FN:s klimatpanel 2007

FN:s klimatpanel 2007:
Åtgärder för att begränsa
klimatförändringar
Sammanfattning för beslutsfattare
Bidraget från arbetsgrupp III (WGIII) till den fjärde utvärderingsrapporten från Intergovernmental Panel on Climate Change
RAPPORT 5713 • MAJ 2007
Beställningar
Ordertel: 08-505 933 40
Orderfax: 08-505 933 99
E-post: [email protected]
Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma
Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln
Naturvårdsverket
Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25
E-post: [email protected]
Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm
Internet: www.naturvardsverket.se
ISBN 91-620-5713-8.pdf
ISSN 0282-7298
Reviderad upplaga sidan 28, 2007-05-24
© Naturvårdsverket 2007
Elektronisk publikation
Upplaga: 3 550 ex.
Form: Engström med flera
As a UN body the IPCC publishes reports only in the six official
languages. This translation of SPM of the IPCC Report
“Climate Change 2007 – WGIII Mitigation of Climate Change” is
therefore not an official translation by the IPCC.
It has been provided by the Swedish Environmental Protection Agency
with the aim of reflecting in the most accurate way the language used
in the original text.
2
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Innehåll
Förord
4
Huvuddragen i ”Sammanfattning för beslutsfattare IPCC:s rapport WGIII 2007”
5
A. Inledning
9
B. Trender i utsläppen av växthusgaser
10
C. Utsläppsminskningar på kort och medellång sikt, fram till 2030
18
D. Utsläppsminskningar på längre sikt, efter 2030
32
E. Strategier, styrmedel och åtgärder för att begränsa klimatförändringar 40
F. Hållbar utveckling och begränsning av klimatförändringar
46
G. Kunskapsbehov
47
Kommentarer till avsnitt i sammanfattningsrapporten
50
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
3
Förord
Naturvårdsverket har låtit sammanställa denna översättning av sammanfattning för beslutsfattare (Summary for Policymakers, SPM) från den
tredje av fyra delrapporter inom ramen för IPCC:s (Intergovernmental
Panel on Climate Change) fjärde utvärderingsrapport. Denna del behandlar åtgärder för att begränsa klimatförändringarna (WG III, Fourth
Assessment Report). Rapporten är avsedd att sprida klimatrapportens
slutsatser till en svenskspråkig publik.
IPCC etablerades 1988 av Världsmeteorologiska Organisationen
(WMO) och FN:s miljöorgan (UNEP). Naturvårdsverket representerar
Sverige i IPCC, och flera svenska forskare har aktivt deltagit i arbetet
med att ta fram den senaste rapporten, den fjärde i ordningen av IPCC:s
utvärderingsrapporter.
IPCC:s utvärderingar av forskningsläget baseras främst på kvalitetsgranskade underlag som genomgått ”peer-review” och publicerats i internationella, vetenskapliga tidskrifter.
IPCC kommer under 2007 att presentera fyra delrapporter. Utöver
denna rapport presenterades i februari en som behandlade klimatfrågans
naturvetenskapliga grund. I april presenterades aktuell kunskap om klimateffekter, anpassning och sårbarhet. I november kommer slutligen en
syntesrapport, som baseras på de tre underlagsrapporterna.
Denna rapport offentliggjordes i Bangkok fredagen den 4 maj 2007.
Rapporten sammanfattar slutsatserna om möjliga utsläppsminskande
åtgärder för att begränsa klimatförändringarna. Rapporten består av en
30 sidig sammanfattning, SPM, baserad på en underlagsrapport på cirka
1000 sidor.
Den officiella dokumentet, SPM, från IPCC:s arbetsgrupp III är den
engelska versionen som presenterades i Bangkok och är tillgänglig på
www.ipcc.ch.
Detta är en svensk översättning av sammanfattningsdokumentet som
också innehåller kommentarer till rapporten skrivna av professor
Lars J Nilsson, Lunds universitet. I arbetet med att ta fram rapporten
har Mattias Lundblad och Jessica Cederberg Wodmar, Naturvårdsverket,
medverkat.
Stockholm i maj 2007
Naturvårdsverket
4
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Huvuddragen i ”Sammanfattning för
beslutsfattare IPCC:s rapport WGIII 2007”
Sammanfattning av professor Lars J Nilsson, Lunds universitet, 4 maj 2007
Den tredje delrapporten behandlar utsläppstrender; kostnader för utsläppsminskningar på kort
och lång sikt; policy, styrmedel och åtgärder för
utsläppsminskningar; samt kopplingarna mellan hållbar utveckling och utsläppsminskningar.
Delrapporten visar att en stabilisering av växthusgaskoncentrationen i atmosfären vid 450 ppm
CO2-ekvivalenter är möjlig om de globala utsläppen når sitt maximum 2015 och därefter minskar
kraftigt. Styrmedel som fram till 2030 motsvarar
en direkt eller indirekt koldioxidvärdering på
cirka 35–70 öre per kg CO2-ekvivalenter skulle
kunna innebära en utsläppsprofil som leder till att
målet nås. Detta kan jämföras med den nuvarande svenska skatten på 93 öre per kg CO2. En
mängd befintlig teknik, och sådan som förväntas
bli kommersiell under perioden fram till 2030,
måste få stort genomslag för att nå riktigt låga
stabiliseringsnivåer, vilket krävs för att nå EU:s
långsiktiga temperaturmål om 2°C.
Utsläppen av växthusgaser har ökat med 70 procent
sedan 1970. Utan nya styrmedel och åtgärder för
minskade utsläpp och hållbar utveckling kommer
utsläppen de närmaste decennierna att öka avsevärt.
Den snabbaste ökningen av utsläpp kommer från
vägtransporter samt elproduktion som ökar till
följd av ökad elanvändning i olika sektorer. En ny
trend under senare år är att andelen kol i världens
energitillförsel ökat något. Politik för klimat, energi, och hållbar utveckling har haft effekt genom
minskade utsläpp i flera länder och sektorer men
detta har inte vägt upp de globala ökningarna.
Utsläppen i industriländerna är lägre per BNPenhet än i utvecklingsländerna men samtidigt avsevärt högre per person. Utsläppen förutspås att
öka med 25–90 procent till 2030 i frånvaron av
nya styrmedel och åtgärder. Utvecklingsländerna
förväntas stå för en större del av ökningen men
utsläppen per person är fortsatt betydligt lägre än
i industriländerna.
Den ekonomiska potentialen för utsläppsminskningar
till 2030 bedöms vara tillräcklig för att kompensera
uppskattade ökningar av utsläppen samt för att minska
utsläppen till under dagens nivå. Detta kan uppnås
med koldioxidvärderingar på 15–35 öre/kg. Den
ekonomiska potentialen speglar samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder. I de flesta fall ingår
dock inte värdet av bland annat framtida kostnader från klimatförändringar. Enligt studier som
analyserar potentialen för specifika åtgärder i
olika sektorer – bottom-up studier – så är motsvarande 20 procent av den samhällsekonomiska
potentialen lönsam även i frånvaro av högre
koldioxidvärdering. Analyser som bygger på
ekonomiska modeller – top-down studier – resulterar i liknande totala potentialer som bottomup studierna även om resultaten skiljer sig åt på
sektorsnivå.
Potentialerna innebär att utsläppen fram till 2030
skulle kunna utveckla sig så att stabilisering av den
atmosfäriska koncentrationen av växthusgaser sker på
nivåer ned till 450 ppm (CO2-ekv). Kostnaden, enligt
top-down studier, uttryckt som minskad global
BNP-tillväxt motsvarar mindre än 0,12 procentenheter per år. En väsentlig andel av denna
kostnad kan dessutom komma att kompenseras
genom sänkta miljö- och hälsokostnader till följd
av lägre utsläpp av andra föroreningar. En mängd
befintlig teknik, och sådan som förväntas bli tillgänglig till 2030, behöver tillämpas i alla sektorer
och alla regioner för att nå en låg stabiliseringsnivå för växthusgashalten i atmosfären. De flesta av
de föreslagna teknikerna ryms under kategorierna
teknik för energieffektivisering, förnybar energi,
koldioxidinfångning och lagring, samt kärnkraft.
Teknik som underlättar val av transportsätt, olika
sätt att öka markens upptag av kol, samt teknik
för att minska utsläpp av andra växthusgaser än
CO2 finns också med.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
5
För att stabilisera den atmosfäriska koncentrationen av växthusgaser på lång sikt måste utsläppen
nå sin topp och därefter minska. Vilka ansträngningar som görs för minskade utsläpp under de närmaste 2–3 decennierna avgör i stor utsträckning den
långsiktiga globala temperaturökningen och därmed
förväntade effekter. För stabilisering i exempelvis
intervallet 535–590 ppm CO2-ekvivalenter måste
utsläppen nå sin topp före 2030. De måste sedan
minska bara något eller med cirka 30 procent till
år 2050 jämfört med år 2000. Denna stabiliseringsnivå medför en höjning i global medeltemperatur på cirka 2,8–3,2°C. Resultat från studier
av kolcykeln samt feedback mekanismer i klimatsystemet indikerar dock att detta kan vara underskattningar och att större minskningar krävs för
att nå dessa nivåer. Utvärderingen understryker
behovet av mer forskning och teknikutveckling
för att klara stabiliseringsmål på nivåer under 550
ppm CO2-ekvivalenter samt för att klara dessa
mål till lägre kostnader.
Ett pris på utsläpp av växthusgaser, exempelvis
genom en koldioxidskatt eller system för utsläppshandel, skulle skapa incitament för investeringar som leder till lägre utsläpp. Ytterligare
styrmedel är också viktiga i de fall marknaden
inte fullt ut svarar på prissignaler. Det finns en bred
uppsättning åtgärder och styrmedel för regeringar
att skapa sådana incitament. Deras tillämplighet
beror på nationella omständigheter. Erfarenheter från olika länder visar att enskilda åtgärder
och styrmedel är förknippade med såväl fördelar
som nackdelar. Listan omfattar integration av
klimatpolitik i andra politikområden, regleringar,
skatter, utsläppshandel, andra ekonomiska incitament, frivilliga avtal, information, samt stöd till
forskning och utveckling. Frivilliga åtgärder på
olika administrativa nivåer (exempelvis kommuner), från företag, miljöorganisationer etc., kan
också bidra till minskade utsläpp men i begränsad
omfattning på egen hand. Statligt stöd är viktigt för
forskning, teknikutveckling, innovation, och införande
6
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
av ny teknik. Under nära två decennier har dock
det samlade offentliga stödet till energiforskningen varit oförändrat. Tekniköverföring mellan
länder är också centralt men olika mekanismer
för detta, inklusive mekanismen för ren utveckling (CDM), har hittills haft begränsad betydelse i
relation till direktinvesteringar.
Det finns flera alternativ till ramverk både inom
och utom FN:s klimatkonvention och Kyotoprotokollet. Framtida överenskommelser skulle
ha ett starkare stöd om de är effektiva ur miljöoch kostnadssynpunkt, inbegriper fördelningseffekter och rättviseaspekter, samt är institutionellt
gångbara. Förändring mot mer hållbara utvecklingsvägar kan ge ett stort bidrag till förebyggandet av klimatförändringar. Det finns en ökande
förståelse för möjligheterna till synergieffekter och att
undvika konflikter med andra dimensioner på hållbar
utveckling. Klimatpolitiska åtgärder som exempelvis energieffektivisering och förnybara energikällor är ofta ekonomiskt fördelaktiga, leder till
ökad energisäkerhet, och minskar lokala luftföroreningar samtidigt som utsläppen av klimatpåverkande gaser minskar. Oavsett omfattningen
på nya förebyggande åtgärder så medför redan
gjorda utsläpp en långsiktig temperaturhöjning
som innebär att anpassningsåtgärder blir nödvändiga.
FN:s klimatpanel 2007:
Åtgärder för att begränsa
klimatförändringar
Sammanfattning för beslutsfattare
Bidraget från arbetsgrupp III (WGIII) till den fjärde utvärderingsrapporten från Intergovernmental Panel on Climate Change
Denna sammanfattning antogs formellt vid det nionde
sammanträdet i IPCC:s arbetsgrupp III, som hölls i
Bangkok i Thailand i maj 2007. Den utgör IPCC:s
formellt antagna ståndpunkt i fråga om begränsning
av klimatförändringar.
Anmärkning
Text, tabeller och figurer i detta dokument är slutgiltiga men föremål för kontroll, redigering
och redaktionell justering av siffror.
Författare till utkastet:
Terry Barker, Igor Bashmakov, Lenny Bernstein, Jean Bogner, Peter Bosch, Rutu Dave,
Ogunlade Davidson, Brian Fisher, Michael Grubb, Sujata Gupta, Kirsten Halsnaes, Bertjan
Heij, Suzana Kahn Ribeiro, Shigeki Kobayashi, Mark Levine, Daniel Martino, Omar Masera
Cerutti, Bert Metz, Leo Meyer, Gert-Jan Nabuurs, Adil Najam, Nebojsa Nakicenovic, Hans
Holger Rogner, Joyashree Roy, Jayant Sathaye, Robert Schock, Priyaradshi Shukla, Ralph
Sims, Pete Smith, Rob Swart, Dennis Tirpak, Diana Urge-Vorsatz, Zhou Dadi.
8
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
A. Inledning
1. Bidraget från arbetsgrupp III (WG III) till den fjärde utvärderingsapporten från
IPCC (AR4) är inriktad på den nya litteratur om de vetenskapliga, tekniska,
miljömässiga, ekonomiska och sociala aspekterna av en begränsning av klimatförändringarna, som har publicerats efter IPCC:s tredje utvärderingsrapport
(TAR) och specialrapporterna om avskiljning och lagring av koldioxid (SRCCS)
och om skydd för ozonskiktet och det globala klimatsystemet (SROC).
Sammanfattningen är uppdelad i fem avsnitt efter denna inledning:
Trender i utsläppen av växthusgaser
Utsläppsminskningar på kort och medellång sikt inom olika ekonomiska
sektorer (fram till 2030)
Utsläppsminskningar på längre sikt (efter 2030)
Strategier, styrmedel och åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Hållbar utveckling och begränsning av klimatförändringar
Kunskapsbehov.
Hänvisningar till motsvarande kapitelavsnitt ges i varje stycke inom hakparenteser. Förklaringar till termer, förkortningar, akronymer och kemiska
beteckningar som används i sammanfattningen finns i ordlistan till huvudrapporten.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
9
B. Trender i utsläppen av växthusgaser
2. De globala utsläppen av växthusgaser (GHG)a har
ökat sedan förindustriell tid. Mellan 1970 och 2004
har de ökat med 70 procent.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)1
Den största ökningen av globala utsläpp av
växthusgaser mellan 1970 och 2004 kom från
sektorn energiproduktion (en ökning med
145 procent). Under samma period var ökningen av direkta utsläpp3 från transportsektorn
120 procent, från industrin 65 procent och från
markanvändning, förändrad markanvändning
och skogsbruk (LULUCF)4 40 procent5. Mellan
1970 och 1990 ökade de direkta utsläppen från
jordbruket med 27 procent och från byggnadssektorn med 26 procent. Utsläppen från den
sistnämnda sektorn har hållit sig kring 1990 års
nivåer sedan dess. Byggnadssektorn använder
dock mycket elektricitet och därför är summan av de direkta och indirekta utsläppen från
denna sektor mycket högre (75 procent) än de
direkta utsläppen [1.3, 6.1, 11.3, figurerna 1.1
och 1.3].
Sedan förindustriell tid har de ökade antropogena (av människan orsakade) utsläppen av
växthusgaser lett till en tydlig ökning av koncentrationen av växthusgaser i atmosfären
[1.3; WG I SPM].
Mellan 1970 och 2004 har de globala utsläppen av CO2b, CH4c, N2Od, HFCe, PFCf och
SF6g, viktade med faktorn för deras globala
uppvärmningspotential (GWP)h, ökat med
70 procent (24 procent mellan 1990 och 2004)
från 28,7 till 49 miljarder ton koldioxidekvivalenter (GtCO2-ekvivalenter)2,i (se figur SPM.1).
Utsläppen av dessa gaser har ökat i olika takt.
Utsläppen av koldioxid ökade med omkring
80 procent mellan 1970 och 2004 (28 procent
mellan 1990 och 2004) och utgjorde 77 procent av de sammanlagda antropogena utsläppen
av växthusgaser 2004.
1
Varje slutsatsrubrik följs av en bedömning med avseende på
samstämmighet och underlag som understöds av punktsatserna under rubriken. Det innebär dock inte nödvändigtvis att
samstämmighet/underlagsnivån gäller för varje punktsats. I
faktaruta 1 finns en förklaring till dessa osäkerhetsangivelser.
2
Definitionen av koldioxidekvivalenter (CO2-ekvivalenter)
är den mängd koldioxidutsläpp som skulle orsaka samma
strålningsdrivning som ett utsläpp av en annan välblandad
växthusgas eller en blandning av välblandade växthusgaser,
alla multiplicerade med deras respektive globala uppvärmningspotential för att ta hänsyn till de olika tidslängder de
stannar kvar i atmosfären [Glossary WGI AR4].
Översättarens kommentar:
a
Greenhouse Gases
b
Koldioxid
c
Metan
d
Lustgas
e
Hårda flourkarboner
f
Polyflourkarboner
g
Svavelhexanflourid
h
Global Warming Potential
i
Gigaton koldioxid
10
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Minskningen av den globala energiintensiteten
mellan 1970 och 2004 har haft mindre effekt
på de globala utsläppen (-33 procent) än den
kombinerade effekten av global inkomstökning
(77 procent) och global befolkningsökning
(69 procent). De båda sistnämnda är drivande
faktorer bakom de ökande energirelaterade
koldioxidutsläppen (figur SPM.2). Den långsiktiga trenden med minskande koldioxidintensitet
inom energiförsörjningen har vänt efter 2000.
Skillnaderna mellan olika länder i fråga om in3
De direkta utsläppen inom varje sektor innefattar varken utsläpp från elsektorn för den el som används inom byggnads-,
industri- och jordbrukssektorerna eller utsläpp från raffinaderier som levererar bränsle till transportsektorn.
4
Begreppet markanvändning, förändrad markanvändning och
skogsbruk används här för att beskriva de samlade utsläppen av koldioxid, metan och dikväveoxid från avskogning,
biomassa och förbränning, förmultning av biomassa vid
avverkning och avskogning, förmultning av torv och torvbränder [1.3.1]. Detta är en bredare omfattning än utsläpp
från avskogning, som ingår som en delmängd i begreppet. De
utsläpp som rapporteras här inkluderar inte kolinbindning.
5
Denna trend gäller för de sammanlagda LULUCF-utsläppen,
där utsläppen från avskogningen ingår. På grund av den stora
osäkerheten i uppgifterna om detta är trenden betydligt osäkrare än för de övriga sektorerna. Den globala avskogningstakten var något lägre under perioden 2000–2005 än under
perioden 1990–2000 [9.2.1].
mellan 2000 och 20309 (faktaruta SPM.1 och
figur SPM.4). I dessa scenarier antas de fossila
bränslena behålla sin dominerande ställning i
den globala energimixen fram till 2030 och
därefter. Koldioxidutsläppen från energianvändning mellan 2000 och 2030 beräknas därför
öka med mellan 45 och 110 procent under den
perioden. Mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av denna ökning av koldioxidutsläppen
från energianvändning förväntas komma från
andra regioner än Annex I-länderna. De genomsnittliga koldioxidutsläppen per capita från
dessa regioner förblir enligt scenarierna betydligt lägre (2,8–5,1 tCO2/cap)k än utsläppen från
Annex I-länderna (9,6–15,1 tCO2/cap) fram till
2030. Enligt SRES-scenarierna förväntas Annex
I-länderna ha en lägre energianvändning per
BNP-enhet (6,2–9,9 MJ/USD BNP)l än IckeAnnex I-länderna (11,0–21,6 MJ/USD BNP).
[1.3, 3.2]
komster per capita, utsläpp per capita och energiintensitet är fortfarande stora. (Figur SPM.3).
År 2004 hyste Annex I-länderna (parterna i
Annex I till FN:s klimatkonvention) 20 procent
av världens befolkning, de producerade 57
procent av världens sammanlagda köpkraftsjusterade bruttonationalprodukt (BNPppp)6 och de
stod för 46 procent av de globala utsläppen av
växthusgaser (figur SPM.3a) [1.3].
Utsläppen av ozonnedbrytande ämnen som
kontrolleras enligt Montrealprotokollet7, vilka
också är växthusgaser, har minskat betydligt
sedan 1990-talet. Utsläppen av dessa gaser hade
2004 minskat till omkring 20 procent av 1990
års nivå [1.3].
En rad strategier – bland annat i fråga om
klimatförändring, energisäkerhet8 och hållbar
utveckling – har effektivt minskat utsläppen av
växthusgaser inom olika sektorer och i många
länder. Åtgärdernas omfattning har dock inte
varit tillräckligt stor för att motverka den
globala ökningen av utsläpp [1.3, 12.2].
3. Med nuvarande åtgärder för begränsning av klimatförändringar och relaterade åtgärder för hållbar
utveckling kommer de globala utsläppen av växthusgaser att fortsätta öka under de närmaste årtiondena. (Stor samstämmighet, stort underlag.)
SRESj-scenarierna (utan begränsning av utsläpp) visar på referensbanor med en ökning
av de globala utsläppen av växthusgaser i ett
intervall mellan 9,7 GtCO2-ekvivalenter och
36,7 GtCO2-ekvivalenter (25–90 procent)
6
Måttet BNPppp används enbart av illustrativa skäl i denna
rapport. Se fotnot 12 för en närmare förklaring av beräkning
av BNP enligt köpkraftsparitet (PPP) och faktisk växelkurs
(MER).
7
Haloner, klorfluorkarboner (CFC), klorflourkolväten (HCFC),
metylkloroform (CH3CCl3), koltetraklorid (CCl4) och metylbromid (CH3Br).
8
Energisäkerhet i betydelsen försörjningstrygghet i energitillförseln.
j
9
De utsläpp av växthusgaser som antas i SRES för 2000 ligger
på 39,8 GtCO2-ekvivalenter, vilket är lägre än de utsläpp som
har rapporterats i databasen EDGAR för 2000 (45 GtCO2
-ekvivalenter). Detta beror till största delen på skillnader i
fråga om LULUCF-utsläppen.
k
l
Ton koldioxid per capita.
MegaJoule/USD BNP.
Faktaruta SPM 1.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
11
GtCO2 -ekvivaliteter
5
HFC, PFC, SF6
0
1970
1980
1990
2000
2004
5
N2O, övriga 1
N2O, jordbruk
0
1970
1980
1990
2000
2004
10
CH4
CH4
CH4
CH4
5
0
1970
1980
1990
2000
övriga 2
avfall
jordbruk
energi
2004
10
CO2 förmultning och torv 3
CO2 avskogning 4, 5
5
0
1970
1980
1990
2000
2004
30
25
20
15
10
CO2 övriga 6
CO2 fossilt bränsle 7
5
0
1970
1980
1990
2000
2004
50
40
30
Totala utsläpp av växthusgaser
20
10
0
1970
1980
1990
2000
2004
Figur SPM 1: Globala utsläpp av växthusgaser 1970–2004, viktade enligt global uppvärmningspotential (GWP).
För omräkning av utsläppen till koldioxidekvivalenter har metoden GWP-100 från IPCC 1996 (SAR) använts (jämför
klimatkonventionens riktlinjer för rapportering) CO2, CH4, N2O, HFC, PFC och SF6 från alla källor är inräknade.
De två kategorierna av koldioxidutsläpp återspeglar koldioxidutsläppen från produktion och användning av energi
(andra diagrammet nedifrån) och från förändrad markanvändning (tredje nedifrån) [figur 1.1a].
12
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Anmärkningar:
1. N2O övriga omfattar utsläpp från industriprocesser, avskogning, savannbränder, avloppsvatten och avfallsförbränning.
2. CH4 övriga är utsläpp från industriprocesser och savannbränder.
3. Koldioxidutsläpp från förmultnande biomassa ovan jord som finns kvar efter avverkning och avskogning,
samt koldioxidutsläpp från torvbränder och dikad torvmark.
4. Inklusive traditionell användning av biomassa motsvarande 10 procent av det totala, med antagandet att
90 procent kommer från hållbar produktion av biomassa. Justerad för att 10 procent av kolet från biomassan
antas finnas kvar i form av träkol efter förbränningen.
5. För storskalig förbränning av biomassa från skog och buskmark grundas de genomsnittliga uppgifterna för
perioden 1997–2002 på satellitdata från Global Fire Emissions Data base.
6. Cementproduktion och fackling av naturgas.
7. Användning av fossilt bränsle inkluderar utsläpp från utvinningen.
3,0
Inkomster
(BNPppp)
2,8
2,6
Index 1970 = 1
2,4
2,2
Energi (TPES)
2,0
1,6
Utsläpp av CO2
Inkomst per capita
(BNPppp/Pop)
1,4
Befolkning
1,8
1,2
Kolintensitet
(CO2/TPES)
Energiintensitet
(TPES/BNPppp)
1,0
0,8
0,6
0,4
1970
1975
1980
1985
Figur SPM 2: Relativ global utveckling av köpkraftjusterad bruttonationalprodukt (BNPppp), total primär energiförbrukning (TPES), utsläpp av CO2 (från förbränning
av fossila bränslen, gasfackling och cementproduktion)
och befolkning (Pop). De streckade linjerna i figuren
1990
1995
2000
Utsläppsintensitet
(CO2/BNPppp)
visar dessutom inkomst per capita (BNPppp/Pop),
energiintensitet (TPES/BNPppp), energitillförselns
koldioxidintensitet (CO2/TPES), och den ekonomiska
utsläppsintensiteten (CO2/BNPppp) för perioden
1970–2004. [Figur 1.5]
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
13
30
Annex I:
Befolkning 19,7%
Icke Annex I: Befolkning 80,3%
20
Genomsnitt Annex I:
16,1 t CO2 -ekv /cap
15
Latinamerika:
10,3%
Mellanöstern: 3,8%
Europa AnnexII:
11,4%
5
JANZ: 5,2%
10
EIT Annex I: 9,7%
Övriga icke Annex I: 2,0%
USA & Kanada: 19,4 %
t CO2-ekv /cap
25
Genomsnitt icke Annex I:
4,2 t CO 2 ekv /cap
Icke Annex I-länder
Östasien:
17,3%
Sydasien: 13,1%
Afrika: 7,8%
0
0
1 000
2 000
3 000
4 000
5 000
6 000
7 000
Kumulativ befolkning i miljoner
Figur SPM 3a: Fördelningen av regionala utsläpp av växthusgaser per capita år 2004 (alla Kyotogaser,
även de från markanvändning) mellan befolkningen i olika ländergrupperingar. Procentsatsen i staplarna
anger regionens andel av de globala utsläppen av växthusgaser [figur 1.4a].
Andel
Share av
in
global
global GDP
BNP
GHG/GDP
GHG/BNP
kgCO
CO22-ekv/USD
kg
eq/US$
Annex II
Annex
56,6%
56.6%
0,683
0.683
Icke- Annex II
non
43,4%
43.4%
1,055
1.055
2.5
2,5
Other
-Annex
I: I:
2.0%
Övriganon
icke
Annex
2,0%
2.0
2,0
0.5
0,5
Middle
Mellanöstern:
East: 3.8%
3,8%
1.0
1,0
Afrika:
Africa:7,8%
7.8%
1.5
1,5
EIT Annex
Annex I:
I: 9,7%
9.7%
kg
kg CO
CO 22-ekv
/USD BNP
(2000)
(2000)
eq /US$GDP
pppppp
3.0
3,0
Latin
Icke
Non America : Annex I
Annex I
Latin10.3% Östasien:
amerika: East Asia:
17,3%
10,3%
17.3%
South
Asia:
Sydasien:
13.1%
13,1%
USA&&Canada:
Kanada:
USA
19.4%
19,4%
JANZ:
JANZ:
5.2%
5,2%
Europe
Europa Annex
Annex II:
II:
11.4%
11,4%
0.0
0,0
00
10,000
10
000
20,000
20
000
30,000
30
000
40,000
40
000
50,000
50
000
60,000
60
000
CumulativeBNP
GDPpppppp
(2000)i miljarder
in billion USS
Kumulativ
(2000)
USD
Figur SPM 3b: Fördelningen år 2004 av regionala utsläpp av växthusgaser (alla Kyotogaser, även de från
markanvändning) per enhet BNPppp (USD) och sammanlagd BNPppp för de olika ländergrupperingarna.
Procentsatserna i staplarna anger regionens andel av de globala utsläppen av växthusgaser [figur 1.4b].
14
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
GtCO2-ekv/år
180
160
140
120
F-Gaser
100
N2O
80
CH4
CO2
60
40
20
efter
SRES
SRES
2030
5:e
25:e
median
75:e
95:e
B1
A1T
A1B
B2
A1F1
A2
5:e
25:e
median
75:e
95:e
B1
B2
A1T
A1B
A2
A1F1
2000
0
efter
SRES
SRES
2100
Figur SPM 4: Globala utsläpp av växthusgaser under 2000 och projicerade referensbanor10 för 2030 och 2100
enligt IPCC SRES och litteraturen efter SRES. Grafiken visar utsläppen enligt de sex illustrativa SRES-scenarierna.
Den visar också frekvensfördelningen av utsläpp i scenarier efter SRES (5:e, 25:e, median-, 75:e, 95:e percentilen),
enligt vad som beskrivs i kapitel 3. F-gaser omfattar HFC, PFC och SF6 [1.3, 3.2, figur 1.7].
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
15
4. Referensbanorna för de utsläppsscenarier som
publicerats efter SRES10 är i sin spännvidd jämförbara
med dem som presenteras i IPCC:s specialrapport
om utsläppsscenarier (SRES) (25–135 GtCO2-ekvivalenter/år 2100, se figur SPM.4).
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
I studier efter SRES har lägre värden använts
för vissa drivande faktorer bakom utsläppen,
bland annat befolkningsprognoser. I de studier
där man använt dessa nya befolkningsprojektioner har dock ändringar av andra drivande
faktorer, exempelvis ekonomisk tillväxt, gjort
att de sammanlagda utsläppsnivåerna ändå inte
ändras så mycket. Projektioner av den ekonomiska tillväxten i Afrika, Latinamerika och
Mellanöstern fram till 2030 i referensbanescenarier efter SRES ger lägre siffror än i SRES,
men detta har bara smärre effekter på den
globala ekonomiska tillväxten och de sammanlagda utsläppen [3.2].
Utsläppen av aerosoler och källgaser däribland
svaveldioxid, sot och organiskt kol, som netto
har en kylande effekt11 är bättre representerade.
De projiceras generellt bli lägre än vad som
rapporterats i SRES [3.2].
Tillgängliga studier visar att valet av beräkningsgrund för BNP (MER eller PPP) inte på
10
Referensbanecenarier omfattar inga ytterligare klimatpolitiska
åtgärder utöver de aktuella. Senare studier skiljer sig åt när
det gäller inkluderande av FN:s klimatkonvention och Kyotoprotokollet.
11
Se rapporten från AR4 WG I, kapitel 10.2.
12
Sedan TAR har man diskuterat användandet av olika växelkurser i utsläppsscenarierna. Det finns två olika mätmetoder
för att jämföra olika länders BNP. MER-metoden – där man
använder marknadens faktiska växelkurs – är att föredra vid
analyser som inbegriper produkter som man handlar med
internationellt. PPP-metoden – där man jämför köpkraftspariteten – är lämpligare vid analyser som inbegriper inkomstjämförelser mellan länder med mycket olika utvecklingsnivå.
De flesta monetära enheterna i denna rapport uttrycks i BNP
enligt faktisk växelkurs (MER). Detta återspeglar det faktum
att man i litteraturen om utsläppsminskning till övervägande
del har använt MER. När monetära enheter uttrycks i PPP,
anges det som BNPppp.
16
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
något påtagligt sätt påverkar utsläppsprojektionerna, om de används konsekvent12. Skillnaderna, i den mån de finns, är små jämfört med de
osäkerheter som orsakas av antaganden kring
andra parametrar i scenarierna, som teknikutveckling [3.2].
Faktaruta SPM 1
Utsläppsscenarierna i IPCC:s specialrapport om utsläppsscenarier
(SRES)*
A1. I A1-familjen beskrivs en framtida värld med mycket snabb ekonomisk tillväxt, snabb
introduktion av ny och effektivare teknik, en befolkningsökning fram till mitten av seklet och
därefter en befolkningsminskning. Huvudteman är utjämning mellan regioner, kapacitetsuppbyggnad och utökat socialt och kulturellt utbyte, med en betydande utjämning av de regionala skillnaderna i inkomst per capita. A1-familjen indelas i tre undergrupper som beskriver
olika tekniska utvecklingsvägar för energisystemet. De tre A1-grupperna skiljer sig åt i fråga
om den tekniska utvecklingens tyngdpunkt: fossilbränsleintensiva energikällor (A1FI), icke
fossilbaserade energikällor (A1T), eller en balans mellan alla typer av energikällor (A1B)
(där man med balans menar att man inte förlitar sig för mycket på en viss typ av energikälla,
med antagandet att alla tekniker för energiförsörjning och energianvändning har förbättrats i
liknande omfattning).
A2. A2-familjen beskriver en heterogen värld. Det underliggande temat är självförsörjning
och bevarande av lokal identitet. Trenderna i befolkningsutvecklingen utjämnas mycket långsamt mellan regionerna, vilket resulterar i en kontinuerligt växande befolkning. Den ekonomiska utvecklingen är framför allt regional och inkomstökningen per capita och den teknologiska förändringen är mer fragmenterad och långsammare än för övriga scenarier.
B1. B1-familjen beskriver en mer homogen värld med samma befolkningsutvecklingsmönster
som A1, med en topp kring 2050 och därefter en minskning, men med en snabbare förändring av den ekonomiska strukturen mot en ekonomi grundad på tjänster och information.
Materialintensiteten minskar och ren och resurseffektiv teknik införs. Tyngdpunkten ligger
på globala lösningar för ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet, med ökad rättvisa,
men utan ytterligare klimatinitiativ.
B2. B2-familjen beskriver en värld i vilken tyngdpunkten ligger på lokala lösningar för
ekonomisk, social och miljömässigt hållbar utveckling. Det är en värld med kontinuerligt
växande befolkning i en takt som är långsammare än i A2, den ekonomiska utvecklingen är
på medelnivå, och teknikförändringarna är långsammare och mer spridda än i B1 och A1.
Scenariet är också orienterat mot miljöskydd och social rättvisa, men mer fokuserat på lokala
och regionala nivåer.
Ett illustrativt scenario valdes ut för var och en av de sex scenariegrupperna A1B, A1FI, A1T,
A2, B1 och B2. Alla skall betraktas som lika rimliga.
Scenarierna i SRES innefattar inte ytterligare klimatinitiativ, vilket innebär att det inte finns
något scenario i vilket man uttryckligen antar att FN:s ramkonvention om klimatförändringar (FCCC) eller utsläppsmålen i Kyotoprotokollet faktiskt genomförs.
*
Sammanfattningen av SRES -scenarierna i denna ruta är hämtad från TAR och har godkänts rad för rad av IPCC .
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
17
C. Utsläppsminskningar på kort och
medellång sikt, fram till 2030
Faktaruta SPM 2
Minskningspotential och analysmetoder
Begreppet ”minskningspotential” har utvecklats för att göra det möjligt att bedöma i vilken
omfattning det skulle gå att minska utsläppen av växthusgaser, i förhållande till referensbanorna, för ett givet koldioxidpris (uttryckt i kostnad per enhet koldioxidekvivalent för
utsläpp som undviks eller minskas). Minskningspotentialen delas upp i ”marknadspotential” och ”ekonomisk potential”.
Marknadspotentialen är den minskningspotential som grundas på privata kostnader och
privatekonomiska diskonteringsräntor13, vilken kan förväntas uppstå under de förutspådda
marknadsförhållandena, med hänsyn till de styrmedel och åtgärder som finns för närvarande, och med beaktande av att det finns hinder som begränsar det faktiska upptaget [2.4].
Den ekonomiska potentialen är den minskningspotential som speglar samhällsekonomisk
lönsamhet och diskonteringsränta14, med antagandet att marknadseffektiviteten förbättras
genom åtgärder och styrmedel och att hindren undanröjs [2.4].
Studier av marknadspotentialen kan användas för att informera beslutsfattare om minskningspotentialen med befintliga strategier och styrmedel och de befintliga hindren, medan
studier av den ekonomiska potentialen visar vad som kan åstadkommas om lämpliga
politiska åtgärder sätts in för att undanröja hindren och ta med den samhällsekonomiska
lönsamheten i beräkningen. Den ekonomiska potentialen är därför generellt sett större än
marknadspotentialen.
Minskningspotentialen beräknas med hjälp av olika metoder. Det är i första hand två
breda klasser av studier – bottom-up-studier och top-down-studier – som använts för att
bedöma den ekonomiska potentialen.
Bottom-up-studier grundas på en bedömning av olika minskningsalternativ, med tonvikt
på särskilda tekniker och regleringar. De är vanligtvis sektoriella studier som utgår från
oförändrade makroekonomiska förhållanden. Liksom i TAR har sektorsbedömningar
lagts ihop för att i denna utvärdering ge en uppskattning av den sammanlagda minskningspotentialen.
I top-down-studier bedöms de olika minskningsalternativens potential i hela samhällsekonomin. Här används sammanhängande analysramar och aggregerad information
om olika minskningsalternativ. De har också makroekonomiska och marknadsmässiga
återkopplingar.
13
Privata kostnader och räntenivåer återspeglar de privata
konsumenternas och företagens perspektiv. Se ordlistan till
huvudrapporten från WGIII för definitioner av begrepp.
18
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
14
Samhällsekonomiska kostnader och räntenivåer återspeglar
samhällets perspektiv. De samhällsekonomiska diskonteringsräntorna är lägre än de som används av privata investerare.
Se ordlistan till huvudrapporten från WGIII för definitioner
av begrepp.
Faktaruta SPM 3
Resultaten från de båda modellerna
(bottom-up och top-down) har blivit
alltmer lika sedan TAR, efterhand
som man i top-down-modellerna
integrerat fler tekniska minskningsalternativ och i bottom-up-modellerna
integrerat mer återkoppling angående
makroekonomi och marknader samt
lagt in analys av hinder i modellstrukturerna.
Bottom-up-studierna är särskilt användbara för bedömning av specifika
åtgärder på sektornivå, exempelvis
möjligheter att förbättra energieffektiviteten, medan top-down-studierna är
användbara för att bedöma sektorövergripande klimatpolitik som omfattar hela ekonomin, såsom koldioxidskatter och en politik för stabilisering
av koncentrationsnivån.
De nuvarande bottom-up- och topdown-studierna av den ekonomiska
potentialen har dock sina begränsningar när det gäller att ta hänsyn
till livsstilsval och att inkludera alla
externa faktorer, såsom lokala luftföroreningar. Vissa regioner, länder,
sektorer, gaser och hinder är underrepresenterade i studierna. De potentiella vinsterna med att lyckas undvika
klimatförändringar är inte medräknade i de projicerade kostnaderna för
minskningen.
Antaganden i studier
om portföljer med
minskningsåtgärder och
makroekonomiska kostnader
De studier av åtgärdsportföljer (med
olika alternativ för att minska utsläppen) och makroekonomiska kostnader
som bedöms i denna rapport grundas på top-down-modeller. I de flesta
modellerna utgår man från en global
minsta kostnad för portföljer med
minskningsåtgärder och förutsätter
en världsomfattande utsläppshandel
på marknader med full transparens
och utan transaktionskostnader, och
därmed en perfekt implementering av
minskningsåtgärderna under hela 2000talet. Kostnaderna anges för en specifik
tidpunkt.
De modellerade globala kostnaderna
kommer att öka om vissa regioner, sektorer (t.ex. markanvändning) alternativ
eller gaser undantas. De modellerade
globala kostnaderna kommer att minska med lägre referensbanor, utnyttjande
av inkomster från koldioxidskatter och
auktionerade utsläppsrätter, samt om
man räknar med en framkallad teknikutveckling. Modellerna tar inte hänsyn
till klimatvinster och oftast inte heller
till gynnsamma sidoeffekter av minskningsåtgärder eller till rättvisefrågor.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
19
5. Både bottom-up-studier och top-down-studier visar
att det finns en stor ekonomisk potential för minskning av de globala utsläppen av växthusgaser under
de närmaste årtiondena, som skulle kunna hejda
den projicerade ökningen av globala utsläpp eller
minska utsläppen till under dagens nivå.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Osäkerheten i uppskattningarna visas som intervall i tabellerna nedan för att återspegla referensbanornas intervall, graden av teknikutveckling
och andra faktorer som är specifika för de olika
metoderna.
Viss osäkerhet uppstår också genom begränsad
information och den ofullständiga täckningen av
länder, sektorer och gaser.
Bottom-up-studier:
Den ekonomiska potentialen för 2030 som för
denna utvärdering beräknats genom bottomup-metoder (se ruta SPM 2) visas i tabell SPM 1
nedan och i figur SPM 5A. Som jämförelse kan
nämnas att utsläppen 2000 var 43 GtCO2-ekvivalenter. [11.3]:
Studier tyder på att minskningsmöjligheterna
med negativa nettokostnader15 har potential att
minska utsläppen med omkring 6 GtCO2-ekvivalenter/år 2030. För att detta ska bli verklighet
krävs att man tar itu med de hinder som finns
för genomförandet [11.3].
Det finns ingen sektor eller teknik som ensam
kan möta hela utmaningen att minska utsläppen. Alla bedömda sektorer bidrar till helheten
(se figur SPM 6). Vilka tekniker och metoder
15
I denna rapport, liksom i SAR och TAR, definieras alternativen med negativa nettokostnader (nettovinst) som de alternativ vilkas vinster i form av t.ex. minskade energikostnader
och minskade utsläpp av lokala/regionala föroreningar är lika
med eller större än deras kostnad för samhället, men exklusive
vinsterna med undvikta klimatförändringar (se ruta SPM 1).
20
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
som spelar störst roll för utsläppsminskning
inom de respektive sektorerna framgår av tabell
SPM.3 [4.3, 4.4, 5.4, 6.5, 7.5, 8.4, 9.4 och
10.4].
Top-down-studier:
I top-down-studierna beräknas utsläppsminskningen för 2030 enligt tabell SPM 2 och figur
SPM 5B. Den globala ekonomiska potentialen
enligt top-down-studierna stämmer överens
med resultaten från bottom-up-studierna (se
ruta SPM 2), även om det finns betydande skillnader på sektorsnivå [3.6].
Uppskattningarna i tabell SPM 2 har härletts
från stabiliseringsscenarier, vilket innebär modellkörningar där den atmosfäriska koncentrationen av växthusgaser stabiliseras på lång sikt
[3.6].
Tabell SPM 1: Global ekonomisk minskningspotential för 2030 beräknat med bottom-up-studier.
Koldioxidpris
(USD/tCO2-ekv)
Ekonomisk
minskningspotential
(GtCO2-ekv/år)
Minskning jämfört
med SRES A1 B
(68 GtCO2-ekv/år)
%
Minskning jämfört
med SRES B2
(49 GtCO2-ekv/år)
%
0
5–7
7–10
10–14
20
9–17
14–25
19–35
50
13–26
20–38
27–52
100
16–31
23–46
32–63
Tabell SPM 2: Global ekonomisk minskningspotential 2030 beräknat med top-down-studier.
Koldioxidpris
(USD/tCO2-ekv)
Ekonomisk
potential
(GtCO2-ekv/år)
Minskning jämfört
med SRES A1 B
(68 GtCO2-ekv/år)
%
Minskning jämfört
med SRES B2
(49 GtCO2-ekv/år)
%
20
9–18
13–27
18–37
50
14–23
21–34
29–47
100
17–26
25–38
35–53
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
21
GtCO2-ekv
GtCO2-ekv
35
35
30
30
25
25
20
20
15
15
10
10
5
5
0
0
Nedre delen av skalan
<0
22
<20
<50
Övre delen av skalan
<100 USD/tCO2-ekv
Nedre delen av skalan
<20
<50
Övre delen av skalan
<100 USD/tCO2-ekv
Figur SPM 5A:
Figur SPM 5B:
Global ekonomisk minskningspotential 2030
uppskattad från bottom-up-studier
(uppgifter från tabell SPM 1).
Global ekonomisk minskningspotential 2030
uppskattad från top-down-studier
(uppgifter från tabell SPM 2).
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Tabell SPM 3: Viktiga tekniker och metoder för utsläppsminskning per sektor. Sektorerna och teknikerna är inte
listade i någon särskild ordning. Icke-tekniska, övergripande metoder, såsom förändringar av livsstil, inkluderas inte i
denna tabell (men tas upp i punkt 7 i denna sammanfattning för beslutsfattare).
Nyckeltekniker och metoder som beräknas
finnas på marknaden före 2030.
Avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) för
Energi- Effektivare tillförsel och distribution; byte från
försörj- kol till gas; kärnkraft; förnybara värme- och kraft- anläggningar som producerar el med gas,
biomassa eller kol; vidareutvecklad kärnkraft;
källor (vattenkraft, sol, vind, geotermisk energi
ning
vidareutvecklad förnybar energi, bl.a. från
och bioenergi); kraftvärme; tidiga tillämpningar
[4.3,
tidvatten och vågor, koncentrerad solstrålning
av CCS (t.ex. lagring av koldioxid från naturgas)
4.4]
och solcellsteknik
Mer
bränslesnåla
fordon;
hybridfordon;
renare
TransAndra generationens biodrivmedel; effektivare
dieselfordon; biodrivmedel; byte av färdsätt från
flygtransporter; vidareutvecklade el- och
port
vägtransporter till järnväg och kollektivtrafik;
hybridfordon med kraftfullare och mer
[5.4]
icke-motoriserade transporter (cykla, gå); fysisk
tillförlitliga batterier
planering och trafikplanering
Effektiv belysning och dagsljusinsläpp; effektiByggvare apparater och värme- och kylanläggningar;
Integrerad utformning av kommersiella byggnader
bättre spisar, bättre isolering; passiv och aktiv
nader med teknik som intelligenta mätare som
[6.5]
solenergianvändning för uppvärmning och nedmedger återkoppling och kontroll; inbyggd solkylning; alternativa köldmedier, insamling och
cellsteknik i byggnader
återvinning av fluorerade gaser
Industri Effektivare elutrustning för slutanvändare; återvinning av värme och kraft; återanvändning och Vidareutvecklad energieffektivitet; CCS-teknik för
[7.5]
substitution av material; kontroll av utsläpp av
cement-, ammoniak- och stålproduktion; inerta
andra gaser än CO2; samt en rad processpecifika elektroder för aluminiumbearbetning
tekniker
Jordbruk Bättre förvaltning av odlings- och betesmark för
att öka kolinbindningen i marken; återställning
[8.4]
av brukad torvmark och ödelagd mark; bättre
tekniker för risodling, boskapsuppfödning och
gödselhantering för att minska utsläppen av CH4; Förbättrad avkastning på grödor
bättre tekniker för användning av kvävehaltiga
gödningsämnen för att minska utsläppen av
N2O; energigrödor för att ersätta fossila bränslen;
bättre energieffektivitet
Skogsplantering; återbeskogning; skogsförvaltFörädlade trädsorter som kan öka produktionen
Skogsning; minskad avskogning; bättre utnyttjande av av biomassa och bindning av koldioxid. Bättre
bruk/
skördade skogsprodukter; utnyttjande av skogstekniker för fjärranalys av potentialen för koldioxskogar
produkter till bioenergi som kan ersätta fossila
idbindning i växtlighet och mark, samt kartlägg[9.4]
bränslen
ning av förändringar av markanvändningen
Utvinning
av
deponigas;
avfallsförbränning
med
Avfall
utnyttjande av energin; kompostering av orgaBiotäckning och biofilter för att optimera
[10.4]
niskt avfall; kontrollerad behandling av avlopps- oxideringen av metan
vatten; återvinning och minimering av avfall
Sektor
Nyckeltekniker och metoder som redan
finns på marknaden.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
23
7
GtCO2-ekv/år
6
5
4
3
2
utanför OECD
EIT
OECD
Världen totalt
1
Energiförsörjning
(potential vid
< USD100/
tCO2-ekv:
2,4–4,7
GtCO2ekv/år)
Transporter
(potential vid
< USD100/
tCO2-ekv:
1,6–2,5
GtCO2ekv/år)
Byggnader
Industri
(potential vid
< USD100/
tCO2-ekv:
5,3–6,7
GtCO2ekv/år)
Jordbruk
(potential vid
< USD100/
tCO2-ekv:
2,5–5,5
GtCO2ekv/år)
(potential vid
< USD100/
tCO2-ekv:
2,3–6,4
GtCO2
-ekv/år)
00
0
<1
0
Skogsbruk
<5
<2
0
00
<1
0
<5
<2
0
00
<1
0
<5
<2
00
0
<5
<1
0
<2
00
0
<5
<1
0
<2
0
00
<1
<5
0
<2
0
00
<1
<5
<2
0
0
USD/tCO2-ekv
Avfall
(potential vid
< USD100/
tCO2-ekv:
1,3–4,2
GtCO2
-ekv/år)
(potential vid
< USD100/
tCO2-ekv:
0,4–1
GtCO2ekv/år)
Figur SPM 6:
Uppskattad ekonomisk potential för global utsläppsminskning inom olika sektorer och olika regioner som en funktion
av koldioxidpriset 2030 på grundval av bottom-up-studier, i förhållande till respektive referensbanor som antagits i
sektorbedömningarna. En fullständig förklaring av figurens härledning finns i kapitel 11.3.
Anmärkningar:
1. De uppskattade intervallen för den globala ekonomiska potentialen inom varje sektor visas med vertikala streck.
Uppskattningarna grundas på fördelning av utsläpp till respektive slutanvändarsektor, vilket innebär att utsläpp
från elanvändning räknas i slutanvändarsektorn och inte i sektorn för energiproduktion.
2. Uppskattningen av potentialerna har begränsats av den bristande tillgången på studier, särskilt i fråga om höga
koldioxidpriser.
3. Sektorerna har använt olika referensbanor. För industrisektorn användes referensbanan från SRES B2, för sektorerna energiförsörjning och transport användes referensbanan från WEO 2004, siffrorna för byggindustrin grundas på en referensbana mellan SRES B2 och A1B, för avfallsindustrin användes drivkrafterna i SRES A1B för att
upprätta en avfallsspecifik referensbana och sektorerna jordbruk och skogsbruk använde referensbanor som till
övervägande delen grundas på drivkrafterna i B2.
4. För transportsektorn visas bara de globala siffrorna, eftersom den internationella flygtrafiken ingår [5.4].
5. Följande kategorier ingår inte: utsläpp av andra gaser än koldioxid från byggsektorn och transportsektorn, vissa
materialeffektivitetsalternativ, värmeproduktion och kraftvärmeproduktion inom energiförsörjningen, tunga fordon,
sjöfart och kollektivtrafik, de flesta högkostnadsalternativen för byggnader, rening av avloppsvatten, utsläppsminskning från kolgruvor och gasledningar, fluorerade gaser från sektorerna energiförsörjning och transport. Underskattningen av den totala ekonomiska potentialen som beror på dessa utsläpp är omkring 10 –15 procent.
24
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
6. De makroekonomiska kostnaderna 2030 för minskning av utsläpp av flera gaser, i överensstämmelse
med utsläppsbanor som kan leda till stabilisering
mellan 445 och 710 ppm CO2-ekvivalenter, beräknas ligga i intervallet mellan en minskning av global
BNP med 3 procent och en liten ökning i förhållande
till referensbanan (se tabell SPM 4). De regionala
kostnaderna kan dock skilja sig betydligt från det
globala genomsnittet (stor samstämmighet, måttligt
underlag) (se ruta SPM 3 för en förklaring av de
metoder och antaganden som resultaten grundas på).
I majoriteten av studierna dras slutsatsen att
minskningen av BNP i förhållande till referensbanan för BNP ökar i takt med ambitionsnivån
för stabiliseringsmålet.
Tabell SPM 4: Uppskattade globala makroekonomiska kostnader 203016 för utveckling mot olika stabiliseringsnivåer
på lång sikt till lägsta kostnad.17,18
Stabiliseringsnivåer
(ppm CO2-ekv)
Medianvärde
för BNPminskning19 (%)
BNP-minskningens
intervall19, 20 (%)
Minskning av genomsnittlig årlig BNP-tillväxttakt
(procentenheter),21
590–710
0,2
-0,6–1,2
< 0,06
535–590
0,6
0,2–2,5
< 0,1
445–5354
Ingen uppgift
<3
< 0,12
16
För en given stabiliseringsnivå kommer BNP-minskningen att öka över tid i de flesta modellerna efter 2030. Kostnaderna på lång
sikt blir också mer osäkra. [Figur 3.25]
17
Resultaten grundas på studier där olika referensbanor har använts.
18
Studierna har olika tidpunkt för när stabilisering uppnås – generellt är detta kring 2100 eller senare.
19
Detta gäller global BNP enligt faktisk växelkurs.
20
Medianen och intervallet mellan 10:e och 90:e percentilen av analyserade uppgifter anges.
21
Beräkningen av minskningen av den årliga tillväxttakten grundas på den genomsnittliga minskning under perioden fram till 2030
som skulle leda till den angivna minskningen av BNP 2030.
22
Antalet studier som anger BNP-resultat vid dessa nivåer är relativt litet och de använder i allmänhet låga referensbanor.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
25
Beroende på befintliga skattesystem och utnyttjande av intäkter indikerar modellstudierna att
kostnaderna kan bli betydligt lägre om man
antar att intäkterna från koldioxidskatter eller
auktionerade utsläppsrätter i ett system med
utsläppshandel används till att främja koldioxidsnål teknik eller reformer av befintliga skatter
[11.4].
Studier som räknar med möjligheten att klimatpolitiken framkallar teknikutveckling kommer
också fram till lägre kostnader. Det kan dock
kräva högre initiala investeringar för att åstadkomma kostnadsminskningar därefter [3.3, 3.4,
11.4, 11.5, 11.6].
Även om de flesta av modellerna visar på BNPminskningar, visar en del på ökande BNP eftersom de utgår antingen från att referensbanorna
inte är optimala och att politiska åtgärder för
att minska utsläppen förbättrar marknadens effektivitet, eller från att teknikutvecklingen kan
drivas på ytterligare. Exempel på marknadsineffektivitet är bland annat outnyttjade resurser,
snedvridande skatter och subventioner [3.3,
11.4].
En metod som omfattar fler gaser och tar hänsyn till kolsänkor ger i allmänhet betydligt lägre
kostnader än en som bara räknar med minskade koldioxidutsläpp.
De regionala kostnaderna beror till stor del på
vilken stabiliseringsnivå och vilken referensbana man utgått från. Allokeringen av utsläpp är
också viktig, men för de flesta länderna har det
mindre betydelse än stabiliseringsnivån [11.4,
13.3].
26
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
7. Förändringar av livsstil och beteendemönster kan
bidra till minskade utsläpp inom alla sektorer.
Ledningsmetoder kan också spela en positiv roll.
(Stor samstämmighet, måttligt underlag.)
Livsstilförändringar kan minska utsläppen av
växthusgaser. Förändringar av livsstil och konsumtionsmönster som lägger tonvikten på bevarande av resurser kan bidra till utvecklingen av
en koldioxidsnål ekonomi som är både rättvis
och hållbar [4.1, 6.7].
Utbildnings- och fortbildningsprogram kan
bidra till att undanröja hinder mot marknadens
acceptans av energieffektivisering, särskilt i
kombination med andra åtgärder [tabell 6.6].
Förändringar av de boendes beteenden och av
kulturella mönster liksom konsumentval och
ny teknik kan leda till avsevärda minskningar
av koldioxidutsläpp från energianvändning i
byggnader [6.7].
Styrning av efterfrågan på transporter, vilket
omfattar stadsplanering (som kan minska
behovet av transporter) och tillhandahållande
av information och utbildning (som kan minska
bilanvändandet och leda till en energieffektivare körstil) kan bidra till minskade utsläpp av
växthusgaser [5.1].
Inom industrin kan ledningsverktyg som personalutbildning, bonussystem, regelbunden
återkoppling och dokumentering av befintlig
praxis bidra till att undanröja organisatoriska
hinder, minska energianvändningen och minska
utsläppen av växthusgaser [7.3].
8. Trots att man i studierna har använt sig av olika
metoder visar det sig att de hälsorelaterade sidovinsterna av renare luft till följd av minskade växthusgasutsläpp redan på kort sikt kan vara betydande i
alla analyserade delar av världen och motverka en
betydande del av kostnaderna för utsläppsminskning. (Stor samstämmighet, stort underlag.)
Om man räknar med andra sidovinster än
hälsan, som ökad energisäkerhet och ökad
jordbruksproduktion och minskad press på
de naturliga ekosystemen tack vare minskade
halter av ozon i troposfären, ökar kostnadsbesparingarna ytterligare [11.8].
Integrering av strategier för minskning av
luftföroreningar med strategier för begränsning
av klimatförändringar kan potentiellt leda till
stora kostnadsminskningar, jämfört med om
man behandlar dessa åtgärder separat [11.8].
9. Litteraturen efter TAR bekräftar att Annex I-ländernas åtgärder kan få effekter på världsekonomin och
de globala utsläppen, även om det fortfarande råder
osäkerhet om omfattningen av kolläckaget.
(Stor samstämmighet, måttligt underlag.)
Länder som exporterar fossila bränslen (både
Annex I-länder och Icke-Annex I-länder) kan,
som angavs redan i TAR23, förvänta sig en
minskad efterfrågan och lägre priser och därmed en lägre BNP-tillväxt till följd av åtgärder
för minskade utsläpp. Omfattningen av denna
spill-over effekt24 beror mycket på de antaganden som rör politiska beslut om strategier och
förhållanden på oljemarknaden [11.7].
23
Se TAR WG III (2001) SPM punkt 16.
24
Spill-over effekter av minskningen i ett sektorsövergripande
perspektiv är de effekter politiken och åtgärderna för lindring
av klimatförändringar i ett land eller en grupp länder har på
sektorerna i andra länder.
Det kvarstår en del kritiska osäkerheter i
samband med bedömningen av kolläckage25.
De flesta jämviktsmodeller stöder slutsatsen i
TAR om ett ekonomiövergripande läckage från
Kyoto-åtgärder i storleksordningen 5–20 procent, vilket skulle vara mindre om konkurrenskraftig teknik för låga utsläpp kunde spridas på
ett effektivt sätt [11.7].
10. Nya investeringar i energiinfrastruktur i utvecklingsländer, uppgradering av energiinfrastruktur i
industriländer och strategier som främjar energisäkerheten kan i många fall skapa möjligheter att
minska utsläppen av växthusgaser28 i jämförelse
med scenariernas referensbanor. Ytterligare
sidovinster är landspecifika men inkluderar ofta
minskade luftföroreningar, bättre handelsbalans,
tillhandahållande av moderna energitjänster till
landsbygden och sysselsättning.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Framtida beslut om investeringar i energiinfrastruktur, som förväntas uppgå till sammanlagt
över 20 000 miljarder USD26 från nu och fram
till 2030, kommer att få långsiktiga effekter
på utsläppen av växthusgaser, på grund av den
långa livslängden på energianläggningar och
annan infrastrukturell kapitalstock. Den vidare
spridningen av koldioxidsnål teknik kan ta
årtionden, även om tidiga investeringar i sådan
teknik görs attraktiva. Initiala beräkningar visar att det skulle krävas en omfattande ändring
av investeringsmönster, även om de extrainvesteringar som krävs ligger i ett intervall mellan
försumbara belopp och 5–10 procent netto, för
att få tillbaka de globala energirelaterade koldioxidutsläppen till 2005 års nivåer år 2030 [4.1,
4.4, 11.6].
25
Kolläckage definieras som ökningen av koldioxidutsläpp utanför de länder som vidtar inhemska minskningsåtgärder delat
med minskningen av utsläppen i dessa länder.
26
20 trillion = 20 000 miljarder= 20*1012.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
27
Det är ofta mer kostnadseffektivt att investera i
effektivare slutanvändning av energi än att öka
energitillförseln för att tillgodose efterfrågan
på energitjänster. Energieffektivisering har en
positiv effekt på energisäkerheten, på lokal och
regional minskning av luftföroreningar och på
sysselsättningen [4.2, 4.3, 6.5, 7.7, 11.3, 11.8].
Förnybar energi har generellt sett en positiv
effekt på energisäkerheten, sysselsättningen
och luftkvaliteten. Med tanke på kostnaderna
i samband med andra tillförselalternativ kan
förnybar el, som 2005 stod för 18 procent av elförsörjningen, ha en andel på 30–35 procent av
den totala elförsörjningen 2030 vid koldioxidpriser på upp till 50 USD/tCO2-ekvivalenter
[4.3, 4.4, 11.3, 11.6, 11.8].
Ju högre marknadspriserna på fossila bränslen
blir desto mer konkurrenskraftiga blir de koldioxidsnåla alternativen, även om prisvolatilitet
kommer att verka avskräckande på investerarna. Dyrare konventionella oljeresurser kan
å andra sidan komma att ersättas med koldioxidintensiva alternativ som oljesand, oljeskiffer,
tunga oljor och syntetiska bränslen framställda
av kol och gas, vilket skulle leda till ökade
utsläpp av växthusgaser om inte produktionsanläggningarna utrustas med CCS-teknik
[4.2, 4.3, 4.4, 4.5].
bidrag till minskningar fram till 2030. Utvecklingen inom teknik, ekonomi och regelverk
kommer att påverka det faktiska bidraget
[4.3, 4.4].
11. Det finns många alternativ för minskning av utsläpp inom transportsektorn28, men effekterna av
dem kan motverkas av sektorns tillväxt. Det finns
också många hinder för de olika alternativen till
utsläppsminskning, som konsumenternas preferenser och bristen på politiska ramverk.
(Måttlig samstämmighet, måttligt underlag.)
Åtgärder för att förbättra fordonens effektivitet
leder till bränslebesparingar och ger i många
fall nettovinster (åtminstone för lätta fordon),
men marknadspotentialen är mycket mindre
än den ekonomiska potentialen på grund av
inverkan från andra konsumenthänsyn, som
prestanda och storlek. Det finns inte tillräckligt
med information för att bedöma minskningspotentialen för tunga fordon. Enbart marknadskrafterna, inklusive höjningar av kostnaderna
för drivmedel, kan därför inte förväntas leda
till några betydande utsläppsminskningar
[5.3, 5.4].
Biodrivmedel kan spela en viktig roll när det
gäller att ta itu med utsläppen av växthusgaser
inom transportsektorn, beroende på hur de
produceras. Biobränslen som används som tillsatser till eller ersättning för bensin och diesel
förväntas öka till 3 procent av den totala efterfrågan på energi inom transportsektorn 2030
i referensbanan. Denna skulle kunna öka till
mellan 5 och 10 procent, beroende på framtida
priser på olja och koldioxid, ökad fordonseffektivitet och tekniska framsteg i fråga om användningen av cellulosabiomassa [5.3, 5.4].
Givet kostnaderna relativt andra tillförselalternativ kan kärnkraft, som 2005 stod för 16 procent av elektricitetsförsörjningen, ha en andel
på 18 procent av den totala elproduktionen
2030 vid koldioxidpriser på upp till 50 USD/
tCO2-ekvivalenter, men säkerhet, kärnvapenspridning och avfall kvarstår som begränsningar [4.2, 4.3, 4.4]27.
Avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) i
underjordiska geologiska formationer är en ny
teknik som har potential att utgöra ett viktigt
27
Österrike kunde inte ställa sig bakom detta uttalande.
28
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
En övergång från vägtransporter till transporter
28
Se tabell SPM 1 och figur SPM 6.
på järnväg och inre vattenvägar och från passagerarglesa till passagerartäta transporter29 kan,
liksom markanvändning, stadsplanering och
icke motordrivna transporter, skapa möjligheter
att minska utsläppen av växthusgaser, beroende
på lokala förhållanden och styrmedel [5.3, 5.5].
Potentialen på medellång sikt att minska koldioxidutsläppen från flygtrafiksektorn kan ligga
i bättre bränsleeffektivitet, som kan åstadkommas på många olika sätt, bland annat teknik,
drift och planering och styrning av flygtrafiken.
Sådana förbättringar förväntas dock bara delvis
kunna motverka ökningen av utsläpp från flygtrafiken. Den sammanlagda minskningspotentialen inom sektorn måste också beräknas med
hänsyn till klimatpåverkan från andra utsläpp
än koldioxid från flygtrafiken [5.3, 5.4].
Genomförande av utsläppsminskningar inom
transportsektorn är ofta en sidovinst från
åtgärder för att hantera trafiköverbelastning,
luftkvalitet och energisäkerhet [5.5].
12. Möjligheter till energieffektivisering i nya och
befintliga byggnader kan minska koldioxidutsläppen markant och med ekonomiska nettovinster.
Det finns många hinder för utnyttjandet av denna
potential, men det finns också stora sidovinster.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Fram till 2030 kan omkring 30 procent av de
projicerade utsläppen av växthusgaser inom
byggnadssektorn undvikas med en nettovinst
[6.4, 6.5].
Energieffektiva byggnader begränsar ökningen
av koldioxidutsläpp och kan dessutom förbättra luftkvaliteten både inomhus och utomhus,
öka den sociala välfärden och förbättra energisäkerheten [6.6, 6.7].
ser inom byggnadssektorn finns i hela världen.
Det finns dock flera hinder som gör det svårt
att förverkliga denna potential. Hindren finns
bland annat i fråga om teknikens tillgänglighet,
finansiering, fattigdom, högre kostnader för tillförlitlig information, begränsningar i fråga om
utformningen av byggnaderna och en lämplig
portfölj med politiska åtgärder och program
[6.7, 6.8].
Ovanstående hinder är större i utvecklingsländerna och det gör det svårare för dem att ta till
vara byggnadssektorns potential för minskade
utsläpp av växthusgaser [6.7].
13. Den ekonomiska potentialen inom industrisektorn28 finns huvudsakligen inom de energiintensiva
industrierna. Varken industriländerna eller utvecklingsländerna använder fullt ut de alternativ som
finns för att minska utsläppen.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Många industrianläggningar i utvecklingsländerna är nya och använder den senaste tekniken med de lägsta specifika utsläppen. Det
finns dock fortfarande många gamla, ineffektiva anläggningar i både industriländerna och
utvecklingsländerna. En uppgradering av dessa
anläggningar kan leda till betydande utsläppsminskningar [7.1, 7.3, 7.4].
Den långsamma omsättningen av kapitalstocken, bristen på finansiella och tekniska resurser
och (i synnerhet de små och medelstora) företagens begränsade förmåga att få tillgång till och
ta till sig teknisk information är centrala hinder
för utnyttjandet av de tillgängliga minskningsalternativen [7.6].
Möjligheter att minska utsläppen av växthusga29
Inklusive passagerartäta transporter på järnväg, väg och fartyg samt
bilpooler.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
29
14. Åtgärder inom jordbruket kan till en ringa kostnad28 sammantaget spela en stor roll till för att
öka kolsänkorna i marken, minska utsläppen av
växthusgaser och bidra med biomassa för energiändamål.
(Måttlig samstämmighet, måttligt underlag.)
15. Skogsrelaterade minskningsåtgärder kan till låga
kostnader avsevärt minska utsläppen från källorna
och öka bindningen av koldioxid genom kolsänkor28, och kan utformas för att skapa synergieffekter med anpassningsåtgärder och hållbar utveckling. (Stor samstämmighet, stort underlag.) 30
En stor andel av jordbrukets minskningspotential (exklusive bioenergi) ligger i inbindning av
kol i marken, vilket är starkt kopplat till hållbara jordbruksmetoder och generellt minskar
sårbarheten för klimatförändringar [8.4, 8.5,
8.8].
Omkring 65 procent av den totala minskningspotentialen (upp till 100 USD/tCO2-ekvivalenter) finns i tropikerna, och omkring 50 procent
av den skulle kunna uppnås genom att minska
utsläppen från avskogning [9.4].
Klimatförändringar kan påverka skogssektorns
minskningspotential (t.ex. ursprungliga och
planterade skogar) och förväntas vara olika i
olika regioner och delregioner i fråga om både
omfattning och riktning [9.5].
Markbundet kol kan lätt frigöras igen genom
såväl förändrad markanvändning som klimatförändringar [8.10].
Det ligger också en avsevärd minskningspotential i att minska utsläppen av metan och dikväveoxid från vissa jordbrukssystem [8.4, 8.5].
Skogsrelaterade minskningsalternativ kan utformas och genomföras så att de blir förenliga
med anpassning, och de kan få betydande sidovinster i form av ökad sysselsättning, inkomstgenerering, skydd av biologisk mångfald och
avrinningsområden, produktion av förnybar
energi och lindring av fattigdom [9.5, 9.6, 9.7].
Det finns inte någon universellt tillämplig lista
över minskningsåtgärder utan jordbruksmetoderna måste utvärderas för enskilda jordbrukssystem och -områden [8.4].
Biomassa från jordbruksavfall och särskilda
energigrödor kan vara viktiga källor för bioenergi, men dess bidrag till minskningen beror
på efterfrågan på bioenergi från transportsektorn och från sektorn för energiproduktion, på
tillgången på vatten och på kraven på mark för
produktion av livsmedel och fibrer. Ett omfattande utnyttjande av jordbruksmark för bioenergiproduktion kan konkurrera med annan
markanvändning och kan få både positiva och
negativa miljöeffekter och effekter på livsmedelssäkerheten [8.4, 8.8].
28
Se tabell SPM 1 och figur SPM 6.
30
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
16. Konsumentavfall31 bidrar i ringa grad till de globala utsläppen av växthusgaser32 (< 5 procent),
men avfallssektorn kan ändå bidra positivt till
minskningen av växthusgasutsläppen till en låg
kostnad28 och främja en hållbar utveckling.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
30
Tuvalu noterade svårigheter med hänvisningen till ”låga
kostnader” eftersom det i kapitel 9, på sidan 15 i rapporten
från WG III står att ”kostnaderna för skogsrelaterade minskningsprojekt stiger avsevärt när de alternativa kostnaderna för
marken tas med i beräkningen”.
31
Industriavfall omfattas av industrisektorn.
32
Växthusgaser från avfall är bland annat metan från deponi
och avloppsvatten, dikväveoxid från avloppsvatten och koldioxid från förbränning av fossilt kol.
Befintliga metoder för avfallshantering kan
effektivt minska utsläppen av växthusgaser
från denna sektor. Det finns ett stort utbud
mogen, miljövänlig teknik på marknaden som
kan bidra till att minska utsläppen och skapa
sidovinster som kan förbättra människors hälsa
och säkerhet, skydda mark och förebygga föroreningar samt bidra till lokal energiförsörjning
[10.3, 10.4, 10.5].
Minimering och återvinning av avfall ger också
viktiga indirekta minskningsvinster genom hushållning med energi och material [10.4].
Brist på lokalt kapital är ett centralt hinder för
hanteringen av avfall och avloppsvatten i utvecklingsländerna och i länder med övergångsekonomi. Brist på expertkunskaper i fråga om
hållbar teknik är också ett stort hinder [10.6].
17. Ingenjörsmässiga alternativ (så kallat geo-engineering), som gödning av haven för att öka direktupptaget av koldioxid från atmosfären eller avskärmning av solinstrålningen genom att föra upp
material i atmosfärens övre lager är fortfarande
i hög grad spekulativa och obeprövade med risk
för okända sidoeffekter. Det har inte publicerats
några tillförlitliga kostnadsberäkningar för dessa
alternativ. (Måttlig samstämmighet, begränsat
underlag.) [11.2]
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
31
D. Utsläppsminskningar på längre sikt,
efter 2030
18. För att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären ska kunna stabiliseras måste utsläppen nå sin
topp och därefter börja minska. Ju lägre stabiliseringsnivån ska vara, ju snarare måste denna topp
och efterföljande minskning inträffa. De ansträngningar som görs för att minska utsläppen under de
närmaste 20–30 åren kommer i stor utsträckning
att påverka möjligheterna att nå låga stabiliseringsnivåer (se tabell SPM 5 och figur SPM 8).33
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
I senare studier, där man använt sig av minskning av flera gaser, har man undersökt lägre
stabiliseringsnivåer än de som rapporterades
i TAR.
De bedömda studierna innehåller en rad utsläppsprofiler för stabilisering av koncentrationen av växthusgaser34. I de flesta av dessa studier används en ansats för att nå lägsta kostnad
och de inkluderar både tidiga och senarelagda
utsläppsminskningar (figur SPM 7) [ruta SPM 2].
I tabell SPM 5 sammanfattas vilka utsläppsnivåer som krävs för olika grupper av stabiliseringsnivåer och därtill relaterade ökningar av
den globala genomsnittliga jämviktstemperaturen35, med det ”mest troliga värdet” på klimatkänsligheten (se även figur SPM 8 för det sannolika osäkerhetsintervallet)36. En stabilisering
vid lägre koncentrationer och därtill relaterade
jämviktstemperaturer kräver att utsläppen når
sin topp tidigare, och större utsläppsminskningar
fram till 2050.
33
I punkt 2A behandlas de historiska utsläppen av växthusgaser
sedan tiden före industrialismen.
34
Studierna varierar i fråga om tidpunkten för stabilisering – generellt antas detta ske omkring 2100 eller senare.
35
Uppgifterna om global genomsnittstemperatur kommer från
rapporten AR4 WGI, kapitel 10.8. Dessa temperaturer uppnås
långt efter det att koncentrationsnivåerna är stabiliserade.
36
Klimatkänsligheten är ett mått på hur klimatsystemet reagerar
på varaktig strålningsdrivning. Det är ingen projektion utan
definieras som den globalt genomsnittliga uppvärmningen vid
markytan vid en fördubbling av koldioxidkoncentrationen
[AR4 WGI SPM].
32
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
37
38
Förändring av globala
utsläpp av CO2 2050
(i % av utsläppen 2000)
Antal bedömda scenarier
40
Toppår för utsläpp av CO2
Global genomsnittlig
temperaturökning över förindustriell nivå vid jämvikt,
med det ”mest troliga värdet”
för klimatkänslighet38,39
Koncentration av CO2-ekv.
CO2-koncentration
Strålningsdrivning
Kategori
Tabell SPM 5: Punkter i stabiliseringsscenarier efter TAR [tabell TS 2, 3.10]37
W/m-2
ppm
ppm
ºC
År
procent
A1
2,5–3,0
350–400
445–490
2,0–2,4
2000–2015
-85 till -50
6
A2
3,0–3,5
400–440
490–535
2,4–2,8
2000–2020
-60 till -30
18
B
3,5–4,0
440–485
535–590
2,8–3,2
2010–2030
-30 till +5
21
C
4,0–5,0
485–570
590–710
3,2–4,0
2020–2060
+10 till +60
118
D
5,0–6,0
570–660
710–855
4,0–4,9
2050–2080
+25 till +85
9
E
6,0–7,5
660–790
855–1130
4,9–6,1
2060–2090
+90 till +140
5
Totalt
177
Kunskaperna om hur klimatsystemet reagerar på strålningsdrivning och återkoppling behandlas i detalj i rapporten AR4
WGI. Återkoppling mellan kolcykeln och klimatförändringar
påverkar den utsläppsminskning som krävs för en viss stabiliseringsnivå för koncentrationen av koldioxid i atmosfären.
Dessa återkopplingsmekanismer förväntas öka andelen antropogena utsläpp som blir kvar i atmosfären efterhand som klimatsystemet värms upp. Därför kan de utsläppsminskningar
som krävs för en viss stabiliseringsnivå enligt de minskningsstudier som har bedömts här vara underskattade.
39
Observera att den globala medeltemperaturen vid jämvikt inte
är densamma som den förväntade globala medeltemperaturen
vid tidpunkten för stabilisering av koncentrationen av växthusgaser, vilket beror på klimatsystemets tröghet. I majoriteten av de scenarier som bedömts inträffar stabiliseringen av
koncentrationen av växthusgaser mellan 2100 och 2150.
40
Intervallen motsvarar 15:e till 85:e percentilen i fördelningen
i scenarierna efter TAR. Koldioxidutsläppen visas så att
scenarier med flera gaser kan jämföras med scenarier där bara
koldioxid har tagits med.
Det troligaste värdet på klimatkänsligheten är 3 ºC [WG 1
SPM].
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
33
90
Kategori I
GtCO2/år
90
350–400 ppm CO2
445–490 ppm CO2-ekv.
n = 6 scenarier
toppår 2000–2015
75
60
75
60
45
45
30
30
15
15
0
0
-15
-15
-30
2000
90
2020
2040
2060
2080
2100
Kategori III
GtCO2/år
75
60
450 ppm CO2 TAR intervall
30
30
15
15
0
0
-15
-15
90
2040
2060
2080
2100
Kategori V
GtCO2/år
650 ppm CO2 TAR intervall
75
90
60
45
30
30
15
15
0
570–660 ppm CO2
710–855 ppm CO2-ekv.
n = 9 scenarier
toppår 2050–2080
-30
2000
2020
2080
2100
-15
2040
2060
2080
2100
550 ppm CO2 TAR intervall
480–570 ppm CO2
590–710 ppm CO2-ekv.
n = 118 scenarier
toppår 2020–2060
2020
2040
2060
2080
2100
Kategori VI
GtCO2/år
75
45
-15
2060
Kategori IV
GtCO2/år
-30
2000
60
0
2040
60
45
2020
2020
75
45
-30
2000
400–440 ppm CO2
490–535 ppm CO2-ekv.
n = 18 scenarier
toppår 2000–2020
-30
2000
90
440–480 ppm CO2
535–590 ppm CO2-ekv.
n = 21 scenarier
toppår 2010–2030
Kategori II
GtCO2/år
750 ppm CO2 TAR intervall
660–790 ppm CO2
855–1130 ppm CO2-ekv.
n = 5 scenarier
toppår 2060–2090
-30
2000
2020
2040
2060
2080
2100
Figur SPM 7: Utsläppsutveckling i minskningsscenarier för olika kategorier av stabiliseringsnivåer (kategori I till
VI enligt definitionen i rutan i varje diagram). Utvecklingskurvorna gäller bara koldioxidutsläpp. De rosaskuggade
(mörka) områdena visar koldioxidutsläpp för utsläppsscenarier som gjorts efter TAR. De grönskuggade (ljusa) områdena visar intervallen i över 80 stabiliseringsscenarier från TAR. Basårsutsläppen kan variera mellan de olika modellerna beroende på skillnaden i täckning av olika sektorer och industrier. För att nå de lägre stabiliseringsnivåerna har
man i vissa scenarier lagt in borttagning av koldioxid från atmosfären (negativa utsläpp) med hjälp av tekniker som
energiproduktion med biomassa kombinerad med teknik för avskiljning och lagring av koldioxid. [Figur 3.17]
34
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Ökning av den globala genomsnittliga jämviktstemperaturen
över förindustriella nivåer (°C)
10
8
VI
6
V
4
I
II
IV
III
2
0
300
400
500
600
700
800
900
1000
Stabiliseringsnivå för koncentrationen av växthusgaser (ppm CO2-ekv.)
Figur SPM 8: De olika kategorierna av stabiliseringsscenarier enligt figur SPM 7 (färgade fält) och deras förhållande
till förändringen av den globala genomsnittliga jämviktstemperaturen jämfört med förindustriella nivåer, med det (I)
”mest troliga värdet” på klimatkänsligheten 3°C (svart linje mitt i det skuggade fältet), (II) den övre gränsen i sannolikhetsintervallet för klimatkänslighet 4,5°C (röd linje högst upp i det skuggade fältet) och (III) den nedre gränsen i
sannolikhetsintervallet för klimatkänslighet 2°C (blå linje längst ner i det skuggade fältet). De färgade fälten visar koncentrationsintervallen för stabilisering av växthusgaser i atmosfären som motsvarar stabiliseringsscenarierna i kategori
I–VI enligt figur SPM 7. Uppgifterna är hämtade från AR4 WGI, kapitel 10.8.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
35
19. Det bedömda intervallet av stabiliseringsnivåer
kan uppnås genom utnyttjande av en portfölj med
teknik som finns tillgänglig idag och teknik som
kan förväntas komma ut på marknaden inom de
närmaste årtiondena. Detta förutsätter att lämpliga
och effektiva incitament skapas för utveckling,
anskaffande, användning och spridning av teknik
och för undanröjande av hinder.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
utveckling och demonstration. Ju lägre stabiliseringsnivåerna är, särskilt när de ligger på
550 ppm CO2-ekvivalenter och lägre, ju större
är behovet av effektivare forskning, utveckling
och demonstration och investeringar i ny teknik
under de närmaste årtiondena. Detta kräver att
man på ett effektivt sätt tar itu med hindren för
utveckling, anskaffande, användning och spridning av tekniker.
De olika teknikernas bidrag till den utsläppsminskning som krävs för stabilisering kommer
att variera över tid, mellan regioner och med
stabiliseringsnivå.
Lämpliga incitament skulle kunna bidra till att
undanröja dessa hinder och till att genomföra
målen genom en bred portfölj med tekniska
lösningar. [2.7, 3.3, 3.4, 3.6, 4.3, 4.4, 4.6].
- Energieffektivisering spelar en nyckelroll i
många scenarier, för de flesta regioner och
på de flesta tidsskalorna.
- För lägre stabiliseringsnivåer lägger scenarierna mer tonvikt på utnyttjande av
koldioxidsnåla energikällor, som förnybar
energi och kärnkraft, och på utnyttjandet
av avskiljning och lagring av koldioxid
(CCS-teknik). I dessa scenarier måste kolintensiteten i energiförsörjningen och i hela
ekonomin minska mycket snabbare än den
hittills har gjort.
- Om man inkluderar alternativ med minskade utsläpp av koldioxid och andra gaser
från markanvändning och skogsbruk får
man en större flexibilitet och kostnadseffektivitet för att uppnå stabilisering. Modern bioenergiteknik skulle kunna bidra i
väsentlig grad till andelen förnybar energi i
portföljen av minskningsåtgärder.
- Illustrativa exempel på portföljer med
minskningsalternativ finns i figur SPM 9
[3.3, 3.4].
För att uppnå stabiliseringsmålen och minska
kostnaderna kommer det att krävas investeringar i teknik för låga utsläpp av växthusgaser, en
bred spridning av denna teknik och teknikförbättringar genom offentlig och privat forskning,
36
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
2000 – 2030
2000 – 2100
Energibesparing och
energieffektivitet
Utsläppsminskning för 650 ppm
Ytterligare minskning för 490–540 ppm
Övergång från fossila
bränslen
Förnybar energi
Kärnkraft
CCS
IMAGE
MESSAGE
AIM
IPAC I.U
Kolsänkor i skog
Andra växthusgaser än
koldioxid CO2
0
20 40
60
80 100 120
Kumulativ minskning av utsläpp
(2000 – 2030) GtCO2
0 120
500
1000
1500
N/A
2000
Kumulativ minskning av utsläpp
(2000 – 2100) GtCO2
Figur SPM 9: Kumulativa utsläppsminskningar för olika minskningsåtgärder under perioden 2000 till 2030 (vänstra
bilden) och perioden 2000 till 2100 (högra bilden). Figuren visar illustrativa scenarier från fyra modeller (AIM,
IMAGE, IPAC och MESSAGE) som siktar på en stabilisering vid 490–540 ppm CO2-ekvivalenter respektive nivåer på
650 ppm CO2-ekvivalenter. De mörka staplarna visar minskningarna för ett mål på 650 ppm CO2-ekvivalenter och de
ljusa staplarna de ytterligare minskningar som behövs för att uppnå 490–540 ppm CO2-ekvivalenter. Observera att
vissa modeller inte tar hänsyn till koldioxidminskning genom en ökning av kolsänkorna i skogen (AIM och IPAC) eller
CCS-teknik (AIM) och att andelen koldioxidsnåla energialternativ i den totala energiförsörjningen också bestäms av i
vilken utsträckning dessa alternativ redan inkluderats i referensbanan. CCS-tekniken omfattar avskiljning och lagring
av koldioxid från biomassa. Skogarnas kolsänkor inkluderar minskade utsläpp från avskogning. [Figur 3.23]
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
37
20. De globala genomsnittliga makroekonomiska kostnaderna 205041 för minskning av utsläpp av flera
gaser för en stabilisering på mellan 710 och 445
ppm CO2-ekvivalenter beräknas ligga i ett intervall
mellan en ökning på 1 procent och en minskning
av 5,5 procent av global BNP (se tabell SPM 6).
För specifika länder och sektorer skiljer sig kostnaderna mycket från det globala genomsnittet.
(Se ruta SPM 3 för metoder och antaganden och
punkt 5 för en förklaring om negativa kostnader.)
(Stor samstämmighet, måttligt underlag.)
Tabell SPM 6: Uppskattade globala makroekonomiska kostnader 2050 i förhållande till
referensbanan för utveckling mot olika långsiktiga stabiliseringsmål till lägsta kostnad.42 [3.3, 13.3]
Stabiliseringsnivåer
(ppm CO2-ekv)
Medianvärde för
BNP-minskning43(%)
BNP-minskningens
intervall,44(%)
Minskning av genomsnittlig årlig BNP-tillväxttakt
(procentenheter) 43,45
590–710
0,5
-1–2
< 0,05
535–590
1,3
något negativ – 4
< 0,1
445–53546
Ingen uppgift
< 5,5
< 0,12
41
Kostnadsuppskattningar för 2030 presenteras i punkt 5.
42
Detta motsvarar all litteratur längs alla referensbanor och
minskningsscenarier som tillhandahåller BNP-siffror.
43
Detta gäller global BNP grundad på marknadens växelkurser.
44
Medianen och intervallet mellan 10:e och 90:e percentilen av
analyserade uppgifter anges.
38
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
45
Beräkningen av minskningen av den årliga tillväxttakten
grundas på den genomsnittliga minskning under perioden
fram till 2050 som skulle leda till den angivna minskningen av
BNP 2050.
46
Det finns relativt få studier och de som finns använder i
allmänhet låga referensbanor. Höga referensbanor leder i
allmänhet till högre kostnader.
21. Att fatta beslut om en lämplig nivå för globala utsläppsminskningar över tid innebär en fortgående
riskhanteringsprocess som innefattar begränsning
och anpassning, och som tar hänsyn till klimatförändringsrelaterade skador som uppkommit och
som undvikits, sidovinster, hållbarhet, rättvisa och
attityder gentemot risker. De val som måste göras,
i fråga om i vilken skala och i vilket tidsperspektiv
utsläppsminskningen av växthusgaser ska ske,
kräver att man väger de ekonomiska kostnaderna
för en snabbare utsläppsminskning nu mot de motsvarande klimatriskerna på medellång och längre
sikt som en fördröjning innebär.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Få och tidiga analysresultat från integrerade
analyser av kostnader och nyttor med utsläppsminskning tyder på att vinster och kostnader i
stort sett är lika stora, men det går ännu inte att
otvetydigt bestämma en utsläppsutveckling eller
en stabiliseringsnivå där vinsterna är större än
kostnaderna [3.5].
Integrerade bedömningar av den ekonomiska
lönsamheten i olika utvecklingsvägar för utsläppsminskning visar att den ekonomiskt sett
optimala tidpunkten och nivån för utsläppsminskningar beror på den antagna kostnadskurvan för skadorna orsakade av klimatförändringen och denna kurvas osäkra form och
egenskaper. Detta beroendeförhållande kan
illustreras på följande sätt:
- Om kostnadskurvan för skador orsakade av
klimatförändringar stiger sakta och regelbundet och är lätt att förutse (vilket ökar
möjligheten till anpassningar i god tid) är
det ekonomiskt försvarbart att minskningen
sker senare och är mindre ambitiös.
Klimatkänsligheten är en viktig osäkerhetsfaktor för begränsningsscenarier där man syftar till
att uppnå en specifik temperaturnivå. Studier
visar att om klimatkänsligheten är hög måste
utsläppsminskningen komma tidigare och vara
större än vid låg klimatkänslighet [3.5, 3.6].
En fördröjning av utsläppsminskningen leder till investeringar som styr in utvecklingen
på mer utsläppsintensiva infrastrukturer och
utvecklingsvägar. Detta begränsar i betydande
mån möjligheterna att åstadkomma lägre stabiliseringsnivåer (vilket framgår av tabell SPM 5)
och det ökar risken för allvarligare effekter av
klimatförändringarna [3.4, 3.1, 3.5, 3.6].
Faktaruta SPM 4
Modeller med framkallad
teknikutveckling
Av den relevanta litteraturen framgår
att politisk styrning och åtgärder kan
framkalla teknikutveckling. Märkbara framsteg har gjorts i fråga om
att tillämpa metoder som grundas på
framkallad teknikutveckling i stabiliseringsstudier, men det återstår en del
begreppsrelaterade frågor. I modeller
som använder dessa metoder minskas
de projicerade kostnaderna för en given
stabiliseringsnivå och minskningarna är
större på lägre stabiliseringsnivåer.
- Om kurvan däremot stiger brant, eller
innehåller icke-linjära faktorer (t.ex. sårbarhetströsklar eller till och med en liten sannolikhet för katastrofala händelser) är det
ekonomiskt försvarbart att sätta in strängare minskningsåtgärder tidigare [3.6].
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
39
E. Strategier, styrmedel och åtgärder för att
begränsa klimatförändringar
22. Statsmakterna har tillgång till en bred uppsättning
nationella strategier och styrmedel för att skapa
incitament för begränsningsåtgärder. Deras tilllämplighet beror på nationella omständigheter och
kunskaper om hur de samverkar, men erfarenheter
från olika länder och sektorer visar att det finns
fördelar och nackdelar med varje enskilt styrmedel. (Stor samstämmighet, stort underlag.)
Fyra huvudkriterier används för att utvärdera
politiska strategier och styrmedel: miljömässig
effektivitet, kostnadseffektivitet, fördelningseffekter, bl.a. rättviseaspekter, och institutionell
gångbarhet [13.2].
Alla styrmedel kan vara bra eller dåligt utformade, de kan vara stränga eller milda. Dessutom är övervakning för att förbättra genomförandet alltid en viktig fråga. Några allmänna
erfarenheter av politiska åtgärder: [7.9, 12.2,
13.2]
- Integrering av klimatpolitiken i den bredare
utvecklingspolitiken gör det lättare att
implementera politiken och att undanröja
hinder.
- Reglering och standarder ger i allmänhet en
del säkerhet kring utsläppsnivåerna. De kan
vara att föredra framför andra styrmedel
när informationshinder eller andra hinder
gör så att producenter och konsumenterna
inte svarar på prissignaler. De kan dock
vara sämre på att framkalla innovationer
och mer avancerad teknik.
- Skatter och avgifter kan användas för att
sätta ett pris på koldioxid, men de kan inte
garantera en viss utsläppsnivå. Litteraturen
framhåller skatter som ett effektivt sätt
att internalisera kostnader för utsläpp av
växthusgaser.
- Handel med utsläppsrätter kommer att sätta
ett pris på koldioxid. Volymen på tillåtna
utsläpp avgör den miljömässiga effektiviteten, medan tilldelningen av utsläppsrät-
40
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
ter har fördelningspolitiska konsekvenser.
Fluktuationer i koldioxidpriset gör det svårt
att uppskatta den sammanlagda kostnaden
för efterlevnad under de tilldelade utsläppsrätterna.
- Finansiella incitament (subventioner och
skattekrediter) används ofta av regeringarna för att stimulera utveckling och spridning av ny teknik. Medan de ekonomiska
kostnaderna allmänt sett är högre än för de
styrmedel som förtecknas ovan, är de ofta
mycket viktiga för att undanröja hinder.
- Frivilliga avtal mellan industri och regeringar är politiskt attraktiva, ökar medvetenheten bland intressenterna och har spelat
en stor roll i utvecklingen av den nationella
politiken på många håll. De flesta sådana
avtal har dock inte lett till några betydande
utsläppsminskningar utöver ”business as
usual”. Några avtal som nyligen ingåtts i
ett fåtal länder har emellertid lyckats påskynda tillämpningen av den bästa tillgängliga tekniken och lett till mätbara utsläppsminskningar.
- Information (t.ex. kampanjer för ökad
medvetenhet) kan ha en positiv effekt på
miljökvaliteten genom att främja informerade val och eventuellt bidra till beteendeförändringar, men inga mätningar har
gjorts av informationsåtgärders effekter på
utsläppen.
- Forskning, utveckling och demonstration
(FUD) kan stimulera tekniska framsteg,
minska kostnader och bana väg för utveckling mot stabilisering.
Vissa företag, lokala och regionala myndigheter, frivilligorganisationer och civila grupper
genomför en lång rad frivilliga åtgärder. Dessa
frivilliga åtgärder kan begränsa utsläppen av
växthusgaser, stimulera innovativa åtgärder och
främja användandet av ny teknik. Tagna för sig
har de dock i allmänhet en begränsad inverkan
på utsläppsnivåerna på nationell eller regional
nivå [13.4].
Erfarenheter från tillämpning av nationella
strategier och styrmedel i specifika sektorer
visas i tabell SPM 7.
Det finns många hinder för genomförandet
av minskningsalternativen och de varierar
från land till land och från sektor till sektor.
Hindren kan vara relaterade till ekonomiska,
tekniska, institutionella aspekter och till informations- och beteendefrågor [4.5, 5.5, 6.7, 7.6,
8.6, 9.6, 10.5].
23. Styrmedel som skapar ett reellt eller implicit pris
på koldioxid kan skapa incitament för producenter
och konsumenter att investera rejält i produkter,
teknik och processer som släpper ut mindre växthusgaser. Sådana åtgärder kan omfatta ekonomiska styrmedel, statlig finansiering och reglering.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Effektiva signaler om koldioxidpriser skulle
kunna leda till att en avsevärd andel av minskningspotentialen inom alla sektorer realiseras
[11.3, 13.2].
Modellstudier (se ruta SPM 3) som visar att
koldioxidpriserna stiger till mellan 20 och 80
USD/tCO2-ekvivalenter fram till 2030 och till
mellan 30 och 155 USD/tCO2-ekvivalenter
fram till 2050 stämmer överens med en stabilisering vid omkring 550 ppm CO2-ekvivalenter
2100. För samma stabiliseringsnivå har studier
som gjorts efter TAR, och som tar hänsyn till
framkallad teknikutveckling, minskat dessa
prisintervall till mellan 5 och 65 USD/tCO2-ekvivalenter 2030 och 15 till 130 USD/tCO2-ekvivalenter 2050 [3.3, 11.4, 11.5].
De flesta top-down-bedömningarna, liksom
några bottom-up-bedömningar för 2050, tyder
på att reella eller implicita koldioxidpriser på
20 till 50 USD/tCO2-ekvivalenter, om de vidmakthålls eller höjs under de närmaste årtiondena, kan leda till en elproduktionssektor med
låga utsläpp av växthusgaser fram till 2050 och
göra många av minskningsalternativen i slutanvändarsektorerna ekonomiskt attraktiva.
[4.4, 11.6]
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
41
Tabell SPM 7: Ett urval sektoriella strategier, styrmedel och åtgärder som har visat sig vara miljömässigt effektiva
inom respektive sektor i åtminstone några länder.
Sektor
Strategier, styrmedel47 och åtgärder
som har visat sig vara miljömässigt
effektiva
Energiförsörjning
[4.5]
Minskade subventioner till fossila bränslen
Skatter eller koldioxidavgifter på fossila
bränslen
Huvudproblem eller möjligheter
Motståndet från kapitalintressenterna kan
göra det svårt att genomföra
Prissättning av förnybar energiteknik
Kvotbaserade krav på förnybar energi
Kan vara lämpligt för att skapa marknader
för koldioxidsnål teknik
Produktionsstöd
Transporter
[5.5]
Obligatorisk låg bränsleförbrukning, inblandning av biodrivmedel och koldioxidkrav för
vägtransporter
Effektiviteten kan begränsas om fordonsflottan bara täcks delvis
Skatter på inköp, registrering och användning
av fordon och motorbränsle, vägavgifter,
parkeringsavgifter
Effekten kan avta med högre inkomster
Påverka transportbehov genom reglering om
markanvändning och infrastrukturplanering
Investeringar i attraktiva allmänna transportmedel och icke-motoriserade transportformer
Byggnader
[6,8]
47
Särskilt lämpligt för länder som håller på att
bygga upp sitt transportsystem
Standarder och märkning av hushållsapparater
Regelbunden översyn av standarder krävs
Byggregler och certifieringar
Attraktivt för nya byggnader. Efterlevnadskontrollen kan vara svår att genomföra
Program för styrning av energiefterfrågan
Kräver reglering så att kraftbolag kan tjäna
på det
Program för ledarskap inom den offentliga
sektorn, inklusive upphandling
Statliga upphandlingar kan öka efterfrågan
på energieffektiva produkter
Incitament för energitjänsteföretag (ESCO)
Framgångsfaktor: Tillgång till finansiering
från tredje part
Statliga FUD-investeringar (Forskning, Utveckling, Demonstration) i lågutsläppsteknik har visat sig effektiva inom alla sektorer.
42
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Sektor
Strategier, styrmedel47 och åtgärder
som har visat sig vara miljömässigt
effektiva
Huvudproblem eller möjligheter
Industri [7.9] Tillhandahållande av ”benchmarking”information
Minimikrav och standarder
Kan vara lämpligt för att stimulera användning av ny teknik. Viktigt med en stabil nationell politik med tanke på den internationella
konkurrenskraften
Subventioner, skattekrediter
Handel med utsläppsrätter
Frivilliga avtal
Jordbruk
[8.6, 8.7,
8.8]
Skogsbruk/
skogar [9.6]
Ekonomiska incitament och reglering för
bättre markanvändning, bevarande av kol i
marken, effektivare användning av gödningsmedel och bevattning
Ekonomiska incitament (nationella och internationella) för att öka skogsarealen, minska
avskogningen och bevara och förvalta skogarna
Förutsägbara tilldelningsmekanismer och stabila prissignaler är viktigt för investeringarna
Framgångsfaktorer, bl.a.: tydliga mål, ett
referensbanescenario, tredje parts involvering
i utformning och översyn och formella bestämmelser om övervakning, nära samarbete
mellan regering och industri
Kan uppmuntra synergieffekter med hållbar
utveckling och med minskad sårbarhet för
klimatförändringar, och därigenom undanröja
hinder för genomförande
Hinder för detta är bland annat brist på
investeringskapital och frågor om besittningsrätt till mark. Kan bidra till att minska
fattigdomen.
Reglering av markanvändning och efterlevnadskontroll
Avfallshantering
[10.5]
Ekonomiska incitament för bättre hantering
av avfall och avloppsvatten
Kan stimulera teknikspridning
Incitament till eller kvotbaserade krav på
förnybar energi
Lokal tillgång till billigt bränsle
Reglering av avfallshanteringen
Tillämpas mest effektivt på nationell nivå
med strategier för efterlevnad
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
43
24. Statligt stöd genom ekonomiska bidrag, skattekrediter, standardisering och inrättande av marknader
är viktigt för en effektiv teknikutveckling, innovation och införande av ny teknik. Tekniköverföring
till utvecklingsländer är beroende av att man
skapar villkor och finansiering för detta.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Det allmännas nytta av FUD-investeringar är
större än de vinster den privata sektorn kan
ta hem, vilket motiverar statligt stöd till FUDverksamhet.
Under nära två årtionden har dock det statliga
stödet till energiforskningen i absoluta siffror
varit reellt oförändrat eller minskat (även sedan
klimatkonventionen trädde i kraft) och det ligger nu på ungefär hälften av 1980 års nivå
[2.7, 3.4, 4.5, 11.5, 13.2].
Statsmakterna har en mycket viktig stödjande
roll att spela genom att tillhandahålla en lämplig miljö och villkor, som exempelvis institutionella, politiska, rättsliga och regelmässiga
ramverk48, för att upprätthålla investeringsflödet och för en effektiv tekniköverföring. Utan
detta blir det svårt att åstadkomma utsläppsminskningar på någon betydande nivå. Det
är viktigt att mobilisera finansiering av marginalkostnaderna för koldioxidsnåla tekniker.
Internationella teknikavtal skulle kunna stärka
kunskapsinfrastrukturen [13.3].
De potentiella gynnsamma effekterna av tekniköverföring till utvecklingsländer som initieras av Annex I-länder kan vara avsevärda, men
ännu finns inga tillförlitliga uppskattningar om
detta [11.7].
flera miljarder USD per år49, vilket är högre än
flödena genom världsbankens miljöfond GEF,
och jämförbart med de energiinriktade utvecklingsbistånden, men åtminstone en tiopotens
lägre än det sammanlagda flödet av utländska
direktinvesteringarna. Finansflödena genom
CDM, GEF och utvecklingsbiståndet för tekniköverföring har hittills varit begränsade och
geografiskt ojämnt fördelade [12.3, 13.3].
25. Märkbara resultat av FN:s klimatkonvention och
dess Kyotoprotokoll är att världen nu har reagerat
på klimatproblemet, en rad nationella styrmedel
har tagits fram, det har skapats en internationell
marknad för koldioxid och inrättats nya institutionella mekanismer som kan bilda grunden för framtida ansträngningar för att begränsa klimatförändringarna. (Stor samstämmighet, stort underlag.)
Effekterna av protokollets första åtagandeperiod förväntas vara begränsade i fråga om de
globala utsläppen. Dess ekonomiska effekter på
deltagande länder i Annex B förväntas bli mindre än vad som framhölls i TAR, som visade på
0,2–2 procent lägre BNP 2012 utan utsläppshandel, och 0,1–1,1 procent lägre BNP med
utsläppshandel bland Annex B-länderna [1.4,
11.4, 13.3].
26. I litteraturen identifieras många alternativ för att
åstadkomma minskningar av de globala utsläppen av växthusgaser på internationell nivå genom
samarbete. Vidare framhålls att framgångsrika
avtal är effektiva ur miljö- och kostnadssynpunkt,
inbegriper fördelningseffekter och rättviseaspekter
och är institutionellt gångbara.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Finansflöden till utvecklingsländer genom
CDM-projekt (Clean Development Mechanism) har potential att nå upp till nivåer på
49
48
Se specialrapporten IPCC Special Report on Methodological
and Technological Issues in Technology Transfer.
44
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Mycket beroende på marknadspriset som varierat mellan
4 och 26 US$/tCO2-ekvivalenter och baserat på omkring
1000 föreslagna CDM-projekt plus registrerade projekt som
kan antas generera över 1,3 miljarder utsläppsrätter före
2012.
Kraftfullare samarbetsansträngningar för att
minska utsläppen kommer att bidra till att
minska de globala kostnaderna för att uppnå en
viss minskningsnivå, eller förbättra den miljömässiga effektiviteten. [13.3].
Om marknadsmekanismerna (som utsläppshandel, gemensamt genomförande och mekanismen
för ren utveckling) kunde förbättras och få en
ökad omfattning skulle det kunna sänka de
sammanlagda kostnaderna för minskningen av
utsläpp [13.3].
Ansträngningar för att begränsa klimatförändringarna kan inkludera olika element som
utsläppsmål, sektoriella, lokala, subnationella
och regional åtgärder, FUD-program, anta
gemensamma strategier, genomförande av
utvecklingsorienterade åtgärder eller utvidgning
av instrument för finansiering. Dessa element
kan genomföras inom en integrerad ram, men
att kvantitativt jämföra de ansträngningar som
olika länder gör skulle bli alltför invecklat och
resurskrävande [13.3].
De deltagande ländernas åtgärder kan skilja sig
åt i fråga om när åtgärderna vidtas, vilka som
deltar och vilken åtgärden blir. Åtgärder kan
vara bindande eller inte bindande, omfatta fasta
eller dynamiska mål och deltagandet kan vara
statiskt eller variera över tiden [13.3].
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
45
F. Hållbar utveckling och begränsning av
klimatförändringar
27. Att göra utvecklingen mer hållbar genom att förändra utvecklingsvägarna kan i hög grad bidra begränsningen av klimatförändringar, men det krävs
resurser för att överbrygga de många hindren för
genomförandet. Det finns en ökande förståelse
för möjligheterna att välja och genomföra olika
begränsningsalternativ i många sektorer för att
åstadkomma synergieffekter och undvika konflikter med andra dimensioner av hållbar utveckling.
(Stor samstämmighet, stort underlag.)
Oavsett begränsningsåtgärdernas omfattning
krävs det anpassningsåtgärder [1.2].
Att ta itu med klimatförändringen kan betraktas som en integrerad del av politiken för en
hållbar utveckling. Nationella omständigheter
och institutionernas styrka är avgörande för
hur utvecklingspolitiken påverkar utsläppen av
växthusgaser. Förändringar av utvecklingsvägarna sker genom samverkan mellan offentliga
och privata beslutsprocesser som inbegriper regeringar, företag och det civila samhället, bland
vilka många inte traditionellt räknas som delar
av klimatpolitiken. Denna process är som mest
effektiv när alla aktörer deltar på jämställd fot
och de decentraliserade processerna för beslutsfattande samordnas [2.2, 3.3, 12.2].
Klimatstrategier och andra strategier för hållbar utveckling innefattar ofta, men inte alltid,
synergimöjligheter. Det finns alltmer belägg
för att beslut om exempelvis makroekonomisk
politik, jordbrukspolitik, multilaterala lån från
utvecklingsbanker, försäkringspraxis, reformer
på elmarknaden, energisäkerhet och skogsbevarande, vilka ofta behandlas som om de inte hör
till klimatpolitiken, i avsevärd mån kan bidra
till att minska utsläppen. Å andra sidan kan
beslut om exempelvis förbättrad tillgång till
moderna energibärare på landsbygden kanske
ha mindre inverkan på de globala utsläppen av
växthusgaser [12.2].
Klimatpolitiska åtgärder inom energieffektise-
46
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
ring och förnybar energi är ofta ekonomiskt
lönsamma, förbättrar energisäkerheten och
minskar de lokala utsläppen av föroreningar.
Andra minskningsalternativ kopplade till energiförsörjningen kan utformas så att man också
bidrar till en hållbar utveckling genom att till
exempel undvika förflyttningar av lokalbefolkning, skapa arbetstillfällen och åstadkomma
hälsovinster [4.5, 12.3].
Att minska både förlusten av naturliga habitat
och avskogningen kan ge stora vinster i fråga
om den biologiska mångfalden och skyddet av
mark och vatten och det kan genomföras på ett
sätt som är både socialt och ekonomiskt hållbart. Plantering av skog och energiskog kan bidra till återställandet av ödelagd mark, minska
vattenavrinningen, binda in kol i marken och
gynna landsbygdsekonomierna, men också
konkurrera med livsmedelsproduktion om marken och ha negativa effekter på den biologiska
mångfalden, om det utformas felaktigt [9.7,
12.3].
Det finns också goda möjligheter att förstärka
den hållbara utvecklingen genom begränsningsåtgärder inom sektorerna avfallshantering,
transporter och byggnader [5.4, 6.6, 10.5,
12.3].
Att göra utvecklingen mer hållbar kan förbättra kapaciteten både för begränsning av
klimatförändringar och anpassning, och minska
utsläppen och sårbarheten. Synergier mellan
minskning och anpassning kan förekomma,
exempelvis i rätt utformad produktion av
biomassa, utformning av skyddade områden,
markförvaltning, energianvändning i byggnader
och skogsbruk. I andra situationer kan det krävas kompromisser, till exempel ökade utsläpp
av växthusgaser på grund av ökad konsumtion
av energi i samband med anpassningsåtgärder
[2.5, 3.5, 4.5, 6.9, 7.8, 8.5, 9.5, 11.9, 12.1].
G. Kunskapsbehov
28. Det finns fortfarande betydande brister i det
nuvarande kunskapsläget kring vissa aspekter av
begränsningen av klimatförändringar, särskilt i
utvecklingsländerna. Mer forskning för att åtgärda
dessa brister skulle minska osäkerheten ytterligare och därmed underlätta beslutsfattandet i arbetet
med att begränsa klimatförändringar [TS.14].
Faktaruta 1
Osäkerhetsangivelser
Osäkerhet är en inneboende faktor i alla bedömningar. I den fjärde utvärderingsrapporten anges tydligt osäkerheten i fråga om de viktigaste slutsatserna.
Grundläggande skillnader mellan de tre arbetsgruppernas underliggande vetenskapsgrenar gör det omöjligt att använda en gemensam metod. Den sannolikhetsmetod som användes i ”FN:s klimatpanel 2007: Den naturvetenskapliga grunden”,
och den rimlighetsmetod och sannolikhetsmetod som användes i ”FN:s klimatpanel 2007: Klimateffekter, anpassning och sårbarhet” bedömdes vara olämplig för
de specifika osäkerhetsnivåer som finns i denna rapport om utsläppsminskningar,
eftersom den även tar mänskliga val i beaktande.
I denna rapport använd en tvådimensionell skala för behandling av osäkerhet.
Skalan grundas på expertbedömningen som författarna till WGIII-rapporten gör av
samstämmigheten i litteraturen angående ett visst rön (samstämmighetsnivå), och
mängden av och kvaliteten på underlagen från oberoende källor som är kvalificerade enligt IPCC-reglerna och som ger stöd för rönen (underlagsnivå50) (se tabell
SPM E.1). Detta är inte en kvantitativ metod från vilken sannolikheter relaterade
till osäkerheten kan härledas.
50
”Underlag” i denna rapport definieras som uppgifter eller tecken som visar att ett antagande eller ett påstående är sant eller giltigt.
Se ordlistan till huvudrapporten från WGIII för definitioner av begrepp.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
47
Tabell SPM E 1: Kvalitativ definition av osäkerhet
Samstämmighet
(om ett visst rön)
Stor samstämmighet,
begränsat underlag
Stor samstämmighet,
måttligt underlag
Stor samstämmighet,
stort underlag
Måttlig samstämmighet,
begränsat underlag
Måttlig samstämmighet,
måttligt underlag
Måttlig samstämmighet,
stort underlag
Låg samstämmighet,
begränsat underlag
Låg samstämmighet,
måttligt underlag
Låg samstämmighet,
stort underlag
Underlag
50
(antal och kvalitet på oberoende källor)
Eftersom framtiden till sin natur är osäker har scenarier, det vill säga internt sammanhängande bilder av olika möjliga
framtider – inte förutsägningar – använts i stor utsträckning i denna rapport.
50
”Underlag” i denna rapport definieras som uppgifter eller tecken som visar att ett antagande eller ett påstående är sant eller giltigt.
Se ordlistan (Glossary) till huvudrapporten från WGIII för definitioner av begrepp.
48
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
Kommentarer till avsnitt
i sammanfattningsrapporten
av professor Lars J Nilsson, Lunds universitet
Sedan den tredje utvärderingsrapporten (TAR)
publicerades 2001 har det vetenskapliga underlaget för IPCC:s utvärdering ökat. Bland annat
finns det ett större underlag som täcker in utvecklingsländerna och detta ger större säkerhet
i bedömningarna. En annan viktig skillnad mot
TAR är att scenarierna med åtgärder för utsläppsminskningar inbegriper flera växthusgaser och
inte bara koldioxid. En tidigare diskuterad låg
stabiliseringsnivå såsom 350 ppm CO2 motsvaras
i denna rapport av cirka 450 ppm CO2 ekvivalenter genom det bidrag till uppvärmningen som
kommer från andra gaser. Dessutom finns det nu
fler studier som behandlar dessa låga stabiliseringsnivåer. I bedömningen av den samhällsekonomiska potentialen för utsläppsminskningar har
resultaten från top-down- respektive bottom-upansatser konvergerat och ligger nu på ungefär
samma nivå. I följande noteras en del förändringar sedan den tredje utvärderingen och vissa
resultat kommenteras.
Del A
Den fjärde utvärderingsrapportern (AR4) från
WGIII gör för första gången en värdering av
osäkerheten i bedömningarna. Denna värdering
förklaras i faktaruta 1. Begreppet ”Degree of
agreement” översätts här som graden av samstämmighet i underlaget och ”degree of evidence”
som omfattningen av underlaget. Tolkningen av
dessa begrepp, särskilt när de översätts till olika
språk, kan leda till missförstånd. ”Evidence” ska
inte tolkas som bevis i absolut mening utan avser
en expertbedömning av i vilken grad mängden
och kvaliteten hos oberoende källor stödjer de
paragrafer som försetts med värderingen av osäkerhet.
Del B
En skillnad mot TAR är att det gått en tid sedan
Kyotoprotokollet trädde i kraft och man gör nu
bedömningen att klimatpolitiska och andra styrmedel har haft effekt på utsläppen av växthusga-
50
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
ser i olika sektorer och i flera länder. Dock inte
tillräckligt för att motverka den allmänna trenden mot högre utsläpp. En oroande nyhet är att
koldioxidintensiteten i energitillförseln har börjat
öka efter en lång period av minskning. I samband med TAR och snart därefter fanns en livlig
debatt bland ekonomer om huruvida utsläppsscenarierna var överdrivna eftersom de baserades
på ekonomiska tillväxtsiffror som var beräknade
med valutaomvandling från växelkurser och inte
köpkraftsparitet. Denna debatt förefaller nu vara
lagd åt sidan.
Del C och D
Detta är den längsta och kanske mest centrala
delen i sammanfattningen av AR4. Här redovisas
potentialer och kostnadsuppskattningar för att
minska utsläppen, och åtgärder i olika sektorer
presenteras. En viktig nyhet från tidigare utvärderingar är att det inte längre är några väsentliga
skillnader i resultat avseende potentialer och kostnader från top-down- respektive bottom-up-studier (figur SPM 5A och 5B). Detta kan förklaras
med att de olika studierna nu har mer likartade
referensbanor, att modellerna inkluderar fler växthusgaser, och inte minst att top-down-modellerna
börjat integrera teknikutveckling i modellerna.
Tidigare har bottom-up-studier visat på större
potentialer och lägre kostnader än top-down
studier. Dock kvarstår att bottom-up-studier
visar på större potentialer vid låga värderingar av
utsläppen (dvs 0–20 USD/tCO2-ekv). Gränserna
mellan det som kallas top-down och bottom-up
börjar också suddas ut i takt med att beskrivning
av teknik respektive ekonomiska återkopplingar
förfinas i respektive typ av modell.
Det bör understrykas att det är samhällsekonomiskt lönsamma potentialer för utsläppsminskningar vid olika nivåer på värderingen av
koldioxid som redovisas. Det innebär att olika
hinder för att uppnå det som är samhällsekonomiskt lönsamt måste undanröjas för att realisera
dessa potentialer. Det finns variation i resulta-
ten men det samlade budskapet är entydigt – en
stabilisering av koncentrationen av växthusgaser
även vid ganska låga nivåer behöver inte leda till
förödande ekonomiska konsekvenser. Vid höga
ekonomiska värderingar av koldioxid är resultaten dock fortfarande mindre väl underbyggda.
Bland annat är det vanskligt att förutspå vad en
värdering motsvarande 100 USD/ton CO2-ekvivalenter skulle innebära för teknikutveckling och
lönsamhet för olika åtgärder i perspektivet 2030.
Detta kan förklara varför potentialerna exempelvis i transportsektorn och i byggnadssektorn inte
ökar mer vid hög koldioxidvärdering (se figur
SPM 6). Osäkerheterna ökar också ju längre fram
i tiden som studierna sträcker sig – det är exempelvis svårt att veta vilka teknikgenombrott som
kan tänkas ske 2050.
Del E och F
Det är viktigt att notera att sammanfattningen
inte får föreskriva några politiska lösningar, styrmedel eller åtgärder. Däremot kan den beskriva,
med stöd i den vetenskapliga litteraturen, för och
nackdelar med olika lösningar. Internalisering
av miljökostnaden genom skatter eller utsläppshandel anges sålunda som ett effektivt men inte
tillräckligt styrmedel eftersom producenter och
konsumenter inte fullt ut reagerar på prissignaler.
Sammanfattningen gör också den viktiga observationen att utvecklingen i stor utsträckning styrs av
politiska och privata beslut som ligger utanför det
som normalt menas med klimatpolitik. Det finns
ofta, men inte alltid, synergier mellan klimat och
hållbar utveckling. Sammanfattningen undviker
dock att tydliggöra de målkonflikter och svårigheter som kan uppstå i genomförandet av klimatpolitik.
FN:s klimatpanel 2007: Åtgärder för att begränsa klimatförändringar
51
FN:s klimatpanel 2007:
Åtgärder för att begränsa
klimatförändringar
RAPPORT 5713
NATURVÅRDSVERKET
ISBN 91-620-5713-8
ISSN 0282-7298
Sammanfattning för beslutsfattare
Bidraget från arbetsgrupp III (WGIII)
till den fjärde utvärderingsrapporten
från Intergovernmental Panel on
Climate Change
FN:s klimatpanels, IPCC, tredje delrapport i sin
senaste utvärdering av klimatförändringen offentliggjordes i Bangkok den 4 maj 2007. Rapporten
behandlar åtgärder för att begränsa klimatförändringarna Här presenteras en svensk översättning av sammanfattningen, med kommentarer av
professor Lars J Nilsson, Lunds universitet.
Naturvårdsverket representerar Sverige i IPCC,
och flera svenska forskare har aktivt deltagit i
arbetet med att ta fram den senaste rapporten,
den fjärde i ordningen.
Översättningen är framtagen för att sprida slutsatserna till en svenskspråkig publik.
Naturvårdsverket SE-106 48 Stockholm. Besöksadress: Blekholmsterrassen 36. Tel: +46 8-698 10 00, fax: +46 8-20 29 25, e-post: [email protected]
Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar Ordertel: +46 8-505 933 40, orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: [email protected] Postadress: CM-Gruppen,
Box 110 93, 161 11 Bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln