handläggare/enhet

HANDLÄGGARE/ENHET
DATUM
DIARIENUMMER
Ekonomisk politik och
arbetstagares rättigheter
Monika Arvidsson
2007-11-14
20070492
ERT DATUM
ER REFERENS
2007-07-19
Ju2007/6628/EMA
Justitiedepartementet
Rosenbad 4
103 33 STOCKHOLM
LOs yttrande över Arbetskraftsinvandring i Sverige
(SOU 2006:87) samt Ett effektivt och flexibelt system
för arbetskraftsinvandring (Ds 2007:27)
1. Inledning
LO har ombetts yttra sig över förslag gällande förändringar i regelverket i
syfte att öka arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU/EES till
Sverige. Sedan tidigare har LO svarat på frågor från kommittén för
arbetskraftsinvandring (KAKI) och dess delbetänkande (SOU 2005:50). I
oktober 2006 presenterades slutbetänkandet (SOU 2006:87), vilket i juli
2007 kompletterades med alternativa förslag i en departementsskrivelse (Ds
2007:27).
Kortfattat, innebär de viktigaste förslagen i betänkandet att tillstånden
föreslås förlängas från dagens 3, 18 eller 24 månader till 24 månader, med
möjlighet till förlängning i ytterligare 24 månader.
KAKI föreslår vidare att definitionen av huruvida brist föreligger ska vara
objektiv och därför vara ett myndighetsbaserat beslut. Arbetsmarknadens
parter ska konsulteras gällande arbetsvillkor för den aktuella tjänsten.
Regeringen lämnar i departementsskrivelsen ett alternativt förslag, där
arbetsgivaren blir den som enskilt avgör om brist på arbetskraft råder. Detta
motiveras med att arbetsgivaren bäst har kunskap om vilken kompetens som
behövs i företaget.
KAKI slår fast att klart arbetstillstånd innan inresa i Sverige fortsatt ska vara
huvudregeln men föreslår även införande av arbetssökarvisering. En
2
arbetssökande får då tre månader på sig att söka arbete i Sverige utifrån en
bristyrkeslista. Arbetstillståndet söks i efterhand och inifrån Sverige. Om
arbetskraften hittar ett arbete utanför listan görs en arbetsmarknadsprövning
innan tillstånd ges. Detta förslag stöds av regeringen.
I väntan på kommande EG-direktiv, föreslår KAKI att nuvarande ordning
med säsongsarbetstillstånd ska kvarstå tills vidare.
Regeringen anger som motförslag, att tillståndsgrunden för säsongsarbete
tas bort. Istället ska behovet vid varje tidpunkt, baserat på den enskilde
arbetsgivarens bedömning, avgöra om behov av arbetskraft från tredjeland
föreligger.
KAKI föreslår att asylsökande fortsatt ska ha tillstånd att arbeta under
handläggningstiden. Asylsökande som får avslag ska fortsatt inte kunna
söka arbetstillstånd inifrån landet. Det motiveras med att asylsystemets
legitimitet inte får äventyras och att dagens regler redan tillåter undantag då
synnerliga skäl föreligger.
Regeringen anser däremot att asylsökande som får avslag och som har en
anställning sedan sex månader, ska kunna beviljas arbetstillstånd (dvs
tillåtas byta status) utan att först lämna landet.
2. Sammanfattning av LOs synpunkter
Regler för tillstånd
Arbetstagarens risk i samband med migration ska delas av arbetsgivaren och
det offentliga. Långa tillstånd, garanterade arbetsvillkor och tillstånd som
inte kopplas till viss arbetsgivare är sätt att jämna ut risken vid migration.
LO delar därmed KAKIs inställning i denna fråga.
Sanktionsmöjligheter bör även införas mot arbetsgivare som missköter sig.
Säsongsnäringen bör rimligen kunna tillgodose behovet av arbetskraft med
arbetstagare från EU/EES. LO tillstyrker därför regeringens förslag att ta
bort tillståndsgrunden för säsongsarbete. Däremot bör inte arbetsgivaren
enskilt få avgöra bristsituationen.
Arbetssökarvisering och kontakten arbetssökande - arbetsgivare
Arbetstillstånd innan inresa i landet är med dagens regler en fundamental
förutsättning för att likvärdiga villkor ska upprätthållas på arbetsmarknaden.
Under förutsättning att vissa verktyg införs för att stärka migranters
ställning, kan dock LO tillstyrka att KAKIs förslag om arbetssökarvisering
samt möjlighet för viseringsfria att söka arbete inifrån Sverige prövas under
en begränsad period. Utan dessa kompletteringar avstyrker LO förslaget om
arbetssökarvisering.
3
Exempel på sådana verktyg är: hävdande av kollektivavtal,
efterhandskontroller,
sanktionsmöjligheter,
juridiskt
bindande
anställningsavtal, avkriminalisering av s k papperslösa mm.
Handläggning av tillstånd
Det är nödvändigt med en opartisk bedömning av om en bristsituation
förekommer. LO tillstyrker därför KAKIs förslag att bristprövning ska vara
myndighetsbaserad samt att facket ska ha yttranderätt gällande arbetsvillkor.
Dessutom bör arbetsmarknadens parter får möjlighet att yttra sig i själva
bristfrågan för att dra nytta av dessas kunskap om arbetsmarknadsläget.
Således är LO emot regeringens förslag att arbetsgivaren enskilt ska avgöra
om arbetskraftsbrist råder.
Gäststudenter
LO delar KAKIs uppfattning att gäststuderande bör ha möjlighet att arbeta i
Sverige under och efter avslutade studier. För att undvika uppkomst av ett
parallellt arbetskraftsinvandringssystem, bör dock kravet på gäststudenter
vara 22 avklarade högskolepoäng per termin och två terminers studier innan
övergång till arbetsmarknaden kan ske.
Fullföljd termin vid forskarutbildning bör räcka som kvalificering.
Däremot avstyrker LO förslag om att grundläggande behörighet till
forskarutbildning ska ge rätt att slippa arbetsmarknadsprövning.
Näringsidkare
Kontrollen av vem som får F-skattesedel måste vara strikt då
egenföretagande ibland används enbart för att pressa anställningskostnader.
LO tillstyrker KAKIs förslag att skärpa kraven på näringsidkare då det kan
ses som ett sätt att testa seriositeten i egenföretagandet.
Det är rimligt att som KAKI föreslår,
försörjningsmöjlighet än socialbidragsnormen.
ställa
högre
krav
på
Asylsökande och arbetsmarknaden
Det är viktigt med meningsfull sysselsättning för asylsökande då
integrationsprocessen kommer igång tidigt. I enlighet med KAKIs förslag,
bör därför asylsökande ha fortsatt rätt att arbeta under handläggningstiden.
Regeringens förslag att göra det lättare för asylsökanden att vid avslag söka
arbetstillstånd inifrån landet riskerar att urholka asylsystemets legitimitet.
Liksom KAKI anser LO att det därför finns starka skäl att vara fortsatt
restriktiv med statusbyte.
LO tillstyrker KAKIs förslag att arbetsgivaren bör ha ansvaret för att
rapportera anställning av asylsökande till Migrationsverket.
4
LO tillstyrker även KAKIs förslag att göra Migrationsverket ansvarigt att
föra löpande statistik över asylsökandes koppling till arbetsmarknaden.
Konsekvenser i Sverige
Kontakten med svenska myndigheter måste vara lätt för migranter. Därför
föreslår LO införande av ”one-stop-shop” för arbetstagare.
LO delar KAKIs uppfattning att det efterfrågebaserade systemet för
arbetskraftsinvandring ska kvarstå. Men konsekvensen av KAKIs och
regeringens förslag om arbetssökarvisering är emellertid en förflyttning mot
ett utbudsbaserat system.
Konsekvenser i utvandringsländerna
Alla parter vinner på migration när länder är i olika behovsfaser. Problem
uppstår då ursprungslandet också har behov av arbetskraften. Därför
instämmer LO i KAKIs slutsats att migranters återvändande bör stimuleras.
3. LOs utgångspunkter
Vem migrerar?
Höginkomstländer har idag 66 gånger högre BNP per capita än
låginkomstländer.1 Skillnader i BNP per capita kan förklara mångas flytt
från fattiga länder till rika. Inte bara möjligheten att bättre kunna försörja sig
själv och kanske en familj hemma, utan också att komma ur arbetslöshet
lockar.
Det finns ett samband mellan mobilitet och tillväxt. Personer i länder med
hög arbetslöshet och låg tillväxt är mer benägna att flytta utomlands än
andra och då till länder där möjligheterna att få ett arbete upplevs som stora.
Exempel på detta är Norge, som tack vare sin starka ekonomiska utveckling
har en stark attraktionskraft för utländska arbetstagare.
Ett inte alltför djärvt antagande är därför att många migranter befinner sig i
en utsatt position, då de inte kan förväntas ha vare sig en stark anknytning
till hemlandets arbetsmarknad eller god kännedom om värdlandets
arbetsmarknad.
Utbudet
Sverige har en öppen arbetsmarknad. Mellan år 2000 och 2006 beviljades
drygt 112 000 arbetstillstånd.2 Därtill kommer den fria rörligheten inom
Norden och på EU/EES gemensamma arbetsmarknad som gör att många
1
Migration in an interconnected world: New directions for actions. Global commission on
international migration, 2005.
2
Enligt statistik från Migrationsverket.
5
arbetstagare inte syns i Migrationsverkets statistik. En rörlig arbetskraft är
positivt då den kan leda till att produktivitet och därmed löneutrymme och
levnadsstandard förbättras.
Om den invandring av arbetskraft som sker innebär att kompetens som
saknas på arbetsmarknaden tillförs, så kan matchningsprocessen förbättras.
Arbetsgivare som inte kan hitta någon lämplig person i riket att fylla en
vakans med kan tack vare internationellt rörlig arbetskraft få en tjänst
utförd. Alltså undviks så kallade flaskhalsar som i värsta fall annars kan
bromsa investeringar och utveckling. Om den migrerande arbetskraften
däremot konkurrerar med – i motsats till kompletterar – den inhemska
arbetskraften, så ökar konkurrensen om arbetstillfällena och följden kan bli
ökad arbetslöshet. Situationen påverkas då av hur penning- respektive
finanspolitiken används för att hantera det uppkomna läget.
Regleringen
Dagens system för invandring innebär att arbetskraft från tredje land får rätt
att arbeta här då det finns en brist att fylla. Det är viktigt att denna princip
kvarstår. Det blir annars svårt att garantera att hänsyn tas till det svenska
kostnadsläget gentemot utlandet och motverka uppkomst av en osund
konkurrens.
Arbetskraftsinvandring sker ofta till lågproduktiva branscher. Bristen på
arbetskraft brukar förklaras med att den inhemska arbetskraften är ovillig att
utföra dessa arbeten. Om man accepterar den förklaringen och använder det
som motiv till arbetskraftsinvandring, så minskar man också på
omvandlingstrycket i ekonomin, vilket på sikt får negativa konsekvenser för
samhällsekonomin.
I själva verket är knappast orsaken till arbetskraftsbrist inom lågproduktiva
branscher en ovilja inför själva arbetsuppgifterna, utan att reservationslönen,
det vill säga den minsta lön arbetskraften kräver, är högre för européer än
för tredjelandsmedborgare. Den hänger i sin tur samman med kostnadsläget
i det land man lever. Med ständig tillgång på personal känner inte
arbetsgivaren press att höja attraktionen i arbetstillfällena. Istället för att
hänvisa arbetsmiljöer som inte är attraktiva nog för européer åt
tredjelandsmedborgare, bör ett tryck sättas på dessa branscher att förbättra
arbetsmiljön och arbetsvillkoren.
Det är absolut nödvändigt att själva definitionen och bedömningen av brist
görs på ett opartiskt sätt. Det bästa sättet att garantera det är att beslutet tas
av myndighet, precis som KAKI föreslår. Dessutom bör också
arbetsmarknadens parter ges tillfälle att yttra sig i bristfrågan med hänsyn
till sin kunskap om läget på både enskilda arbetsplatser och
arbetsmarknaden i stort.
6
Villkoren
Om olika löner och andra anställningsvillkor tillåts mellan utländska
respektive inhemska arbetstagare så kommer det få negativa konsekvenser
inte bara för löntagarna utan även för företagen och samhällsekonomin. För
löntagarna skulle en press nedåt på arbetsvillkoren innebära sämre
levnadsstandard,
minskad
konsumtionskraft
och
minskad
omställningsbenägenhet.
Om vissa företag kan sänka sina lönekostnader via utlandsrekrytering av
billigare arbetskraft så skulle konkurrenssituationen för företag initialt
förändras och leda till hårdare krav på lönsamhet. Det innebär i sin tur
troligen mindre stabilitet och mer kortsiktighet liksom att
konkurrensneutraliteten sätts ur spel. På längre sikt är det troligt med lägre
produktivitet och minskade vinstmarginaler, eftersom företagen får minskat
incitament att hålla uppe produktiviteten. Tillåts mindre lönsamma företag
att upprätthålla sin verksamhet genom indirekt subvention av billig
arbetskraft, så innebär det att nödvändig strukturomvandling försenas.
Risken är särskilt tydlig om en marknad för låglönejobb skapas.
För samhället innebär lägre tryck på företagen att hålla uppe produktiviteten
ett minskat omvandlingstryck i ekonomin och minskad tillväxt och
konkurrensförmåga gentemot omvärlden. Sämre levnadsstandard för
individen innebär minskade inkomster och större utgifter för det offentliga.
Således talar starka makroekonomiska argument för att motverka
uppkomsten av en underbudskonkurrens på arbetsmarknaden. LO anser att
beslut gällande arbetskraftsinvandring måste ske utifrån ett
samhällsekonomiskt perspektiv och inte ur ett snävt företagsekonomiskt
perspektiv.
Det är självklart att vi ska handla både varor och tjänster över
nationsgränserna. Däremot uppstår ett problem om en tjänst utförs till ett
underpris relativt den lokala marknadens praxis och utan hänsyn till
gällande kostnadsläge. Kostnadnivån i ett land visar inte enbart pris på varor
och tjänster. Den speglar också det samhällets prioriteringar i form av
skatteuttag och tillgången på generella välfärdstjänster.
En press nedåt på kostnadsnivåerna innebär förr eller senare en press nedåt
på välfärdsnivåerna. Om svenska företag tvingas möta en konkurrens på
olika villkor genom att minska vinstnivåer och kostnader, så minskar även
löneutrymmet för de anställda i dessa företag. Med minskad löneutveckling
följer minskat utrymme för statens skatteuttag. Det innebär i sin tur en
begränsning av vad samhället kan erbjuda medborgarna i form av
välfärdstjänster. Jämlika villkor för utländsk och inhemsk arbetskraft blir
därmed en bidragande garant för den svenska välfärdsstaten.
Varken fackets eller Svenskt Näringslivs medlemmar har intresse av
uppkomst av en osund konkurrens. År 2005 kom LO och SN därför överens
7
om att rekommendera sina medlemmar att garantera arbetsvillkorens
upprätthållande vid utländska företags verksamhet i Sverige. Genom att
minimilöner och andra arbetsvillkor inte är lagstiftade, är det naturligtvis
viktigt att kollektivavtal tillämpas även då utländska företag eller
arbetstagare är verksamma i Sverige. Det är endast då som facket har en
rimlig chans att kontrollera efterlevnaden och att arbetstagare från tredje
land inte diskrimineras genom sämre arbetsvillkor än andra på svensk
arbetsmarknad.
Med detta sagt är det förvisso bra att både KAKI och regeringen framhåller
nödvändigheten av att lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor
inte är sämre för arbetskraftsinvandrare än för svensk arbetskraft. Däremot
innebär några av förslagen tvärtom att lönenivåer och andra arbetsvillkor i
realiteten öppnas för konkurrens.
Demografin
Arbetskraftsinvandringen har begränsade möjligheter att uppväga ökade
kostnader som följd av den demografiska utvecklingen. Beräkningar visar
att det skulle kräva ett tillskott av upp mot 400 000 personer per år för att få
ekvationen att gå ihop.3 Som jämförelse beviljas idag 15 000-20 000
tillstånd av arbetsmarknadsskäl per år. Att då tro på arbetskraftsinvandring
som lösning på välfärdens finansiering vore illusoriskt.
En sysselsatt person uppskattas bidra med 1,5 enheter i skatt. Men eftersom
den personen också konsumerar offentliga tjänster, så blir det slutliga
bidraget 0,5 enheter skatt.4 Många verkar ”glömma bort” att de som flyttar
hit givetvis också måste få tillgång till välfärdstjänsterna. Slutsatsen är att
nettobidraget av fler arbetande immigranter är positivt då de flesta som
migrerar är i arbetsför ålder men ändå betydligt mer begränsat än vad som
ofta ges intryck av i den offentliga debatten.
Inte minst påverkas detta nettobidrag av i hur stor utsträckning den
invandrade arbetskraften får delta på arbetsmarknaden till samma villkor
som övrig arbetskraft. Om lönediskriminering förekommer eller om en
särskild låglönemarknad uppstår (vilket både historiska och nutida
erfarenheter visar kan vara fallet), så blir det tänkta bidraget än mindre än
beräknat. För att säkra utländsk arbetskrafts ställning och för att kunna räkna
med positiva nettobidrag från invandring så måste med andra ord
diskriminering och uppkomst av en låglönegruppering motverkas.
Ett ökat antal arbetade timmar i ekonomin skulle som jämförelse i betydligt
större omfattning bidra till finansiering av välfärdsutgifterna. Det finns en
arbetskraftsreserv som inte utnyttjas idag. Till exempel står alltför många
Lindh, T. (2002), Befolkningen, familjen, livscykeln och ekonomisk tillväxt. ITPS,
VINNOVA & NUTEK.
4
Uppskattning hämtad från Långtidsutredningens (SOU 2004:11) bilaga 1-2.
3
8
utanför
arbetsmarknaden
genom
deltidsarbetslöshet,
nedsatt
funktionsförmåga och diskriminering. Med aktiva insatser kan dessa slussas
ut i arbetslivet och bidra till att fylla kommande behov. Om i-arbete-graden
ökar med 5 procentenheter, så skulle försörjningskvoten i Sverige vara
densamma år 2030 som den var år 2003. Att se och utnyttja de resurser som
faktiskt finns är den enskilt mest kostnadseffektiva lösningen. Slås värdet av
att gå från arbetslöshet till sysselsättning ihop, så är bidraget enligt
ovanstående räkneexempel 2 enheter skatt (från -1,5 i nettobidrag till +0,5).
4. LOs synpunkter på KAKIs respektive regeringens förslag
Regler för tillstånd
KAKI:
- Arbets- och uppehållstillstånd beviljas i längst 24 månader. Om
ursprunglig anställning och villkor kvarstår, förlängs perioden
med ytterligare 24 månader. Ingen ny arbetsmarknadsprövning
och ansökan kan göras inifrån landet. Efter 48 månaders
arbetstillstånd beviljas normalt permanent uppehållstillstånd.
- Fås erbjudande om ny anställning kan uppehållstillstånd sökas
inifrån Sverige, vilket åtföljs av arbetsmarknadsprövning.
- Arbetstillstånd kopplas under den första perioden till visst yrke
och arbetsgivare. Därefter enbart till yrke. Detta för att säkert
kunna koppla arbetskraftsinvandring till brist och kunna styra
efter regionala behov.
- För att motverka beroendeställning, får arbetstagaren 3 månader
på sig att söka nytt arbete inifrån Sverige, om anställningen
skulle upphöra.
- Ordningen med säsongsarbetstillstånd bör tills vidare vara kvar.
Regeringen:
- Tillståndsgrunden för säsongsarbete tas bort.
Människor som har lämnat hemlandet, för kortare eller längre perioder, i
hopp om att bättre kunna försörja sig själva och kanske sin familj, har väl på
plats i landet en väldigt utsatt position. Förhandlingsutrymmet gentemot
arbetsgivaren är begränsat för den enskilde och kännedom om lokal praxis
är troligtvis liten. Utländsk arbetskraft som kommer till Sverige utan
verkfulla garantier för vissa arbetsförhållanden har mycket att förlora på att
inte acceptera vad som än erbjuds som lön och andra anställningsvillkor,
vilket naturligtvis arbetsgivaren är medveten om.
9
Det finns stora svårigheter med att garantera arbetsvillkor i verkligheten
och inte bara på pappret. Från fackligt håll har vi sett alltför många exempel
på hur ”marknaden” fungerar när den tillåts reglera sig självt. Människor
blir hänsynslöst utnyttjade och utspelade mot varandra, då mindre
nogräknade arbetsgivare i jakt på billigast arbetskraftskostnad inte drar sig
för att erbjuda anställningar under i det närmaste slavliknande villkor.
Erfarenheter visar att marknaden inte klarar att självt upprätthålla ens
grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet och än mindre en
långsiktigt hållbar ekonomisk och social utveckling.
Särskilt ser LO risker för den kvinnliga arbetskraften. Könssegregation
förekommer mellan branscher, där kvinnornas arbetssituation i större
utsträckning än männens är osäkrare genom visstids- och
deltidsanställningar. Kvinnors situation på arbetsmarknaden är också
särskilt utsatt då kvinnorna i större utsträckning än män arbetar individuellt
och hos privatpersoner. Risk för sexuella trakasserier och övergrepp finns.
Beroendeställningen till arbetsgivaren kan också antas vara större vid
anställning hos privatpersoner än hos företag. Dessa redan sämre
förutsättningar för kvinnor i allmänhet förstärks för migrerande kvinnor.
Att migrera till ett annat land medför oundvikligen kostnader och risker
särskilt för den enskilde. Att lämna sitt hemland för ett arbete utomlands
kräver kanske att arbetstagaren säljer ägodelar och hem eller skuldsätter sig
för att ha råd med resan, eller lämnar en familj hemma. Sociala och
ekonomiska kostnader samt risken att inte få igen sitt satsade (rese-)kapital
och förlorat fotfäste på hemmamarknaden innebär en uppoffring från
arbetstagarens sida.
LO ser ett problem i det att den enskilde bär en för stor del av risken själv.
Likvärdiga villkor kan bara uppnås genom riskdelning. Därför är det positivt
att KAKI, liksom LO, anser att risken ska delas solidariskt av arbetstagaren,
arbetsgivaren och det offentliga.
Regelverket för arbetskraftsinvandring måste vara utformad så att den
utländska arbetskraften inte blir ett ”B-lag” på svensk arbetsmarknad, med
sämre villkor och svagare position än övrig arbetskraft. Arbetslöshet,
sjukdom eller skada får inte vara en grund till indraget arbetstillstånd. För
att uppnå det anser LO att man i första hand bör använda sig av
arbetstillstånd med så lång löptid som möjligt. KAKIs förslag om 24 + 24
månader med möjlighet om efterföljande permanent uppehållstillstånd får
anses uppfylla detta.
Kortare arbetstillstånd bör undvikas men kan vara nödvändigt vid kortare
bristsituationer, särskilt inom säsongsnäringen. Även om tillståndet gäller
för en begränsad period måste arbetstagarens villkor garanteras om denna
drabbas av arbetslöshet, sjukdom eller skada. För att ge arbetsgivare en
möjlighet att planera behovet av arbetskraft kan man låta de korta
10
arbetstillstånd som ändå ges vara kopplade till en arbetsgivare. Det
förutsätter naturligtvis en effektiv kontroll av att arbetsgivaren fullgör sina
åtaganden. Således tillstyrker LO KAKIs förslag om möjlighet att för
kortare perioder koppla tillstånd till viss arbetsgivare och visst yrke.
Dessutom bör regeln kompletteras med sanktionsmöjligheter som innebär
att arbetsgivare som missköter sig förvägras ytterligare möjligheter till
invandrad arbetskraft.
Vidare stödjer LO förslaget om möjlighet att förnya eller förlänga tillstånd. I
ett system där arbetsmarknadens parter gemensamt får yttra sig om
bristsituationen samt om erbjudna arbetsvillkor innan anställning av person
hemmahörande utanför EU, så kan matchningen gå smidigt och risken för
underbudskonkurrens minimeras. Därmed kan i dessa fall undantag göras
från regeln om klart arbetstillstånd innan inresa, för att arbetstagare som i ett
första skede fått arbetstillstånd, inte ska behöva lämna landet och på nytt
göra en ansökan från hemlandet. Med ett system där arbetsgivaren avgör
brist, uppstår däremot problem med objektiviteten.
För att inte låsa in arbetstagare hos dåliga arbetsgivare bör migrerande
arbetskraft i så liten utsträckning som möjligt begränsas till enskild tjänst
eller arbetsgivare. Snäva arbetstillstånd påminner också om
gästarbetarsystem,
där
enbart
mottagarlandets
vinst
av
arbetskraftsinvandring är av intresse och där arbetstagaren i värsta fall på
godtyckliga grunder kan tvingas ut ur landet eller att övergå till den
informella ekonomin. Arbetstagaren kan ställa högre krav på arbetsgivaren
om arbetsgivaren riskerar att mista arbetstagaren till annan arbetsgivare.
Att göra arbetserbjudanden till juridiskt bindande anställningsavtal skulle
öka arbetsgivarens ansvar genom att denne åtar sig att minst det som
erbjudits initialt gäller. För anställning av personer från tredje land måste
naturligtvis viss uppsägningstid med ersättning gälla, motsvarande villkoren
för typen av anställning och branschen i övrigt.
Säsongsarbetstillstånd
Inom säsongsnäringen är LOs erfarenheter av arbetstillstånd dessvärre i
många fall dåliga. Det beror främst på att arbetsgivaren fått rekrytera
arbetskraft utan bindande arbetserbjudanden. Lönen har ofta varit helt
ackordbaserad och arbetsgivaren har kunnat rekrytera mer arbetskraft än vad
det egentligen funnits avsättning för. Detta har medfört sämre betalt för
arbetstagarna eller att arbetskraft har överlåtits till andra arbetsgivare som
ursprungligen inte fått arbetstillstånd beviljade efter att ha misskött sig
tidigare säsonger.
Säsongsbranschens rekryteringsproblem är en direkt följd av att villkoren
branschen erbjuder sina anställda hör till arbetsmarknadens sämsta.
Lantarbetarförbundet, och under senare år Kommunalarbetarförbundet, har
gjort flera kraftansträngningar för att förbättra arbetarnas villkor men
11
utdelningen har varit dålig. Det är tydligt att det är arbetskraftens låga pris
som varit den enskilt största rekryteringsorsaken.
Inom dagens kvotsystem för arbetstillstånd inom säsongsnäringen är
tillstånden knutna till branschen. Arbetstagaren får byta arbetsgivare men
bara inom samma bransch. LO anser att kvotsystemet bör avskaffas.
Branschen bör rimligen kunna tillgodose behovet av arbetskraft med
arbetstagare från EU/EES. LO tillstyrker regeringens förslag att ta bort
tillståndsgrunden för säsongsarbete. Däremot bör inte arbetsgivaren heller
inom detta område enskilt få avgöra bristsituationen.
Arbetssökarvisering och kontakten arbetssökande - arbetsgivare
KAKI:
- Visering för att söka arbete i Sverige under längst 3 månader.
Kopplas till brist inom visst yrke eller yrkesområde (enligt AMS
särskilda förteckning). Uppehålls- och arbetstillstånd söks efter
inresa.
- Samma som ovan för viseringsfria länder och för dem som söker
enligt AMS särskilda förteckning.
Det är viktigt att inse att arbetsvillkoren för dem som arbetskraftsinvandrar
till Sverige i första hand avgörs av regleringars utformning och inte av
bevakning och kontroll i efterhand. Vill man att den migrerande
arbetskraften ska ha likvärdiga villkor måste man skapa ett system som
garanterar detta redan vid den svenska gränsen. Med dagens regler är en
fundamental förutsättning för att likvärdiga villkor ska gälla på
arbetsmarknaden att arbetstillstånden är klara innan inresa i landet.
Regeln om arbetstillstånd handlar inte som många i debatten vill få det till,
om att stänga ute människor som vill komma hit och arbeta. Det handlar
heller inte om att försvåra för företagen att rekrytera. Genom krav på
arbetstillstånd innan inresa signalerar staten att man är mån om
arbetskraftens rättsliga ställning och om arbetsmarknadens effektiva
funktionssätt.
Den konkurrensneutralitet mellan arbetsgivare och arbetstagare som skapas
genom kollektivavtal hotas om vissa arbetsgivare och arbetstagare tillåts
konkurrera till lägre villkor än de överenskomna. I denna mening skyddas
den svenska arbetsmarknadsmodellen av regeln om färdigt arbetstillstånd
innan inresa i landet. Lojaliteten i lagstiftningen kan sägas gälla tre parter:
inhemska arbetstagare, utländska arbetstagare samt arbetsgivare som följer
kollektivavtalen/anpassar sig efter den inhemska kostnadsnivån – men inte
arbetsgivare som inte respekterar dessa villkor.
12
Anledningen till att vi har ett system med arbetsmarknadsprövning är att
undvika uppkomsten av underbudskonkurrens. Det kan finnas risk för sådan
om tredjelandsmedborgare tillåts att söka arbete inifrån landet och i
efterhand ansöka om arbets- och uppehållstillstånd av den enkla
anledningen att arbetstagare i konkurrens om arbetstillfällena kan utnyttjas
av arbetsgivare.
LO instämmer inte i KAKIs slutsats att det snarast är arbetstagare som redan
är väl etablerade på den egna hemmamarknaden som i första hand skulle
söka sig till annat land för arbete. De personer som lämnar sitt hemland gör
det ofta för att de inte lyckas hitta ett arbete i hemlandet eller för att
villkoren där upplevs som för dåliga. Därmed har dessa personer en stark
drivkraft att ta arbete till de villkor som åtminstone överväger alternativet i
hemlandet. Det finns arbetsgivare som bara erbjuder illegal anställning och
villkor som understiger de kollektivavtalade och då befinner sig den
arbetssökande självklart i ett besvärligt läge – tacka ja och få en kanske
åtminstone bättre försörjning än i hemlandet, eller tacka nej och riskera att
inte hitta något annat inom rimlig tid.
Genom att låta människor konkurrera om arbetstillfällen utan föregående
arbetsmarknadsprövning riskeras ett ökat tryck nedåt på löner och andra
anställningsvillkor uppstå. Detta fundamentala samband kommer man inte
undan även om undantag från arbetsmarknadsprövning endast görs för
mycket specifika grupper via visering. LO tillstyrker därför endast förslaget
om arbetssökarvisering under vissa förutsättningar. Det gäller även förslaget
att låta viseringsfri arbetskraft söka arbete inifrån Sverige.
De största problemen med dessa förslag handlar om att det inte går att
kontrollera att arbetskraften verkligen söker inom de definierade
bristyrkesområdena, samt att det blir svårt att kontrollera de i praktiken
gällande arbetsvillkoren. Därför anser LO att förslaget om
arbetssökarvisering måste kompletteras med verktyg som syftar till att
motverka osund konkurrens genom utnyttjande av arbetskraften.
Hävdande av kollektivavtal och konflikträtt är grundförutsättningar för alla
löntagares arbetsvillkor. Det är en uppgift som åvilar de fackliga
organisationerna. Men även arbetsgivare och stat har ett ansvar för villkoren
på arbetsmarknaden.
En arbetsplats måste kunna kontrolleras för att oseriösa arbetsgivare inte ska
kunna erbjuda sämre villkor än praxis inom branschen. Därför är det viktigt
att Arbetsförmedlingen och facket kontrollerar arbetsplatserna och angivna
villkor innan godkännande av arbets- och uppehållstillstånd för
tredjelandsmedborgare. Fack och myndigheter måste också ges resurser att
göra efterhandskontroller. Kontrollen kan underlättas genom att
uppdragsgivare görs ansvariga för kontroll av underleverantörernas villkor,
13
att facket får tillgång till de villkor som gäller på arbetsplatsen och att
tillstånd kan dras tillbaka i de fall då de egentliga arbetsförhållandena är
sämre än de som angavs vid tillståndsgivningen.
Ett enkelt men likväl viktigt medel i syfte att garantera villkor enligt svensk
praxis vore att göra arbetserbjudanden till juridiskt bindande
anställningsavtal. På så sätt minskar risken för att beslut om arbets- och
uppehållstillstånd tas på felaktiga grunder och att de verkliga arbetsvillkoren
är sämre än vad som angavs i erbjudandet. Det är viktigt att de
grundläggande villkoren, exempelvis lön och andra ersättningar, framgår
direkt av avtalet så att arbetstagaren känner till villkoren. Att bara hänvisa
till gällande kollektivavtal eller liknande är inte tillräckligt.
I de fall då de faktiska arbetsvillkoren understiger de sagda i erbjudandet bör
det dessutom finnas sanktionsmöjligheter i form av straff, förverkande av
vinsten och indraget tillstånd, framförallt för att täcka de fall där
arbetstagaren inte vågar eller har faktiska möjligheter att hävda sin rätt.
Arbetsförmedlingen måste också ha ett tydligt ansvar för att följa upp och
slå larm i de fall man upptäcker att reglerna missbrukas.
Då en arbetssökande med visering inte hittar ett arbete inom tre månader,
finns en risk att han eller hon övergår till den informella ekonomin (dvs blir
s k ”papperslös”). För att stärka dessa mest utsatta på arbetsmarknaden,
anser LO att arbetstagare som arbetar utan arbets- eller uppehållstillstånd
bör avkriminaliseras genom ändring av utlänningslagen. På samma sätt som
vid prostitution bör kunden, inte den som blir utnyttjad, straffas. Det bör
dessutom bli möjligt att utdöma ett skadestånd från arbetsgivaren som
motsvarar mellanskillnaden av den lön man fått och den som är normal i
branschen. I de fall då arbetsgivaren särskilt grovt utnyttjat arbetstagarens
utsatta position ska dessutom allmänt skadestånd kunna utgå.
Som summering, kan således följande stärka migranters ställning:



kontroll av arbetsplatser och arbetsvillkor innan tillstånd samt
möjlighet till efterhandskontroller,
arbetserbjudanden som juridiskt bindande anställningsavtal med
möjligheter till sanktioner,
avkriminalisering av s k papperslösa med möjlighet till skadestånd.
Införs dessa förändringar samtidigt med ett införande av
arbetssökarvisering, kan LO tillstyrka att detta system prövas under en
begränsad tidsperiod, som därefter utvärderas.
14
Handläggning av tillstånd
KAKI:
- Nödvändigt att AMS fortsatt bedömer arbetskraftsbrist, för att
undvika överutbud och undanträngning och för legitimitet för
systemet. Yttrande från facket om löner, arbetsrätt och
arbetsmiljö.
- Om den med visering får arbetserbjudande utanför förteckningen,
görs en arbetsmarknadsprövning.
- Handläggning ska ske inom 10 arbetsdagar. 5 arbetsdagar för
fackligt yttrande.
- Ingen kontroll om ordnad bostad. Hänsyn till boendekostnad bör
ingå i bedömning av lönevillkoren.
Regeringen:
- Arbetsgivaren ska avgöra om arbetskraftsbrist förekommer.
Då bedömningen av brist är subjektiv är det mycket rimligt att som KAKI
föreslår, denna görs av myndighet (AMS). LO delar KAKIs slutsats i frågan
om brist som utgångspunkt för arbetskraftsinvandring, samt ansvaret för
bristbedömning. Om arbetsgivaren enskilt får avgöra om brist förekommer
så kan denne kanske snarare se brist på billig arbetskraft och inte på själva
tillgången på arbetskraft med rätt kvalifikationer. Vissa arbetsgivare
erbjuder så dålig lön och arbetsmiljö att inga personer med kännedom om
vad som anses normalt accepterar att arbeta under dessa villkor. Sådana
arbetsgivare upplever säkert en brist. Om man låter arbetsgivaren själv
bedöma bristsituationen uppstår därför en risk för att oseriösa arbetsgivare
subventioneras.
Det är därför nödvändigt att bristbedömningen hålls objektiv. KAKIs
förslag om myndighetsbaserad prövning tillstyrks därmed av LO. Men
därutöver bör fack och arbetsgivare får möjlighet att påverka definitionen av
”brist” samt vara med och avgöra om en bristsituation verkligen
förekommer. Facket har en god insikt i såväl arbetsmarknadsläget i
respektive bransch och arbetsförhållandena på enskilda arbetsplatser. Som
KAKI slår fast, är det också rimligt att inhämta fackets yttrande gällande
förhållandena på den aktuella arbetsplatsen och erbjudna villkor.
Regeringens förslag att låta arbetsgivaren avgöra om en brist på arbetskraft
förekommer, är därmed oacceptabelt. LO avstyrker kraftfullt detta förslag.
Den föreslagna bristyrkesindelningen förefaller bli ett trubbigt verktyg. De
största svårigheterna med en sådan lär bli att dels hålla denna uppdaterad,
dels att kunna kontrollera att arbetssökande verkligen söker inom dessa
områden och inte andra på arbetsmarknaden.
15
LO är kritisk till att den med visering kan söka arbete inom vilket yrke som
helst, oavsett inom vilket område han eller hon ursprungligen fått visering
för. Detta blir rimligen konsekvensen av att personer med visering kan få
arbetsmarknadsprövning inifrån landet gällande yrken utanför den tänkta
bristyrkesförteckningen. Syftet med visering faller då det i själva verket står
personen fritt att söka alla typer av arbeten. Även om en
arbetsmarknadsprövning sker i efterhand, så kan skadan i form av till
exempel skenavtal och/eller lönekonkurrens redan vara ett faktum. En
partsgemensam listning av bristyrken blir också överflödig om
arbetsgivaren i slutändan ändå avgör.
I Stockholm tar handläggningen av ärenden bara 10 dagar, inklusive
förfrågan hos facket. Däremot behöver man på lokal nivå mer tid för
handläggning av ärenden. KAKIs förslag om fem dagar för fackligt yttrande
är därför för snävt. Behovet är snarare 10 dagar, vilket fortfarande innebär
en snabb process. För att processen ska vara snabb förutsätts också att det är
tydligt för alla på vems ansvar yttrandet vilar (central eller lokal nivå och
gången för intern beslutsordning). Det sistnämnda hänger främst på fackets
interna organisation men det är likväl viktigt att AMS är uppdaterat om
kontaktställena för att tidsschemat ska hålla.
Möjligheten att upprätthålla ordningen skulle underlättas av att de
arbetserbjudanden som föregår en ansökan om tillstånd med automatik blir
tillgängliga för facket. Idag får facket ta del av de villkor som den tänkte
arbetstagaren erbjuds då ett yttrande begärs in. Men någon formell rätt om
offentlighet finns inte.
Att, som regeringen föreslår, överföra ansvaret för inhämtning av
synpunkter på anställningsvillkor från AMS till Migrationsverket, ställer LO
sig skeptisk till. AMS har av naturliga orsaker en betydligt bättre
förutsättning att bedöma både arbetsmarknad och yttranden än
Migrationsverket. Gällande handläggningen är det vidare oklart om man
menar att varje ansökan ska remitteras eller enbart de av principiell
betydelse. LO anser att varje ärende ska remitteras.
Gäststudenters möjlighet att söka tillstånd för arbete
KAKI:
- Gäststudenter med slutförda 20 poäng eller fullföljd termin vid
forskarutbildning bör få söka arbets- och uppehållstillstånd
inifrån Sverige.
- Grundläggande behörighet till forskarutbildning ger rätt att
arbeta utan arbetsmarknadsprövning.
16
LO delar KAKIs uppfattning att gäststuderande bör ha möjlighet att
arbeta i Sverige under och efter avslutade studier. Däremot är ett krav på
endast 20 poäng för att sedan kunna söka tillstånd inifrån Sverige för lågt
satt. Då ges de som egentligen vill direkt in på arbetsmarknaden utan
arbetsmarknadsprövning möjlighet att t ex läsa deltid och arbeta samtidigt
(med huvudsakligt ändamål att arbeta), tills de 20 poängen är uppfyllda.
Alternativt läsa vilket ämne som helst, rentav något man kan sedan tidigare,
för att efter endast ett halvår kunna ge sig ut på arbetsmarknaden.
Inte minst finns ekonomiska skäl för att tillåta gäststuderande att under lov
och fritid och efter avslutade studier få undantag från krav på
arbetsmarknadsprövning. Svenska staten har bekostat utbildningen och det
är givetvis bra för samhällsekonomin om den studerande vill stanna och
arbeta i Sverige.
Man
måste
dock
undvika
uppkomst
av
ett
parallellt
arbetskraftsinvandringssystem, där människor som i själva verket vill direkt
ut på svensk arbetsmarknad bara använder sig av utbildningssystemet som
ett enkelt sätt att kringgå arbetsmarknadsprövning. Man måste med andra
ord kunna säkerställa att de gäststuderande som får undantag från
arbetsmarknadsprövning i första hand är här för studiernas skull.
Två sätt att möta detta kan vara att ställa krav på en viss studielängd samt
krav på att klara studierna i en viss takt. En viss studietakt (poängkrav) är i
jämförelse bättre än tidskrav för kvalificering. Därför är det mer rimligt att,
utöver två terminers studier, kräva en studietakt på minst 22 avklarade
högskolepoäng per termin innan övergång till arbetsmarknaden kan ske.
Detta skulle på ett bättre sätt än KAKIs förslag upprätthålla legitimiteten i
systemet.
Fullföljd termin vid forskarutbildning bör dock räcka som kvalificering. För
att ha genomgått forskarutbildning krävs flera års högskolestudier och på
denna nivå borde därför rimligen förutsättningarna för ”seriös” utbildning i
det närmaste vara garanterade.
Däremot avstyrker LO KAKIs förslag om att grundläggande behörighet till
forskarutbildning ska ge rätt att slippa arbetsmarknadsprövning. Här gäller
samma resonemang som ovan, att krav på viss studietid och studietakt
undviker uppkomst av ett parallellt arbetskraftsinvandringssystem. Detta
uppnås i det fall den studerande under sin utbildning i Sverige uppnår denna
forskarbehörighet. Men i det fall en forskarbehörig person får direkt tillträde
till arbetsmarknaden, så innebär det samma problem med risk för
lönekonkurrens som diskuterades tidigare under avsnittet om
arbetssökarvisering.
17
Tillstånd för näringsidkare
KAKI:
- Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid nyetablering eller uppköp av
befintlig verksamhet med krav på dokumenterad erfarenhet. Om
uppköp, så måste det omfatta minst 50 procent av rörelsen.
Sökanden ska ha ledningsuppgift eller tillföra kompetens
nödvändig för företagets överlevnad eller expansion.
- Kravet på försörjning bör ha ett mer långsiktigt perspektiv än
socialbidragsnormen.
Inte minst ur sysselsättningssynpunkt är det viktigt att företagande
uppmuntras. Det är i internationell jämförelse också lätt att starta företag i
Sverige. Men det är inte alltid fler företag innebär fler jobb. LO anser att
kontrollen av vem som får F-skattesedel måste vara strikt för att göra
åtskillnad mellan egenföretagare och uppdragstagare. LO upplever det som
att egenföretagande i alltför många fall används i syfte att minska
kostnaderna i jämförelse med om man istället varit anställd. Detta är möjligt
genom att egenföretagare inte behöver följa samma villkor som andra
gällande arbetsmiljö och arbetstid och heller inte har någon minimilön att ta
hänsyn till.
Den som startar ett eget företag, kanske av konkurrensskäl och för att
alternativet anställning inte bjuds, riskerar både en lägre inkomst och sämre
trygghet än dem som är anställda. En konkurrensutsättning som driver en
sådan här utveckling, där villkoret för arbete är eget företag, gynnar
knappast svensk ekonomisk utveckling. Det finns skillnader mellan
företagen i hur lönsamma de är i sitt bidrag till samhällsutvecklingen. Till
exempel brukar småföretagare anges som särskilt angelägna att stimulera. I
själva verket är det dock inte storleken på företagen som borde vara i fokus
utan produktiviteten (stora företag är dessutom oftast mer produktiva än
små).
KAKIs förslag att skärpa kraven på näringsidkare kan ses som ett sätt att
testa seriositeten i egenföretagandet. Därför tillstyrker LO kommitténs
förslag i detta.
Likaledes är det rimligt att ställa högre krav på försörjningsmöjlighet än
socialbidragsnormen. Lika lite som LO vill se uppkomst av en underbetald
kategori utländska arbetstagare, lika lite tycker LO att företagare ska
förväntas kunna försörja sig på miniminivåer. Av sociala skäl måste en
bättre levnadsstandard vara måttstock.
18
Asylsökande och arbetsmarknaden
KAKI:
- Fortsatt möjlighet att arbeta vid handläggningstider över fyra
månader.
- Arbetsgivaren ska rapportera till Migrationsverket då en
asylsökande anställs.
- Migrationsverket ska registrera och löpande föra statistik.
Regeringen:
- Lättare för asylsökande att vid avslag få arbetstillstånd utan att
lämna landet.
Att försöka skapa en meningsfull vardag är ett mycket tungt argument för
att asylsökande ska få tillträde till arbetsmarknaden. Som facklig
organisation inser LO mycket väl värdet av att ha ett jobb. Att asylsökande
ska medfinansiera sitt uppehälle är däremot inte ett särskilt tungt argument
eftersom asylsystemet är till för att ge människor skydd.
KAKIs
förslag
om
fortsatt
möjlighet
att
arbeta
under
asylhandläggningstiden tillstyrks av LO. Det finns brister med dagens
system. Men att bara avskaffa möjligheten för sökande att arbeta genom att
upphöra med beviljandet av undantag från arbetstillstånd, skulle inte utgöra
en lösning på problemen. Människor som vill arbeta kommer att göra det i
alla fall.
Fall där dagersättningen i praktiken utgör en ”subvention” för svartarbete
(dvs att arbetsgivaren betalar lägre lön då den asylsökande ändå får en
kompletterande inkomst genom dagersättningen), kan i viss mån motverkas
genom att arbetsgivaren - inte den anställde - görs ansvarig att rapportera
anställningen till Migrationsverket. Därmed tillstyrker LO även KAKIs
förslag att arbetsgivaren ska ha ansvaret för inrapportering till
Migrationsverket.
Att sysselsättning inte bara är viktigt för en meningsfull tillvaro för
individen utan också en mycket viktig del i integreringen i samhället, borde
vara oomtvistat. Men undantag från arbetstillstånd (AT-und) bör inte vara
den enda möjligheten. Till exempel skulle det kunna ges möjlighet till
praktik under asylhandläggningen. Här skulle arbetsmarknadens parter
kunna ges en aktiv roll i att hitta praktiskt gångbara lösningar för individen.
Av erfarenhet från enskilda fall och utsatta grupper på arbetsmarknaden, är
det rimligt att anta att asylsökande har dålig kunskap om sina rättigheter
som arbetstagare, arbetsgivares skyldigheter och statens åtaganden. Det är
vidare inte osannolikt att dessa hör till dem med sämst lön, arbetsmiljö och
19
utsatthet i form av diskriminering. Det är ett problem att vi inte vet hur
många av de med AT-und som egentligen arbetar. Det vore önskvärt med en
så grundlig kartläggning som möjligt om egentlig sysselsättningsgrad,
branschtillhörighet och arbetsvillkor. Därför är det bra att KAKI föreslår att
Migrationsverket ska föra löpande statistik över asylsökandes koppling till
arbetsmarknaden.
Asyl ska inte kopplas ihop med det egna landets behov av arbetskraft. Om
asylsystemet blir en väg in till Sveriges arbetsmarknad även för människor
utan asylskäl riskerar asylsystemet att skadas. Medborgarna kan börja tvivla
på asylsystemets legitimitet och därmed undergrävs asylrätten. Asylrätten
måste i möjligaste mån hållas utanför regleringen av arbetskraftsinvandring
för att också garantera att asylsystemets resurser läggs på en effektiv
handläggning för dem som verkligen behöver hjälp undan förtryck och
förföljelse.
LO anser att det finns mycket starka skäl till att vara restriktiv med
statusbyte eftersom det riskerar att urholka asylrätten. LO är ense med
KAKI i dess slutsatser gällande detta och mottsätter sig starkt regeringens
förslag om utökad möjlighet för asylsökande att byta status till migrerande
arbetskraft. De ytterst få fall per år som skrivelsen hänvisar till motiverar
inte en ändring av reglerna. Kostnaden för att urholka legitimiteten i
asylsystemet är för stor.
Konsekvenser i Sverige
KAKI:
- Arbetsmarknadens parter har gemensamt ansvar för att
arbetskraftsinvandrare får information på språk de förstår och
stöds att lära sig svenska.
- Alltför långtgående åläggande att göra arbetsgivare ansvariga
för att arbetstagaren har sjuk- och olycksförsäkringar.
- Utgångspunkten i föreslaget regelverk och kommitténs direktiv,
är att efterfrågan styr invandringen av arbetskraft.
Arbetsmarknadens parter har ett ansvar för integrationsprocessen på
arbetsmarknaden. Ett utökat internationellt fackligt samarbete för att bistå
medlemmar som arbetar över gränserna kan vara ett alternativ för att på ett
bättre sätt ta tillvara på utländska arbetstagares intressen. Exempel på
praktisk hjälp kan vara upplysning om nationella arbetsmarknadsregler och
avtal på flera språk samt assistens vid konflikt med arbetsgivare. Den största
uppgiften för facket är naturligtvis att hävda konflikträtten och
kollektivavtalens ställning och upprätthållande. Alla som arbetar på en
20
arbetsplats med kollektivavtal omfattas av detta. Här finns således en
viktig grundtrygghet för arbetstagare från tredje land.
Som ny i Sverige och då i synnerhet som anställd för en kort period, är det
svårt att känna till det svenska regelverket. I viss mån kan information om
till exempel arbetsrätt, registrering och skatter, ges vid informationskontor i
utlandet. Men även väl på plats i landet är det givetvis av stor vikt att den
enskilde känner att denna typ av information är lättillgänglig och tydlig.
Risken om en arbetstagare – och naturligtvis även företagare – upplever
samhällsinformation som snårig och otillgänglig är att detta blir ett de facto
hinder för den enskilde att lätt hålla sig inom den reguljära
arbetsmarknaden. Administrativa svårigheter kan med andra ord innebära att
det upplevs som mindre krångligt att arbeta svart än att följa regleringar.
För att underlätta för den enskilde att ”komma in i systemet” och kunna
följa de regler som finns, borde utländska arbetstagare erbjudas hjälp att
hitta rätt bland myndigheter och regelverk. LO föreslår därför införande av
en så kallad ”one stop shop” för arbetstagare. Detta finns redan för företag.
Översatt till detta fall skulle en ”one stop shop” innebära en administrativ
förenkling för individen genom att den enskilde lotsas genom
myndighetsbeslut. Oavsett relevant myndighet skulle det enskilda ärendet
registreras och beslut lämnas på ett och samma ställe. Själva beredningen
kan givetvis som idag ske på respektive myndighet. En sådan service skulle
kräva att personalen har god kännedom om överlappande regelverk, för att
snabbt kunna göra en bedömning av vilka blanketter som ska fyllas i, vilka
uppgifter som krävs av den enskilde, vart ärendet ska skickas och om det
behövs, samordna beslut från olika myndigheter.
KAKI anser att det vore alltför långtgående att göra arbetsgivare ansvariga
för att den anställde täcks av försäkringar. Det är viktigt att på förhand veta
vad som händer om man som tredjelandsmedborgare blir sjuk, drabbas av
olycksfall eller blir arbetslös. Försäkringar som träder ikraft vid sådana
tillfällen måste finnas och informationen om arbetstagarnas rättigheter måste
vara lättillgänglig. Det är viktigt att, som både KAKI och regeringen gör,
framhålla nödvändigheten av att lön, försäkringsskydd och övriga
anställningsvillkor inte är sämre för arbetskraftsinvandrare än för svensk
arbetskraft. Men hur ska detta uppnås om inga krav ställs på arbetsgivaren?
Den smidiga lösningen på detta vore naturligtvis att alltid hävda tillämpning
av kollektivavtal vid anställning, då arbetstagaren automatiskt kommer att
vara försäkrad.
LO anser att systemet för arbetskraftsinvandring ska förbli efterfrågebaserat.
Bristbedömningen som föregår invandringen är det som i någon mån kan
garantera att överutbud på arbetskraft inte uppstår samt motverka
konkurrens om löner och andra arbetsvillkor. KAKI gör något av en logisk
kullerbytta när den föreslår införande av arbetssökarvisering, vilket tvärtom
21
innebär ett utbudsbaserat system; ett systemskifte vilket även regeringen
tillstyrker.
Konsekvenser i utvandringsländerna
KAKI:
- För att bidra till hemlandets utveckling och minska förlusten för
sändarlandet, bör migranter stimuleras att återvända hem,
permanent eller för begränsad tid.
Länder befinner sig inte alltid i samma konjunkturläge och den
demografiska strukturen skiljer sig åt mellan länder. Om det råder
arbetslöshet i ursprungslandet och brist på arbetskraft i värdlandet, så
gynnas alla parter av rörlig arbetskraft. Den arbetssökande kommer i arbete,
värdlandet kan undvika flaskhalsproblem och ursprungslandet får minskade
utgifter för transfereringar (a-kassa, socialbidrag etc). Erfarenheten visar
dock att arbetstagare med utländsk bakgrund tenderar att diskrimineras på
arbetsmarknaden gällande anställning och villkor. Även om effekterna av
migration är positiva kan alltså utdelningen vara ojämnt fördelad.
Betydande belopp skickas hem av migranter som påverkar den allmänna
efterfrågan i ursprungslandet. Det kan dock diskuteras om nettoeffekten av
dessa flöden, remitteringar, är positiv eller negativ. Förvisso får ekonomin
en skjuts framåt men det kan också vara så att trycket på omvandling avtar,
vilket kan innebära att nödvändig strukturomvandling i hemlandet försenas
eller uteblir.
Problem med ”brain drain” uppstår först då både värdland och
ursprungsland har samma behov av arbetskraften. Särskilt tydligt är detta för
vissa branscher. Trots ett stort behov i hemmaländerna emigrerar
exempelvis sjukvårdspersonal från afrikanska länder till västvärlden, där
brist också finns. Något av ett moraliskt dilemma uppstår i avgörandet av
under vilka former och i vilken utsträckning migration ska sanktioneras;
vem behöver arbetskraften bäst? Migranter tillför mottagarlandet
humankapital men spegelbilden är naturligtvis att hemlandet då också går
miste om densamma.
Inte minst vid definitiv utvandring eller långvarig utlandsvistelse så hämmas
ursprungslandets utvecklingsförmåga inte bara av den eventuella påverkan
av utvecklingen som den utflyttade kompetensen kunnat bidra med, utan
också av utebliven skatteinkomst. Det behövs sålunda en balansgång mellan
individens möjlighet till internationellt utbyte och hemmalands respektive
mottagarlands behov av arbetskraft och möjlighet till utveckling. Därför kan
22
KAKIs förslag om en kombination av tidsbestämda tillståndsperioder och
stimulans för återvändande vara en tänkbar kompromiss.
5. LOs syn gällande samlade effekter av KAKIs respektive
regeringens förslag för ökad arbetskraftsinvandring
Förslagen innebär ett generösare system för arbetskraftsinvandring och kan
således förväntas öka Sveriges attraktionskraft för tredjelandsmedborgare.
Däremot kan man inte förvänta sig att arbetskraftsinvandringen blir annat än
en marginell dellösning av problemet med finansiering av framtidens
välfärd.
LO anser att principen för arbetskraftsinvandring till Sverige ska vara
arbetsmarknadsprövning innan inresa och att denna prövning ska vara
myndighetsbaserad. Klart tillstånd innan inresa i landet är en garant för att
upprätthålla lika villkor för alla verksamma på svensk arbetsmarknad.
Bristbedömningen blir opartisk endast då myndighet gör denna. Därmed
tillstyrker LO KAKIs förslag. LO avstyrker således regeringens förslag om
att den enskilde arbetsgivaren ska stå för bristbedömningen.
Riskdelning mellan arbetstagare, arbetsgivare och samhälle är viktigt av
rättviseskäl. KAKIs förslag om långa uppehållstillstånd och möjlighet att
byta arbetsgivare bidrar till att jämna ut risken för den enskilde.
Det är förvisso bra att både KAKI och regeringen är tydliga med att löner
och villkor för invandrad arbetskraft ska vara i nivå med dem som gäller för
arbetskraft som redan finns i Sverige. Men några av de förslag som
presenteras skulle tvärtom öka risken för osund konkurrens.
Tydligare och starka verktyg i syfte att garantera likvärdiga villkor måste
till. En oförändrad konflikträtt och hävdande av kollektivavtal är
grundstenar i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Utöver detta bör
arbetserbjudanden göras till juridiskt bindande anställningsavtal och
sanktionsmöjligheter införas för de fall arbetsgivare missköter sig.
KAKIs förslag om arbetssökarvisering behöver kompletteras med tydliga
regler för att hävda justa villkor för migranter. Krav på kontroll minskar
också risken för en press nedåt på löner och andra villkor. Situationen blir
okontrollerbar om arbetsgivare, enligt regeringens förslag, enskilt ska
avgöra om arbetskraftsbrist råder. LO tillstyrker prövande av
arbetssökarvisering endast under förutsättning att förslaget kompletteras
med regler som stärker migranternas ställning i förhållande till
arbetsgivarna. Om systemet med dessa förutsättningar införs bör det efter en
tid utvärderas.
23
LO avstyrker regeringens förslag om asylsökandes möjlighet att övergå
till arbetskraftsinvandring vid avslagen asyl. För att upprätthålla
legitimiteten i asylsystemet är det nödvändigt att vara mycket restriktiv med
statusbyte, från flykting till arbetskraftsinvandrare. Inte minst av sociala skäl
bör dock asylsökande fortsatt ha rätt att arbeta under handläggningstiden. I
detta är således KAKI och LO eniga.
Med hälsning,
LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE
Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande
Monika Arvidsson
LO-ekonom