestas till att be bara lite – till skillnad
från Abraham som tjatade och dividerade med vår Herre.
Jesus verkar i dagens evangelium bekymrad för vår lättja.
Han ställer fram en påstridig och tjatiga änka som ett
föredöme. Han vill inte, förstår vi av andra ställen, att vi
ska rabbla i tomme eller tro att vi blir bönhörda för antalet
ord, men Han vill verkligen att vi ska be flitigt och påstridigt, på allvar och i hjärtat.
Jesus verkar ha anat att Hans lärjungar genom tiderna
inte skulle komma att vara lika ivriga som den där änkan.
Han suckade – och det hände inte ofta – och sade ”ska
Människosonen finna någon tro här på jorden när Han
kommer?”, alltså den tro som änkan visade när Han bad
envist och påstridigt. Jesus kopplar den ivriga bönen och
det myckna bedjande till själva tron. Det tillhör tron att
hålla ut i bön i tillit till att Gud vill att vi ska be, att Han hör
när vi ber och att det händer något när vi ber.
Vi kan tänka att Gud egentligen inte behöver vår bön. I
en mening är det så. Men samtidigt säger och visar Han
att Han visst behöver det. Han har ordnat det så att först
när vi ber kan Han göra det Han redan före vår bön vet att
Han behöver och kan göra. Det begriper vi väl inte riktigt.
Men så har Han ordnat det.
I morgon och på tisdag och onsdag infaller det som
förr i världen kallades ”gångedagar” – ty då gick man i
bönevandring genom bygden och bad om god växtlighet
på fälten, om fred, goda sociala förhållanden på jorden
och om välsignelse över alla yrken och näringar.
Det behövs också idag, för att säga det stillsamt. Vi
kan lägga till att världen behöver att vi också ber om andligt liv och verklig frid, om svar på människors längtan efter
mening och efter hopp, om levande tro på Jesus, på förlåtelsen och Hans eviga liv, om andlig förnyelse, ja, väckelse.
På torsdag ska vi gå en bönevandring på ungefär en
mil här i vår del av staden. Det är ett obetydligt men dock
bidrag till bönen för allas bästa. Välkomna! Får jag dessutom ber er att särskilt de tre gångedagarna och Kristi
Himmelsfärds dag be extra mycket att den Helige Ande
ska komma och röra vid oss och vid människor i vår närhet, till deras och vår frälsning och salighet?!
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
