Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk
på att ge en fullständig bild av läget för de
mänskliga rättigheterna, demokrati och
rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra
källor.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i
Moçambique 2015–2016
I. SAMMANFATTNING
Flerpartidemokrati, yttrandefrihet och tillgång till rättvisa garanteras i landets
konstitution. Kopplingarna mellan regeringspartiet Frelimo och
statsapparaten är nära och tillsammans med det centraliserade styrelseskicket
innebär detta att myndigheter och institutioner, däribland inom rättssektorn,
i praktiken har svårt att agera självständigt och utkräva ansvar. Det
krympande utrymmet för media och civilsamhälle utgör en oroande
utveckling. Under det gångna året har flera ouppklarade mord och attacker
genomförts på oppositionspolitiker samt akademiker och journalister som
engagerat sig i samhällsdebatten.
Moçambique återfinns fortsatt bland de länder som ligger längst ned i
UNDP:s index för mänsklig utveckling. Utbildningsnivån är låg och endast
hälften av den vuxna befolkningen kan läsa och skriva. Mödra- och
barnadödligheten är hög, inte minst till följd av utbredd undernäring.
Moçambique är bland de tio länder i världen med högst andel
barnäktenskap. Närmare hälften av alla flickor gifter sig innan de fyllt 18 år.
En ny strafflagstiftning infördes 2014 och innebar ett steg framåt i
moderniseringen av lagstiftningen, bland annat legaliserades abort.
Sedan 2012 pågår en lågintensiv militär konflikt mellan regeringen och
landets största oppositionsparti Renamo. Detta har spätt på den politiska
polariseringen i landet. Konflikten har också orsakat flyktingströmmar, såväl
ut ur landet som internt, när lokalbefolkningen flytt undan oroligheter och
övergrepp, däribland utomrättsliga avrättningar, i de drabbade områdena.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
En princip för god samhällsstyrning
Konstitutionen garanterar tillgång till rättvisa samt domstolarnas oberoende.
Rättssektorn brottas emellertid med stora utmaningar och rättsstaten har
försvagats under det senaste decenniet. Bland annat har African Peer Review
Mechanism (2013) pekat på de starka banden mellan rättsväsendet och
regeringspartiet Frelimo. Presidenten har betydande makt att utse höga
juridiska företrädare och utser exempelvis ordföranden och viceordföranden
i Högsta domstolen, riksåklagaren och majoriteten av medlemmarna i
konstitutionsrådet. Denna utnämningsmakt bidrar till den verkställande
maktens inflytande över rättsväsendet.
Högsta domstolen är beroende av finansiella tilldelningar som i praktiken
beslutas av finansministern. Detta beroendeförhållande fortsätter ner i
systemet och innebär att domstolarnas finanser detaljstyrs från högre nivå.
Följderna blir dels att tilldelningen av resurser inte nödvändigtvis speglar
rättsväsendets prioriteringar och dels att domare sätts i en beroendeställning,
genom att politiskt känsliga fall kan få en direkt inverkan på domstolens
finansiella situation.
Den politiska styrningen inverkar också på polisens arbete. Polisens enhet
för brottsundersökningar är underordnad inrikesministeriet, vilket ifrågasatts
av såväl riksåklagaren som ombudsmannen som menar att detta minskar
polisens förmåga att genomföra självständiga utredningar.
Brottsundersökningar tilldelas betydligt mindre resurser än polisens
snabbinsatsstyrka, som bland annat använts för militära ändamål i den
pågående konflikten med oppositionspartiet Renamo.
Den nya straffrättslagstiftning som antogs i december 2014 utgjorde ett
viktigt steg för att modernisera den tidigare lagen, som härstammar från
1886. Den nya lagstiftningen introducerar bland annat alternativ till
fängelsestraff för att komma till rätta med de överfulla fängelserna.
Processlagstiftningen är dock fortfarande under omarbetning vilket innebär
att domare har svårt att tillämpa den nya strafflagstiftningen i praktiken.
Civilsamhällesorganisationer, däribland Sant’Egidio, varnar risken att dessa
2 (18)
alternativa straff kan uppfattas som straffrihet och leda till ett ökat antalet
lynchningar av påstådda brottslingar. I dagsläget leder lynchningar till cirka
80 dödsfall per år.
Den utbredda korruptionen i det moçambikiska samhället påverkar
rättsstaten. I Transparency Internationals index över upplevd korruption 2016,
återfinns Moçambique på plats 142 av 176. I en studie som publicerades
2016 uppskattar Centro de Integridade Pública (CIP) att korruptionen kostat
landet 4,9 miljarder USD per år under perioden 2004–2014, vilket motsvarar
ungefär en tredjedel av landets BNP år 2014. Den nationella institutionen
som har i uppdrag att bekämpa korruption (GCCC) har haft svårt att hantera
storskaliga korruptionsfall, inte minst vad gäller missförhållanden i statliga
bolag, samt den omfattade korruptionen inom polisen och tullverket.
Ombudsmannainstitutionen (Provedor de Justiça) har till uppgift att hantera
anklagelser om oegentligheter hos statstjänstemän men saknar närvaro
utanför huvudstaden, hanterar relativt få ärenden och har begränsade
personalresurser. Antalet fall som hanteras har minskat under det senaste
året. De rekommendationer som utfärdas har begränsade effekter. Enligt
institutionens senaste årsrapport (för april 2015-mars 2016) utfärdades 15
rekommendationer till statliga myndigheter, varav endast ett fåtal accepterats
och majoriteten inte besvarats. En tidigare justitieminister innehar positionen
som ombudsman, vilket skapat frågtecken kring hans oberoende.
Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter (CNDH), som
etablerades 2009, har haft svårt att bli operationell och har ännu inte
tillräckliga resurser för att genomföra sitt uppdrag. Kommissionen har också
svårt att hantera politiskt känsliga frågor, vilket tydliggjorts genom att en
utlovad undersökning om moçambikier som flytt undan politiska oroligheter
uteblivit.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Maktdelning mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten
framgår av konstitutionen. Reglerna om flerpartidemokrati instiftades då
Moçambique befann sig under enpartistyre, under den forna frihetsrörelsen
Frelimo. Frelimo har sedermera gått segrande ur de fem nationella val som
hållits.
3 (18)
Parlaments- och presidentval hålls vart femte år. Det politiska systemet är
centraliserat kring ett starkt presidentämbete. Presidenten utser samtliga
ministrar, provinsguvernörer och landets högsta juridiska företrädare.
Parlamentet, som består av en enkammariksdag med 250 ledamöter, har få
möjligheter att utkräva ansvar av regeringen och kan inte ställa
misstroendevotum. Presidenten kan lämna in veto mot parlamentets
lagförslag och i betydande utsträckning regera genom dekret. Presidenten har
också befogenhet att upplösa parlamentet och kalla till nyval om regeringens
program skulle röstas ner två gånger.
Lagstiftningen om registreringen av politiska partier är i linje med
internationella normer. Inga formella hinder föreligger för partier att delta i
de allmänna valen. Tre partier (Frelimo, Renamo och MDM) har nått över
spärren på fem procent för att komma in i parlamentet. Samtliga tre partier
representerade i parlamentet har brister vad gäller sin interna demokrati och
styrs i praktiken av ett fåtal starka personligheter. Det är svårt att hitta
ideologiska skillnader eller skillnader i policy dem emellan. Oppositionen har
i praktiken bristande kapacitet att konkurrera med Frelimo, vilket bland annat
yttrat sig i svårigheter att utse partirepresentanter som kan närvara i de drygt
17 000 vallokaler som finns utspridda i landet.
Arbetet i parlamentet präglas av polariseringen mellan de politiska partierna.
Institutionella faktorer bidrar till denna situation, inte minst ett
proportionellt valsystem med stängda partilistor. Systemet stärker
ledamöternas koppling till respektive partiledning snarare än valkretsen.
Omröstningarna följer i regel partilinjen och regeringspartiets majoritet gör
därför att regeringen som regel får igenom sina förslag. Situationen innebär
att oppositionen saknar verkligt politiskt inflytande, trots att de tillsammans
innehar 42 procent av platserna i parlamentet.
Motsättningarna mellan Frelimo och Renamo har sin grund i den militära
konflikten i Moçambique. Det 16-åriga inbördeskriget avslutades 1992 men
sedan 2012 har våldsamma konfrontationer ägt rum mellan armén och
beväpnade grupper som tillhör Renamo. I de pågående fredsförhandlingarna
behandlas bland annat Renamos krav på förändringar i landets styrelseskick
och ökad decentralisering.
Inför de senaste valen i oktober 2014 undertecknades ett fredsavtal mellan
parterna, bland annat på basis av en ny vallagstiftning. Enligt EU:s
4 (18)
valobservatörsmission (EU EOM) gick kampanjen och valdagen, trots vissa
lokala oroligheter, fredligt till. EU EOM riktade emellertid kritik mot de
ojämna förhållandena mellan de politiska partierna. Regeringspartiet ansågs
bland annat ha dragit nytta av statliga resurser på ett otillbörligt sätt, bland
annat genom att statsanställda medverkat i kampanjen på arbetstid.
Dessutom bedömdes rapporteringen i statlig media vara partisk.
Valdeltagandet var också ovanligt högt i delar av landet där Frelimo har starkt
stöd, särskilt i Gazaprovinsen. Rapporter från civilsamhället och EU pekar
på att den sociala kontrollen att rösta på regeringspartiet varit stark i Gaza,
där oppositionspartierna haft svårt att verka. Dessa problem hänger samman
med den problematiska sammanblandningen mellan regeringspartiet, statlig
förvaltning och näringslivet. En ny lagstiftning för att hantera dessa
intressekonflikter (Lei de probidade pública) instiftades 2012, men tillämpas inte
till fullo.
Valdeltagandet vid de senaste valen 2014 uppgick till 48,5 procent av de
registrerade väljarna, vilket motsvarar cirka 43 procent av befolkningen över
18 år. Enligt en studie från Instituto de Estudos Sociais e Económicos (IESE) är
valdeltagandet högre bland män än kvinnor. Yngre och lågutbildade röstar i
mindre utsträckning. Personer som sympatiserar med oppositionen röstar i
lägre utsträckning, vilket hänger samman med en lägre tilltro bland dessa
väljare till landets institutioner, däribland valmyndigheterna.
Avståndet mellan medborgare och beslutsfattare förstärks av det politiska
systemets centralisering. De elva provinsguvernörerna utses av presidenten
utan hänsyn till de politiska förhållandena i respektive provins.
När den nya regeringen utnämndes i januari 2015 var 23 procent av
ministrarna och 44 procent av viceministrarna kvinnor. Parlamentets talman
är kvinna liksom nästan 40 procent av ledamöterna är kvinnor.
Det civila samhällets utrymme
Mötesfrihet och föreningsfrihet garanteras av Moçambiques konstitution och
nationella lagstiftning. Tre större utmaningar dominerar det civila samhällets
möjlighet att verka fritt som är praktiska svårigheter att få tillgång till
information från staten, hot om repressalier samt risk att företrädare
använder civilsamhällesstrukturen för att uppnå egna politiska mål eller
använder civilsamhällets medel för privata ändamål.
5 (18)
Lagen om organisationsfrihet fastställer registreringsprocessen för föreningar
liksom de principer, rättigheter och skyldigheter som styr dem. Brister
förekommer i tillämpningen. Lagen erkänner exempelvis inte det civila
samhällets olika roller. Det vill säga att det inte bara ska utföra
samhällsnyttiga tjänster utan även agera förslagsställare och granskare
gentemot makthavare samt erbjuda mötesplatser för samverkan och
påverkansarbete. Registreringsförfarandet anses av organisationer vara
komplext och kostsamt, vilket gör det särskilt svårt för föreningar utanför
huvudstaden att genomföra proceduren. Lagen ger regeringen oinskränkt
makt att neka att registrera en organisation. Ett välkänt fall är att regeringens
inte godkänt registreringen av landets största hbtq-organisation.
Civilsamhället är starkt beroende av det internationella samfundet för sin
finansiella överlevnad. Lagen ger utrymme för statligt stöd, men är otydligt
formulerad. Få organisationer känner till eller drar nytta av den möjligheten.
Statligt stöd är endast öppet för organisationer som erbjuder
samhällstjänster, inte sådana som utövar rollen som granskare av makthavare
eller som deltar i policydialog och påverkansarbete.
Det civila samhällets utrymme att granska makthavare har begränsats sedan
konflikten inleddes 2012. Hot och attacker påverkar även kommentatorer
utan partipolitisk koppling och med en utpräglad akademisk profil. I vissa
fall har hoten, som på senare tid i ökad utsträckning sker i sociala medier,
varit så allvarliga att företrädare valt att tillfälligt lämna landet.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
I landets fängelser sitter enligt myndigheterna 15 300 fångar trots att
kapaciteten endast uppgår till 6 000. Godtyckliga frihetsberövanden
förekommer. Cirka en tredjedel av de fängslade väntar på rättegång. Bland
de fängslade återfinns minderåriga och personer som lider av mental ohälsa.
Misshandel och våldtäkt på fängelserna, samt avsaknad av grundläggande
hygien, mat och hälsovård är allvarliga problem. Mammor som fängslas och
har barn under fem år, fängslas tillsammans med sina barn.
Under den militära konflikten har Freedom House och landets ledande
människorättsorganisationen Liga dos Direitos Humanos (LDH) rapporterat om
summariska avrättningar och flyktingströmmar till Malawi. Flera
6 (18)
ouppklarade attacker har genomförts mot oppositionspolitiker och
företrädare för civila samhället, vilket bland annat lyfts fram av Human Rights
Watch.
Moçambique är ett ursprungs- och transitland för människohandel av män,
kvinnor och barn för sexuellt utnyttande och tvångsarbete. Barn tvingas
arbeta inom lantbruk, gruvindustrin och på marknader. Unga kvinnor och
flickor luras till städerna eller till Sydafrika och fastnar i slavliknande
förhållanden i hushållsarbete eller prostitution. Unga män och pojkar
utnyttjas genom tvångsarbete på jordbruk eller som gatuförsäljare och
tvingas inte sällan att arbeta flera månader utan betalning. Moçambique
används som transitland för att smuggla vidare människor från Sydasien.
Enligt amerikanska utrikesdepartementets rapport om människohandel anses
Moçambiques regering inte uppfylla minimikraven för att utrota
människohandel, men har gjort ansträngningar för att uppnå dessa krav.
Landet har ett högt antal offer för svåra former av människohandel, det vill
säga prostitution och tvångsarbete. Antalet utredningar av misstänkt
människosmuggling tredubblades mellan 2014 och 2015, medan antalet
dömda fall minskade från 31 till 11.
Moçambiques lag om människohandel inbegriper även handel med organ.
LDH värderar denna handel till 1,6 miljoner USD under de senaste tre och
ett halvt åren. Offren är främst fattiga personer på landsbygden som
kidnappas och försvinner. Kvinnor, barn och unga utgör 62 procent av
offren för organhandeln, varav en fjärdedel utgör handel med manliga
könsorgan som används i traditionella ritualer.
Det finns uppgifter om att drygt 100 attacker mot personer med albinism
genomfördes under 2014-2015, men mörkertalet anses vara stort då
attackerna framförallt äger rum på landsbygden. Offrens kroppsdelar
används i traditionella ritualer. FN:s oberoende expert för albiners rättigheter
berömde under sitt besök i Moçambique 2016 landets multisektoriella
handlingsplan för att förhindra attackerna samtidigt som oro uttrycktes för
bristen på finansiella medel för att genomföra planen.
Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i Moçambique 1990.
7 (18)
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden förekommer och drabbar särskilt utsatta
samhällsgrupper som fattiga jordbrukare samt personer som tillhör, eller tros
tillhöra, oppositionen. Uppskattningsvis 35 procent av de fängslade väntar
på rättegång. Vid fältbesök av justitieombudsmannen har det framgått att en
betydande andel av dessa är misstänkta för småskalig brottslighet som enligt
lagen inte bör leda till fängelsestraff.
Rättssäkerhet
Det finns endast cirka 300 domare i Moçambique och antalet advokater
uppskattas av branschsamfundet till ungefär 1 000 personer, varav endast en
tredjedel praktiserar yrket. För att hantera kapacitetsbristen finns det statliga
rättshjälpsinstitutet (IPAJ) som under de senaste åren väsentligt ökat sin
närvaro runt om i landet. Då majoriteten av landets försvarsadvokater är
verksamma i huvudstaden Maputo är ökad närvaro i resten av landet en
nyckelfråga. IPAJ:s tjänster präglas samtidigt av bristande kvalitet då
majoriteten av dess medarbetare är studenter med begränsad juridisk
kompetens.
Straffbarhetsåldern höjdes från 12 år till 16 år 2015.
Straffrihet
Det finns brister inom ramen för polisens maktutövande vad gäller att ställa
personer till svars för övergrepp såsom övervåld och godtyckliga
frihetsberövanden. Detta gäller inte minst ouppklarade attentat mot
företrädare för oppositionspartier samt akademiker och medlemmar i civila
samhället som engagerat sig i samhällsdebatten. Flera sådana fall är alltjämt
olösta, vilket kritiserats av Human Rights Watch som lyft fram ett tiotal
attacker.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Konstitutionen fastställer rätten till yttrandefrihet. I praktiken är den rätten
begränsad. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 har landet plats
87 av 180. Kritik mot regeringen tenderar att stämplas som opatriotisk,
oppositionsstyrd eller som språkrör för det internationella samfundet.
Politiskt motiverade attacker drabbar inte minst akademiker och journalister.
En journalist sköts till döds 2015. Enskilda journalister har också hotats
under den pågående konflikten. Under valåren 2014 och 2015 utsattes media
8 (18)
för ett ökat tryck, som bland annat innebar att flera lokalradiostationer
hotades eller tillfälligt stängdes ner.
Informationsfriheten garanteras såväl i konstitutionen som i lagen om rätt till
information. Den senare antogs i november 2014. Enligt lagen har
journalister och privatpersoner rätt att begära ut information från statliga
myndigheter. Bristande transparens inom statsförvaltningen utgör ett hinder
för tillgången till information. Begränsade resurser och kapacitet att upprätta
och underhålla myndigheters webbsidor är ytterligare ett hinder för tillgång
till information.
I straffrättslagstiftningen finns en bestämmelse som likställer förtal av
ledande statliga företrädare, däribland presidenten, med hot mot statens
säkerhet. Denna låg till grund för en uppmärksammad rättsprocess mot den
ledande akademikern Castel Branco i september 2015. Han friades då
domaren ansåg att det rört sig om politisk kritik snarare än förtal.
Ordföranden i Moçambiques pressetiska nämnd har kritiserat lagen för att
den strider mot skyddet av yttrandefriheten som garanteras i konstitutionen.
Moçambique har ett relativt stort och växande utbud av tidningar som
kritiserar media. Störst spridning har radio medan tryckt media fortfarande
når en begränsad grupp läsare. Inte minst kvinnor utanför de större städerna
har svårt att ta del av den tryckta pressen eftersom läskunnigheten är särskilt
låg bland dem. Även logistiska utmaningar begränsar tillgången.
Statligt ägd media är uttalat regeringsvänlig med stort inflytande från
regeringspartiet. Regeringskritisk media har svårare att verka då media
generellt är beroende av staten eller annonser från statliga företag, som ofta
har kopplingar till ledande företrädare i regeringspartiet. Självcensur
förekommer bland journalister och redaktörer av rädsla för hot och våld,
men även av rädsla för bortfall av annonsintäkter.
Mötes- och föreningsfrihet
Konstitutionen stipulerar skydd för mötes- och föreningsfriheten. Rätten att
delta i fredliga sammankomster, till exempel demonstrationer, inskränks
emellertid av staten. Demonstrationer har varit relativt ovanliga i
Moçambiques historia men har tilltagit sedan 2013. Medborgare behöver inte
ansöka om tillstånd för att anordna en demonstration utan enbart meddela
kommunen och polismyndigheten minst 72 timmar innan en sådan ska
9 (18)
hållas. På senare tid har ett antal planerade demonstrationer stämplats som
olagliga på tvivelaktiga grunder, som till exempel att formaliakraven i det
formella meddelandet som informerar om demonstrationer inte uppfyllts.
Inför demonstrationer har närvaron av beväpnad polis, inklusive
pansarfordon, ökat påtagligt, vilket skrämt undan potentiella deltagare.
Under 2016 utvisades en spansk aktivist som anordnat ett opinionsmöte. De
demonstrationer som på senare tid lyckats genomföras har haft relativt få
deltagare, vilket anses vara ett resultat av regeringens skrämseltaktik.
Fackföreningar har möjlighet att agera fritt i landet men är i praktiken nära
sammankopplade med regeringspartiet.
Religions- och övertygelsefrihet
Konstitutionen slår fast att Moçambique är en sekulär stat där alla har rätt att
utöva sin religion utan diskriminering. Majoriteten av invånarna är kristna,
medan muslimer utgör cirka en femtedel av befolkningen. Moçambique har
ingen statsreligion och religionsfriheten respekteras. Religiösa församlingar
har rätt att etablera skolor efter att de registrats hos justitieministeriet, men
offentliga skolor har inte rätt att erbjuda religionsundervisning.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Moçambique har ratificerat ILO:s åtta kärnkonventioner. En av landets
största utmaningar är att sysselsätta de mellan 300 000 och 500 000
ungdomar som årligen tar sig ut på arbetsmarknaden. I dagsläget är 40
procent i den yngre arbetsföra gruppen arbetslös. Undersysselsättningen är
en stor utmaning då de flesta inte tjänar tillräckligt. På arbetsmarknaden
skapar den informella sektorn 90 procent av alla nya jobb. Jordbruket
sysselsätter ungefär 80 procent av den moçambikiska befolkningen och 87
procent av kvinnorna.
Moçambikiska staten har infört flera reformer för att åtgärda problemen
med barnarbete. Barnarbete är särskilt utbrett inom jordbruk och
hushållsarbete.
10 (18)
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt konstitutionen har alla medborgare rätt till en god hälsa utan
diskriminering på grund av hudfärg, etniskt ursprung, födelseort,
utbildningsnivå eller kön. Läkarbesök är kostnadsfria och läkemedel
subventioneras. I praktiken utgör dock brist på läkemedel en betydande
utmaning och omfattande smuggling och illegal försäljning förekommer.
Bristen på adekvat sjukvård påverkar särskilt människor på landsbygden.
Enligt WHO uppgår sjukvårdspersonalen per 100 000 invånare endast till
64,5. Medelåldern är 56 år för män och 59 år för kvinnor.
Mödradödligheten uppgick 2015 till 489 per 100 000 levande födslar. Enligt
UNFPA är tidiga graviditer en viktig orsak till den höga siffran och mödrar
under 20 år utgör en femtedel av dödsfallen. Av dödsfallen skedde 51
procent i samband med födslar i hemmet. Bristande tillgång till kvalificerad
sjukvård är en orsak till den höga barnadödligheten som är nästan 68 per 1
000 levande födslar. I december 2014 antogs en ny straffrättslagstiftning i
Moçambique, som bland annat legaliserar abort. Abort är tillåtet utan
restriktioner före vecka tolv och med särskilda skäl upp till vecka 24.
Kunskapen om lagen är mycket begränsad, särskilt på landsbygden där även
medvetenheten om moderna preventivmetoder är låg.
Totalt 11,5 procent av befolkningen mellan 15 och 49 år är hiv-positiv, vilket
gör att Moçambique har den åttonde högsta hiv-prevalensen i världen enligt
UNICEF. Kvinnor utgör 58 procent av alla som lever med hiv. Även bland
ungdomar är det fler flickor än pojkar som är smittade. Tillgången till
bromsmediciner har ökat. År 2015 hade drygt 53 procent av de som lever
med hiv tillgång till antiretroviral behandling, att jämföra med drygt 34
procent två år tidigare.
Rätten till utbildning
Enligt konstitutionen har alla medborgare rätt till utbildning.
Grundskoleutbildning är gratis men inte obligatorisk. I genomsnitt har den
vuxna befolkningen, enligt UNDP, bara gått i skolan i drygt 3 år. Drygt 50
procent av befolkningen över 15 år kan läsa. Bland kvinnor är
analfabetismen genomgående högre, främst bland äldre kvinnor, men även
vid jämförelse av ungdomar mellan 15-24 år. Runt 56,5 procent av flickorna
och nästan 80 procent av pojkarna i det åldersspannet är läskunniga. En
övervägande majoritet av barnen börjar i skolan, men nästan 70 procent
slutar redan i lågstadiet, enligt UNDP, framförallt till följd av barnarbete och
11 (18)
tidiga graviditeter. Det finns fall då barn som lever med hiv nekats tillträde
till skolor eller stängts av till följd av föräldrarnas sjukdom.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Moçambique hade plats 180 av 187 länder i UNDP:s index för mänsklig
utveckling 2015. Trots en hög tillväxt lever fortfarande cirka 50 procent av
befolkningen under fattigdomsgränsen, enligt regeringens senaste
hushållsundersökning som genomfördes 2014–2015. Undersökningen mäter
konsumtionsfattigdom på basis av en grundläggande varukorg och
fattigdomsgränsen definieras på olika sätt i de 13 regionerna i landet.
Fattigdomen på nationell nivå hade enligt regeringen 2014-2015 minskat
med cirka 5 procent jämfört med sex år tidigare. Minskningen ägde
framförallt rum i städer i de södra delarna av landet, medan andelen som
lever i fattigdom i norr istället ökade med 10 procent. Beroendet av
familjejordbruk tillsammans med svårigheter att nå marknader,
transportleder och offentliga tjänster ökar befolkningens sårbarhet, bland
annat för väderförhållanden och klimatförändringar. Den demografiska
utvecklingen, där närmare hälften av befolkningen är under 15 år, innebär att
det faktiska antalet personer som lever i fattigdom varit relativt konstant
sedan mitten av 1990-talet.
Livsmedelsproduktionen bedrivs i huvudsak genom familjejordbruk som
ofta saknar tillgång till gödsel, bevattning, grundläggande infrastruktur och
som har svårt att få tillgång till finansiella tjänster. Livsmedelsproduktionen
per person har sjunkit under det senaste decenniet och befolkningen, särskilt
i städerna, har blivit allt mer beroende av importerade livsmedel. Denna
utveckling har bidragit till ökade inkomstskillnader.
Kronisk undernäring utgör en betydande utmaning, främst i landets norra
provinser. Strukturella orsaker till problemen finns, inte minst den svaga
infrastrukturen på landsbygden. Samtidigt motsvarar inte de resurser som
statsbudgeten allokerar till dessa regioner den stora andelen av befolkningen
som bor där eller de sociala utmaningarna. Torkan, som inleddes i november
2015 och väntas fortgå till mars 2017, har bidragit till att uppskattningsvis 1,5
miljoner invånare drabbats av matosäkerhet, enligt siffror från OCHA.
12 (18)
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING
Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Moçambiques konstitution förbjuder diskriminering på grund av kön.
Landet presterar bättre vad gäller indikatorer avseende kvinnors ekonomiska
och politiska deltagande jämfört med utbildning, hälsa och levnadsår.
Kvinnor är relativt välrepresenterade inom den politiska sfären på nationell
nivå. Däremot är den kvinnliga representationen på lokal nivå mer
begränsad.
Var tredje kvinna i åldern 15–49 år vittnar om att de utsatts för fysiskt våld
av sin partner och 12 procent av alla kvinnor över 15 år rapporteras ha
utsatts för sexuellt våld, enligt en studie av civilsamhällesorganisationen
Forum Mulher. Våld mot kvinnor är straffbart och det finns en specifik lag
gällande våld i hemmet. En positiv utveckling är att fler är medvetna om att
våld mot kvinnor är brottsligt och fler fall rapporteras till myndigheterna.
Hjälp till kvinnor som utsatts för våld i hemmet erbjuds genom ett integrerat
arbete som omfattar hälso-, inrikes- och jämställdhetsministeriet tillsammans
med civilsamhällesorganisationer.
Män kontrollerar ofta resurserna i hushållet och lönearbete utanför hemmet
är oftast mannens uppgift. Vad gäller arvs- och äganderätt förlorar kvinnor
och flickor fortfarande i praktiken arv och egendom till den bortgångne
mannens familj, trots att detta varit förbjudet sedan 1997. Moçambiques
familjerättslagstiftning ger kvinnor rätt till delar av den gemensamma
egendomen vid skilsmässa, men få är medvetna om denna lagstiftning.
Sedan år 2014 är abort tillåtet utan restriktioner före vecka tolv, och med
särskilda skäl upp till vecka 24, men kunskapen om denna rättighet är ännu
låg.
Barnets rättigheter
Enligt UNICEF hör Moçambique till de tio länder i världen med högst andel
barnäktenskap. Andelen flickor som gifter sig före 18 års ålder är 48 procent
och 14 procent före de fyllt 15 år. Samtidigt har en väsentlig minskning av
antalet äktenskap bland flickor under 15 år skett de senaste 20 åren.
Barns undernäring är ett allvarligt problem i Moçambique. Av alla barn
under fem år lider 43 procent av måttlig kronisk undernäring och 20 procent
13 (18)
av allvarlig kronisk undernäring, enligt hälsoministeriet. Enligt UNAIDS
rankas Moçambique som det tredje landet i världen för flest nya fall av hiv
bland barn. Av dessa har 36 procent tillgång till bromsmediciner, medan
motsvarande siffra för vuxna är 62,5 procent. Enligt ministeriet finns endast
68 barnläkare i hela landet och 12 miljoner barn under 15 år.
Siffror om förekomsten av utnyttjande och våld mot barn är begränsade
men flera studier visar att olika former av våld och övergrepp mot barn
förekommer i betydande utsträckning. Det är särskilt vanligt att flickor
utsätts för sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande och vanvård. Det
finns uppgifter om att lärare, poliser och arbetsgivare missbrukar sin
auktoritet och utsätter barn för övergrepp. Människohandel och
tvångsäktenskap är också utbrett. Enligt människorättsorganisationen Liga
dos Direitos Humanos (LDH) är barn med albinism särskilt utsatta för handel
med organ. Även barn som lever på gatan är utsatta för påtvingade
försvinnanden med organhandel eller sexuellt utnyttjande som syfte.
UNICEF uppskattar att 200 000 barn, främst pojkar, bor på gatan i
Moçambique.
I straffrättslagstiftningen som antogs 2015 höjdes straffbarhetsåldern från 12
till 16 år. Barn mellan 16 och 18 år kan anhållas och dömas i domstolen. De
kan därefter sitta av sina straff i särskilda ungdomsfängelser. Amnesty
International och LDH rapporterar att barn ofta sitter fängslade tillsammans
med vuxna till följd av platsbrist.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är förbjuden enligt
konstitutionen. Landets består av en mängd etniska grupper och det finns ett
trettiotal lokala språk. Förhållandet mellan dessa grupper präglas av tolerans.
Den kidnappningsvåg som drabbat huvudstaden Maputo sedan 2013 har
emellertid framförallt riktats mot affärsinnehavare med indiskt och
pakistanskt ursprung.
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Det rapporteras om få fall av våld mot hbtq-personer, men samkönade
sexuella relationer är fortfarande ett ämne som splittrar befolkningen,
medstora attitydskillnader mellan stad och landsbygd. Den nya
straffrättslagstiftningen innebar att landet i praktiken avkriminaliserat
14 (18)
samkönade sexuella relationer. Den tidigare lagen innehöll en artikel som
kunde tolkas som ett förbud, men som aldrig applicerats. Det är inte tillåtet
för samkönade par att ingå äktenskap.
Civilsamhällesorganisationer som arbetar för hbtq-personers rättigheter kan
verka i landet. Regeringen har dock hittills vägrat att erkänna landets största
hbtq-organisation.
Flyktingars och migranters rättigheter
Enligt UNHCR befinner sig cirka 23 000 flyktingar och asylsökande i
Moçambique, varav uppskattningsvis 10 000 tar emot hjälp från UNHCR i
flyktingläger. Majoriteten av flyktingarna kommer från Somalia och Stora
sjöregionen.
I samband med den pågående interna konflikten har antalet flyktingar från
Moçambique ökat, främst till Malawi enligt en studie från LDH. Antalet
moçambikier som flytt till Malawi, uppgick till 11 500 mellan juni och juli
2016. Enligt studien har personer framförallt flytt undan räder från
regeringsstyrkor som syftat till att finna Renamo-anhängare. Lantbrukare
vittnar om förföljelse, summariska avrättningar, tortyr, nedbrända hem och
hot från dödspatruller. Dessa uppgifter bekräftades i en studie av Freedom
House, som intervjuat 469 moçambikiska flyktingar i Luwanilägret i Malawi.
Av dessa rapporterade 98 procent att de flytt av politiska orsaker och drygt
85 procent rapporterade om övergrepp från regeringstrupper i
konfliktdrabbade områden.
En undersökning av Internationella migrationsorganisationen (IOM) i nio
områden i provinserna Sofala och Manica identifierade drygt 15 000
internflyktingar i november 2016, varav 89 procent hänvisade till oro för den
egna säkerheten som anledning för att inte återvända.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Moçambiques konstitution förbjuder diskriminering på grund av
funktionsnedsättning. Diskriminering av denna grupp är trots detta vanligt
inom utbildnings- och hälsosektorn samt på arbetsmarknaden.
Lagstiftningen stipulerar att skolor ska anpassas till barn med
funktionsnedsättning men detta sker sällan i praktiken, vilket innebär att
dessa barn ofta inte går i skolan. Enligt landets största organisation för
synskadade, Acamo, går endast 200 synskadade barn i skolan och bland vuxna
15 (18)
har ytterst få en formell anställning. Arbetsmarknadsdepartementet erbjuder
denna grupp viss kompetensutveckling.
Situationen för människor med psykisk funktionsnedsättning är särskilt svår.
Landet har enbart ett psykiatriskt sjukhus vilket är överfullt och saknar
resurser för att tillförsäkra patienterna grundläggande föda och mediciner.
Det är inte ovanligt att personer med psykisk funktionsnedsättning överges
av familjen och hamnar i hemlöshet. Moçambique har endast 0,04
psykiatriker per 100 000 patienter.
16 (18)
Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga
rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant
on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1993. Det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats. Det fakultativa protokollet
om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1993.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) och det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD)
ratificerades år 1983.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor,
Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women
(CEDAW) ratificerades år 1997. Det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt ratificerades år 2008.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or
Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 1999. Det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år 2014.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC)
ratificerades år 1994. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade
konflikter ratificerades år 2004. Det tillhörande protokollet om handel med
barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år 2003.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention
on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2012.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) signerades år 2008.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee
Convention) ratificerades år 1983. Det tillhörande protokollet ratificerades år
1989.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the
International Criminal Court (ICC) har inte ratificerats.
Regionala instrument
Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, African Charter on
17 (18)
Human and Peoples Rights (ACHPR), ratificerades år 1989
Tilläggsprotokollet om kvinnors rättigheter ratificerades år 2005.
Afrikanska stadgan om barnens rättigheter och välfärd, African Charter on the
Rights and Welfare of the Child, (ACRWC), ratificerades år 1998.
Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga
rättigheter, demokrati och rättsstatens principer
Inom ramen för biståndet stöder Sverige ett 60-tal
civilsamhällsorganisationer i Moçambique som arbetar med att främja
mänskliga rättigheter, inklusive rättigheterna för barn, kvinnor, äldre,
personer med funktionsnedsättning, personer med hiv samt hbtq-personer,
men även yttrande-, press- och informationsfrihet. Sverige bidrar även till att
ytterligare engagera valmyndigheterna, de politiska partierna och civila
samhället i valprocessen. Sverige stödjer också FN:s arbete inom sexuell och
reproduktiv hälsa och rättigheter med särskilt fokus på flickor och unga
kvinnor. Motverkande av barnäktenskap prioriteras särskilt. Inom offentlig
förvaltning ges stöd till Moçambiques motsvarigheter till Skatteverket,
Riksrevisionen och Statistiska centralbyrån.
I den senaste granskningen av Moçambique i FN:s universella
granskningsmekanism (UPR) gav Sverige rekommendationer som bland
annat rörde tortyr, barnäktenskap och hbtq-personers rättigheter.
18 (18)
