Nelly Linneheden
Fler friande än fällande domar
i våldtäktsmål
– Vilka är orsakerna bakom den ökade
friandefrekvensen vid våldtäkt?
More acquittals than convictions in rape cases
- What are the reasons behind the increased frequency
of rape case acquittals?
Rättsvetenskap
C-uppsats
Termin:
VT – 2015
Handledare: Nick Dimitrievski
1
Förord
Jag skulle vilja inleda med att tacka Stefan Olsson för att han beviljade min begäran att få
författa en uppsats på egen hand. Jag kan inte nog understryka hur mycket det har betytt för
mig. Det har varit en lärorik resa att författa den här uppsatsen, inte minst då jag erhållit nya
och värdefulla kunskaper inom straffrätt och fått utmana mig själv inom en juridisk disciplin
som inte har behandlats inom ramen för det rättsvetenskapliga programmet. Jag vill också
rikta ett stort tack till Nick Dimitrievski för att han senare i samband med seminariet varit en
god handledare som med sina goda åsikter och råd bidragit till en förbättring av uppsatsen.
Sist men inte minst vill jag också tacka familj och vänner för att de stöttat mig under resans
gång, både i med- och motvind. Ett stort tack!
Göteborg i januari 2015
Nelly Linneheden
2
Sammanfattning
Våldtäkt är ett av de mest kränkande sexualbrotten en enskild individ kan utsättas för och en
grundläggande uppgift för samhället är att skydda både vuxna och barn mot alla former av
sexuella kränkningar. Den svenska sexualbrottslagstiftningen har blivit föremål för frekventa
reformer i syfte att stärka detta skydd, men trots alla försök har utvecklingen inte gått i önskad
riktning vad gäller våldtäktsbrottet. Under de senaste decennierna har det skett en dramatisk
ökning av våldtäktsanmälningarna bland annat på grund av att kvinnor blivit mer benägna att
anmäla olika typer av våldtäkter, utöver sådana som sker under överfallsliknande former.
Kvinnor har exempelvis blivit allt mer benägna att anmäla våldtäkter som begås inom en
relation, våldtäkter utan några fysiska skador, uppraggningsvåldtäkter och våldtäkter där
kvinnan själv varit berusad vid övergreppstillfället. De flesta brottmål som resulterar i att
åklagaren beslutar att väcka åtal leder också till fällande dom. I jämförelse med sexualbrotten
är det generellt mindre än fem procent av åtalen som ogillas helt av domstolen. Tyvärr är
statistiken inte lika godartad vid våldtäkt, där friandefrekvensen är betydligt högre idag.
Andelen friande domar har stigit markant under det senaste decenniet, särskilt i mål där brist
på konkret bevisning ger upphov till en ord-mot-ordsituation, det vill säga där parternas
utsagor utgör den enda bevisningen. Under år 2013 anmäldes 17 700 sexualbrott, varav 6000
av dessa rubricerades som våldtäkt. Trots en högre anmälningsbenägenhet bland kvinnor ser
vi en utveckling där antalet fällande domar står i tydlig disproportion till antalet
våldtäktsanmälningar. Enligt statistiken är det endast 200 av cirka 6000 våldtäktsanmälningar
som varje år leder till fällande dom. Trenden är således att fler tilltalade frias än fälls i
våldtäktsmål. Mot denna bakgrund är syftet med uppsatsen att med tillämpning av den
rättsdogmatiska metoden kartlägga och analysera gällande rätt för att belysa de orsaker som
kan tänkas ligga till grund för den ökade friandefrekvensen vid våldtäkt.
3
Förkortningslista
BrB
Brottsbalken (1962:700)
Brå
Brottsförebyggande rådet
CBCA
Criteria Based Content Analysis
EKMR
Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
EU
Europeiska Unionen
HD
Högsta Domstolen
HovR
Hovrätten
NJA
Nytt Juridiskt Arkiv
Prop.
Proposition
RB
Rättegångsbalken (1942:740)
SOU
Statens offentliga utredningar
SvJT
Svensk Juristtidning
4
Innehållsförteckning
1 Inledning .......................................................................................................................................... 7
1.1 Problempresentation .................................................................................................................. 7
1.2 Syfte och frågeställningar .......................................................................................................... 8
1.3 Avgränsningar ............................................................................................................................ 9
1.4 Metod och material .................................................................................................................. 10
1.5 Disposition ............................................................................................................................... 11
2 Gällande rätt: Våldtäktsbrottet ................................................................................................... 13
2.1 Våldtäktsbestämmelsens historiska utveckling ....................................................................... 13
2.2 Våldtäktsbestämmelsens nuvarande reglering ......................................................................... 15
2.2.1 Tvångsrekvisitet i 6 kap. 1 § 1 st. BrB ............................................................................. 16
2.2.2 Otillbörlighetsrekvisitet i 6 kap. 1 § 2 st. BrB ................................................................. 19
2.3 Den sexuella handlingen .......................................................................................................... 21
2.4 Brottets tre svårighetsgrader .................................................................................................... 22
2.4.1 Mindre grov våldtäkt ....................................................................................................... 22
2.4.2 Gränsdragningen mot våldtäkt av normalgraden ............................................................. 23
2.4.3 Grov våldtäkt ................................................................................................................... 23
3 Centrala rättsprinciper i brottmål ............................................................................................... 25
3.1 Den rättsliga handläggningen vid våldtäkt .............................................................................. 25
3.1.1 Förundersökningen .......................................................................................................... 25
3.1.2 Åtalsprövningen ............................................................................................................... 27
3.2 Betydelsefulla rättsprinciper i brottmål .................................................................................. 28
3.2.1 Oskyldighetspresumtionen............................................................................................... 29
3.2.2 Hellre fria än fälla i tvivelsmål ........................................................................................ 30
3.2.3 Principen om åklagarens bevisbörda ............................................................................... 31
3.3 Beviskravet i brottmål ............................................................................................................. 32
3.3.1 Ställt utom rimligt tvivel .................................................................................................. 32
3.3.2 Täckningsprincipens betydelse vid våldtäkt .................................................................... 33
3.4 Den fria bevisprövningens princip ......................................................................................... 34
3.4.1 Principen om fri bevisföring ........................................................................................... 35
5
3.4.2 Principen om fri bevisvärdering ...................................................................................... 35
4 Bevisningen och bevisvärderingen i våldtäktsmål ..................................................................... 37
4.1 Olika typer av våldtäkt ............................................................................................................ 37
4.1.1 Överfallsvåldtäkt ............................................................................................................. 37
4.1.2 Övriga våldtäkter ............................................................................................................. 38
4.2 Direkta bevis ............................................................................................................................ 40
4.2.1 DNA-analys ..................................................................................................................... 40
4.3 Allmänt om bevisvärdering av utsagor .................................................................................... 42
4.4 Den tilltalades utsaga vid förnekande ...................................................................................... 42
4.5 Rättens värdering av målsägandeutsagan ................................................................................ 43
4.5.1 Kriterier som talar för trovärdighet .................................................................................. 43
4.5.2 Kriterier som talar emot trovärdighet .............................................................................. 48
4.6 Stödbevisning .......................................................................................................................... 50
4.6.1 Allmänt om stödbevisning ............................................................................................... 50
4.6.2 Kravet på stödbevisning................................................................................................... 51
5. Analys de lege lata ........................................................................................................................ 53
5.1 Den nuvarande våldtäktslagstiftningen ................................................................................... 53
5.1.1 Våldtäktsbestämmelsens två typfall ................................................................................. 53
5.1.2 Tvångsrekvisitet i 6 kap. 1 § 1 st. BrB (första typfallet).................................................. 54
5.1.3 ”Särskilt utsatt situation" (andra typfallet)....................................................................... 55
5.1.4 Den sexuella handlingen .................................................................................................. 55
5.1.5 Täckningsprincipens betydelse vid våldtäkt .................................................................... 55
5.2 Rättsprincipernas inflytande på rättskipningen ....................................................................... 56
5.2.1 Oskyldighetspresumtionens betydelse och anknytning till andra principer .................... 56
5.2.2 Beviskravet i brottmål ...................................................................................................... 57
5.2.3 Det straffprocessuella förfarandet som föregår en domstolsprövning ............................. 58
5.3 Bevisningen och bevisvärderingen i våldtäktsmål .................................................................. 59
5.3.1 Den fria bevisprövningens princip ................................................................................... 59
5.3.2 Bevissvårigheter vid våldtäkt........................................................................................... 59
5.3.3 Rättens bevisvärdering i våldtäktsmål ............................................................................. 61
6. Avslutande diskussion .................................................................................................................. 63
Källförteckning ................................................................................................................................. 65
6
1. Inledning
I det här kapitlet introduceras läsaren för det aktuella ämnet i uppsatsen. Kapitlet består därför
av delar som tillsammans beskriver varför uppsatsen författas, vad som kommer att tillmätas
särskild betydelse vid studiet av ämnet och varför, vilken metod som valts och varför samt hur
uppsatsen är disponerad.
1.1 Problembakgrund
En grundläggande uppgift för samhället är att skydda både vuxna och barn mot alla former av
sexuella kränkningar. Ett sexuellt övergrepp är ett extremt uttryck för bristande respekt för en
annan människas självklara rätt till personlig och sexuell integritet samt sexuellt
självbestämmande.1 Utifrån denna utgångspunkt har dagens moderna sexualbrottslagstiftning
konstruerats för att skydda vissa grundläggande värden såsom varje individs rätt till personlig
och sexuell frihet samt varje individs sexuella självbestämmanderätt, det vill säga att varje
enskild individ ska ha rätt att i varje situation bestämma över sin egen kropp och sexualitet samt
att dennes önskan att inte ha samlag, eller annat sexuellt umgänge, ovillkorligen ska
respekteras.2
I detta hänseende är våldtäkt ett av de mest kränkande brotten en individ kan utsättas för.
Våldtäktsbrottsligheten har fått särskilt stort utrymme inom den kriminalpolitiska debatten och
en aktuell fråga inom den allmänna jämställdhetsdebatten har länge varit mäns våld mot
kvinnor. Under de senaste decennierna har det bildats en stark opinion och den svenska
sexualbrottslagstiftningen har blivit föremål för frekventa omarbetningar. Trots detta har vi
fortfarande en utveckling där de polisanmälda sexualbrotten fortsätter att öka. 3 Enligt
Brottsförebyggande rådet (Brå) anmäldes 17 700 sexualbrott under 2013, varav 6000 av dessa
rubricerades som våldtäkt.4 För 40 år sedan var det nästan bara våldtäkter med kraftiga skador
som anmäldes, vanligen sådana våldtäkter som faller under kategorin överfallsvåldtäkter och
som begås av en okänd gärningsman. Under de senaste decennierna har det dock skett en
mycket dramatisk ökning av våldtäktsanmälningarna. Kvinnor har i större utsträckning blivit
benägna att anmäla våldtäkter inom relation, våldtäkter utan några fysiska skador,
uppraggningsvåldtäkter och våldtäkter där kvinnan själv varit berusad vid övergreppet. Kvinnor
har också blivit mer benägna att anmäla våldtäkter där de tidigare kunnat befara att bemötas med
en nedvärderande attityd.5
De flesta brottmål som leder till att åklagaren väcker åtal leder också till fällande dom. Generellt
är det mindre än fem procent av åtalen som ogillas helt av domstolen. Så är dock inte fallet för
1
Se Prop. 2004/05:45, s. 19.
Se Prop. 2012/13:111, s. 19, SOU 2010:71, s. 51.
3
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 19952006 s. 5 ff.
4
Brå:s hemsida, http://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html.
5
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 20 ff.
2
7
sexualbrotten där friandefrekvensen är betydligt högre.6 På 80-talet låg friandefrekvensen under
10 % och mellan år 2003-2004 ökade den till 17 %. Andelen friande domar har stigit markant
under 2000-talet. 2004 låg friandefrekvensen på 22 %, 2006 över 28 % och 2010 var den på 34
%. De friande domarna har framförallt ökat i mål där det uppstår en ord-mot-ordsituation.7
Ökningen har fortsatt och under den senaste tiden har flera unga män friats efter att ha blivit
åtalade för våldtäkt, medhjälp till våldtäkt, sexuellt utnyttjande samt ofredande. Särskilt
uppseendeväckande är det faktum att endast 200 av cirka 6000 polisanmälningar som avser
våldtäkt varje år leder till fällande dom. Mot denna bakgrund har våldtäktsbrottsligheten rönt
stor medial uppmärksamhet. Medierna har inte dragit sig för att uppmärksamma denna trend där
fler tilltalade frias än fälls av domstolarna.8 Trots att kvinnor under de senaste decennierna blivit
mer benägna att anmäla olika typer av våldtäkter, så får de i de flesta fall inte upprättelse för det
utsatta brottet.
Internationellt sett skiljer sig inte Sverige på något markant sätt från övriga europeiska länder
vad gäller lagstiftningen för att skydda kvinnor mot övergrepp. När det gäller själva
våldtäktsbrottet tillhör Sverige emellertid den eftersläpande majoriteten av länder vilka
fortfarande tillämpar den historiska våldtäktslag som bygger på våld och hot. Sverige tillhör
således de länder som ännu inte anslutit sig till den våldtäktslag som bygger på bristande
samtycke och som måste anses representera ett högre utvecklingssteg.9 Utvecklingen så som den
följer idag och det förhållandet att Sverige fortfarande tillämpar den historiska våldtäktslag som
bygger på ett tvångsrekvisit, har utmynnat i en värdeladdad debatt om hur
sexualbrottslagstiftningen bör utformas i syfte att komma tillrätta med problematiken. I den
svenska debatten om sexualbrotten har den nuvarande regleringen ställts emot en
samtyckesreglering som bygger på bristande samtycke.10 De borgerliga partierna presenterande
nyligen nya förslag om skärpta straff för våldtäkter och vikten av att tillsätta en utredning för att
överväga en framtida samtyckeslagstiftning i Sverige.11 Debatten tyder på att det finns ett starkt
missnöje över hur den nuvarande våldtäktslagstiftningen är utformad idag.
Mot bakgrund av denna problematik kommer jag med hjälp av gällande rätt kartlägga och
analysera vilka orsaker som kan tänkas ligga till grund för den utveckling vi ser idag, det vill
säga att så få våldtäktsanmälningar leder till fällande dom.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att mot bakgrund av den presenterade problematiken kartlägga och
analysera gällande rätt kring våldtäktslagstiftningen för att belysa vad som kan tänkas ligga
6
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 82.
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 29.
8
Motion 2013/14: Ju306 Rättstillämpningen när det gäller våldtäkt.
9
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 38.
10
Asp, P., Sex & Samtycke, s. 81.
11
Svt:s hemsida, http://www.svt.se/nyheter/val2014/tv-nytt-alliansutspel.
7
8
bakom den ökade friandefrekvensen i våldtäktsmål. Tyngdpunkten kommer att läggas vid
våldtäktslagstiftningen och den med lagstiftningen tätt förknippade bevisvärderingen som
företas av Högsta domstolen (HD) under en pågående rättsprocess. Därtill kommer uppsatsen
också att beakta de straffrättsliga principer som styr en brottmålsprocess samt i mindre
utsträckning den rättsliga handläggningen som föregår en domstolsprövning. För att uppnå
syftet med studien kommer jag att ta hjälp av följande frågeställningar:
Har beviskravet i brottmål höjts?
Om nej, har rättens bedömningar skärpts i våldtäktsmål?
1.3 Avgränsningar
Uppsatsen kommer att avgränsas till att endast behandla fullbordade våldtäkter som sker mot
vuxna. Det innebär att våldtäkt mot barn inte kommer att behandlas inom ramen för denna
uppsats och inte heller försök till våldtäkt. Vidare görs en avgränsning mot andra brott i
sexualbrottskapitlet i brottsbalken (1962:700) (BrB). Tyngdpunkten kommer att läggas vid
våldtäktsbestämmelsen som finns reglerad i 6 kap. 1 § BrB.
Uppsatsen kommer också att utgå ifrån kombinationen ”man” och ”kvinna”, det vill säga att
gärningsmannen är en man och att offret är en kvinna. Detta perspektiv har valts med tanke på
att gärningsmannen är just en man och offret är just en kvinna i 97 % av de anmälda
våldtäktsfallen (och under 2006 även i de åtalade fallen). Det förekommer visserligen att en
kvinna medverkar vid en mans våldtäkt av en annan kvinna, att en kvinna våldtar en annan
kvinna och att en man våldtar en annan man,12 men på grund av den nämnda statistiken är det
berättigat att utgå ifrån det valda perspektivet.
Den statistik som presenterats ovan avseende antalet våldtäktsanmälningar som leder till
fällande dom varje år är generell till sin karaktär och visar hur utvecklingen ser ut vad gäller
våldtäkt. Vilka domstolar som ligger bakom trenden att fler tilltalade frias än fälls preciseras inte
närmare. Jag kommer därför inte att göra en empirisk undersökning av redan avkunnade domar,
utan avgränsar mig till att endast belysa orsakerna till den ökade friandefrekvensen genom att
rättsdogmatiskt kartlägga och analysera gällande rätt utifrån ett de lege lata perspektiv. Med
tanke på att statistiken är generell kommer jag också vid fastställandet av gällande rätt avgränsa
mig till HD:s avgöranden, då underrätterna i princip måste följa HD:s utarbetade praxis.13
Den analytiska delen i uppsatsen kommer följaktligen att vila på ett de lege lata perspektiv och
inte på ett de lege ferenda-resonemang. Denna avgränsning har ansetts motiverad med hänsyn
till uppsatsens bakomliggande syfte. Som redan nämnts i problembakgrunden har den svenska
debatten vad beträffar sexualbrottslagstiftningen präglats av att den nuvarande regleringen ställts
emot en samtyckesreglering som bygger på bristande samtycke. Jag som författare är fullt
medveten om denna högaktuella debatt som kretsar kring frågan huruvida tvångsrekvisitet bör
12
13
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 40.
Agell, Malmström., Civilrätt, s. 31.
9
ersättas med ett rekvisit om bristande samtycke, men har valt att avgränsa mig från denna fråga,
då den faller utanför ramarna för denna uppsats. Syftet med denna uppsats är att belysa
orsakerna till den ökade friandefrekvensen och inte att diskutera för och emot argument för
införandet av en samtyckesreglering i Sverige.
Slutligen kommer en smärre avgränsning att göras under kapitel fyra avseende rättens
bevisvärdering av parternas utsagor. Med tanke på den problematik som ligger till grund för
uppsatsen finns det ingen anledning att närmare redogöra för den tilltalades utsaga i mål där den
tilltalade erkänner sig skyldig till våldtäkt. I kapitel fyra kommer därför endast den tilltalades
utsaga vid förnekande mål att behandlas.
1.4 Metod och material
Den valda frågeställningen kommer att studeras och besvaras utifrån den rättsdogmatiska
metoden. Den rättsdogmatiska metoden beskrivs ofta som den traditionella rättsvetenskapliga
metoden och innebär att de allmänt accepterade rättskällorna såsom lagstiftning, praxis,
förarbeten och doktrin tillämpas.14 Enligt Korling har metoden en stor praktisk betydelse, då den
vid en väl genomförd rättsdogmatisk undersökning ökar den rättssäkerheten och förutsebarheten
i rättslivet.15
Enligt Peczenik finns det dock många olika rättsvetenskapliga metoder att tillgå utöver den
rättsdogmatiska. Gemensamt för dessa är att de främst anses vara rättsdogmatiska till sin
karaktär och syftar till att tolka och systematisera gällande rätt. 16 Riktigt så enkelt är det dock
inte, då det inom den rättsvetenskapliga forskningen utvecklats andra sofistikerade modeller för
rättsvetenskaplig forskning såsom rättsrealism, alternativ rättsdogmatik, konstruktiv
rättsvetenskap, det vill säga de lege lata respektive de lege ferenda-resonemang, pluralistisk
rättsvetenskap, probleminriktad rättsvetenskap, rättspolitiskt inriktad rättsvetenskap samt
systemanalytisk rättsvetenskap.17 På grund av att det finns olika modeller och perspektiv
utvecklade och etablerade inom ramen för rättsvetenskaplig forskning är det av väsentlig
betydelse att forskaren väljer en inriktning och tydligt redogör för den. I den här uppsatsen har
den rättsdogmatiska metoden valts på grund av att den har ansetts vara adekvat i förhållande till
det bakomliggande syftet med uppsatsen. Den rättsdogmatiska metoden framstår i jämförelse
med andra metoder och perspektiv som den mest lämpade metoden för att kartlägga gällande
rätt kring våldtäktsbrottet.
Rättsdogmatikens forskningsobjekt utgörs av gällande rätt och det finns vissa rättskällor
etablerade som antingen är bindande eller äger stor auktoritet. Någon form av rättskälla måste
14
Korling, F., m.fl., Juridisk metodlära, s. 21 ff.
Korling, F., m.fl., Juridisk metodlära, s. 21 ff.
16
Peczenik, A., Juridikens allmänna läror, SvJT 2005, s. 249.
17
Olsen, L., Rättsvetenskapliga perspektiv, SvTJ 2004, s. 106.
15
10
alltid användas vid en rättsdogmatisk tolkning.18 I enlighet med den rättsdogmatiska metoden
kommer uppsatsen att grundas på ett rättskällematerial som erhålls genom studiet av lagtext,
förarbeten, rättspraxis och juridisk doktrin. Vilken ställning de olika rättskällorna har i juridisk
argumentation bestäms av vissa rättskällenormer. Dessa rättskällenormer föreskriver att vissa
rättskällor antingen skall, bör och får beaktas inom den juridiska argumentationen. Lagtext
kommer att tillämpas för att beskriva gällande rätt, då lagar och andra föreskrifter skall beaktas
enligt rättskälleläran. Förarbeten och prejudikat utgör däremot rättskällor som bör beaktas.19
Förarbetena kommer att användas för att belysa hur lagstiftaren tänkt att våldtäktslagstiftningen
skall tolkas. Vad gäller prejudikat finns det en rik flora av rättspraxis på sexualbrottsområdet
och den rättspraxis som kommer att behandlas inom ramen för denna uppsats är framförallt
hänförlig till HD och i undantagsfall hovrätten (HovR). Den praxis som HD utarbetat kommer
att användas för att förklara hur HD genom sina avgöranden influerat bevisvärderingen i
våldtäktsmål. I undantagsfall har domar från HovR används för att belysa hur rättsreglerna
tolkats i underinstans. Den rättsvetenskapliga litteraturen är däremot en rättskälla som får
användas20 och som kommer att användas för att ge en tydligare och utförligare beskrivning av
gällande rätt. Enligt Jareborg är det vidare tillåtet att vid den juridiska argumentationen gå
utanför gällande rätt, då vetenskaplig forskning handlar om att söka nya lösningar. 21 I några få
fall kommer därför viss ledning att sökas utanför de primära rättskällorna, främst i juridiska
tidskrifter.
1.5 Disposition
Utöver detta inledande kapitel är uppsatsen indelad i sex olika kapitel som utifrån uppsatsens
syfte följer en kronologisk ordning.
I det andra kapitlet redogörs av naturliga skäl inledningsvis för våldtäktslagstiftningens
historiska utveckling och därefter för våldtäktsbrottets nuvarande reglering i svensk rätt. Syftet
med detta kapitel är huvudsakligen att beskriva gällande rätt och tanken med den valda
utgångspunkten är att genom en historisk tillbakablick ge en djupare förståelse för den moderna
våldtäktslagstiftningens utveckling.
Det tredje kapitlet inleds med en summarisk redogörelse för den rättsliga handläggningen som
föregår en domstolsprocess. Med rättslig handläggning avses det förfarande som vidtas av polis
och åklagare vid en förundersökning respektive en åtalsprövning. I det här avseendet kommer
den sållningsprocess som bedrivs av åklagare under åtalsprövningen att särskilt belysas, då den
påverkar vilka ärenden som slutligen kommer upp till domstol. Därefter kommer det tredje
18
Peczenik, A., Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken,
Förvaltningsrättslig tidskrift 1990, s. 44.
19
Peczenik, A., Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken,
Förvaltningsrättslig tidskrift 1990, s. 47-48.
20
Peczenik, A., Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken,
Förvaltningsrättslig tidskrift 1990, s. 48.
21
Jareborg, N., Rättsdogmatik som vetenskap, SvTJ 2004, s. 4.
11
kapitlet att huvudsakligen koncentreras till de straffrättsliga rättsprinciper som har stort
inflytande på en brottmålsprocess, därmed inbegripet ett våldtäktsmål.
Mot bakgrund av det syfte som föranlett denna uppsats kommer tyngdpunkten i det fjärde
kapitlet att läggas vid bevisningen och rättens bevisvärdering i våldtäktsmål. Med tanke på att
det i våldtäktsmål oftast saknas konkreta bevis kommer framställningen att i högre mån
koncentreras till rättens bevisvärdering av utsagor.
I femte kapitlet görs en de lege lata analys av vad som framkommit i den deskriptiva delen av
uppsatsen. Syftet med det här kapitlet är att belysa orsakerna till den ökade friandefrekvensen
genom en analys av hur lagen ser ut idag.
I det sjätte och avslutande kapitlet förs en avslutande diskussion kring det som blivit föremål för
de lege lata analysen.
12
2. Gällande rätt: våldtäktsbrottet
I detta kapitel redogörs inledningsvis för våldtäktslagstiftningens historiska utveckling för att
belysa hur den svenska lagstiftningen har utvecklats i takt med att synen på våldtäktsbrottet
skärpts (se avsnitt 2.1). Därefter är kapitlet huvudsakligen reserverat till att beskriva gällande
rätt utifrån hur dagens lagstiftning är uppbyggd vad gäller våldtäktsbrottet. I detta kapitel har
sekundärkällan doktrin använts för att ge en utförligare beskrivning av gällande rätt, särskilt
där förarbetena varit bristfälliga i den bemärkelsen att de i vissa hänseenden inte varit
tillräckligt uttömmande eller konkretiserande i sin beskrivning av gällande rätt. Doktrinen har
då använts för att ge en tydligare bild av rättsläget.
2.1 Våldtäktslagstiftningens historiska utveckling
Såväl motiven bakom kriminaliseringen av sexuella övergrepp som omfattningen av
kriminaliseringen har varierat över tiden. De skyddsintressen som historiskt låg bakom
sexualbrotten var framförallt familjens, eller snarare mannens, ära och ordningen i samhället.22
Förr i tiden sanktionerades våldtäkt för att bereda ett primärt skydd för mannen. Då kvinnan
betraktades som ett objekt tillhörande mannen, likt en ko eller stycke mark, handlade våldtäkt
om att mannen utsatts för en kränkning av en annan man. Den som hade gjort sig skyldig till
våldtäkt hade således gjort sig skyldig till ett egendomsbrott. Kvinnan hade ingen plats i den
historiska våldtäktslagen och inte heller i en eventuell process.23
Det var först i slutet av 1800-talet som en radikal förändring skedde avseende synen på
våldtäktsbrottet. Våldtäktsbrottet sågs numera som ett frihetskränkande brott mot kvinnan och
denna förändrade grundsyn medförde att våldtäktsbrottet upphörde att vara ett egendomsbrott
genom 1864 års strafflag. Våldtäkt skulle numera ses som ett brott mot den enskildes frihet och
dess sexuella karaktär ansågs vara av underordnad betydelse. Mannens ära var inte längre
våldtäktsbrottets skyddsobjekt, utan istället kvinnans frihet. I första hand var det dock kvinnans
ära som ansågs skyddsvärd, men endast under förutsättning att hon hade en sådan. Ett lagförslag
som diskuterades, men som avstyrktes i lagmotiven, var ett eventuellt införande av en
gradskillnad mellan våldtäkt av ärbara kvinnor och av lösaktiga kvinnor. En sådan gradskillnad
ansågs motiverad med hänsyn till att den skada som tillfogats en lösaktig kvinna inte kunde
likställas med den skada som tillfogats en ärbar kvinna. En lösaktig kvinnas motstånd kunde inte
förmodas vara allvarligt menat, dessutom anfördes att en sådan kvinna kunde ha andra motiv än
att redogöra för sanningen i en våldtäktsprocess. Trots att lagförslaget avstyrktes var det ändå
underförstått att kvinnan måste bevisa sin skyddsvärdhet. Rättegångarna blev alltmer
koncentrerade på kvinnans rykte och dygd än de hade varit tidigare.24
I Sverige har våldtäktsbrottet blivit föremål för vital diskussion under hela 1900-talet, men
särskilt från 1960-talet. År 1953 presenterades ett lagförslag som resulterade i införandet av
22
Se Prop. 2004/05:45, s. 19-20, SOU 2010:71, s. 52.
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 38-39.
24
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 44.
23
13
1965 års brottsbalk. I lagförslaget angavs att våldtäktsbestämmelsen skulle bereda ett
straffrättsligt skydd för den sexuella integriteten mot vissa grövre övergrepp. Genom införandet
av 1965 års brottsbalk placerades våldtäktsbestämmelsen och övriga sexualbrott i ett eget kapital
och samtidigt övergavs den personliga friheten som skyddsobjekt till förmån för den sexuella
integriteten.25 Mot bakgrund av sexualbrottslagstiftningens långa historia, under vilken
lagstiftningen länge ansetts utgöra ett skydd främst för den allmänna moralen och ordningen, var
den sexuella integritetens explicita skyddsvärdhet en nyhet vad beträffar
sexualbrottslagstiftningen. I praktiken var den sexuella integritet som skulle skyddas oförändrad.
Det var fortfarande den ärbara kvinnans sexualitet, när någon annan än hennes egen make gjort
anspråk på den, som ansågs skyddsvärd. Våldtäktsbestämmelsen kom att indelas i två
svårighetsgrader. Det ansågs angeläget att hänföra vissa situationer till det lindrigare brottet
våldförande som avsåg att täcka situationer där rekvisiten för våldtäkt visserligen var uppfyllda,
men där vissa föreliggande omständigheter gjorde brottet mindre allvarligt. En sådan
omständighet, vilken ansågs avgörande vid bedömningen av brottets grovhet, var kvinnans
förhållande till mannen. Våldtäkt inom äktenskapet, som tidigare inte var straffbelagt i svensk
rätt, hänfördes bland annat till det mindre allvarliga brottet våldförande. Vad beträffar
tvångsrekvisitet i våldtäktsbestämmelsen gjordes en lagteknisk förskjutning från det tidigare
kravet på absolut tvång till kravet på råntvång. Kravet på absolut tvång förutsatte ett våld där
offret gjort motstånd till det yttersta eller på annat sätt fullständigt betvingat kvinnan, medan
kravet på råntvång istället innefattade våld å person eller hot om ett omedelbart förestående våld
av allvarligare beskaffenhet.26
Mellan åren 1965 och 2005 stod våldtäktslagstiftningen mot vuxna i princip oförändrad. 27 1984
reviderades emellertid brottsbalkens sjätte kapitel om sexualbrott i syfte att komma underfund
med den diskriminerande kvinnosynen. Den tidigare regleringen hade präglats av en
ålderdomlig moralsyn i sexuella frågor och bestämmelserna hade till stor del grundats på en
föråldrad kvinnosyn.28 Genom lagändringen 1984 blev lagstiftningen formellt könsneutral och
kvinnans sexuella självbestämmanderätt blev uttryckligen formulerad. Faktorer som tidigare
hade varit avgörande för hur ett övergrepp skulle komma att betraktas skulle inte längre
tillmätas betydelse. Till följd av att fokus förflyttats från kvinnans beteende till själva
övergreppet som sådant kunde ett sexuellt övergrepp i fortsättningen rubriceras som våldtäkt
oberoende av kvinnans beteende före övergreppet eller relation till gärningsmannen. Innan
lagändringen ansågs en kvinna sällan trovärdig om hon inte hade fått allvarliga skador i
samband med en hävdad våldtäkt. Först när en kvinna kunde uppvisa allvarliga skador ansågs
hennes brist på vilja eller handlingsdirektiv kunna bevisas. I lagmotiven anfördes att en kvinnas
nej till sex ovillkorligen ska respekteras i varje situation och att det inte heller ska krävas fysiskt
motstånd om kvinnan på annat sätt klargör att hon inte vill. Det centrala för bedömningen skulle
dock fortsättningsvis vara att offret ska ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp med våld eller
25
Se Prop. 2004/05:45, s. 19-20, SOU 2010:71, s. 52.
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 47.
27
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 14.
28
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 49, Prop. 2004/05:45, s. 20, SOU 2010:71, s.
52.
26
14
hot och att den sexuella handlingen ska innefatta ett tilltvingat samlag eller därmed jämförligt
sexuellt umgänge.29
Den nuvarande svenska våldtäktslagstiftningen började gälla den 1 april 2005, efter att
sexualbrottslagstiftningen ännu en gång blivit föremål för omarbetning. 30 2005 års reform är den
senaste och mest genomgripande reformen31 som syftade till att ytterligare förstärka och
tydliggöra varje människas absoluta rätt till personlig och sexuell integritet samt sexuellt
självbestämmande.32 I samband med 2005 års reform fick bestämmelserna om våldtäkt och
sexuellt tvång en ny konstruktion.33 Utgångspunkten för reformen var att våldtäktsbestämmelsen
fortsättningsvis skulle vara reserverad för de allvarligaste sexuella kränkningarna.
Våldtäktsbrottet utvidgades genom att kravet på tvång sattes lägre och genom att de allvarligaste
utnyttjandefallen som tidigare rubricerats som sexuellt utnyttjande kom att omfattas av
våldtäktsparagrafen.34 Som våldtäkt betraktades vidare gärningar som begåtts mot någon i ett så
kallat hjälplöst tillstånd, exempelvis genom berusning, sjukdom, funktionshinder eller sömn. I
ett sådant fall krävdes inget våld eller hot om brottslig gärning för att en person skulle kunna
dömas för brottet.35 Även efter den genomgripande reformen 2005 har utvidgningen av
våldtäktsbestämmelsen fortsatt. Bestämmelsen utvidgades på nytt efter att begreppet ”hjälplöst
tillstånd” ersatts av begreppet ”särskilt utsatt situation”. Syftet med övergången var att
kriminalisera fler fall av sexuellt utnyttjande som våldtäkt.36
2.2 Våldtäktsbestämmelsens nuvarande reglering
Sexualbrotten finns reglerade i 6 kap. BrB och av alla sexualbrott utgör våldtäktsbrottet
fortfarande huvudbrottet och kan anses vara den mest kvalificerade typen av sexualbrott. Detta
betyder att brottstypen som helhet betraktas som allvarligare än övriga brottstyper i sjätte
kapitlet och inte att varje enskild våldtäkt alltid betraktas som allvarligare än brott med annan
rubricering.37 Kvalifikationen gäller dels det utövade tvånget, dels den sexuella kränkningen.38
Det är inte enbart i Sverige som våldtäkt anses utgöra den mest kvalificerade typen av
29
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 49.
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 67.
31
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 19952006 s. 27.
32
Se Prop. 2004/05:45, s. 21.
33
Se Prop. 2012/13:111, s. 52.
34
Se SOU 2010:71, s. 57.
35
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 19952006 s. 27.
36
Se Prop. 2012/13:111, 28 ff.
37
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 51, Asp, P., Sex & Samtycke, s. 56 ff.
38
Jareborg, N., Brotten, s. 311.
30
15
sexualbrott, utan så är fallet i samtliga länders lagstiftning.39 I svensk rätt kriminaliseras våldtäkt
i 6 kap. 1 § BrB med följande lydelse:40
[Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar
en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till
kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst
sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som
enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på
grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom,
kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i
en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet
att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till
fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt
beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på
offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till
tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).]
Enligt detta lagrum föreligger våldtäkt när någon, man eller kvinna, tvingar någon annan, man
eller kvinna, till samlag eller annan jämförlig sexuell handling genom misshandel eller annars
med våld eller genom hot om brottslig gärning. Av ordalydelsen följer att
våldtäktsbestämmelsen numera är könsneutral i den mening att den omfattar såväl
heterosexuella som homosexuella övergrepp.41 Brottet kan således begås av en man mot en
kvinna, av en kvinna mot en man, av en kvinna mot en annan kvinna och av en man mot en
annan man.42 Brottet har inte alltid varit könsneutralt, då våldtäkt enligt tidigare rätt ansågs vara
ett brott som endast kunde begås av en man och mot en kvinna. Våldtäktsansvar förutsatte
därmed att det var fråga om ett heterosexuellt samlag.43
2.2.1 Tvångsrekvisitet i 6 kap. 1 § 1 st. BrB
Paragrafens första stycke avser fall där gärningsmannen: ”genom misshandel eller annars med
våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till en sexuell handling av viss
karaktär”. En förutsättning för att våldtäktsbestämmelsen ska bli tillämplig är att gärningen
förövats genom användande av ett visst kvalificerat tvång, så kallat råntvång. Med råntvång
avses tvång som utövas genom våld eller hot som innebär, eller för den hotande framstår som
39
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes- en könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 135.
40
Se Prop. 2004/05:45, s. 35.
41
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 51.
42
Jareborg, N., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s. 89.
43
Se Prop. 1983/84:105, s. 17.
16
trängande fara, eller försättande i vanmakt. Tvång kan således utövas genom användande av tre
olika medel: våld, hot eller försättande i vanmakt.44
Såväl rekvisitet ”misshandel” som ”annars genom våld” förutsätter att det i första hand varit
fråga om ett fysiskt betvingande av något slag.45 Det våld som krävs kallas inom straffrätten för
”våld å person”. Det innebär att det ska vara fråga om en fysisk kraftanvändning som direkt
träffar en annan persons kropp. En fysisk kraftanvändning mot person kan ske genom
misshandel, i form av slag och sparkar, eller genom våld som innebär ett betvingande av någon
annan persons kroppsliga rörelsefrihet.46 Enligt 3 kap. 5 § BrB föreligger misshandel om någon
tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller annars försätter en annan
person i vanmakt eller något annat sådant liknande tillstånd. Misshandelsrekvisitet omfattar
således även situationer där gärningspersonen försätter sitt offer i vanmakt eller något annat
sådant tillstånd. En gärningsperson kan försätta sitt offer i vanmakt genom att exempelvis söva
ner personen med narkos eller lura i personen alkohol eller narkotika.47 På grund av sådan
medvetslöshet eller redlös berusning har vanmakt betraktats som ett tillstånd av en djupgående
oförmåga att handla. För att bestämmelsen om våldtäkt ska bli tillämplig krävs det att offret
försatts i ett sådant tillstånd mot sin egen vilja. Till följd av denna reglering föreligger inte
våldtäkt i det fall en person utnyttjar en situation där offret exempelvis självmant försatt sig i
vanmakt genom att berusa sig.48
Vad beträffar betvingandet behöver det enligt förarbetena inte vara fullständigt. Ett våld som
”bara består i att gärningspersonen tvingar isär en kvinnas ben när hon försöker värja sig genom
att knipa ihop benen” anses utgöra en tillräcklig grad av tvång för att våldet ska omfattas av
våldtäktsbestämmelsens våldsrekvisit.49 Även lindrigare former av våld omfattas av detta
rekvisit. Det kan exempelvis vara fråga om att knuffa omkull, hålla fast någon eller rycka och
slita i en annan persons kläder i syfte att tilltvinga sig den sexuella handlingen. 50 Våldet får
emellertid inte vara alltför obetydligt, då våldet måste vara av sådant slag att gärningsmannen
tvingat offret till samlag etcetera.51 I NJA 1981 s. 253 anklagades exempelvis den tilltalade för
att ha tilltvingat sig samlag genom våld. Våldet hade bestått i att den tilltalade ryckt i hennes
kläder och gjort sönder hennes tröja. Därtill hade den tilltalade slitit av henne byxorna, gett
henne ett slag i ansiktet och lagt sig över henne för att tilltvinga sig ett samlag. HD ansåg att det
i målet var styrkt att den tilltalade tilltvingat sig samlaget med våld. Gärningen skulle enligt HD
bedömas som våldtäkt med hänsyn till att den tilltalade gjort sig skyldig till misshandel genom
att slita sönder målsägandens kläder och genom att tilldela målsäganden en örfil. Gärningen
hade enligt HD utgjort en allvarlig kränkning av målsägandens integritet.
44
Se Prop. 1983/84:105, s. 35.
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 80.
46
Se Prop. 2004/05:45, s. 35, Asp, P., Sex & Samtycke, s. 58.
47
Asp, P., Sex & Samtycke, s. 5.
48
Se Prop. 2004/05:45, s. 35.
49
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes - En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 96, Prop. 2004/05:45, s. 35, SOU 1982:61, s. 145.
50
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 80.
51
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 157.
45
17
Vad gäller våldsrekvisitet finns det inget uttryckligt krav på att offret måste ha gjort fysiskt
motstånd för att våldtäktsansvar ska kunna utdömas.52 Detta konstaterades av HD i det så
kallade Solariefallet.53 I målet hade N åtalats för våldtäkt mot Å efter att ha överrumplat Å
sexuellt i samband med en massage. N hade vid massagetillfället nuddat vid Å:s bröst och
hennes underliv samt börjat kyssa henne och slita av henne träningskläderna. I ett försök att
tilltvinga sig samlaget hade N också låst fast henne genom att lägga sig över henne. Å hävdade
att hon tydligt hade gjort klart för mannen att hon inte ville ha samlag både verbalt och genom
sitt kroppsspråk. Å hade dock vid övergreppet inte skrikit efter hjälp. Detta ifrågasattes då det
hade varit lätt för Å att påkalla uppmärksamhet från solariebåset där massagen ägt rum. N
motsatte sig Å:s berättelse och hävdade att anklagelserna mot honom var falska. Han hävdade
att han överhuvudtaget inte befunnit sig i solariet tillsammans med henne. HD konstaterade att
det inte fanns någon teknisk bevisning och inte heller några konkreta vittnesiakttagelser att tillgå
i utredningen. Den bevisning som fanns bestod huvudsakligen av Å:s utsaga samt
vittnesberättelser om hur Å uppträtt efter övergreppet. Enligt sitt eget vittnesmål hade Å flera
gånger påtalat och manifesterat för N att hon inte ville medverka i den sexuella handlingen.
Vidare hade Å, för att berätta vad som hänt, ringt såväl sin fästman som sin kusin samma dag
som övergreppet ägt rum. Båda två kunde genom sina vittnesmål styrka Å:s upprivna
sinnesstämning och chock efter händelsen. Enligt HD skulle dock målsägandens utsaga
behandlas med stor försiktighet med tanke på att det saknades såväl teknisk bevisning som
konkreta vittnesiakttagelser. I domskälen konstaterade HD att det var bevisat att det skett ett
samlag mellan N och Å. Härmed blev nästa centrala fråga om rekvisiten för våldtäkt i 6 kap. 1 §
1 st. BrB var uppfyllda. HD konstaterade att sexualbrottslagstiftningen bygger på att en kvinnas
ovilja till sexuella handlingar ska respekteras i varje situation och att något fysiskt motstånd från
kvinnans sida inte ska krävas, men endast under förutsättning att kvinnan på något annat sätt
motsätter sig mannens vilja till en sexuell handling. I fallet dömdes mannen till våldtäkt på
grund av att HD bedömde Å:s utsaga som trovärdig. Å hade gjort klar för mannen att hon inte
ville ha samlag och enligt HD är detta fullt tillräckligt för att utdöma ansvar för våldtäkt.
Efter 2005 års reform har kravet på våld sänkts ytterligare. I praktiken är det tillräckligt för
ansvar om det föreligger fortsatt fysisk aktivitet från mannens sida när kvinnan redan markerat
att hon inte vill.54
Rekvisitet ”hot om brottslig gärning” tyder vidare på att en våldtäkt kan förövas i det fall
tvånget utövas genom hot.55 För att en gärning skall anses utgöra ett hot behöver gärningen inte
längre, som enligt tidigare rätt, utgöra ett hot om så kallat råntvång, det vill säga ett hot om
omedelbart förestående våld mot liv eller hälsa. Ett sådant krav finns inte längre uppställt, utan
även lindrigare former av hot kan vara tillräckligt. Rekvisitet ”hot om brottslig gärning”
52
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes - En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 96, Prop. 2004/05:45, s. 35, SOU 1982:61, s. 145.
53
NJA 1988 s. 40.
54
Asp, P., Sex & Samtycke, s. 58.
55
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 80.
18
omfattar både uttryckliga och förtäckta hot.56 För att ett hot ska anses föreligga är det tillräckligt
att gärningsmannen genom sitt uppträdande manifesterat hotet på ett sådant sätt att offret med
fog hyser en allvarlig fruktan för sin personliga säkerhet. Ett sådant hot föreligger exempelvis
om en man bryter sig in i en ensam kvinnas lägenhet nattetid och tilltvingar sig ett samlag som
föregås av ett aggressivt uppträdande från mannens sida. Emellertid får hotet, liksom våldet, inte
vara alltför obetydligt. Ett förestående hot måste vara av sådan karaktär att det utgjort en
förutsättning för gärningens utförande. 57
Vanligtvis är det riktade hotet personligt, det vill säga direkt riktat mot offrets egen person. Men
ett hot kan också riktas mot en persons egendom. Vad beträffar den förra typen kan
gärningspersonen exempelvis i samband med ett övergrepp tilltvinga sig samlag genom direkta
hot om att den andra personen kommer att dödas eller misshandlas om denne inte medverkar i
den sexuella handlingen. I det senare fallet kan gärningspersonen exempelvis hota med att
förstöra den andra personens egendom eller genom att börja slå sönder den andres egendom.
Själva agerandet betraktas som tvingande av det skälet att det innefattar ett hot om fortsatt
skadegörelse. Av naturliga skäl brukar ett hot ofta rikta sig mot offret, men det kan också rikta
sig mot någon annan person såsom exempelvis offrets barn.58
2.2.2 Otillbörlighetsrekvisitet i 6 kap. 1 § 2 st. BrB
Våldtäktsbestämmelsens andra stycke omfattar fall där någon: ”genomför ett samlag eller en
sexuell handling genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn,
allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk
störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation”.
Stycket tillhandahåller ett rättsligt skydd för de personer som befinner sig i en särskilt utsatt
situation, till följd av vissa omständigheter, och därför inte kan värna om sin sexuella
integritet.59 En särskilt utsatt situation karaktäriseras av att offret har begränsade möjligheter att
skydda sin sexuella integritet och undgå ett förevarande övergrepp.60
Bestämmelsen fordrar att någon ”genomför” ett samlag eller annan sexuell handling som enligt
det första stycket är jämförlig med samlag. Ordet ”genomför” inbegriper såväl fall där
gärningsmannen som offret är initiativtagare till den kränkande sexuella handlingen.
Bestämmelsen uppställer vidare ett krav på att den sexuella handlingen skall vara otillbörlig. En
handling är otillbörlig om den innebär ett angrepp på offrets sexuella integritet. Huruvida en
handling är otillbörlig eller inte avgörs utifrån en objektiv bedömning. För att en påstådd
56
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 80,
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 157.
57
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 80,
Brott och påföljder, s. 157.
58
Asp, P., Sex & Samtycke, s. 58-59, Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 157.
59
Wennberg, S, Introduktion till straffrätten, s. 51.
60
Se Prop.2012/13:111, s. 30.
19
gärningsman ska kunna dömas för ansvar fordras att gärningsmannen uppnått sitt syfte genom
att utnyttja den andres särskilt utsatta situation.61
Att en utsatt person har begränsade möjligheter att skydda sig kan bero på såväl fysiska som
psykiska faktorer. I lagtexten anges endast exempel på vilka faktorer som kan medföra att en
person befinner sig i en särskilt utsatt situation. En person kan exempelvis befinna sig i en sådan
situation till följd av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning, annan drogpåverkan,
sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning som inte är tillfällig. Med allvarlig rädsla avses en
situation där offret på grund av gärningsmannens beteende blir paralyserad av skräck och till
följd därav möter övergreppet med passivitet. I vissa fall kan en sådan reaktion från offrets sida
också vara en medveten strategi för att överleva ett övergrepp och inte bli utsatt för våld. Kravet
på att rädslan ska vara ”allvarlig” innebär att det ska vara fråga om en rädsla av kvalificerat slag.
Det kan exempelvis vara fråga om en situation där gärningsmannen plötsligt låser dörren och
förändrar sitt uppträdande mot offret, en handling som då berättigar offrets reaktion.62
Berusning är ytterligare en omständighet som anges i lagtexten. En person kan exempelvis på
grund av sin berusning vara förhindrad att förstå att vederbörande faktiskt är utsatt för sexuella
närmanden.63 I detta hänseende finns det vissa bevisproblem kopplade till en våldtäkt som
begås av flera gärningsmän. Bedömningen huruvida en kvinna befann sig i en ”särskilt utsatt
situation” eller inte är nämligen beroende av hur berusad kvinnan var vid övergreppet. I regel
hävdar de misstänkta personerna att kvinnan frivilligt medverkat i de sexuella aktiviteterna och
dessa samtyckesinvändningar är då förenade med en särskild problematik. Kvinnan kan i nyktert
tillstånd ha samtyckt till sex med den förste, och även fullföljt den sexuella aktiviteten, men
sedan motsatt sig sex med näste. Ur bevishänseende är denna gränsdragning mycket svår att
göra, inte desto mindre hör det till utredningen att göra en slutledning om brott. Sutorius
poängterar därför vikten av att individualisera brotten för att inte förorsaka att alla, genom
schablonmässiga värderingar, antingen går fria eller att alla blir åtalade/dömda.64
För att en potentiell gärningsman ska kunna dömas enligt 6 kap. 1 § 2 st. BrB fordras inte att
offret är helt oförmöget att värja sig eller kontrollera sitt handlande.65 För att kunna avgöra om
offret befinner sig i en särskilt utsatt situation bör bedömningen grundas på situationen i dess
helhet. Omständigheterna i det enskilda fallet behöver inte enbart vara hänförliga till offrets
person. Det kan också vara fråga om yttre omständigheter. Likväl kan det vid en samlad
bedömning av situationen vara flera omständigheter som sammantagna skapar en sådan
situation. I vissa fall kan även förekomsten av vissa yttre omständigheter i sig självt vara
tillräckliga för att en individ ska ha gjort sig skyldig till ett straffbart utnyttjande av en särskilt
utsatt situation. Ett exempel på en sådan situation är när offret erbjuds en massage, men i
samband med utförandet, överrumplas av en kränkande sexuell handling.66
61
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 158.
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 158-159.
63
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 158-159.
64
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 72.
65
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 159.
66
Se Prop.2012/13:111, s. 30.
62
20
2.3 Den sexuella handlingen
För att en våldtäkt skall anses förövad uppställs ytterligare ett krav i våldtäktsbestämmelsen. Det
förutsätts att den sexuella handlingen är av sådan karaktär att den utgör ett ”samlag” eller
”annan sexuell handling som på grund av kränkningens allvar i övrigt är jämförlig med samlag”
Lagtexten innehåller ingen legaldefinition på vad som utgör samlag, men med samlag avses
normalt ett vaginalt samlag, det vill säga könsumgänge mellan en man och en kvinna.67
Uttrycket ”samlag” i bestämmelsen är avsett att endast omfatta vaginala samlag. Samlaget
behöver dock inte ha fullbordats i den bemärkelsen att sädesavgång eller inträngande skett. Det
är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar kommit i beröring med varandra, utan något
krav på varaktighet.68
Våldtäktsbegreppet utvidgades till att även omfatta andra sexuella övergrepp än samlag efter att
våldtäktsdefinitionen kritiserats som alltför snäv. I förarbetena till brottsbalken anfördes att det
uppenbarligen existerar andra sexualhandlingar jämförliga med samlag som likväl kan vara
straffvärda, med hänsyn till kränkningens art.69 Därför omfattar bestämmelsen vid sidan av
vaginala samlag även andra former av samlag, vilka fångas upp av uttrycket ”annan sexuell
handling”. För att andra gärningar än samlag ska kunna bedömas som våldtäkt fordras att
gärningen utgör en sexuell handling. Frågan om en handling är av sexuell karaktär blir således
central för bedömningen.70 De gärningar som skall anses som jämförliga med samlag är normalt
framtvingande av anala eller orala samlag samt införsel av föremål, eller införsel av kroppsdelar,
såsom fingrar eller knytnävar, i en kvinnas underliv eller anus. Att en man tvingar en kvinna att
onanera åt honom har dock inte ansetts vara en handling jämförbar med samlag. 71 Detta framgår
av HD:s avgöranden i NJA 2008 s. 421 (I och II).
Vidare omfattar uttrycket ”annan sexuell handling” inte enbart samlag, utan även sexuell
beröring. Den sexuella beröringen kan antingen vara av varaktigt eller kortvarigt slag. Det kan
exempelvis handla om att förövaren gör sig skyldig till varaktig beröring av offrets könsorgan
eller beröring av offrets kropp med det egna könsorganet. Vid en mer kortvarig beröring fordras
dock att handlingen är utpräglat sexuell och ägnad att kränka offrets sexuella integritet.72
I RH 2010:37 har Hovrätten (HovR) behandlat frågan huruvida införandet av fingrar i en
berusad och sovande kvinnas underliv kunde anses utgöra en sexuell handling jämförlig med
samlag. HovR anslöt sig till tingsrättens bedömning och rubricerade gärningen som våldtäkt
med motiveringen att den åtalade genom att sticka in ett par fingrar i den berusade och sovande
kvinnans underliv otillbörligt utnyttjat hennes hjälplösa tillstånd. Den sexuella kränkningen som
kvinnan blivit utsatt för kunde liknas den kränkning som följer av ett påtvingat samlag. Enligt
67
Asp, P., Sex & Samtycke, s. 60-61, SOU 2001:14, s. 48.
Se Prop.2004/05:45, s. 36.
69
Se Prop.1983/84:105, s. 17.
70
Asp, P., Sex & Samtycke, s. 62.
71
Wennberg, S, Introduktion till straffrätten, s. 51, Asp, P., Sex & Samtycke, s. 61.
72
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 68.
68
21
HovR:s bedömning hade mannen genom att sticka in sina fingrar i kvinnans underliv gjort sig
skyldig till våldtäkt.
2.4 Brottets tre svårighetsgrader
Av 6 kap. 1 § BrB följer att våldtäktsbrottet är indelat i tre straffskalor: våldtäkt av
normalgraden (1 st.), mindre grov våldtäkt (3 st.) och grov våldtäkt (4 st.).
2.4.1 Mindre grov våldtäkt
Idag finns det en lindrigare straffskala i våldtäktsbestämmelsens tredje stycke bevarad även efter
2005 års reform, i det fall brottet med hänsyn till omständigheterna framstår som mindre
allvarligt.73 Den lindrigare straffskalan har bibehållits med tanke på att det ur
lagstiftningssynpunkt är omöjligt att kunna förutse alla tänkbara situationer som skulle kunna
omfattas av våldtäktsbrottet. Möjligheten att döma enligt en lägre straffskala möjliggör
dessutom undvikande av orimliga resultat i rättstillämpningen. Domstolarna har dock varit
mycket restriktiva med att bedöma våldtäktsbrott som mindre allvarliga. Enligt lagmotiven bör
domstolarna även fortsättningsvis tillämpa den lindrigare straffskalan med viss restriktivitet, då
avsikten inte är att få till stånd någon mildare straffvärdebedömning än den som redan
förekommer för våldtäktsbrott. 74 Bestämmelsen ska således endast tillämpas i undantagsfall där
omständigheterna klart avviker från vad som är normalt vid våldtäktsbrottet, exempelvis när två
personer övernattar tillsammans och den ena personen genomför ett samlag när den andra
personen sover. Under sådana omständigheter kommer könsdelarna endast i beröring med
varandra. Förutom att offret självfallet blir utsatt för en sexuell kränkning till följd av
övergreppet, förekommer det inte några förödmjukande eller förnedrande inslag och samlaget
avbryts normalt när offret vaknar och motsätter sig det sexuella umgänget.75
I NJA 2008 s. 482 (I) hade exempelvis en man (J) blivit åtalad för våldtäkt alternativt sexuellt
tvång efter att ha stuckit in flera av sina fingrar i en kvinnas (B:s) underliv, då hon på grund av
sömn befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. B hade vaknat av en obehagskänsla och med smärtor i
underlivet efter att ha känt fingrarna inuti sitt underliv under någon sekund. J hade omgående
avbrutit sitt handlande och bett om ursäkt i samma stund som B vaknat och klargjort att hon inte
var intresserad av sexuellt umgänge. B uppgav att penetreringen hade gett upphov till ”viss
smärta”. HD bedömde gärningen som våldtäkt enligt 6 kap. 1 § 3 st. BrB med motiveringen att
händelseförloppet varit kortvarigt och att J omgående avbrutit sitt handlande, så snart B vaknat
och klargjort att hon inte var intresserad av det sexuella umgänget. Dessutom hade den åtalade
inte använt sig av våld eller hot om våld i samband med övergreppet. Slutligen förekom inte
heller några förödmjukande eller förnedrande inslag i samband med övergreppet. Brottet
bedömdes därmed som ringa.
73
Se SOU 2010:71, s. 61, Prop. 2004/05:45, s. 53, Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 159.
Se SOU 2010:71, s. 61, Prop. 2004/05:45, s. 53.
75
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 159-160.
74
22
Även fast den lindrigare straffskalan har bevarats, så har bestämmelsen blivit föremål för en
terminologisk förändring. Uttrycket ”mindre allvarligt” har ersatts med uttrycket ”mindre grovt”
med motiveringen att det förra uttrycket kunde leda tankarna fel. Vidare ändrades vilka
omständigheter som särskilt skulle beaktas vid bedömningen. Enligt regeringen skulle ”våldet
eller hotets art” inte längre vara styrande för bedömningen av om brottet ska anses vara mindre
grovt. Bedömningen ska istället göras utifrån en objektiv prövning av samtliga omständigheter
vid gärningstillfället. Vid prövningen ska förhållandet mellan gärningsman och offer inte
tillmätas självständig betydelse.76 Den omständigheten att det föreligger ett äktenskap, eller
annat samlevnadsförhållande mellan parterna, ska inte självständigt föranleda en tillämpning av
tredje stycket. Likaså ska tillämpligheten av tredje stycket inte föranledas av att parterna tidigare
haft en sexuell förbindelse med varandra. Detsamma gäller offrets beteende före ett övergrepp.
Att en kvinna frivilligt bjudit hem en man till sin bostad, sedan han följt henne hem från en fest,
saknar exempelvis relevans för bedömningen.77
2.4.2 Gränsdragningen mot våldtäkt av normalgraden
Hur domstolarna skiljer mellan en våldtäkt av normalgraden och en mindre grov våldtäkt
framgår tydligt av en jämförelse mellan det ovan beskrivna HD-fallet och RH 2008:6. I de båda
fallen har det varit fråga om övernattningar, vilket tyder på att gärningsmannen och offer redan
känt varandra sedan tidigare. Skillnaden mellan fallen har dock bestått i den sexuella gärningens
beskaffenhet. I RH 2008:6 hade den sexuella gärningen bestått i att A genomfört ett samlag med
målsäganden genom att otillbörligt utnyttja att hon på grund av sömn befunnit sig i ett hjälplöst
tillstånd. Hovrätten fann att den tilltalade gjort sig skyldig till våldtäkt av normalgraden enligt
första stycket, då en våldtäkt som inbegriper ett vaginalt samlag får anses innebära en så
allvarlig kränkning att brottet endast i speciella undantagsfall bör bedömas som mindre grovt.
2.4.3 Grov våldtäkt
Paragrafens fjärde stycke stadgar när ansvar för grov våldtäkt kan aktualiseras. Enligt den
nuvarande lydelsen ska vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om våldet eller
hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en person har förgripit sig på offret eller på
annat sätt deltagit i övergreppet. Vidare ska bedömningen särskilt beakta om gärningsmannen
med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet mot
offret.78 De i lagrummet angivna omständigheterna exemplifierar endast vilka omständigheter
som bör ingå i en samlad bedömning. Det kan också finnas andra gärningar, som på grund av
andra omständigheter bör bedömas som grova brott. För att en gärning ska kunna bedömas som
grov våldtäkt fordras att gärningens svårhet motiverar den rubriceringen efter en samlad
bedömning.79
76
Se SOU 2010:71, s. 61, Prop.2004/05:45, s. 53.
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 160.
78
Dahlström m.fl., Brott och påföljder, s. 159-160.
79
Se SOU 2010:71, s. 62.
77
23
Uttrycket ”om våldet eller hotet varit av särskilt allvarligt slag” är nytt.80 Enligt tidigare lydelse
skulle vid bedömningen om brottet varit grovt särskilt beaktas om ”våldet varit livsfarligt eller
om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom”.81 Genom
införandet av det nya uttrycket kan en lägre grad av tvång, jämfört med vad som gällde enligt
tidigare rätt, medföra straffansvar för grov våldtäkt. Ändringen innebär således att sådant våld,
som i och för sig skulle kunna rubriceras som en allvarlig misshandel, men som inte uppfyller
kraven för grov misshandel, är enligt nuvarande reglering tillräckligt för att bedöma
våldtäktsbrottet som grovt. Har en våldtäkt föranletts av att gärningsmannen hotat offret med
vapen eller andra föremål som kan medföra kroppsskada, så torde en sådan situation vanligtvis
kunna konstituera en grov våldtäkt. Gärningspersonen kan exempelvis ha använt sig av
skjutvapen, kniv eller skruvmejsel vid utövandet av hotet.82
Även uttrycket ”om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet” är
nytt. Enligt nuvarande reglering bör en våldtäkt bedömas som grov när offret, dels vid ett och
samma tillfälle har utsatts för flera övergrepp av olika personer var för sig och i en följd, dels
när flera personer samtidigt har deltagit i övergreppet.83 Det finns inte något uppställt krav på att
alla ska kunna dömas som gärningsmän till själva övergreppet. Det följer av uttrycket ”på annat
sätt deltagit i övergreppet” att även den som på annat sätt tagit aktiv del i övergreppet omfattas.
Uttrycket omfattar emellertid inte alla de gärningar som kan medföra medverkansansvar. Som
exempel kan nämnas den situation där en person håller vakt för att någon annan ska kunna begå
en våldtäkt. Den person som är ”vakt” bör istället dömas för medhjälp till våldtäkt.
En situation där offret blivit utsatt för flera övergrepp, men endast ett av övergreppen bestått i
samlag eller därmed någon jämförlig sexuell handling, ska normalt föranleda straffansvar för
grov våldtäkt för den som genomfört samlaget eller den därmed jämförliga sexuella handlingen.
En förutsättning för att gärningspersonen ska bli dömd för grov våldtäkt är att det föreligger
subjektiv täckning, det vill säga att gärningspersonen företagit gärningen uppsåtligen i
förhållande till att flera har förgripit sig på offret. De som medverkat i övergreppet ska dömas
till ansvar på motsvarande sätt. Var och en ska bedömas individuellt efter sitt handlande och
efter det uppsåt som ligger honom eller henne till last.84
80
Se SOU 2010:71, s. 62.
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 130-131.
82
Se SOU 2010:71, s. 62, Prop.2004:05:45, s. 55.
83
Se SOU 2010:71, s. 62.
84
Se Prop.2004:05:45, s. 139.
81
24
3. Centrala rättsprinciper i brottmål
Inledningsvis behandlas först den rättsliga handläggningen av en våldtäktsanmälan under det
straffprocessuella förfarande som föregår en domstolsprövning, det vill säga den rättsliga
handläggningen vid förundersökningen och åtalsprövningen (se avsnitt 3.1). Därefter
koncentreras kapitlet till att redogöra för de rättsprinciper som är centrala i brottmål och som
påverkar rättskipningen vid domstol.
3.1 Den rättsliga handläggningen vid våldtäkt
Den rättsliga handläggningen av ett våldtäktsbrott kan liknas vid ett flöde genom rättsapparaten
där beslut fattas på olika nivåer av polis, åklagare och domare. Dessa beslut kommer att få
betydelse för de direkt inblandade när det anmälda brottet passerar de olika nivåerna. Hur långt
en anmälan kommer avgörs genom de olika beslut som fattas på respektive nivå.85
3.1.1 Förundersökningen
Vid själva anmälningstillfället är polisen den första nivån86 och genom en förundersökning
genomförs den grundläggande utredningen av ett brott.87 Enligt 23 kap. 1 § Rättegångsbalk
(1942:740) (RB) ska en förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller av
annat skäl finns ”anledning att anta” att ett brott som faller under allmänt åtal har förövats.
Polisen ska i enlighet med denna föreskrift inleda en förundersökning om det finns anledning att
anta att den anmälda händelsen utgör ett brott. Ett sådant beslut fattas antingen av polisen eller
åklagaren.88 Åklagaren ska inleda en förundersökning efter att ett brott inrapporterats och
åklagaren inte kan avgöra om det finns tillräckliga skäl för åtal enbart på grundval av
polisrapporten.89 Plikten att inleda en förundersökning är absolut, om inte några av undantagen i
23 kap 1, 4 a och 22 §§ RB är uppfyllda. Regleringen innebär att det inte finns något utrymme
för en skönsmässig lämplighetsprövning huruvida en förundersökning ska inledas eller inte.
Emellertid behöver inte en förundersökning inledas om det redan från början står klart att den
kommer läggas ner direkt på grund av att det inte går att åstadkomma ett rimligt resultat av de
utredningsresurser som finns att tillgå. Beslutet att inte inleda en förundersökning kan dock
aldrig motiveras med hänvisning till bristande resurser. Vidare förutsätter beviskravet
”anledning att anta” att det föreligger någon konkret omständighet som talar för att en brottslig
gärning förövats. För att i sexualbrottmål uppnå kravet på konkret omständighet räcker det i
85
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder, s. 44.
86
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder, s. 44.
87
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 59.
88
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder, s. 45.
89
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 90-91.
25
regel med att målsäganden förser anmälan med uppgifter om det påstådda brottet. 90 Beslut om
att inte inleda någon förundersökning fattas emellertid vid en mycket liten andel fall. Ett sådant
beslut kan exempelvis fattas om den anmälda händelsen uppenbarligen inte utgör något brott.91
Enligt 23 kap. 2 § RB är syftet med förundersökningen att utreda om ett brott föreligger, vem
som kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för att väcka åtal mot denne.
Det första steget i förundersökningen är således att försäkra sig om att den anmälda händelsen
faktiskt utgör ett brott. Därefter går arbetet ut på att gripa gärningsmannen och samla in
bevisning mot den misstänkte.92 Förundersökningen leds i regel av åklagaren, men en stor del av
utredningsarbetet utförs av polisen.93 Åklagaren ska emellertid vara förundersökningsledare när
det är fråga om brott av allvarligare beskaffenhet och som kan föranleda tvångsåtgärder, vilket
är fallet vid misstanke om brott mot 6 kap. BrB.94
Enligt 23 kap. 4 § RB ska en förundersökning bedrivas objektivt. Det innebär att de som
medverkar i förundersökningen har en skyldighet att beakta omständigheter som både är till den
misstänktes fördel och nackdel. Detta gäller även i fråga om bevisningen. Vidare föreskriver
stadgandet att förundersökningen ska bedrivas så snabbt som möjligt och på ett sådant sätt att
ingen utsätts för misstanke, kostnad eller olägenhet i onödan.95
En åklagare kan rättmätigt besluta att lägga ner en påbörjad förundersökning enligt 23 kap. 4 § 2
st. RB. Även om en förundersökning påbörjats på grund av att skälen för misstanke varit starka,
så kan utredningen i ett senare skede visa att det föreligger stora bevisproblem i det aktuella
målet eller att det är oklart om det föreligger en brottslig gärning. 96 De anmälda händelserna kan
antingen komma att betecknas som ”ej brott”, eller ”brott ej styrkt” respektive ”brottet
preskriberat”. I det fall en händelse fortfarande betraktas som brottslig kan förundersökningen i
princip avslutas på två sätt. Antingen grips den misstänkte eller inte. I det senare fallet innebär
det att förundersökningen avslutas utan att brottet klaras upp, medan förundersökningen i det
första fallet kan avslutas på grund av den misstänktes oskyldighet. En misstänkt kan också
betraktas som ”skäligen misstänkt” och det behöver inte betyda att personen också kommer att
åtalas. Om åklagaren anser att bevisningen är otillräcklig för åtal kan åklagaren fatta beslutet
”brott ej styrkt”, vilket betyder att det antingen inte kan styrkas att det rör sig om brott eller att
det inte kan styrkas att den ursprunglige misstänkte är skyldig till brottet.97 Enligt 23 kap. 4 § 2
st. och 4 a § RB får en förundersökning också läggas ned av rent processekonomiska skäl, det
90
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 67.
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder, s. 45.
92
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder, s. 45.
93
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 90-91.
94
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 67.
95
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 60.
96
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 90.
97
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder, s. 47.
91
26
vill säga när utredningskostnaderna uppgår till en summa som inte är proportionerlig i
förhållande till sakens betydelse98 och brottet vid en domstolsprövning inte skulle leda till
svårare påföljd än böter för gärningsmannen.99
Enligt 23 kap. 20 § RB ska åklagaren fatta beslut om åtal ska väckas eller inte när
förundersökningen anses avslutad. I våldtäktsmål där åklagaren är förundersökningsledare är
det mest sannolikt att ett åtal läggs ned på ett tidigare stadium om bevisningen anses vara
bristfällig. Det är sällan en förundersökning slutförs varefter åklagaren fattar ett negativt
åtalsbeslut.100
Det kan slutligen konstateras att en förutsättning för att överhuvudtaget få till stånd en
bevisprövning i rätten är att det genomförts en förundersökning som är tillräckligt väl utförd för
att kunna bilda ett underlag för åtal. På grund av detta är ett brottsoffers möjlighet att få
upprättelse för ett utsatt brott i hög grad avhängigt förundersökningens kvalitet samt den
kompetens och de värderingar som präglar utredningsarbetet.101 Det kan också understrykas att
våldtäkt är ett brott som förutsätter offrets medverkan. Såväl polis som åklagare är nästan alltid
beroende av offrets medverkan för att kunna genomföra en framgångsrik förundersökning. 102
3.1.2 Åtalsprövningen
Om förundersökningen inte läggs ner under ett tidigare stadium avslutas den först när åklagaren
slutligen fattar ett beslut om att antingen väcka åtal eller inte mot den misstänkte. 103 En
förutsättning för att en domstol ska kunna pröva en fråga om ansvar för brott är att åklagaren
beslutat att väcka åtal mot den misstänkte.104 I Sverige råder så kallad absolut åtalsplikt, vilket
framgår av 20 kap. 6 § RB. Absolut åtalsplikt innebär inte enbart att åklagaren är behörig att
väcka åtal,105 utan också att åklagaren har en skyldighet att väcka åtal när de i lagen angivna
förutsättningarna är uppfyllda.106 Så är fallet när det föreligger tillräckliga skäl till åtal och att
brottet faller under allmänt åtal samt att undantagsbestämmelserna avseende åtalsunderlåtelse
inte är uppfyllda. Tillräckliga skäl för att väcka åtal föreligger när bevisningen mot den
misstänkte har en sådan styrka att åklagaren objektivt sett kan förvänta sig att åtalet resulterar i
en fällande dom. Därefter ankommer det också på åklagaren att inför rätten styrka att den
misstänkte gjort sig skyldig till brottet.107
98
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 90.
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 61.
100
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 80.
101
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 63.
102
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder, s. 54.
103
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 92.
104
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 63.
105
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 64.
106
Leijonhufvud, M., Etiken i juridiken, s. 44.
107
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 92.
99
27
Det stora flertalet polisanmälda våldtäkter leder aldrig till domstolsprövning,108 då åklagarna
vanligtvis är mycket restriktiva med att väcka åtal i och med att domstolarna ställer höga krav på
bevisningen, ibland alltför höga krav.109 Det är cirka 10 % av de anmälda våldtäkterna som
endast går till åtal. Själva sållningsprocessen där åklagare har att avgöra om ett åtal ska väckas
eller inte påverkas av olika faktorer.110 För det första beror den låga åtalsfrekvensen på att
våldtäkt är ett svårbevisat brott där bevissvårigheterna kan se ut på olika sätt. Framförallt kan
bevisläget påverkas av vem förövaren är, det vill säga om förövaren är en känd eller okänd
person. När förövaren är okänd ligger svårigheten oftast i att identifiera och hitta honom. I det
andra fallet där förövaren är känd uppstår istället bevissvårigheter när mannen förnekar eller
kommer med en samtyckesinvändning. Den huvudsakliga anledningen till den låga
åtalsfrekvensen är dock inte bevisproblemen i sig, även om bevissvårigheterna vid våldtäkt inte
ska underskattas.111 Huvudorsaken till den låga åtalsfrekvensen är att olika åklagare gör olika
bedömningar av bevisläget. Vissa åklagare väljer att gå vidare med ett ärende där andra åklagare
väljer att lägga ner.112 Utredningarna är för dåligt utförda och skiljer sig framförallt i
kvalitetshänseende. I många ärenden läggs utredningen ner, trots att förutsättningarna för att
förstärka bevisningen framstår som mycket goda. Åklagare väljer också att i många fall inte
väcka åtal, trots att bevisen borde räcka för åtal och fällande dom. Vissa ärenden som är
förenade med ett gott bevisläge läggs således ned, medan andra ärenden med samma bevisläge
leder till åtal.113 Dessutom påverkas också en åklagares åtalsbenägenhet av den praxis som
tillämpas hos tingsrätterna. Om domstolen tidigare ogillat flera åtal minskar givetvis en
åklagares åtalsbenägenhet.114
Slutligen kan det påstås att de svåraste målen att komma till åtal med, trots att det finns en
identifierad misstänkt, är våldtäkt mellan bekanta. Detta beror möjligen på att mannens
samtyckesinvändning ofta anses rimlig, eller i vart fall, inte framstår som helt orimlig och på
grund av att utredaren ifråga inser att brottet aldrig kommer att kunna styrkas ”utom rimligt
tvivel”. Denna inställning kanske beror på att mindre tilltro fästs vid det faktum att en bekant
skulle ta risken att göra sig skyldig till ett övergrepp.115
3.2 Betydelsefulla rättsprinciper i brottmål
Det huvudsakliga syftet med brottmålsprocessen är att utreda om den tilltalade (före åtalet
benämnd den misstänkte) har gjort sig skyldig till ett brott eller inte. Om så är fallet ska rätten
bestämma vilken påföljd som lämpligen ska utdömas för brottet.116 Detta innebär att den
108
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 76.
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 34.
110
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 76, Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot
kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 48.
111
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 48.
112
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 76.
113
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 48.
114
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 76.
115
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 73.
116
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 58.
109
28
tilltalade intar en central position i brottmålsprocessen och därför är det också av största vikt att
förfarandet är så rättssäkert som möjligt för denne. För att säkerställa brottmålsprocessens
rättssäkerhet finns det ett antal bestämmelser och rättsprinciper uppställda till förmån för den
tilltalade.117
3.2.1 Oskyldighetspresumtionen
Oskyldighetspresumtionen innebär att en misstänkt person har en legal rätt att behandlas som
oskyldig för ett påstått brott genom hela det straffprocessuella förfarandet, det vill säga under
hela förundersökningen och huvudförhandlingen tills dess att en eventuellt fällande och
lagakraftvunnen dom avkunnats mot honom eller henne. Presumtionen är en del av det så
kallade processuella rättsskyddet, då dess huvudsakliga syfte är att tillförsäkra att ingen individ
blir oskyldigt dömd. I första hand fungerar presumtionen som ett skydd mot illa underbyggda
anklagelser och felaktiga domar.118 Presumtionen blir särskilt aktuell i situationer där det
förekommer flera tänkbara lösningar, eller i situationer där det är omöjligt att fatta rationellt
underbyggda beslut på grund av bristfälligt beslutsunderlag. Med tillämpning av
oskyldighetspresumtionen kan då beslutsprocessen styras i en, för den tilltalade, gynnsam
riktning. Så kan exempelvis vara fallet i en situation där godtyckliga eller illa underbyggda
beslut kan befaras. Härigenom fungerar oskyldighetspresumtionen som en princip baserad på
rationella skäl till förmån för en av parterna i rättsprocessen. 119 Presumtionen är helt enkelt en
central beståndsdel i det system som syftar till att skydda den anklagade mot obefogad
maktanvändning från statens sida.120 I andra hand ställer den höga krav på åklagarens bevisning
och ökar därmed sannolikheten för att det verkligen är rätt gärningsperson som ställs till
svars.121
Presumtionen har sedan länge funnits fastslagen i olika nationella rättsordningar och finns
numera kodifierad i ett antal olika rättskällor.122 Lag (1994:1219) om den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(EKMR) innehåller en legaldefinition av oskyldighetspresumtionen i artikel 6, punkt 2. Däri
stadgas att var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess att hans
skuld lagligen fastställts.123 Svenska processregler har anpassats till konventionen och den
praxis som utarbetats av Europadomstolen.124 1995 införlivades konventionen som lag i svensk
rätt, vilket innebär att svenska domstolar skall döma i enlighet med konventionen. Dessutom
finns möjligheten för enskilda att besvära sig till Europarådets domstol.125 Det är i samband med
117
Se SOU 2013/17, s.195 ff.
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 19.
119
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 53.
120
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 167.
121
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 19.
122
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 20-21.
123
Se SOU 2013/17, s. 195 ff.
124
Se SOU 2013/17, s. 195 ff.
125
Lodin, S., m.fl., Inkomstskatt - del 1, s. 26.
118
29
Europakonventionens inkorporering i svensk lag och Sveriges medlemskap i Europeiska
Unionen (EU) som oskyldighetspresumtionen fått ökad aktualitet och betydligt större
genomslagkraft än tidigare. Det var först då som principen upphöjdes till lag. Trots att det under
lång tid saknats en lagfäst bestämmelse, så har oskyldighetspresumtionen ändå haft en betydelse
för svensk rätt sedan gammalt.126
3.2.2 Hellre fria än fälla i tvivelsmål
Principen att i tvivelsmål ”hellre fria än fälla” är ytterligare en betydelsefull rättsprincip som
brukar uttryckas med den latinska satsen in dubio mitius, ”vid tvivel till det mildare”. I en
domstolsprocess kan tvivel antingen uppstå vid tolkningen av en brottsbeskrivning eller i
samband med bevisningen, exempelvis i fråga om bevisningen i målet är tillräcklig. Om tvivlen
uppkommer i samband med tolkningen av en brottsbeskrivning, så ska domstolen enligt in dubio
mitius, välja det alternativ som för den tilltalade är det mer mildare alternativet. Om tvivlen har
ett samband med bevisningen i målet, så ska domstolen däremot tillämpa principen in dubio pro
reo, ”vid tveksamma fall till förmån för den tilltalade”.127 Frågan om den tilltalade handlat med
uppsåt kan exempelvis ge upphov till tveksamhet vad gäller frågan huruvida täckning föreligger
för ett visst rekvisit. I ett sådant fall ska domstolen konstatera att rekvisitet inte är uppfyllt. Detta
är en nödvändig konsekvens av att bevisbördan är placerad på åklagaren.128
Den tidigare beskrivna oskyldighetspresumtionen129 har betydelse för hur flera av
straffprocessrättens centrala regler tolkas och tillämpas i den rättsliga praktiken. Presumtionen
har bland annat betydelse för bevisbördans fördelning mellan åklagaren och den anklagade och
på bevisvärderingen genom regeln in dubio pro reo. In dubio pro reo är ett exempel på hur
oskyldighetspresumtionen konkretiserats i en bestämd kontext.130
I Sverige ska den processuella regeln in dubio pro reo följas trots att det inte finns uttryckligt
lagstöd. I likhet med regeln in dubio mitius föreskriver den när vissa omständigheter inte ska
läggas till grund för beslutunderlaget i en dom. Så är fallet om det i samband med bevisningen
uppstår tvivel angående riktigheten i de omständigheter som talar mot den tilltalade. Av detta
följer motsatsvis att om det föreligger tvivel angående de omständigheter som talar för den
tilltalade så skall dessa beaktas. Här är det således fråga om ett ”hellre fria än fälla” resonemang.
I jämförelse med in dubio mitius omfattar in dubio pro reo ett större område. In dubio mitius
anses i regel endast gälla påföljden. In dubio pro reo tycks däremot vanligtvis vara ett av de
främsta uttrycken för att åklagaren bär bevisbördan för alla fakta som ligger till grund för
brottsbedömningen.131
126
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 21.
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 21.
128
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 33.
129
Se avsnitt 3.2.1.
130
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 32.
131
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 33, Wennberg, S., Introduktion till straffrätten,
s.21.
127
30
3.2.3 Principen om åklagarens bevisbörda
Beträffande bevisbördans placering föreligger det en principiell skillnad mellan tvistemål och
brottmål.132 Inom alla rättsstater är det en fundamental princip att bevisbördan placeras på
åklagaren i brottmål.133 Principen innebär att det åligger åklagaren att bevisa den tilltalades
skuld genom att styrka det påstådda brottet. Åklagaren ska kunna styrka de aktuella
gärningsrekvisiten och motbevisa eventuella invändningar som den tilltalade framför. Som en
konsekvens av bevisbördans placering har den tilltalade ingen skyldighet att bevisa sin oskuld
och inte heller någon skyldighet att bistå rätten med viss utredning eller ange grunden för sin
oskuld.134 Domstolen tillsätter inte heller någon egen utredning i syfte att utreda vad som hänt i
målet, utan ställning tas endast till åklagarens framställning. Antingen ogillas åtalet eller så fälls
den åtalade för brottet.135
Det är av rättssäkerhetsskäl som bevisbördan placeras på åklagaren och inte på den tilltalade. 136
I en rättsstat kan ingen åtalas eller bli dömd för ett brott därför att vederbörande själv inte lyckas
bevisa sin oskuld. Det skulle vara ett brott mot rättssäkerheten om beviskraven sänktes och
bevisbördan placerades på den tilltalade själv.137 Syftet med denna placering av bevisbördan är
att motverka inkorrekta straffdomar och minimera risken för att laglydiga medborgare straffas
orättmätigt.138
Det finns en nackdel med att bevisbördan placeras på åklagaren och inte på den tilltalade.
Nackdelen är att en brottsling kan gå fri från ansvar genom att förneka brottet. Det synsätt som
återspeglas i principen är dock att ”hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld”. En
dom där domstolen frikänner en tilltalad får aldrig tolkas så att domstolen funnit det bevisat att
vederbörande är oskyldig. En sådan dom får istället tolkas så att domstolen inte funnit det styrkt
att vederbörande de facto är skyldig. Åklagaren ska enligt principen alltid verka för att styrka
den tilltalades skuld. Finns det flera personer inblandade i ett brott, så är det inte tillräckligt att
visa vem av dessa personer som är mest trolig som gärningsman. I det fall ord står mot ord
mellan den tilltalade och offret, så handlar det inte heller om att försöka välja ut vem som är
mest trovärdig. I våldtäktsmål så behöver det exempelvis inte betyda att den tilltalade är skyldig
endast för att offret lyckas ge ett mer trovärdigt intryck inför rätten.139
132
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 73.
Leijonhufvud, M., Etiken i juridiken, s. 19.
134
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 168.
135
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 21.
136
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 21.
137
Leijonhufvud, M., Etiken i juridiken, s. 19.
138
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 168.
139
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 20-21.
133
31
3.3 Beviskravet i brottmål
3.3.1 Ställt utom rimligt tvivel
Principen om åklagarens bevisbörda är tätt förknippad med det höga beviskrav som råder i
brottmål. Beviskravet anger hur stark bevisningen måste vara för att ett påstått rättsfaktum ska
anses vara bevisat. Det framgår av 35 kap. 1 § RB att bevisningen i brottmål ska vara stark, men
inte hur stark.140 Lagen innehåller således ingen föreskrift om hur övertygande åklagarens
bevisning måste vara för att domstolen ska bifalla åtalet. 141 Frågan har istället överlämnats till
rättspraxis och vanligen uttrycks styrkan i bevisningen genom formuleringen att det skall vara
ställt ”utom rimligt tvivel” att den tilltalade begått det påstådda brottet.142 Beviskravet ”utom
rimligt tvivel” fastslogs för första gången i NJA 1980 s. 725 och har sedan dess upprepats flera
gånger i praxis.143
För att åklagarens bevisbörda överhuvudtaget skall bli meningsfull måste placeringen av
bevisbördan åtföljas av ett krav på att åklagarens bevisning når upp till en viss nivå för att
domstolen ska kunna meddela en fällande dom. De högt ställda kraven på åklagarens bevisbörda
motiveras också av att rättsskyddet för den tilltalade måste ges ett reellt innehåll. 144 Den
tilltalade får endast dömas till straffrättsligt ansvar under förutsättning att det är ställt utom
rimligt tvivel att den tilltalade begått den handling som åtalet avser.145
Beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” syftar huvudsakligen till att förhindra att oskyldiga
personer blir dömda146 och därtill implicerar den en metod för rättens bevisprövning genom
själva uttrycket ”ställt utom rimligt tvivel”. Detta uttryck implicerar att domstolen ska söka efter
tvivel och finner de något tvivel, ska de bedöma huruvida detta tvivel är ”rimligt” för att
motivera en friande dom. Denna metod understöds av förhandlingsprincipen, vilken i praktiken
innebär att försvarssidan försöker få rätten att hänga upp sig på något eller några tvivel,
exempelvis genom att under sakframställning, motförhör eller plädering lyfta fram alternativa
förklaringsmöjligheter och ifrågasätta eventuella vittnesmål. Beviskravet bygger således på att
domstolen har möjlighet att finna tvivel och själv avgöra om det är rimligt eller inte.147
140
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 168.
141
Elwing, Wallén, Aspelin., Brott och brottmål, s. 96.
142
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 168.
143
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 58.
144
Nowak, K., Oskyldighetspresumtionen, s. 33.
145
Leijonhufvud, M., Etiken i juridiken, s. 19.
146
Leijonhufvud, M., Etiken i juridiken, s. 19.
147
Diesen, C., Festskrift till Per Ole Träskman, s. 155 ff.
32
3.3.2 Täckningsprincipens betydelse vid våldtäkt
Kriminella handlingar består av såväl objektiva som subjektiva rekvisit, det vill säga krav som
måste vara uppfyllda för att ett fullbordat brott ska föreligga.148 De objektiva rekvisiten kommer
direkt till uttryck i brottsbeskrivningarna och är av mycket växlande beskaffenhet. För att ett
brott skall vara begånget fordras att alla objektiva rekvisit i en brottsbeskrivning är uppfyllda.149
De subjektiva rekvisiten förekommer däremot antingen i form av uppsåt (dolus) eller
oaktsamhet (culpa).150 En uppsåtlig gärning brukar definieras som en handling som
gärningsmannen begår med vett och vilja eller med insikt om vad han eller hon gör.151 Enligt
täckningsprincipen föreligger ett brott endast under förutsättning att brottets objektiva rekvisit är
subjektivt täckta.152 Det innebär att det måste råda en viss kongruens mellan brottets objektiva
och subjektiva sida i den bemärkelsen att gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet omfattar
åtminstone huvuddragen av gärningens händelseförlopp.153 Saknas det något på den subjektiva
sidan, så att alla objektiva rekvisit inte täcks av uppsåt, så brister det i subjektiv täckning och
något brott föreligger inte.154
Våldtäkt definieras i 6 kap. 1 § BrB som ett brott där någon ”genom misshandel eller annars
med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa
eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med
samlag”.155 De objektiva rekvisit som åklagaren måste bevisa i ett våldtäktsmål är följaktligen
att någon tilltvingat sig samlag genom användande av våld eller hot om brottslig gärning. 156
Vad beträffar det subjektiva rekvisitet är våldtäkt ett brott som förutsätter uppsåt. Uppsåtet
måste täcka de objektiva rekvisit som finns uppställda i brottets gärningsbeskrivning. För att en
våldtäkt ska föreligga förutsätts således att gärningsmannen har uppsåt till det medel som
används, till att den sexuella handlingen företas samt till att han eller hon genom våldet
framtvingat den sexuella handlingen.157 Rättspraxis tyder på att många av sexualbrottmålen inte
uttalat prövar frågan om uppsåt. Men i de fall där frågan om uppsåt berörs direkt, så ställs ofta
den tilltalades uppsåt i relation till målsägandens icke-samtycke eller bristande vilja till den
sexuella aktiviteten.158 Enligt täckningsprincipen ska åklagaren styrka att det är ställt utom
148
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 26, Carlson, L., The fundamentals of Swedish
law, s. 138.
149
Strahl, I., Allmän straffrätt i vad angår brotten, s 19-20.
150
Wennberg, S., Introduktion till straffrätten, s. 31.
151
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 73.
152
Wennberg, S, Introduktion till straffrätten, s. 34.
153
Se SOU 2000:88, s. 126.
154
Wennberg, S, Introduktion till straffrätten, s. 34.
155
Se avsnitt 2.2.
156
Asp, P., Sex & Samtycke, s. 178.
157
Asp, P., Sex & Samtycke, s. 178.
158
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 76.
33
rimligt tvivel att den tilltalade uppsåtligen tilltvingat sig den sexuella handlingen genom
användande av ett visst medel. Detta har varit problematiskt i förhållande till sexualbrotten, då
gärningsmannen ofta med framgång kan invända att han eller hon inte insåg att samtycke inför
den sexuella aktiviteten saknats. Åklagaren ställs då inför inte obetydliga bevissvårigheter, då
åklagaren måste styrka att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningspersonen haft insikt om att
bristande samtycke förelegat inför det sexuella umgänget.159
3.4 Den fria bevisprövningens princip
I äldre rätt tillämpades den så kallade legala bevisteorin som förespråkade att endast viss
bevisning var tillåten och att bevisningen skulle värderas på ett i lag bestämt sätt. Med denna
teori som utgångspunkt krävdes fullt bevis för att en händelse skulle anses styrkt. Fullt bevis
ansågs föreligga vid antingen eget erkännande från den tilltalade eller i det fall två samstämmiga
vittnen kunde styrka brottet. Denna teori avskaffades sedan i praxis och ersattes av den numera
rådande fria bevisprövningens princip.160
Den fria bevisprövningens princip finns uttryckt i 35 kap. 1 § RB och innefattar såväl fri
bevisprövning som fri bevisvärdering. Bestämmelsen kan närmast beskrivas som en
generalklausul vilken stadgar att: ”rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som
förekommit, avgöra vad som i målet är bevisat”. Det innebär att när bevisningen har framlagts
skall den prövas och värderas i enlighet med principen om fri bevisprövning respektive fri
bevisvärdering. Begreppet bevisprövning avser hela den process under överläggningen under
vilken bevisningen är föremål för bedömning, medan begreppet bevisvärdering avser själva
avvägningen av bevisens styrka.161
Trots åtskilliga försök inom doktrinen saknas det ännu en bestämd metod för hur
bevisprövningen och bevisvärderingen skall genomföras.162 Det innebär att domaren vid sin
prövning inte är bunden av några bestämda måttsatser eller metoder. Så länge domaren inte
tillämpar förkastade metoder, så står det i princip domaren fritt att söka efter referenser för sin
värdering för att kunna bedöma fakta i målet. Syftet med att tilldela domaren en frihet under
ansvar är att åstadkomma ett korrekt resultat i den slutliga domen. Det bör dock understrykas att
domarens frihet är relativ.163
159
Carlson, L., The fundamentals of Swedish law, s. 139-140.
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 74.
161
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 166.
162
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 166.
163
Diesen, C., Bevisprövning i brottmål, s. 7.
160
34
3.4.1 Principen om fri bevisföring
Principen om fri bevisföring är utgångspunkten för brottmål och innebär att det i princip inte
finns några begräsningar i fråga om vilken bevisning en part får anföra i bevisningssyfte. Allt
som överhuvudtaget kan tjäna till bevis får läggas till i processmaterialet och användas som
bevis.164 Det går exempelvis att åberopa indiciebevisning såsom fingeravtryck, fotspår med
mera.165 I princip är det möjligt för parterna att åberopa varje omständighet som kan tillmätas
bevisvärde i rättegången.166 Vad beträffar vittnen kan det vara fråga om allt från vittnets
berättelse inför rätten till vittnets gester, tonfall och liknande.167 För utsagor finns det inte heller
några direkta ”bevisförbud”, det vill säga regler som föreskriver att vissa utsagor inte får tas upp
i rättegång. Trots avsaknaden av direkta bevisförbud har den fria bevisföringen sina
begränsningar. En begränsning följer av Sveriges konventionsåtaganden och framförallt
Europadomstolens praxis. Det är inte tillåtet att använda sig av utsagor som åtkommits på ett
klart otillbörligt sätt och som kränker den tilltalades rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i
EKMR.168 För att rätten ska godta ett bevismedel fordras också att det är adekvat och relevant.
Enligt 35 kap. 7 § RB har rätten möjlighet att avvisa ett åberopat bevis som inte är erforderligt
eller uppenbart skulle bli utan verkan i målet. Att bevisen ”uppenbart” skulle bli utan verkan är
ett krav som är högt ställt. Som en konsekvens härav får domstolen ibland godta bevisning som
kan antas ha ett mycket begränsat bevisvärde.169
3.4.2 Principen om fri bevisvärdering
Begreppet ”bevisvärdering” avser själva avvägningen av bevisningens styrka i det enskilda
målet170 och enligt principen är domaren inte bunden av några legala regler vid värderingen av
bevis. 171 Denna frihet ska dock inte uppfattas som att domaren har rätt att fritt grunda sina
avgöranden på en rent subjektiv övertygelse avseende de olika bevisens värde. 172 I lagmotiven
till 35 kap. 1 § RB finns det riktlinjer uppställda som anger ramarna för domarens
bevisprövning. Bevisprövningen får inte grundas på godtycke, domarens intuition eller
subjektiva övertygelse. Vidare ska bevisprövningen vara objektiv173 och grundas på analys och
värdering av varje enskilt bevis i processmaterialet.174 Bevisprövningen får således inte grundas
164
Elwing, Wallén, Aspelin., Brott och brottmål, s. 95.
Carlson, P., Persson, M., Processrättens grunder, s. 74.
166
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 166.
167
Elwing, Wallén, Aspelin., Brott och brottmål, s. 95.
168
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 20.
169
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 166.
170
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 166.
171
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 22.
172
Diesen, C., Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, s. 382-383.
173
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 22.
174
Diesen, C., Bevisprövning i brottmål, s. 8.
165
35
på ett totalintryck av processmaterialet. Objektiviteten i bevisprövningen upprätthålls genom att
bevisvärderingen också ska kunna accepteras av andra förnuftiga personer. 175 Även om
metodvalet för bevisvärderingen kan skilja sig åt, så måste det slutliga resultatet kunna
motiveras och förstås av såväl rättstillämpare som av de personer som blir föremål för
rättsprocessen. Frågan om en tilltalad ska bli fälld eller inte får aldrig vara beroende av vem som
dömer i det enskilda målet.176 Slutligen ska bevisvärderingen utföras utifrån allmänna
erfarenhetssatser177 som grundar sig på allmän kunskap, livserfarenhet och föreställningar om
relevanta samband.178 Rättens huvudsakliga uppgift i en brottsmålsprocess är att utröna om
åklagarens gärningspåstående överrensstämmer med vad som faktiskt inträffat i realiteten.
Rätten behöver därför en referens, det vill säga en uppfattning om verkligheten till vilken
bevisen ska relateras, för att överhuvudtaget kunna värdera bevisningen i ett mål. Inom ramen
för bevisvärderingen laborerar rätten därför med en mängd erfarenhetssatser för att utreda
sambandet mellan olika företeelser.179
Trots dessa ramar för bevisvärderingen finns det självfallet avvikelser från domaren till domare i
den rättsliga praktiken. Avvikelser kan förekomma i uppfattningar om moral och politik, i
kunskap om naturlagar, sociologiska frekvenser, sociala beteendemönster och psykologiska
faktorer samt i förmåga att tillämpa olika kunskapsteoretiska metoder, exempelvis logik. Vid
bevisvärderingen får dock inte klassintressen, moraluppfattningar och fördomar inverka på
bevisvärderingen i det enskilda fallet. Ett åtal får inte heller anses styrkt för att domaren
bedömer att det finns en hög ursprungssannolikhet. En domare som formulerat egna
erfarenhetssatser av typen ”polisen ljuger aldrig” eller ”våldtäktsmän återfaller alltid” får
exempelvis inte lägga dessa till grund för prövningen.180
175
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 22.
Diesen, C., Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, s. 381.
177
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 22.
178
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 50.
179
Diesen, C., Bevisprövning i brottmål, s. 8.
180
Diesen, C., Bevisprövning i brottmål, s. 8-9.
176
36
4. Bevisningen och bevisvärderingen i våldtäktsmål
I detta kapitel redogörs först och främst för olika typer av våldtäkter och de bevissvårigheter
som kan uppstå beroende på vilken våldtäktstyp som aktualiseras i det enskilda fallet (se avsnitt
4.1). I kapitlets resterande delar berörs huvudsakligen bevisningen och rättens bevisvärdering i
våldtäktsmål för att belysa vilka faktorer och mekanismer som kan tänkas styra utgången i ett
våldtäktsmål.
4.1 Olika typer av våldtäkt
Våldtäkt är ett brott som begås under olika omständigheter och mellan personer med skiftande
anknytning till varandra. Parterna ifråga kan antingen känna varandra sedan tidigare eller vara
helt okända för varandra. I det följande ska det redogöras för olika våldtäktstyper på grund av att
bevisningen och utredningen får olika riktning beroende på hur relationen ser ut mellan
gärningsman och offer.181 Av förenklingsskäl görs en uppdelning mellan kategorin
överfallsvåldtäkt och övriga våldtäkter.
4.1.1 Överfallsvåldtäkt
En överfallsvåldtäkt föreligger när en person påbörjar ett plötsligt angrepp mot en annan person.
Särskilt utmärkande för en sådan våldtäkt är att gärningspersonen inte gjort några tidigare försök
att närma sig offret och att det oftast saknas en personlig bekantskap eller relation parterna
emellan. Ett överfall som föregås av en dialog mellan parterna, om än en kortvarig sådan,
kategoriseras inte som en överfallsvåldtäkt.182 I anglosaxisk litteratur har en överfallsvåldtäkt
benämnts ”real rape”, då den motsvarar föreställningen om vad en våldtäkt verkligen ”är” och
utmärks särskilt av att offret tvingats till samlag genom våld eller hot av någon som offret inte
känt innan övergreppet. I enlighet med föreställningen sker en sådan våldtäkt vanligen utomhus
och ofta nattetid.183
Ur bevissynpunkt bör en överfallsvåldtäkt särskiljas från övriga våldtäkter,184 med tanke på att
det vid en överfallsvåldtäkt oftast är ostridigt att samlag skett och bevisfrågan handlar istället
om tvånget.185 Detta innebär att bevisfrågan vid en överfallsvåldtäkt generellt sett sällan är så
komplicerad som i andra våldtäktsärenden. Efter att den misstänkte funnits handlar problemet
nästan uteslutande om identifiering och det blir sällan fråga om en ord-mot-ordsituation, det vill
säga där mannen kommer med en samtyckesinvändning om att kvinnan frivilligt medverkat i
181
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 69.
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 19952006 s. 53.
183
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes - En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 170.
184
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 26.
185
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 69-70.
182
37
den sexuella aktiviteten.186 En okänd överfallsvåldtäktsman kan knappast vinna framgång med
en samtyckesinvändning. Det innebär att han med stor sannolikhet kommer att bli åtalad och
fälld i det fall polisen lyckas binda honom till övergreppet, exempelvis med hjälp av DNAbevis. Det största problemet är dock att en okänd förövare sällan hittas187 och att DNA-tekniken,
trots sin särskilda effektivitet inom ramen för våldtäktsmål, endast kan styrka att den misstänkte
befunnit sig på en särskild plats, men inte om denne också gjort sig skyldig till brott.188
4.1.2 Övriga våldtäkter
Vid övriga våldtäkter är det vanligt att mannen kommer med en samtyckesinvändning i form av
”hon var med på det” eller ”jag trodde hon var med på det”. Sådana invändningar ger upphov till
bevissvårigheter och är betydligt svåra att motbevisa.189 Att bevissvårigheter uppstår till följd av
mannens samtyckesinvändning beror delvis på lagens konstruktion. Lagen är uppbyggd av ett
tvångsrekvisit som förutsätter våld, hot eller ”vanmakt” för att en fullbordad våldtäkt ska
föreligga. För att överhuvudtaget kunna styrka brottet krävs därför som huvudregel tillgång till
vittnen eller att offret förmår uppvisa andra entydiga bevis om skador eller medvetslöshet. Det
är ytterst sällan det finns tillgång till sådana bevis.190
1. Våldtäkt mellan tidigare obekanta (”24-timmarsbekanta”)
Det finns våldtäkter som i allt högre mån begås av en person som offret inte känner, men som
samtidigt inte sker under överfallsliknande former.191 Med ”tidigare obekanta” avses därför fall
där parterna träffats för första gången inom de 24 timmarna före det påstådda övergreppet.
Vanligtvis handlar det ofta om situationer där parterna träffats via internet, på en efterfest eller i
andra liknande nöjeslivssituationer, exempelvis på en restaurang, pub, ett diskotek eller en
klubb, och sedan gått vidare till enderas bostad där övergreppet ägt rum. 192 Kategorin ”tidigare
obekanta” omfattar således både fall där parterna haft ett initialt möte med varandra innan
övergreppet, exempelvis ett möte i någon nöjesrelaterad kontext, och även fall där personer
träffat varandra via internet.193 I många fall har parterna också många gånger varit berusade,
vilket innebär att det ofta är en ”särskilt utsatt situation” som aktualiseras.194
186
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 69-70.
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 26.
188
Björkman, J., m.fl., Bevis - Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra
enstaka bevis, s. 234.
189
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 27.
190
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 27.
191
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 19952006 s. 53.
192
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 69-70, Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot
personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 1995-2006 s. 57.
193
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 19952006 s. 54.
194
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 70.
187
38
Den absoluta huvudregeln vid våldtäkt mellan tidigare obekanta är att bevisningen ofta hamnar i
en renodlad ord-mot-ordsituation när mannen erkänner till samlag, men hävdar att det varit
frivilligt.195
2. Våldtäkt mellan bekanta (inbegripet inomrelationella våldtäkter)
En våldtäkt mellan bekanta utmärks av att parterna känner varandra sedan tidigare och att offret
kan namnge den misstänkte till namn och adress utan svårighet. Förövaren är helt enkelt en
bekant till offret. Det kan exempelvis vara fråga om en våldtäkt som begås av en släkting,
granne, skol- eller arbetskamrat.196 Kategorin omfattar även så kallade inomrelationella
våldtäkter som avser våldtäktsfall där offret och förövaren har en befintlig sexuell relation, eller
har varit i en sexuell relation tidigare.197 Det kan exempelvis vara fråga om en våldtäkt som
begås av offrets tidigare eller nuvarande man, sambo eller pojkvän.198
Ur bevissynpunkt skiljer sig våldtäkt mellan bekanta föga från de våldtäktsfall där parterna är
obekanta sedan tidigare. Även här kommer gärningsmannen ofta med en samtyckesinvändning
som är svår att överbevisa och alkohol/droger finns ofta med i bilden. Likaså är bevisläget
komplicerat vid de inomrelationella våldtäkterna och oftast finns det inte tillgång till någon
konkret bevisning. Ofta är det så att den enda bevisningen utgörs av offrens egna berättelser. I
sådana här fall befinner sig offren också i en utomordentligt utsatt psykisk och social situation,
vilket ställer höga krav på de poliser och åklagare som skall utreda brotten.199
3. Våldtäkt med flera gärningspersoner (”gruppvåldtäkter”)
En våldtäkt med flera gärningspersoner förutsätter att flera personer fysiskt medverkat i
övergreppet. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att dessa personer medverkat i övergreppet
exakt vid samma tidpunkt och inte heller att samtliga gjort sig skyldiga till våldtäkt i lagens
mening.200 Med gruppvåldtäkt avses således att en kvinna blivit överfallen av antingen flera män
samtidigt, eller blivit utnyttjad av två eller flera män efter varandra. Det senare fallet är vanligt
vid efterfester med berusade unga kvinnor. Vid fall av gruppvåldtäkt är förövarna oftast
obekanta för kvinnan. Sker övergreppen inomhus brukar dock polisen kunna spåra de som
deltagit i övergreppet.201
195
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 70-71.
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 73.
197
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 74.
198
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 19952006 s. 56.
199
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder, s. 67.
200
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre - Utvecklingen under åren 19952006 s. 54.
201
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 72.
196
39
4.2 Direkta bevis
Våldtäkt är ett mycket svårbevisat brott, trots att polisen numera har bättre rutiner för
våldtäktsutredningar, inte minst vid en anmälan som görs direkt efter ett övergrepp. Det finns
flera skäl till att brottet är svårbevisat. Vid en våldtäkt finns det sällan tillgängliga vittnen och
andra direkta bevis, såsom sperma/DNA eller fysiska skador på offret, som kan styrka brottet. 202
Finns det vittnen så är det oftast fråga om så kallade ”hörsägenvittnen”, det vill säga vittnesmål
från personer som fått höra vad som hänt av offret eller som endast kan ge upplysningar om vad
som hänt före eller efter det påstådda övergreppet.203 Finns det direkta bevis så behöver det inte
betyda att rätten också kan göra en direkt slutledning om brott. Direkta bevis kan visserligen
utpeka en eventuell gärningsman eller om samlag skett mellan parterna, men frågan om
samlaget skett med samtycke eller bristande uppsåt kan ändå vara svår att sluta sig till. Vid
våldtäkt är rätten därför ofta beroende av annan typ av bevisning såsom målsägandens utsaga
samt eventuell stödbevisning,204 vilket kommer att belysas närmare i ett avsnitt nedan.
4.2.1 DNA-analys
DNA är ett ämne som finns i varje cell i människokroppen och vars sammansättning är unik för
varje individ. Det kan utvinnas ur de flesta typer av biologiska spår såsom blod, saliv, sperma,
vaginalsekret, vävnad, ben, urin samt partiklar under naglar och hårrötter. Sådana spår som
möjliggör en DNA-analys kan antingen finnas på brottsplatsen eller på klädesplagg. I de flesta
fall är det tillräckligt med mycket små mängder för att kunna genomföra en fullständig analys.
Numera är DNA-analysen ett utomordentligt hjälpmedel vid brottsutredning och bevisprövning
för att identifiera människor. Särskilt effektivt har DNA-bevis visat sig vara inom ramen för
våldtäktsmål, där polisen med hjälp av sådant DNA som tillvaratagits från sperma, som
påträffats hos ett offer, kan användas för att binda en misstänkt person till den påstådda
våldtäkten.205
Vid en överfallsvåldtäkt är exempelvis möjligheten till åtal och fällande dom väldigt stor i det
fall polisen lyckas spåra förövaren. Förekommer det spermaspår blir bevisfrågan tämligen enkel
efter en DNA-analys. I många fall får dock inte överfallsvåldtäktsmannen utlösning och åtalet
blir då avhängigt en annan svagare bevisning såsom målsägandens eller eventuella vittnens
utpekanden. Under sådana förhållanden kan det bli fråga om att motbevisa den misstänktes
eventuella påstående om alibi.206
Emellertid har DNA-analysen ett stort värde i våldtäktsmål där den misstänkte kanske både
förnekar brottet och hävdar att något sexuellt umgänge överhuvudtaget inte varit förhanden. Vid
202
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 26-27.
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 27.
204
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 26-27.
205
Björkman, J., m.fl., Bevis - Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra
enstaka bevis, s. 221 ff.
206
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 69-70.
203
40
invändningar av detta slag kan då sambandet mellan spermaprovet och DNA användas för att
styrka fullbordat samlag och därmed få den misstänktes förnekande att framstå som mindre
trovärdigt. I vissa fall kan detta leda till att den misstänkte gärningsmannen också erkänner sig
skyldig till brottet. Lika stort värde har dock inte DNA-analysen vad avser frågan om den
misstänkte också gjort sig skyldig till sexuellt övergrepp. En DNA-analys kan i regel endast
binda den misstänkte till platsen, men inte till själva brottet. För att kunna bevisa att den
misstänkte gjort sig skyldig till våldtäkt i lagens mening fordras också andra kompletterande
bevis. I detta avseende är målsägandens utsaga det viktigaste bevismedlet. Ett betydligt större
värde för bevisprövningen i ansvarsfrågan har också sådan med utsagan samverkande bevisning,
exempelvis medicinsk undersökning i form av rättsintyg.207
Vid ett första påseende kan DNA-tekniken framstå som ett utmärkt medel för att lösa ett brott,
men trots de positiva sidorna är DNA-tekniken förenad med osäkerhet till följd av den rikliga
mängd DNA som varje enskild individ besitter och som därmed medför otaliga
kombinationsmöjligheter. Faktum är att en DNA-analys endast torde kunna komplettera
befintlig bevisning i ett brottmål och aldrig ensamt vara avgörande för en fällande dom. Med
hjälp av resultatet kan en jämförelse göras mellan spåren på brottsplatsen och de prover som
lämnats av den misstänkta personen. Om jämförelsen överensstämmer så innebär detta
emellertid inte att det är just den misstänkte som har avsatt spåret på brottsplatsen och är skyldig
till brottet. Med tanke på att det enbart är en mindre del av en cells DNA som analyseras, så
föreligger det alltid en viss risk att denna del återfinns i identisk form även hos en annan
individ.208
Ur DNA-bevisningens synvinkel är NJA 1996 s. 176 ett intressant fall. I målet hade
målsäganden påstått att hon blivit våldtagen av den tilltalade i hans hem. Den tilltalade
förnekade att han gjort sig skyldig till brottet och hävdade istället att flickan haft ett frivilligt
samlag med en vän till honom. Vännen till den misstänkte uppgav samma sak inför rätten,
medan flickan hävdade att vännen inte alls befunnit sig i lägenheten. Inom ramen för
brottsutredningen utfördes DNA-analyser av spermafläckar som funnits på ett lakan. I
tingsrätten fastslogs att en av dessa fläckar kunde hänföras till den misstänktes vän. I hovrätten
hade analysen däremot utvidgats till två spermafläckar där den ena kunde anses härröra från den
misstänkte och den andra från hans vän. Rätten ansåg dock att fyndet inte kunde användas för att
motbevisa målsägandens berättelse, då det var fullt möjligt att vännens spermafläck avsatts där
vid ett annat tillfälle än vid gärningstillfället. I ansvarsfrågan gjorde hovrätten samma
bedömning som tingsrätten och fällde männen för våldtäkt. När målet slutligen gick upp till HD
hade DNA-analysen utvidgats ytterligare. Teknikerna hade lyckats analysera femton
spermafläckar av totalt sjutton. Nio av fläckarna ansågs hörröra från den misstänktes vän, medan
sex fläckar troligen härrörde från den tilltalade i målet. I vissa av de återstående fläckarna fanns
det en blandning av DNA som inte kunde uteslutas härröra från offret. HD frångick
207
Björkman, J., m.fl., Bevis - Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra
enstaka bevis, s. 221 ff.
208
Björkman, J., m.fl., Bevis - Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra
enstaka bevis, s. 221 ff.
41
underinstansernas domslut och friade de två männen. Åtalen mot de två männen ogillades på
grund av de DNA-bevis som framkommit i målet. Trots att DNA-bevisen stödde flickans
påstående att den tilltalade haft samlag med henne ansågs det inte vara ställt utom rimligt tvivel
att den tilltalade gjort sig skyldig till våldtäkt. Mannen friades på grund av att HD ifrågasatte
målsägandens trovärdighet. Offrets uppgifter var enligt HD oförenliga med männens berättelser
och fynden av sperma från båda männen.
Detta fall illustrerar dels hur de förbättrade analysmetoderna skapat bättre förutsättningar för
den rättsliga prövningen, dels att offrets trovärdighet fortfarande utgör det viktigaste
bevismedlet i ett våldtäktsmål. Det var först i HD som teknikerna lyckats utföra en heltäckande
analys av fynden, medan DNA-proven inte gynnat rättsutredningen i någon högre mån i
underinstanserna. Det är således av stor vikt att det görs en så fullständig analys som möjligt för
att få ett rättvist resultat. Tillförlitligheten till resultaten blir begränsad om prövningen begränsas
till endast något eller några enstaka fynd. Vidare framgår DNA-provets begränsning av domen,
det vill säga att ett DNA-bevis endast kan styrka ett fullbordat samlag, men aldrig fastslå att en
våldtäkt ägt rum.209
4.3 Allmänt om bevisvärdering av utsagor
Teoretiskt skiljer sig inte bevisvärdering av utsagor från värdering av andra former av bevis.
Detta gäller dock inte i praktiken där bedömningar av utsagor medför särskilda svårigheter,
särskilt om bevisningen i rätten endast utgörs av utsagor.210 Ett bevisläge som är vanligt
förekommande på sexualbrottsområdet är att det oftast uppkommer en ord-mot-ordsituation där
det saknas andra direkta bevis för åtal utöver målsägandens egen berättelse.211 Huruvida det
påstådda brottet kan bevisas beror då på utsagans tillförlitlighet, eventuell stödbevisning och den
misstänktes invändningar.212 Den svåraste uppgiften vid domstolarnas bevisprövning torde
därför generellt sett vara värderingen av utsagor.213 Icke desto mindre är
trovärdighetsbedömningen ofta av avgörande betydelse och det är inte ovanligt att uppgifter som
lämnats tas tillbaka och/eller förändras.214
4.4 Den tilltalades utsaga vid förnekande
Hur ett mål avgörs där den tilltalade förnekar brottet i sin utsaga, beror på vissa omständigheter
vilka samspelar med varandra. Utgången i målet avgörs dels på karaktären och styrkan av
åklagarens huvudbevisning, dels av kvaliteten i den tilltalades egna uppgifter, det vill säga dess
grad av sannolik verklighetsförankring. När åklagarens huvudbevisning är stark ställs det högre
209
Björkman, J., m.fl., Bevis - Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra
enstaka bevis, s. 237.
210
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 88.
211
Brun, H., m.fl., Bevispraxis, s. 228.
212
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 26.
213
Brun, H., m.fl., Bevispraxis, s. 228.
214
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 88.
42
krav på den tilltalades utsaga för att den ska kunna reducera värdet av huvudbevisningen i sådan
mån att åklagarens bevisning inte längre räcker för att rätten ska kunna meddela en fällande
dom. Om uppgifterna som den tilltalade lämnat inför rätten bedöms sakna substans eller vara
helt osannolika ska de lämnas utan avseende. För att rätten ska kunna beakta den tilltalades
uppgifter måste den således ha någon rimlig verklighetsförankring. Vid bedömningen av den
tilltalades utsagas bevisvärde kan bristande trovärdighet få betydelse som ett negativt
hjälpfaktum. Konsekvensen av att den utgör ett negativt hjälpfaktum är att den anses sakna
bevisvärde och inte beaktas vid rättens bevisvärdering.215
Det bör dock understrykas att tyngdpunkten i rättsprocessen ligger på målsägandens utsaga och
inte på den tilltalades, till följd av beviskravet i brottmål. Om inte målsägandeutsagan,
tillsammans med eventuell övrig bevisning i målet, är tillräcklig för att det ska stå utom rimligt
tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet, finns det ingen anledning att gå vidare och
pröva den tilltalades utsaga. Detta är i sin tur en konsekvens av att bevisbördan är placerad på
åklagaren. Räcker inte åklagarens huvudbevisning för att styrka åtalet utom rimligt tvivel, så blir
det inte aktuellt att pröva motbevisen.216
4.5 Rättens värdering av målsägandeutsagan
Vid våldtäkt utgör målsägandens utsaga ofta huvudsaklig bevisning217 och avgörande för målet
är i de allra flesta fall om de uppgifter som målsäganden lämnat inför rätten skall godtas eller
inte.218 I mål där den tilltalade helt förnekar det påstådda brottet, och där det saknas direkt
stödbevisning, krävs att målsägandens berättelse kan bedömas som dels ”fullt tillförlitlig” för att
en våldtäkt ska kunna styrkas,219 dels att den tilltalades uppgifter anses vara utan nämnvärt
bevisvärde. I det fall den tilltalades utsaga bedöms ha bevisvärde i vissa centrala punkter, kan
det resultera i att beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” inte längre är uppfyllt. 220 För att
målsägandeutsagan ska bedömas som fullt tillförlitlig får det inte finnas svagheter i utsagan eller
omständigheter i den tilltalades version som ger upphov till ett rimligt tvivel.221
Vad gäller utsagemål finns det en rik flora av rättspraxis där HD angett vilka kriterier som
tillmäts särskild betydelse vid prövningen av en målsägandeutsagas tillförlitlighet. HD:s praxis
bygger på hypotesen att en sanningsenlig utsaga skiljer sig innehållsmässigt från en lögnaktig
utsaga på ett kvalitativt sätt. För att pröva en utsagas kvalitet, det vill säga hållfasthet, sannolika
verklighetsförankring eller tillförlitlighet, gör rätten en prövning mot olika kriterier som
antingen talar för eller emot utsagans tillförlitlighet. Om utsagan uppfyller ett eller flera kriterier
så utgör det positiva hjälpfakta som talar för en utsagas sannolika verklighetsförankring. Finns
215
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 90 ff.
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 97.
217
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 26.
218
Gregow, T., Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om
sexuella övergrepp mot barn, SvTJ 1996, s. 515.
219
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 33.
220
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 97.
221
Brun, H., m.fl., Bevispraxis, s. 229-230.
216
43
det däremot kriterier som talar emot utsagans verklighetsförankring, så utgör det negativa
hjälpfakta vid domstolens bedömning av utsagan.222
4.5.1 Kriterier som talar för trovärdighet
Enligt HD:s praxis anses en utsaga vara sanningsenlig om den är sammanhängande klar, lång
och detaljerad.223 Detta betonades uttryckligen i NJA 1980 s. 725 där HD ansåg att det inte
fanns någon anledning att betvivla att målsäganden i sin berättelse återger det händelseförlopp
som faktiskt ägt rum, då berättelsen varit ”sammanhängande, klar och detaljerad”. Det finns
vissa kriterier som anses tala för en utsagas trovärdighet, vilka är enligt följande:224
Längdkriteriet;
Enligt HD:s praxis anses en utsaga vara sanningsenlig om den uppfyller längdkriteriet.
Längdkriteriet har motiverats mot bakgrund av antagandet att det blir svårare för en lögnare att
få igenom sin version ju längre en utsaga är. Ju längre den är, desto större är risken att lögnaren
inte kan hålla ihop sin berättelse och att den därmed inte slår igenom vid rättens värdering. Det
finns också en större risk att vederbörande säger emot sig själv, eller att domstolen ges ett ökat
utrymme att ifrågasätta utsagan när mängden information ökar. På grund av detta kriterium
skulle lögnaren därför undvika risken att antingen försäga sig, motsäga sig själv eller bli
ifrågasatt av rätten genom att avhålla sig från att lämna alltför långa utsagor. 225
Även om det finns ett starkt teoretiskt stöd för detta längdkriterium kan det i praktiken vara svårt
att avgöra när en utsaga uppfyller kriteriet,226 då kriteriet är relativt till sin beskaffenhet. Hur
lång en utsaga är beror i mångt och mycket på vad den innehåller i det konkreta fallet och
rimligen kan innehålla samt uppgiftslämnarens egen berättarförmåga. Trots att det inom
lögnforskningen finns stöd för antagandet att en lång utsaga är mer sanningsenlig än en kort
sådan, menar Mellqvist att grundproblemet kvarstår, det vill säga att det inte objektivt går att
mäta hur lång en lång berättelse är. Slutsatsen är således att om rätten upprätthåller ett krav på
objektivitet, så saknar längden på en utsaga relevans när utsagans tillförlitlighet ska bedömas i
praktiken.227
Klarhetskriteriet;
Utöver längdkriteriet har HD också använt ett kriterium på klarhet som en objektiv verbal
indikator för att en sanningsenlig utsaga föreligger.228 Enligt HD är en klar berättelse således ett
222
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 164 ff.
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 185 ff.
224
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 185 ff.
225
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 185.
226
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 185.
227
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 769.
228
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 186.
223
44
tecken på att berättelsen är tillförlitlig.229 Förutom att bedömningen koncentreras till utsagans
klarhet, så innefattar den även hur levande och skarp utsagan är. Forskningen har påvisat att en
sanningsenlig utsaga är mer klar, skarp och levande, till skillnad från en lögnaktig utsaga som i
hög mån är suddig och vag.230 I NJA 1986 s. 414 ansåg exempelvis rätten att det inte fanns
någon anledning att ifrågasätta riktigheten i målsägandens utsaga, då målsäganden lyckats
lämna en klar och utförlig berättelse. Mellqvist har ifrågasatt detta kriterium och menar att
”klarhet” i allra högsta grad är subjektivt betingat. Det som är klart för den ena är oklart för den
andre och vice versa. Mellqvist menar därför att klarhetskriteriet är mycket svårt att använda sig
av om rätten utgår från ett krav på objektivitet vid värderingen av utsagor.231
Detaljkriteriet;
Ytterligare ett kriterium som domstolarna ofta använt sig av vid bedömningen av utsagans
tillförlitlighet är kravet på detaljrikedom.232 Enligt HD talar detaljrikedom för att en utsaga är
sanningsenlig. Även fast kriteriet har lyfts fram i praxis har HD inte närmare utvecklat när en
utsaga anses ha uppfyllt detta kriterium. Viss vägledning kan dock hämtas ur NJA 1992 s. 446
där HD formulerat vissa krav på detaljernas kvalitet.233 I detta mål ansåg HD att det talar för
målsägandeutsagans tillförlitlighet att målsäganden ”lämnat en lång och i sina detaljer
sammanhängande berättelse. Det sätt på vilken den lämnats har gett ett trovärdigt intryck och
berättelsen överensstämmer också i allt väsentligt med vad målsäganden tidigare angett.” Vidare
anförde HD att det emellertid är av större vikt att målsäganden ”i sin berättelse har återgett ett
flertal olika episoder som var för sig innehåller en rad pregnanta detaljer som bildar en
sammanhållen helhet.” Vad som avses med ”sammanhållen helhet” förtydligas inte närmare av
HD, men det kan antas att HD syftar på att utsagan är logisk och homogen samt att berättelsen
håller ihop på ett naturligt sätt och att olika omständigheter förklarar samma förlopp.234
Som redan nämnts har HD inte tillhandhållit några närmare riktlinjer för när en utsaga anses
vara detaljerad. HD har emellertid anfört att det inte är mängden detaljer som styr en utsagas
detaljrikedom, utan att det istället är arten av detaljer som är av intresse för bedömningen. Vad
som menas med artdetaljer är inte närmare preciserat, men vad som åsyftas är att personen
lyckats återge pregnanta detaljer i sin utsaga. Det har också ansetts betydelsefullt för en utsagas
detaljrikedom att personen lyckats återge replikskiften.235 I NJA 1993 s. 68 var det exempelvis
fråga om återgivandet av pregnanta detaljer i form av replikskiften, något som därmed ökade
domstolens tilltro till målsägandeutsagan. Målsäganden hade inför rätten återgett vad hon hade
sagt till den tilltalade, exempelvis att ”han var gift med hennes mamma och inte med henne”,
229
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 770.
230
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 186.
231
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 771.
232
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 771.
233
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 165 ff.
234
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 164.
235
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 187.
45
”att hon bara var 12 och inte 15 år” samt att ”hon inte var någon billig hora”. Dessutom anförde
målsäganden vad den tilltalade hade sagt till henne i samband med övergreppet, exempelvis ”att
om hon inte gjorde som han ville, skulle hon inte få jeansen som han lovat henne”. Enligt rätten
gav således dessa detaljer intryck av att det verkligen var fråga om en autentisk upplevelse.
Den beteendevetenskapliga forskningen har lyckats påvisa att försökspersoner antar att
sanningsenliga utsagor är, dels i högre mån detaljerade än lögnaktiga, dels att sanningssägaren
återger replikskiften i högre mån än lögnaren. Detta innebär att HD:s erfarenhetssatser
överensstämmer väl med forskningen och i jämförelse med andra kriterier har detaljkriteriet fått
starkast vetenskapligt stöd i såväl fältstudier som vid experimentella studier.236 I många Criteria
Based Content Analysis (CBCA) är kriteriet att sanningssägaren är mer detaljrik i sina utsagor
än lögnaren ett viktigt kriterium. Att det förhåller sig på det viset stöds också av tidigare
forskning. Mellqvist anser dock att en detaljrik utsaga inte säger mycket om utsagans
tillförlitlighet och att den därför inte kan användas i en straffprocessuell kontext som förutsätter
objektivt grundade bedömningar. Han baserar sin slutsats på den undersökning som utförts av
Willén/Strömvall och som inte funnit några belägg för att detaljrikedom skulle vara ett tecken på
att utsagan är sanningsenlig.237
Sammanhangskriteriet;
I sin värdering av målsägandeutsagan har HD också utgått från ett sammanhangskriterium,238
det vill säga att en sammanhållen berättelse är ett tecken på en tillförlitlig berättelse. 239 I NJA
1992 s. 446 har HD uttalat att det talar för utsagans tillförlitlighet om utsagan är
”sammanhängande i sina detaljer” och att berättelsen innehåller detaljer av episoder som
tillsammans bildar en ”sammanhållen enhet”. Det finns dock ingen entydig definition på vad
som avses med en sammanhållen berättelse. Med sammanhållen berättelse avses ibland att
berättelsen håller ihop på ett naturligt sätt, ibland att den helt enkelt är kronologisk framställd 240
och ibland att den är logisk och homogen.241
Enligt Schelin finns det inte några studier som påvisat att en sanningsenlig utsaga på något sätt
skulle vara mer sammanhängande än en lögnaktig sådan. Inom forskningen finns det dock ett
starkt stöd för att en sanningsenlig utsaga ofta avges i en ostrukturerad form och att det många
gånger är svårt för en lögnare att återge en utsaga i en icke kronologisk ordning. På grund av det
sistnämnda kan det därför vara av värde att be personen att göra det. Detta innebär dock inte att
en utsaga som inte avges i kronologisk ordning inte också kan vara logisk.242 Mellqvist
236
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 187.
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 771.
238
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 164.
239
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 770.
240
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 770.
241
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 164.
242
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 186.
237
46
framhåller vidare att sammanhangskriteriet i sig är alltför diffust för att vara användbart, med
tanke på att det inte finns någon entydig definition på vad som egentligen avses med att en
utsaga är ”sammanhållen”. Om rättens värdering ska göras utifrån ett objektivitetskrav, säger en
sammanhållen utsaga inte något om dess tillförlitlighet.243
Sättet på vilket målsäganden lämnar sin utsaga;
Sättet på vilket målsäganden avger sin utsaga inför rätten har också betydelse för frågan om
utsagan kan anses ge ett trovärdigt intryck eller ger intryck av att vara självupplevd. Enligt HD
är det viktigt att vid bedömningen av målsägandens utsaga beakta huruvida den ger ett
trovärdigt intryck och/eller ger intryck av att vara självupplevd.244 I NJA 1988 s. 40 fäste rätten
stor vikt vid det intryck som målsäganden lämnat genom sitt berättande. HD konstaterade att
målsäganden lyckats ge rimliga och övertygande förklaringar i alla hänseenden där hennes
uppgifter ifrågasatts under mycket pressande förhör. Domstolen anförde vidare att det med tanke
på utsagans innehåll och sättet den avgetts på inte fanns någon anledning att betvivla att ett
samlag förekommit mellan målsäganden och den tilltalade. Ett liknande resonemang fördes
också av HD i NJA 1991 s. 83. I detta mål betonade HD att målsäganden lämnat utsagan på ett
sådant sätt att den förefaller trovärdig. Målsäganden hade lämnat en lång och sammanhängande
berättelse i sina detaljer samt lämnat uppgifter som överensstämt med de uppgifter som lämnats
tidigare. Domstolen fäste också här vikt vid att målsäganden under pressande förhör kunnat
lämna rimliga förklaringar i de hänseenden där hennes uppgifter ifrågasatts.
Tidpunkten för polisanmälan;
Tidpunkten för när en polisanmälan görs påverkar också värderingen av målsägandeutsagan.
Enligt en accepterad erfarenhetssats ökar sannolikheten för att ett övergrepp skett om den som
blivit utsatt omgående polisanmäler händelsen. Betydelsen av att målsäganden gjort en
polisanmälan direkt efter ett övergrepp har bland annat lyfts fram i NJA 1980 s. 725. HD ansåg
att den omgående vidtagna polisanmälan helt enkelt talade för målsägandeutsagans
autenticitet.245
En våldtäktsanmälan sker dock inte lättvindigt, då det utifrån offrets synvinkel innebär ett stort
steg att anmäla en våldtäkt. Det finns flera skäl till att ett våldtäktsoffer inte väljer att göra en
våldtäktsanmälan. Rädslan för förövaren är ett av de främsta skälen till att inte en våldtäkt
anmäls. Genom att göra en anmälan försätter sig våldtäktsoffret i en mycket utsatt situation och i
vissa fall kan det finnas risk för hämnd och repressalier från förövaren. Detta gäller särskilt om
våldtäkten är en så kallas inomrelationell våldtäkt förövad av offrets befintliga eller tidigare
partner. I vissa fall finns det också risk att offret anklagas för falsk tillvitelse och blir misstrodd
och misstänkliggörs av poliser och andra personer, speciellt om bevisen är svaga. Något som
också talar mot att göra en våldtäktsanmälan är risken för social stigmatisering, det vill säga att
den våldtagna i fortsättningen stämplas som våldtäktsoffer och därmed behandlas annorlunda av
243
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 770.
244
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 169 ff.
245
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 174.
47
sin omgivning än tidigare. Det finns också en risk för sekundär traumatisering, det vill säga att
offret upplever rättsprocessen i sig som ett fortsatt övergrepp. Våldtäktsoffret behöver inte alltid
själv vara medveten om denna sekundära traumatisering, men det finns säkert sådana
föreställningar och obehagskänslor inför en sådan rättsprocess hos de flesta som blivit utsatta för
våldtäkt. En rättegångsprocess tar tid och under den tiden tvingas brottsoffret att tampas med
händelsen och även lidandet som händelsen förorsakat. Därtill kommer privatlivet i samband
med en rättegångsprocess att offentliggöras och offret kommer att konfronteras med den
misstänkte samt bli ifrågasatt av den tilltalades försvarsadvokat.246
4.5.2 Kriterier som talar emot trovärdighet
Konstanskriteriet;
Tillförlitligheten till en utsaga påverkas negativt när den återges på olika sätt vid olika tillfällen
och skiljer sig till sitt innehåll mellan olika tillfällen. Trovärdigheten till utsagan påverkas
exempelvis negativt om målsäganden lämnar vissa uppgifter vid ett polisförhör och därefter
lämnar andra uppgifter inför rätten. Att detta talar emot utsagans trovärdighet framgår tydligt av
domskälen i NJA 1980 s. 725. Vid värderingen av tillförlitligheten i utsagorna upptas vissa
självmotsägelser och ändringar som negativa faktorer. Domstolen utreder också frågan om
målsägandena haft något motiv till falsk tillvitelse, det vill säga anledning att polisanmäla
männen och anklaga dem för våld och hot fast inget sådant förekommit.247
I det nämnda målet hade två män (A och L) åtalats för våldtäkt gentemot två yngre flickor (U
och M), som vid det aktuella tillfället var 14 respektive 15 år gamla. En av männen (A) åtalades
även för våldtäkt som begåtts vid ett tidigare tillfälle gentemot en annan person (P). Parterna
hade träffats ute på stan och börjat samtala. Därefter hade de åkt med i en bil tillsammans med
de båda männen till den ena mannens lägenhet och där förmåtts att röka hasch. Därefter hade
flickorna blivit våldtagna av var sin man i en säng där samtliga fyra hade lagt sig för att sova.
Till en början påstod flickorna att de tvingats till att åka med i bilen och därefter hade de ändrat
sina uppgifter och hävdat att de självmant följt med männen för att hämta cigaretter i lägenheten
tillhörandes en av männen. Vid tillfället för övergreppet hade flickorna inte lagt märke till vad
som hänt den andra. Den ena mannen (A) förnekade helt det påstådda samlaget med den ena
flickan (U), medan den andra mannen (L) erkände att ett samlag fullbordats med den ena flickan
(M), men att detta varit ”frivilligt” utan inslag av tvång.
Tingsrätten konstaterade att flickornas berättelser måste bedömas med viss försiktighet, då
uppgifterna i vissa avseenden ändrats under rättsprocessen. Trots detta valde tingsrätten att fästa
tilltro till flickornas uppgifter avseende de tilltvingade samlagen och därmed utdöma ansvar för
våldtäkt respektive våldförande. Även hovrätten fäste tilltro till de uppgifter beträffande
våldtäkterna som framförts av flickorna. Enligt hovrätten överrensstämde flickornas berättelser i
huvudsak med vad som redan anförts vid tingsrätten. Med beaktande av flickornas utsatthet
samt deras ringa ålder dömdes de båda männen till ansvar för våldtäkt. Högsta domstolen
246
247
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 60 ff.
Brun, H., m.fl., Bevispraxis, s. 229-230.
48
frångick underinstansernas bedömning och ogillade åtalen mot männen. Som skäl för sin
bedömning anförde HD att flickornas berättelser delvis hade ändrats under tid och i övrigt inte
verkade särskilt övertygande för att motivera en fällande dom. I domskälen konstaterar HD att
båda flickorna haft motiv för falsk tillvitelse av de båda männen. Den ena flickans motiv (U) var
att hon riskerade ett stort obehag från sin pojkvän och den familj där hon var bosatt om det blev
känt att hon tillbringat natten med L. På grund av detta gjorde hon en våldtäktsanmälan dagen
efter det påstådda övergreppet. Den andra flickans motiv var däremot att utgöra ett stöd för U.
HD spekulerade vidare i ansvarsfrågan och anförde att det fanns en möjlighet att flickorna
frivilligt medverkat i samlagen, eller att de åtminstone haft samlag utan att göra fullt klart för
männen att det skedde mot deras vilja. Trots att det enligt domstolens bedömning kunde anses
rimligt att händelseförloppet i avgörande delar utspelat sig så som flickorna hävdat kan det ändå
inte anses tillräckligt för en fällande dom. HD konstaterade att det måste vara ställt utom rimligt
tvivel för att de åtalade ska kunna fällas för våldtäkt, vilket inte var fallet då flickornas uppgifter
måste vägas mot möjligheten att frivilliga samlag förekommit och att det funnits skäl för falsk
tillvitelse av männen.
I detta mål ställs beviskravet i brottmål på sin spets248 när HD fastslår grundprincipen när det
gäller värdering av motstående utsagor från målsägande och den tilltalade. Domstolen
konstaterar att det för en fällande dom inte räcker att kvinnornas berättelser har ett högre
bevisvärde, det vill säga är rimliga och har högre tilltro, än de tilltalades.249 En fällande dom
förutsätter att det är ställt utom rimligt tvivel att de tilltalade gjort sig skyldiga till de gärningar
som åtalet avser.250 Beträffande åtalet mot den ena mannen, L, ansågs ett rimligt tvivel föreligga
på grund av att M:s utsaga inte längre ansågs trovärdig. Hon hade ändrat sina uppgifter under
rättsprocessen och kunde inte specificera sitt motstånd inför rätten. Vad beträffar åtalet mot A
ansåg rätten att tvångsrekvisitet inte var uppfyllt, då det fanns möjlighet att samlaget skett
frivilligt utan inslag av tvång.251
Smittoeffekten
Tillförlitligheten till en utsaga påverkas givetvis också negativt om målsäganden i viktiga
hänseenden lämnat oriktiga uppgifter, orimliga uppgifter, uppgifter som är inbördes motstridiga
eller uppgifter som av annan anledning bör lämnas utan avseende.252 På grund av detta har HD
använt sig av ett tillförlitlighetskriterium som kan uttryckas i sentensen ”en gång lögnare, alltid
lögnare” och ibland benämnd smittoeffekten.253 Med detta avses att en uppgift som lämnats och
248
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 179-180.
249
Brun, H., m.fl., Bevispraxis, s. 229, Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 85.
250
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 85.
251
Andersson, U., Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot
sexuella övergrepp, s. 179-180.
252
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 171.
253
Mellqvist, M., Om tro, tyckande och vetande - Högsta domstolens värdering av utsagor, SvTJ
2013, s. 770.
49
som bekräftats för att vara osann, ”smittar” av sig på resterande uppgifter i utsagan och
resulterar i sänkt trovärdighet för utsagan i dess helhet.254
Målsäganden uppvisar reaktioner/symptom;
Vid värderingen av utsagan är det enligt HD:s praxis av betydelse om målsäganden uppvisar
omedelbara och adekvata reaktioner på brottet, då avsaknaden av sådana reaktioner kan ge
upphov till tvivel. Det är inte bara offrets reaktioner som varit av betydelse för rättens
tillförlitlighetsbedömning. Inom ramen för denna bedömning har HD i flera fall även beaktat
kroppsliga och/eller psykiska symptom som målsäganden har uppvisat.255 Såväl offrets
uppvisade reaktioner som offrets framträdande symptom kan fungera som positiva hjälpfakta.
Saknas det sådana från offret innebär det dock inte att de utan vidare ska betraktas som negativa
hjälpfakta. Orsaken till uppvisade reaktioner/symptom måste alltid undersökas. Finns det en
rimlig alternativ förklaring till varför offret uppvisar en viss reaktion eller ett symptom måste
den beaktas. Ur bevissynpunkt blir då bevisvärdet av att en viss reaktion eller ett symptom har
uppvisats begränsat. 256
Diesen har gått igenom 1000 våldtäktsdomar från tingsrätterna och upptäckt tydliga och
förekommande brister i domarna. En av flera upptäckta brister är att rätten gång på gång tycks
bygga sin bevisvärdering på stereotypa uppfattningar om hur våldtäktsoffer beter sig. Det finns
spår av fördomsfullhet i rätten vid bedömningarna av kvinnans beteende under och efter ett
påstått övergrepp, även om det är sällan dessa fördomar om mindre relevanta omständigheter
lyfts fram i domskälen, exempelvis en kvinnas klädsel eller sexualvanor. Enligt Diesen måste
rätten för att kunna göra en korrekt värdering av parternas utsagor och beteenden vara medveten
om att individer reagerar olika och att samma reaktioner kan komma vid olika tidpunkter.
Våldtäktsoffer kan bli paralyserade, chockade, nedbrutna, ambivalenta, tvivlande och
känslosamma i olika skeden av offerprocessen. Då vissa våldtäktsoffer inte uppvisar några
påtagliga symptom, antingen under lång tid eller aldrig någonsin under rättsprocessen, finns det
inget facit att tillgå. Att förvänta sig att ett våldtäktsoffer ska kunna visa offersymptom och
berätta med känsla, helst tårar, under hela det straffprocessuella förfarandet, är inget mindre än
en övertro på att våldtäktsoffer agerar utifrån ett redan förutbestämt mönster.257
4.6. Stödbevisning
4.6.1 Allmänt om stödbevisning
Det är oklart vad som menas med begreppet ”stödbevisning”,258 trots att någon form av
stödbevisning finns i praktiskt taget alla våldtäktsmål.259 Med tanke på att domstolarna ställer
254
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 171.
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 174.
256
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 208-209.
257
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 43.
258
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 41.
259
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 31.
255
50
höga krav på bevisningen behöver åklagare i regel presentera någon form av stödbevisning för
att ett våldtäktsärende ska bli föremål för domstolsprövning.260 Även om begreppet är oklart är
essensen dock att sådan bevisning utgör en del av åklagarens huvudbevisning och begreppet
synes omfatta alla former av bevisning som på något sätt ger positivt stöd åt åklagarens
huvudbevisning. Det kan vara fråga om samverkande bevis, indicier (exempelvis skador av
svårtolkat slag) eller positiva hjälpfakta till stöd för målsägandens utsaga. 261 Stödet kan således
bestå av skador, men finns det inga sådana kan det utgöras av att mannen ändrat sin förklaring,
exempelvis från att först hävda att inget sex förekommit till att hävda att det förekommit
samtycke till den sexuella aktiviteten. Det kan också utgöras av att mannen kommit med
uppgifter som kan tolkas som ett indirekt erkännande, exempelvis ”när jag insåg att hon inte
ville slutade jag”, eller av bevis som påvisar att kvinnan varit utomordentligt berusad. Därtill
kan stödbevisningen också bestå av vittnesmål som berättar hur kvinnan agerat efter det
påstådda övergreppet.262 I stort sett kan samtliga omständigheter som har någon betydelse i
målet accepteras som stödbevisning, följaktligen även svagare hjälpfakta.263 När det finns brister
i målsägandens utsaga, exempelvis beträffande tidpunkt eller detaljer, så tycks kravet på
stödbevisning i vissa HD-fall begränsa sig till positiv hjälpfakta. Positiv hjälpfakta kan
exempelvis utgöras av att den våldtagna kvinnan berättat om övergreppet för en närstående i
anslutning till brottet.264
4.6.2 Kravet på stödbevisning
HD har tagit upp frågan om stödbevisning i NJA 2005 s. 712. Även om begreppet stödbevisning
inte har utretts närmare, så tyder tillämpningen på att begreppet avser sådan bevisning som
stödjer målsägandens utsaga.265 Trots att ingen närmare utredning görs kring frågan om när
stödbevis bör krävas eller vilken stödbevisning som behövs för att uppnå beviskravet, 266 tyder
HD:s bedömning också på att det generellt inte finns något krav på stödbevisning i en ord-motordsituation.267 Enligt Sutorius kan man emellertid indirekt mot bakgrund av HD:s bedömning i
målet sluta sig till att det inte kan ställas ett generellt krav på stödbevisning på grund av att det
kan finnas fall där målsägandeutsagan i sig skulle kunna räcka för en fällande dom. Även så
kallad hjälpfakta skulle kunna utgöra tillräckligt stöd.268 Därtill framgår det av flera avgöranden
att det för en fällande dom kan vara tillräckligt med målsägandens uppgifter, under förutsättning
att de är att anse som fullt tillförlitliga.269 Detta har särskilt framgått av NJA 1988 s. 40 där det
saknades andra direkta bevis som gav stöd åt målsägandens utsaga. Mot denna bakgrund
260
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 34.
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 41, Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp
mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 31.
262
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 34-35.
263
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 41.
264
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 31.
265
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 108.
266
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 108.
267
Brun, H., m.fl., Bevispraxis, s. 228.
268
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 109.
269
Brun, H., m.fl., Bevispraxis, s. 228.
261
51
anförde HD att målsägandens utsaga måste bedömas med stor försiktighet och att stor vikt måste
fästas såväl vid omständigheter som talar emot utsagan som vid förhållanden som kan tyda på
att faktorer som inte utretts kan inverka på den. Vidare måste det stå utom rimligt tvivel att
samlag förekommit och att det skett mot målsägandens vilja samt att den tilltalade haft detta
klart för sig eller i vart fall räknat med det. HD granskade målsägandens utsaga och bedömde
den som helt trovärdig mot bakgrund av det som anförts och övrig utredning i målet. Åtalet
ansågs därmed styrkt och målsägandens utsaga blev i sig tillräcklig för en fällande dom.
Trots att det enligt HD:s praxis har räckt och ska kunna räcka med målsägandens tillförlitliga
utsaga för att döma en förnekande man till våldtäkt, med antingen låg eller ingen trovärdighet
alls, är det sällan målsägandeutsagan är tillräcklig för att i praktiken väcka åtal och avkunna en
fällande dom.270 En fråga som är mycket viktig men som inte preciseras närmare är då vilka
krav som ska ställas på stödbevisningen. Denna fråga är mycket viktig ur offrets synvinkel som
redan befinner sig i en svag position. Med strängare krav på stödbevisning kommer offret ha
utomordentligt små möjligheter att få upprättelse i en rättsprocess. Strängare krav sätter också
press på åklagare som då måste försöka uppfylla det förhöjda kravet på stödbevisning. Det finns
en risk att rättsprocesserna sväller och att åklagare tvingas åberopa en mängd vittnen som var
och en endast har marginell betydelse i processen.271 Enligt Sutorius kan man dock mot
bakgrund av den debatt som förts efter debatten om ”felaktigt dömda”, där flera debattörer
argumenterat för uppställandet av ett krav på stödbevisning, misstänka att HD blivit mer
restriktiv i sin bedömning.272 Denna ståndpunkt delas också av Diesen som menar att det finns
ett generellt mönster i de friande domskälen. Enligt Diesen verkar det som att domstolarna blivit
påverkade av debatten om behovet av stödbevisning och numera ställer högre krav på sådan
bevisning. Diesen stödjer denna slutsats på de friande domarna från 2010 där ”brist på
stödbevisning” anges som skäl för att domstolen väljer att i 2/3 av fallen fria istället för att
fälla.273
270
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 35.
Schelin, L., Bevisvärdering av utsagor i brottmål, s. 41.
272
Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 109.
273
Diesen, C., Diesen, E., Övergrepp mot kvinnor och barn - Den rättsliga hanteringen, s. 30-31.
271
52
5. Analys de lege lata
I det här kapitlet kommer jag att göra en analys de lege lata med hjälp av det som redan
framkommit i uppsatsens deskriptiva delar. För att belysa orsakerna till den ökade
friandefrekvensen vid våldtäkt kommer analysen att göras dels mot bakgrund av den nuvarande
våldtäktslagstiftningen och den med lagstiftningen tätt förknippade bevisvärderingen (se avsnitt
5.1 och avsnitt 5.3), dels mot bakgrund av de övriga straffrättsliga rättsprinciper vilka styr
domstolarna i deras rättskipande verksamhet (se avsnitt 5.2). Analysen blir ofullkomlig om
fokus enbart riktas mot våldtäktslagstiftningens utformning, utan att också anknyta analysen till
rättens bevisvärdering i våldtäktsmål och övriga bestämmelser och rättsprinciper som i
väsentlig mån styr utgången i en brottmålsprocess. Inom ramen för denna analys kommer jag
att ta hjälp av de frågeställningar som formulerats i första kapitlet.274 Detta för att förenkla för
mig själv, men också för att en utomstående läsare ska kunna följa mitt de lege lataresonemang.
5.1 Den nuvarande våldtäktslagstiftningen
Den svenska sexualbrottslagstiftningen har en lång historia och har blivit föremål för frekventa
omarbetningar i takt med att synen på våldtäktsbrottet förändrats. Från att en gång i tiden ha
betraktats som ett egendomsbrott mot mannen, betraktas våldtäkt numera som den mest
kvalificerade typen av sexualbrott en person kan utsättas för. Kvinnan som förr i tiden stod
utanför våldtäktslagen och rättsprocessen har i takt med den förändrade grundsynen på brottet
fått en mer framträdande ställning i våldtäktslagstiftningen. Detta följer inte minst av lagmotiven
där det anges att en kvinnas nej till sex ovillkorligen ska respekteras i varje situation och att det
inte heller ska krävas något fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt klargör att hon inte vill
medverka i den sexuella aktiviteten. Samtidigt som lagmotiven ger uttryck för en kvinnas
skyddsvärdhet i alla situationer – att nej alltid ska vara ett nej – baseras den svenska
våldtäktslagstiftningen fortfarande på ett tvångsrekvisit.275
5.1.1 Våldtäktsbestämmelsens två typfall
I svensk rätt kriminaliseras våldtäkt i 6 kap. 1 § BrB och bestämmelsen är uppdelad i två typfall,
vilka regleras i bestämmelsens första respektive andra stycke. Det finns en distinkt skiljelinje
mellan dessa två typfall vad gäller grunden för ansvar. Om de angivna förutsättningarna i
respektive stycke är uppfyllda aktualiseras givetvis ansvar för våldtäkt, men skillnaden består i
när rätten kan utdöma sådant ansvar. Det första typfallet är uppbyggt kring ett tvångsrekvisit
som förutsätter att gärningsmannen tilltvingat sig den sexuella handlingen genom användande
av vissa medel. Det andra typfallet är däremot uppbyggt kring ett otillbörlighetskrav där
utdömande av ansvar förutsätter att gärningsmannen otillbörligt utnyttjat offrets särskilt utsatta
situation. Även om betingelserna för dessa två typfall skiljer sig åt, så fyller de två
274
275
Se avsnitt 1.2.
Se avsnitt 2.1.
53
ansvarsgrunderna en likadan funktion, nämligen att avgränsa det straffbara från det straffria. I
och med att våldtäktsbestämmelsen är uppdelad i två typfall, vars betingelser skiljer sig åt,
tillhandahåller den ett komplett straffrättsligt skydd både för de personer som är kapabla och de
som av någon anledning är inkapabla att skydda sin sexuella integritet. I det första typfallet
förutsätts exempelvis inte att personen är oförmögen att värja sig inför ett sexuellt övergrepp,
vilket däremot förutsätts i det andra typfallet för att ansvar för våldtäkt ska kunna utdömas.276
5.1.2 Tvångsrekvisitet i 6 kap. 1 § 1 st. BrB (första typfallet)
I det första typfallet (1 st.) anges vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en person
ska kunna dömas för en fullbordad våldtäkt. Som redan konstaterats utgörs grunden för ansvar
av ett tvångsrekvisit som anger utgångspunkten för rättens bedömning. Tvångsrekvisitet anses
vara uppfyllt i det fall gärningsmannen tilltvingar sig den sexuella handlingen antingen genom
”misshandel, våld eller hot om brottslig gärning”. Huruvida tvångsrekvisitet är uppfyllt är då
avhängigt frågan om något av dessa tre rekvisit är uppfyllt. Både misshandelsrekvisitet och
våldsrekvisitet förutsätter att det varit fråga om ett fysiskt betvingande av något slag, medan
rekvisitet ”hot om brottslig gärning” förutsätter att det varit fråga om antingen ett uttryckligt
eller förtäckt hot. Tvångsrekvisitet kan således vara uppfyllt i två fall, antingen vid fysisk
våldsanvändning mot annan person eller genom användande av hot. Vad beträffar den fysiska
kraftanvändningen accepteras olika grader av våld såväl kraftigare som lindrigare
våldsanvändning. Våldet behöver inte alltid vara så kraftigt och extremt att en person förorsakas
påtaglig fysisk skada, utan det kan också vara fråga om lindrigare våld såsom att knuffa omkull
och/eller rycka i någons kläder i ett led att tilltvinga sig den sexuella handlingen. Det finns dock
ett krav på att den fysiska kraftanvändningen inte får vara helt obetydlig, då den måste vara av
sådan beskaffenhet att det står klart att gärningsmannen verkligen tvingat offret till den sexuella
handlingen. Även lindrigare former av hot anses tillräckliga för att tvångsrekvisitet ska anses
vara uppfyllt. Denna acceptans för såväl lindrigare våld som lindrigare hot tyder på att kravet på
tvång numera är satt lägre, än vad som varit fallet tidigare.277
Enligt tidigare rätt ansågs rekvisitet hot om brottslig gärning vara uppfyllt först när det var fråga
om ett hot om omedelbart förestående våld mot liv och hälsa.278 Likaså ansågs våldsrekvisitet
vara uppfyllt först när kvinnan gjort motstånd till det yttersta eller när våldet fullständigt
betvingat kvinnan.279 Numera finns det inte heller något uttryckligt krav på att offret måste ha
gjort fysiskt motstånd. I praktiken kan det vara tillräckligt för våldtäktsansvar om mannen
fortsätter att ge sig på en kvinna som redan verbalt och genom sitt kroppsspråk markerat att hon
inte vill. Kravet på våld har således sänkts betydligt för att den enskilda kvinnan ska erhålla ett
starkare och heltäckande skydd i situationer där hon redan en gång markerat att hon inte vill
medverka i den sexuella aktiviteten.280
276
Se avsnitt 2.2.
Se avsnitt 2.2.1.
278
Se avsnitt 2.2.1.
279
Se avsnitt 2.1.
280
Se avsnitt 2.2.1.
277
54
5.1.3 ”Särskilt utsatt situation” (andra typfallet)
Som redan nämnts betraktas numera också som våldtäkt när en person blir sexuellt utnyttjad ”i
en särskilt utsatt situation”, vilket följer av våldtäktsparagrafens andra stycke. Det andra
typfallet skiljer sig därmed från det första i ett viktigt hänseende. Den förutsätter nämligen att
offret blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp i en redan determinerad situation; ”en särskild utsatt
situation”. Det centrala för bedömningen är härmed vad som konstituerar en sådan situation och
huruvida det i målet är styrkt att offret de facto befunnit sig i en sådan situation vid det aktuella
gärningstillfället. I bestämmelsens andra stycke anges endast exempel på omständigheter som
kan konstituera en särskilt utsatt situation. Det kan exempelvis vara fråga om att personen
befinner sig i en sådan situation till följd av berusning. För att någon ska kunna dömas för
våldtäkt enligt det andra stycket fordras att den sexuella handlingen varit otillbörlig i det
avseendet att den, vid en objektiv bedömning av situationen i dess helhet, inneburit ett angrepp
på offrets sexuella integritet. Oberoende av vilken omständighet det är som föranlett den särskilt
utsatta situation, blir det alltid fråga om att rikta bedömningen mot den aktuella situationen. Vid
berusning är exempelvis graden av berusning avgörande för bedömningen, medan det centrala
vid allvarlig rädsla är om offrets rädsla varit befogad.281
5.1.4 Den sexuella handlingen
Ytterligare en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är att den sexuella gärningen utgör
en sådan sexuell handling som omfattas av bestämmelsen. Den sexuella handlingen måste ha en
sådan karaktär att den utgör ett ”samlag” eller ”annan sexuell handling som på grund av
kränkningens allvar i övrigt är jämförlig med samlag”. Bedömningen blir således koncentrerad
till huruvida den förövade sexuella gärningen omfattas av begreppet ”sexuell handling”.
Framtvingande av anala eller orala samlag samt införsel av föremål eller införsel av kroppsdelar
anses numera jämförliga med samlag. Uttrycket ”sexuell handling” omfattar också sexuell
beröring som antingen kan vara av kortvarigt eller varaktigt slag. Vid en kortvarig beröring finns
det dock ett krav på att den sexuella handlingen är utpräglat sexuell och syftar till att kränka
offrets sexuella integritet. Det finns således ett brett spektrum av sexuella gärningar vilka
numera inryms under begreppet ”sexuell handling”. Att begreppet utvidgats till att omfatta fler
sexuella gärningar än tidigare återspeglar också att det finns en låg tolerans mot olika typer av
sexualhandlingar. Genom utvidgningen av begreppet ”sexuell handling” har våldtäktsbrottet
vidare gjorts könsneutralt och kommit att skydda en större skara individer oberoende av sexuell
läggning.282
5.1.5 Täckningsprincipens betydelse vid våldtäkt
Vad gäller den rättsliga bedömningen kan det vara angeläget att uppmärksamma
täckningsprincipen som föreskriver vad som krävs för att våldtäkt ska föreligga. Enligt denna
281
282
Se avsnitt 2.2.2.
Se avsnitt 2.3.
55
princip måste de objektiva rekvisiten, ”misshandel, våld eller hot om brottslig gärning”, vara
subjektivt täckta av gärningsmannens ”uppsåt” för att en fullbordad våldtäkt ska föreligga. Vad
beträffar tvånget och den sexuella handlingen går det att urskilja ett implicit krav på kausalitet
mellan dessa två premisser. För att någon ska kunna dömas för våldtäkt måste det finnas ett
kausalt samband mellan något av de tre rekvisiten ”misshandel, våld eller hot om brottslig
gärning” och den sexuella handlingen. Detta samband måste också i alla delar vara täckt av
gärningsmannens uppsåt, det vill säga att vederbörande i alla delar begått gärningen med vett
och vilja eller med insikt om vad han eller hon gör. Det krävs ingen närmare analys för att förstå
att detta vållar problem för åklagaren som har att styrka brottet ”utom rimligt tvivel”, med tanke
på att regleringen gör det möjligt för den tilltalade att hävda att denne inte insåg att det saknats
samtycke inför den sexuella aktiviteten.283
5.2 Rättsprincipernas inflytande på rättskipningen
Våldtäkt är ett brott som vid positivt åtalsbeslut leder till att en brottmålsprocess initieras vid
domstol. Denna brottmålsprocess är underkastad ett regelverk bestående av straffrättsliga
bestämmelser och rättsprinciper, vilka uppställts i syfte att skydda den tilltalade mot obefogad
maktanvändning från statens sida under en pågående rättsprocess. I princip innebär detta att
domstolen har två regelverk att förhålla sig till vid prövningen av ett våldtäktsärende. Dels
våldtäktslagstiftningen, dels de bestämmelser och rättsprinciper som utgör centrala
beståndsdelar i det system som syftar till att trygga rättssäkerheten. De principer som utgör
centrala beståndsdelar i detta system är huvudsakligen; oskyldighetspresumtionen, principen om
åklagarens bevisbörda, principen att i tvivelsmål hellre fria än fälla 284 samt principen ställt utom
rimligt tvivel.285 Samtliga av dessa principer anknyter till varandra och kan sägas ge uttryck för
ett gemensamt mål som i stort sett präglar hela brottmålsprocessen; att ingen individ ska bli
oriktigt dömd för ett brott som denne inte har begått.
5.2.1 Oskyldighetspresumtionens betydelse och anknytning till andra
principer
Detta mål utgör själva kärnan i oskyldighetspresumtionen som syftar till att tillhandahålla ett
skydd mot illa underbyggda anklagelser och felaktiga domar, genom att presumera att en
misstänkt är oskyldig tills motsatsen har bevisats. Detta innebär att presumtionen är tätt
sammanflätad med principen om åklagarens bevisbörda, då den i enlighet med sitt
straffprocessuella ändamål ställer höga krav på åklagarens bevisning. Denna
oskyldighetspresumtion gäller alltid i brottmål och inverkar följaktligen på domstolens prövning
av ett våldtäktsärende. I ett våldtäktsmål är domstolen förpliktigad att presumera att en
misstänkt person är oskyldig tills motsatsen bevisats. Till följd av presumtionens styrka i en
brottmålsprocess är domstolen i alla situationer förhindrad att avkunna en fällande dom, i det
fall åklagarens bevisning inte når upp till den nivå som krävs. Om åklagarens bevisning är
283
Se avsnitt 3.3.
Se avsnitt 3.2.
285
Se avsnitt 3.3.1.
284
56
bristfällig och detta kan befaras ge upphov till en godtycklig och illa underbyggd dom, så styrs
utgången i ett pågående våldtäktsmål i en gynnsammare riktning för den tilltalade.286 På grund
av presumtionens straffprocessuella funktion och betydelse i förhållande till regeln in dubio pro
reo, ”vid tveksamma fall till förmån för den tilltalade”, kan den också gynna den tilltalade i ett
föreliggande tvivelsmål. Ett tvivelsmål kan uppstå i två fall, antingen vid rättens tolkning av
brottsbeskrivningen eller i samband med rättens bevisvärdering. Om tvivel uppstår i samband
med bevisningen i målet ska domstolen i enlighet med regeln in dubio pro reo döma till den
tilltalades förmån. Oskyldighetspresumtionen konkretiseras således genom andra
straffprocessuella regler som likaså tillkommit i syfte att skydda den tilltalade mot illa
underbyggda domar.287
Som redan påpekats är oskyldighetspresumtionen tätt förknippad med principen om åklagarens
bevisbörda. Principen om åklagarens bevisbörda innebär att det åligger åklagaren att med hjälp
av bevis styrka den tilltalades skuld. Den tilltalade har ingen skyldighet att på något sätt försöka
bevisa sin oskuld eller hjälpa rätten med viss utredning. I och med att det åligger åklagaren att
styrka att brottsrekvisiten i 6 kap. 1 § BrB är uppfyllda för våldtäkt och överbevisa eventuella
invändningar från den tilltalade, vilket är vanligt vid fall av våldtäkt, kan det konstateras att
åklagaren bär den största bördan i en pågående rättsprocess. Lyckas inte åklagaren med sin
bevisning så faller åtalet och brottsoffret får därmed inte upprättelse för det utsatta brottet.288
Med tanke på att offrets möjlighet att få upprättelse för en våldtäkt i hög mån är avgängig
åklagarens kompetens och arbete i övrigt uppstår frågan vilka krav som kan ställas på åklagaren
i detta hänseende. Är kraven alltför högt ställda på åklagaren, så finns det risk att det försvårar
för åklagaren att styrka brottet och parallellt minskar det brottsoffrets möjligheter att få
upprättelse för våldtäkten. Mot bakgrund av det sagda – inte minst mot bakgrund av den
frågeställning som ligger till grund för denna uppsats – kan man ställa sig frågan om den kraftigt
ökade friandefrekvensen i våldtäktsmål beror på att kraven på åklagarens bevisning höjts under
de senaste decennierna och att det därför blivit svårare att få igenom fällande domar vid
domstol?
5.2.2 Beviskravet i brottmål
För att kunna analysera den ovanstående frågan så måste analysen riktas mot det beviskrav som
råder i brottmål. Principen om åklagarens bevisbörda är tätt förknippad med detta beviskrav och
i brottmål är beviskravet högt ställt. För att en domstol ska kunna döma någon för våldtäkt enligt
6 kap. 1 § BrB måste det vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till det
påstådda brottet. Formuleringen ”ställt utom rimligt tvivel” ger uttryck för två saker, dels att det
inte får finnas något rimligt tvivel om en påföljd ska utdömas, dels att domstolen kan finna ett
sådant rimligt tvivel och därmed besluta att fria den tilltalade på denna grund. Finner domstolen
ett sådant tvivel, så är en fällande dom helt enkelt utesluten. Åklagarens bevisbörda åtföljs
därmed av ett krav på att bevisningen måste nå upp till en viss nivå för att domstolen
286
Se avsnitt 3.2.1.
Se avsnitt 3.2.2.
288
Se avsnitt 3.2.3.
287
57
överhuvudtaget ska kunna utdöma straffansvar för våldtäkt. Lyckas inte åklagaren presentera ett
tillräckligt bevisunderlag som når upp till denna nivå är domstolen förhindrad att utdöma ett
straff och den tilltalade går således fri från våldtäktsansvar.289
Har då beviskravet höjts, så det istället för att trygga rättssäkerheten försvårar för åklagaren att
presentera tillräcklig bevisning och därmed resulterar i att fler män går fria från våldtäktsansvar?
Det kan understrykas att det beviskrav som en gång fastslogs i praxis, NJA 1980 s. 725,
tillämpas ännu idag.290 Detta följer av flertalet avgöranden som meddelats därefter. Det finns
inget som i rättstillämpningen tyder på att beviskravet i brottmål höjts och att den ökade
friandefrekvensen skulle bero på detta.
5.2.3 Det straffprocessuella förfarandet som föregår en domstolsprövning
Vidare föregås en domstolsprövning av ett annat straffprocessuellt förfarande, det vill säga en
förundersökning och en åtalsprövning, där åklagare avgör vilka våldtäktsärenden som ska drivas
vidare och vilka som ska läggas ner.291 Frågan är om den ökade friandefrekvensen beror på att
åklagare i högre utsträckning väljer att driva vidare fall med svag bevisning, än vad som varit
fallet tidigare. Det finns en klar och tydlig reglering för hur den rättsliga handläggningen av ett
våldtäktsärende ska bedrivas. Lagstiftningen ställer höga krav på de aktörer som medverkar i
hela det straffprocessuella förfarandet, det vill säga från det att förundersökningen inleds till det
att åklagaren beslutar att väcka åtal. Genom en förundersökning genomförs den grundläggande
utredningen av ett brott och under förundersökningen ska utredarna beakta både omständigheter
som är till den misstänktes fördel och nackdel. Förundersökningen är en mycket viktig del av
det straffprocessuella förfarandet, då den påverkar åklagarens åtalsprövning. Huruvida ett åtal
väcks eller inte beror i stor utsträckning på hur förundersökningen har bedrivits. För att en
åklagare överhuvudtaget ska kunna fatta ett positivt åtalsbeslut måste förundersökningen vara
tillräcklig väl utförd. Om den bevisning som samlats in under förundersökningen anses vara
svag, så fattar åklagare i regel ett negativt åtalsbeslut.292
Det måste dock betonas att vid åtalsprövningen är det människor som gör egna bedömningar
och slutligen fattar sina beslut. I fråga om åtal ska väckas eller inte gör olika åklagare olika
bedömningar av bevisläget. Vissa åklagare väljer att gå vidare med ett ärende där andra åklagare
väljer att lägga ner. Vissa ärenden som är förenade med ett gott bevisläge läggs således ner,
medan andra ärenden med samma bevisläge leder till åtal. Detta tyder på att det finns en brist på
likformighet i sållningsprocessen vid åtalsprövningen.293 Det verkar vara slumpen som avgör
vilka ärenden som slutligen går vidare till nästa nivå i rättsapparaten. Att hävda att det är
slumpen som avgör vilka fall som leder till åtal kanske är väl extremt, men det synes existera
visst utrymme för subjektivt beslutsfattande i sållningsprocessen, även om detta utrymme är
289
Se avsnitt 3.3.1.
Se avsnitt 4.5.2.
291
Se avsnitt 3.1.
292
Se avsnitt 3.1.1.
293
Se avsnitt 3.1.2.
290
58
mycket litet. Visserligen kommer ingen rationell åklagare att driva ett ärende vidare som är
förenat med svag bevisning, men mot bakgrund av det sagda kan det inte helt uteslutas att svaga
fall stundom kanske blir föremål för domstolsprövning.
5.3 Bevisningen och bevisvärderingen i våldtäktsmål
För att kunna utreda orsaken/orsakerna till den ökade friandefrekvensen vid våldtäkt måste
analysen också anknytas till bevisningen och rättens bevisvärdering i våldtäktsmål. Frågan man
kan ställa sig är om det är rättens bedömningar som har skärpts i våldtäktsmål, så det försvårat
för åklagaren att styrka våldtäktsbrottet och därmed minskat möjligheterna för offret att få
upprättelse i rätten.
5.3.1 Den fria bevisprövningens princip
I Sverige saknas det en bestämd metod för hur rätten ska företa sin bevisprövning och
bevisvärdering. Enligt principen om fri bevisvärdering är rätten inte bunden av några legala
regler som föreskriver hur bevisen ska värderas. Trots att det inte finns några legala ramar
uppställda för bevisvärderingen, så innebär det inte att denna frihet är absolut utan några
inskränkningar. Om den tilltalade ska bli fälld för våldtäkt eller inte får aldrig vara beroende av
vem som dömer i det enskilda fallet. Domstolen måste trots den fria bevisvärderingen, dels följa
de rättsprinciper som styr brottmålsprocessen, dels de riktlinjer som uppställts för
bevisvärderingen i lagmotiven.294
Med tanke på att rättens bevisvärdering är relativt fri måste domstolen kunna motivera sina
domslut, så att den slutliga domen förstås av såväl allmänhet som av de individer vilka omfattats
av rättsprocessen. Enligt principen om fri bevisföring finns det i brottmål i princip inga
inskränkningar i fråga om vilken bevisning som en part får anföra i bevisningssyfte. Såväl den
tilltalade som målsägande har rätt att i princip åberopa allt som kan tjäna till bevis i ett
förevarande mål.295 Vad gäller våldtäkt finns det sällan direkta bevis i form av tillgängliga
vittnen, fysiska skador på offret och tillgång till sperma/DNA-bevis. Många gånger uppvisar
offret inte några påtagliga fysiska skador och i många fall får inte våldtäktsmannen utlösning i
samband med ett övergrepp.296
5.3.2 Bevissvårigheter vid våldtäkt
I och med att våldtäkt är ett brott som begås under olika omständigheter och mellan personer
med olika inbördes förhållande, är det motiverat att klassificera våldtäkterna och analysera
bevissvårigheterna utifrån denna utgångspunkt. Den mest distinkta skiljelinjen går mellan
överfallsvåldtäkt och övriga våldtäkter, som inkluderar våldtäkt mellan bekanta (inklusive
inomrelationella våldtäkter), våldtäkt mellan obekanta samt våldtäkt med flera gärningsmän.
294
Se avsnitt 3.4.3.
Se avsnitt 3.4.2.
296
Se avsnitt 4.2.
295
59
Generellt är våldtäkt ett svårbevisat brott, men vilka bevissvårigheter som uppstår och vilka
bevisfrågor som rätten får tampas med i det enskilda fallet är i hög mån avhängigt
våldtäktskategorin. Till skillnad från vad som gäller vid övriga våldtäkter är det sällan rätten
behöver företa någon närmare utredning i fråga om den sexuella handlingen vid
överfallsvåldtäkt. Vid en överfallsvåldtäkt står det oftast av naturliga skäl redan klart att samlag
förekommit mellan parterna. I bedömningen av ansvarfrågan är rättens prövning därför vanligen
koncentrerad kring tvångsrekvisitet i 6 kap. 1 § 1 st. BrB, det vill säga om det är styrkt i målet
att överfallsvåldtäktsmannen uppsåtligen tilltvingat sig samlaget. Annorlunda förhåller det sig
vid övriga våldtäkter där mannen vanligtvis framför en samtyckesinvändning som ger upphov
till en ord-mot-ordsituation. Vid våldtäkt mellan tidigare obekanta är det snarare regel än
undantag att mannen erkänner till samlag, men hävdar att offret samtyckt till den sexuella
handlingen. Detsamma gäller vid våldtäkt mellan bekanta, där mannens samtyckesinvändning i
regel ger upphov till bevissvårigheter. Dessa två våldtäktstyper skiljer sig således föga från
varandra i detta hänseende. Oftast saknas det bevisning och finns det bevisning så utgörs den
vanligtvis av offrens egna berättelser.297
I de situationer där ord står mot ord ställs ofta den tilltalades uppsåt i relation till målsägandens
icke-samtycke till den sexuella aktiviteten. För att rätten ska kunna utdöma straffansvar måste
åklagaren bevisa att de objektiva rekvisiten i gärningsbeskrivningen är subjektivt täckta, det vill
säga att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen haft insikt om att bristande samtycke
förelegat inför den sexuella aktiviteten.298 Frågan är hur man bevisar att någon haft insikt om att
samtycke faktiskt saknats? I en sådan situation försvårar lagstiftningen till viss del åklagarens
möjligheter att få igenom en fällande dom. Lagen föreskriver att det krävs ”våld, hot eller
vanmakt” för att en våldtäkt ska föreligga.299 Som huvudregel krävs då tillgång till vittnen som
kan intyga att övergreppet ägt rum eller att offret själv förmår uppvisa entydiga bevis om fysiska
skador eller medvetslöshet. Finns det tillgängliga vittnen som kan styrka övergreppet, eller
dokumenterade fysiska skador, så blir det relativt enkelt för rätten att avgöra huruvida det finns
subjektiv täckning för brottet eller inte. Men som redan nämnts är det inte så enkelt i den
rättsliga praktiken, då bevisunderlaget oftast endast består av offrens egna berättelser. 300
Det faktum att rätten ofta inte har tillgång till direkta bevis komplicerar givetvis bevisläget.
Trots avsaknaden av direkta bevis kan rätten inte avsäga sig sin uppgift att avgöra målet. Rätten
är obligerad att fälla ett avgörande, även när bevisläget ter sig utomordentligt svårartat. Vid
våldtäkt är det mycket vanligt med bevisning som består av målsägandens utsaga, det vill säga
offrets egna uppgifter om vad som hänt, samt den tilltalades egen berättelse.301 Den tilltalades
berättelse, särskilt vid kategorin övriga våldtäkter, innehåller vanligtvis invändningar i form av
”jag trodde hon var med på det”. Det krävs ingen närmare reflektion för att förstå att ett sådant
bevisläge sätter rätten i en svår sits vid bevisvärderingen. Som redan konstaterats är
brottmålsprocessen underkastad ett antal bestämmelser och principer som uppställts för att ingen
297
Se avsnitt 4.1.
Se avsnitt 5.2.
299
Se avsnitt 2.2.
300
Se avsnitt 4.2.
301
Se avsnitt 4.3.
298
60
individ ska bli oskyldigt dömd. Det innebär att rättens bevisvärdering av utsagorna måste ske i
samklang med dessa rättsprinciper för att rättsäkerheten inte ska åsidosättas. När ord står mot
ord mellan parterna får rätten inte godtyckligt välja ut vem av parterna som är mest trovärdig
och använda det som en indikator för ett domslut. Att offret lyckas ge ett mer trovärdigt intryck
än den tilltalade innebär inte att den tilltalade också är skyldig till brottet. Domstolen måste
alltid, även när bevisläget kompliceras av en ord-mot-ordsituation, verka för att det är styrkt
”utom rimligt tvivel” att den tilltalade faktiskt gjort sig skyldig till våldtäkt i lagens mening.
Åklagarens betydelsefulla roll i ett våldtäktsmål gör sig således återigen tillkänna och ska inte
underskattas.302
5.3.3 Rättens bevisvärdering i våldtäktsmål
Det torde vid det här laget stå klart vilken betydelse rättens bevisvärdering av utsagor har för
utgången i ett våldtäktsmål. När det saknas konkreta bevis, så är det domstolens värdering av
parternas utsagor som fäller det slutliga avgörandet. Huruvida brottet anses vara styrkt är då
avhängigt frågan om rätten fäster tilltro till målsägandens utsaga eller inte samt huruvida det
finns tillgång till eventuell stödbevisning. Finns det inte tillgång till stödbevisning, så måste
domstolen bedöma målsägandens utsaga som ”fullt tillförlitlig” för att den ensamt ska kunna
läggas till grund i ett mål där den tilltalade förnekar brottet. Mot bakgrund av beviskravet i
brottmål får det inte finnas svagheter i utsagan eller omständigheter i den tilltalades version som
ger upphov till ett rimligt tvivel. Finns det svagheter eller sådana omständigheter, så kan
domstolen inte fälla den tilltalade för våldtäkt.303
I praxis har HD angett vilka kriterier som tillmäts särskild betydelse vid rättens
trovärdighetsbedömning av målsägandeutsagan. De kriterier som tillämpas för att bedöma
utsagans sanningsenlighet är; längdkriteriet, klarhetskriteriet, detaljkriteriet och
sammanhangkriteriet. Något som enligt praxis också talar för en utsagas trovärdighet är sättet på
vilket målsäganden lämnar sin utsaga samt tidpunkten för polisanmälan. 304 Rätten fäster också
vikt vid vissa omständigheter som anses tala emot utsagans trovärdighet. Tillförlitligheten till
utsagan påverkas negativt om utsagan inte är konstant i den bemärkelsen att målsäganden
lämnar olika uppgifter vid olika tillfällen. Likaså leder den så kallade ”smittoeffekten” till att
trovärdigheten till utsagan sänks i det fall målsäganden lämnar en lögnaktig uppgift, vilken
bekräftats och på så sätt ”smittat” av sig på resterande uppgifter i utsagan. Offrets reaktioner
och/eller fysiska och psykiska symptom inverkar också på rättens trovärdighetsbedömning. 305
Rent teoretiskt ska det räcka med målsägandeutsagan för att rätten ska kunna meddela en
fällande dom, under förutsättning att den uppfyller kravet på ”fullt tillförlitlig”. Detta följer av
att det i svensk rätt inte finns något formellt krav på stödbevisning.306 Den rättsliga praktiken ger
302
Se avsnitt 3.3.1.
Se avsnitt 4.5.
304
Se avsnitt 4.5.1.
305
Se avsnitt 4.5.2.
306
Se avsnitt 4.4.
303
61
dock uttryck för någonting helt annat. I praktiken är det sällan en målsägandeutsaga anses vara
tillräcklig för både åtal och en fällande dom, vilket Diesen funnit belägg för genom studiet av de
friande domarna från 2010 där ”brist på stödbevisning” anges som skäl för att domstolen friar i
2/3 av fallen. Det innebär att åklagare i regel måste, till följd av att rätten ställer höga krav på
bevisningen, presentera någon form av stödbevisning för att ett våldtäktsärende ska kunna bli
föremål för domstolsprövning. Som stödbevisning accepteras i stort sett samtliga
omständigheter som är av relevans för målet och som stödjer målsägandeutsagan.307
307
Se avsnitt 4.4.
62
6. Avslutande diskussion
Att rikta kritik enbart mot våldtäktsbestämmelsens rättsliga konstruktion för att ha stimulerat
den ökade friandefrekvensen vid våldtäkt och i den allmänna debatten uppställa en dikotomi
mellan å ena sidan en reglering som bygger på tvång, å andra sidan en reglering som bygger på
bristande samtycke, är att bemöta denna problematik alldeles för snävt. Av analysen går det att
urskilja flera bakomliggande orsaker till att friandefrekvensen är högre vid våldtäkt än vid
övriga brott och som inte har sin grund i enbart våldtäktsbestämmelsen.
Ett skäl bakom den ökade friandefrekvensen är framförallt de bevissvårigheter som nästan alltid
föreligger vid våldtäkt och som förmodligen alltid, mer eller mindre, kommer att finnas där.
Detta trots att de bevismässigt svagare fallen i regel får antas sorteras bort under
åtalsprövningen, med tanke på att rätten ställer höga krav på bevisningen och att ingen rationell
åklagare kommer att driva ett ärende vidare om det saknas förutsättningar för att vinna målet.
Vilka bevissvårigheter som uppstår beror på vilken typ av våldtäkt som aktualiseras och
vanligtvis försvåras bevisläget av att det oftast saknas konkret bevisning som kan anföras i
bevisningssyfte. Oftast utgörs bevisunderlaget för domstolens bevisvärdering enbart av
parternas egna utsagor och finns det direkta bevis behöver det inte betyda att det också går att
göra en direkt slutledning om brott.
Ett annat tungt vägande skäl bakom den ökade friandefrekvensen är att rättens bedömningar
skärpts i våldtäktsmål. Trots att beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” inte har höjts i svensk
rätt, så kan det konstateras att rätten av rättssäkerhetsskäl ställer höga krav på åklagarens
bevisning för att denne ska anses ha styrkt den påstådda våldtäkten utom rimligt tvivel. Rent
teoretiskt ska det räcka med målsägandeutsagan för att rätten ska kunna meddela en fällande
dom, under förutsättning att rätten bedömer utsagan som fullt tillförlitlig och att den tilltalades
uppgifter därtill bedöms vara utan nämnvärt bevisvärde. Detta följer av att det i svensk rätt inte
finns något formellt krav på stödbevisning. Även om det inte finns något formellt krav på
stödbevisning, så har domstolarna vid sin rättstillämpning blivit allt mindre benägna att godta
målsägandens utsaga som huvudsaklig bevisning, även om det förvisso förekommer fall där den
ensamt kan läggas till grund för en fällande dom. Domstolen kräver i allt högre mån att
åklagaren producerar bevisning som på något sätt stödjer målsägandens utsaga. I de flesta
våldtäktsfall finns det tyvärr ingen sådan bevisning, vilket då leder till en förlust för
åklagarsidan.
Enligt min mening är det fullt förståeligt att domstolen ställer höga krav på målsägandens
berättelse i en rättsprocess, med tanke på att en persons uppgifter kan fälla någon för ett brott
som är förenat med svåra påföljder, beroende på brottets svårighetsgrad. Men i det fall det
saknas konkreta bevis, verkar orsakerna till den ökade friandefrekvensen vid våldtäkt också ta
sin reella utgångspunkt i den bevisvärdering som domstolarna företar när bevisunderlaget endast
utgörs av parternas utsagor. I svensk rätt är bevisprövningen fri, men samtidigt inskränkt på så
sätt att den måste företas i enlighet med vissa riktlinjer som finns angivna i lagmotiven.
Bevisprövningen och bevisvärderingen måste göras objektivt, utan inslag av godtycke, subjektiv
63
övertygelse, fördomar och liknande. Vid bedömningen av målsägandeutsagans trovärdighet
tillämpar rätten vissa kriterier som vid ett första påseende verkar logiska och berättigade, men
som vid en närmare granskning verkar starkt schabloniserade och oförenliga med dessa
riktlinjer. Det kan konstateras att rätten ställer höga krav på målsäganden i rättsprocessen genom
tillämpningen av dessa kriterier och att de spelar en betydande roll för utgången i ett mål, där
målsägandens berättelse utgör den enda bevisningen. HD:s praxis ger bilden av att domstolen
med hjälp av dessa kriterier följer ett redan förutbestämt mönster vid värderingen av
målsägandeutsagan. Rätten ställer höga krav på hur målsäganden framför sin berättelse inför
rätten och agerar i samband med ett påstått övergrepp. Utrymmet för misstag från målsägandens
sida förefaller vara mycket litet. Rätten tycks i hög grad bygga sin bevisvärdering på
uppfattningen att våldtäktsoffer ska berätta sin utsaga och bete sig på ett visst sätt. Om offret
inte avger sin berättelse på det sätt som förväntas och det uppvisade beteendet inte
överensstämmer med rättens stereotypa uppfattning, så missgynnas målsäganden genom sänkt
trovärdighet och utgången i målet blir då till den tilltalades fördel. Detta innebär att domstolen
måste börja individualisera våldtäktsoffer vid sin trovärdighetsbedömning och inte utgå ifrån
den trångsynta uppfattningen att alla individer reagerar och uppvisar fysiska/psykiska symptom
utifrån ett redan fastställt facit.
64
Källförteckning
Offentligt tryck
Ds. 1990:3 Kartläggning av våldtäktsbrotten. Analys av den aktuella situationen. Förslag till
åtgärder.
Propositioner:
Prop.1983/84:105 - Om ändring i brottsbalken m.m. (sexualbrotten)
Prop.1993/94:130 - Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.).
Prop.2004:05:45 - En ny sexualbrottslagstiftning.
Prop.2012/13:111 - En skärpt sexualbrottslagstiftning.
SOU:
SOU 1982:61, Våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Betänkande av 1977 års
sexualbrottskommitté.
SOU 2000:88, Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. straffansvarets räckvidd.
SOU 2001:14, Sexualbrotten - Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande
frågor
SOU 2010:71, Sexualbrottslagstiftningen - utvärdering och reformförslag.
SOU 2013:17, Brottmålsprocessen.
Motioner:
Motion 2013/14: Ju306 Rättstillämpningen när det gäller våldtäkt.
Litteratur
Agell, Malmström, Civilrätt, 21:a upplagan, Malmö 2010.
Andersson, Ulrika, Hans (ord) eller hennes – En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd
mot sexuella övergrepp, första upplagan, Lund, 2006.
65
Asp, Petter, Sex & Samtycke, Västerås, 2010.
Björkman, J, Diesen, C, Forssman, F, Jonsson, P, Bevis – Värdering av erkännande,
konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, första upplagan, Stockholm, 1997.
Brun, Hans, Diesen, Christian, Olsson, Thomas, Bevispraxis – bevis 5, Stockholm, 2000.
Carlson, Laura, The fundamentals of Swedish law, Lund, 2009.
Carlson, Per, Person, Mikael, Processrättens grunder, sjunde upplagan,
Dahlström, Mats, Strand, Anette, Westerlund, Gösta, Brott och påföljder - en lärobok i straffrätt
om brottsbalken, femte upplagan, Stockholm, 2014.
Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, Stockholm, 1993.
Diesen, Christian, Festskrift till Per Ole Träskman, Stockholm, 2011.
Diesen, Christian, Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, Stockholm, 1993.
Diesen, Christian, Diesen, Eva F, Övergrepp mot kvinnor och barn – den rättsliga hanteringen,
Vällingby, 2009.
Elwing, Carl, Wallén, Per-Edwin, Aspelin, Erland, Brott och brottmål, sjunde upplagan,
Stockholm, 1993.
Jareborg, Nils, Friberg, Sandra, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, Uppsala, 2010.
Justitiedepartementet, Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och
barn, tredje upplagan, Stockholm, 1991.
Korling, Fredric, Zamboni, Mauro, Juridisk metodlära, Lund, 2013.
Leijonhufvud, Madeleine, Etiken i juridiken, fjärde upplagan, Vällingby, 2010.
Lodin, Sven-Olof, Lindencrona, Gustaf, Melz, Peter, Silfverberg, Christer, Simon-Almendal,
Teresa, Inkomstskatt- del 1, fjortonde upplagan, Lund, 2013.
Nowak, Karol, Oskyldighetspresumtionen, Stockholm, 2003.
Petersson, Olof, Statsbyggnad – Den offentliga maktens organisation, sjätte upplagan, SNS
Förlag, 2007.
66
Ragnemalm, Hans, Förvaltningsprocessrättens grunder, nionde upplagan, Mölnlycke, 2012.
Schelin, Lena, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Solna, 2007.
Strahl, Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten, Lund, 1976.
Wennberg, Suzanne, Introduktion till straffrätten, tionde upplagan, Visby, 2014.
Rättsfallsregister
Hovrätten:
RH 2008:6.
RH 2010:37.
Högsta domstolen:
NJA 1967 s. 637.
NJA 1980 s. 725.
NJA 1981 s. 253.
NJA 1986 s. 414.
NJA 1988 s. 40.
NJA 1991 s. 83.
NJA 1992 s. 446.
NJA 1993 s. 68.
NJA 1996 s. 176.
NJA 2005 s. 712.
NJA 2008 s. 482 (I).
NJA 2009 s. 447 (I och II).
67
Tidskrifter
Gregow, Torkel, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om
sexuella övergrepp mot barn, Svensk juristtidning 1996.
Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, Svensk juristtidning 2004.
Mellqvist, Mikael, Om tro, tyckande och vetande, Högsta domstolens värdering av utsagor,
Svensk juristtidning 2013.
Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, Svensk juristtidning 2004.
Peczenik, Alexander, Juridikens allmänna läror, Svensk juristtidning 2005.
Peczenik, Alexander, Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken,
Förvaltningsrättslig tidskrift 1990.
Internetkällor
http://www.svt.se/nyheter/val2014/tv-nytt-alliansutspel
Publicerad 28 augusti 2014 10:14, Uppdaterad 28 augusti 2014 19:25, hämtad 2014-10-09,
Alban Friberg.
http://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html,
Publicerad 2014, hämtad 2014-10-09.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/man-frias-trots-nej-fran-kvinna_8884602.svd.
Publicerad 10 januari 17:2, Uppdaterad 7 februari 17:22, hämtad 2014-10-10, Petter Forslund.
Övrigt
Brå rapport 2008:13 Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre, Utvecklingen under åren 19952006.
68
