Det svenska frimureriets rötter Vad är en frimurarorden? Enligt Svenska Akademiens Ordbok är detta begrepp en ”benämning på ett i Sverige sedan 1752 (1735) verksamt vida spritt, i förädlande och välgörande syfte och under symboliska former arbetande, hemligt sällskap (orden) med starkt utvecklat ceremoniväsen och tystnadsplikt för medlemmarna rörande ordens hemligheter.” I Sverige markerade frimurarna sin offentliga närvaro redan 1746 genom att slå en medalj i samband med arvprinsen Gustafs födelse. Det svenska frimureriet var då ungt, mycket ungt. Ursprunget kan dateras till mars månad 1735, då några likasinnade, levnadsglada män på initiativ av den unge officeren Axel Wrede-Sparre kom samman i Stenbockska palatset på Riddarholmen. Wrede-Sparre hade som många adelsynglingar i utbildningssyfte vistats i Paris. Här hade han levt minst sagt glada dagar. År 1731 hade han emellertid som 23-åring anslutit sig till frimurarna; han hade lockats av vad frimureriet hade att ge och nu ville han bilda loge hemma i Stockholm. Det franska mondäna fenomenet föreföll att tilltala en entusiastisk, aristokratisk ungdom. En ny mera seriös form av sällskaplig samvaro hade funnit vägen även till Sverige. Åtskilliga år senare, när frihetstiden gick mot sitt dramatiska slut recipierade kronprins Gustaf och hans bröder Carl och Fredrik Adolf som frimurare. I den svenska ordens historia bildar denna tilldragelse också epok. Receptionen, som frimurarna själva kallar den högtidliga akten, eller initieringen in i frimureriet skedde i tysthet, som sig bör, utan pukor och trumpeter. För dåtidens stockholmare torde denna tilldragelse ha varit försumbar och i frimurarnas egna annaler letar man förgäves efter den exakta tidpunkten. Men varken förr eller senare har tre kungasöner samtidigt påbörjat sin vandring i ett så mytomspunnet sällskap. Dessutom skulle i synnerhet Gustaf och Carl komma att på skilda sätt prägla det svenska frimureriet. Inom deras respektive kretsar finner vi profiler med höga befattningar inom frimureriet, profiler som har spelat olika roller och haft höga poster också i samhället. Frågan är hur mycket prinsarna från början visste om det hemliga, kosmopolitiska samfundet, om dess historia, om dess dynamik, om dess radikala ideologi i upplysningens anda och inte minst om dess dåliga rykte som samhällsomstörtande kraft. Man torde kunna utgå ifrån att i varje fall kronprinsen med sitt seriösa historieintresse och med frimuraren Carl Fredrik Scheffer som mentor, var väl förtrogen med frimureriets urgamla traditioner, dess moderna tillkomst och utveckling i mondäna metropoler som London och Paris, så viktiga för svensk 15 kultur, diplomati och ekonomi och för våra utlandsrelationer överhuvudtaget. Mot bakgrund av frimureriets roll i upplysningstidens Europa hade det varit förvånande, ja sensationellt om Gustaf III som upplyst monark inte hade engagerat sig i det nya framväxande samfundet. Den som söker rötterna till det tidiga svenska frimureriet måste rikta blickarna mot England (eller mera korrekt Storbritannien) och Frankrike. Dessa båda länder hade i början av 1700-talet utkämpat ett långt krig, det spanska troföljdskriget. När freden i Utrecht slöts 1713 stod britterna som segrare. På deras sida av Kanalen hade vi ett konstitutionellt samhällssystem, på den franska sidan ett gammaldags envälde. Men under perioden fram till franska revolutionen skulle likväl utvecklingen i många avseenden löpa parallellt i de båda länderna. Frimureriet exempelvis hörde som kosmopolitisk företeelse den nya tiden till och blev lika populärt på ömse sidor om Kanalen. Samtidigt skulle det komma att ta sig olika uttryck beroende på normer och värderingar i det omgivande samhället. De första frimurarlogerna bildades i London. Ursprunget till det engelska frimureriet har forskare i regel sökt i de medeltida gillena som organiserats för murare (eng. masons). I murarskrået kom även andra yrkesgrupper, som stenhuggare, bildhuggare, skulptörer att införlivas, så kallade fria murare (eng. free-masons). Vid större byggen uppförde arbetarna för eget bruk en bygghydda (eng. lodge). Under 1600-talet accepterades även andra yrken och högre samhällsklasser i de engelska byggnadslogerna som sedan medeltiden var övervakade av kyrkan, furstarna och städerna. Med tiden kom de egentliga arbetsuppgifterna alltmer i bakgrunden; de fria murarnas verksamhet blev spekulativ och fick ett andligt innehåll, den sociala samvaron och välgörenheten dominerande inslag. Murarverktyg som hammare, lod, vinkelhake och passare behölls som symboler i arbetet på individens förädling. I början av 1700-talet fanns i England fyra loger med denna inriktning. Vid midsommartid – på Johannes döparens dag – den 24 juni 1717 bildade dessa tillsammans en storloge (Grand Lodge). Detta datum räknas som det moderna frimureriets födelsedag. Det var sannolikt denna historiska, anglosaxiska tradition som Gustaf III och hans bröder fick ta del av. Redan 1710 hade den vittberömde arkitekten Sir Christopher Wren blivit tillfrågad om han ville ställa sig i spetsen för frimurarlogerna i London.1 Att S:t Pauls­katedralens skapare förknippas med det engelska frimureriets upprinnelse är symptomatiskt. Vid sidan av kamratskapet och klubbatmosfären lockades och fascinerades Londons köpmän och gentlemän av den djupa kunskap som låg förborgad 16 inom den urgamla byggnadskonsten. Matematiken och inte minst geometrin med sitt legendomspunna ursprung i det gamla Egypten blev symbolladdade begrepp. Efter några få år fanns i London 115 loger som alla lydde under storlogen; de värdshus och tavernor där de hade sina möten finns registrerade. Den snabba expansionen i London fick en fortsättning på andra sidan Kanalen, i Amsterdam, Paris och många andra städer. Utvecklingen i England var inte problemfri. Logernas hemliga aktiviteter ifrågasattes och misstänkliggjordes av det omgivande samhället. Malisen påstod att frimurarna sysslade med dryckenskap, pederasti och subversiva politiska aktiviteter. Frimurarna själva var stolta över sitt samfund men tog kritiken på största allvar och mobiliserade sina egna kreativa resurser för att avvärja de yttre hoten. Inom den brittiska storlogen fanns en hjälpare i nöden – den skotske prästen James Anderson. Få personer har betytt mer för frimureriets utveckling än Anderson. Han är en av de stora förgrundsgestalterna. För att dämpa de ihängande misstankarna och dementera illvilliga rykten tog James Anderson på sig uppgiften att leda arbetet på en frimurarnas urkund, en kanon. Anderson och hans medarbetare målar här upp frimureriets historia från tidernas begynnelse och ger en mytisk beskrivning av hur byggnadskonsten utvecklats från förfall till blomstring. Jerusalems tempel framhålls som ett mästerverk inom arkitekturen och i raden av namn som passerar revy är kanske Salomo det största. Andersons urkund, ”Constitutions of the Free-Masons containing the History, Charges, Regulations etc of that ancient and right worshipful fraternity,” godkändes av storlogen 1723. Andersons konstitution är grunden för det moderna frimureriet. Andersons ”Constitutions”, exemplar tryckt 1723. Svenska Frimurare Ordens arkiv. 17 Detta universella frimurardokument innehåller också en rad statuter som visar på ett ursprung i ett arbetande hantverksgille eller skrå. Därav tredelningen: lärling, gesäll, mästare. Logearbetet i detta så kallade johannesfrimureri ägde rum i tre grader. Själva logeverksamheten skulle, utom för de invigda, hållas hemlig. Sekretessen var ett led i den pedagogik frimurarbröderna tillämpade i sin andliga strävan. Samtidigt öppnade den för allsköns spekulationer hos frimureriets belackare. Denna slutenhet skulle också från början och ända fram i våra dagar provocera politiska makthavare, t.ex. den tyske führern Adolf Hitler. Den religiösa grundåskådningen under 1700-talet var deismen. Deismen erkänner existensen av en oändligt avlägsen Gud som inte befattar sig med världen utan låter den styras av naturlagarna. I England dominerade den anglikanska kyrkan, men där fanns också presbyterianer, katoliker och andra. Anderson för sin del var presbyterian, men enligt hans urkund var alla trosbekännelser välkomna inom frimureriet. Enligt konstitutionerna var en frimurare endast bunden att bekänna sig till den religion som delas av alla människor. Tron på ett högsta väsen som skapare av himmel och jord blev grunden. En deistisk kristendomstolkning i upplysningens anda och en ekumenisk grundsyn kom alltså från början att prägla frimureriet. Den som vill åstadkomma något stort måste också finna rätt medarbetare. Anderson ägde uppenbarligen den förmågan. Under utgivningen av konstitutionerna hade han bland andra en medarbetare, som gjorde en ovärderlig insats för det nyetablerade samfundet. Denne medarbetare var franskfödd hugenott och den som skulle ge det engelska frimureriet dess puritanskt-deistiska inriktning. I de engelska frimurarnas annaler försvarar han med heder sin plats. Hans namn är John Theophil Désaguliers. När den franska regeringen upphävt ediktet i Nantes, som gav hugenotterna religionsfrihet, flydde familjen Désaguliers till England. Den unge John var inte bara präst i London, han studerade också filosofi och naturvetenskap, erövrade sin doktorsgrad i Oxford, var medlem i Royal Society och hade Isac Newton som mentor. Samtidigt som han gav välfrekventerade föreläsningar i fysik för Londons whigaristokrater var han hovpredikant hos prinsen av Wales. Han var mångsidig och oförställd och hans föreläsningar tycktes svara mot den radikala publikens både vetenskapliga och religiösa krav. Enligt Désaguliers var det möjligt att utveckla ”sann vänskap mellan människor” även om de bekände sig till olika religioner. Redan 1719 blev han vald till stormästare i Grand Lodge. Även om de följande stormästarna inte höll Désaguliers höga moraliska nivå – tvärtom skulle några av dem fläcka frimureriets rykte – spelade den engelska storlogen en ledande roll inom det kosmopolitiska frimurarnätverket 18 ända fram till mitten av 1700-talet. Hos de engelska frimurarna möter man som synes en tolerans i religiösa frågor som Gustaf III på sin tid också gav uttryck åt. Men det unga engelska frimureriet levde inte sitt eget liv, det var från början en integrerad del av den dramatiska händelseutvecklingen efter den ärorika revolutionen 1688, då den katolske James (Jacob) II Stuart störtades från tronen. Eftersom upprinnelsen till frimureriet är nära förknippad med huset Stuart kan det vara logiskt att ta avstamp här för att förstå de problem som de första frimurarna hade att tackla i ett land med religiösa, politiska och sociala motsättningar och i ett land som dessutom befann sig i krig med det katolska Frankrike. Att logerna stod rycken i denna turbulens är en gåta, men tyder på att man arbetade i takt med tiden och att rörelsen hade en inneboende kraft. Frimureriets födslovåndor kunde knappast ha varit plågsammare. ”The Glorious Revolution” är in i vår tid grunden för det konstitutionella brittiska statsskicket. Det var parlamentet som gick segrande ur striden. Kung James II som drivit på för att stärka kungamakten tvingades bort. Revolutionen blev också en triumf för protestantismen då Wilhelm av Oranien äntrade tronen; Wilhelm var gift med den detroniserade konungens protestantiska dotter Maria. 1707 är ett viktigt år i brittisk historia. Då upphörde personalunionen mellan England och Skottland och de båda länderna skulle istället som det hette i lagtexten ”for ever after be united into One Kingdom by the Name of Great Britain”. Händelsen ökade de politiska spänningarna inom öriket och fick följder även för frimureriets utveckling. Huset Stuarts anhängare, de så kallade jakobiterna, mobiliserade de sina; jakobiterna hade stort inflytande i frimurarlogerna. Drömmen att vinna tillbaka det förlorade kungariket skulle frodas och leva vidare i 60 år inom den jakobitiska rörelsen. Många jakobiter flydde till Frankrike där de höll tanken på en återkomst levande och där de i förekommande fall fortsatte som frimurare och grundade loger. I England försökte parlamentet omöjliggöra rebellernas planer och stiftade en ny lag som uteslöt katoliker för all framtid från tronen. Redan 1714 hade drottning Anne – James II:s yngre dotter och den sista regenten av ätten Stuart – gått till sina fäder, ett läge som parlamentet och whigpartiet inte var sena att utnyttja. George I av Hannover hyllades som konung. Han var närmaste släkting till den döda drottningen och protestant. En bitter maktkamp mellan de kungliga husen, Hannover och Stuart, var förestående. Utgången var långt ifrån given. Hannoverianerna och whigpartiet ställde sig bakom den nya storlogen som blev en bricka i det politiska spelet. 19 Den fördrivne James II hade avlidit 1701 men projektet gick i arv till son och sonson. Den presumtive James III, ”the Old Pretender”, gjorde med sina trogna anhängare två försök att återvinna kronan, 1715 och 1719. Resningen i Skottland 1715 var landsomfattande och bedömdes från engelskt håll som mycket allvarlig innan den slogs ned. Den leddes av Johan Erskine, Earl of Mar, välkänd jakobitisk ledare och skotsk stormästare. Lord Mar blev senare jakobitisk minister vid det franska hovet. Även Sverige drogs in i maktspelet. Gustaf III kan knappast ha varit okunnig om att Karl XII:s rådgivare Görtz inlät Charles Radclyffe (1693-1746), jakobit, de franska frimurarnas förste stormästare som gav sig i intriger med jakobiterna. Görtz höll Scheffer fullmakt att grunda loger i Sverige. Karl XII informerad. Till och med svenska hjälptrupper diskuterades som stöd för huset Stuart, vilket inte skulle bli sista gången. I maskopi med Görtz var ingen mindre än Sveriges minister i London, Carl Gyllenborg. Ministerns engelska hustru var fanatisk anhängare av den fördrivna stuartska dynastin. Men det engelska kontraspionaget var Gyllenborg på spåren och i januari 1717 blev han arresterad och kvarhållen i häkte några månader. Görtz arresterades i Holland men frigavs senare. På 1730-talet möter vi den mångsidige Gyllenborg som oppositionsledare mot den engelskvänlige Arvid Horn. Som partiledare blev han efter Horns fall kanslipresident. Vad betydde den politiska händelseutvecklingen för det unga frimureriet? Trots Andersons konstitutionsbok som kom i flera upplagor levde misstänksamheten mot frimurarna kvar i den engelska samhällsdebatten. Så sent som 1737 varnade två tidningar londonborna för att frimurarna i hemlighet verkade för stuartarnas sak. Misstankarna såg ut att bli besannade några år senare. Flera tragiska öden är förknippade med jakobiternas dröm om en återkomst för huset Stuart. Särskilt gäller detta familjen Radclyffe och de båda bröderna James och Charles, barnbarn på sidolinjen till Charles II Stuart. James var huvudman och tredje ”earl of Darwentwater”. Som aktiv rebell 1715 hamnade han i fångenskap och fick möta döden på stupstocken. Hans yngre bror Charles Radclyffe var också djupt inblandad i den jakobitiska saken men lyckades i sista stund fly till Frankrike. 20 Charles Radclyffes fullmakt för Carl Fredrik Scheffer. Svenska Frimurare Ordens arkiv. Foto: Martti Puhakka 2005. 21