Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av

FORSKNINGSÖVERSIKT
Forskning om elöverkänslighet
och andra effekter av
elektromagnetiska fält
Femte årsrapporten
2008
Forskning om elöverkänslighet
och andra effekter av
elektromagnetiska fält
Femte årsrapporten från en projektgrupp som tillsatts med anledning
av ett regeringsuppdrag till FAS
Anders Ahlbom, ordförande
Maria Feychting
Yngve Hamnerius
Lena Hillert
Innehåll
Förord
3
Inledning
4
Symptomstudier
EMF och symptom
Epidemiologiska studier av symptom
Experimentella studier av symptom
Neurofysiologiska reaktioner hos personer med symptom
Medicinsk bedömning av symptom
Kommentarer till symptomstudierna
5
5
5
6
8
9
9
Ny teknik
Inledning
Radiotelefonsystem
Trådlös datorkommunikation
Annan trådlös radioteknik
Kommentar kring ny teknik
11
11
12
14
15
17
Sammanfattning av SSI rapporten
Statiska fält
ELF (extremt lågfrekventa) fält
IF (intermediära frekvenser) fält
RF (radiofrekventa) fält
Utvärderingar
18
18
18
18
19
20
Sammanfattning av WHO Environmental Health Criteria dokument
om ELF-fält
Studerade utfall
Övergripande bedömning
Exponeringens förekomst
Exponerings-responsmönster
Riskbedömning
Skyddande åtgärder
21
21
23
23
24
24
24
Sammanfattning av Mobile Telecommunications and Health Research
Programme. Report 2007
25
Diskussion
26
Appendix
27
Referenser
29
2
Förord
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har av regeringen i uppdrag
att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet. Uppdraget innebär att FAS,
i samråd med forskningsaktörer och andra som FAS finner lämpligt, ska dokumentera
och informera om kunskapsläget.
Till detta uppdrag har en särskild arbetsgrupp under ledning av professor Anders
Ahlbom anlitats. Arbetsgruppen har, förutom Anders Ahlbom bestått av professor
Maria Feychting, överläkare, medicine doktor Lena Hillert och biträdande professor
Yngve Hamnerius.
FAS vill tacka arbetsgruppen för nedlagt arbete på att ta fram årets rapport, den femte
i ordningen.
FAS har valt att sedan 2003 årligen publicera en ny rapport. Avsikten är att varje år
identifiera och diskutera aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter, varför fokus varierar från år till år. I årets rapport finns en redovisning och diskussion av aktuell forskning rörande symptom och relationen till
exponering för elektromagnetiska fält. Eftersom den tekniska utvecklingen fortsätter
att vara mycket snabb och elektromagnetiska fält förekommer i samband med allt fler
tekniska tillämpningar innehåller rapporten även en genomgång av den betydelse
aktuell teknik och teknisk utveckling kan ha för människan. Vidare innehåller
rapporten sammanfattningar av slutsatserna i årsrapporten från Statens strålskyddsinstituts internationella expertgrupp samt från en WHO-rapport avseende hälsorisker
relaterade till extremt lågfrekventa fält. Vidare innehåller rapporten information kring
den nyligen utkomna rapporten från det engelska forskningsprogrammet Mobile
Telecommunications and Health Research Programme (MTHR).
Stockholm december 2007
Rune Åberg
Huvudsekreterare
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
3
Inledning
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har genom beslut av regeringen fått i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet och att
regelbundet dokumentera och rapportera om kunskapsläget. För att genomföra detta
uppdrag har FAS uppdragit åt professor Anders Ahlbom att leda en projektgrupp med
uppgift att årligen framställa en rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom
området. I projektgruppen ingår även professor Maria Feychting, IMM, Karolinska
Institutet; överläkare, medicine doktor Lena Hillert, Centrum för folkhälsa,
Stockholms läns landsting; samt biträdande professor Yngve Hamnerius, Chalmers
Tekniska Högskola. Utgångspunkten för arbetet är två grundliga översiktsrapporter
som presenterades år 2000, nämligen den svenska RALF-rapporten [Bergqvist, et al.
2000] och den engelska Stewartrapporten [IEGMP 2000]. Avsikten är att varje år
identifiera och diskutera väsentliga aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och
uppmärksammade rapporter. Fokus kommer att variera från ett år till ett annat
beroende på aktualitet.
Projektgruppens första rapport utkom för fyra år sedan och var inriktad på forskning
om radiofrekventa elektromagnetiska fält i relation till symptom [FAS 2004]. I den
rapporten fanns också en sammanfattning av slutsatserna i SSI:s expertgrupps årsrapport för 2003 [IEGEMF 2005]. Följande års rapport fokuserade på kraftfrekventa
fält i relation till symptom [FAS 2005]. Denna rapport innehöll också kommentarer
med anledning av vissa nypublicerade resultat inom andra områden, nämligen de
första resultatredovisningarna från den så kallade Interphone-studien. Tredje årets
rapport hade en inriktning mot elektromagnetiska fält kring mobiltelefoni och redovisade både vissa resultat från WHO:s EMF-program och aktuella epidemiologiska
och experimentella studier [FAS 2006]. I den rapporten sammanfattades också
relevanta delar av en rapport från SSI:s vetenskapliga råd för EMF-frågor [IEGEMF
2006a]. Publicerade studier under 2006 visade att det tidigare observerade skiftet av
fokus mot radiofrekventa fält bestod. Rapporten från 2006 hade därför en inriktning
mot radiofrekventa fält som används för mobiltelefoni och självrapporterade besvär
och psykomotoriska funktioner. Liksom i tidigare rapporter fanns också en sammanfattning av slutsatserna i årsrapporten från Statens strålskyddsinstituts internationella
expertgrupp [IEGEMF 2006b]. Rapporten innehöll också sammanfattningar av en
rapport från WHO [WHO 2006b] och av avsnitten om elöverkänslighet ur rapport
från EU [SCENIHR 2006].
Föreliggande rapport är den femte i serien. I rapporten finns en redovisning och
diskussion av aktuell forskning rörande symptom och relationen till exponering för
elektromagnetiska fält (EMF). Eftersom den tekniska utvecklingen fortsätter att vara
mycket snabb och elektromagnetiska fält förekommer i samband med alltfler tekniska
tillämpningar har vi också inkluderat en genomgång av aktuell teknik och teknisk
utveckling ur perspektivet vilken betydelse den kan ha för befolkningens exponering
för EMF. Liksom tidigare finns en sammanfattning av årets rapport från SSI:s (statens
strålskyddsinstitut) vetenskapliga råd för EMF. Rapporten innehåller också en
sammanfattning av en internationell utvärdering av hälsorisker relaterade till ELF
(extremt lågfrekventa) fält från WHO som presenterats under året. Rapporten
kommenterar också en nyutkommen rapport från det engelska forskningsprogrammet
MTHR.
4
Föregående års rapport innehöll för första gången ett metodologiskt appendix där
arbetsgruppen redovisade den metodik som använts. Detta gäller metod vid val av
rapporter att kommentera och metod vid granskningen av forskningsrapporterna och
även sammanvägningen av resultaten. Detta appendix inkluderas också i detta års
rapport.
Symptomstudier
EMF och symptom
Den tidigare noterade trenden av ett skifte av fokus från lågfrekventa fält till radiofrekventa fält kvarstår för frågeställningar avseende symptom och elektromagnetiska
fält (EMF). Vissa undantag kan dock noteras. Från länder där denna frågeställning
tidigare inte studerats i större omfattning har flera tvärsnittsstudier av symptom/
elöverkänslighet utan avgränsning till specifika frekvensområden rapporterats.
Liksom detta tidigare noterade skifte från lågfrekventa fält till den nyare exponeringssituation för radiofrekventa fält, som GSM mobiltelefonin inneburit, kan ett nytt skifte
mot senare introducerad ny teknik (t.ex. UMTS, TETRA) nu skönjas.
Epidemiologiska studier av symptom
En engelsk forskargrupp [Eltiti, et al. 2007b] använde ett nytt validerat frågeformulär
för att kartlägga symptom som av drabbade individer kopplades till exponering för
elektromagnetiska fält. Frågeformuläret testades först i en mindre pilotstudie för att
därefter sändas ut till 20 000 personer (utvalda från röstlängder) i sydöstra England.
Cirka 3 600 personer besvarade enkäten. Forskargruppen definierade tre kriterier för
att identifiera personer med elöverkänslighet: 1) summa av symptompoäng mer än 26
(baserat på högsta kvartilen i befolkningsstudien), 2) individen attribuerar symptomen
till exponering för utrustning som genererar elektromagnetiska fält och 3) aktuella
symptom kan inte förklaras av kronisk sjukdom. Baserat på dessa kriterier uppskattades 4 procent av de svarande som elöverkänsliga. Vid analys av symptomgrad
för åtta identifierade delskalor (neurovegetativa symptom, hudsymptom, symptom
från öra, huvudvärk, hjärt- och luftvägssymptom, förkylningssymptom, symptom från
rörelseorgan och allergisymptom) uppvisade en grupp elöverkänsliga signifikant
högre symptomgrad i samtliga skalor. Även i en tidigare befolkningsbaserad studie i
Sverige rapporterade gruppen som angett att de var överkänsliga för elektromagnetiska fält mer frekventa besvär av alla efterfrågade symptom jämfört med övriga
svarande [Hillert, et al. 2002].
I en schweizisk studie genomfördes telefonintervjuer med 2 048 personer över 14 år
[Schreier, et al. 2006]. Studiegruppen var rekryterad genom ett slumpmässigt urval av
hushåll ur telefonkataloger. I de fall det fanns flera personer över 14 år i hushållet
valdes den person som senast fyllt år ut för intervju. De intervjuade tillfrågades om
symptom attribuerade till olika miljöfaktorer (varav EMF var en faktor) samt riskperception avseende hälsoeffekter för 12 miljöfaktorer (varav 5 faktorer var källor för
EMF). Personer klassificerades som elöverkänsliga om de rapporterade att de vid
tiden för intervjun eller tidigare upplevt besvär som utlösts av EMF. Prevalensen av
elöverkänslighet bedömdes utifrån detta till 5 procent. De vanligaste rapporterade
5
besvären i denna grupp var sömnproblem (43 %) och huvudvärk (34 %). Kraftledningar respektive mobiltelefoner var de vanligaste rapporterade besvärsutlösande
faktorerna. Avseende oro för hälsorisker i hela studiegruppen var dock oron större för
basstationer än egen användning av mobiltelefon.
En enkätstudie i Iran undersökte förekomst av symptom hos 518 universitetsstudenter
[Mortazavi, et al. 2007]. De vanligaste symptomen var huvudvärk (53,5 % av de
svarande), trötthet (35,6 %), koncentrationssvårigheter (32,5 %) och yrsel (30,4 %).
Bildskärmsarbete (katodstråleskärmar) eller mobiltelefonanvändning var inte
associerat med ökad förekomst av något symptom. För trådlösa telefoner (DECT)
noterades ett samband med koncentrationssvårigheter, men om hänsyn togs till fördelning av kön i grupperna var det inte någon skillnad mellan användare av trådlösa
telefoner och övriga personer. Det fanns inte heller något samband mellan hur mycket
dessa olika tekniker användes och symptomrapportering. Enkäten inkluderade inte
någon fråga om vad de svarande trodde symptomen utlöstes av. Författarna påpekar
att resultaten är av intresse inte minst på grund av att hälsoeffekter av EMF och
elöverkänslighet är relativt lite uppmärksammat och okända i Iran.
I en egyptisk studie jämfördes symptomrapportering för 85 personer som bodde nära
den första basstation i Shebin El-Kom City och 80 personer som arbetade 2 km från
denna basstation [Abdel-Rassoul, et al. 2007]. Grupperna var jämförbara avseende
kön, ålder, utbildningsnivå, rökvanor och andel mobiltelefonanvändare. Studien
inkluderade en skriftlig enkät, klinisk undersökning och neurokognitiva tester.
Personer som bodde nära basstationen rapporterade mer symptom (huvudvärk,
minnesproblem, yrsel, tremor och depressiva symptom) än den grupp intervjuade som
bodde längre ifrån basstation. Neurokognitiva test indikerade såväl sämre som bättre
funktionsförmåga i gruppen boende nära basstation. Denna studie har många problem
gemensamt med de studier som diskuterades i förra årsrapporten avseende symptom
och basstationer (bl.a. bristande information om verklig exponering och selektion av
deltagare). Detta gör att ett samband mellan exponering för radiofrekventa fält (RF)
och observerade skillnader mellan grupperna inte kan bedömas.
Experimentella studier av symptom
Tre studier har undersökt en eventuell akut påverkan på upplevda symptom av RF. I
en norsk studie deltog personer som rapporterade att de upplevt huvudvärk eller
obehag i huvudet i samband med mobiltelefonerande men inte några besvär kopplade
till annan elektrisk utrustning [Oftedal, et al. 2007]. Sjutton personer som upplevde att
en öppen testsituation (där deltagarna visste att de var exponerade) utlöst besvär
deltog i en dubbelblind provaktionsstudie. Exponeringen varade i 30 minuter (SAR
0,8 W/kg, 902,4 MHz; antenn placerad 8,5 cm från huvudet). Samma individer exponerades för såväl RF som blindexponering och sammanlagt genomfördes 65 sådana
par av exponeringar. En individ kunde som mest medverka i fyra par exponeringssessioner. Inget samband observerades mellan RF och rapporterad huvudvärk eller
fysiologiska mätresultat (hjärtfrekvens och blodtryck).
Även en engelsk studie inkluderade såväl en öppen test som en dubbelblind test av
reaktioner till följd av exponering för radiofrekventa fält från en basstationsantenn
[Eltiti, et al. 2007a]. Exponeringen bestod dels av en kombinerad GSM signal av både
886,8/888,8 MHz och 1877/1879 MHz och dels av en UMTS signal på 2020 MHz.
6
Antennen var placerad 5 meter från deltagarna. För både GSM och UMTS signalerna
var strålningstätheten 10mW/m2 där deltagarna satt. Femtiosex personer med självrapporterad elöverkänslighet (framförallt för strålning från mobiltelefoner eller basstationer) och 120 kontrollpersoner deltog. Tolv elöverkänsliga och fem kontrollpersoner avbröt medverkan efter det öppna testet. Välbefinnande, symptom (57
symptom), pulsvåg, hjärtfrekvens och hudkonduktans (hur huden leder elektricitet)
registrerades. I det öppna testet rapporterade den elöverkänsliga gruppen mer symptom och lägre välbefinnande (ökad grad av ångest/oro, mer spända, uppvarvade,
mindre avslappnade, ökad upplevelse av obehag, men inte mer trötthet) under
exponering för såväl GSM som UMTS jämfört med när ingen exponering förelåg.
Under de dubbelblinda testerna observerades inget samband mellan exponering och
symptom i någon av grupperna. Under UMTS exponering rapporterade den elöverkänsliga gruppen att de kände sig mer uppvarvade (arousal) men inte i övrigt något
minskat välbefinnande. Mer ingående analyser av resultaten indikerade att skillnaden i
arousal troligen var kopplad till vilken ordning som de olika exponeringarna genomförts. De fysiologiska mätresultaten uppvisade ingen skillnad mellan de olika exponeringsbetingelserna.
En svensk studie hade jämfört med övriga studier en relativt lång exponeringstid, 3
timmar [Hillert, et al. 2007]. Liksom i den norska studien användes i denna studie en
antenn för exponering för att täcka in samtliga områden i hjärnan som olika telefonmodeller kan komma att exponera (SAR 1,4 W/kg, 884 MHz). Sjuttioen personer,
18–45 år, deltog i den dubbelblinda provokationsstudien. Trettioåtta av deltagarna var
rekryterade utifrån sin tidigare erfarenhet att mobiltelefonerande utlöste huvudvärk,
yrsel eller andra symptom från huvudet (men inga symptom attribuerade till annan
elektrisk utrustning). Enbart värmekänsla var inte tillräckligt för att klassificeras till
symptomgruppen. Efter knappt tre timmars exponering rapporterade fler huvudvärk
under RF-exponering jämfört med då ingen exponering för RF förekom och graden av
huvudvärk var också högre. Hänsyn togs vid analyserna till i vilken ordning
personerna exponerats för de båda betingelserna. Det fanns en signifikant interaktion
med grupptillhörighet och exponering, skillnaden mellan de båda exponeringarna
kunde framförallt förklaras av en skillnad i kontrollgruppen. Detta resultat gick emot
studiens hypotes att symptomgruppen skulle uppvisa kraftigare reaktioner. Då graden
av huvudvärk generellt var relativt låg kan bristen på ökning i den symptomrapporterande gruppen inte förklaras av att gruppen redan före exponering rapporterade
maximal huvudvärk.
Förmågan att känna av och kunna avgöra när exponering för RF förekommer har
undersökts i fyra studier. Kwon och medarbetare undersökte 84 friska försökspersoner
i en finsk provokationsstudie [Kwon, et al. 2007]. Sex personer som skattade sin
känslighet för elektromagnetiska fält från mobiltelefoner till 4 eller 5 på en femgradig
skala klassades som känsliga. Exponeringen kom från en mobiltelefon placerad i
användarposition vid den sida av huvudet som deltagaren rapporterade som den mest
känsliga för strålning alternativt den sida som deltagaren använde mobiltelefonen
mest vid (om de ej upplevde sig känsliga för strålning). Två testsituationer undersöktes. I den första måste deltagarna rapportera om de trodde att de exponerats för RF
(SAR 1,2 W/kg, 902 MHz) eller ej. Exponeringarna varade i 5 sekunder och var av tre
slag: varierande på och av, alltid på respektive alltid av. Nästa exponering startade 1
sekund efter att svar avseende exponeringsförhållande angetts genom musklickning på
dataskärm. I den andra testsituationen skulle deltagarna rapportera om de trodde att
7
exponeringen ökat eller minskat. Även här kunde exponeringsbetingelserna vara av
tre slag: 1) två omedelbart på varandra följande perioder om 2,5 sekunder med
varierande ordning för av och påslagen exponering, 2) konstant på under 5 sekunder
eller 3) konstant av under 5 sekunder. Etthundra tester utfördes med respektive
betingelse under respektive test, dvs. sammanlagt 600 tester. Ett pris utlovades till den
person som hade mer än 75 % rätt avseende samtliga svar. Deltagarna kunde dock inte
bättre än slumpen avgöra exponeringsförhållandena och inte någon av deltagarna
vann priset. De två deltagare som uppvisade de bästa testresultaten testades om efter
en månad. Vid den förnyade testen var deras resultat inte bättre än vad som kunde förväntas av slumpen (runt 50 % rätt svar). Ingen av dessa två deltagare var klassade som
känslig för EMF från mobiltelefoner. De sex deltagare som skattat att de var känsliga
för EMF uppvisade inte bättre resultat än övriga deltagare. Den deltagare som skattat
sin känslighet högst kritiserade studiedesignen och erbjöds att göra om testet med (på
hans önskan) längre pauser mellan exponeringarna (10, 15 respektive 30 sekunder).
Denne deltagares resultat förbättrades dock inte efter denna ändring av testsituationen,
och inte heller efter att exponeringen efter hans godkännande ökat till SAR 5,15
W/kg.
I de båda studierna av Eltiti och medarbetare respektive Hillert och medarbetare som
beskrivs ovan kunde varken deltagarna som upplevt besvär vid mobiltelefonerande
eller kontrollgrupperna bättre än slumpen avgöra exponeringsförhållandena. I en
mindre engelsk studie med 9 personer som upplevt symptom (som huvudvärk, yrsel,
illamående) i samband med extensivare mobiltelefonerande och 21 kontrollpersoner
undersöktes effekter på hörsel- och balansorgan [Bamiou, et al. 2007]. Ingen effekt
observerades avseende hörsel- och balansorgan och deltagarna kunde inte heller bättre
än slumpen avgöra när de var exponerade för RF från en mobiltelefon (SAR 10g 1,3
W/kg, 882 MHz; 30 minuters exponeringstid). Det var inte heller någon skillnad
mellan grupperna i antalet korrekta svar. Det fanns en trend att den symptomrapporterande gruppen talade mer i mobiltelefon (längre tid för genomsnittssamtal respektive längsta samtal), vilket även noterades i studien av Hillert och medarbetare
[Hillert, et al. 2007].
Neurofysiologiska reaktioner hos personer med symptom
Landgrebe och medarbetare (2007) undersökte en eventuell obalans i nervsystemet i
tre grupper, en elöverkänslig grupp (23 personer) och två kontrollgrupper [Landgrebe,
et al. 2007]. Kontrollgrupperna var utvalda så att den ena representerade den tiondel
med högsta symptomrapportering (23 personer) och den andra den tiondel med lägst
symptomrapportering (26 personer) i en tidigare enkätstudie. Deltagarna undersöktes
med transkraniell magnetisk stimulering (TMS), som kan utlösa såväl hämning som
retning av nervceller i hjärnan. Med hjälp av ett magnetfält stimuleras centrum för
kroppsrörelse i hjärnan och muskelsvar registreras från motsvarande kroppsdel (här
höger lillfinger). Den elöverkänsliga gruppen skiljde sig signifikant från de båda
kontrollgrupperna avseende resultaten i en av testerna (intrakortikal facilitering).
Studien är en pilotstudie och dess explorativa karaktär gjorde att författarna valde att
inte korrigera för multipla tester. Hypotestestande studier är därför motiverade innan
säkra slutsatser kan dras. Författarna diskuterar att resultatet i studien kan vara i
överensstämmelse med tidigare observationer av avvikelser i autonoma nervsystemet
hos personer som rapporterar elöverkänslighet. Fynden skulle kunna tyda på en
8
bristande adaptiv förmåga med ökad sårbarhet för olika stressorer, vilket teoretiskt
sett skulle kunna inkludera även elektromagnetiska fält.
Perceptionen av lågfrekventa elektriska fält är i princip avhängigt av de laddningar
och strömmar som induceras på hudytan. Denna perceptionsförmåga uppvisar stora
variationer mellan olika individer. Schröttner och medarbetare (2007) har undersökt
perceptionströsklar för 50 Hz elektrisk ström för tre grupper elöverkänsliga
[Schrottner, et al. 2007]. Grupp 1 var medlemmar i en patientförening för elöverkänsliga, grupp 2 var rekryterad genom annons i tidning (deltagarna attribuerade
symptom till elektrisk utrustning som inte var ljuskällor) och grupp 3 bestod av en
grupp som kopplade sömnproblem till exponering för radiofrekventa fält. Resultaten
jämfördes med perceptionströsklar hos en grupp som var representativ för den
allmänna befolkningen. Resultaten visade att perceptionströsklarna i grupp 2 och 3
skiljde sig från gruppen som rekryterats från den allmänna befolkningen. Besvärsgrupperna hade lägre perceptionströsklar, dvs. upplevde en sensation vid lägre
strömstyrka. Noteras bör att resultaten från de olika grupperna uppvisade en stor
överlappning. Även dessa fynd stöder tidigare observationer av fysiologiska avvikelser hos elöverkänsliga och studien kan inte tolkas som ett stöd för ett orsakssamband
mellan elektromagnetiska fält och symptom.
Medicinsk bedömning av symptom
I en schweizisk studie intervjuades 342 allmänläkare [Huss and Röösli 2007].
Bortfallet var 72 %. Sextionio procent av allmänläkarna hade haft minst en patient
som sökt för besvär kopplade till EMF. Antalet konsultationer var högre hos de
allmänläkare som även var certifierade i någon form av komplementärmedicin. De
vanligaste orsakerna till att patienterna sökte var sömnproblem, huvudvärk och
trötthet. Basstationer för mobiltelefoni, kraftledningar och egen användning av
mobiltelefoner var de vanligaste utpekade besvärsutlösande faktorerna. I drygt hälften
av fallen bedömde de intervjuade läkarna att ett samband mellan besvär och utpekade
faktorer var rimligt, men någon tydlig kombination av symptom och EMF exponering
framkom inte. Bedömningen att ett samband kunde var rimligt tycktes baseras på
förebyggande strategi i en situation av vetenskaplig osäkerhet. Dessa resultat kan
jämföras med de som Leitgeb och medarbetare rapporterade från en enkätstudie 2003
bland österrikiska allmänläkare [Leitgeb, et al. 2005]. Fyrtionio procent av 400 läkare
besvarade enkäten. Nittiofem procent av läkarna rapporterade att de till viss del eller
helt säkert trodde att elektromagnetiska fält i den allmänna miljön (”electromagnetic
pollution”) skulle kunna påverka hälsan. Mer än hälften (61 %) hade kopplat
symptom till ”electromagnetic pollution”. Kunskapen om elektromagnetiska fält var
låg och läkarna önskade mer information som vägledning i deras arbete.
Kommentarer till symptomstudierna
Andelen personer som rapporterar symptom som de attribuerar till exponering för
elektromagnetiska fält eller upplever som elöverkänslighet är inte försumbar.
Prevalensen har skattats till 1,5 % i Sverige [Hillert, et al. 2002], 3 % i Kalifornien
[Levallois, et al. 2002], 4 % i England [Eltiti, et al. 2007b] och 5 % i Schweiz
[Schreier, et al. 2006]. Någon specifik symptomprofil har inte identifierats. Enkätstudier av läkares uppfattning om hälsorisker och kunskap om elektromagnetiska fält
har visat att det finns ett behov av lättillgänglig balanserad information om EMF till
9
läkare och råd för handläggning av patienter som kopplar sina besvär till EMF. Hur
svenska läkare idag bedömer eventuella samband mellan symptom och EMF/RF är
inte känt.
Under det senaste året har tre experimentella studier som undersökt ett eventuellt
samband mellan symptom och RF publicerats. I två av dessa studier ingick enbart
personer som upplevt symptom i samband med mobiltelefonerande och inte symptom
kopplade till andra källor till elektromagnetiska fält [Hillert, et al. 2007; Oftedal, et al.
2007]. I fyra studier har deltagarnas förmåga att korrekt avgöra när de varit exponerade för radiofrekventa fält undersökts. Den sammantagna bilden ger inte stöd för att
RF skulle utlösa besvär eller att deltagarna (oavsett rapporterad känslighet för RF eller
ej) skulle korrekt kunna känna av när de exponerats. Det finns dock en indikation att
deltagare som rapporterat mobiltelefonrelaterade besvär använder mobiltelefonen mer
än besvärsfria deltagare. Detta tyder på att personer som har upplevt så svåra besvär
att de mer eller mindre helt undviker att använda mobiltelefon inte ingått i dessa
studier i någon större omfattning. Viss försiktighet är därför motiverad avseende
generalisering av resultaten till denna grupp. Orsaken till den observerade kopplingen
mellan besvär och större användning av mobiltelefon är okänd. Ett samband mellan
samtalstid och symptomrapportering har även observerats i epidemiologiska studier
av mobiltelefonanvändare [Sandstrom, et al. 2001].
Det senaste årets studier har således, liksom tidigare studier inte gett något stöd för
hypotesen att personer som rapporterar elöverkänslighet eller besvär relaterade till
mobiltelefoni har en ökad känslighet för EMF (RF). Däremot har nya studier i linje
med tidigare studier påvisat avvikande reaktioner i autonoma nervsystemet för dessa
besvärsgrupper. Vi vet idag mycket lite om kunskapen om dessa besvärsbilder bland
svenska läkare och hur sjukvården bemöter dessa patienter.
10
Ny teknik
Inledning
År 1981 introducerades den första generationens mobiltelefoni NMT i Norden, sedan
dess har en rad nya trådlösa kommunikationstekniker introducerats. De första handhållna mobiltelefonerna kom 1987. Andra och tredje generationens mobiltelefoni,
GSM och UMTS, har fått en spridning så att mobiltelefoner finns praktiskt taget i var
mans hand. Parallellt med telefoni har trådlös teknik introducerats för datakommunikation (WLAN), mellan apparater (Bluetooth) för fjärrstyrning och övervakning.
Trådlös kommunikation använder vanligen elektromagnetiska fält i radiofrekvensområdet. I figur 1 visas det elektromagnetiska spektrumet för frekvenser från statiska
fält till gammastrålning. I Sverige regleras användning av spektrumet av Post &
telestyrelsen, PTS [PTS 1998] som fördelar frekvenser från 0 till 116 GHz.
Figur 1. Det elektromagnetiska spektrumet,[Trulsson 2003].
Den naturliga bakgrundsstrålningen i radiofrekvensområdet är mycket låg. Detta är en
förutsättning för kommunikation på långt håll som sattelitteve, där sändaren är 36 000
km bort men ändå ger en bra tevebild trots att sändarens uteffekt endast är något tiotal
watt.
SSI [SSI 2002] har givit ut riktlinjer för allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält. EU [EU 2004] antog ett direktiv om gränsvärden för exponering i arbetslivet som var planerade att träda i kraft under 2008, direktivets ikraftträdande har
skjutits upp till 2012 efter kritik att det bland annat skulle begränsa medicinsk behandling vid magnetresonansundersökningar [EU 2007].
11
Människors exponering för radiofrekventa fält från kommunikationsutrustning är
främst beroende av avståndet och uteffekten. Den normala exponeringsnivån från
basstationer för mobiltelefoni, radio- och tevesändare är en tusendel till en hundratusendel av SSI:s riktlinjer, Uddmar [Uddmar 1999], Trulsson [Trulsson 2004].
Exponeringen från en GSM telefon som sänder med full effekt och hålls mot örat kan
däremot, för vissa telefonmodeller, uppgå till mer än 50 % av SSI:s riktlinjer [Anger
2002].
Vid bedömning av akut exponering är det därför sändare som används nära kroppen,
som mobiltelefoner som hålls mot huvudet eller en bärbar dator med trådlös datakommunikation som hålls i knäet, som är de viktigaste källorna.
Exponeringen avtar mycket snabbt med avståndet till sändaren, i figur 2 visas att
effekttätheten avtar som avståndet i kvadrat från en rundstrålande antenn.
Figur 2. Effekttätheten från en 1 W sändare med en rundstrålande antenn. Kurvan visar
effektäthetens snabba avståndsavtagande. Nivån på 1 m:s avstånd är en tiondel av nivån vid
0,3 m. På 3 m:s avstånd har nivån minskat ytterligare en faktor 10, från Uddmar [Uddmar
1999]. SSI:s riktvärde för frekvenser över 2 GHz är 10 W/m2.
I detta avsnitt ges en kortfattad översikt av uteffekter och använda frekvensband för
radiotekniker som används i Sverige idag.
Radiotelefonsystem
I radiotelefonsystem kommunicerar normalt handenheter med basstationer.
Basstationer för mobiltelefoni har en typisk uteffekt på 5–20 W per kanal, vilket ger
en total uteffekt för en basstation på något hundratal watt. Basstationer för trådlös
telefoni har en medeluteffekt på 0,01–0,1 W.
En översikt över använda frekvenser för upplänk (telefon–basstation) och nedlänk
(basstation–telefon) samt uteffekter för mobiltelefoni (NMT, GSM och UMTS) samt
trådlösa telefonisystem (CT1 och DECT) redovisas i tabell 1.
12
Tabell 1. Frekvensområden för olika system
Frekvens
(MHz) för:
Upplänk
Analoga system
NMT 450
NMT 900
CT1
453-457,5
890-892
914-915
GSM 900
890-914
Digitala system
GSM 1800
DECT
1710-1785
1880-1900
UMTS
1920-1980
Nedlänk
463-467,5
935-959
1805-1880
1880-1900
2110-2170
935-937
959-960
Följande gäller för handenheterna
Maximal
uteffekt 1)
Medeleffekt 2)
15 W
1W
0,01 W
2W
1W
0,25 W
0,25 W 3)
1,5 eller 15
W
0,1 eller
1W
0,01 W
0,00040,25 W
0,00010,125 W
0,01 W
< 0,00001–
0,25 W
1) För transmission som sker pulsat gäller detta i själva pulsen.
2) För digitala system som sänder informationen i pulser (tidsluckor) är medeleffekten alltid lägre än
maxeffekten. För system med nedreglering bestäms den reella nivån av basstationen. I tabellen
anges då variationsbredden, d.v.s. lägsta och högsta värdet på medeleffekten.
3) Andra effektnivåer förekommer.
För de system som sänder pulsad information från mobiltelefonerna (GSM, DECT)
måste man skilja på den maximala uteffekten (i pulsen) och den genomsnittliga
effekten. För GSM är den genomsnittliga effekten 1/8 av pulseffekten, medan för
DECT är den 1/24-del.
GSM- och UMTS-mobiltelefoners uteffekt beror på hur bra kommunikationen med
basstationen är. Befinner man sig långt från basstationen sänder telefonen med högre
effekt än i ett område där det är tätt mellan basstationerna, som i en citykärna. Lönn
m.fl. [Lonn, et al. 2004] har registrerat uteffekten för GSM-telefoner i olika miljöer.
På landsbygden varierade medianvärdet för medeleffekten, beroende på tid på dygnet,
mellan 160–250 mW, motsvarande nivåer registrerade i citymiljö var 10–25 mW.
Som framgår av tabell 1 är den maximala medeleffekten för GSM900 och UMTS lika
stor, vid verklig användning ger UMTS-telefonen klart lägre exponering. Persson
m.fl. [Persson, et al. 2005] uppmätte för talsamtal en medeluteffekt under 0,01 mW i
urbana områden, på landsbygd låg nivåerna under 1 mW i mer än 90 procent av
registreringarna. För videosamtal låg nivåerna ungefär 4 gånger högre. Den maximala
uteffekten 250 mW registrerades aldrig.
Ett nytt radiokommunikationssystem RAKEL (Radio Kommunikation för Effektiv
Ledning) som i första hand kommer att användas av skydds- och säkerhetsmyndigheter som polisen, kustbevakningen, kommunal räddningstjänst och försvarsmakten
började införas i Sverige 2006. Systemet bygger på radiotekniken TETRA (Terrestial
Trunked Radio), kortfattat kan tekniken beskrivas som en blandning mellan mobiltelefoni (GSM) och privatradio. Systemet arbetar i frekvensområdet 380–395 MHz.
RAKEL-systemet består dels av fasta delar som antenner, basstationer och växlar,
dels av mobilstationer som är användarnas utrustning. I viloläge eller vid mottagning
är strålningen från användarnas mobilstationer mycket låg. Vid sändning är uteffekten
cirka 1 W för handburna mobilstationer och cirka 3 W för fordonsmonterade. RAKEL
har även en funktion som kontinuerligt reglerar mobilstationers uteffekt till den lägsta
nivå som behövs för att ha förbindelse med basstationen, SSI [SSI 2007].
13
Trådlös datorkommunikation
Datorer kan vara förbundna via ett lokalt nät, LAN (Local Area Network). Detta LAN
kan vara anslutet till andra nät, t.ex. Internet. Ett LAN förbinder datorerna via kablar.
Ett WLAN (Wireless LAN) är ett trådlöst datanät där kommunikationen sker via
radiovågor. Både LAN och WLAN standardiseras av IEEE (The Institute of Electrical
and Electronics Engineers). För ett WLAN definierar IEEE två viktiga enheter, en
trådlös klient vilket vanligen är en PC utrustad med ett trådlöst kommunikationskort
samt accesspunkt som fungerar som en brygga mellan det trådlösa och trådbundna
nätet. En accesspunkt motsvaras av en basstation vid mobiltelefoni.
WLAN-utrustning (både accesspunkter och trådlösa klienter) avger elektromagnetiska
fält. Ur exponeringssynpunkt har WLAN stora likheter med mobiltelefonsystem. Båda
avger mikrovågsstrålning, mobiltelefonbasstationer har normalt högre uteffekt än
accesspunkter, å andra sidan är basstationer oftast placerade utomhus medan accesspunkter normalt placeras inomhus. Mobiltelefoner och trådlösa klienter har jämförbara uteffekter. WLAN använder frekvenser i 2400 MHz-bandet (Standarderna IEEE
802.11b g och n) eller frekvenser i ett band vid 5,1 GHz (IEEE 802.11a).
Den maximala uteffekten för olika källor regleras av nationella organ. Europeiska
regulatorer kräver att EIRP (Equivalent Isotropic Radiated Power) är max 100 mW i
2,4 GHz-bandet. Med detta menas att uteffekten multiplicerat med antennförstärkningen skall vara under begränsningen. Om exempelvis en antenn med en antennförstärkning på 2 gånger används är en uteffekt på 50 mW tillåten.
I oktober 2003 öppnade PTS ett licensfritt band för IEEE 802.11a användning. För
frekvensbandet 5150–5350 MHz är EIRP begränsad till 200 mW. Endast inomhusanvändning är tillåten i detta band. I bandet 5470–5725 MHz är EIRP begränsad till
1 W [PTS 2003].
Myhr [Myhr 2004] genomförde en mätning av exponeringen från en accesspunkt som
sände 100 mW i ett öppet kontorslandskap, han erhöll ett medelavståndsavtagande på
avståndet upphöjt till 2,2 jämfört med det teoretiska 2,0 för fri rymd, se figur 3.
Figur 3. Mätning av effekttätheten som funktion av avståndet från en accesspunkt i ett öppet
kontorslandskap [Myhr 2004].
Om det finns väggar som hinder blir avståndsavtagandet mycket snabbare. Vid mätningarna var alla mätvärden med god marginal under SSI:s referensvärde på 10 W/m2.
14
Precis som för mobiltelefoni kan den högsta exponeringen förväntas från den källa
som är närmast, oftast den egna datorns sändarkort.
Förutom WLAN används mobiltelefoni för trådlös datorkommunikation, antingen via
en mobiltelefon eller ett separat instickskort eller en sändare ansluten via datorns
USB-port. Så kallade 3G-modem som använder sig av UMTS-teknik har fått en
omfattande användning, då de tillåter högre bandbredder än tidigare mobiltelefonitekniker. Frekvensband och uteffekter är samma som för mobiltelefoni.
WIMAX (Worldwide Interoperability for Microwave Access) är ytterligare en teknik
som används för trådlös dataöverföring. I dagsläget är tekniken byggd för att kunna ge
bredband till fasta mottagarplatser genom att användaren på sin fastighet placerar en
antenn som riktas mot WIMAX-basstationen. Räckvidden är upp till 30 km vid fri
sikt. Frekvensen som WIMAX använder är runt 3,5 GHz. WIMAX-basstationens
antenner sänder med styrkan 0,63 watt och klientens antenn sänder med upp till 0,1
watt. Det kan jämföras med att en mobiltelefon sänder med upp till 0,25 watt eller en
UMTS-basstation med 2-20 watt. Försökssändningar för WIMAX har även utförts på
10 GHz-bandet i Sverige.
Annan trådlös radioteknik
Bluetooth är en radioteknik som används för kommunikation mellan apparater som
t.ex. mobiltelefon till handsfree, dator till mobiltelefon, dator till möss eller tangentbord. Bluetooth-standarden definierar tre effektklasser, I, II och III se tabell 2. I klass
I är effektreglering obligatorisk medan den är valfri i de lägre effektklasserna.
Effektklass max. uteffekt Effektreglering
I
100 mW
ja, i steg på 2 och 8 dB
II
2,5 mW
Möjlig, valfri
III
1 mW
Möjlig, valfri
Tabell 2. Blutoothstandarden har definierat 3 effektklasser.
Bluetooth använder 79 stycken 1 MHz kanaler mellan 2402 till 2481 MHz, i figur 4
visas en jämförelse mellan Bluetooth och WLAN kanaler som använder samma
frekvensområde. Som framgår av figuren använder Bluetooth mycket mindre
bandbredd än WLAN, vilket gör att överföringskapaciteten är mer begränsad.
15
Figur 4. Jämförelse mellan Bluetooth och IEEE 802.11 WLAN-kanaler.
Ett Bluetoothsystem består av en ”master” och en eller flera ”slaves”. I fallet mobiltelefon med Bluetoothheadset är telefonen alltid master och headsetet slave. För att
minimera störningar sker kommunikationen med normalt 1 600 frekvenshopp per
sekund. Hoppen sker via en så kallad ”hopping sequence” mellan de 79 möjliga
kanalerna. Kommunikationen använder TDD (time domain division) vilket innebär att
mastern sänder ett meddelandepaket varefter en slave sänder ett paket osv.
För att minska exponeringen från mobiltelefoner rekommenderas att man skall
använda handsfreeutrustning. Både trådbundna och Bluetoothanslutna headset innebär
en reduktion av exponeringen. Bluetoothheadset är normalt klass II vilket innebär en
maxuteffekt på 2,5 mW, på grund av att headsetet endast sänder i tidsluckor blir
medeluteffekten mindre än 1 mW. Vid användning av sladdanslutna headset läcker
mikrovågsstrålning från mobilen via sladden så att exponeringen i huvudet blir av
samma storleksordning som för ett Bluetoothheadset [Bit-Babik, et al. 2003; Porter, et
al. 2004].
Tekniker för att på avstånd identifiera föremål används inom handel och varutransporter, för biltullar, biljettsystem, låssystem mm. Dessa benämns RFID (Radio
Frequency Identification Device). Det finns över 140 olika ISO standarder för RFID.
Det finns RFID-system som arbetar vid lågfrekvens (kHz-området) samt i ett flertal
radiofrekvensband se tabell 3. I tabellen anges den tillåtna uteffekten i respektive
band, i frekvensbandet 13,5 MHz är begränsningen ej given i uteffekt utan i en
maximal fältstyrka uppmätt på avståndet 10 m.
Vid RFID har det som skall identifieras antingen passiv eller aktiv bricka som förs i
närheten av en läsare, t.ex. en biljett som förs mot en biljettläsare. I fallet passiv
bricka är det endast läsaren som sänder ut ett elektromagnetiskt fält, den passiva
brickan strömförsörjs via läsarens fält och sänder tillbaka en signal till läsaren. Aktiva
brickor har egen strömförsörjning via inbyggt batteri och sänder ut signaler på egen
hand.
16
Frekvensband
13.553 - 13.567 MHz
433.79 - 434.79 MHz
866 - 869 MHz
920 - 925 MHz
2.4000 - 2.4835 GHz
Max Uteffekt
< 94 dBµV/m at 10 m
< 10 mW EIRP
< 500 mW EIRP
< 500 mW EIRP (i vissa fall< 2000 mW ERP)
< 100 mW EIRP
Tabell 3. Använda radiofrekvensband för RFID samt begränsning för utsänd effekt.
Frekvensbandet 43–434 MHz används även för fjärrstyrning, av t.ex. lås i bilar.
Kommentarer kring ny teknik
Detta är en kort redogörelse för tekniker som redan används. Det är ingen fullständig
redogörelse, det finns ytterligare tekniker som håller på att införas som Ultra
Wideband (UWB), trådlös USB, WiBro (Wireless Broadband), ZigBee (IEEE
802.15.4) etc, men det skulle föra för långt att behandla alla tekniker.
Ur exponeringssynpunkt är de olika teknikerna ganska lika. För handhållna enheter
handlar det om uteffekter på upp till 1 W som emitteras på olika frekvenser mellan 10
MHz – 10 GHz. Vissa system, som mobiltelefoni, använder fasta basstationer som
kan ha sammanlagda uteffekter upp till några hundra watt. Dessa är dock sällan riktigt
nära människor varför exponeringen normalt blir lägre än från de handhållna
enheterna om de hålls mot kroppen. En skillnad är att de handhållna enheterna
normalt endast är aktiva vid kommunikation medan mobiltelefonbasstationer och
WLAN-accesspunkter normalt sänder ut någon signal hela tiden.
Implanterade medicinsk utrustning som pacemakers, kan under vissa omständigheter
störas av yttre elektromagnetiska fält. Det finns studier av störningar från mobiltelefoner. I en tysk studie undersöktes störkänsligheten hos 231 olika pacemakermodeller
från 20 tillverkare när de exponerades för mobiltelefoner vid 450 MHz, (analog),
GSM 900 (900 MHz, digital pulsad) och GSM 1800 (1800 MHz, digital pulsad),
[Irnich, et al. 1998]. Av de 231 modellerna påverkades 103 (44,6 %) av antingen 450
MHz (30,7 %) eller 900 MHz (34,2 %) exponering. Alla modeller var immuna mot
GSM 1800 exponering. Alla modeller fungerade normalt när exponeringen hade
avslutats. Störkänsligheten var mycket avståndsberoende, ingen modell stördes från
GSM-telefoner ifall avståndet var större än 20 cm. För 450 MHz var motsvarande
avstånd 40 cm.
17
Sammanfattning av SSI rapporten
Statiska fält
Exponering för mycket högre statiska magnetiska fält än det jordmagnetiska fältet
förekommer i anslutning till industriella och vetenskapliga likströmsanläggningar,
t.ex. vid svetsningsutrustning och partikelacceleratorer. Den huvudsakliga källan till
exponering för starka statiska magnetiska fält (> 1T) är dock användning av magnetkameror inom sjukvården. Rörelser i sådana fält leder till induktion av elektriska fält i
kroppen och även till yrsel hos en del exponerade; tröskeln för detta varierar dock
avsevärt inom befolkningen. Nyligen publicerade studier på frivilliga försökspersoner
bekräftar dessa effekter och har också beskrivit effekter på synen efter huvudrörelser i
starka statiska magnetfält.
ELF (extremt lågfrekventa) fält
Cellstudier
Ett flertal nypublicerade cellstudier har funnit effekter vid exponeringsnivåer omkring
1 mT. Dessa nivåer är omkring 1 000 gånger högre än de exponeringsnivåer som
förekommer i den allmänna miljön där fälten som regel är under 1 μT. Dos-responssambanden för dessa effekter liksom mekanismerna bakom dem är inte kända och det
är därför inte möjligt att dra slutsatser om vilken relevans dessa resultat har för
exponering på de nivåer som förekommer i den allmänna miljön.
Djurstudier
Två nya djurstudier av relativt starka ELF-fält och genotoxicitet har funnit positiva
resultat. Men även om tidigare studier som regel inte sett motsvarande effekter så är
resultaten inte i direkt konflikt, på grund av olikheter i exponeringsnivåer, olika
endpoints och andra försöksbetingelser. De nya studierna har dock viktiga
begränsningar och ytterligare studier är nödvändiga innan slutsatser kan dras.
Epidemiologiska studier
De nya epidemiologiska resultat som publicerats under året påverkar inte våra tidigare
slutsatser, men poängterar att en uppföljning av studierna av ett samband mellan ELFexponering och överlevnad vid leukemi är påkallad. En evaluering av forskningen om
kardiovaskulär sjukdom och exponering för ELF-fält kom till slutsatsen att det är
osannolikt att ELF är en orsak till kardiovaskulär sjukdom, vilket är samma slutsats
som WHO’s Environmental Health Criteria utvärdering kom till.
IF (intermediära frekvenser) fält
Bara ett litet antal experimentella eller epidemiologiska undersökningar av hälsoeffekter i samband med exponering för IF elektromagnetiska fält har gjorts. Ytterligare forskning är viktig därför att exponeringen för sådana fält ökar på grund av ny
teknik, t.ex. övervakningssystem. Studier av möjliga effekter till följd av långvarig
lågdosexponering är särskilt relevanta för att säkerställa att befintliga gränsvärden är
adekvata.
18
RF (radiofrekventa) fält
Dosimetri
Ett nytt och viktigt forskningsresultat är att för GHz bandet (mobiltelefoni) så är
helkropps SAR-värdet högre för korta personer eller barn, jämfört med för långa
personer eller vuxna, när de exponeras för så kallade ”far fields”. Dessa resultat har
ännu bara publicerats från en forskargrupp men vi förväntar oss ytterligare publikationer om detta.
Cellstudier
Ett stort antal in vitro studier som nyligen har publicerats har undersökt varierande
utfall inklusive ”reactive oxygen species”, genotoxicitet, apoptos, genuttryck,
immunologi och enzymaktivitet. De flesta av dessa studier har inte sett några effekter
av RF-exponering på de studerade utfallen; det gäller också upprepningarna av de
genotoxiska försök som ingick i det europeiska så kallade REFLEX-programmet.
Ytterligare studier pågår, till exempel på genuttryck, och inom några områden, till
exempel apoptos, krävs mer forskning.
Djurstudier
Sex nypublicerade studier av carcinogenicitet, några med högre exponering än i
tidigare undersökningar, har inte funnit några effekter och två nya studier på genotoxicitet har inte funnit någon ökad förekomst av micronuclei eller DNA strand breaks
i samband med RF-exponering. Detta stämmer väl överens med huvuddelen av
resultaten i tidigare publicerad forskning.
Frivilliga försökspersoner
De studier på försökspersoner som publicerats på senare tid har framför allt undersökt
effekter från RF-fält av den typ som används av GSM-tekniken. Det som studerats är
kognitionsförmåga, sömn, hjärtfrekvensvariation, blodtryck och överkänslighet. I
huvudsak har nyare och bättre studier inte lyckats bekräfta de samband som setts i
tidigare, mindre och inte så välgjorda studier, men i några fall har de nyare studierna
sett samband mellan exponering och utfall.
Epidemiologiska studier
Det har bara presenterats lite nya data om ett eventuellt samband mellan mobiltelefoni
och hjärntumörrisk under det senaste året. Två nationella studier från Interphoneprojektet har publicerats men de är baserade på mycket små tal och påverkar inte
totalbedömningen; två metaanalyser som också publicerats är av tveksam kvalitet.
Valideringsstudier visar att det förekommer betydande rapporteringsfel, vid självuppgiven information om mobiltelefonanvändning, som måste beaktas vid tolkning av
resultat från epidemiologiska studier. Det finns några studier av yrkesexponering som
publicerats under senare tid: de är dock antingen små eller baserade på grov registerinformation om exponering respektive confounding. En undersökning baserad på RFexponering från antenner använda inom det militära har sådana metodologiska
begränsningar att inga slutsatser kan dras om eventuella effekter från den aktuella
exponeringen.
19
Utvärderingar
WHO’s nyligen utgivna Environmental Health Criteria (EHC) Document on ELF
Fields går igenom de möjliga hälsoriskerna från exponering för ELF elektriska och
magnetiska fält (www.who.int/emf). De råd som emanerar ur detta dokument finns i
en kortfattad ELF Fact Sheet No.322 som också finns på den angivna webbplatsen.
(En utförligare sammanfattning finns på annan plats i föreliggande rapport.)
ELF-magnetiska fält klassificerades år 2002 som ”possibly carcinogenic to humans”
(2B) av IARC väsentligen utifrån epidemiologiska resultat rörande barnleukemi.
EHC- dokumentet granskade all nytillkommen forskning och kunde konstatera att den
klassificeringen fortfarande gäller. I EHC-dokumentet föreslår man att exponering för
ELF-fält ska begränsas så att akuta hälsoeffekter förhindras. I det osäkra kunskapsläget gällande kroniska hälsorisker (leukemi hos barn) anser man det rimligt att försiktighetsprincipen tillämpas och att exponeringen begränsas så länge det kan ske till
låg, eller ingen, kostnad. Man skriver också att man därvid inte får äventyra de uppenbara fördelar som elanvändning för med sig.
EU-kommissionens vetenskapliga kommitté SCENIHR (Scientific Committee on
Emerging and Newly Identified Health Risks) ha uppdaterat ett tidigare utlåtande från
2001 om hälsorisker vid exponering för elektriska och magnetiska fält. Denna rapport
finns på kommissionens hemsida. (För en utförligare diskussion hänvisas till föregående års rapport.)
För radiofrekventa fält skriver SCENIHR att mobilanvändning under mindre än tio år
inte är förenat med ökad risk för hjärntumör. För längre tids användning är det vetenskapliga underlaget tills vidare inte tillräckligt för annat än preliminära bedömningar.
För andra sjukdomar än cancer är underlaget också otillräckligt. För barn och ungdomar finns idag inga data. När det gäller självrapporterade symptom har forskning
inte kunnat visa några samband med RF-fält från mobiltelefoni (elöverkänslighet).
För så kallade intermediära frekvenser konstaterar SCENIHR att det vetenskapliga
underlaget är mycket begränsat. Välgrundade riskvärderingar är dock viktiga därför
att exponeringen för denna typ av fält ökar till följd av användningen av ny och
framväxande teknik.
För ELF-fält instämmer SCENIHR i tidigare bedömningar om att exponeringen kan
vara cancerframkallande hos människa, baserat på forskning om leukemi hos barn.
När det gäller statiska fält är det vetenskapliga underlaget för en riskvärdering mycket
begränsat. Ny teknik, t.ex. magnetkameror, nödvändiggör studier som tar fram data
för adekvat bedömning av risker.
20
WHO Environmental Health Criteria dokument om ELF-fält
– sammanfattning
Under 2007 publicerades WHO:s genomgång av all forskning om möjliga hälsoeffekter av extremt lågfrekventa elektriska och magnetiska fält [WHO 2007].
Dokumentet finns tillgängligt för nedladdning från WHO EMF-projektets hemsida
(www.who.int/emf). Rapporten har skrivits av en expertgrupp bestående av 20
forskare från 16 olika länder. Dokumentet har också granskats och kommenterats av
ett stort antal forskare och andra intressenter över hela världen, innan den slutliga
versionen fastställts. Syftet med EHC-dokumentet har varit att göra en översikt av den
vetenskapliga litteraturen om biologiska effekter av exponering för ELF-fält för att
kunna göra en hälsoriskbedömning för denna typ av exponering. Dokumentet har
också använts av WHO som underlag för rekommendationer till nationella myndigheter om hälsofrämjande åtgärder. Dessa rekommendationer finns i en kortfattad ELF
Fact Sheet No.322 som också finns på den angivna webbplatsen.
Dokumentet omfattar frekvenser från över 0 Hz till 100 kHz, även om majoriteten av
de tillgängliga studierna har gjorts på kraftfrekventa magnetiska fält (50 eller 60 Hz).
I bedömningen av hälsoeffekter för människa anser man att evidens från välgjorda
studier på människa har större informationsvärde än experimentella studier på djur.
Djurstudier och studier på celler kan ge ytterligare stöd och kan ge evidens där studier
på människa saknas. Denna sammanfattning fokuserar därför på den information som
finns från studier på människa.
Studerade utfall
International Agency for Research on Cancer (IARC) gjorde 2001 en genomgång av
studier relaterade till cancer och klassificerade ELF magnetfält som “possibly
carcinogenic to humans” [IARC 2002]. Klassificeringen byggde till stor del på det
samband mellan ELF-magnetfält och barnleukemi som observerats i epidemiologiska
studier. Efter 2001 har ytterligare två studier av barnleukemi publicerats men förändrade inte denna bedömning. Liksom IARC ansåg WHO:s expertgrupp att data för
andra typer av barncancer inte var tillräckliga för en bedömning. För kvinnlig bröstcancer har däremot flera större studier av bättre kvalitet publicerats efter IARC:s
bedömning. Sammantaget visar dessa studier inte någon ökad risk för bröstcancer.
WHO:s bedömning är att stödet för hypotesen att ELF-magnetfältsexponering
påverkar bröstcancerrisken försvagats väsentligt och att data inte stödjer ett samband
med bröstcancer.
Data från djurförsök och cellstudier är till övervägande delen negativa. Expertgruppen
noterar dock att det för närvarande inte finns någon lämplig djurmodell för den
vanligaste formen av barnleukemi. Några cellstudier har rapporterat DNA-skada vid
exponering under 50 mT; dessa studier utvärderas för närvarande. Det finns också
ökande stöd för att ELF-magnetfält kan interagera med DNA-skadande ämnen.
21
WHO:s expertgrupps övergripande bedömning är att studier som publicerats efter
IARC:s utvärdering inte föranleder någon ändring av klassificeringen av ELFmagnetfält som ”möjligen carcinogena”.
När det gäller reproduktiva effekter bedömer WHO:s expertgrupp att epidemiologiska
studier sammantaget inte visat några samband med föräldrars exponering för ELFmagnetfält. Ett par studier har sett en ökad risk för missfall, men dessa data är
otillräckliga. Den sammantagna bedömningen blir därför att data inte är tillräckliga
för en säker bedömning.
För kardiovaskulära sjukdomar noterar man att el-chock givetvis är en uppenbar
hälsorisk, medan det är osannolikt att det uppstår effekter på hjärt-kärlsjuklighet av de
exponeringsnivåer som man normalt finner på arbetsplatser eller i andra miljöer.
När det gäller neurodegenerativa sjukdomar är det framförallt Alzheimers sjukdom
och amyotrofisk lateralskleros (ALS) som studerats. Flera rapporter antyder att
personer som arbetar i elektriska yrken har en ökad risk för ALS. För Alzheimers
sjukdom har samband också rapporterats men data är mindre samstämmiga, och
sammantaget anser expertgruppen att data är otillräckliga för en bedömning både när
det gäller Alzheimers sjukdom och ALS. Endast ett fåtal studier finns om Parkinsons
sjukdom och multipel skleros (MS), och det finns inget stöd för ökad risk för dessa
sjukdomar.
Exponering för kraftfrekventa elektriska fält orsakar väldefinierade biologiska
effekter, från perception av fälten till obehag, och effekten beror på hur starka de
elektriska fälten är, på omgivningsfaktorer och individuell känslighet. Höga magnetiska fält kan stimulera perifera eller centrala nerver, vilket också är välkända effekter.
Vetenskapligt stöd för andra neurofysiologiska eller neuropsykologiska effekter,
exempelvis på kognition, sömn, överkänslighet och humör, är mindre tydligt. Vid
experimentella studier med frivilliga deltagare har exponeringsnivåerna legat betydligt under de nivåer som orsakar nervexcitation, och de effekter som antytts i några
studier har som mest varit subtila och övergående. En del personer definierar sig
själva som elöverkänsliga, men resultat från dubbelblinda provokationsstudier tyder
på att de rapporterade symptomen inte är relaterade till korttidsexponering för elektromagnetiska fält i laboratoriet. När det gäller depression eller självmord finns endast
ett fåtal studier, och dessa är inte samstämmiga, och således inkonklusiva.
Neuroendokrina effekter har studerats både i studier med frivilliga försökspersoner,
samt i yrkes- och bostadsstudier, liksom i djurförsök och cellstudier, och sammantaget
ger dessa studier inte något stöd för att elektriska eller magnetiska fält påverkar det
neuroendokrina systemet på ett sätt som kan ge upphov till hälsoeffekter. Framförallt
har man studerat effekter på specifika hormoner som exempelvis melatonin.
Avseende effekter på immunsystemet är tillgängliga studier inte samstämmiga, och
har ofta utförts under olika testbetingelser vilket gör dem svåra att jämföra. Endast ett
fåtal studier har gjorts av effekter på hematologiska systemet, och man har inte observerat några entydiga effekter. Bedömningen är därför att tillgängliga data inte är utgör
tillräckligt underlag för att dra slutsatser.
22
Övergripande bedömning
Elektriska och magnetiska fält kan påverka nervsystemet med hälsoeffekter, som
exempelvis nervstimulering som följd, men endast vid mycket höga exponeringsnivåer. Vid lägre exponeringsnivåer induceras förändringar i nervexcitation i centrala
nervsystemet, vilket kan påverka minne, kognition och andra funktioner i hjärnan.
Dessa akuta effekter utgör grunden för internationella guidelines, men de uppstår
endast vid exponeringsnivåer som ligger högt över de nivåer som generellt finns i den
allmänna befolkningen eller på de flesta arbetsplatser.
Epidemiologiska studier har mycket samstämmigt funnit en ökad risk för barnleukemi
vid daglig, kronisk exponering för låga nivåer ELF-magnetiska fält, medan de flesta
laboratoriestudier och mekanistiska studier inte funnit några effekter av låga nivåer av
ELF magnetiska fält. Detta gör att det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt för
att man ska fastslå att sambandet är kausalt, och den klassificering som IARC kom
fram till 2002, ”möjligen carcinogena”, kvarstår.
När det gäller övriga studerade sjukdomar är det vetenskapliga underlaget för en
effekt betydligt svagare, och i några fall (exempelvis för bröstcancer och kardiovaskulära sjukdomar) är underlaget tillräckligt för bedömningen att ELF magnetfält
inte orsakar sjukdomen.
Exponeringens förekomst
Elektriska och magnetiska fält uppstår när elektricitet genereras, transporteras,
distribueras och används i kraftledningar, kablar och elektriska apparater. Eftersom
elektricitet är en integrerad del av vårt moderna samhälle är dessa fält allmänt
förekommande.
Bostadsexponering
Data från olika länder visar att magnetfältsnivån generellt inte varierar dramatiskt
mellan olika bostäder. Medelvärden för ELF-elektriska fält kan ligga upp till flera
tiotal volt per meter. I omedelbar närhet av vissa elektriska apparater kan magnetfältsvärdet vara så högt som flera hundra mikrotesla. Magnetfälten nära kraftledningar
kan vara uppåt 20 µT och de elektriska fälten mellan hundra och flera tusen volt per
meter.
Epidemiologiska studier av barnleukemi har fokuserat på risken vid exponeringsnivåer på 0.3–0.4 µT eller högre. Studier av förekomsten av sådana exponeringsnivåer
har funnit att ungefär mellan 0.5–7 % av barnen hade magnetfältsnivåer över 0.3 µT,
och att 0.4–3.3 % hade 0.4 µT eller mer.
Yrkesexponering
Yrken som ingår i klassificeringen ”elektriska yrken” har generellt sett högre
magnetfält än andra yrken; exponeringen varierar från 0.4-0.6 µT för elektriker och
elingenjörer till ca 1 µT för linjearbetare. Yrken med den högsta exponeringen, över 3
µT, är svetsare, lokförare och sömmerskor (framförallt industrisömnad). Även om
ELF-magnetfält är den dominerande frekvensen förekommer även exponering för
andra frekvenser, exempelvis för svetsare. Inom el-industrin kan arbetare vara
exponerade för elektriska fält upp till 30 kV per meter.
23
Exponerings-responsmönster
För de vetenskapligt etablerade akuta effekter på nervexcitation som setts vid höga
exponeringsnivåer har man identifierat frekvens-beroende tröskelvärden. Dessa
effekter uppstår på grund av elektriska fält och strömmar som induceras i kroppen vid
magnetfältsexponering.
Epidemiologiska studier av barnleukemi har sett effekter vid exponeringsnivåer över
0.3 eller 0.4 µT. På grund av omfattande felklassificering av exponeringen är resultaten förenliga med ett antal olika dos-responsmönster, och det går därför inte att dra
slutsatser om formen för dos-respons.
Riskbedömning
Akuta effekter av exponeringen kan undvikas genom att exponeringen begränsas till
nivåer som ligger under de guidelines som föreslagits av internationella organisationer.
När det gäller möjliga långsiktiga hälsoeffekter brukar man utifrån resultaten i
epidemiologiska studier beräkna den etiologiska fraktionen, vilket är ett mått på hur
stor andel av sjukdomsfallen som kan ha orsakats av den aktuella exponeringen.
Dessa beräkningar görs under antagandet att det finns ett orsakssamband mellan
exponeringen och sjukdomen. När det gäller magnetfält och barnleukemi har man inte
kunnat fastslå att det verkligen är fråga om ett orsakssamband, men man har beräknat
hur stor effekt exponeringen skulle kunna ha på folkhälsan under antagandet att det är
ett orsakssamband. Beräkningarna bygger på skattningar av hur vanligt förekommande exponeringen är i befolkningen och andra antaganden, och är därför mycket
osäkra. Man uppskattar att antal fall av barnleukemi som skulle kunna bero på ELFmagnetfältsexponering är mellan 100 och 2 400 fall per år över hela världen, vilket
motsvarar 0,2 till 4,9 procent av alla nyinträffade fall. Totalt inträffar ca 49 000 fall av
barnleukemi i världen varje år.
Skyddande åtgärder
Arbetsgruppen drog slutsatsen att det är viktigt att man har gränsvärden för exponeringen som skyddar mot etablerade akuta hälsoeffekter av höga exponeringar för
ELF-elektriska och magnetiska fält.
De osäkerheter som finns när det gäller eventuella kroniska effekter, exempelvis en
ökad risk för barnleukemi, gör att lämpliga försiktighetsåtgärder bör vidtas. Man anser
dock att dessa åtgärder inte får äventyra de uppenbara fördelar som användning av
elektricitet har för vår hälsa, sociala och ekonomiska förhållanden. Den osäkerhet som
ligger i bedömningen av sambandet mellan ELF-magnetfält och barnleukemi, samt
den begränsade effekt exponeringen har på folkhälsan om ett samband existerar, gör
att det är oklart vilken nytta en reducering av exponeringen skulle ha för folkhälsan.
Man anser därför att kostnaden för försiktighetsåtgärder bör vara mycket låg.
Rekommendationerna inkluderar att vidta åtgärder till låg kostnad för att reducera
exponeringen när man konstruerar nya inrättningar och apparater, att man implementerar effektiva och öppna kommunikationsstrategier med berörda parter, och förbättrar
planeringen av anläggningar som genererar ELF-elektriska och magnetiska fält.
24
Mobile Telecommunications and Health Research Programme. Report
2007
(MTHR Programme Management Committee, Chairman Professor Lawrie
Challis)
http://www.mthr.org.uk/documents/MTHR_report_2007.pdf [MTHR]
I de sammanfattande slutsatserna konstaterar kommittén att trots att forskningsprogrammet finansierat den största satsningen på studier avseende elöverkänslighet i
relation till mobiltelefoni saknas fortfarande övertygande stöd för hypotesen att det
finns ett samband mellan besvär och exponering för strålning från mobiltelefoner
respektive basstationer. Kommittén bedömer att fortsatta studier med denna frågeställning inte är motiverade avseende den typ av mobiltelefoner som allmänheten nu
använder. Däremot pekar kommittén på ett behov att följa upp de frågor avseende
hälsoeffekter som väckts för de signaler som används av TETRA-tekniken. Detta
system kommer att användas av skydds- och säkerhetsmyndigheter.
25
Diskussion
Forskningen om möjliga hälsoeffekter och andra biologiska effekter till följd av
exponering för elektromagnetiska fält är fortsatt intensiv. Under senaste decenniet har
det skett ett skifte från s.k. extremt lågfrekventa magnetiska fält som förekommer i
samband med användning av elektricitet till s.k. radiofrekventa elektromagnetiska fält
som används vid mobil kommunikation. Den fortsatta introduktionen av ny teknik
med nya exponeringsförhållanden kan komma att innebära ett fortsatt behov att
studera samband mellan ohälsa och elektromagnetiska fält. Detta gäller inte minst för
behovet att svara mot den oro som eventuellt uppträder i den allmänna befolkningen
avseende hälsorisker med ny teknik. En nyckelfråga i detta sammanhang är i vilken
utsträckning resultat från ett frekvensområde eller med en modulation kan extrapoleras till andra områden. Den metodutveckling som skett genom tidigare studier av
eventuella effekter av EMF bör tas tillvara då nya frågeställningar ska belysas. Detta
gäller t.ex. karakterisering av grupper, inkludering av såväl öppna som dubbelblinda
tester, upprepad testning av positiva testresultat (dvs. observerade effekter) vid
provokationsstudier.
Den rapport som SSI:s vetenskapliga råd årligen skriver och som är sammanfattad i
den här rapporten har en bredare inriktning än föreliggande rapport. Några slutsatser i
den rapporten är dock värda att notera även här. Den första gäller exponering för barn
och småväxta personer av radiofrekventa elektromagnetiska fält. Det har nyligen
framkommit data som tyder på att exponeringsdosen hos småväxta i själva verket är
högre än hos större personer. Detta gäller så kallade ”far-fields” och är alltså inte
aktuellt vid användning av mobiltelefoni. Eftersom aktuell exponering av allmänheten, från t.ex. basstationer, ligger flera storleksordningar under gränsvärdena är det
oklart om dessa resultat har någon praktisk betydelse. Men de är viktiga eftersom det
under lång tid diskuterats om barn skulle kunna vara känsligare än vuxna. Vi kan
räkna med en uppföljning av dessa resultat och fortsatta insatser inom det området.
Ett annat område som för närvarande tilldrar sig stort och ökande intresse är de
statiska fälten. Detta beror på att magnetkameror blir allt vanligare inom sjukvården
och att de använder allt starkare fält. Det har visat sig att personalen kan påverkas
med yrsel och andra symptom vid arbete med denna utrustning. Detta har gjort att de
aktuella gränsvärdena, som är relativt gamla, ifrågasatts. Samtidigt som arbete med
revision av gränsvärdena har pågått har det dock visat sig att det vetenskapliga
underlaget är begränsat och att mekanismerna bakom symptomen hos personalen är
oklara. Detta arbete har hög prioritet och ICNIRP beräknas inom kort kunna
presentera nya underlag för exponeringsstandarder. Som nämnts tidigare har EU
skjutit upp sina nya direktiv inom detta område i avvaktan på mer information.
Ett ytterligare aktuellt område är de extremt lågfrekventa fälten och möjligheten att de
är förenade med en förhöjd risk för cancer. Epidemiologisk forskning har förhållandevis konsekvent visat att ett sådant samband finns, men experimentell forskning har
inte lyckats finna någon mekanistisk förklaring. Som nämnts tidigare resulterade detta
i att IARC klassificerade ELF-magnetiska fält som möjligen cancerframkallande.
Motsättningen mellan epidemiologiska forskningsresultat och experimentella
mekanistiskt inriktade resultat förblir en utmaning och forskning pågår för att finna en
förklaring till denna motsättning.
26
Appendix
FAS har fått regeringens uppdrag att följa forskningen inom området elektromagnetiska fält (EMF) och hälsorisker med särskild betoning på elöverkänslighet och har
därför tillsatt en arbetsgrupp som årligen rapporterar om den vetenskapliga utvecklingen till FAS. Avsikten med detta appendix är att redogöra för de metoder som
arbetsgruppen använder.
Den aktuella forskningen kan indelas i huvudområdena epidemiologi, experimentell
forskning på människa, djurförsök och in vitro-forskning. Forskning om biofysikaliska mekanismer, dosimetri och exponeringsuppskattningar har också betydelse.
Vid bedömningen av forskningsläget utvärderas först dessa huvudområden vart och
ett för sig. Därefter vägs slutsatserna från de olika forskningsområdena samman till en
sammanfattande bedömning. Huvudfrågeställningen i denna sammanfattande bedömning är om exponering för EMF orsakar hälsoeffekter. Svaret på denna frågeställning
är inte nödvändigtvis ett klart ja eller nej, utan kan uttrycka den vetenskapliga osäkerheten. Ett spektrum av olika sjukdomar eller annan ohälsa förekommer i diskussionerna och dessa behandlas var för sig eller i närliggande grupper. Olika slag av
elektromagnetiska fält behandlas också var för sig. Den huvudsakliga uppdelningen är
i extremt lågfrekventa fält (ELF) som förekommer i samband med distribution och
användning av elektricitet och radiofrekventa fält (RF) som förekommer vid mobiltelefoni.
Epidemiologisk forskning och experimentell forskning utvärderas i princip på samma
sätt. I allmänhet beaktas bara den forskning som är presenterad i engelskspråkiga
vetenskapliga tidskrifter med sakkunniggranskning. Detta innebär dock inte att alla
sådana artiklar tillmäts samma tyngd och relevans. I själva verket är det en huvuduppgift för expertgruppen att evaluera de vetenskapliga rapporterna och bedöma
vilken vikt som ska ges till var och en. En viktig princip är att studier som tyder på
samband mellan EMF och hälsorisker och studier som inte tyder på sådana samband
bedöms lika noggrant.
När det gäller den första gruppen, där resultaten tyder på hälsorisker, fokuseras
utvärderingen på möjligheten av alternativ till kausalitet som förklaring till de positiva
resultaten: Med vilken grad av säkerhet kan man utesluta att resultaten förklaras av
systematiska fel, t.ex. confounding, selektiva urval eller av slumpen. När det gäller
studier som inte funnit samband är huvudfrågeställningen om det kan finnas systematiska fel som döljer en eventuell reell risk, t.ex. negativ confounding eller för liten
exponeringskontrast mellan exponerade och oexponerade; man måste också överväga
om avsaknaden av samband kan vara ett utslag av slumpen, en möjlighet som är
särskilt aktuell vid studier med låg power (dvs. väsentligen små studier).
Uppenbarligen är frågan om så kallad statistisk signifikans av underordnad betydelse i
dessa bedömningar. I stället baseras granskningen på ett antal faktorer som vägs
samman till en sammanfattande bedömning av den enskilda undersökningen. För en
fördjupad diskussion hänvisas t.ex. till Preamblen i IARCs Monografi serie (IARC
2002).
27
När de aktuella enskilda undersökningarna har bedömts sammanfattas forskningsresultaten inom vart och ett av de olika huvudområdena för olika aktuella exponeringarna och hälsoutfall. Det innebär att resultaten av de olika undersökningar inom ett
område (epidemiologi, experimentella studier på människa, etc.) integreras till en
sammanfattande bedömning. Därvid beaktas både de enskilda studiernas metodologiska kvalitet och styrkan i de observerade sambanden mellan exponering och
hälsoutfall. För att denna sammanvägning ska bli meningsfull måste både positiva och
negativa studier vägas in på samma sätt oberoende av resultaten.
I det slutliga steget integreras forskningsresultaten från de olika vetenskapliga huvudområdena. Härvid kombineras följaktligen för varje enskilt hälsoutfall all relevant
vetenskaplig information från studier på människa, studier på djur etc. Det är följaktligen i detta steg som till exempel resultat från epidemiologisk forskning vägs
samman med kunskap om eventuella biologiska eller biofysikaliska mekanismer.
Eftersom epidemiologiska studier direkt undersöker hälsoeffekter hos människa är de
av särskilt hög relevans och epidemiologiska resultat ges stor vikt vid denna sammanvägning.
28
Referenser
Abdel-Rassoul G, El-Fateh OA, Salem MA, Michael A, Farahat F, El-Batanouny M,
Salem E. 2007. Neurobehavioral effects among inhabitants around mobile
phone base stations. Neurotoxicology 28(2):434-40.
Anger G. 2002. SAR och utstrålad effekt för 21 mobiltelefoner. SSI Rapport 2002:01.
Bamiou DE, Ceranic B, Cox R, Watt H, Chadwick P, Luxon LM. 2007. Mobile
telephone use effects on peripheral audiovestibular function: A case-control
study. Bioelectromagnetics 2007 Oct 10; [Epub ahead of print] DOI
10.1002/bem.20369.
Bergqvist U, Hillert L, Birke E. 2000. Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska
och magnetiska fält. Forskningsöversikt och utvärdering. Stockholm: Rådet
för arbetslivsforskning.
Bit-Babik G, Chou CK, Faraone A, Gessner A, Kanda M, Balzano Q. 2003.
Estimation of the SAR in the human head and body due to radiofrequency
radiation exposure from handheld mobile phones with hands-free accessories.
Radiat Res 159(4):550-7.
Eltiti S, Wallace D, Ridgewell A, Zougkou K, Russo R, Sepulveda F, MirshekarSyahkal D, Rasor P, Deeble R, Fox E. 2007a. Does short-term exposure to
mobile phone base station signals increase symptoms in individuals who
report sensitivity to electromagnetic fields? A double-blind randomized
provocation study. Environ Health Perspect 115(11):1603-8.
Eltiti S, Wallace D, Zougkou K, Russo R, Joseph S, Rasor P, Fox E. 2007b.
Development and evaluation of the electromagnetic hypersensitivity
questionnaire. Bioelectromagnetics 28(2):137-51.
EU. 2004. Directive 2004/40/EC of the European parliament and of the council on the
minimum health and safety requirements regarding the exposure of workers to
the risks arising from physical agents (Electromagnetic fields) (18th individual
directive within the meaning of article 16(1) of directive 89/391/EEC).
Brussels, April 2, 2004.
EU. 2007. Proposal for a Directive of the European parliament and of the council
amending Directive 2004/40/EC on the minimum health and safety
requirements regarding the exposure of workers to the risks arising from
physical agents (Electromagnetic fields) (18th individual directive within the
meaning of article 16(1) of directive 89/391/EEC). Brussels, October 26,
2007.
FAS. 2004. Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska
fält. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.
FAS. 2005. Elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Andra
årsrapporten. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.
FAS. 2006. Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska
fält. Tredje årsrapporten. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap.
Hillert L, Akerstedt T, Lowden A, Wiholm C, Kuster N, Ebert S, Boutry C, Moffat
SD, Berg M, Arnetz BB. 2007. The effects of 884 MHz GSM wireless
communication signals on headache and other symptoms: An experimental
provocation study. Bioelectromagnetics. 2007 Nov 28; [Epub ahead of print]
DOI 10.1002/bem.20379.
29
Hillert L, Berglind N, Arnetz BB, Bellander T. 2002. Prevalence of self-reported
hypersensitivity to electric or magnetic fields in a population-based
questionnaire survey. Scand J Work Environ Health 28(1):33-41.
Huss A, Röösli M. 2007. Consultations in primary care for symptoms attributed to
electromagnetic fields--a survey among general practitioners. BMC Public
Health 2006;6:267. DOI 10.1186/1471-2458-6-267.
IARC. 2002. Non-ionizing radiation. Part 1, static and extremely low-frequency
(ELF) electric and magnetic fields. Vol 80, Lyon.
IEGEMF. 2005. (SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic Fields).
Reports from SSI:s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2003
and 2004. Stockholm: Statens strålskyddsinstitut. (SSI Rapport 2005:1).
IEGEMF. 2006a. (SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic Fields).
Recent Research on EMF and Health Risks. Third annual report from SSI:s
Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2005. Stockholm:
Statens strålskyddsinstitut. (SSI Rapport 2006:2).
IEGEMF. 2006b. (SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic Fields).
Recent Research on EMF and Health Risks. Fourth annual report from SSI:s
Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2006. Stockholm:
Statens strålskyddsinstitut. .
IEGMP. 2000. Independent Expert Group on Mobile Phones (Chairman: Sir William
Stewart). Mobile phones and health. Chilton, Didcot: Independent Expert
Group on Mobile Phones. (http://www.iegmp.org.uk/).
Irnich W, Batz L, Müller R, Tobisch R. 1998. Electromagnetic interference of
pacemakers by mobile phones. Edition Wissenschaft Forschungsgemeinschaft
Funk e.V. • G 14515 Edition No. 7/E, Special edition in English, April 1998.
Kwon MS, Koivisto M, Laine M, Hamalainen H. 2007. Perception of the
electromagnetic field emitted by a mobile phone. Bioelectromagnetics. 2007
Nov 20; [Epub ahead of print] DOI 10.1002/bem.20375.
Landgrebe M, Hauser S, Langguth B, Frick U, Hajak G, Eichhammer P. 2007.
Altered cortical excitability in subjectively electrosensitive patients: results of
a pilot study. J Psychosom Res 62(3):283-8.
Leitgeb N, Schrottner J, Bohm M. 2005. Does "electromagnetic pollution" cause
illness? An inquiry among Austrian general practitioners. Wien Med
Wochenschr 155(9-10):237-41.
Levallois P, Neutra R, Lee G, Hristova L. 2002. Study of self-reported
hypersensitivity to electromagnetic fields in California. Environ Health
Perspect 110 Suppl 4:619-23.
Lonn S, Forssen U, Vecchia P, Ahlbom A, Feychting M. 2004. Output power levels
from mobile phones in different geographical areas; implications for exposure
assessment. Occup Environ Med 61(9):769-72.
Mortazavi SM, Ahmadi J, Shariati M. 2007. Prevalence of subjective poor health
symptoms associated with exposure to electromagnetic fields among
university students. Bioelectromagnetics 28(4):326-30.
MTHR. 2007. Mobile Telecommunications and Health Research Programme. Report
2007 (MTHR Programme Management Committee).
(http://www.mthr.org.uk/documents/MTHR_report_2007.pdf).
Myhr J. 2004. Measurement method for the exposure to electromagnetic field strength
from WLAN systems. Dept. of Electromagnetics, Chalmers University of
Technology, Göteborg.
30
Oftedal G, Straume A, Johnsson A, Stovner LJ. 2007. Mobile phone headache: a
double blind, sham-controlled provocation study. Cephalalgia 27(5):447-55.
Persson T, Hamberg L, Törnevik C, Larsson LE. 2005. Measured output power
distribution for 3G WCDMA mobile phones. Dublin. 473-474 p.
Porter S, Capstick M, Faraci F, Flintoft I, Marvin A. 2004. SAR and induced current
measurements on wired hands-free mobile telephones. IEE Technical Seminar
on Antenna Measurements and SAR, University of Loughborough, UK. 25-26
May 9-13 p.
PTS. 1998. Post- och telestyrelsens allmänna råd om den svenska frekvensplanen,
Post- och telestyrelsen. PTSFS 1998:3.
PTS. 2003. Föreskrifter om ändring i Post- och telestyrelsens föreskrifter (PTSFS
1997:6) om undantag från tillståndsplikten för vissa radiosändare. PTSFS
2003:7.
Sandstrom M, Wilen J, Oftedal G, Hansson Mild K. 2001. Mobile phone use and
subjective symptoms. Comparison of symptoms experienced by users of
analogue and digital mobile phones. Occup Med (Lond) 51(1):25-35.
SCENIHR. 2006. (Scientific Committe on Emerging and Newly Identified Health
Risks). Preliminary Opinion on Possible Effects of Electromagnetic Fields
(EMF) on Human Health.
(http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_scenihr/docs/scenihr_o_006
.pdf, accessed December 9, 2006.
Schreier N, Huss A, Roosli M. 2006. The prevalence of symptoms attributed to
electromagnetic field exposure: a cross-sectional representative survey in
Switzerland. Soz Praventivmed 51(4):202-9.
Schrottner J, Leitgeb N, Hillert L. 2007. Investigation of electric current perception
thresholds of different EHS groups. Bioelectromagnetics 28(3):208-13.
SSI. 2002. Statens strålskyddsinstituts allmänna råd om begränsning av allmänhetens
exponering för elektromagnetiska fält; beslutade den 28 oktober 2002. SSI FS
2002:3.
SSI. 2007. Frågor och svar om RAKEL
http://www.ssi.se/ickejoniserande_stralning/Rakel/index.html?Menu2=Elektro
magnetiska.
Trulsson J. 2003. In situ measurement of exposure to electromagnetic field strength
from UMTS base stations. Examensarbete, rapport, Inst. för Elektromagnetik,
Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
Trulsson J. 2004. Mätning av radiofrekventa elektromagnetiska fält i olika
utomhusmiljöer.: SSI Rapport 2004:13.
Uddmar T. 1999. RF Exposure from Wireless Communication. Dept. of
Electromagnetics, Chalmers University of Technology, Göteborg.
WHO. Proceedings of the WHO International Seminar and Working Group meeting
on EMF Hypersensisitivity - Prague, Czech Republic. In: Mild K, Repacholi
M, van Deventer E, Ravazzani P, editors; 2006b 25-27 October 2004; Milan.
World Health Organization.
WHO. 2007. World Health Organization. Environmental Health Criteria (EHC)
Document on ELF Fields, Doc No. 238, downloadable from the WHO EMF
Project website www.who.int/emf
31
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
initierar och finansierar grundläggande och
behovsstyrd forskning för att främja
POSTADRESS
Box 2220, 103 15 Stockholm BESÖKSADRESS Westmanska Palatset, Wallingatan 2
TELEFON 08-775 40 70 TELEFAX 08-775 40 75
E-POST [email protected] INTERNET www.fas.se ORG.NUMMER 202100-5240
Best.nr. 2008-001.
Prospect Communication
människors arbetsliv, hälsa och välfärd.