FORSKNINGSÖVERSIKT Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Femte årsrapporten 2008 Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Femte årsrapporten från en projektgrupp som tillsatts med anledning av ett regeringsuppdrag till FAS Anders Ahlbom, ordförande Maria Feychting Yngve Hamnerius Lena Hillert Innehåll Förord 3 Inledning 4 Symptomstudier EMF och symptom Epidemiologiska studier av symptom Experimentella studier av symptom Neurofysiologiska reaktioner hos personer med symptom Medicinsk bedömning av symptom Kommentarer till symptomstudierna 5 5 5 6 8 9 9 Ny teknik Inledning Radiotelefonsystem Trådlös datorkommunikation Annan trådlös radioteknik Kommentar kring ny teknik 11 11 12 14 15 17 Sammanfattning av SSI rapporten Statiska fält ELF (extremt lågfrekventa) fält IF (intermediära frekvenser) fält RF (radiofrekventa) fält Utvärderingar 18 18 18 18 19 20 Sammanfattning av WHO Environmental Health Criteria dokument om ELF-fält Studerade utfall Övergripande bedömning Exponeringens förekomst Exponerings-responsmönster Riskbedömning Skyddande åtgärder 21 21 23 23 24 24 24 Sammanfattning av Mobile Telecommunications and Health Research Programme. Report 2007 25 Diskussion 26 Appendix 27 Referenser 29 2 Förord Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har av regeringen i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet. Uppdraget innebär att FAS, i samråd med forskningsaktörer och andra som FAS finner lämpligt, ska dokumentera och informera om kunskapsläget. Till detta uppdrag har en särskild arbetsgrupp under ledning av professor Anders Ahlbom anlitats. Arbetsgruppen har, förutom Anders Ahlbom bestått av professor Maria Feychting, överläkare, medicine doktor Lena Hillert och biträdande professor Yngve Hamnerius. FAS vill tacka arbetsgruppen för nedlagt arbete på att ta fram årets rapport, den femte i ordningen. FAS har valt att sedan 2003 årligen publicera en ny rapport. Avsikten är att varje år identifiera och diskutera aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter, varför fokus varierar från år till år. I årets rapport finns en redovisning och diskussion av aktuell forskning rörande symptom och relationen till exponering för elektromagnetiska fält. Eftersom den tekniska utvecklingen fortsätter att vara mycket snabb och elektromagnetiska fält förekommer i samband med allt fler tekniska tillämpningar innehåller rapporten även en genomgång av den betydelse aktuell teknik och teknisk utveckling kan ha för människan. Vidare innehåller rapporten sammanfattningar av slutsatserna i årsrapporten från Statens strålskyddsinstituts internationella expertgrupp samt från en WHO-rapport avseende hälsorisker relaterade till extremt lågfrekventa fält. Vidare innehåller rapporten information kring den nyligen utkomna rapporten från det engelska forskningsprogrammet Mobile Telecommunications and Health Research Programme (MTHR). Stockholm december 2007 Rune Åberg Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 3 Inledning Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har genom beslut av regeringen fått i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet och att regelbundet dokumentera och rapportera om kunskapsläget. För att genomföra detta uppdrag har FAS uppdragit åt professor Anders Ahlbom att leda en projektgrupp med uppgift att årligen framställa en rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom området. I projektgruppen ingår även professor Maria Feychting, IMM, Karolinska Institutet; överläkare, medicine doktor Lena Hillert, Centrum för folkhälsa, Stockholms läns landsting; samt biträdande professor Yngve Hamnerius, Chalmers Tekniska Högskola. Utgångspunkten för arbetet är två grundliga översiktsrapporter som presenterades år 2000, nämligen den svenska RALF-rapporten [Bergqvist, et al. 2000] och den engelska Stewartrapporten [IEGMP 2000]. Avsikten är att varje år identifiera och diskutera väsentliga aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter. Fokus kommer att variera från ett år till ett annat beroende på aktualitet. Projektgruppens första rapport utkom för fyra år sedan och var inriktad på forskning om radiofrekventa elektromagnetiska fält i relation till symptom [FAS 2004]. I den rapporten fanns också en sammanfattning av slutsatserna i SSI:s expertgrupps årsrapport för 2003 [IEGEMF 2005]. Följande års rapport fokuserade på kraftfrekventa fält i relation till symptom [FAS 2005]. Denna rapport innehöll också kommentarer med anledning av vissa nypublicerade resultat inom andra områden, nämligen de första resultatredovisningarna från den så kallade Interphone-studien. Tredje årets rapport hade en inriktning mot elektromagnetiska fält kring mobiltelefoni och redovisade både vissa resultat från WHO:s EMF-program och aktuella epidemiologiska och experimentella studier [FAS 2006]. I den rapporten sammanfattades också relevanta delar av en rapport från SSI:s vetenskapliga råd för EMF-frågor [IEGEMF 2006a]. Publicerade studier under 2006 visade att det tidigare observerade skiftet av fokus mot radiofrekventa fält bestod. Rapporten från 2006 hade därför en inriktning mot radiofrekventa fält som används för mobiltelefoni och självrapporterade besvär och psykomotoriska funktioner. Liksom i tidigare rapporter fanns också en sammanfattning av slutsatserna i årsrapporten från Statens strålskyddsinstituts internationella expertgrupp [IEGEMF 2006b]. Rapporten innehöll också sammanfattningar av en rapport från WHO [WHO 2006b] och av avsnitten om elöverkänslighet ur rapport från EU [SCENIHR 2006]. Föreliggande rapport är den femte i serien. I rapporten finns en redovisning och diskussion av aktuell forskning rörande symptom och relationen till exponering för elektromagnetiska fält (EMF). Eftersom den tekniska utvecklingen fortsätter att vara mycket snabb och elektromagnetiska fält förekommer i samband med alltfler tekniska tillämpningar har vi också inkluderat en genomgång av aktuell teknik och teknisk utveckling ur perspektivet vilken betydelse den kan ha för befolkningens exponering för EMF. Liksom tidigare finns en sammanfattning av årets rapport från SSI:s (statens strålskyddsinstitut) vetenskapliga råd för EMF. Rapporten innehåller också en sammanfattning av en internationell utvärdering av hälsorisker relaterade till ELF (extremt lågfrekventa) fält från WHO som presenterats under året. Rapporten kommenterar också en nyutkommen rapport från det engelska forskningsprogrammet MTHR. 4 Föregående års rapport innehöll för första gången ett metodologiskt appendix där arbetsgruppen redovisade den metodik som använts. Detta gäller metod vid val av rapporter att kommentera och metod vid granskningen av forskningsrapporterna och även sammanvägningen av resultaten. Detta appendix inkluderas också i detta års rapport. Symptomstudier EMF och symptom Den tidigare noterade trenden av ett skifte av fokus från lågfrekventa fält till radiofrekventa fält kvarstår för frågeställningar avseende symptom och elektromagnetiska fält (EMF). Vissa undantag kan dock noteras. Från länder där denna frågeställning tidigare inte studerats i större omfattning har flera tvärsnittsstudier av symptom/ elöverkänslighet utan avgränsning till specifika frekvensområden rapporterats. Liksom detta tidigare noterade skifte från lågfrekventa fält till den nyare exponeringssituation för radiofrekventa fält, som GSM mobiltelefonin inneburit, kan ett nytt skifte mot senare introducerad ny teknik (t.ex. UMTS, TETRA) nu skönjas. Epidemiologiska studier av symptom En engelsk forskargrupp [Eltiti, et al. 2007b] använde ett nytt validerat frågeformulär för att kartlägga symptom som av drabbade individer kopplades till exponering för elektromagnetiska fält. Frågeformuläret testades först i en mindre pilotstudie för att därefter sändas ut till 20 000 personer (utvalda från röstlängder) i sydöstra England. Cirka 3 600 personer besvarade enkäten. Forskargruppen definierade tre kriterier för att identifiera personer med elöverkänslighet: 1) summa av symptompoäng mer än 26 (baserat på högsta kvartilen i befolkningsstudien), 2) individen attribuerar symptomen till exponering för utrustning som genererar elektromagnetiska fält och 3) aktuella symptom kan inte förklaras av kronisk sjukdom. Baserat på dessa kriterier uppskattades 4 procent av de svarande som elöverkänsliga. Vid analys av symptomgrad för åtta identifierade delskalor (neurovegetativa symptom, hudsymptom, symptom från öra, huvudvärk, hjärt- och luftvägssymptom, förkylningssymptom, symptom från rörelseorgan och allergisymptom) uppvisade en grupp elöverkänsliga signifikant högre symptomgrad i samtliga skalor. Även i en tidigare befolkningsbaserad studie i Sverige rapporterade gruppen som angett att de var överkänsliga för elektromagnetiska fält mer frekventa besvär av alla efterfrågade symptom jämfört med övriga svarande [Hillert, et al. 2002]. I en schweizisk studie genomfördes telefonintervjuer med 2 048 personer över 14 år [Schreier, et al. 2006]. Studiegruppen var rekryterad genom ett slumpmässigt urval av hushåll ur telefonkataloger. I de fall det fanns flera personer över 14 år i hushållet valdes den person som senast fyllt år ut för intervju. De intervjuade tillfrågades om symptom attribuerade till olika miljöfaktorer (varav EMF var en faktor) samt riskperception avseende hälsoeffekter för 12 miljöfaktorer (varav 5 faktorer var källor för EMF). Personer klassificerades som elöverkänsliga om de rapporterade att de vid tiden för intervjun eller tidigare upplevt besvär som utlösts av EMF. Prevalensen av elöverkänslighet bedömdes utifrån detta till 5 procent. De vanligaste rapporterade 5 besvären i denna grupp var sömnproblem (43 %) och huvudvärk (34 %). Kraftledningar respektive mobiltelefoner var de vanligaste rapporterade besvärsutlösande faktorerna. Avseende oro för hälsorisker i hela studiegruppen var dock oron större för basstationer än egen användning av mobiltelefon. En enkätstudie i Iran undersökte förekomst av symptom hos 518 universitetsstudenter [Mortazavi, et al. 2007]. De vanligaste symptomen var huvudvärk (53,5 % av de svarande), trötthet (35,6 %), koncentrationssvårigheter (32,5 %) och yrsel (30,4 %). Bildskärmsarbete (katodstråleskärmar) eller mobiltelefonanvändning var inte associerat med ökad förekomst av något symptom. För trådlösa telefoner (DECT) noterades ett samband med koncentrationssvårigheter, men om hänsyn togs till fördelning av kön i grupperna var det inte någon skillnad mellan användare av trådlösa telefoner och övriga personer. Det fanns inte heller något samband mellan hur mycket dessa olika tekniker användes och symptomrapportering. Enkäten inkluderade inte någon fråga om vad de svarande trodde symptomen utlöstes av. Författarna påpekar att resultaten är av intresse inte minst på grund av att hälsoeffekter av EMF och elöverkänslighet är relativt lite uppmärksammat och okända i Iran. I en egyptisk studie jämfördes symptomrapportering för 85 personer som bodde nära den första basstation i Shebin El-Kom City och 80 personer som arbetade 2 km från denna basstation [Abdel-Rassoul, et al. 2007]. Grupperna var jämförbara avseende kön, ålder, utbildningsnivå, rökvanor och andel mobiltelefonanvändare. Studien inkluderade en skriftlig enkät, klinisk undersökning och neurokognitiva tester. Personer som bodde nära basstationen rapporterade mer symptom (huvudvärk, minnesproblem, yrsel, tremor och depressiva symptom) än den grupp intervjuade som bodde längre ifrån basstation. Neurokognitiva test indikerade såväl sämre som bättre funktionsförmåga i gruppen boende nära basstation. Denna studie har många problem gemensamt med de studier som diskuterades i förra årsrapporten avseende symptom och basstationer (bl.a. bristande information om verklig exponering och selektion av deltagare). Detta gör att ett samband mellan exponering för radiofrekventa fält (RF) och observerade skillnader mellan grupperna inte kan bedömas. Experimentella studier av symptom Tre studier har undersökt en eventuell akut påverkan på upplevda symptom av RF. I en norsk studie deltog personer som rapporterade att de upplevt huvudvärk eller obehag i huvudet i samband med mobiltelefonerande men inte några besvär kopplade till annan elektrisk utrustning [Oftedal, et al. 2007]. Sjutton personer som upplevde att en öppen testsituation (där deltagarna visste att de var exponerade) utlöst besvär deltog i en dubbelblind provaktionsstudie. Exponeringen varade i 30 minuter (SAR 0,8 W/kg, 902,4 MHz; antenn placerad 8,5 cm från huvudet). Samma individer exponerades för såväl RF som blindexponering och sammanlagt genomfördes 65 sådana par av exponeringar. En individ kunde som mest medverka i fyra par exponeringssessioner. Inget samband observerades mellan RF och rapporterad huvudvärk eller fysiologiska mätresultat (hjärtfrekvens och blodtryck). Även en engelsk studie inkluderade såväl en öppen test som en dubbelblind test av reaktioner till följd av exponering för radiofrekventa fält från en basstationsantenn [Eltiti, et al. 2007a]. Exponeringen bestod dels av en kombinerad GSM signal av både 886,8/888,8 MHz och 1877/1879 MHz och dels av en UMTS signal på 2020 MHz. 6 Antennen var placerad 5 meter från deltagarna. För både GSM och UMTS signalerna var strålningstätheten 10mW/m2 där deltagarna satt. Femtiosex personer med självrapporterad elöverkänslighet (framförallt för strålning från mobiltelefoner eller basstationer) och 120 kontrollpersoner deltog. Tolv elöverkänsliga och fem kontrollpersoner avbröt medverkan efter det öppna testet. Välbefinnande, symptom (57 symptom), pulsvåg, hjärtfrekvens och hudkonduktans (hur huden leder elektricitet) registrerades. I det öppna testet rapporterade den elöverkänsliga gruppen mer symptom och lägre välbefinnande (ökad grad av ångest/oro, mer spända, uppvarvade, mindre avslappnade, ökad upplevelse av obehag, men inte mer trötthet) under exponering för såväl GSM som UMTS jämfört med när ingen exponering förelåg. Under de dubbelblinda testerna observerades inget samband mellan exponering och symptom i någon av grupperna. Under UMTS exponering rapporterade den elöverkänsliga gruppen att de kände sig mer uppvarvade (arousal) men inte i övrigt något minskat välbefinnande. Mer ingående analyser av resultaten indikerade att skillnaden i arousal troligen var kopplad till vilken ordning som de olika exponeringarna genomförts. De fysiologiska mätresultaten uppvisade ingen skillnad mellan de olika exponeringsbetingelserna. En svensk studie hade jämfört med övriga studier en relativt lång exponeringstid, 3 timmar [Hillert, et al. 2007]. Liksom i den norska studien användes i denna studie en antenn för exponering för att täcka in samtliga områden i hjärnan som olika telefonmodeller kan komma att exponera (SAR 1,4 W/kg, 884 MHz). Sjuttioen personer, 18–45 år, deltog i den dubbelblinda provokationsstudien. Trettioåtta av deltagarna var rekryterade utifrån sin tidigare erfarenhet att mobiltelefonerande utlöste huvudvärk, yrsel eller andra symptom från huvudet (men inga symptom attribuerade till annan elektrisk utrustning). Enbart värmekänsla var inte tillräckligt för att klassificeras till symptomgruppen. Efter knappt tre timmars exponering rapporterade fler huvudvärk under RF-exponering jämfört med då ingen exponering för RF förekom och graden av huvudvärk var också högre. Hänsyn togs vid analyserna till i vilken ordning personerna exponerats för de båda betingelserna. Det fanns en signifikant interaktion med grupptillhörighet och exponering, skillnaden mellan de båda exponeringarna kunde framförallt förklaras av en skillnad i kontrollgruppen. Detta resultat gick emot studiens hypotes att symptomgruppen skulle uppvisa kraftigare reaktioner. Då graden av huvudvärk generellt var relativt låg kan bristen på ökning i den symptomrapporterande gruppen inte förklaras av att gruppen redan före exponering rapporterade maximal huvudvärk. Förmågan att känna av och kunna avgöra när exponering för RF förekommer har undersökts i fyra studier. Kwon och medarbetare undersökte 84 friska försökspersoner i en finsk provokationsstudie [Kwon, et al. 2007]. Sex personer som skattade sin känslighet för elektromagnetiska fält från mobiltelefoner till 4 eller 5 på en femgradig skala klassades som känsliga. Exponeringen kom från en mobiltelefon placerad i användarposition vid den sida av huvudet som deltagaren rapporterade som den mest känsliga för strålning alternativt den sida som deltagaren använde mobiltelefonen mest vid (om de ej upplevde sig känsliga för strålning). Två testsituationer undersöktes. I den första måste deltagarna rapportera om de trodde att de exponerats för RF (SAR 1,2 W/kg, 902 MHz) eller ej. Exponeringarna varade i 5 sekunder och var av tre slag: varierande på och av, alltid på respektive alltid av. Nästa exponering startade 1 sekund efter att svar avseende exponeringsförhållande angetts genom musklickning på dataskärm. I den andra testsituationen skulle deltagarna rapportera om de trodde att 7 exponeringen ökat eller minskat. Även här kunde exponeringsbetingelserna vara av tre slag: 1) två omedelbart på varandra följande perioder om 2,5 sekunder med varierande ordning för av och påslagen exponering, 2) konstant på under 5 sekunder eller 3) konstant av under 5 sekunder. Etthundra tester utfördes med respektive betingelse under respektive test, dvs. sammanlagt 600 tester. Ett pris utlovades till den person som hade mer än 75 % rätt avseende samtliga svar. Deltagarna kunde dock inte bättre än slumpen avgöra exponeringsförhållandena och inte någon av deltagarna vann priset. De två deltagare som uppvisade de bästa testresultaten testades om efter en månad. Vid den förnyade testen var deras resultat inte bättre än vad som kunde förväntas av slumpen (runt 50 % rätt svar). Ingen av dessa två deltagare var klassade som känslig för EMF från mobiltelefoner. De sex deltagare som skattat att de var känsliga för EMF uppvisade inte bättre resultat än övriga deltagare. Den deltagare som skattat sin känslighet högst kritiserade studiedesignen och erbjöds att göra om testet med (på hans önskan) längre pauser mellan exponeringarna (10, 15 respektive 30 sekunder). Denne deltagares resultat förbättrades dock inte efter denna ändring av testsituationen, och inte heller efter att exponeringen efter hans godkännande ökat till SAR 5,15 W/kg. I de båda studierna av Eltiti och medarbetare respektive Hillert och medarbetare som beskrivs ovan kunde varken deltagarna som upplevt besvär vid mobiltelefonerande eller kontrollgrupperna bättre än slumpen avgöra exponeringsförhållandena. I en mindre engelsk studie med 9 personer som upplevt symptom (som huvudvärk, yrsel, illamående) i samband med extensivare mobiltelefonerande och 21 kontrollpersoner undersöktes effekter på hörsel- och balansorgan [Bamiou, et al. 2007]. Ingen effekt observerades avseende hörsel- och balansorgan och deltagarna kunde inte heller bättre än slumpen avgöra när de var exponerade för RF från en mobiltelefon (SAR 10g 1,3 W/kg, 882 MHz; 30 minuters exponeringstid). Det var inte heller någon skillnad mellan grupperna i antalet korrekta svar. Det fanns en trend att den symptomrapporterande gruppen talade mer i mobiltelefon (längre tid för genomsnittssamtal respektive längsta samtal), vilket även noterades i studien av Hillert och medarbetare [Hillert, et al. 2007]. Neurofysiologiska reaktioner hos personer med symptom Landgrebe och medarbetare (2007) undersökte en eventuell obalans i nervsystemet i tre grupper, en elöverkänslig grupp (23 personer) och två kontrollgrupper [Landgrebe, et al. 2007]. Kontrollgrupperna var utvalda så att den ena representerade den tiondel med högsta symptomrapportering (23 personer) och den andra den tiondel med lägst symptomrapportering (26 personer) i en tidigare enkätstudie. Deltagarna undersöktes med transkraniell magnetisk stimulering (TMS), som kan utlösa såväl hämning som retning av nervceller i hjärnan. Med hjälp av ett magnetfält stimuleras centrum för kroppsrörelse i hjärnan och muskelsvar registreras från motsvarande kroppsdel (här höger lillfinger). Den elöverkänsliga gruppen skiljde sig signifikant från de båda kontrollgrupperna avseende resultaten i en av testerna (intrakortikal facilitering). Studien är en pilotstudie och dess explorativa karaktär gjorde att författarna valde att inte korrigera för multipla tester. Hypotestestande studier är därför motiverade innan säkra slutsatser kan dras. Författarna diskuterar att resultatet i studien kan vara i överensstämmelse med tidigare observationer av avvikelser i autonoma nervsystemet hos personer som rapporterar elöverkänslighet. Fynden skulle kunna tyda på en 8 bristande adaptiv förmåga med ökad sårbarhet för olika stressorer, vilket teoretiskt sett skulle kunna inkludera även elektromagnetiska fält. Perceptionen av lågfrekventa elektriska fält är i princip avhängigt av de laddningar och strömmar som induceras på hudytan. Denna perceptionsförmåga uppvisar stora variationer mellan olika individer. Schröttner och medarbetare (2007) har undersökt perceptionströsklar för 50 Hz elektrisk ström för tre grupper elöverkänsliga [Schrottner, et al. 2007]. Grupp 1 var medlemmar i en patientförening för elöverkänsliga, grupp 2 var rekryterad genom annons i tidning (deltagarna attribuerade symptom till elektrisk utrustning som inte var ljuskällor) och grupp 3 bestod av en grupp som kopplade sömnproblem till exponering för radiofrekventa fält. Resultaten jämfördes med perceptionströsklar hos en grupp som var representativ för den allmänna befolkningen. Resultaten visade att perceptionströsklarna i grupp 2 och 3 skiljde sig från gruppen som rekryterats från den allmänna befolkningen. Besvärsgrupperna hade lägre perceptionströsklar, dvs. upplevde en sensation vid lägre strömstyrka. Noteras bör att resultaten från de olika grupperna uppvisade en stor överlappning. Även dessa fynd stöder tidigare observationer av fysiologiska avvikelser hos elöverkänsliga och studien kan inte tolkas som ett stöd för ett orsakssamband mellan elektromagnetiska fält och symptom. Medicinsk bedömning av symptom I en schweizisk studie intervjuades 342 allmänläkare [Huss and Röösli 2007]. Bortfallet var 72 %. Sextionio procent av allmänläkarna hade haft minst en patient som sökt för besvär kopplade till EMF. Antalet konsultationer var högre hos de allmänläkare som även var certifierade i någon form av komplementärmedicin. De vanligaste orsakerna till att patienterna sökte var sömnproblem, huvudvärk och trötthet. Basstationer för mobiltelefoni, kraftledningar och egen användning av mobiltelefoner var de vanligaste utpekade besvärsutlösande faktorerna. I drygt hälften av fallen bedömde de intervjuade läkarna att ett samband mellan besvär och utpekade faktorer var rimligt, men någon tydlig kombination av symptom och EMF exponering framkom inte. Bedömningen att ett samband kunde var rimligt tycktes baseras på förebyggande strategi i en situation av vetenskaplig osäkerhet. Dessa resultat kan jämföras med de som Leitgeb och medarbetare rapporterade från en enkätstudie 2003 bland österrikiska allmänläkare [Leitgeb, et al. 2005]. Fyrtionio procent av 400 läkare besvarade enkäten. Nittiofem procent av läkarna rapporterade att de till viss del eller helt säkert trodde att elektromagnetiska fält i den allmänna miljön (”electromagnetic pollution”) skulle kunna påverka hälsan. Mer än hälften (61 %) hade kopplat symptom till ”electromagnetic pollution”. Kunskapen om elektromagnetiska fält var låg och läkarna önskade mer information som vägledning i deras arbete. Kommentarer till symptomstudierna Andelen personer som rapporterar symptom som de attribuerar till exponering för elektromagnetiska fält eller upplever som elöverkänslighet är inte försumbar. Prevalensen har skattats till 1,5 % i Sverige [Hillert, et al. 2002], 3 % i Kalifornien [Levallois, et al. 2002], 4 % i England [Eltiti, et al. 2007b] och 5 % i Schweiz [Schreier, et al. 2006]. Någon specifik symptomprofil har inte identifierats. Enkätstudier av läkares uppfattning om hälsorisker och kunskap om elektromagnetiska fält har visat att det finns ett behov av lättillgänglig balanserad information om EMF till 9 läkare och råd för handläggning av patienter som kopplar sina besvär till EMF. Hur svenska läkare idag bedömer eventuella samband mellan symptom och EMF/RF är inte känt. Under det senaste året har tre experimentella studier som undersökt ett eventuellt samband mellan symptom och RF publicerats. I två av dessa studier ingick enbart personer som upplevt symptom i samband med mobiltelefonerande och inte symptom kopplade till andra källor till elektromagnetiska fält [Hillert, et al. 2007; Oftedal, et al. 2007]. I fyra studier har deltagarnas förmåga att korrekt avgöra när de varit exponerade för radiofrekventa fält undersökts. Den sammantagna bilden ger inte stöd för att RF skulle utlösa besvär eller att deltagarna (oavsett rapporterad känslighet för RF eller ej) skulle korrekt kunna känna av när de exponerats. Det finns dock en indikation att deltagare som rapporterat mobiltelefonrelaterade besvär använder mobiltelefonen mer än besvärsfria deltagare. Detta tyder på att personer som har upplevt så svåra besvär att de mer eller mindre helt undviker att använda mobiltelefon inte ingått i dessa studier i någon större omfattning. Viss försiktighet är därför motiverad avseende generalisering av resultaten till denna grupp. Orsaken till den observerade kopplingen mellan besvär och större användning av mobiltelefon är okänd. Ett samband mellan samtalstid och symptomrapportering har även observerats i epidemiologiska studier av mobiltelefonanvändare [Sandstrom, et al. 2001]. Det senaste årets studier har således, liksom tidigare studier inte gett något stöd för hypotesen att personer som rapporterar elöverkänslighet eller besvär relaterade till mobiltelefoni har en ökad känslighet för EMF (RF). Däremot har nya studier i linje med tidigare studier påvisat avvikande reaktioner i autonoma nervsystemet för dessa besvärsgrupper. Vi vet idag mycket lite om kunskapen om dessa besvärsbilder bland svenska läkare och hur sjukvården bemöter dessa patienter. 10 Ny teknik Inledning År 1981 introducerades den första generationens mobiltelefoni NMT i Norden, sedan dess har en rad nya trådlösa kommunikationstekniker introducerats. De första handhållna mobiltelefonerna kom 1987. Andra och tredje generationens mobiltelefoni, GSM och UMTS, har fått en spridning så att mobiltelefoner finns praktiskt taget i var mans hand. Parallellt med telefoni har trådlös teknik introducerats för datakommunikation (WLAN), mellan apparater (Bluetooth) för fjärrstyrning och övervakning. Trådlös kommunikation använder vanligen elektromagnetiska fält i radiofrekvensområdet. I figur 1 visas det elektromagnetiska spektrumet för frekvenser från statiska fält till gammastrålning. I Sverige regleras användning av spektrumet av Post & telestyrelsen, PTS [PTS 1998] som fördelar frekvenser från 0 till 116 GHz. Figur 1. Det elektromagnetiska spektrumet,[Trulsson 2003]. Den naturliga bakgrundsstrålningen i radiofrekvensområdet är mycket låg. Detta är en förutsättning för kommunikation på långt håll som sattelitteve, där sändaren är 36 000 km bort men ändå ger en bra tevebild trots att sändarens uteffekt endast är något tiotal watt. SSI [SSI 2002] har givit ut riktlinjer för allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält. EU [EU 2004] antog ett direktiv om gränsvärden för exponering i arbetslivet som var planerade att träda i kraft under 2008, direktivets ikraftträdande har skjutits upp till 2012 efter kritik att det bland annat skulle begränsa medicinsk behandling vid magnetresonansundersökningar [EU 2007]. 11 Människors exponering för radiofrekventa fält från kommunikationsutrustning är främst beroende av avståndet och uteffekten. Den normala exponeringsnivån från basstationer för mobiltelefoni, radio- och tevesändare är en tusendel till en hundratusendel av SSI:s riktlinjer, Uddmar [Uddmar 1999], Trulsson [Trulsson 2004]. Exponeringen från en GSM telefon som sänder med full effekt och hålls mot örat kan däremot, för vissa telefonmodeller, uppgå till mer än 50 % av SSI:s riktlinjer [Anger 2002]. Vid bedömning av akut exponering är det därför sändare som används nära kroppen, som mobiltelefoner som hålls mot huvudet eller en bärbar dator med trådlös datakommunikation som hålls i knäet, som är de viktigaste källorna. Exponeringen avtar mycket snabbt med avståndet till sändaren, i figur 2 visas att effekttätheten avtar som avståndet i kvadrat från en rundstrålande antenn. Figur 2. Effekttätheten från en 1 W sändare med en rundstrålande antenn. Kurvan visar effektäthetens snabba avståndsavtagande. Nivån på 1 m:s avstånd är en tiondel av nivån vid 0,3 m. På 3 m:s avstånd har nivån minskat ytterligare en faktor 10, från Uddmar [Uddmar 1999]. SSI:s riktvärde för frekvenser över 2 GHz är 10 W/m2. I detta avsnitt ges en kortfattad översikt av uteffekter och använda frekvensband för radiotekniker som används i Sverige idag. Radiotelefonsystem I radiotelefonsystem kommunicerar normalt handenheter med basstationer. Basstationer för mobiltelefoni har en typisk uteffekt på 5–20 W per kanal, vilket ger en total uteffekt för en basstation på något hundratal watt. Basstationer för trådlös telefoni har en medeluteffekt på 0,01–0,1 W. En översikt över använda frekvenser för upplänk (telefon–basstation) och nedlänk (basstation–telefon) samt uteffekter för mobiltelefoni (NMT, GSM och UMTS) samt trådlösa telefonisystem (CT1 och DECT) redovisas i tabell 1. 12 Tabell 1. Frekvensområden för olika system Frekvens (MHz) för: Upplänk Analoga system NMT 450 NMT 900 CT1 453-457,5 890-892 914-915 GSM 900 890-914 Digitala system GSM 1800 DECT 1710-1785 1880-1900 UMTS 1920-1980 Nedlänk 463-467,5 935-959 1805-1880 1880-1900 2110-2170 935-937 959-960 Följande gäller för handenheterna Maximal uteffekt 1) Medeleffekt 2) 15 W 1W 0,01 W 2W 1W 0,25 W 0,25 W 3) 1,5 eller 15 W 0,1 eller 1W 0,01 W 0,00040,25 W 0,00010,125 W 0,01 W < 0,00001– 0,25 W 1) För transmission som sker pulsat gäller detta i själva pulsen. 2) För digitala system som sänder informationen i pulser (tidsluckor) är medeleffekten alltid lägre än maxeffekten. För system med nedreglering bestäms den reella nivån av basstationen. I tabellen anges då variationsbredden, d.v.s. lägsta och högsta värdet på medeleffekten. 3) Andra effektnivåer förekommer. För de system som sänder pulsad information från mobiltelefonerna (GSM, DECT) måste man skilja på den maximala uteffekten (i pulsen) och den genomsnittliga effekten. För GSM är den genomsnittliga effekten 1/8 av pulseffekten, medan för DECT är den 1/24-del. GSM- och UMTS-mobiltelefoners uteffekt beror på hur bra kommunikationen med basstationen är. Befinner man sig långt från basstationen sänder telefonen med högre effekt än i ett område där det är tätt mellan basstationerna, som i en citykärna. Lönn m.fl. [Lonn, et al. 2004] har registrerat uteffekten för GSM-telefoner i olika miljöer. På landsbygden varierade medianvärdet för medeleffekten, beroende på tid på dygnet, mellan 160–250 mW, motsvarande nivåer registrerade i citymiljö var 10–25 mW. Som framgår av tabell 1 är den maximala medeleffekten för GSM900 och UMTS lika stor, vid verklig användning ger UMTS-telefonen klart lägre exponering. Persson m.fl. [Persson, et al. 2005] uppmätte för talsamtal en medeluteffekt under 0,01 mW i urbana områden, på landsbygd låg nivåerna under 1 mW i mer än 90 procent av registreringarna. För videosamtal låg nivåerna ungefär 4 gånger högre. Den maximala uteffekten 250 mW registrerades aldrig. Ett nytt radiokommunikationssystem RAKEL (Radio Kommunikation för Effektiv Ledning) som i första hand kommer att användas av skydds- och säkerhetsmyndigheter som polisen, kustbevakningen, kommunal räddningstjänst och försvarsmakten började införas i Sverige 2006. Systemet bygger på radiotekniken TETRA (Terrestial Trunked Radio), kortfattat kan tekniken beskrivas som en blandning mellan mobiltelefoni (GSM) och privatradio. Systemet arbetar i frekvensområdet 380–395 MHz. RAKEL-systemet består dels av fasta delar som antenner, basstationer och växlar, dels av mobilstationer som är användarnas utrustning. I viloläge eller vid mottagning är strålningen från användarnas mobilstationer mycket låg. Vid sändning är uteffekten cirka 1 W för handburna mobilstationer och cirka 3 W för fordonsmonterade. RAKEL har även en funktion som kontinuerligt reglerar mobilstationers uteffekt till den lägsta nivå som behövs för att ha förbindelse med basstationen, SSI [SSI 2007]. 13 Trådlös datorkommunikation Datorer kan vara förbundna via ett lokalt nät, LAN (Local Area Network). Detta LAN kan vara anslutet till andra nät, t.ex. Internet. Ett LAN förbinder datorerna via kablar. Ett WLAN (Wireless LAN) är ett trådlöst datanät där kommunikationen sker via radiovågor. Både LAN och WLAN standardiseras av IEEE (The Institute of Electrical and Electronics Engineers). För ett WLAN definierar IEEE två viktiga enheter, en trådlös klient vilket vanligen är en PC utrustad med ett trådlöst kommunikationskort samt accesspunkt som fungerar som en brygga mellan det trådlösa och trådbundna nätet. En accesspunkt motsvaras av en basstation vid mobiltelefoni. WLAN-utrustning (både accesspunkter och trådlösa klienter) avger elektromagnetiska fält. Ur exponeringssynpunkt har WLAN stora likheter med mobiltelefonsystem. Båda avger mikrovågsstrålning, mobiltelefonbasstationer har normalt högre uteffekt än accesspunkter, å andra sidan är basstationer oftast placerade utomhus medan accesspunkter normalt placeras inomhus. Mobiltelefoner och trådlösa klienter har jämförbara uteffekter. WLAN använder frekvenser i 2400 MHz-bandet (Standarderna IEEE 802.11b g och n) eller frekvenser i ett band vid 5,1 GHz (IEEE 802.11a). Den maximala uteffekten för olika källor regleras av nationella organ. Europeiska regulatorer kräver att EIRP (Equivalent Isotropic Radiated Power) är max 100 mW i 2,4 GHz-bandet. Med detta menas att uteffekten multiplicerat med antennförstärkningen skall vara under begränsningen. Om exempelvis en antenn med en antennförstärkning på 2 gånger används är en uteffekt på 50 mW tillåten. I oktober 2003 öppnade PTS ett licensfritt band för IEEE 802.11a användning. För frekvensbandet 5150–5350 MHz är EIRP begränsad till 200 mW. Endast inomhusanvändning är tillåten i detta band. I bandet 5470–5725 MHz är EIRP begränsad till 1 W [PTS 2003]. Myhr [Myhr 2004] genomförde en mätning av exponeringen från en accesspunkt som sände 100 mW i ett öppet kontorslandskap, han erhöll ett medelavståndsavtagande på avståndet upphöjt till 2,2 jämfört med det teoretiska 2,0 för fri rymd, se figur 3. Figur 3. Mätning av effekttätheten som funktion av avståndet från en accesspunkt i ett öppet kontorslandskap [Myhr 2004]. Om det finns väggar som hinder blir avståndsavtagandet mycket snabbare. Vid mätningarna var alla mätvärden med god marginal under SSI:s referensvärde på 10 W/m2. 14 Precis som för mobiltelefoni kan den högsta exponeringen förväntas från den källa som är närmast, oftast den egna datorns sändarkort. Förutom WLAN används mobiltelefoni för trådlös datorkommunikation, antingen via en mobiltelefon eller ett separat instickskort eller en sändare ansluten via datorns USB-port. Så kallade 3G-modem som använder sig av UMTS-teknik har fått en omfattande användning, då de tillåter högre bandbredder än tidigare mobiltelefonitekniker. Frekvensband och uteffekter är samma som för mobiltelefoni. WIMAX (Worldwide Interoperability for Microwave Access) är ytterligare en teknik som används för trådlös dataöverföring. I dagsläget är tekniken byggd för att kunna ge bredband till fasta mottagarplatser genom att användaren på sin fastighet placerar en antenn som riktas mot WIMAX-basstationen. Räckvidden är upp till 30 km vid fri sikt. Frekvensen som WIMAX använder är runt 3,5 GHz. WIMAX-basstationens antenner sänder med styrkan 0,63 watt och klientens antenn sänder med upp till 0,1 watt. Det kan jämföras med att en mobiltelefon sänder med upp till 0,25 watt eller en UMTS-basstation med 2-20 watt. Försökssändningar för WIMAX har även utförts på 10 GHz-bandet i Sverige. Annan trådlös radioteknik Bluetooth är en radioteknik som används för kommunikation mellan apparater som t.ex. mobiltelefon till handsfree, dator till mobiltelefon, dator till möss eller tangentbord. Bluetooth-standarden definierar tre effektklasser, I, II och III se tabell 2. I klass I är effektreglering obligatorisk medan den är valfri i de lägre effektklasserna. Effektklass max. uteffekt Effektreglering I 100 mW ja, i steg på 2 och 8 dB II 2,5 mW Möjlig, valfri III 1 mW Möjlig, valfri Tabell 2. Blutoothstandarden har definierat 3 effektklasser. Bluetooth använder 79 stycken 1 MHz kanaler mellan 2402 till 2481 MHz, i figur 4 visas en jämförelse mellan Bluetooth och WLAN kanaler som använder samma frekvensområde. Som framgår av figuren använder Bluetooth mycket mindre bandbredd än WLAN, vilket gör att överföringskapaciteten är mer begränsad. 15 Figur 4. Jämförelse mellan Bluetooth och IEEE 802.11 WLAN-kanaler. Ett Bluetoothsystem består av en ”master” och en eller flera ”slaves”. I fallet mobiltelefon med Bluetoothheadset är telefonen alltid master och headsetet slave. För att minimera störningar sker kommunikationen med normalt 1 600 frekvenshopp per sekund. Hoppen sker via en så kallad ”hopping sequence” mellan de 79 möjliga kanalerna. Kommunikationen använder TDD (time domain division) vilket innebär att mastern sänder ett meddelandepaket varefter en slave sänder ett paket osv. För att minska exponeringen från mobiltelefoner rekommenderas att man skall använda handsfreeutrustning. Både trådbundna och Bluetoothanslutna headset innebär en reduktion av exponeringen. Bluetoothheadset är normalt klass II vilket innebär en maxuteffekt på 2,5 mW, på grund av att headsetet endast sänder i tidsluckor blir medeluteffekten mindre än 1 mW. Vid användning av sladdanslutna headset läcker mikrovågsstrålning från mobilen via sladden så att exponeringen i huvudet blir av samma storleksordning som för ett Bluetoothheadset [Bit-Babik, et al. 2003; Porter, et al. 2004]. Tekniker för att på avstånd identifiera föremål används inom handel och varutransporter, för biltullar, biljettsystem, låssystem mm. Dessa benämns RFID (Radio Frequency Identification Device). Det finns över 140 olika ISO standarder för RFID. Det finns RFID-system som arbetar vid lågfrekvens (kHz-området) samt i ett flertal radiofrekvensband se tabell 3. I tabellen anges den tillåtna uteffekten i respektive band, i frekvensbandet 13,5 MHz är begränsningen ej given i uteffekt utan i en maximal fältstyrka uppmätt på avståndet 10 m. Vid RFID har det som skall identifieras antingen passiv eller aktiv bricka som förs i närheten av en läsare, t.ex. en biljett som förs mot en biljettläsare. I fallet passiv bricka är det endast läsaren som sänder ut ett elektromagnetiskt fält, den passiva brickan strömförsörjs via läsarens fält och sänder tillbaka en signal till läsaren. Aktiva brickor har egen strömförsörjning via inbyggt batteri och sänder ut signaler på egen hand. 16 Frekvensband 13.553 - 13.567 MHz 433.79 - 434.79 MHz 866 - 869 MHz 920 - 925 MHz 2.4000 - 2.4835 GHz Max Uteffekt < 94 dBµV/m at 10 m < 10 mW EIRP < 500 mW EIRP < 500 mW EIRP (i vissa fall< 2000 mW ERP) < 100 mW EIRP Tabell 3. Använda radiofrekvensband för RFID samt begränsning för utsänd effekt. Frekvensbandet 43–434 MHz används även för fjärrstyrning, av t.ex. lås i bilar. Kommentarer kring ny teknik Detta är en kort redogörelse för tekniker som redan används. Det är ingen fullständig redogörelse, det finns ytterligare tekniker som håller på att införas som Ultra Wideband (UWB), trådlös USB, WiBro (Wireless Broadband), ZigBee (IEEE 802.15.4) etc, men det skulle föra för långt att behandla alla tekniker. Ur exponeringssynpunkt är de olika teknikerna ganska lika. För handhållna enheter handlar det om uteffekter på upp till 1 W som emitteras på olika frekvenser mellan 10 MHz – 10 GHz. Vissa system, som mobiltelefoni, använder fasta basstationer som kan ha sammanlagda uteffekter upp till några hundra watt. Dessa är dock sällan riktigt nära människor varför exponeringen normalt blir lägre än från de handhållna enheterna om de hålls mot kroppen. En skillnad är att de handhållna enheterna normalt endast är aktiva vid kommunikation medan mobiltelefonbasstationer och WLAN-accesspunkter normalt sänder ut någon signal hela tiden. Implanterade medicinsk utrustning som pacemakers, kan under vissa omständigheter störas av yttre elektromagnetiska fält. Det finns studier av störningar från mobiltelefoner. I en tysk studie undersöktes störkänsligheten hos 231 olika pacemakermodeller från 20 tillverkare när de exponerades för mobiltelefoner vid 450 MHz, (analog), GSM 900 (900 MHz, digital pulsad) och GSM 1800 (1800 MHz, digital pulsad), [Irnich, et al. 1998]. Av de 231 modellerna påverkades 103 (44,6 %) av antingen 450 MHz (30,7 %) eller 900 MHz (34,2 %) exponering. Alla modeller var immuna mot GSM 1800 exponering. Alla modeller fungerade normalt när exponeringen hade avslutats. Störkänsligheten var mycket avståndsberoende, ingen modell stördes från GSM-telefoner ifall avståndet var större än 20 cm. För 450 MHz var motsvarande avstånd 40 cm. 17 Sammanfattning av SSI rapporten Statiska fält Exponering för mycket högre statiska magnetiska fält än det jordmagnetiska fältet förekommer i anslutning till industriella och vetenskapliga likströmsanläggningar, t.ex. vid svetsningsutrustning och partikelacceleratorer. Den huvudsakliga källan till exponering för starka statiska magnetiska fält (> 1T) är dock användning av magnetkameror inom sjukvården. Rörelser i sådana fält leder till induktion av elektriska fält i kroppen och även till yrsel hos en del exponerade; tröskeln för detta varierar dock avsevärt inom befolkningen. Nyligen publicerade studier på frivilliga försökspersoner bekräftar dessa effekter och har också beskrivit effekter på synen efter huvudrörelser i starka statiska magnetfält. ELF (extremt lågfrekventa) fält Cellstudier Ett flertal nypublicerade cellstudier har funnit effekter vid exponeringsnivåer omkring 1 mT. Dessa nivåer är omkring 1 000 gånger högre än de exponeringsnivåer som förekommer i den allmänna miljön där fälten som regel är under 1 μT. Dos-responssambanden för dessa effekter liksom mekanismerna bakom dem är inte kända och det är därför inte möjligt att dra slutsatser om vilken relevans dessa resultat har för exponering på de nivåer som förekommer i den allmänna miljön. Djurstudier Två nya djurstudier av relativt starka ELF-fält och genotoxicitet har funnit positiva resultat. Men även om tidigare studier som regel inte sett motsvarande effekter så är resultaten inte i direkt konflikt, på grund av olikheter i exponeringsnivåer, olika endpoints och andra försöksbetingelser. De nya studierna har dock viktiga begränsningar och ytterligare studier är nödvändiga innan slutsatser kan dras. Epidemiologiska studier De nya epidemiologiska resultat som publicerats under året påverkar inte våra tidigare slutsatser, men poängterar att en uppföljning av studierna av ett samband mellan ELFexponering och överlevnad vid leukemi är påkallad. En evaluering av forskningen om kardiovaskulär sjukdom och exponering för ELF-fält kom till slutsatsen att det är osannolikt att ELF är en orsak till kardiovaskulär sjukdom, vilket är samma slutsats som WHO’s Environmental Health Criteria utvärdering kom till. IF (intermediära frekvenser) fält Bara ett litet antal experimentella eller epidemiologiska undersökningar av hälsoeffekter i samband med exponering för IF elektromagnetiska fält har gjorts. Ytterligare forskning är viktig därför att exponeringen för sådana fält ökar på grund av ny teknik, t.ex. övervakningssystem. Studier av möjliga effekter till följd av långvarig lågdosexponering är särskilt relevanta för att säkerställa att befintliga gränsvärden är adekvata. 18 RF (radiofrekventa) fält Dosimetri Ett nytt och viktigt forskningsresultat är att för GHz bandet (mobiltelefoni) så är helkropps SAR-värdet högre för korta personer eller barn, jämfört med för långa personer eller vuxna, när de exponeras för så kallade ”far fields”. Dessa resultat har ännu bara publicerats från en forskargrupp men vi förväntar oss ytterligare publikationer om detta. Cellstudier Ett stort antal in vitro studier som nyligen har publicerats har undersökt varierande utfall inklusive ”reactive oxygen species”, genotoxicitet, apoptos, genuttryck, immunologi och enzymaktivitet. De flesta av dessa studier har inte sett några effekter av RF-exponering på de studerade utfallen; det gäller också upprepningarna av de genotoxiska försök som ingick i det europeiska så kallade REFLEX-programmet. Ytterligare studier pågår, till exempel på genuttryck, och inom några områden, till exempel apoptos, krävs mer forskning. Djurstudier Sex nypublicerade studier av carcinogenicitet, några med högre exponering än i tidigare undersökningar, har inte funnit några effekter och två nya studier på genotoxicitet har inte funnit någon ökad förekomst av micronuclei eller DNA strand breaks i samband med RF-exponering. Detta stämmer väl överens med huvuddelen av resultaten i tidigare publicerad forskning. Frivilliga försökspersoner De studier på försökspersoner som publicerats på senare tid har framför allt undersökt effekter från RF-fält av den typ som används av GSM-tekniken. Det som studerats är kognitionsförmåga, sömn, hjärtfrekvensvariation, blodtryck och överkänslighet. I huvudsak har nyare och bättre studier inte lyckats bekräfta de samband som setts i tidigare, mindre och inte så välgjorda studier, men i några fall har de nyare studierna sett samband mellan exponering och utfall. Epidemiologiska studier Det har bara presenterats lite nya data om ett eventuellt samband mellan mobiltelefoni och hjärntumörrisk under det senaste året. Två nationella studier från Interphoneprojektet har publicerats men de är baserade på mycket små tal och påverkar inte totalbedömningen; två metaanalyser som också publicerats är av tveksam kvalitet. Valideringsstudier visar att det förekommer betydande rapporteringsfel, vid självuppgiven information om mobiltelefonanvändning, som måste beaktas vid tolkning av resultat från epidemiologiska studier. Det finns några studier av yrkesexponering som publicerats under senare tid: de är dock antingen små eller baserade på grov registerinformation om exponering respektive confounding. En undersökning baserad på RFexponering från antenner använda inom det militära har sådana metodologiska begränsningar att inga slutsatser kan dras om eventuella effekter från den aktuella exponeringen. 19 Utvärderingar WHO’s nyligen utgivna Environmental Health Criteria (EHC) Document on ELF Fields går igenom de möjliga hälsoriskerna från exponering för ELF elektriska och magnetiska fält (www.who.int/emf). De råd som emanerar ur detta dokument finns i en kortfattad ELF Fact Sheet No.322 som också finns på den angivna webbplatsen. (En utförligare sammanfattning finns på annan plats i föreliggande rapport.) ELF-magnetiska fält klassificerades år 2002 som ”possibly carcinogenic to humans” (2B) av IARC väsentligen utifrån epidemiologiska resultat rörande barnleukemi. EHC- dokumentet granskade all nytillkommen forskning och kunde konstatera att den klassificeringen fortfarande gäller. I EHC-dokumentet föreslår man att exponering för ELF-fält ska begränsas så att akuta hälsoeffekter förhindras. I det osäkra kunskapsläget gällande kroniska hälsorisker (leukemi hos barn) anser man det rimligt att försiktighetsprincipen tillämpas och att exponeringen begränsas så länge det kan ske till låg, eller ingen, kostnad. Man skriver också att man därvid inte får äventyra de uppenbara fördelar som elanvändning för med sig. EU-kommissionens vetenskapliga kommitté SCENIHR (Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks) ha uppdaterat ett tidigare utlåtande från 2001 om hälsorisker vid exponering för elektriska och magnetiska fält. Denna rapport finns på kommissionens hemsida. (För en utförligare diskussion hänvisas till föregående års rapport.) För radiofrekventa fält skriver SCENIHR att mobilanvändning under mindre än tio år inte är förenat med ökad risk för hjärntumör. För längre tids användning är det vetenskapliga underlaget tills vidare inte tillräckligt för annat än preliminära bedömningar. För andra sjukdomar än cancer är underlaget också otillräckligt. För barn och ungdomar finns idag inga data. När det gäller självrapporterade symptom har forskning inte kunnat visa några samband med RF-fält från mobiltelefoni (elöverkänslighet). För så kallade intermediära frekvenser konstaterar SCENIHR att det vetenskapliga underlaget är mycket begränsat. Välgrundade riskvärderingar är dock viktiga därför att exponeringen för denna typ av fält ökar till följd av användningen av ny och framväxande teknik. För ELF-fält instämmer SCENIHR i tidigare bedömningar om att exponeringen kan vara cancerframkallande hos människa, baserat på forskning om leukemi hos barn. När det gäller statiska fält är det vetenskapliga underlaget för en riskvärdering mycket begränsat. Ny teknik, t.ex. magnetkameror, nödvändiggör studier som tar fram data för adekvat bedömning av risker. 20 WHO Environmental Health Criteria dokument om ELF-fält – sammanfattning Under 2007 publicerades WHO:s genomgång av all forskning om möjliga hälsoeffekter av extremt lågfrekventa elektriska och magnetiska fält [WHO 2007]. Dokumentet finns tillgängligt för nedladdning från WHO EMF-projektets hemsida (www.who.int/emf). Rapporten har skrivits av en expertgrupp bestående av 20 forskare från 16 olika länder. Dokumentet har också granskats och kommenterats av ett stort antal forskare och andra intressenter över hela världen, innan den slutliga versionen fastställts. Syftet med EHC-dokumentet har varit att göra en översikt av den vetenskapliga litteraturen om biologiska effekter av exponering för ELF-fält för att kunna göra en hälsoriskbedömning för denna typ av exponering. Dokumentet har också använts av WHO som underlag för rekommendationer till nationella myndigheter om hälsofrämjande åtgärder. Dessa rekommendationer finns i en kortfattad ELF Fact Sheet No.322 som också finns på den angivna webbplatsen. Dokumentet omfattar frekvenser från över 0 Hz till 100 kHz, även om majoriteten av de tillgängliga studierna har gjorts på kraftfrekventa magnetiska fält (50 eller 60 Hz). I bedömningen av hälsoeffekter för människa anser man att evidens från välgjorda studier på människa har större informationsvärde än experimentella studier på djur. Djurstudier och studier på celler kan ge ytterligare stöd och kan ge evidens där studier på människa saknas. Denna sammanfattning fokuserar därför på den information som finns från studier på människa. Studerade utfall International Agency for Research on Cancer (IARC) gjorde 2001 en genomgång av studier relaterade till cancer och klassificerade ELF magnetfält som “possibly carcinogenic to humans” [IARC 2002]. Klassificeringen byggde till stor del på det samband mellan ELF-magnetfält och barnleukemi som observerats i epidemiologiska studier. Efter 2001 har ytterligare två studier av barnleukemi publicerats men förändrade inte denna bedömning. Liksom IARC ansåg WHO:s expertgrupp att data för andra typer av barncancer inte var tillräckliga för en bedömning. För kvinnlig bröstcancer har däremot flera större studier av bättre kvalitet publicerats efter IARC:s bedömning. Sammantaget visar dessa studier inte någon ökad risk för bröstcancer. WHO:s bedömning är att stödet för hypotesen att ELF-magnetfältsexponering påverkar bröstcancerrisken försvagats väsentligt och att data inte stödjer ett samband med bröstcancer. Data från djurförsök och cellstudier är till övervägande delen negativa. Expertgruppen noterar dock att det för närvarande inte finns någon lämplig djurmodell för den vanligaste formen av barnleukemi. Några cellstudier har rapporterat DNA-skada vid exponering under 50 mT; dessa studier utvärderas för närvarande. Det finns också ökande stöd för att ELF-magnetfält kan interagera med DNA-skadande ämnen. 21 WHO:s expertgrupps övergripande bedömning är att studier som publicerats efter IARC:s utvärdering inte föranleder någon ändring av klassificeringen av ELFmagnetfält som ”möjligen carcinogena”. När det gäller reproduktiva effekter bedömer WHO:s expertgrupp att epidemiologiska studier sammantaget inte visat några samband med föräldrars exponering för ELFmagnetfält. Ett par studier har sett en ökad risk för missfall, men dessa data är otillräckliga. Den sammantagna bedömningen blir därför att data inte är tillräckliga för en säker bedömning. För kardiovaskulära sjukdomar noterar man att el-chock givetvis är en uppenbar hälsorisk, medan det är osannolikt att det uppstår effekter på hjärt-kärlsjuklighet av de exponeringsnivåer som man normalt finner på arbetsplatser eller i andra miljöer. När det gäller neurodegenerativa sjukdomar är det framförallt Alzheimers sjukdom och amyotrofisk lateralskleros (ALS) som studerats. Flera rapporter antyder att personer som arbetar i elektriska yrken har en ökad risk för ALS. För Alzheimers sjukdom har samband också rapporterats men data är mindre samstämmiga, och sammantaget anser expertgruppen att data är otillräckliga för en bedömning både när det gäller Alzheimers sjukdom och ALS. Endast ett fåtal studier finns om Parkinsons sjukdom och multipel skleros (MS), och det finns inget stöd för ökad risk för dessa sjukdomar. Exponering för kraftfrekventa elektriska fält orsakar väldefinierade biologiska effekter, från perception av fälten till obehag, och effekten beror på hur starka de elektriska fälten är, på omgivningsfaktorer och individuell känslighet. Höga magnetiska fält kan stimulera perifera eller centrala nerver, vilket också är välkända effekter. Vetenskapligt stöd för andra neurofysiologiska eller neuropsykologiska effekter, exempelvis på kognition, sömn, överkänslighet och humör, är mindre tydligt. Vid experimentella studier med frivilliga deltagare har exponeringsnivåerna legat betydligt under de nivåer som orsakar nervexcitation, och de effekter som antytts i några studier har som mest varit subtila och övergående. En del personer definierar sig själva som elöverkänsliga, men resultat från dubbelblinda provokationsstudier tyder på att de rapporterade symptomen inte är relaterade till korttidsexponering för elektromagnetiska fält i laboratoriet. När det gäller depression eller självmord finns endast ett fåtal studier, och dessa är inte samstämmiga, och således inkonklusiva. Neuroendokrina effekter har studerats både i studier med frivilliga försökspersoner, samt i yrkes- och bostadsstudier, liksom i djurförsök och cellstudier, och sammantaget ger dessa studier inte något stöd för att elektriska eller magnetiska fält påverkar det neuroendokrina systemet på ett sätt som kan ge upphov till hälsoeffekter. Framförallt har man studerat effekter på specifika hormoner som exempelvis melatonin. Avseende effekter på immunsystemet är tillgängliga studier inte samstämmiga, och har ofta utförts under olika testbetingelser vilket gör dem svåra att jämföra. Endast ett fåtal studier har gjorts av effekter på hematologiska systemet, och man har inte observerat några entydiga effekter. Bedömningen är därför att tillgängliga data inte är utgör tillräckligt underlag för att dra slutsatser. 22 Övergripande bedömning Elektriska och magnetiska fält kan påverka nervsystemet med hälsoeffekter, som exempelvis nervstimulering som följd, men endast vid mycket höga exponeringsnivåer. Vid lägre exponeringsnivåer induceras förändringar i nervexcitation i centrala nervsystemet, vilket kan påverka minne, kognition och andra funktioner i hjärnan. Dessa akuta effekter utgör grunden för internationella guidelines, men de uppstår endast vid exponeringsnivåer som ligger högt över de nivåer som generellt finns i den allmänna befolkningen eller på de flesta arbetsplatser. Epidemiologiska studier har mycket samstämmigt funnit en ökad risk för barnleukemi vid daglig, kronisk exponering för låga nivåer ELF-magnetiska fält, medan de flesta laboratoriestudier och mekanistiska studier inte funnit några effekter av låga nivåer av ELF magnetiska fält. Detta gör att det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt för att man ska fastslå att sambandet är kausalt, och den klassificering som IARC kom fram till 2002, ”möjligen carcinogena”, kvarstår. När det gäller övriga studerade sjukdomar är det vetenskapliga underlaget för en effekt betydligt svagare, och i några fall (exempelvis för bröstcancer och kardiovaskulära sjukdomar) är underlaget tillräckligt för bedömningen att ELF magnetfält inte orsakar sjukdomen. Exponeringens förekomst Elektriska och magnetiska fält uppstår när elektricitet genereras, transporteras, distribueras och används i kraftledningar, kablar och elektriska apparater. Eftersom elektricitet är en integrerad del av vårt moderna samhälle är dessa fält allmänt förekommande. Bostadsexponering Data från olika länder visar att magnetfältsnivån generellt inte varierar dramatiskt mellan olika bostäder. Medelvärden för ELF-elektriska fält kan ligga upp till flera tiotal volt per meter. I omedelbar närhet av vissa elektriska apparater kan magnetfältsvärdet vara så högt som flera hundra mikrotesla. Magnetfälten nära kraftledningar kan vara uppåt 20 µT och de elektriska fälten mellan hundra och flera tusen volt per meter. Epidemiologiska studier av barnleukemi har fokuserat på risken vid exponeringsnivåer på 0.3–0.4 µT eller högre. Studier av förekomsten av sådana exponeringsnivåer har funnit att ungefär mellan 0.5–7 % av barnen hade magnetfältsnivåer över 0.3 µT, och att 0.4–3.3 % hade 0.4 µT eller mer. Yrkesexponering Yrken som ingår i klassificeringen ”elektriska yrken” har generellt sett högre magnetfält än andra yrken; exponeringen varierar från 0.4-0.6 µT för elektriker och elingenjörer till ca 1 µT för linjearbetare. Yrken med den högsta exponeringen, över 3 µT, är svetsare, lokförare och sömmerskor (framförallt industrisömnad). Även om ELF-magnetfält är den dominerande frekvensen förekommer även exponering för andra frekvenser, exempelvis för svetsare. Inom el-industrin kan arbetare vara exponerade för elektriska fält upp till 30 kV per meter. 23 Exponerings-responsmönster För de vetenskapligt etablerade akuta effekter på nervexcitation som setts vid höga exponeringsnivåer har man identifierat frekvens-beroende tröskelvärden. Dessa effekter uppstår på grund av elektriska fält och strömmar som induceras i kroppen vid magnetfältsexponering. Epidemiologiska studier av barnleukemi har sett effekter vid exponeringsnivåer över 0.3 eller 0.4 µT. På grund av omfattande felklassificering av exponeringen är resultaten förenliga med ett antal olika dos-responsmönster, och det går därför inte att dra slutsatser om formen för dos-respons. Riskbedömning Akuta effekter av exponeringen kan undvikas genom att exponeringen begränsas till nivåer som ligger under de guidelines som föreslagits av internationella organisationer. När det gäller möjliga långsiktiga hälsoeffekter brukar man utifrån resultaten i epidemiologiska studier beräkna den etiologiska fraktionen, vilket är ett mått på hur stor andel av sjukdomsfallen som kan ha orsakats av den aktuella exponeringen. Dessa beräkningar görs under antagandet att det finns ett orsakssamband mellan exponeringen och sjukdomen. När det gäller magnetfält och barnleukemi har man inte kunnat fastslå att det verkligen är fråga om ett orsakssamband, men man har beräknat hur stor effekt exponeringen skulle kunna ha på folkhälsan under antagandet att det är ett orsakssamband. Beräkningarna bygger på skattningar av hur vanligt förekommande exponeringen är i befolkningen och andra antaganden, och är därför mycket osäkra. Man uppskattar att antal fall av barnleukemi som skulle kunna bero på ELFmagnetfältsexponering är mellan 100 och 2 400 fall per år över hela världen, vilket motsvarar 0,2 till 4,9 procent av alla nyinträffade fall. Totalt inträffar ca 49 000 fall av barnleukemi i världen varje år. Skyddande åtgärder Arbetsgruppen drog slutsatsen att det är viktigt att man har gränsvärden för exponeringen som skyddar mot etablerade akuta hälsoeffekter av höga exponeringar för ELF-elektriska och magnetiska fält. De osäkerheter som finns när det gäller eventuella kroniska effekter, exempelvis en ökad risk för barnleukemi, gör att lämpliga försiktighetsåtgärder bör vidtas. Man anser dock att dessa åtgärder inte får äventyra de uppenbara fördelar som användning av elektricitet har för vår hälsa, sociala och ekonomiska förhållanden. Den osäkerhet som ligger i bedömningen av sambandet mellan ELF-magnetfält och barnleukemi, samt den begränsade effekt exponeringen har på folkhälsan om ett samband existerar, gör att det är oklart vilken nytta en reducering av exponeringen skulle ha för folkhälsan. Man anser därför att kostnaden för försiktighetsåtgärder bör vara mycket låg. Rekommendationerna inkluderar att vidta åtgärder till låg kostnad för att reducera exponeringen när man konstruerar nya inrättningar och apparater, att man implementerar effektiva och öppna kommunikationsstrategier med berörda parter, och förbättrar planeringen av anläggningar som genererar ELF-elektriska och magnetiska fält. 24 Mobile Telecommunications and Health Research Programme. Report 2007 (MTHR Programme Management Committee, Chairman Professor Lawrie Challis) http://www.mthr.org.uk/documents/MTHR_report_2007.pdf [MTHR] I de sammanfattande slutsatserna konstaterar kommittén att trots att forskningsprogrammet finansierat den största satsningen på studier avseende elöverkänslighet i relation till mobiltelefoni saknas fortfarande övertygande stöd för hypotesen att det finns ett samband mellan besvär och exponering för strålning från mobiltelefoner respektive basstationer. Kommittén bedömer att fortsatta studier med denna frågeställning inte är motiverade avseende den typ av mobiltelefoner som allmänheten nu använder. Däremot pekar kommittén på ett behov att följa upp de frågor avseende hälsoeffekter som väckts för de signaler som används av TETRA-tekniken. Detta system kommer att användas av skydds- och säkerhetsmyndigheter. 25 Diskussion Forskningen om möjliga hälsoeffekter och andra biologiska effekter till följd av exponering för elektromagnetiska fält är fortsatt intensiv. Under senaste decenniet har det skett ett skifte från s.k. extremt lågfrekventa magnetiska fält som förekommer i samband med användning av elektricitet till s.k. radiofrekventa elektromagnetiska fält som används vid mobil kommunikation. Den fortsatta introduktionen av ny teknik med nya exponeringsförhållanden kan komma att innebära ett fortsatt behov att studera samband mellan ohälsa och elektromagnetiska fält. Detta gäller inte minst för behovet att svara mot den oro som eventuellt uppträder i den allmänna befolkningen avseende hälsorisker med ny teknik. En nyckelfråga i detta sammanhang är i vilken utsträckning resultat från ett frekvensområde eller med en modulation kan extrapoleras till andra områden. Den metodutveckling som skett genom tidigare studier av eventuella effekter av EMF bör tas tillvara då nya frågeställningar ska belysas. Detta gäller t.ex. karakterisering av grupper, inkludering av såväl öppna som dubbelblinda tester, upprepad testning av positiva testresultat (dvs. observerade effekter) vid provokationsstudier. Den rapport som SSI:s vetenskapliga råd årligen skriver och som är sammanfattad i den här rapporten har en bredare inriktning än föreliggande rapport. Några slutsatser i den rapporten är dock värda att notera även här. Den första gäller exponering för barn och småväxta personer av radiofrekventa elektromagnetiska fält. Det har nyligen framkommit data som tyder på att exponeringsdosen hos småväxta i själva verket är högre än hos större personer. Detta gäller så kallade ”far-fields” och är alltså inte aktuellt vid användning av mobiltelefoni. Eftersom aktuell exponering av allmänheten, från t.ex. basstationer, ligger flera storleksordningar under gränsvärdena är det oklart om dessa resultat har någon praktisk betydelse. Men de är viktiga eftersom det under lång tid diskuterats om barn skulle kunna vara känsligare än vuxna. Vi kan räkna med en uppföljning av dessa resultat och fortsatta insatser inom det området. Ett annat område som för närvarande tilldrar sig stort och ökande intresse är de statiska fälten. Detta beror på att magnetkameror blir allt vanligare inom sjukvården och att de använder allt starkare fält. Det har visat sig att personalen kan påverkas med yrsel och andra symptom vid arbete med denna utrustning. Detta har gjort att de aktuella gränsvärdena, som är relativt gamla, ifrågasatts. Samtidigt som arbete med revision av gränsvärdena har pågått har det dock visat sig att det vetenskapliga underlaget är begränsat och att mekanismerna bakom symptomen hos personalen är oklara. Detta arbete har hög prioritet och ICNIRP beräknas inom kort kunna presentera nya underlag för exponeringsstandarder. Som nämnts tidigare har EU skjutit upp sina nya direktiv inom detta område i avvaktan på mer information. Ett ytterligare aktuellt område är de extremt lågfrekventa fälten och möjligheten att de är förenade med en förhöjd risk för cancer. Epidemiologisk forskning har förhållandevis konsekvent visat att ett sådant samband finns, men experimentell forskning har inte lyckats finna någon mekanistisk förklaring. Som nämnts tidigare resulterade detta i att IARC klassificerade ELF-magnetiska fält som möjligen cancerframkallande. Motsättningen mellan epidemiologiska forskningsresultat och experimentella mekanistiskt inriktade resultat förblir en utmaning och forskning pågår för att finna en förklaring till denna motsättning. 26 Appendix FAS har fått regeringens uppdrag att följa forskningen inom området elektromagnetiska fält (EMF) och hälsorisker med särskild betoning på elöverkänslighet och har därför tillsatt en arbetsgrupp som årligen rapporterar om den vetenskapliga utvecklingen till FAS. Avsikten med detta appendix är att redogöra för de metoder som arbetsgruppen använder. Den aktuella forskningen kan indelas i huvudområdena epidemiologi, experimentell forskning på människa, djurförsök och in vitro-forskning. Forskning om biofysikaliska mekanismer, dosimetri och exponeringsuppskattningar har också betydelse. Vid bedömningen av forskningsläget utvärderas först dessa huvudområden vart och ett för sig. Därefter vägs slutsatserna från de olika forskningsområdena samman till en sammanfattande bedömning. Huvudfrågeställningen i denna sammanfattande bedömning är om exponering för EMF orsakar hälsoeffekter. Svaret på denna frågeställning är inte nödvändigtvis ett klart ja eller nej, utan kan uttrycka den vetenskapliga osäkerheten. Ett spektrum av olika sjukdomar eller annan ohälsa förekommer i diskussionerna och dessa behandlas var för sig eller i närliggande grupper. Olika slag av elektromagnetiska fält behandlas också var för sig. Den huvudsakliga uppdelningen är i extremt lågfrekventa fält (ELF) som förekommer i samband med distribution och användning av elektricitet och radiofrekventa fält (RF) som förekommer vid mobiltelefoni. Epidemiologisk forskning och experimentell forskning utvärderas i princip på samma sätt. I allmänhet beaktas bara den forskning som är presenterad i engelskspråkiga vetenskapliga tidskrifter med sakkunniggranskning. Detta innebär dock inte att alla sådana artiklar tillmäts samma tyngd och relevans. I själva verket är det en huvuduppgift för expertgruppen att evaluera de vetenskapliga rapporterna och bedöma vilken vikt som ska ges till var och en. En viktig princip är att studier som tyder på samband mellan EMF och hälsorisker och studier som inte tyder på sådana samband bedöms lika noggrant. När det gäller den första gruppen, där resultaten tyder på hälsorisker, fokuseras utvärderingen på möjligheten av alternativ till kausalitet som förklaring till de positiva resultaten: Med vilken grad av säkerhet kan man utesluta att resultaten förklaras av systematiska fel, t.ex. confounding, selektiva urval eller av slumpen. När det gäller studier som inte funnit samband är huvudfrågeställningen om det kan finnas systematiska fel som döljer en eventuell reell risk, t.ex. negativ confounding eller för liten exponeringskontrast mellan exponerade och oexponerade; man måste också överväga om avsaknaden av samband kan vara ett utslag av slumpen, en möjlighet som är särskilt aktuell vid studier med låg power (dvs. väsentligen små studier). Uppenbarligen är frågan om så kallad statistisk signifikans av underordnad betydelse i dessa bedömningar. I stället baseras granskningen på ett antal faktorer som vägs samman till en sammanfattande bedömning av den enskilda undersökningen. För en fördjupad diskussion hänvisas t.ex. till Preamblen i IARCs Monografi serie (IARC 2002). 27 När de aktuella enskilda undersökningarna har bedömts sammanfattas forskningsresultaten inom vart och ett av de olika huvudområdena för olika aktuella exponeringarna och hälsoutfall. Det innebär att resultaten av de olika undersökningar inom ett område (epidemiologi, experimentella studier på människa, etc.) integreras till en sammanfattande bedömning. Därvid beaktas både de enskilda studiernas metodologiska kvalitet och styrkan i de observerade sambanden mellan exponering och hälsoutfall. För att denna sammanvägning ska bli meningsfull måste både positiva och negativa studier vägas in på samma sätt oberoende av resultaten. I det slutliga steget integreras forskningsresultaten från de olika vetenskapliga huvudområdena. Härvid kombineras följaktligen för varje enskilt hälsoutfall all relevant vetenskaplig information från studier på människa, studier på djur etc. Det är följaktligen i detta steg som till exempel resultat från epidemiologisk forskning vägs samman med kunskap om eventuella biologiska eller biofysikaliska mekanismer. Eftersom epidemiologiska studier direkt undersöker hälsoeffekter hos människa är de av särskilt hög relevans och epidemiologiska resultat ges stor vikt vid denna sammanvägning. 28 Referenser Abdel-Rassoul G, El-Fateh OA, Salem MA, Michael A, Farahat F, El-Batanouny M, Salem E. 2007. Neurobehavioral effects among inhabitants around mobile phone base stations. Neurotoxicology 28(2):434-40. Anger G. 2002. SAR och utstrålad effekt för 21 mobiltelefoner. SSI Rapport 2002:01. Bamiou DE, Ceranic B, Cox R, Watt H, Chadwick P, Luxon LM. 2007. Mobile telephone use effects on peripheral audiovestibular function: A case-control study. Bioelectromagnetics 2007 Oct 10; [Epub ahead of print] DOI 10.1002/bem.20369. Bergqvist U, Hillert L, Birke E. 2000. Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och magnetiska fält. Forskningsöversikt och utvärdering. Stockholm: Rådet för arbetslivsforskning. Bit-Babik G, Chou CK, Faraone A, Gessner A, Kanda M, Balzano Q. 2003. Estimation of the SAR in the human head and body due to radiofrequency radiation exposure from handheld mobile phones with hands-free accessories. Radiat Res 159(4):550-7. Eltiti S, Wallace D, Ridgewell A, Zougkou K, Russo R, Sepulveda F, MirshekarSyahkal D, Rasor P, Deeble R, Fox E. 2007a. Does short-term exposure to mobile phone base station signals increase symptoms in individuals who report sensitivity to electromagnetic fields? A double-blind randomized provocation study. Environ Health Perspect 115(11):1603-8. Eltiti S, Wallace D, Zougkou K, Russo R, Joseph S, Rasor P, Fox E. 2007b. Development and evaluation of the electromagnetic hypersensitivity questionnaire. Bioelectromagnetics 28(2):137-51. EU. 2004. Directive 2004/40/EC of the European parliament and of the council on the minimum health and safety requirements regarding the exposure of workers to the risks arising from physical agents (Electromagnetic fields) (18th individual directive within the meaning of article 16(1) of directive 89/391/EEC). Brussels, April 2, 2004. EU. 2007. Proposal for a Directive of the European parliament and of the council amending Directive 2004/40/EC on the minimum health and safety requirements regarding the exposure of workers to the risks arising from physical agents (Electromagnetic fields) (18th individual directive within the meaning of article 16(1) of directive 89/391/EEC). Brussels, October 26, 2007. FAS. 2004. Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. FAS. 2005. Elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Andra årsrapporten. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. FAS. 2006. Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Tredje årsrapporten. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Hillert L, Akerstedt T, Lowden A, Wiholm C, Kuster N, Ebert S, Boutry C, Moffat SD, Berg M, Arnetz BB. 2007. The effects of 884 MHz GSM wireless communication signals on headache and other symptoms: An experimental provocation study. Bioelectromagnetics. 2007 Nov 28; [Epub ahead of print] DOI 10.1002/bem.20379. 29 Hillert L, Berglind N, Arnetz BB, Bellander T. 2002. Prevalence of self-reported hypersensitivity to electric or magnetic fields in a population-based questionnaire survey. Scand J Work Environ Health 28(1):33-41. Huss A, Röösli M. 2007. Consultations in primary care for symptoms attributed to electromagnetic fields--a survey among general practitioners. BMC Public Health 2006;6:267. DOI 10.1186/1471-2458-6-267. IARC. 2002. Non-ionizing radiation. Part 1, static and extremely low-frequency (ELF) electric and magnetic fields. Vol 80, Lyon. IEGEMF. 2005. (SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic Fields). Reports from SSI:s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2003 and 2004. Stockholm: Statens strålskyddsinstitut. (SSI Rapport 2005:1). IEGEMF. 2006a. (SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic Fields). Recent Research on EMF and Health Risks. Third annual report from SSI:s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2005. Stockholm: Statens strålskyddsinstitut. (SSI Rapport 2006:2). IEGEMF. 2006b. (SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic Fields). Recent Research on EMF and Health Risks. Fourth annual report from SSI:s Independent Expert Group on Electromagnetic Fields 2006. Stockholm: Statens strålskyddsinstitut. . IEGMP. 2000. Independent Expert Group on Mobile Phones (Chairman: Sir William Stewart). Mobile phones and health. Chilton, Didcot: Independent Expert Group on Mobile Phones. (http://www.iegmp.org.uk/). Irnich W, Batz L, Müller R, Tobisch R. 1998. Electromagnetic interference of pacemakers by mobile phones. Edition Wissenschaft Forschungsgemeinschaft Funk e.V. • G 14515 Edition No. 7/E, Special edition in English, April 1998. Kwon MS, Koivisto M, Laine M, Hamalainen H. 2007. Perception of the electromagnetic field emitted by a mobile phone. Bioelectromagnetics. 2007 Nov 20; [Epub ahead of print] DOI 10.1002/bem.20375. Landgrebe M, Hauser S, Langguth B, Frick U, Hajak G, Eichhammer P. 2007. Altered cortical excitability in subjectively electrosensitive patients: results of a pilot study. J Psychosom Res 62(3):283-8. Leitgeb N, Schrottner J, Bohm M. 2005. Does "electromagnetic pollution" cause illness? An inquiry among Austrian general practitioners. Wien Med Wochenschr 155(9-10):237-41. Levallois P, Neutra R, Lee G, Hristova L. 2002. Study of self-reported hypersensitivity to electromagnetic fields in California. Environ Health Perspect 110 Suppl 4:619-23. Lonn S, Forssen U, Vecchia P, Ahlbom A, Feychting M. 2004. Output power levels from mobile phones in different geographical areas; implications for exposure assessment. Occup Environ Med 61(9):769-72. Mortazavi SM, Ahmadi J, Shariati M. 2007. Prevalence of subjective poor health symptoms associated with exposure to electromagnetic fields among university students. Bioelectromagnetics 28(4):326-30. MTHR. 2007. Mobile Telecommunications and Health Research Programme. Report 2007 (MTHR Programme Management Committee). (http://www.mthr.org.uk/documents/MTHR_report_2007.pdf). Myhr J. 2004. Measurement method for the exposure to electromagnetic field strength from WLAN systems. Dept. of Electromagnetics, Chalmers University of Technology, Göteborg. 30 Oftedal G, Straume A, Johnsson A, Stovner LJ. 2007. Mobile phone headache: a double blind, sham-controlled provocation study. Cephalalgia 27(5):447-55. Persson T, Hamberg L, Törnevik C, Larsson LE. 2005. Measured output power distribution for 3G WCDMA mobile phones. Dublin. 473-474 p. Porter S, Capstick M, Faraci F, Flintoft I, Marvin A. 2004. SAR and induced current measurements on wired hands-free mobile telephones. IEE Technical Seminar on Antenna Measurements and SAR, University of Loughborough, UK. 25-26 May 9-13 p. PTS. 1998. Post- och telestyrelsens allmänna råd om den svenska frekvensplanen, Post- och telestyrelsen. PTSFS 1998:3. PTS. 2003. Föreskrifter om ändring i Post- och telestyrelsens föreskrifter (PTSFS 1997:6) om undantag från tillståndsplikten för vissa radiosändare. PTSFS 2003:7. Sandstrom M, Wilen J, Oftedal G, Hansson Mild K. 2001. Mobile phone use and subjective symptoms. Comparison of symptoms experienced by users of analogue and digital mobile phones. Occup Med (Lond) 51(1):25-35. SCENIHR. 2006. (Scientific Committe on Emerging and Newly Identified Health Risks). Preliminary Opinion on Possible Effects of Electromagnetic Fields (EMF) on Human Health. (http://ec.europa.eu/health/ph_risk/committees/04_scenihr/docs/scenihr_o_006 .pdf, accessed December 9, 2006. Schreier N, Huss A, Roosli M. 2006. The prevalence of symptoms attributed to electromagnetic field exposure: a cross-sectional representative survey in Switzerland. Soz Praventivmed 51(4):202-9. Schrottner J, Leitgeb N, Hillert L. 2007. Investigation of electric current perception thresholds of different EHS groups. Bioelectromagnetics 28(3):208-13. SSI. 2002. Statens strålskyddsinstituts allmänna råd om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält; beslutade den 28 oktober 2002. SSI FS 2002:3. SSI. 2007. Frågor och svar om RAKEL http://www.ssi.se/ickejoniserande_stralning/Rakel/index.html?Menu2=Elektro magnetiska. Trulsson J. 2003. In situ measurement of exposure to electromagnetic field strength from UMTS base stations. Examensarbete, rapport, Inst. för Elektromagnetik, Chalmers tekniska högskola, Göteborg. Trulsson J. 2004. Mätning av radiofrekventa elektromagnetiska fält i olika utomhusmiljöer.: SSI Rapport 2004:13. Uddmar T. 1999. RF Exposure from Wireless Communication. Dept. of Electromagnetics, Chalmers University of Technology, Göteborg. WHO. Proceedings of the WHO International Seminar and Working Group meeting on EMF Hypersensisitivity - Prague, Czech Republic. In: Mild K, Repacholi M, van Deventer E, Ravazzani P, editors; 2006b 25-27 October 2004; Milan. World Health Organization. WHO. 2007. World Health Organization. Environmental Health Criteria (EHC) Document on ELF Fields, Doc No. 238, downloadable from the WHO EMF Project website www.who.int/emf 31 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap initierar och finansierar grundläggande och behovsstyrd forskning för att främja POSTADRESS Box 2220, 103 15 Stockholm BESÖKSADRESS Westmanska Palatset, Wallingatan 2 TELEFON 08-775 40 70 TELEFAX 08-775 40 75 E-POST [email protected] INTERNET www.fas.se ORG.NUMMER 202100-5240 Best.nr. 2008-001. Prospect Communication människors arbetsliv, hälsa och välfärd.