Det svenska frimureriets rötter

Det svenska frimureriets rötter
Vad är en frimurarorden? Enligt Svenska Akademiens Ordbok är detta begrepp en
”benämning på ett i Sverige sedan 1752 (1735) verksamt vida spritt, i förädlande och
välgörande syfte och under symboliska former arbetande, hemligt sällskap (orden)
med starkt utvecklat ceremoniväsen och tystnadsplikt för medlemmarna rörande
ordens hemligheter.”
I Sverige markerade frimurarna sin offentliga närvaro redan 1746 genom att
slå en medalj i samband med arvprinsen Gustafs födelse. Det svenska frimureriet
var då ungt, mycket ungt. Ursprunget kan dateras till mars månad 1735, då några
likasinnade, levnadsglada män på initiativ av den unge officeren Axel Wrede-Sparre
kom samman i Stenbockska palatset på Riddarholmen. Wrede-Sparre hade som
många adelsynglingar i utbildningssyfte vistats i Paris. Här hade han levt minst sagt
glada dagar. År 1731 hade han emellertid som 23-åring anslutit sig till frimurarna;
han hade lockats av vad frimureriet hade att ge och nu ville han bilda loge hemma
i Stockholm. Det franska mondäna fenomenet föreföll att tilltala en entusiastisk,
aristokratisk ungdom. En ny mera seriös form av sällskaplig samvaro hade funnit
vägen även till Sverige.
Åtskilliga år senare, när frihetstiden gick mot sitt dramatiska slut recipierade
kronprins Gustaf och hans bröder Carl och Fredrik Adolf som frimurare. I den
svenska ordens historia bildar denna tilldragelse också epok. Receptionen, som
frimurarna själva kallar den högtidliga akten, eller initieringen in i frimureriet
skedde i tysthet, som sig bör, utan pukor och trumpeter. För dåtidens stockholmare
torde denna tilldragelse ha varit försumbar och i frimurarnas egna annaler letar
man förgäves efter den exakta tidpunkten. Men varken förr eller senare har tre
kungasöner samtidigt påbörjat sin vandring i ett så mytomspunnet sällskap.
Dessutom skulle i synnerhet Gustaf och Carl komma att på skilda sätt prägla det
svenska frimureriet. Inom deras respektive kretsar finner vi profiler med höga
befattningar inom frimureriet, profiler som har spelat olika roller och haft höga
poster också i samhället.
Frågan är hur mycket prinsarna från början visste om det hemliga, kosmopolitiska
samfundet, om dess historia, om dess dynamik, om dess radikala ideologi i
upplysningens anda och inte minst om dess dåliga rykte som samhällsomstörtande
kraft. Man torde kunna utgå ifrån att i varje fall kronprinsen med sitt seriösa
historieintresse och med frimuraren Carl Fredrik Scheffer som mentor, var väl
förtrogen med frimureriets urgamla traditioner, dess moderna tillkomst och
utveckling i mondäna metropoler som London och Paris, så viktiga för svensk
15
kultur, diplomati och ekonomi och för våra utlandsrelationer överhuvudtaget. Mot
bakgrund av frimureriets roll i upplysningstidens Europa hade det varit förvånande,
ja sensationellt om Gustaf III som upplyst monark inte hade engagerat sig i det nya
framväxande samfundet.
Den som söker rötterna till det tidiga svenska frimureriet måste rikta blickarna
mot England (eller mera korrekt Storbritannien) och Frankrike. Dessa båda länder
hade i början av 1700-talet utkämpat ett långt krig, det spanska troföljdskriget. När
freden i Utrecht slöts 1713 stod britterna som segrare. På deras sida av Kanalen hade
vi ett konstitutionellt samhällssystem, på den franska sidan ett gammaldags envälde.
Men under perioden fram till franska revolutionen skulle likväl utvecklingen i
många avseenden löpa parallellt i de båda länderna. Frimureriet exempelvis hörde
som kosmopolitisk företeelse den nya tiden till och blev lika populärt på ömse sidor
om Kanalen. Samtidigt skulle det komma att ta sig olika uttryck beroende på normer
och värderingar i det omgivande samhället.
De första frimurarlogerna bildades i London. Ursprunget till det engelska
frimureriet har forskare i regel sökt i de medeltida gillena som organiserats för
murare (eng. masons). I murarskrået kom även andra yrkesgrupper, som stenhuggare,
bildhuggare, skulptörer att införlivas, så kallade fria murare (eng. free-masons). Vid
större byggen uppförde arbetarna för eget bruk en bygghydda (eng. lodge). Under
1600-talet accepterades även andra yrken och högre samhällsklasser i de engelska
byggnadslogerna som sedan medeltiden var övervakade av kyrkan, furstarna och
städerna.
Med tiden kom de egentliga arbetsuppgifterna alltmer i bakgrunden; de fria
murarnas verksamhet blev spekulativ och fick ett andligt innehåll, den sociala
samvaron och välgörenheten dominerande inslag. Murarverktyg som hammare, lod,
vinkelhake och passare behölls som symboler i arbetet på individens förädling. I början
av 1700-talet fanns i England fyra loger med denna inriktning. Vid midsommartid
– på Johannes döparens dag – den 24 juni 1717 bildade dessa tillsammans en storloge
(Grand Lodge). Detta datum räknas som det moderna frimureriets födelsedag. Det
var sannolikt denna historiska, anglosaxiska tradition som Gustaf III och hans
bröder fick ta del av.
Redan 1710 hade den vittberömde arkitekten Sir Christopher Wren blivit
tillfrågad om han ville ställa sig i spetsen för frimurarlogerna i London.1 Att S:t
Pauls­katedralens skapare förknippas med det engelska frimureriets upprinnelse
är symptomatiskt. Vid sidan av kamratskapet och klubbatmosfären lockades och
fascinerades Londons köpmän och gentlemän av den djupa kunskap som låg förborgad
16
inom den urgamla byggnadskonsten. Matematiken och inte minst geometrin med
sitt legendomspunna ursprung i det gamla Egypten blev symbolladdade begrepp.
Efter några få år fanns i London 115 loger som alla lydde under storlogen; de
värdshus och tavernor där de hade sina möten finns registrerade. Den snabba
expansionen i London fick en fortsättning på andra sidan Kanalen, i Amsterdam,
Paris och många andra städer.
Utvecklingen i England var inte problemfri. Logernas hemliga aktiviteter
ifrågasattes och misstänkliggjordes av det omgivande samhället. Malisen påstod
att frimurarna sysslade med dryckenskap, pederasti och subversiva politiska
aktiviteter. Frimurarna själva var stolta över sitt samfund men tog kritiken på största
allvar och mobiliserade sina egna kreativa resurser för att avvärja de yttre hoten.
Inom den brittiska storlogen fanns en hjälpare i nöden – den skotske prästen James
Anderson. Få personer har betytt mer för frimureriets utveckling än Anderson.
Han är en av de stora förgrundsgestalterna.
För att dämpa de ihängande misstankarna och dementera illvilliga rykten
tog James Anderson på sig uppgiften att leda arbetet på en frimurarnas urkund,
en kanon. Anderson och hans medarbetare målar här upp frimureriets historia
från tidernas begynnelse och
ger en mytisk beskrivning av
hur byggnadskonsten utvecklats
från förfall till blomstring.
Jerusalems tempel framhålls som
ett mästerverk inom arkitekturen
och i raden av namn som passerar
revy är kanske Salomo det största.
Andersons urkund, ”Constitutions
of the Free-Masons containing the
History, Charges, Regulations etc
of that ancient and right worshipful
fraternity,” godkändes av storlogen
1723. Andersons konstitution
är grunden för det moderna
frimureriet.
Andersons ”Constitutions”, exemplar
tryckt 1723. Svenska Frimurare Ordens
arkiv.
17
Detta universella frimurardokument innehåller också en rad statuter som visar på
ett ursprung i ett arbetande hantverksgille eller skrå. Därav tredelningen: lärling,
gesäll, mästare. Logearbetet i detta så kallade johannesfrimureri ägde rum i tre grader.
Själva logeverksamheten skulle, utom för de invigda, hållas hemlig. Sekretessen var
ett led i den pedagogik frimurarbröderna tillämpade i sin andliga strävan. Samtidigt
öppnade den för allsköns spekulationer hos frimureriets belackare. Denna slutenhet
skulle också från början och ända fram i våra dagar provocera politiska makthavare,
t.ex. den tyske führern Adolf Hitler.
Den religiösa grundåskådningen under 1700-talet var deismen. Deismen erkänner
existensen av en oändligt avlägsen Gud som inte befattar sig med världen utan
låter den styras av naturlagarna. I England dominerade den anglikanska kyrkan,
men där fanns också presbyterianer, katoliker och andra. Anderson för sin del var
presbyterian, men enligt hans urkund var alla trosbekännelser välkomna inom
frimureriet. Enligt konstitutionerna var en frimurare endast bunden att bekänna sig
till den religion som delas av alla människor. Tron på ett högsta väsen som skapare
av himmel och jord blev grunden. En deistisk kristendomstolkning i upplysningens
anda och en ekumenisk grundsyn kom alltså från början att prägla frimureriet.
Den som vill åstadkomma något stort måste också finna rätt medarbetare.
Anderson ägde uppenbarligen den förmågan. Under utgivningen av konstitutionerna
hade han bland andra en medarbetare, som gjorde en ovärderlig insats för det
nyetablerade samfundet. Denne medarbetare var franskfödd hugenott och den
som skulle ge det engelska frimureriet dess puritanskt-deistiska inriktning. I de
engelska frimurarnas annaler försvarar han med heder sin plats. Hans namn är
John Theophil Désaguliers.
När den franska regeringen upphävt ediktet i Nantes, som gav hugenotterna
religionsfrihet, flydde familjen Désaguliers till England. Den unge John var inte
bara präst i London, han studerade också filosofi och naturvetenskap, erövrade
sin doktorsgrad i Oxford, var medlem i Royal Society och hade Isac Newton som
mentor. Samtidigt som han gav välfrekventerade föreläsningar i fysik för Londons
whigaristokrater var han hovpredikant hos prinsen av Wales. Han var mångsidig
och oförställd och hans föreläsningar tycktes svara mot den radikala publikens både
vetenskapliga och religiösa krav.
Enligt Désaguliers var det möjligt att utveckla ”sann vänskap mellan människor”
även om de bekände sig till olika religioner. Redan 1719 blev han vald till stormästare
i Grand Lodge. Även om de följande stormästarna inte höll Désaguliers höga
moraliska nivå – tvärtom skulle några av dem fläcka frimureriets rykte – spelade
den engelska storlogen en ledande roll inom det kosmopolitiska frimurarnätverket
18
ända fram till mitten av 1700-talet. Hos de engelska frimurarna möter man som
synes en tolerans i religiösa frågor som Gustaf III på sin tid också gav uttryck åt.
Men det unga engelska frimureriet levde inte sitt eget liv, det var från början
en integrerad del av den dramatiska händelseutvecklingen efter den ärorika
revolutionen 1688, då den katolske James (Jacob) II Stuart störtades från tronen.
Eftersom upprinnelsen till frimureriet är nära förknippad med huset Stuart kan det
vara logiskt att ta avstamp här för att förstå de problem som de första frimurarna
hade att tackla i ett land med religiösa, politiska och sociala motsättningar och i
ett land som dessutom befann sig i krig med det katolska Frankrike. Att logerna
stod rycken i denna turbulens är en gåta, men tyder på att man arbetade i takt med
tiden och att rörelsen hade en inneboende kraft. Frimureriets födslovåndor kunde
knappast ha varit plågsammare.
”The Glorious Revolution” är in i vår tid grunden för det konstitutionella brittiska
statsskicket. Det var parlamentet som gick segrande ur striden. Kung James II som
drivit på för att stärka kungamakten tvingades bort. Revolutionen blev också en
triumf för protestantismen då Wilhelm av Oranien äntrade tronen; Wilhelm var
gift med den detroniserade konungens protestantiska dotter Maria.
1707 är ett viktigt år i brittisk historia. Då upphörde personalunionen mellan
England och Skottland och de båda länderna skulle istället som det hette i lagtexten
”for ever after be united into One Kingdom by the Name of Great Britain”.
Händelsen ökade de politiska spänningarna inom öriket och fick följder även
för frimureriets utveckling. Huset Stuarts anhängare, de så kallade jakobiterna,
mobiliserade de sina; jakobiterna hade stort inflytande i frimurarlogerna.
Drömmen att vinna tillbaka det förlorade kungariket skulle frodas och leva
vidare i 60 år inom den jakobitiska rörelsen. Många jakobiter flydde till Frankrike
där de höll tanken på en återkomst levande och där de i förekommande fall fortsatte
som frimurare och grundade loger. I England försökte parlamentet omöjliggöra
rebellernas planer och stiftade en ny lag som uteslöt katoliker för all framtid från
tronen.
Redan 1714 hade drottning Anne – James II:s yngre dotter och den sista regenten
av ätten Stuart – gått till sina fäder, ett läge som parlamentet och whigpartiet inte
var sena att utnyttja. George I av Hannover hyllades som konung. Han var närmaste
släkting till den döda drottningen och protestant. En bitter maktkamp mellan de
kungliga husen, Hannover och Stuart, var förestående. Utgången var långt ifrån
given. Hannoverianerna och whigpartiet ställde sig bakom den nya storlogen som
blev en bricka i det politiska spelet.
19
Den fördrivne James II hade avlidit
1701 men projektet gick i arv till son och
sonson. Den presumtive James III, ”the
Old Pretender”, gjorde med sina trogna
anhängare två försök att återvinna kronan,
1715 och 1719. Resningen i Skottland 1715
var landsomfattande och bedömdes från
engelskt håll som mycket allvarlig innan
den slogs ned. Den leddes av Johan Erskine,
Earl of Mar, välkänd jakobitisk ledare och
skotsk stormästare. Lord Mar blev senare
jakobitisk minister vid det franska hovet.
Även Sverige drogs in i maktspelet.
Gustaf III kan knappast ha varit okunnig
om att Karl XII:s rådgivare Görtz inlät
Charles Radclyffe (1693-1746), jakobit, de
franska frimurarnas förste stormästare som gav sig i intriger med jakobiterna. Görtz höll
Scheffer fullmakt att grunda loger i Sverige.
Karl XII informerad. Till och med svenska
hjälptrupper diskuterades som stöd för huset Stuart, vilket inte skulle bli sista
gången. I maskopi med Görtz var ingen mindre än Sveriges minister i London, Carl
Gyllenborg. Ministerns engelska hustru var fanatisk anhängare av den fördrivna
stuartska dynastin. Men det engelska kontraspionaget var Gyllenborg på spåren
och i januari 1717 blev han arresterad och kvarhållen i häkte några månader. Görtz
arresterades i Holland men frigavs senare. På 1730-talet möter vi den mångsidige
Gyllenborg som oppositionsledare mot den engelskvänlige Arvid Horn. Som
partiledare blev han efter Horns fall kanslipresident.
Vad betydde den politiska händelseutvecklingen för det unga frimureriet? Trots
Andersons konstitutionsbok som kom i flera upplagor levde misstänksamheten
mot frimurarna kvar i den engelska samhällsdebatten. Så sent som 1737 varnade
två tidningar londonborna för att frimurarna i hemlighet verkade för stuartarnas
sak. Misstankarna såg ut att bli besannade några år senare.
Flera tragiska öden är förknippade med jakobiternas dröm om en återkomst för
huset Stuart. Särskilt gäller detta familjen Radclyffe och de båda bröderna James
och Charles, barnbarn på sidolinjen till Charles II Stuart. James var huvudman och
tredje ”earl of Darwentwater”. Som aktiv rebell 1715 hamnade han i fångenskap och
fick möta döden på stupstocken. Hans yngre bror Charles Radclyffe var också djupt
inblandad i den jakobitiska saken men lyckades i sista stund fly till Frankrike.
20
Charles Radclyffes fullmakt för Carl Fredrik Scheffer. Svenska Frimurare Ordens arkiv.
Foto: Martti Puhakka 2005.
21