kari tarkiainen
Bibliotekarien Adolf Ivar Arwidsson
och spekulationerna om Finlands framtid
F
irandet av märkesåret 1809 har tagit något
olika former i Sverige och Finland, de två
länder som småningom uppstod till följd av
riksklyvningen. Tvåhundraårsminnet av riksdelningen har i Sverige upplevts med sorg i hjärtat
då det gamla av många krig präglade svenska
Östersjöimperiet detta år gick i graven men också
med glädje över det Bernadotteska, fridsamma
Lill-Sveriges tillkomst, som med tiden kunde utvecklas till ett folkhem. I Finland har det varit annorlunda. De positiva följder man uppfattat har
där varit många fler än i Sverige, trots att skilsmässan till att börja med smärtade. Landet, som
var ett underordnat område, till och med en avkrok i Sverige, fick genom skilsmässan år 1809 en
ny status och blev ett autonomt storfurstendöme,
något som med tiden kom att leda till full suveränitet och inträde i de självständiga nationernas
krets. Närheten till en storstad som S:t Petersburg
betydde en internationalisering av den intellektuella atmosfären och kejsarnas vilja att sopa
undan svenskminnena gav den finsknationella
rörelsen utrymme att växa. Detta hade knappast
kunnat ske utan stora våndor om de gamla banden med moderlandet Sverige hade hållit genom
revolutions- och Napoleonårens stormar.
Kungl. biblioteket förvarar i sina bestånd tryckta skrifter och arkivskatter, som mycket väl belyser stämningarna i Sverige och Finland ett par
årtionden efter skilsmässan. En av verkets chefer,
kunglige bibliotekarien Adolf Ivar Arwidsson, flitig författare och debattör, var finländare och sedan 1823 landsflykting i Stockholm. Han hade genom sin frispråkighet gjort sig omöjlig i reaktio-
nära ämbetsmäns ögon i storfurstendömet. Hans
korrespondens, skrifter, almanacksanteckningar
och mycket annat ingår i bibliotekets samlingar.
Men även vissa delar av en annan landsflyktig finländares, riksarkivarie Johan Jacob Nordströms,
kvarlåtenskap återfinns i Kungl. biblioteket. Han
bosatte sig i Sverige betydligt senare än Arwidsson, år 1846. Ursprungligen professor i folk- och
statsrätt vid universitetet i Helsingfors var han, i
motsats till sin äldre landsman, en man i staten
redan före avhoppet. Dessa två intellektuella flyktingars banor korsades många gånger. Denna artikel handlar om det första, osäkra och trevande
samröret – eller möjliga samarbetet – under åren
1838–1841.
Adolf Ivar Arwidsson.
63
Grundades storfurstendömet på lantdagen
i Borgå?
När Finland hade gått förlorat, glömdes landet
nästan bort i Sverige under ett par decennier till
följd av Karl XIV Johans fredliga Rysslandspolitik, som tog sin början genom mötet med Alexander I i Åbo år 1812. När Finland ändå kom på
tal, var grundtonen pessimistisk. Den forna östra
riksdelen var i händerna på arvfienden Ryssland
och skulle obevekligen russificeras till språk, kultur och samhällsförhållanden, trodde man. Lantdagen i Borgå betraktade svenskarna som förrädarnas olagliga sammankomst, eftersom freden
med Sverige ännu inte var en realitet vid tiden för
ständermötet och landet därför formellt en del
av riket. Annorlunda var det i det nyblivna storfurstendömet, där framtiden visserligen tedde
sig mycket oviss och censuren klippte vingarna
av det friare meningsbytet, men där ändå inga
stora katastrofer hade inträffat. En viss kult kring
Borgå lantdag år 1809 och kejsarens ädelmod
hade snart uppstått, mycket till följd av ärkebiskop Jacob Tengströms åsiktspåverkan, och man
ansåg åtminstone officiellt, att Finland hade blivit
lyckligt lottat under kejsar Alexanders spira. Den
länge åtrådda långvariga freden verkade ha blivit
en realitet och en inhemsk statsapparat med egna
styresmän hade uppstått. Och bäst av allt – inga
skatter behövde sändas till Stockholm! De ryska
belöningarna och gratifikationerna till de högre
tjänstemännen i Finland som stack i svenskarnas
ögon hade också gjort sitt till.
Just i fråga om karaktären på den egna staten
rådde det emellertid osäkerhet. Den moderna
forskningen med Osmo Jussila i spetsen anser, att
Finlands upphöjande till en stat under Borgå
lantdag är en ren myt. Ryssarnas syfte med ständermötet 1809 var inte att skapa en med speciella
konstitutioner försedd fast statsbildning, utan
lantdagen utgjorde en plattform för den nye härskaren att presentera sig inför delegaterna från ett
erövrat område och emotta deras trohetsed och
hyllning. I själva ärendelistan ingick inte konstitutionsfrågan utan fyra begränsade sakområden
– alla tangerande ekonomi – beträffande vilka
ständerna kunde framföra ”förslag” som kejsaren
inte behövde ta ställning till. De samtida orden
spektakel, ceremoni och parad karakteriserar
bäst vad som hände, menar Jussila. Syftet med
64
sammankomsten var att lugna sinnena i landet.
Men om statsgrundandet inte skedde på lantdagen, ägde det ändå rum i andra former och genom små steg under åren 1808–1819. Fasta gränser
ritades inte bara i väst vid Torne älv utan också i
öst genom att Viborgs län förenades med storfurstendömet, tull började uppbäras vid dessa gränser, en inhemsk regering eller senat uppstod – till
att börja med i Åbo, sedan i Helsingfors – ett rent
finskt organ med namnet ministerstatssekretariat grundades i S:t Petersburg för föredragning av
ärenden inför kejsaren, armén hemförlovades
men dess officerare fick enligt ett dekret av den 27
mars 1810 behålla sina löner och boställen, ett generalguvernörsämbete uppstod för att representera de ryska militära och civila intressena i landet. Allt detta skedde successivt på initiativ och
under medverkan av en rad finländare som Göran
Magnus Sprengtporten, Carl Erik Mannerheim,
Robert Henrik Rehbinder, Matthias Calonius,
Jacob Tengström, Johan Fredrik Aminoff, Gustaf
Mauritz Armfelt och många fler i samarbete med
höga ryska eller baltiska funktionärer, av vilka
Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, Mihail
Speranski, Mihail Barclay de Tolly och David
Alopaeus i tur och ordning var viktiga. Om man
särskilt skall plocka fram ett namn att sätta framför de andra, skulle detta vara Gustaf Mauritz
Armfelt, föredragande inför kejsaren som plan­
terade det gustavianska regeringssättet i nya omständigheter. Självhärskaren över alla ryssar var
inte despot över finländarna, utan utövare av den
gamla, visserligen mycket omfattande, svenska
kungamakten från Gustav III:s dagar.
Debatterna om Finland börjar på 1830-talet
När tystnaden om Finland slutligen bröts i Sverige, skedde det på två områden. För det första
började det på 1830-talet strömma ut krigsminnen, som ville förklara varför det hade gått så
illa i det finska kriget. För det andra togs frågan
om Finlands aktuella ställning under debatt. De
båda ämnesområdena ingick i varandra på det
sättet, att det till stor del var finländare som förde
pennan med adress till den finska opinionsmarknaden. Att skrifterna utkom i Sverige berodde
på att man ville undvika den ryska censuren. En
förenande länk i debatten var att en stor del av
denna bok- och artikelproduktion var ett verk av
bibliotekarien Adolf Ivar Arwidsson, antingen så
att han hade skrivit texterna eller så att han åtminstone hade redigerat och ”tvättat” dem.
Krigsminnena var på sätt och vis ett tryggare
ämne för författarna än Finlands statsskick – de
handlade trots allt om ren historia. Den första boken i raden var emellertid rysk, Paul van Suchtelens edition av sin fars, greve Jan Peter van Suchtelens, minnen Kriget emellan Sverige och Ryssland,
åren 1808 och 1809 (1835). Därefter kom snart med
vissa mellanrum hela tre inhemska skildringar.
De var Carl Johan Holms Anteckningar öfver fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 (1836), Gustaf Adolf Montgomerys Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809 (1842)
samt Magnus Björnstjernas Anteckningar i två
band (1851–1852). Adolf Ivar Arwidssons insats i
denna bokproduktion var att de tre senast nämnda skrifterna gjordes enhetliga till sin tendens.
Orsakerna till Finlands förlust var i dem Gustav
IV Adolf och den stora försumligheten beträffande landets försvar kombinerade med Rysslands
urgamla expansionsvilja. Sveaborgs kapitulation
tillmättes i arbetena en relativt liten betydelse.
De finska soldaterna prisades för sin tapperhet,
medan befälet ibland fick bära hundhuvudet för
overksamhet. Arwidsson ville överföra skulden
från finländarna, som många svenskar anklagade
för förräderi och svaghet, till de svenska beslutsfattarna. Finnarnas trohet, lidande och hjältemod prisades i alla tre böckerna. På det sättet
förmedlades bilden av ett tappert, blödande och
förrått folk till Johan Ludvig Runeberg. Särskilt
Mongomerys bok men också Holms lilla skildring gav diktaren gnistan till Fänrik Ståls sägner.
Runeberg skriver i den dikt som skildrar mötet
mellan fänriken och poeten i den första delen av
denna samling, som utkom 1848:
Jag tog den första bok jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift af onämnd man
Om sista Finska striden,
Den låg der häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.
Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjerta började att slå.
Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa hvarje rad.
Med Finlands statsskick stod det annorlunda till.
Om det rådde i Sverige stor oklarhet, och nästan
lika illa var tillståndet i Finland, där ovisshet om
framtiden var den dominerande känslan. Arwidsson hade i sin ungdom velat väcka de slumrande
opinionerna hemmavid och plantera en äkta nationalkänsla hos sina landsmän, men han hade
fått erfara att myndigheterna ställde sig negativa
till hans skriftställeri. Han hade på 1810-talets slut
och 1820-talets början representerat den europeiska romantikens och revolutionens idéer, oförenliga med den heliga alliansens principer. På
1830-talet var Arwidsson redan konservativ och
främmande för sin ungdoms rabulism, mycket
ettrigt avvisande mot tidens unga litterater, men
i gengäld hade landsflykten stärkt hans russofobi,
som utgjorde den röda tråden i allt vad han gjorde. Arwidssons rysskräck passade väl i det svenska politiska klimatet och upptogs med bravorop
av alla som var motståndare till Karl XIV Johans
fredliga östpolitik.
Meningsutbytet Hwasser–Kuoharinen
Debatten öppnades emellertid inte av den kunglige bibliotekarien, utan av professorn i medicin
vid Uppsala universitet Israel Hwasser. Denne
publicerade skriften Om Allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838). Hwasser
hade fungerat som professor vid universitetet
i Finland (först i Åbo, sedan i Helsingfors) åren
1817–1830, varefter han hade återvänt till födelselandet Sverige. Idén till sin bok hade författaren
fått av kungen själv, ty Karl XIV Johan hade vid
en audiens 1830 frågat honom hur man hade det
i Finland. Hwasser hade då inte kunnat svara på
frågan eftersom han fortfarande var – som han
senare uttryckte sig – en fånge åt sina fördomar.
Kungen hade, missnöjd med Hwassers reaktion,
replikerat att det var av yttersta vikt för freden i
Norden och hela Europa, att finländarna var nöj-
65
da med sin nuvarande ställning och
ningen av sin skrift genom att
uppnådde lyckan och välståndet.
göra dess författarfråga till ett disDessa kungsord blev den gnista
kussionsämne. Han ville låta påsom fick medicinaren i Uppsala att
skina att pamflettisten var någon
börja fundera över sina fördomars
annan än han själv och att denne
giltighet (man gissar, att de kretsade
någon bodde i Finland. I realitekring den i Sverige vanliga pessimisten avslöjades Arwidsson nästan
tiska synen på Finlands framtid) och
omgående.
spekulera över vilka banor utveckIsrael Hwasser själv gissade gelingen kunde ta i det östra grannnast vem Kuoharinen var. Han
landet. Hwasser skapade en mäktig
brydde sig emellertid inte så
vision om Finlands roll som förmedmycket om Arwidsson, men när
lare av den västeuropeiska civilisatiohan också fick mothugg av Erik
nen till Ryssland. Finland skulle bli
Gustaf Geijer i ett antal artiklar,
en kulturbrygga mellan Europa och
Israel Hwasser.
kompletterade han sin syn på den
Asien, och despotismen i kejsarriket
finska statsförfattningens grunder
skulle lindras av västanfläkten från storfursten­ i pamfletten Om Borgå lantdag och Finlands ställdömet. Beslutet på Borgå lantdag hade fått fin- ning 1812 (1839). Där framförde han åsikten att
narnas slumrande nationalitet att slå ut i blom. finländarna hade slutit en förbindelse med kejsar
Medicine professorn brydde sig visserligen inte så Alexander om ett statsförbund och att de hade
mycket om de nationella vetenskaperna och kon- fått löftet ”att utgöra en stat för sig”. Författaren
sten i Finland, utan ansåg att det främst var na- var en av de första att hävda att Finland var en stat
turvetenskaperna och medicinen som stor­fursten­ som själv kunde styra sina öden. I Finland läste
dömet borde ägna sig åt att exportera österut.
man Hwassers skrifter med en stigande häpnad
Strax efter Hwassers första pamflett fattade och stämplade dem som fantasier. August SchauAdolf Ivar Arwidsson pennan och skrev under man skrev att man i Finland fann det lyckligt om
pseudo­nymen Pekka Kuoharinen en motskrift Hwassers åsikt stämde – och så borde det egent­
med titeln Finland och dess framtid (1838). Kuoha- ligen vara – men att verkligheten i själva verket
rinen betyder ”Snöparen”, ”Kastreraren” och det var betydligt dystrare.
var uppenbart, att författaren ville förneka den
Därefter fattade Pekka Kuoharinen pennan en
positiva bild av Finlands tillstånd och utveck- gång till, denna gång för att komplettera den nya
lingsmöjligheter som Hwasser hade uppmålat. upplagan av sin skrift med uppsatsen ”Erinringar
Skriften tar dels upp en rad brister och olaglighe- vid skriften om Borgå Landtdag och Finlands
ter i landets regering, men behandlar dels också ställning 1812” (1840). Innehållet var i stort sett en
Borgå lantdag, som enligt författaren ingalunda upprepning av vad han hade sagt redan tidigare,
stadfäste 1772 års regeringsform och 1789 års för- men stilen ännu hätskare. Finland var en med
enings- och säkerhetsakt som storfurstendömets vapenmakt erövrad rysk provins. Dock tackade
grundlagar. Finland hade därför på två decennier Kuoharinen sin kombattant för det varma intressteg för steg utvecklats till en rysk provins, som se som denne hade visat finländarna.
trots en på sina ställen spirande nationalanda
snart liknade vilket ryskt guvernement som helst.
Olli Kekäläinen framträder
I motsats till Hwasser skrev Arwidsson att finländarna längtade efter svenskt styre, men att den Så långt hade debatten flutit som alla andra mejärnhårda censuren höll dessa önskemål nere. ningsbrytningar med två tuppar som slogs mot
Framtidsutsikterna tedde sig allt som allt dystra.
varandra. Nästa år utkom i Stockholm emellerMan kan fråga sig, varför Arwidsson uppträdde tid en skrift författad av en ny pseudonym, Olli
i skydd av en pseudonym. Han var redan stämp- Kekäläinen (”Olof Antändaren”), och med titeln
lad som en bitter motståndare till tsarregimen, Finlands nuvarande Stats-Författning (1841). Dess
och en försyndelse till betydde inte så mycket. syfte stod på pränt redan på titelsidan: ”Ett förFörklaringen är troligen att han ville öka sprid- sök att förena de stridiga åsigterna hos Herrar
66
Hwasser och Pekka Kuoharinen.” Denna gång
var hemligheten kring pamfletten tätare eftersom bokens stil tycktes avvika från Arwidssons
vanliga, pompösa och effektladdade prosa, och
dessutom fann man det underligt om Arwidsson
plötsligt skulle ha ändrat sina åsikter. Pamfletten
föreföll i samtidens ögon att vara ett arbete av någon annan auktor och Arwidsson själv gjorde i
sina brev och yttranden sitt yttersta att lägga ut
rökridåer kring författarfrågan. Vad ville Kekäläinen ha sagt?
Pseudonymens omfattande plädering gick ut
på att storfurstendömet Finland hade uppstått
genom en statsrättsligt bindande akt mellan kejsaren och hans undersåtar, och den kunde inte
ändras utan finländarnas samtycke. Denna tanke
utvecklades grundligt i boken – författaren stödde
sig på en rad statslärda och filosofer från Grotius,
Pufendorf, Vattel, Grubbe, Pölitz och Christian
von Wolff ända till Hegel, som var samtidens stora
namn. Eftersom Finlands ställning byggde på en
överenskommelse var landet också en stat med
inre autonomi – här sammanföll Kekäläinens
tanke med Hwassers – och därför borde tingens
ordning vara bättre i landet än vad Kuoharinen
hade påvisat. Denne hade enligt Kekäläinen
helt rätt i fråga om kryperiet, censuren och korruptionen östanhavs. I framtiden borde Finland
utveckla en egen nationell kultur, som kunde
ge landet kraft och uthållighet att stå emot utifrån kommande tryck. I motsats till Arwidssons
övriga skrifter krävde författaren inte att denna
kultur skulle vara finsk. Där ligger en viss skillnad
som antyder att författaren kanske var om inte
svekoman, så åtminstone neutralist i språkfrågan,
en sådan man som Nordström. På de tre sista sidorna slog sedan pseudonymen upp sin djärvaste
framtidsvision för storfurstendömet – i försiktiga
ordalag siade han om att Finland en gång skulle
bli självständigt. Denna tanke har i äldre fennomani gjort att Kekäläinen-skriftens författare
uppfattats som en nationell väckare och visionär,
sådan som också Arwidsson ansågs vara. Det är
att märka, att varken Kekäläinen eller Arwidsson
var rena hegelianer, utan båda representerade naturrätten. Det var endast pamflettens idé i sig som
var hegeliansk: den följde tankemodellen tes–
antites–syntes genom att försöka förena Hwassers
och Kuoharinens uppfattningar.
Tre försök att lösa författarfrågan Kekäläinen
Debatten om vem Kekäläinen var har i finsk
historieforskning gått i tre omgångar. Relativt
många samtida ville se professorn i statslära i Helsingfors Johan Jacob Nordström som författare
med tanke främst på bokens stil – som ansågs
främmande för Arwidsson – och vetenskapliga
innehåll – som bättre passade en statslärd mans
penna än en rabulists fjäder. Nordström var en
lämplig kandidat till Kekäläinen också därför att
hans ställning var känslig – han levde i Finland,
hotad av allehanda repressalier, och därför antagligen villig att dölja sin identitet under en pseudonym. I verkligheten hade Nordström under
denna tid spirande förbindelser med Arwidsson
genom olika Stockholmsbesök. Hans muntliga
föreläsningar i statslära i Helsingfors år 1842, året
efter Kekäläinen-bokens publicering, är i stort
sett identiska med innehållet i dennes skrift. Han
måste därför åtminstone ha känt till fenomenet
Kekäläinen även om likheten givetvis inte är något bindande bevis för att han själv också skulle
ha varit denna pseudonym.
Den första debatten i fråga om författarens
identitet gick förbi på 1840-talet utan att någon
säkerhet om Kekäläinens identitet uppstod i offentligheten. Nordströms namn hade dock redan
förts fram. Det andra meningsutbytet ägde rum
på 1870-talet, strax efter Nordströms frånfälle 1874.
Då menade en nekrologför­fattare att den statslärde professorn, sedermera riksarkivarien, skulle
ha författat skriften. Denne fick genast mothugg
som byggde på Arwidssons brevväxling med sin
vän Engelbrekt Rancken och med Fabian Collan.
Pro­blemets kärna var att Arwidsson i vissa brev
hade medgivit, men i andra åter förnekat sig vara
fader till Kekäläinens skrift. Detta hade varit ett
drag i hans taktik att slå blå dunster i samtidens
ögon. Debattörerna byggde sina utsagor på olika
källor och problemet kunde inte lösas. Dock talade det till bevisföring kraftigaste bidraget, Oskar Ranckens biografi Adolf Ivar Arwidssons landsförvisning (1879), starkt för Arwidsson som Kekäläinens rätta identitet.
Den tredje debatten utspelades i vår samtid,
på 1960- och 1970-talen. Författaren till denna
artikel minns ännu mycket väl när ett licentiand­
seminarium i historia, lett av professor Eino
Jutikkala, elektrifierades av ordväxlingen mel-
67
lan Olavi Junnila, som höll på att skriva en doktorsavhandling om Arwidssons år i Sverige, och
Matti Klinge, som utan någons vetskap just fått
färdig för tryckning en uppsats om Kuoharinen
och Kekäläinen för Svenska Litteratursällskapets
publikationsserie 1968. Dessa ännu mycket unga
historiker hade kommit till diametralt motsatta
åsikter om pseudonymernas identiteter: den förre
förfäktande Arwidsson som far till de bägge pamfletterna, den senare Nordström. De hade båda
grävt i manuskript förvarade på Kungl. biblioteket i Stockholm. Junnila vidareutvecklade sedan
sin syn i en grundlärd doktorsavhandling 1972,
varefter meningsutbytet efter ytterligare någon
replikväxling småningom dog ut.
I själva verket föreligger det en bekännelse ur
Arwidssons penna, som borde ha satt stopp för
akademiska gräl av detta slag redan tidigare. I
manuskriptsamlingen på Kungl. biblioteket finns
det interfolierade exemplar av skrifterna med
Arwidssons egenhändiga anteckningar (signum
D 1435), där han erkänner sig vara såväl Kuoharinen som Kekäläinen och förklarar pamfletternas
tillkomsthistoria. Dateringarna i anteckningarna
visar att de är gjorda åren 1844–1845. Han skriver
att när han satte igång att författa en motskrift
mot Hwassers arbete, var han övertygad om att
allt vad denne hade satt på pränt var fel. Under
skrivandets gång fann han emellertid att medicine professorns grunduppfattning om Finlands
ställning var riktig, men optimismen i övrigt obefogad. Därför skrev han först Kuoharinens bok
och väntade sedan nervöst på att Hwasser skulle
reagera. Väntan tog ett helt år, men när Hwassers
andra skrift hade utkommit var det dags att låta
trycka Kekäläinens gensaga. Också anteckningarna i Arwidssons almanackor visar i detalj när och
hur han hade sysslat med sin sista skrift, läst korrekturet och umgåtts med tryckeriet, detta utan
att någon annan tycks ha medverkat i projektet.
Mödan med pamfletten tycks ha tagit nästan ett
halvår kring årsskiftet 1840–1841.
Det är uppenbart att Arwidsson adresserade
eftervärlden när han tecknade dessa rader i sina
interfolierade bokexemplar. Han ville visa hur
han hade kokat ihop en litterär strid för att väcka
diskussion i sitt forna hemland och få den bildade klassen att intressera sig för landets ödesfråga. Projektet hade lyckats dåligt, ty efterfrågan
på pamfletterna var ringa och Arwidssons bror
fick ärva en betydande restupplaga av dem båda.
Frågeställningen hade dock fortsatt att leva i
Finland och och dess framtid. A. I. Arwidssons interfolierade och egenhändigt kommenterade
exemplar. Kungl. biblio­teket, Hs D 1435.
68
vidare­utvecklad och förfinad form i Nordströms
statsrättsliga föreläsningar, vilkas manuskript för
övrigt också förvaras på Kungl. biblioteket.
Man kan fråga sig, och detta har Matti Klinge
också gjort, om inte Arwidssons skildring av den
planerade intrigen har smak av en efterhandskonstruktion. Det har den helt visst, eftersom ingen
i förväg kan planera vilka turer och vändningar
en debatt kan komma att få. Snöparens och Antändarens strid hade lätt kunnat urarta totalt
och bli någonting helt annat. En liten misstanke
föreligger ändå, trots Junnilas minutiösa bevis­
föring, att Arwidsson i sina händer skulle ha fått
ett främmande underlag till Kekäläinen-skriften,
som han sedan redigerat i egen anda precis på
samma sätt som han tidigare gjort med de militärhistoriska skrifterna.
Vem skulle Snellman ha gillat?
För att själv kasta fram en brandfackla i diskussionen vill jag här till slut föra fram ett tredje potentiellt författarnamn – Johan Vilhelm Snellman. Om
det fanns en person som verkligen skulle ha velat
sammansmälta Hwasser och Arwidsson, så var det
han. Snellman uppskattade Hwassers lojalism och
dyrkade Arwidssons nationalism fastän han senare, på något äldre dagar tog avstånd från emigranternas politiska aktiviteter i Sverige. De båda författarnas tankevärld fortsatte att leva hos honom.
Snellman besökte Hwasser i Uppsala våren 1840
och blev god vän med honom, och om Arwidsson
skrev han uppskattande ord efter Krimkriget, då
han började skapa en filosofi och ett program för
fennomanin. Och vad som är viktigast – Snellman
vistades i Stockholm 1839–1840 före sin tyska resa
och återigen 1841–1842 efter nämnda resa. Under
den senare vistelsen skrev han sitt stora arbete Läran om staten (1842). Det har i sig föga likhet med
Kekäläinens tankar men behandlar ju också ett
annat, mera allmänt ämne. Denna svenska tid var
utomordentligt betydelsefull för Snellman. Den
tsaristiska byråkratin hade fjättrat hans utveckling i hemlandet – nu blommade han ut. Hans
världsåskådning tog form, och det idealtillstånd
som han skisserade för Finland i sina senare ar­
beten hade drag av 1840-talets Sverige.
Om Arwidssons första tid i Åbo på 1810- och
1820-talen skrev Snellman uppskattande i Litteraturbladet år 1861, att tanken på en egen nation
hade skapats av denne bara 16 år efter Henrik
Gabriel Porthans död. Denna tanke ”lydde kort
uttryckt: svenskar äro vi icke, ryssar kunna vi
icke blifva; vi måste vara finnar; och vidare:
svenskan är svenskarnas språk, ryskan är ryssarnes; finnarne måste äfven vara berättigade att
äga sitt språk, och lyckligtvis äga det ett sådant”.
Denna mening har många gånger felaktigt lagts
i Arwidssons mun, men den är inte ett citat, utan
Snellmans tolkning av dennes politiska budskap.
LI TTERATUR
Junnila, Olavi. ”Ruotsiin muuttanut Adolf Iwar Arwidsson ja
Suomi (1823–1858)”. Historiallisia Tutkimuksia 87 (1972).
Junnila, Olavi. ”Kring Adolf Iwar Arwidsson och Johan Jakob
Nordström: Pekka Kuoharinenn och Olli Kekäläinen som
språkrör för Adolf Iwar Arwidssons åsikter”. Historisk tidskrift för Finland (1974), s. 18–44.
Junnila, Olavi. ”Arwidsson Ruotsissa”. I Adolf Ivar Arwidsson:
Näkijä ja tekijä, red. Mauno Jokipii, s. 95–152. Jyväskylä:
Atena, 1992.
Jussila, Osmo. Suomen suuriruhtinaskunta 1809–1917. Helsinki:
WSOY, 2004.
Klinge, Matti. ”Adolf Ivar Arwidsson eller Johan Jakob Nordström? Kring pseudonymerna Pekka Kuoharinen och Olli
Kekäläinen”. Historiska och litteraturhistoriska studier 43,
s. 55–86. Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i
Finland. Helsingfors, 1968.
Klinge, Matti. ”Kring Arwidsson och Nordström. Olli Kekäläinen ännu en gång”. Historisk tidskrift för Finland (1974),
s. 110–113.
Klinge, Matti. Finlands historia, 3. Helsingfors: Schildts, 2004.
Klinge, Matti. Poliittinen Runeberg. Översättning till finska:
Marketta Klinge. Helsinki: WSOY, 2004.
Lindman, Sven. Johan Jacob Nordström: Hans samhällssyn och
politiska personlighet, 1: Tiden intill 1854. Acta academiae
Aboensis. Humaniora XVI.2. Åbo, 1948.
Lindman, Sven. ”Nordström och Arwidsson”, Historisk tidskrift
för Finland (1974), s. 45–52.
Rommi, Pirkko. ”Tienhaarassa – nuoren Arwidssonin poliittinen toiminta. Adolf Ivar Arwidsson”. I Adolf Ivar Arwidsson:
Näkijä ja tekijä, red. Mauno Jokipii, s. 9–24. Jyväskylä: Atena,
1992.
Runeberg, Johan Ludvig. Samlade arbeten, 4. Helsingfors: Theodor Sederholm, 1861.
Savolainen, Raimo. Sivistyksen voimalla: J. V. Snellmanin elämä.
Helsinki: Edita, 2006.
Tarkiainen, Kari. Finnarnas historia i Sverige, 2: Inflyttarna från
Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809–1944.
Utgiven genom Finska historiska samfundet, Helsingfors, och
Nordiska museet. Stockholm: Nordiska museet, 1993.
Tarkiainen, Kari. ”Arwidsson, Adolf Ivar (1791–1858), kansallinen
herättäjä, kirjastonhoitaja”. I Suomen Kansallisbiografia, 1,
s. 403–406. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2003.
Tommila, Päiviö. Suomen autonomian synty 1808–1819. Helsinki:
Edita, 2008.
69
