Vikingbataljonen på västfronten
Ordet ”Vikingbataljonen” får kanske de flesta läsare att tänka på Waffen-SS,
men faktum är att det redan fanns en sådan bataljon i Canadas armé och under
andra världskriget i USA:s. Jag hade turen att få lära känna en av svenskarna
i den amerikanska vikingbataljonen.
Av Lars Gyllenhaal
Bataljonen sattes upp 1942 och kallades ursprungligen
bara 99. infanteribataljonen. Den var liksom 10. amerikanska bergsdivisionen länge baserad i Colorados snötäckta berg. Båda förbanden hade skidåkning och vinterkrigföring som specialitet och det var därför naturligt
att de attraherade män från Norden. Ett okänt antal
svenskamerikaner for med 10. bergsdivisionen till alpstriderna i Italien. Antalet i 99. bataljonen har inte gått
att fastställa, men de var sannolikt minst tjugo. Några
soldater födda i Finland eller med finska föräldrar fanns
också.
Bataljonens absoluta merpart var norrmän och norskamerikaner och detta satte sin prägel på förbandets
stil. Detta hade också från allra första början varit meningen, för den amerikanska militärledningen ville ha ett
”norskt” förband. Varför? De norskättade i bataljonen
brann för att få göra en verklig insats i Norge. Till slut
blev det också så, men innan dess hann bataljonen uträtta en del annat.
Norska talades ofta i stället för engelska och alla i
förbandet, inklusive de som saknade nordiska rötter,
kom att använda vissa norska uttryck.
Under striderna i väst hösten och vintern 1944
ska dess soldater ha ryckt fram så snabbt att
soldaterna i de närbelägna stridsvagnsenheterna klagade – Shermanvagnarna hann helt enkelt
inte med i det höga tempot!
Svenskamerikanen Birger Johansson hade ingått i 10.
bergsdivisionen, men fått byta till 99. bataljonen. Sivert
Windh från Hässleholm minns att det i hans kompani
fanns tre till som var födda i Sverige samt några fler av
svensk härkomst. Windh hade under sin tid i bataljonen
ett diffust medborgarskap, eftersom han svurit trohetseden till USA men skulle få sina medborgarskapsdokument först i samband med sin utryckning.
Tysk ubåt avgjorde
Skånske Sivert Windh hade inte slagit sig ned i USA
före kriget, så han var alltså ingen utvandrare. Men hur
hamnade han då i US Army? Jo, han arbetade som sjöman på världshaven när andra världskriget bröt ut. På
väg från Sydamerika torpederades hans skepp 1942 av
en tysk ubåt strax utanför New York. Flera av hans kamrater sårades. Sedan tidigare var Windh arg över att
Sverige hade släppt tyska trupptransporter igenom
Sverige. När han lyckats ta sig i land var han så pass arg
på tyskarna att han anmälde sig som frivillig mot Hitler.
Han skrev på för amerikansk krigstjänstgöring.
Så här uttryckte Sivert betydelsen av den tyska ubå-
NEDERLÄNDERNA
STORBRITANNIEN
Arnhem
TYSKLAND
London
BELGIEN
Mechelen 5
Tilff 7
Valenciennes 4
Plymouth
6 Wurselen
10 Aachen
8 Malmédy
Bastogne
Cherbourg
2
Omaha
Beach
1
Barneville
Elbeuf
3
9
Paris
FRANKRIKE
1. 22 juni 1944
2. 30 juni 1944
3. 26 augusti 1944
4. 9 september 1944
5. 15 september 1944
6. 16 oktober 1944
7. 23 november 1944
8. 19 december 1944
9. 22 januari 1945
10. 4 april 1945
ten för mig: ”Hade inte ubåten dykt upp så hade det nog
inte blivit något av det för min del.”
Som skåning var Windh inte så bergserfaren, men
han fann sig tillrätta i Camp Hale i Colorado i 99. infanteribataljonen. Man övade alla former av bergskrigföring: till fots, på skidor, snöskor, med hjälp av jeepar,
Vikingbataljonens armsköld hade givetvis ett vikingaskepp. Bildkälla: Bill Hoffland
Vikingarna på vintermarsch i Colorado med snöskor och
slädar. Bildkälla: Sivert Windh
bandvagnar (Weasel) och mulåsnor. Man testade nya
vinteruniformer baserade på expeditionskläder.
President Roosevelt hyste ett särskilt intresse för bataljonen och inspekterade den personligen under påsken 1943, vilket givetvis slogs upp stort i bataljonens
egen tidning Viking.
Till nytt specialförband
På våren 1943 blev det klart att bataljonen knappast i
sin helhet skulle kunna skickas till Norge förrän västallierade styrkor återtagit Frankrike. Så öppnade sig ändå
en möjlighet att kanske få göra en insats i Norge före
den stora invasionen. Den nya amerikanska underrättelsetjänsten Office of Strategic Services (OSS) hade i
slutet av 1942 fått mandat att uppsätta egna kommandoförband: Operational Groups (OGs). OSS ville ha OGs
efter etniska principer för att operatörerna redan skulle
vara anpassade till operationsplatsen. Givetvis smälter
en norrman eller norskamerikan bättre in i Skandinavien
än en vanlig amerikan.
När OSS i juni 1943 ville skapa en OG om etthundra
man för uppdrag i Norge eller övriga Skandinavien sökte man givetvis upp männen i 99. infanteribataljonen. På
så sätt kom mer än två tredjedelar av OSS Norwegian
Special Operations Group (NORSO) att bestå av soldater från Vikingbataljonen.
I september 1943 klev resten av Vikingbataljonen ombord på ett stort passagerarfartyg som förde dem till
Skottland. Bataljonens veteraner mindes att maten ombord var så förskräcklig att många valde att livnära sig
på det godis och den läsk som såldes ombord. Framme
i Skottland klev de ombord på ett tåg som förde dem till
Perham Downs Camp i engelska Wiltshire. Där fick de
ytterligare utbildning i infanteritaktik och olika vapen.
Ron (Sivert Rune) Windh vid minnesmärket över OSS
NORSO:s fallskärmslandning i jämtländska Lien (i Krokoms kommun). Foto: Lars Gyllenhaal
Vikingbataljonen provade i Camp Hale en rad olika
anoraker och andra klädesplagg för att finna bästa
möjliga klädsel. Bildkälla: Sivert Windh
Därefter sändes de till Glenusk Park i Wales för att
genomgå en ny typ av bergsutbildning. Där fick de även
lära sig samverka med stridsvagnar.
Bataljonen sattes inte in i Normandie på själva Ddagen, utan landsteg av flera skäl först den 21 juni på
Omaha Beach. Hårda strider fanns dock kvar att utkämpa.
När Vikingbataljonen intog Cherbourg den 30 juni
fann man ännu varm mat övergiven av tyska soldater.
Givetvis åt man upp den.
Mot Waffen-SS
När de tyska styrkorna i Normandie försökte retirera
bortom floden Seine hade de bara två övergångar att ta
sig över. Elbeuf låg vid en av dessa övergångar och
hölls av resterna av en av Luftwaffes markdivisioner och
SS-pansardivisionen ”Hitlerjugend”, bemannad av särskilt fanatiska soldater som nyss tillhört Hitlers ungdomsrörelse. 2. amerikanska pansardivisionen understödd av Vikingbataljonen fick uppgiften att driva bort
dessa förband för att ta kontrollen över Seine och därmed skära av reträttvägen för tyskarna. Det var inte alltid Vikingbataljonen hade pansar intill sig, men den
lyckades ändå på kort tid och med relativt små förluster
inta Elbeuf.
Chefen för 2. amerikanska pansardivisionen sade om
vikingarna att de var det enda infanteriförband han stött
på som man hade svårt att hålla jämna steg med.
Med tanke på att det fanns drygt sextusen norrmän i
Waffen-SS kan man undra om några av dem kom i strid
med de amerikanska vikingarna. Det är dock inte särskilt troligt, eftersom endast någon enstaka norsk SSsoldat var på västfronten. Däremot var det så att några
av de amerikanska vikingarna hade släktingar i WaffenSS. Exempelvis Alf Dramstad från Östfold hade en bror
som stred i SS-uniform på östfronten. Dessutom var det
nära att en svensk SS-officer kom i strid med den amerikanska Vikingbataljonen, för i Normandie tjänstgjorde
Thorkel Tillman från Örebro som krigsreporter ansluten
till just SS-divisionen ”Hitlerjugend”. Eftersom han stupade redan den 20 juni var han dock inte med om striderna kring Elbeuf.
Mot Skorzenys specialförband
Hösten 1944 stred bataljonen på en rad platser i nordöstra Frankrike och kort före jul anfölls man av ett av
andra världskrigets märkligaste tyska förband.
Den 21 december 1944 var Vikingbataljonen ett av de
förband som angreps av SS-legenden Otto Skorzenys
Panzer-Brigade 150. Detta unika förband bestod av tyskar utklädda till amerikanska soldater. En del av dem var
duktiga på engelska och de for fram i erövrade allierade
fordon samt några tyska som gjorts om för att se ut som
allierade. Genom bataljonens och den större 30. infanteridivisionens hårdnackade försvar misslyckades dock
både bluffen och angreppet.
En del av de amerikanska fordon som Skorzenys män
Tre vikingar i Camp Hale med den vändbara anorakmodell
som senare blev populär även inom NORSO. Soldaten till
höger är Windh. Bildkälla: Sivert Windh
hade fört in i området lyckades vikingarna ta oskadda
så att de åter kunde användas mot tyskarna. Bluffen
fortsatte dock att ha viss effekt under en tid, eftersom
alla vanliga amerikanska soldater nu blev väldigt känsliga för amerikaner som talade med brytning, särskilt
”tysk” brytning. De soldater som vuxit upp i Norge eller
något annat nordiskt land talade inte sällan med brytning och blev därför i flera fall omhändertagna eftersom
man misstänkte att de kunde vara Skorzeny-män.
Hur gick det då för min vän Sivert Windh i striderna
1944? Han landsteg i Normandie och var med i strid
ända tills han sårades i Belgien. Efter att han hämtat sig
från detta övergick han till det tidigare nämnda OSSförbandet NORSO. Windh och två svenskamerikaner
blev det svenska inslaget i NORSO. Windh blev kulspruteskytt i det nya förbandet, medan Fred Johanson och
Robert Anderson bägge blev sjukvårdare.
NORSO hade väntat i över ett år på att få utföra specialuppdrag i Norden och i avvaktan på det slipat sina
kunskaper och färdigheter. I början av 1945 var de
emellertid rejält otåliga, för de ville komma till Norge
innan kriget tog slut.
I mars 1945 var det till slut dags för skarp insats i
Norden för Windh. Hans närmaste chef var nu major
William Colby, senare chef för hela CIA.
Sivert Windh fick vara med om att av misstag bli
släppt i fallskärm över sitt eget hemland, och en tid interneras som amerikansk soldat i Sverige. När han till
slut släppts av den svenska säkerhetspolisen tog han
Skånske Sivert Windh i Colorados snöklädda berg.
Bildkälla: Sivert Windh
sig vidare till Norge, där han deltog i sabotage av tyska
transporter i krigets slutskede.
Militärt är det osäkert hur mycket NORSO:s järnvägssabotage i mellersta Norge betydde. Den politiska betydelsen blev dock desto större – man signalerade
USA:s långsiktiga intresse inte bara för Norge utan även
Sverige, vars territorium vid flera tillfällen användes av
NORSO. William Colby skulle återkomma till Sverige
1951 och arbeta med svenska stay-behind, hemliga
motståndsnätverk som skulle aktiveras i händelse av en
sovjetisk invasion.
NORSO-sjukvårdaren Robert Anderson överlevde
inte norgeoperationen. Planet han skulle hoppa från kol-
Det övades en hel del med
snöskor inom bataljonen.
Bildkälla: Sivert Windh
Sivert Rune Windh från Hässleholm iklädd sin amerikanska permissionsuniform under utbildningen i USA.
Bildkälla: Sivert Windh
liderade med ett fjäll. Både Fred Johanson och Sivert
Windh kom tillbaka till USA.
Vikingar vaktade Hitlerguld
Hur gick det då för de övriga vikingarna i krigets slutskede? Från att ha fungerat som vanligt infanteri fick
bataljonen våren 1945 särskilda uppgifter: att spåra upp
Vikingar under rast. Bildkälla: Sivert Windh
nazistiska partifunktionärer. Delar av Vikingbataljonen
var med om att befria Buchenwald med dess koncentrationsläger.
Den 12 april 1945 betroddes bataljonen med att flytta
en tredjedel av den tyska statens guldreserv samt flera
konstskatter som stulits av tyska ockupationsstyrkor.
Uppenbarligen litade man på vikingarna och så vitt känt
ska ingen av dem ha berikat sig.
Vid Norges kapitulation skickades bataljonen att delta i avväpnandet av Wehrmacht-styrkorna där. Äntligen
Norge! En lång serie av parader och festligheter vidtog.
Efter krigsslutet erhöll Windh amerikanskt medborgarskap, vilket man fick som frivillig efter en ”honorable
discharge” – alltså efter hedersamt genomförd tjänstgöring. Han slog sig ned i USA och ändrade sitt förnamn
till Ron, efter sitt mellannamn som var Rune.
”Tiden vid OSS blev min nyckel till rymdindustrin.
Som tack för min krigsinsats fick jag gratis utbildning till
rymdingenjör av den amerikanska regeringen – en möjlighet som jag nog inte skulle ha fått i Sverige.”
Christer Fuglesang i all ära, men den verklige svenske
rymdpionjären var Ron Windh, som föddes 1922 i Hässleholm. Windh sköt upp raketer till omloppsbana långt
innan Fuglesang ens börjat på dagis.
Den 7 februari 2007 avled Windh efter en tids sjukdom. Enligt hans sista vilja begravdes hälften av hans
aska i Kalifornien och hälften i Hässleholm. Du kan besöka hans grav där, på Östra Begravningsplatsen.
Som du säkert redan har räknat ut kommer det en
bok med fler uppgifter om Sivert (Ron) Windh, men det
dröjer något år till. Innan dess lär det visst gå att beställa en film om 99. infanteribataljonen, Vikingbataljonen. Det tänker jag göra.
För Sivert Windh slutade tjänstgöringen
i Vikingbataljonen med att han sårades
under striderna i Belgien 1944. På
bilden ses amerikanskt infanteri och
en M4 Sherman under framryckning i
Belgien den 9 september 1944.
BILDKÄLLA: US Army
