Titel: Unga medborgare, IKT och lärande – ett idédokument

1
Unga medborgare, IKT och lärande – ett idédokument
Peter Dahlgren
Lunds universitet
Tobias Olsson
Uppsala universitet
INTRODUKTION
Med denna text vill vi presentera en översikt över ett specialiserat forskningsfält som vi gärna vill
vidareutveckla till ett projekt. Detta forskningsfält inriktar sig på unga människor och deras medievanor,
tar upp frågor om demokrati och medborgarskap, belyser betydelsen av den nyare informations- och
kommunikationstekniken (IKT) – främst Internet – och sätter temat lärande i fokus. Forskningsfältet
bygger alltså på fyra olika områden och utgör en sorts syntes av dessa; vidare utgår vi från en uppsättning
perspektiv och teoretiska ansatser som kan bäst rubriceras som ’senmoderna’.
Varje nytt mediums introduktion i samhället ackompanjeras av att det tillskrivs revolutionerande
egenskaper. När teven började bli en framträdande del av 1960-talets USA nedtecknade Marshall
McLuhan sina numera berömda funderingar om att ”mediet är budskapet” och att teven kommer att skapa
den ”globala byn” (McLuhan, 1964/1999). Teven var 1960-talets motsvarighet till 1990-talets Internet; ett
medium som i grunden skulle förändra världen som vi en gång känt den.
Nu, några år in på 2000-talet, har tankarna om Internet som en revolutionerande kraft lagt sig. Inte minst
tack vare att den så kallade IT-bubblan brast under år 2000. Det blev visst ingen ny, friktionsfri ekonomi
(Martinsson, 2002). Lägg därtill att tankarna om datorn och Internet som ett medborgarens och
demokratins verktyg nu utsätts för kritik (Olsson, 2002) och det blir uppenbart att Internets
samhällsomstörtande aura definitivt naggats i kanten.
Samtidigt det ligger det också en fara i att bagatellisera Internet. För samtidigt som de kritiska
beskrivningarna av det nya mediet ger en nödvändig nyansering av bilden av denna, finns det också risk
för att de medverkar till att förringa Internets faktiska betydelse. Vi riskerar att inte se att det nya mediet
faktiskt är viktigt på en rad olika områden. Att det de nya mediet inte är revolutionerande innebär inte att
det är betydelselöst. Det projekt som vi vill dra igång avser att studera det nya mediets betydelse utan att
falla i endera av dessa båda fallgropar.
Att vi bygger projektet på arbeten som bedrivs inom fyra olika områden kräver tydliggöranden. För det
första ifråga om vad som menas med medborgare. Begreppet medborgare bär på ett tungt historiskt
bagage och betraktas på väldigt olika sätt inom ramarna för olika perspektiv. Vilken syn på medborgaren
är det som avses i detta fall? Likaså begreppet demokrati, ett ibland slitet men ständigt aktuellt begrepp
som lätt används som ett mantra hellre än att det laddas med innehåll. Vi betonar dels att det finns olika
aspekter av demokrati, som är relevanta i olika sammanhang, dels att det även finns olika synsätt på
demokratin, eller olika normativa versioner, om man så vill. För det andra krävs en diskussion omkring
den nya informations- och kommunikationstekniken – på vilket sätt kan IKT vara en resurs för
medborgaren? För det tredje krävs en reflektion kring de två begreppen unga och lärande. Vad är det att
vara ung i dag och vilka är förutsättningarna för lärandet i samtiden? Att diskutera de här frågorna är detta
dokuments huvudsakliga uppgift.
Dokumentet i sig ska sedan fungera som en tankeram för ett förhoppningsvis förestående projektet, en
tankeram som dels anger riktningen för projektet, dels redovisar några av de viktiga antagandena bakom
detsamma. Men före det att huvuduppgiften hanteras – att presentera och diskutera projektets antaganden
och riktning – ska ytterligare ett bärande tanke presenteras. Detta är idén om det senmoderna
sammanhanget, något som i sin tur lämnar spår i såväl teoretiska som empiriska överväganden.
DET SENMODERNA SAMMANHANGET
Tanken på samtiden som senmodern har blivit framträdande under det senaste decenniet, inte minst i den
samhällsvetenskapliga forskningen (se t. ex. Giddens, 1990; 1991; Thompson, 1990; 1995; Beck,
1986/2000; 1995/1996; Beck & Beck-Gernsheim, 2002: Bauman, 1996/1997; 1999/2000; 2001). Men
2
eftersom idén om det senmoderna förts fram av en rad olika betraktare, som närmat sig
samtidsbeskrivningen från olika utgångspunkter, varierar givetvis synen på vad det senmoderna är.
Det kan innefatta perspektiv på strukturella omvandlingar – t ex den svenska korporatistiska statens
förändring, eller nyliberalismens betoning på marknadskrafternas roll i samhällsutvecklingen. Många
betonar dock en del strömningar i den kulturella sfären, som har sina ursprung i samhälleliga och
teknologiska förändringar. Dessa kulturella strömningar har bl.a. att göra med frågor om kunskap,
referensramar, levnadsmönster/livsstilar, subjektivitet och identitet.
Relativisering av tid och rum
Den brittiske sociologen Anthony Giddens (1990; 1991) betonar till exempel relativiseringen av tid och
rum i sin beskrivning det nya, senmoderna samhället. Moderniteten, påpekar Giddens, handlar till stor del
om de sociala relationernas utsträckning i tid och i rum, att sociala relationer inte längre kräver delad
geografisk lokalitet och samtidighet. Det är i ljuset av detta faktum som så gott som alla den moderna
tidsperiodens särdrag kan förstås, menar Giddens. Nationalstaten, marknadsekonomin och den tidiga,
kulturella globaliseringen är exempel på moderna särdrag som möjliggjorts av tids- och
rumsrelativiseringen. I Giddens tappning innebär senmoderniteten en radikalisering av denna moderna
tendens. Nu omfattas hela världen av denna utsträckning av sociala relationer, vilket får långtgående
konsekvenser för alla det sociala livets dimensioner – allt från identitetsskapande till politik måste ses i
ljuset av tids- och rumsrelativiseringen.
Medialisering
Likheterna mellan Anthony Giddens syn på senmoderniteten och den brittiske mediesociologen John B
Thopmsons (1990; 1995) perspektiv är slående: liksom Giddens betonar Thompson betydelsen av
relativiseringen av tid och rum och på samma sätt som hans intellektuella inspiratör ser han denna som en
grundläggande förutsättning för såväl den moderna som den senmoderna eran. Men det finns en viktig
skillnad mellan de båda författarna: John B Thompson tillskriver medierna stor vikt i övergången från det
traditionella samhället till den moderna och – senare – senmoderna eran. John B Thompson skriver:
Utvecklingen av kommunikationsmedier var på ett komplext sätt sammanvävd
med flera andra utvecklingsprocesser som tillsammans bildade vad vi har kommit
att kalla “moderniteten”. Om vi vill förstå modernitetens natur – det vill säga det
moderna samhällets institutionella drag och de levnadsvillkor som skapats
genom dem – måste vi alltså lägga stor vikt vid kommunikationsmediernas
utveckling och verkningar (Thompson, 1995/2001:11).
Thompson menar, att varken moderniteten eller senmoderniteten kan förstås utan att de särskilda
förutsättningar som medierna skapar för det sociala livet tas i beaktande (jfr. Meyrowitz, 1985). I John B
Thompsons tappning är medierna de dominerande samhällsformarna. I tur och ordning har
boktryckarkonsten, tidningar, telegrafen, radion och teven omskapat samhället. De har bland annat skapat
en ny politik och ett nytt förhållningssätt till verkligheten, för att nämna några exempel. Kort sagt: ingen
aspekt av verkligheten står oberörd av mediernas existens. I senmoderniteten har denna tanke kommit att
få ytterligare relevans, när medierna blir allt fler och kontinuerligt fler av världens alla hörn kopplas upp
mot medieinnehåll producerat för en global publik (jfr. Castells, 1996; 1997; 1998; Slevin, 2000).
Medialisering gäller inte minst politiken. Politikens medialisering är ett omfattande fenomen – i en tid där
mediernas villkor präglas av allt hårdare kommersiella krav. Det är inte längre så att medierna bevakar
politiken. Snarare har vi hamnat i en situation där politiken i allt högre utsträckning äger rum i samspel
med medierna. Medierna blir politikens arena, och politiken måste i ökande utsträckning anpassa sig till
mediernas logik, en omständighet som olika debattörer har tolkat som problematisk. Medialiseringen
ställer nya krav på politiker och kanske framförallt på de politiska budskapen. För att politiska budskap
ska nå fram i mediebruset måste de vara tydliga, de måste upprepas många gånger i många olika
sammanhang och de måste vara slagkraftiga. Detta får givetvis återverkningar på flera nivåer. En sådan är
att ideologiska debatter sätts på undantag. Det gör sig inte bra i teve och är svåra att formulera slagkraftiga
rubriker om och får därför allt mindre utrymme. Den politiska agendan och de politiska budskapen
anpassar sig till medieinstitutionernas krav; det blir mer av slagord, skickliga ordvrängningar och tydliga
konfliktfrågor istället för resonerande och analyserande debatter, allt i syfte att anpassa debatten till
medielogiken.
3
En annan del av politikens medialisering, är det stora antalet skandaler där politiska företrädare varit
involverade (Citron, 1999). Skandalernas koppling till medialiseringen är tydlig; de är närapå perfekta
exempel på medielogiken (Lull & Hinerman, 1997; Thompson, 2000). Skandalerna är avgränsade i tid
och rum (enkla skeenden att beskriva), de har tydliga aktörer (det är lätt att skilja god från ond), de
involverar välkända personligheter (politiker är per definition offentliga personer) och skandalerna låter
sig följas upp (de utgör tacksamma teman för fördjupning och uppföljning). Sahlinaffären (eller kanske
affärerna), Motalaaffären och Rosengrenaffären är bara några av de många skandaler som politiker varit
involverade i på senare år och som renderats spaltmeter i rikstidningarna och stort utrymme i
etermedierna.
Begreppet politikens medialisering syftar främst till vad som händer det politiska livet i de traditionella
massmedierna. Man kan förstå dessa företeelser mot bakgrund av dels en allt strängare medielogik, dels
de hårdnande kommersiella kraven, som alltmer kör över de journalistiska idealen (och uppluckrar
gränserna mellan journalistik och andra mediegenrer). Något hårdraget kan man säga att massmediernas
bild av politiken ter sig mer och mer som ett spektakel, en självrefererande värld, som till synes klarar sig
bra utan medborgarna, men som gärna vill inbegripa sin publik som konsumenter. När vi tittar på de nyare
IKT, däremot, ser vi andra mönster av politisk relevans, som vi återkommer till nedan.
Det riskfyllda samhället
I den tyske sociologen Ulrich Becks tappning är senmoderniteten ett risksamhälle (1986/2000). Det
moderna samhällets utveckling består i, menar Beck, exempellösa framsteg på många områden – såväl
teknisk som social och kulturell utveckling har kantat modernitetens framväxt. I kölvattnet av denna
utveckling har expertsystem kommit att utvecklas, kontinuerligt fler områden av världen har kommit att
inordnas under och övervakas av experter. Såväl tekniska experter (civilingenjörer, forskare etc.) som
sociala experter (psykologer, lärare, ekonomer etc.) behärskar och övervakar olika aspekter av tillvaron.
De här experterna och de expertsystem de är del av åtnjöt fram till och med 1960-talet stort förtroende, de
betraktades som den moderna världens väktare, vilka verkade för samhällets bästa.
Men sedan det sena 1960-talet och det tidiga 1970-talet har inställningen till dessa experter och deras
kunskaper förändrats, och tilliten till deras kunskaper har ersatts av tvivel och ifrågasättande. Därför
beskriver Beck senmoderniteten som ett risksamhälle: det är ett samhälle som blivit medveten om
expertsystemens brister och som misstror deras förmåga att undanröja faror av olika slag.
Miljökatastrofer, kärnkraftolyckor och synliggörandet av den sociala ingenjörskonstens baksidor
(tvångssterilisering, könsförtryck etc) har skapat en riskmedvetenhet, vilken i sin tur underbyggt tvivel om
expertsystemens förträfflighet. Denna riskmedvetenhet beskrivs också som reflexivitet: det senmoderna
samhällets människor har blivit medvetna om bristerna i modernitetens expertsystem. Detta
problematiserar både nuet och framtiden: det är inte alls klart att vi – som vi föreställde oss under
moderniteten – att vi går mot bättre tider. Populärkulturens framgångsrika utbud av dystopiska
samhällsvisioner är bara ett tecken på en djupgående osäkerhet i risksamhället.
Reflexivitet och individualisering
Reflexiviteten handlar dock inte bara om en medvetenhet om de risker som modernitetens expertsystem
skapat, påminner Becks tyske kollega Thomas Ziehe. Den senmoderna reflexiviteten rymmer också vad
Ziehe beskriver som kulturell friställning (Ziehe, 1991). Begreppet använder den tyske psykologen för att
beskriva hur senmodernitetens individer i högre utsträckning än tidigare generationer självständigt, på
egen hand, konstruerar sin identitet. I senmoderniteten, hävdar Ziehe, blir tillvaron och identitetsskapandet
ett reflexivt projekt. Det blir ett projekt där individer med hjälp av medieerfarenheter konstruerar och
rekonstruerar sin identitet. Därför blir samtidens människor i högre utsträckning än tidigare generationer
friställda från traditionens och vanans makt och i förlängningen – enligt vissa av Ziehes uttolkare (se t.ex.
Fornäs, 1995) – också mer friställda från de band som sociala strukturer skapar. Kort sagt: inflytandet från
faktorer som kön, klass och etnicitet minskar, utan att vi nödvändigtvis har uppnått någon jämlikhet i
dessa frågor.
Kopplad till dessa tankar om kulturell friställning är idén om individualisering. Den senmoderna
individualiseringen rymmer flera dimensioner. Dels handlar den om den högre grad av frihet från
traditioner och sociala strukturer som den kulturella friställningen ger – den gör skapandet av livsstil och
identitet till projekt för individen att lösa på egen hand, dels handlar den om marknadens kolonialisering
4
av kontinuerligt fler livssfärer; på allt fler områden tvingas människan till självständiga, individuella val i
rollen som konsument.
I sociologen Zygmunt Baumans bild av senmoderniteten utgör individualiseringen ett av de mest typiska
dragen (Bauman, 2001). Individualiseringen har, bland mycket annat, fört med sig att modernitetens
medborgare stöpts om till en senmodern konsument, en förändring som är långt större än ett begreppsbyte.
För medborgaren, som tidigare var en del av ett politiskt kollektiv och som hade förutsättningar att delta i
samhället i rollen som medborgare, har formats till en individualiserad och självständig konsument.
Därför har förutsättningarna för människan som samhällsvarelse förändrats i grunden; de arenor som
tidigare varit öppna för medborgaren kommersialiseras och blir konsumenternas:
Konsten att stöpa om privata bekymmer till offentliga frågor riskerar att komma ur
bruk och glömmas bort; privata bekymmer definieras så att det blir ytterst svårt
att agglomerera dem och därmed förtäta dem till politisk kraft (Bauman,
1999/2000:15-16).
Det senmoderna ”tankegodset” är som synes omfattande, det spänner över allt från identitetsskapande till
förutsättningar för politiskt handlande. Men i detta sammanhang där fokus är unga medborgare, lärande
och IKT, är det dessa tankespår som framstår vara särskilt relevanta – relativiseringen av tid och rum,
reflexiviteten, mediernas ökande betydelse och individualiseringen. Det är från dessa tankar om samtiden
som texten tar avstamp för en diskussion om begreppen unga, medborgare/demokratin och lärande.
UNGA MEDBORGARE: MOT ETT LÄRANDE FÖR DEMOKRATIN
De egenskaper som är utmärkande för senmoderniteten får särskild betydelse när man rikta blicken mot
unga människor. I denna avsnitt tar vi upp några vägledande tankar om de unga i det senmoderna
samhäller rent allmänt, därefter riktar vi blicken mot de ungas mediemiljöer och slutligen tar vi upp några
perspektiv på lärandet och dess relation till medborgarskap och demokrati.
Ung i senmoderniteten
Att vara ung i senmoderniteten är att ständigt arbeta med projektet att skapa sig själv. Från att ha varit
något som traditionen på ett relativt oproblematiskt sätt gav individen, har identiteten blivit något att
aktivt skapa och konstruera. Detta gäller alldeles särskilt unga människor; försvunnen är sedan länge den
tid då till exempel yrkesvalet var givet av traditionen och börd. I dag står fler möjligheter öppna för alla
ungdomar, åtminstone i västvärldens breda medelklass, vilket givetvis innebär stora fördelar – det är
möjligt att bryta negativa traditioner och att själv utforma sin tillvaro – men också nya bördor, kravet att
själv skapa sin identitet, att den är ”upp till mig att själv skapa” kan upplevas övermäktigt.
Bakgrunden till den nya situationen finns att söka i en rad förändringar i samhället. Efterkrigstidens ökade
sociala mobilitet, utvecklingen av välfärdsstaten och en kontinuerlig utveckling och spridning av
populärkultur, är alla viktiga faktorer i denna. Men den kanske viktigaste faktorn i utvecklingen har
medierna varit (Thompson, 1995; Fornäs, 1995). Från medierna har dagens ungdomar tidigare osedda
möjligheter att hämta intryck till skapandet av en identitet. Via medierna serveras västvärldens unga bilder
av alternativa omständigheter, bilder som blir till referensramar i författandet av den egna livsbiografin.
Från amerikanska teveserier kan idéer om hur man ska bo och leva hämtas, från reklamfilmens värld
genereras bilder av det goda livet och från veckotidningar levereras uppslag till stylandet av ett jag.
I botten av denna förändring ligger således relativiseringen av tid och rum. Det är medierna som
underbygger denna och som erbjuder bilder av alternativa omständigheter till de unga människorna, att
använda i sin vardag. De här bilderna inkorporeras i det reflexiva skapandet av en identitet:
By opening up the self to new forms of non-local knowledge and other kinds of
mediated symbolic material, the development of the media both enriches and
accentuates the reflexive organization of the self. It enriches this organization in
the sense that, as individuals gain access to mediated forms of communication,
they are able to draw on an expanding range of symbolic resources for the
purpose of constructing the self. Like symbolic materials exchanged through
face-to-face interaction, mediated materials can be incorporated into the process
5
of self-formation; increasingly the self becomes organized as a reflexive project
through which the individual incorporates mediated materials (among others) into
a coherent and continuously revised biographical narrative (Thompson, 1995:212).
Reflexiviteten, som understöds av medierna, gör således de individuella livsprojekten öppna. Dels för
självständiga val, dels för exploatering. Vad gäller de självständiga valen så har denna nyvunna frihet
redan berörts. Skapandet av identitet blir ett livsprojekt där intryck som inhämtats via medierna vävs in i
och blir material i det egna skapandet av livsberättelse. Den vägledning som traditionen tidigare erbjöd,
får i senmoderniteten lämna plats för medierat, symboliskt material. Med detta inte sagt att traditionen
förlorar all sin makt, den är fortfarande viktig, men dess relativa inflytande i unga människors formande
av en identitet minskar till förmån för inflytandet från mediernas symboliska former.
Men i detta ligger också exploatering. Det vakuum som traditionens minskade betydelse lämnar efter sig,
fylls med symboliska former, som inte sällan producerade med ambitionen att sälja – sälja tittare och
reklamutrymme. De bilder av alternativa möjligheter som inkorporeras i det kreativa skapandet av en
identitet är inte oskyldiga. Bilderna ofta skapade inom ramen för en kommersiell logik och den
övergripande intentionen är därför att producenterna ska tjäna pengar på dem (McCheney, 1999).
Huvudsyftet därför är sällan, eller aldrig, att i första hand lämna bidrag till unga människors
identitetsskapande. Syftet är i stället att nå så stor publik som möjligt för att sedan kunna sälja
annonsplatser så dyrt som möjligt (Ang, 1991). Denna dimension av reflexiviteten får inte glömmas bort:
den ökade förmågan att betrakta den egna tillvaron med perspektiv och distans är intimt kopplad till ett
ökat beroende av medieintressenter, vars verksamhet bygger på en kommersiell logik.
Den ökade reflexiviteten har också en ytterligare konsekvens – den underbygger den senmoderna
individualiseringen. Med reflexivitetens förmåga att öppna dörrar till att göra livsprojektet till en fråga om
val, följer också en uppmaning till individen att i högre utsträckning fokusera skapandet av en identitet
framför andra aktiviteter. Skapandet av det egna livsprojektet och den egna tillvaron blir därmed
samtidens högsta mål och syfte.
Individualiseringen i denna mening rymmer många dimensioner. Dels är den en objektiv fakticitet, en
beskrivning av de omständigheter under vilka människan lever i senmoderniteten. Dels rymmer den en
subjektiv dimension, som fäster uppmärksamhet vid hur det känns att leva och verka i senmoderniteten.
Bland de objektiva dimensionerna, som skapar förutsättningar för en individualiserad tillvaro, märks
marknadslösningarnas successivt ökande dominans kontinuerligt fler av tillvarons domäner.
Marknadslösningar gör individen till en konsument på en marknad, på vilken man kontinuerligt gör
individuella val ifråga om vad som ska inkorporeras i det kreativa skapandet av en identitet. Häri ligger
individualiseringens objektiva grund. Men detta förhållande har också subjektiva implikationer:
I det här subjektiva sammanhanget innebär individualiseringen att människan upplever hur hennes
liv frigörs från de givna mallarna och läggs i hennes egna händer, öppet och beroende av de egna
besluten. Den del av livet som hon själv kan påverka genom sina beslut och är tvungen att utforma
på egen hand växer kontinuerligt. Beslut rörande utbildning, yrke, arbetsplats, bostadsort,
äktenskapspartner, antal barn och så vidare, med alla de ytterligare beslut som i sin tur följer på
dessa, inte bara kan, utan måste fattas. Till och med när ordet ”beslut” är ett alltför högtravande
ord, eftersom man varken är medveten om dem eller det finns alternativ att välja mellan, måste
människan ta konsekvenserna av de beslut som hon inte fattat (Beck, 1986/2000:218-219).
När stora delar av livet ligger öppet och är beroende av självständiga val, anammar människan
individualiseringens logik: det egna livsprojektet ställs i fokus och utformandet av den egna identiteten
blir den huvudsakliga prioriteringen. I denna förändring försvinner också något, menar senmoderna
betraktare som Zygmunt Bauman och Ulrich Beck: ambitionen och förmågan att agera som medborgare
och viljan att ägna tid åt politiskt handlande. Förändringen kan uttryckas i kulturella termer:
individualiseringen kultiverar unga människor till konsumenter hellre än medborgare. Detta är ett tema att
återkomma till under rubriken ”Den senmoderna medborgaren”.
Unga människors mediemiljöer
Under större delen av 1900-talet dominerades diskussioner om ungdomar och medier av tankar om (de
oftast negativa) effekterna. Denna oro, som man måste betrakta som legitim, och den forskning som den
inspirerar, finns kvar, men man kan se att den alltmer ersätts av andra dagordningar inom forskningen
6
(Rydin, 2003). Tidigare var man benägen att studera hur ett medium kunde inverka på barns och
ungdomars tankar, värderingar, attityder och beteenden. De psykologiska premisserna lutade mot
behaviorism och funktionalism; lite senare erbjöd kognitiv psykologi mer nyanserade infallsvinklar. Idag,
med tanke på medialiseringens frammarsch, är det allt svårare att isolera ett mediums utbud och fastställa
vilken inverkan det har haft. Dessutom har forskarna börjat använda sig av teoretiska ramar med andra
utgångspunkter.
I sin översikt om forskningen om barn/ungdomar och medier, sammanfattar Sjöberg (2002) dessa
övergångar. Hon menar att den mediala miljön numera präglas av ’konvergens’: den blir alltmer helhetlig
och integrerad. Inte minst vad som kallas för ’sekundära medier’ som datorer och Internet förlänger och
omkontextualiserar de ’primära’ medierna som pressen och teve. Nya medier och medievanor driver inte
ut de gamla, de snarare lägger sig ovanpå och modifierar det som fanns tidigare. Vidare ser man hur
gränser mellan olika genrer blir mer porösa, hybridisering stuvar om i de traditionella distinktioner vi är
vana att göra mellan olika medieutbud.
Även publikbegreppet har omvandlats. Med de traditionella massmedierna var forskningen tidigare
benägen att se på publiken som något passiv, och de blev ’utsatta’ för medierna. Denna syn är inte
irrelevant idag, men man har försökt att utveckla mer nyanserade syn på ungdomar och medier. Sedan
1980-talet är det vanligare att man betonar den ’aktiva’ publiken, som innebär att publiken nu ses som
’användare’ som tolkar det de erfar i medierna. Ungdomar (och människor i övrigt) alstrar betydelser från
utbudet i massmedierna och från deras användning av de interaktiva IKT. Dessutom betonas kontexterna
för och syften med medieanvändningen, och man förstår idag att man kan förhålla sig på många olika sätt
till medierna, att vara ’publik’ eller medieanvändare är ingalunda ett homogent tillstånd. Med de nya
mediernas ökade flexibilitet och formbarhet, blir skiftena i publikmönstren markanta: publiken som
mottagare av centraliserade massmedier är på väg mot en mångfald av roller, t ex sökare, konsult,
bläddrare, respondent och samtalspartner (McQuail, 1997:129).
Unga människor rör sig genom en kompakt mediemiljö som delvis ’prackar på’ dem vissa utbud, annat
utbud måste de mer medvetet söka sig till. IKT ’omplacerar’ mycket av det massmediala utbudet till nya
sammanhang, samtidigt som dessa interaktiva medier möjliggör aktiviteter , relationer och kunskaper som
var helt otänkbara för tio år sedan. Dagens unga rör sig i en tät och komplex medievärld som är
sammanvävd på intrikata sätt med det vardagliga livet, där hemmet har blivet en ’dynamisk sfär’
(Sjöberg, 2002:267) utifrån ett medieperspektiv. Även medier utanför hemmet får allt större plats (reklam,
film, Internetkaféer, etc.). Användningsområden är många, förstås, och de finns skillnader i
användningsmönster, inte minst beroende på kön. Men det vi skulle lyfta fram här, är de nya strategier och
sammanhang för både för kunskapsinhämtande och för kommunikativa sociala relationer som Internet
möjliggör. Användningen av nätet varierar, visserligen, men all statistik om användning sätter Sverige i de
globala frontlinjerna tillsammans med till exempel USA. Siffrorna är inte alltid tillförlitliga, men dagens
svenska ungdomar (15 till 24 år) är flitiga användare av den nya tekniken. I gruppen av ungdomar mellan
15 och 24 använder strax under 50 % Internet på daglig basis, vilket ska jämföras med 35 % bland hela
befolkningen (Mediebarometer 2001).
Lärande i de senmoderna mediemiljöerna
Det finns många perspektiv på lärande; vårt bottnar i vad Säljö (2002) kallar ett sociokulturellt perspektiv.
Ett sådant perspektiv betonar att lärande handlar om hur kunskaper och färdigheter cirkulerar och
återskapas i ett samhälle – dvs hur tidigare kunskaper lever vidare i nya sammanhang och hur nya uppstår.
Hur lärandet äger rum är kontingent på rådande sociala omständigheter och kulturella mönster, i synnerhet
på vilka sätt den kommunikativa överföring av kunskaper och färdigheter sker. Tekniska redskap spelar
självfallet en stor roll. Detta perspektiv understryker också relationer mellan kollektiv och individer. I
dagens samhälle är det inte bara skolan som lär: individer – inte minst via nätet – kan ingå i många olika
kollektiva sammanhang, där lärandet är en explicit eller implicit del av de sociala relartionerna.
Graber (2001) specificerar flera trender som börjar uppstår hos yngre meddelklassamerikaner när de
använder sig av till synes informationsinriktade medier. I schematiska termer finner hon att:
- De blir alltmer inriktade mot det visuella och det grafiska, medan text spelar ett något mindre roll
än tidigare. De tänker ofta visuellt och begreppsligt snarare än linjärt.
- De använder sig av många kanaler och källor – det finns lite ‘lojalitet’ i detta avseende. Det blir mycket
zappande och surfande.
7
-
Personaliserade ‘menyer’ är på frammarsch. Medietekniken möjliggör mycket selektion, och
användarna skräddarsyr sina egna ‘mediepaket’.
De använder sig mycket av de nya mediernas interaktiva möjligheter, både med individer (kända och
okända) och även med organisationer.
De är ganska nischinrikatde: dvs väljer, sorterar och förkasta enligt egna intressen. I stor utsträckning
ser de på sig själva som tillhörande speciella smakgrupper, intgressegrupper, subkulturer etc. – de
identifierar sig inte mycket med ’allmänheten’.
Sådana framväxande mönster av medieanvändning stämmer väl överens med det bricolagetänkande som
vissa forskare finner bland unga människor, också vad gäller det som man traditionellt skulle kalla för
’informationsinhämtande’. T.ex., det visar sig att många yngre medborgare inte bara undviker traditionellt
journalistiskt utbud i medierna, utan de använder sig även av en sorts bricolagemetod som blandar
ickeinformativt mediestoff med det informativa och skapar en ny helhet av detta. Därför är det inte alls
omöjligt för många unga människor att skapa betydelser som de tillskriver statusen ’samhällsorienterande’
– men som bygger på ett bricolage av mediematerial hämtat från såväl fiktion och reklam som
underhållning, sport och chat med vänner eller främlingar (Barnhurst, 1998). Man kan undra vad syftet är.
Det handlar inte nödvändigtvis om att delta i den formella demokratin, utan om att utforska hur världen
fungerar i sina ändlösa sammanhang och varierande logik. Man vill inte minst sondera hur makten
fungerar på sätt som blir personligt meningsfulla. Det är inte bara den vanliga makten – t.ex. staten och
kapitalet – som re-represnteras via bricolage, utan också den makten som (à la Foucault) finns överallt, i
alla sammanhang, mellan individer, grupper, institutioner. I sina försök att få grepp om och förstå sådan
makt, strävar ungdomar också efter att förstå (och skapa) sig själva, och att hitta en plats för sig själva
som självständiga individer i världen.
Forskningen om ungdomars medieanvändning betonar just medierade erfarenheter i identitetsprocesserna.
Dessa har blivit alltmer omfattande och komplicerade. Nätet i synnerhet blir en arena för prövande och
utvecklingen av identitet, och onlinejaget rör sig i kommunikativa rum där gränser som t ex privat och
offentligt, eller underhållning och information, det seriösa och det triviala, det verkliga och det fiktiva
många gånger blir irrelevanta. Man behöver knappast hänvisa till McLuhan för att spekulera om det är
någon sorts grundläggande ”kogntiv-kulturell” revolution som är igång sedan ett par decennier tillbaka.
Vår uppfattning är att det är för tidigt att dra hårda slutsatser om lärandets förändrade karaktär, men det är
i alla fall klart att de nya mediemiljöer främjar nya former av lärande och vetande. I vilken utsträckning
dessa är tillräckliga för medborgarrollen kan diskuteras – och det gör vi nedan under rubriken
’Medborgarkulturer’. Vi måste åtminstone konstatera att medierna i det senmoderna sammanhanget
erbjuder nya villkor och nya vägar mot lärandet.
DEMOKRATINS SVÅRIGHETER
Den frånvarande medborgaren
När hela livet ligger öppet och är beroende av självständiga val, anammar människan
individualiseringens logik: det egna livsprojektet ställs i fokus och utformandet av den egna identiteten
blir den huvudsakliga prioriteringen. I denna förändring försvinner också något, menar senmoderna
betraktare som Zygmunt Bauman och Ulrich Beck: ambitionen och förmågan att agera som medborgare
och viljan att ägna tid åt politiskt handlande. Förändringen kan uttryckas i kulturella termer:
individualiseringen kultiverar människan till konsument hellre än till medborgare.
För alla tankar om den samtida demokratin och det samtida medborgarskapet, ”ungt” som ”gammalt”, är
detta en viktig insikt. Och kanske ger tankarna om den senmoderna individualiseringen en del av
förklaringen till det tillstånd som brukar beskrivas som den samtida ”demokratins kris”, vilken förtjänar
en del uppmärksamhet.
I allmänna debatter, i akademiska diskussioner och i offentliga utredningar finns en utbredd uppfattning
att känna igen: att den samtida, svenska demokratin är en demokrati i kris. Vad krisen anses bestå i,
varierar mellan olika betraktare, vilket gör att den tillskrivs många olika dimensioner. Allt från de
tilltagande inkomstklyftorna till det faktum att de politiska ungdomsförbunden stadigt tappar medlemmar
betraktas vara delar av vad som sammanfattande brukar beskrivas som den representativa demokratins
kris (cf. Sörbom, 2002).
8
Det finns dock ett antal teman, vilka är återkommande i diskussionerna om demokratins kris, som således
är särskilt värda att lyftas fram i en kort beskrivning av på vilket sätt den samtida demokratin uppfattas
befinna sig i ett krisläge. Temana är det minskade deltagandet vid de demokratiska valen, den hotande
partidöden, den minskande aktiviteten i det civila samhället, samt växande klyftor mellan medborgare och
förtroendevalda.
Tydliga tecken: minskade valdeltagande och partiernas nedgång
Vid valet till riksdagen 1998 var deltagande strax över 80 %. Detta innebär att så många som var femte
medborgare valde att inte nyttja sin rätt att rösta (www.val.se). Vid en internationell jämförelse är
valdeltagande högt, det kan nämnas motsvarande siffror för USA brukar stanna vid ungefär 50 %. Men i
den svenska kontexten markerar det sjunkande deltagandet en oroande tendens, ett valdeltagande på 80 %
utgör ett negativt trendbrott.
Än sämre var siffrorna i det därpå följande valet till EU-parlamentet. Under våren 1999 röstade Sverige
fram sina företrädare på den europeiska arenan, men bara lite över 40 % av de röstberättigade valde att
delta (www.val.se). Det sena 1990-talet fick två gånger på kort tid erfara att allt inte står rätt till i Sveriges
samtida representativa demokrati. Särskilt illavarslande är det faktum att intresset för att delta i valen är
särskilt svagt bland de yngre röstberättigade.
En annan oroande trend, som brukar anföras som argument för att demokratin befinner sig i kris, är de
politiska partiernas minskande medlemstal. I en rapport från SNS Demokratiråd hösten 2000 påpekas till
exempel (Petersson, 2000), att om minskningen i partiernas medlemstal fortsätter i anslagen takt kommer
de politiska partierna att försvinna år 2013. Vid 1990-talets början hade de politiska partierna ungefär 630
000 medlemmar, vid decenniets utgång var antalet medlemmar runt 400 000. Dessutom tenderar
medlemsstammen att bli allt äldre.
Det civila samhällets förkrympning
Aktiviteten i det civila samhället avtar, anför många samtida betraktare som indikation på demokratins
kris (t.ex. Petersson m.fl., 1998). Trenden kan kopplas till den förra, den minskande aktiviteten i de
politiska partierna, men pekar mot en bredare problematik; det är inte bara de traditionella politiska
partierna som har problem, utan också andra delar av det så kallade folkrörelsesverige.
De traditionella folkrörelserna, vilka av tradition har betraktats som väsentliga delar av det svenska civila
samhället (Trägårdh, 1999), är inte längre lika självklara institutioner för senmodernitetens medborgare.
Nykterhetsföreningar, fackföreningar, bildningsförbund och idrottsföreningar är, befarar man, på väg att
förlora lite av sin traditionella roll som folkbildare och skapare av socialt kapital.
Nu står inte idéerna om att det svenska sociala kapitalet (aktiviteten i det civila samhället) är på fallrepet
oemotsagda. Den svenske statsvetaren Bo Rothstein har inom ramen för ett internationellt
forskningsprojekt försökt visa att rapporterna om det civila samhällets död är betydligt överdrivna.
Rothstein menar, tvärtemot många andra betraktare, att det sociala kapitalet står sig starkt och att det inte
påtagligt minskat under efterkrigstiden (Rothstein, 2001).
Oavsett huruvida beskrivningen är riktig eller inte, att aktiviteten i det civila samhället avtar, är det ett
faktum att det är en uppfattning som vunnit gehör och som sådan är den intressant i diskussionerna om
demokratins kris. Temat är under alla omständigheter en del av en allmänt utbredd uppfattning om att den
svenska demokratin inte är i högform.
Missnöje och cynism
En rad olika rapporter och en mängd debattörer har tillsammans och på delvis olika sätt identifierat
ytterligare en viktig del i det som kallas demokratins kris: det ökade missnöjet med politiker bland de
svenska medborgarna. I det här sammanhanget ska bara några exempel nämnas, vilka får representera ett
annars framträdande tankespår i offentlig och akademisk debatt.
9
Statsvetaren Tommy Möllers bok Politikens meningslöshet (2000) ger flera exempel på hur missnöjet med
politiker, politiska institutioner och det politiska arbetet ökar bland medborgarna. Utifrån sina statistiska
data tvingas Möller till exempel konstatera, att misstron mot politiker tilltar och att medborgarna upplever
politiken som meningslös – de politiska partierna är för lika. Sammantaget pekar detta mot en situation
där valhandlingen inte upplevs vara särskilt meningsfull, menar Möller.
Om en annan samtida tendens rapporterar statsvetaren Leif Lewin. I sin bok Bråka inte – om vår tids
demokratisyn diskuterar han hur en politisk samarbetskultur sprider ut sig, särskilt på det lokala planet.
Istället för debatt, diskussion och polemik utmärks klimatet i svenska kommuner av samarbete över
partigränserna. Detta kan givetvis vara bra i vissa sammanhang, men det för också det negativa med sig
att det riskerar att stänga medborgarna ute från jurisdiktionen. Medborgarna får aldrig delta i samtalen om
de gemensamma angelägenheterna, som i ökande utsträckning förs bakom samförståndsandans stängda
dörrar. Leif Lewin argumenterar, att detta kan tolkas som en tillbakagång till antidemokratiska
beslutsprocesser, där mäktiga personer stänger in sig för att i konsensus och utan reell debatt besluta om
allas bästa. Det uppstår en klyfta mellan medborgarna och de förtroendevalda.
Huruvida den samtida svenska demokratin verkligen befinner sig i en kris eller inte kan dock diskuteras
hur länge som helst och synen på sammanhanget varierar beroende på betraktarens utgångspunkter. Det
finns debattörer som vill lägga ytterligare delar till den samlade bilden av en demokrati i kris. Debattörer
på vänsterkanten ser till exempel de ökande inkomstskillnaderna som ett ytterligare uttryck för en
demokratisk kris och de nyliberala idéernas partiella genomslag som ett allvarligt hot mot framtidens
demokrati (Koch, 1999). Samtidigt finns det dock debattörer som inte delar åsikten att de samtida
tendenserna ska tolkas som delar av en demokratins kris. Statsvetaren Tommy Möller (2000) har till
exempel kommenterat sina egna resultat (ovan) med att det tilltagande missnöjet med politiker kanske ska
ses som en demokratins mognadsprocess, att medborgarna idag är mer självständiga och kritiska än
tidigare.
Det viktigaste i det här sammanhanget är dock inte huruvida krisen är verklig eller inte, inte heller
huruvida den är fullt så omfattande som en del debattörer vill göra gällande. Viktigare är att konstatera att
det finns en utbredd uppfattning om att demokratin befinner sig i kris.
Ett helt annat mönster: nya former av engagemenaag
Som kontrast till de ovannämnda, dystra tendenserna, finns det andra, viktiga utvecklingsbanor att notera;
dessa kastar ett annat ljus över diskussionerna om demokrati och engagemang, särskilt hos de yngre. För
samtiden ser också framväxten av ny typ av politiska rörelser. Inte sällan handlar deras politiska
verksamhet om att verka för och driva en fråga – så kallad enfrågepolitik – snarare än att utarbeta ett
fullständigt politiskt program på det sätt som de traditionella politiska aktörerna tenderar att göra.
Miljörörelsen, som inbegriper en organisation som Greenpeace, eller rörelsen för mänskliga rättigheter, av
vilken Amnesty International är en del, utgör exempel på sådana politiska rörelser. Ett ytterligare exempel
är nätverket Attac, som verkar för beskattning av de globala kapitalflödena, vilket startade i Frankrike
1998 och som etablerade ett svenskt nätverk i januari 2001.
De här rörelserna verkar inte utifrån ett allomfattande partiprogram på det sätt som traditionella politiska
aktörer gör, men agerar likafullt politiskt såväl öppet, via massmedier och informationskampanjer, som i
det dolda, via aktiv lobbying riktad mot de etablerade politiska aktörerna. Dessa rörelser har också haft
lättare att locka och engagera ungdomar än de traditionella politiska aktörerna. Frågorna de engagerar sig
i är ofta formulerade i konkreta termer, som gör de mer personligt meningsfulla. En del av grupperna
skrider över gränserna mellan politik och kultur; de betonar t ex moraliska frågor om hur man ska leva
(och denna politiska sfär kallas ibland på engelska för ’life politics’ eller ’new politics’) – men man får
komma ihåg att det finns även rasistiska och fascistiska tendenser här. ). Tolkningar går isär om vilken
vikt man bör tillföra dessa grupper, men en del forskare menar att sådana företeelser kan spela en viktig
roll i en förnyelse av demokratin i stort – att dessa grupper kan stimulera nytt liv även inom den
traditionella politiken. Ett mycket användbar inkörsport till forskningen kring denna nya form av politisk
engagemang finns på websidan av The Center for Communication och Civic Engagagement vid
Univwersity of Washington i Seattle: www.engagedcitizen.org
En viktig och utmärkande drag hos dessa grupper – och som gör de särskilt intressanta för oss är de
använder sig mycket av Internet och andra former av IKT. Mana kan nog konstatera att utan nätet skulle
10
många av dessa grupper och mycket av denna sortens politik helt enkelt inte existera. ). I deras nyligen
utkommen översikt på forskning om Internet och politik skriver Graber et. al. (2002) att
‘…the literature on interest networks and global activism seems particularly rich in examples of
how various uses of the Internet and the Web have transformed activism, political pressure, and
public communication strategies….Research on civic organizations and political mobilization is
characterized by findings showing potentially large effects of new media and for the breadth of
directly applicable theory’ (Graber et.al. 2002:3-4).
Versioner av demokratin: bortom mantran
Vad innebär då denna företrädesvis dystra bild av den senmoderna demokratin? Ja, vilka problem som är
störst och hur allvarliga de förefaller vara, varierar mellan olika synsätt på medborgaren. Därför kan det
vara av intresse att i korthet diskutera hur den samtida demokratins problem värderas från några olika
horisonter.
Med utgångspunkt i den liberala synen på medborgarskapet har dessa samtidstendenser tolkats på lite
olika sätt. Från denna horisont är kanske främst det låga valdeltagandet oroande. För den liberala bilden
av medborgarskapet betonar särskilt dess formella sidor – de rättigheter och skyldigheter som kan kopplas
till detta – och i ljuset av detta är det låga valdeltagandet särskilt oroande. Att medborgarna väljer att inte
utnyttja sin formella rätt att ta del i valet de folkvalda representanterna är att säga ifrån sig den viktigaste
av de medborgerliga rättigheterna. Däremot har den liberala bilden av medborgarskapet mindre att
invända mot det låga deltagandet i det civila samhället och medialiseringen: det ligger utanför
medborgarrollen och är således inte särskilt oroande. Det finns också liberala betraktare som inte heller
oroas av det låga valdeltagandet. Ett lågt valdeltagande, konstaterar dessa debattörer, kan snarast tolkas
som en demokratins mognad. Det är ett tecken på att medborgarna har tillit till institutionerna att de inte
röstar (Lipset, 1960; Möller, 2000). Dessutom innebär den låga graden av involvering i det politiska livet
att de politiska eliterna kan styra utan att de politiskt okunniga medborgarna stör deras arbete, vilket
snarast stärker demokratin genom att den professionaliseras (Schumpeter, 1987).
Den republikanska bilden av medborgarskapet (se t. ex. Barber, 1984; Miller, 2000) föreslår en väsentligt
annorlunda tolkning av sammanhanget. Också för republikanska tänkare är naturligtvis det låga
valdeltagandet oroande. Men till skillnad från för liberala tänkare är även den begränsade aktiviteten i det
civila samhället ett stort problem. Från republikansk horisont är aktiviteten i det civila samhället en
grundläggande förutsättning för demokratin. I det civila samhället möts människor i fria gemenskaper och
där utvecklas de band av ömsesidigt igenkännande som demokratin kräver. För en republikansk tänkare är
demokratin inte ett regelverk av rättigheter och skyldigheter, utan i stället är den ett förhållningssätt som
ständigt måste kultiveras. Och den avtagande aktiviteten i det civila samhället blir därför ett hot: de för
demokratin nödvändiga kvaliteterna hos medborgarna utvecklas inte längre eftersom aktiviteten i det
civila samhället avsomnat.
Också från en diskursdemokratisk utgångspunkt (se t. ex. Habermas, 1996) ter sig de samtida tendenserna
i den svenska demokratin oroande. Liksom de liberala och republikanska tänkarna ser de
diskursdemokratiska tänkarna ett problem i det låga valdeltagandet. I vidare likhet med åtminstone de
republikanska tänkarna ses den avtagande aktiviteten i det civila samhället som ett problem. Dessutom
tillkommer ett ytterligare problem för den samtida demokratin, sedd från denna horisont: att politiken
medialiseras framstår som ett tydligt hot. Den diskursdemokratiska traditionens tankar om demokrati och
medborgarskap inbegriper förutsättningarna för den politiska dialogen. Det diskursdemokratiska idealet
är, att alla medborgare har möjlighet att delta i diskussionen om de gemensamma angelägenheterna. Men
den samtida politikens allt högre grad av medialisering, som bland annat gjort den till ett spel att titta på
hellre än ett samtal att ingå i, undergräver detta ideal. Även om den ideala situationen egentligen aldrig
funnits – det är svårt att tänka sig att alla medborgares aktiva involvering i samtalen om de gemensamma
angelägenheterna någonsin varit en realitet – har medialiseringen av politiken ytterligare ökat distansen
mellan verkligheten och idealet.
MEDBORGARKULTURER: KUNSKAP OCH LÄRANDE
Demokratin bottnar i folkstyre och folket – ’demos’ – består i detta samanhang av medborgarna. I en
av Demokratirådets rapporter (Peterson m fl, 1998) menar författarna att medborgarskap förutsätter
11
formell statstillhörighet och att det också ger en rad rättigheter samt att det ställer vissa krav på
samhällsmedlemmarna. De definierar medborgarstyre ’som en förening av effektivt deltagande,
politisk jämlikhet, makt över dagordningen, upplyst förståelse och tolerans’ (s. 144). Dessa
definitioner och kategorier utgör det normativa fundamentet till ett fruktbart sätt att analytiskt närma
sig demokrati. Om vi tar två steg tillbaka och reflekterar över hur man uppnår dessa kriterier – dvs
vilka av de (många) villkoren som måste uppfyllas för att en sådan situation ska förverkligas är –
föreslår vi en enkel schematisk indelning. Å ena sidan har vi vad som skulle kunde kallas för de
strukturella villkoren. Här finns allt det fundamentala kring statsskicket, de viktiga juridiska ramarna,
de centrala civila och politiska institutionerna och deras sätt att fungera. Å andra sidan har vi de
kulturella villkoren, de aspekter och processer som ligger till grund för en vital medborgarkultur. Vi
använder alltså begreppet ’kultur’ i en antropologisk bemärkelse: medborgarkulturer handlar om
föreställningsvärldar, värderingar och levnadssätt.
Vi är förmodligen mest vana att tänka på demokrati i strukturella termer, men demokrati kräver också
en förankring i medborgareliga dygder och vardagliga praktik. De strukturella och kulturella villkoren
samspelar med varandra och står i ömsesidigt beroende. De strukturella aspekterna kan inverka på de
kulturella. Samtidigt är strukturerna beroende av att de kulturella villkoren är uppfyllda, att människor
tänker och agerar på sätt som överensstämmer med demokratins behov. Annars blir demokratin endast
en tom, formalistiskt skal. I Sverige har teman om medborgarnas praktik och värderingar tagits upp
under 1990-talet i diskussionerna kring begreppet ’civilsamhället’ (Trädgårdh, 1995, 1999; Amnå,
1999) där man hävdar just vikten av demokratins förankring i människors vardag. Människor kan i
sina många olika aktiviteter i samhällslivet ’träna upp’ och utöva en sorts medborgarkompetens och
bidra till en medborgaranda i samhället.
Vi vill poängtera att den sortens medborgerligt ’socialt kapital’ (Putnam, 2000) som växer fram i det
civila samhällets sammanhang utgör en viktig del av det vi kalla för medborgarkulturer, men att i vår
bemärkelse syftar begreppet till något större, som innefattar människors relation till såväl det politiska
som det civila samhället. Vi använder begreppet i den pluraliska formen för att understryka
mångfalden och utveckling: vi bör inte föreställa oss enbart en, homogen medborgarkultur som kan
inbegripa alla. Det vore kvävande. Det finns många samhälleliga faktorer som präglar
medborgarkulturerna, men för våra ändamål kan vi säga att de tillhör och formas inte minst av den
mediala offentligheten.
Något skissartat kan vi indela medborgarkulturer i fem dimensioner som ömsesidig påverkar
varandra, som en sorts kretslopp: kunskaper och färdigheter, värderingar, tillit och samhörighet,
praktiker och identiteter (Dahlgren 2000; 2003). Vår fokus ligger på kunskaper och färdigheter, men vi
menar att man kommer bättre åt dessa – både teoretiskt och empiriskt – genom att se de i samspel med
de andra dimensioner som utgör medborgarkultur. Vi kan betrakta dessa fem dimensioner som
normativa ideal, samtidigt som de pekar på empiriska inkörsportar för att mer konkret studera
medborgarkulturer och särskilt kunskaper och färdigheter.
Relevanta kunskaper och färdigheter.
Människor måste ha tillgång till tillförlitliga verklighetsgestaltningar, analyser, debatter, osv. och de
måste kunna tillgodogöra sig dessa. I diskussioner om offentligheten säger vi att det behövs
information och det är riktigt. Men den goda demokratin kräver också att medborgarna kan ta till sig
informationen och använda den för att utveckla sina kunskaper och sin förståelse av världen så att de
kan reflektera över sin egen situation. Vidare behöver medborgarna olika färdigheter för kunna delta i
det offentliga livet; vi skulle betonar särskilt kommunikativa färdigheter. Dessa teman har varit
diskussionsföremål så länge demokratin har funnits. Vilken kunskaps- och bildningsnivå samt hur stor
andel av medborgarna som bör kunna uppfylla dessa nivåer kommer att förbli omtvistat. Självklart
förväntar man sig inte att den stora majoriteten av medborgarna ska kunna prestera expertkunskaper
eller att de kan hålla offentliga tal, men frågor om deras kunskapsnivåer och analys- och
kommunikationsförmåga är ständigt relevanta frågor för demokratins vitalitet. (Och i vårt alltmer
heterogena samhälle uppstår även frågan om vilka kunskaper som är mest relevanta).
Lojalitet till demokratiska värderingar och procedurer
Utan dygder som tolerans och vilja att ansluta sig till demokratiska principer och spelregler i vardagen
kommer inte demokratin som system att fungera. Samtidigt ska vi inte underskatta komplexiteten och
12
tvetydigheter som kan uppstå. Bara för att ta ett vanligt exempel: invandrare av icke-europeisk
härkomst kan ibland komma i kläm när något i deras tradition vad gäller kvinnans roll och rättigheter
står i konflikt med europeiska traditioner. Att avgöra vilken tillvägagångssätt som bäst speglar
demokratiska värderingar i sådana situationer är inte alltid självklart. Däremot råder det ingen oklarhet
kring vikten av att ständigt hålla möjligheterna till diskussion öppna. Demokratiska värderingar och
procedurer måste ständigt prövas och omtolkas inför nya situationer och mediernas betydelse för
denna uppgift kan knappast överskattas.
Tillit och samhörighet
I vardagen måste man kunna lita på andra medborgare och på de institutioner som demokratin vilar på.
Ibland vackla denna tillit – oftast av legitima skäl. Det är när någon minimal nivå av tillit spricker –
eller inte kan uppnås (t ex på håll i Balkan) – där medborgarkulturer –och demokratin – hamnar i
svårigheter. Med samhörighet syftar vi till olika sorters ’gemenskap’ – både av hög intensitet, bland
allmänheten, och lägre intensitet inom särskilda grupper och nätverk. Vi menar att en kollektiv känsla
av att tillhöra ett gemensamt ’demokratiskt spel’ är viktigt. Konflikter uppstår därmed mellan
motståndare som anslutar sig till samma spelregler – inte mellan fiende som försöker förgöra varandra.
I komplexa, mångfaldiga samhällen utgör tillit och samhörighet viktiga band av varierande intensitet
som får demokratin att fungera. Djupare gemenskap som inkluderar alla inom nationalstaten är inte
möjlig – och förmodligen inte önskvärd heller.
Praktik, rutin, tradition
Det är viktigt att demokratin blir förkroppsligad i konkreta, återkommande handlingar i vardagen
(jämf. civilsamhället, ovan), t ex hur man håller ett möte, hur man hantera en debatt och kommer fram
till beslut. Samtidigt behövs det större, integrerande kollektiva handlingar – med symboliska
laddningar – som aktivt förenar heterogena människor till ett gemensamt demokratiskt ideal.
Valkampanjer och valdeltagande är exempel på detta, men det finns många sorters handlingar – även
med rituella inslag (t ex partikongresser och nomineringar samt installationsceremonier) – som kan
befrämja och befästa demokratin som ideal. Över tid växer traditioner fram, ett minnesförråd av
erfarenheter som sätter nuet i ett större sammanhang. Traditioner förmedlar en kollektiv uppfattning
om handlingar och deras betydelse i ett perspektiv som inbegriper det omedelbart konkreta i någonting
större. Svårigheten att få demokratin att fungera i frånvaron av sådana traditioner exemplifieras av
erfarenheterna från de forna kommuniststaterna under det gångna decenniet.
Kanske har den främsta praktiken inom medborgarkulturer att göra med diskussion: att det finns
platser, rum, sammanhang, och sociala normer som främjar diskussion – den deliberativa demokratin.
Detta kan utgöra en hel mikrosociologi: att forska om när, var, hur, under vilka omständigheter och på
vilka sätt det är ’lämpligt’ eller ’olämpligt’ att prata om politiska frågor. Vi kan också tillägga att det
är genom diskussion som många frågor kommer att definieras som politiska, de hamnar på
dagordningen. Det var bl a genom prat som kvinnor lyckades omdefiniera många frågor som tidigare
betraktades som tillhörande den privata sfären och placera dem i den politiska offentligheten.
Människors identitet som medborgare
I den växande litteraturen om medborgarskap som har kommit på sistone har man betonat dess subjektiva
sida (cf. Mouffe 1992; Clarke, 1996; Ellison, 2000; Isin and Wood, 1999; Preston, 1997). Även om
formella och juridiska aspekterna av medborgarskap inte har förlorat sin betydelse, understryker många
författare nu också vikten av att förstå medborgarskap som en form av identitet.
Idag förstås identitet bäst som flera: i senmodernitetens vardag lever vi i många olika ’världar’ eller
’verkligheter’, med olika uppsättningar av kunskap, antaganden, premisser, regler och roller för olika
sammanhang. Vi är alla i olika grader sammansatta individer. Om demokratin ska fungera krävs det att
människor på något sätt betraktar sig själva som medborgare på något sätt – dock; detta betyder inte att
begreppet i sig är eller måste vara så inspirerande. Vad som står på spel är inte en etikett, utan människors
uppfattning om deras tillhörighet och möjligheter att delta i samhället.
Att se medborgarskap som (bara) en dimension av vår identitet kan också hjälpa oss att undvika att hamna
i en återvändsgränd som hävdar bara en, på förhand given, syn på medborgaren; detta vore sociologiskt
och psykologiskt orealistiskt och inte särskilt önskevärd. Det finns många sätt att vara medborgare på,
13
många sätt att ’göra demokratin’. Vi får komma ihåg att identiteter inte enbart är subjektivt producerade
av individer, utan växer fram i relation till sociokulturella miljöer och institutionella omständigheter.
Medborgaridentiteter är flerdimensionella och föränderliga
De olika dimensionerna samspelar med varandra och förstärker varandra. Återigen: medierna
betydelse är här mycket stor. De kan främja respektive motarbeta medborgarkulturer vad gäller alla
dessa dimensioner. Det är naturligtvis många samhälleliga faktorer som kan inverka, t ex hur
utbildningssystem fungerar, tillgång till resurser för volontärverksamheter och det rådande politiska
klimatet, men mediernas bidrag till medborgarkulturen är central (se t ex Dahlgren och Höijer, 1997).
En levande medborgarkultur kräver kunskap och engagemang från (en betydande del av) allmänheten, den
förutsätter att folk diskuterar aktuella frågor med varandra, att de agerar tillsammans och att de ser sig
själva som medborgare. Medierna har till uppgift att stimulera medborgarna till diskussion, samt även att
ibland provocera på ett sätt som kan gynna fruktbara samtal och debatt. Kriterierna för en levande
offentlig sfär och demokrati inkluderar alltså inte enbart ett mångfaldigt medieutbud, utan även en
resonerande allmänhet. En medborgarkultur främjar demokratin just genom att den formar demokratins
resonerande aktörer. Denna syn på demokratin – ’samtalsdemoktratin’ (Forstorp och Linell, 1998;
Benhabib, 1996) förutsätter att medborgarna ingår i mediepubliken, men att de inte nöjer sig med denna
roll, utan att de även pratar och agerar tillsammans.
Lärande och nya politiska vyer?
Vår bild är att det fortfarande är för tidigt att summera de nya sätten att förstå världen via medierna.
Frågan om exakt vilka typer av kunskaper och kompetenser som är relevanta för medborgarkulturen kan
stå obesvarad och undersökas vidare. Mer bekymmersam är den i allt högre utsträckning flytande gränsen
mellan medborgerliga/politiska domäner och konsumtion. När konsumtion i ökande utsträckning
politiseras, och rollerna som ”konsument” och ”medborgare” tenderar att bli överlappande, finns det en
överhängande risk att medborgarna uppfattar politiken som bara ett ytterligare fall av konsumtion. I detta
sammanhang kan också en farhåga resas: för många människor är konsumtion en mer tilltalande väg till
identitetskonstruktion än politik.
Medieforskaren David Buckingham (2000) noterar om de unga medborgare han studerat, att deras distans
till den officiella politiken antingen kan kritiseras för att vara apatisk eller applåderas för att vara
insiktsfull. Själv försöker han ställa sig ”någonstans i mitten” av en konservativ skepsis och ett
postmodernt hyllande av deras politikfrånvända attityd, men tvingas konstatera, att det generella mönstret
ifråga om unga människors identitet som medborgare inte antyder särskilt lovande framtidsutsikter. Han
påpekar, att medan det finns nya aktivister som opererar inom ramarna för nya former av politik, tenderar
de att vara en liten minoritet, som till stor del består av ungdomar med medelklassbakgrund. Återstår gör i
stället, föreslår Buckingham, den allvarliga tolkningen att ungdomarna reagerar på en djupt liggande
känsla av att inte inbjudas till att vara med. Om detta är korrekt har vi att göra med ännu ett symptom på
den samtida demokratins ohälsa.
När han reflekterar över detta, hävdar David Buckingham att en del av problemet är att det moderna
samhället har tenderat att likställa politik med den offentliga arenan. Med andra ord håller sig samhället
med en begränsad bild av det politiska, som det också reproducerar till ungdomarna. Buckingham
argumenterar, att en känsla för det politiska faktiskt växer fram hos barnen tidigt i livet – inom familjen,
skolan, grannskapet. Politik sett från detta perspektiv har inte enbart att göra med det traditionella
spelfältet som domineras av de politiska partierna. Den kan i princip ha att göra med frågor om rättigheter,
privilegier, plikter, regler och makt i vilka sociala sammanhang som helst. Denna syn leder oss direkt
tillbaka till den uppfattning av politik som vi ser bland de nyare utomparlamentariska grupperna: politiken
betraktas som en dimension av det sociala och samhälleliga livet vars relevans kan aktualiseras i stort sätt
var som helst. Vidare står denna sortens politik människors personliga angelägenheter och moraliska
uppfattningar.
Vid detta skede i diskussion kan vi nu knyta an till IKT: Vilken roll kan den nya informations- och
kommunikationstekniken spela i allt detta? Det är detta som utgör temat för det följande avsnittet.
14
IKT – OCH DEMOKRATINS FÖRNYELSE?
Internet i den politiska debatten
Den nya informations- och kommunikationsteknikens medborgerliga potential har renderats stor
uppmärksamhet, inte minst i den politiska retoriken och i policydiskussioner. Till exempel slår den
svenska demokratiutredningen fast att:
IT kan användas för att underlätta ansvarsutkrävandet bland de förtroendevalda
och för att stärka medborgarkontrollen över den offentliga makten. […] IT kan
också användas för att hävda medborgarintresset i partidemokratin. Tekniken
kan användas för att stärka dialogen inom partierna och mellan partierna och
väljarna. Den kan också användas för att göra partiernas program och faktiska
handlande bättre kända och diskuterade bland medborgarna. […] IT kan också
användas för att stärka civilsamhället och för att främja deltagardemokratin. Den
nya informationstekniken har en potential när det gäller att vidga medborgarnas
möjligheter att delta i och påverka problemformuleringarna och diskussionerna
före beslut i folkvalda församlingar. En statlig och kommunal politik bör i första
hand inrikta sig på att utveckla tekniker och metoder för en sådan
deltagardemokrati med IT-stöd (SOU 2000:1:101-102).
Att Demokratiutredningens slutbetänkande rymmer många tankar om hur den nya informations- och
kommunikationstekniken ska stötta den demokrati som kommit i otakt går inte att ta miste på. I
slutbetänkandet finns nästan inga gränser för vad datorn och Internet kan göra för demokratin. Den har en
”potential” på en rad områden och ger ”nya möjligheter” till medborgaren, vilket ska gagna demokratins
utveckling.
Demokratiutredningen är inte ensam om att ha sett denna potential i den nya informations- och
kommunikationstekniken. Tankarna på datorn och Internet som verktyg vilka kan bidra till att skapa en
bättre och mer livlig demokrati har också funnits att känna igen i andra sammanhang. Även i den svenska
regeringens IT-proposition från år 2000 finns dessa tankar om datorns och Internets möjligheter väl
representerade:
Utvecklingen av Internet öppnar nya möjligheter för insyn och dialog,
direktdemokrati och medborgarkontroll. Informationstekniken öppnar helt nya
vägar för medborgare eller grupper av medborgare att sluta sig samman. […] De
flesta myndigheter, kommuner och landsting har på senare år etablerat sig på
Internet och erbjuder en kontaktyta för människor och företag. På en del
webbplatser har mötesplatser skapats genom elektroniska konferenser, där det
är möjligt att föra en dialog med andra medborgare och förtroendevalda. […]
Dessa nätverk gör det möjligt att skapa virtuella torg där medborgare,
förtroendevalda, organisationer och studieförbund kan mötas. Dialogen på dessa
torg kan förändra de enskilda människornas möjlighet till inflytande men också
politikerrollen och de politiska partiernas sätt att arbeta. Information kan snabbt
sökas och finnas som sedan kan användas för att påverka eller agera på olika
sätt (Regeringens proposition, 1999/2000:86:18).
”Möjligheter till insyn och dialog”, ”öppnar nya vägar”, ”gör det möjligt att…” är formuleringar som
tydligt indikerar i vilken utsträckning den svenska regeringen, i likhet med Demokratiutredningen, hoppas
att datorn och Internet ska bli verktyg för medborgarrollen och ett led i skapandet av en starkare och
djupare demokrati. Det finns många fler exempel att anföra på detta tema (se kapitel 1), hur den nya
informations- och kommunikationstekniken från politisk horisont tillskrivs stora möjligheter att förändra
demokratin i positiv riktning, men exemplen ur Demokratiutredningen och Regeringens proposition ger
på egen hand tydliga bilder av den ”demokratiretorik” som har kommit att omge datorn och Internet.
Även utanför den institutionaliserade politikens områden har tankar om IT för demokratin vunnit insteg.
På såväl tidningarnas ledarsidor som i debattartiklar har tankar om de möjligheter den nya informationsoch kommunikationstekniken erbjuder medborgaren funnits att känna igen. I mars 1996 skrev GöteborgsPosten (960314) på sin ledarsida att: ”IT kan bli ett kraftfullt instrument för att öka medborgarnas
15
möjligheter att ta del i och informera sig om de politiska besluten.” Senare har en rad liknade diskussioner
förts på motsvarande sidor i andra tidningar, såväl borgerliga som socialdemokratiska.
På samma tidningars debattsidor finns en rad ytterligare exempel att hämta på temat, att datorn och
Internet ska bli en medborgarens och demokratins teknik. I mars 2000 konstaterade till exempel den
dåvarande SSU-ordföranden Niklas Nordström och Anders Bjers från företaget Votia Empowerment i en
debattartikel, att Internet kan fördjupa demokratin och stärka medborgaren genom att erbjuda utrymme för
ständigt pågående dialoger medborgare emellan (Aftonbladet, 000307).
Författaren Anders R Olsson tangerar också dessa möjligheter då han skriver om datorn och Internet i en
artikel på DN-debatt (990315): ”Informationstekniken förvandlar inte politiken till ett schlaraffenland i
vilket mjölk och honung flödar. Informationstekniken är däremot ett redskap som, om man vågar sätta det
i medborgarnas händer, kan ge demokrati.”
Också inom ramen för den företrädesvis samhällsvetenskapliga debatten finns tankarna om den nya
informations- och kommunikationsteknikens möjligheter för medborgaren väl representerade, både
internationellt och i den svenska debatten. Det finns med andra ord en utbredd uppfattning att den nya
informations- och kommunikationstekniken rymmer möjligheter för ett aktivare medborgarskap och för, i
förlängningen, en starkare demokrati. Någon avancerad slutledning behövs inte för att relatera retoriken
till demokratins kris – datorn och Internet uppfattas vara gångbara botemedel.
De i den nya informations- och kommunikationstekniken inneboende möjligheterna beskrivs vara av olika
slag. Det handlar om nya möjligheter för medborgaren att få tillgång till information. Mer informerade
medborgare med tillgång till information från fler och mer varierade informationskällor antas bli ett
medborgerligt och demokratiskt framsteg. Vidare har också den nya informations- och
kommunikationsteknikens interaktiva möjligheter diskuterats. Den nya informations- och
kommunikationstekniken öppnar upp en ny kontaktväg mellan medborgare och förtroendevalda. På detta
sätt ges nya möjligheter till kontakter mellan medborgare och deras politiska representanter. En ytterligare
möjlighet som identifierats är Internets potential att utgöra en mötesplats för medborgare; ett forum för
debatt och idéutbyte mellan tidigare isolerade medborgare.
Internet och nya möjligheter för medborgaren
Vilka är då alla dessa möjligheter för medborgaren som den nya informations- och
kommunikationstekniken skapar? I syfte att undvika att göra diskussionen om den nya informations- och
kommunikationstekniken och medborgaren, eller medborgarskapet, mer än nödvändigt abstrakt, vilket
policydiskussionerna på området tenderar att göra, är det viktigt att konkret uppmärksamma några av de
nya möjligheterna som datorn och Internet genom sin form erbjuder medborgaren. En sådan uppgift måste
dock föregripas av två viktiga, teoretiska förtydliganden.
För det första: att fästa uppmärksamhet vid den nya informations- och kommunikationstekniken form är
inte detsamma som att försöka uttala dig om IKT:s sociala konsekvenser. Även om detta inte är platsen
för en omfattande rekapitulation av debatten om huruvida det är teknikdeterministiskt att fokusera på ett
mediums form (se t.ex. Williams, 1975/1992; Silverstone, 1991; 1994; Mackay, 1995; 1997), eller om det
är en aningslös utgångspunkt att diskutera en informations- och kommunikationsteknik utan att analysera
bakgrunden till dess utveckling (Sussman, 1997; Castells, 1996/1999; McChesney m.fl., 1998; Schiller,
1999), är det på sin plats att påpeka att fokuseringen på de möjligheter som den nya informations- och
kommunikationsteknikens form rymmer är en fokusering på just möjligheterna och inte ett försök till att
sia om vilka som blir möjligheternas sociala konsekvenser. Det innebär heller inte ett tyst accepterande av
de ekonomiska och politiska omständigheterna i den sociohistoriska kontext som har skapat den nya
informations- och kommunikationstekniken.
För det andra: vad det innebär att vara medborgare. Dels varierar synen på medborgaren mellan olika
akademiska diskurser (se t.ex. Barber, 1998; Carter & Stokes, 1998), dels varierar den mellan olika
politiska läger (se t.ex. Beiner, 1995; Heater, 1999; Stevenson, 2000), för att nämna några av de källor till
polemik som omger begreppet. I det här sammanhanget antas ett eklektiskt synsätt på medborgaren, vilket
innebär att en närläsning av de medborgerliga möjligheter som identifieras i den nya informations- och
kommunikationstekniken avslöjar att teoretisk inspiration har hämtats från såväl mer liberala (se t.ex.
Marshall, 1950; Blumler & Gurevitch, 1995; Davis, 1999) som republikanska (se t.ex. Walzer, 1995;
Miller, 2000) och radikaldemokratiska (se t.ex. Mouffe, 1992; Benhabib, 1996) uppfattningar om vad det
16
är att agera i rollen som medborgare (se t.ex. Dahlgren, 2001). Skälet till denna oortodoxa förståelse av
rollen som medborgare är enkelt: det är den nya informations- och kommunikationstekniken som
fokuseras här, inte medborgarsynen i olika tanketraditioner.
Få, om ens någon, skulle i dag invända mot påståendet att medborgarens tillgång till ett varierat och rikt
utbud av information är viktigt för dennes förmåga att orientera sig i sin samtid. I ljuset av detta framstår
Internet vara ett särskilt väl lämpat verktyg för medborgaren. Internets globala form och förmåga att på ett
ställe – datorskärmen – samla stora och presentera varierade mängder information lägger ytterligare en
dimension till de traditionella massmediernas informationsförmedlande funktion. Internet skänker utökade
möjligheter till medborgarens förmåga att hålla sig uppdaterad om relevanta angelägenheter och ger
tillgång till ett diversifierat utbud av information (se t.ex. Hague & Loader, 1999; Campbell m.fl., 1999;
Coleman, 1999; 2001).
Samtidigt som Internet repriserar och förstärker de traditionella massmediernas informationsförmedlande
och tolkande roll, ger dess specifika form också lättillgänglig access till primärkällor. Information om och
från myndigheter och politiska partier, för att nämna några exempel på traditionella primärkällor, kan med
relativ lätthet nås av den enskilda medborgaren. Internet etablerar med andra ord nya möjligheter att, om
så önskas, gå förbi de filter som de traditionella verklighetsuttolkarna etablerat (se t.ex. Bryan, 1998;
Mulder, 1999). På det visat ter sig Internet som ett utmärkt redskap för utvecklande av kunskaper och
färdigheter inom medborgarkulturer.
Mer nydanade möjligheter erbjuder Internet när man fäster uppmärksamhet vid dess interaktiva form (se
t.ex. Fidler, 1997; Jensen, 1998). Dessa möjligheter är dels av den arten att de inbjuder till deltagande i
demokratins mer formella institutioner och processer och dels av den arten att de erbjuder nya möjligheter
till interaktion medborgare emellan och mellan olika grupper av medborgare. När det gäller deltagande i
demokratins med formella institutioner och processer har det påpekats att Internets interaktiva form gör
medborgaren till en potentiell deltagare på olika nivåer i den politiska sfären. Medborgaren kan själv ta
kontakt med och utkräva ansvar av myndigheter (Ohlin, 1998), interagera med politiska företrädare
(Bellamy & Taylor, 1999), föra dialog med politiska partier (Mambrey m.fl., 1999), göra sig hörd i till
exempel den lokala politiska debatten (Tsagarousianou m.fl., 1998) och – förutsatt att en del grundlagar
förändras – rösta via Internet (Kitchin, 1998; Street, 1999; Wilhelm, 2000). Med andra ord, Internet har en
potential för att inom medborgarkulturer främja demokratiska värden och möjliggöra viktiga praktiker.
Vad det gäller den nya informations- och kommunikationsteknikens potential att fungera kontaktskapande
mellan medborgare och olika grupper av medborgare har till exempel diskussioner i politiska
nyhetsgrupper uppmärksammats (Davis, 1999). Nätbaserade nyhetsgrupper kan betraktas som nya, små
offentligheter där enskilda medborgare och grupper av medborgare får utrymme att ingå i debatt och
diskussion om gemensamma angelägenheter. Liknande nya möjligheter har också identifierats i relation
till kommunala hemsidor för debatt och diskussion. Till exempel har ett antal svenska studier tittar
närmare på debatten och diskussionen i kommunala nätforum (Ranerup, 2000) och motsvarande studier
har också genomförts på amerikanska, kommunala hemsidor (Raab, 1996; Schmitz, 1997). Diskussion,
som en av medborgarkulturernas främsta praktiker, tycks hamna mycket centralt i Internets lovande
egenskaper.
I detta sammanhanget har renderats mycket uppmärksamhet under den första hälften av 1990-talet om
Internet kan ses som en ny offentlighet (se t.ex. Rheingold, 1994/1999; Poster, 1995; 1997; Slevin, 2000).
Internet skapar nya utrymmen för fri debatt och diskussion mellan i högre utsträckning tids- och
rumsoberoende medborgare. Till skillnad från den debatt och diskussion som åsyftades ovan – debatt om
”politiska angelägenheter” i nyhetsgrupper och i nätforum kopplade till exempelvis politiken på lokal nivå
– innebär den debatt som åsyftas här också möten mellan medborgare utanför den traditionella politikens
institutioner och områden (se t.ex. Baym, 1998). Dessa debatters signifikans för medborgaren ligger i
deras sätt att utgöra mötesplatser för individer med gemensamma intressen, forum för debatt och
argumentation runt dessa intressen och virtuella rum för etablerandet av de för demokratin så viktiga
banden av ömsesidig solidaritet. Eller, för att uttrycka det annorlunda, de bidrar till att fostra de
medborgerliga värderingar som gör demokratin möjlig (Dahlgren, 1999; 2000, 2003).
Också gemenskaperna förtjänar ett omnämnande i det här sammanhanget. Gemenskaperna ses av vissa
betraktare som det fundament på vilket demokratin ytterst vilar (de Toqueville, 1997). Därför är det inte
förvånande att Internets förmåga att bidra till upprätthållandet av gamla gemenskaper och etablerandet av
nya gemenskaper har kommit att förlänas stor uppmärksamhet i diskussionerna om den nya informations-
17
och kommunikationstekniken (se t.ex. Jones, 1994; Bromberg, 1996; Breslow, 1997; Fernback, 1997;
Holmes, 1997; Smith & Kollock, 1999). På mer konkret nivå, hur den nya informations- och
kommunikationstekniken kan användas som ett verktyg inom ramarna för olika gemenskapers
verksamhet, framstår dess förtjänster tydligt. Internet kan till exempel fungera som ett verktyg för redan
etablerade, lokalt förankrade gemenskaper (se t.ex. Sassi, 2001). Den lokala idrottsföreningen,
hembygdsföreningen eller studiecirkeln får med den nya informations- och kommunikationstekniken ett
verktyg för samordning och identitetskapande. Detsamma gäller givetvis också för olika typer av
associationer på såväl nationell som internationell och global nivå (Mitra, 1997; Slevin, 2000).
SLUTREFLEKTIONER
Det senmoderna sammanhanget utgör en delvis ny historisk epok som sätter sin prägel på våra sätt att
tänka, leva och vara. Yngre människor, i synnerhet, konfronteras med andra sorters levnadsvillkor än
tidigare. Att de är uppvuxna i den nya rådande mediemiljön innebär bl a att de också har något andra
förutsättningar för lärande än tidigare. Ungefär samtidigt som IKT har vuxit fram de senaste åren har man
i det västerländska samhället noterat en tilltagande kris för demokratin; den tycks nu stå inför ett vägskäl.
Det finns flera aspekter på denna kris och flera sätt att närma sig den. Vi anser att begreppet
medborgarkulturerer erbjuder en teoretiskt och empirisk ram i detta avseende. Det betonar medborgarskap
och samhälleligt engagemang utifrån ett aktörsperspektiv; det använder sig av en sociokulturellt syn på
lärande som är relevant för medborgarrollen. Detta lärande – inhämtande av kunskaper och färdigheter –
kan förstås som en dimension bland fem som samspelar med varandra inom medborgarkulturer. Var och
en av dessa dimensioner har en teoretisk grund, samtidigt som den pekar mot konkreta empiriska frågor.
Om medborgarkulturer kan frodas i längden kan vi inte säga. Däremot skulle det vara mycket intressant
att studera hur lärandeprocesser i medborgarkulturerernas kretslopp äger rum bland nutidens yngre
medborgare med hjälp av IKT – just i en tid då demokratin och formerna för politiskt engagemang är i en
övergångsfas. Vi kan tänka oss att identifiera några grupper av politiskt engagerade ungdomar på olika
håll. Det skulle inte vara möjligt att vara representativ här, men vi skulle satsa på att få spridning – både
vad gäller politiska områden och sociala bakgrunder. Det vore viktigt att ha med en eller flera grupper
från den traditionella politiska sfären, men vi skulle lägga tonvikten på de nyare sammanslutningarna, som
arbetar utomparlamentariskt. Där finns den uppsjö av grupper som arbetar med många olika frågor både
lokalt, nationellt och globalt. Det vore även intressant att välja ett antal ungdomar som uppenbarligen inte
är politiskt engagerade, men är ändå användare av IKT; jämförelserna kunde säkert belysa en hel del. Med
en kombination av etnografisk observation, individuella intervjuer, fokusgrupper och analys av olika
relevanta former av medierad kommunikation – tillsammans med analys av sociala bakgrunder – skulle vi
säkert vinna många nya insikter i dessa viktiga föreetelser.
REFERENSER
Amnå, E, red (1999) Civilsamhället. Demokratiutredningen, forskarvolymen VIII: SOU 1999:84.
Ang, I. (1991) Desperately Seeking the Audience. London och New York: Routledge.
Barber, B. (1984) Strong Democracy: Participatory Politics for a New Age. Berkely och London:
University of California Press.
Barber, B. (1998) ‘Clansmen, consumers, and citizens: three takes on civil society’. I R.K. Fullinwider
red. Civil Society, Democracy, and Civic Renewal. Lanham: Rowman & Littlefield Publishers.
Barnhurst K. G. (1998) ‘Politics in the fine meshes: young citizens, power and media’. Media, Culture
and Society. Vol 20 (2): 201-218.
Bauman, Z. (1997/1999) Vi vantrivs i det postmoderna. Göteborg: Daidalos.
Bauman, Z. (1999/2000) På spaning efter politiken. Göteborg: Daidalos.
18
Bauman, Z. (2001) The Individualized Society. Malden, Ma: Polity Press.
Baym, N. (1998) ’The emergence of on-line community’. I S.G. Jones red. Cybersociety 2.0: Revisiting
Computer-Mediated Communication and Community. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Beck, U. (1986/2000) Risksamhället: på väg mot en annan modernitet. Göteborg: Daidalos.
Beck, U. (1995/1996) Att uppfinna det politiska: bidrag till en teori om reflexiv modernisering. Göteborg:
Daidalos.
Beck, U. & E. Beck-Gernsheim (2002) Individualization: Institutionalized Individualism and its Social
and Political Consequences. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Beiner, R. red. (1995) Theorizing Citizenship. Albany: State University of New York Press.
Bellamy, C. & J.A. Taylor (1998) Governing in the Information Age. Buckingham och Philadelphia: Open
University Press.
Benhabib, S. (1996) ‘Toward a deliberative model of democracy’. I S. Benhabib red. Democracy and
Difference: Contesting the Boundaries of the Political. Princeton, New Jersey: Princeton University Press.
Blumler, J.G. & M. Gurevitch (1995) The Crisis of Public Communication. London och New York:
Routledge.
Breslow, H. (1997) ‘Civil society, political economy, and the internet’. I S.G. Jones red. Virtual Culture:
Identity and Communication in Cybersociety. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Bromberg, H. (1996) ‘Are MUDs communities? Identity, belonging and consciousness in virtual worlds’.
I R. Shields red. Cultures of the Internet: Virtual Spaces, Real Histories, Living Bodies. London;
Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Bryan, C., R. Tsagarousianou & D. Tambini (1998) ‘Electronic democracy and the civic networking
movement in context’. I R. Tsagarousianou, D. Tambini & C. Bryan red. Cyberdemocracy: Technology,
Cities and Civic Networks. London och New York: Routledge.
Buckingham, D. (2000) The Making of Citizens: Young people, News and Politics. London: Routledge.
Campbell, A., A. Harrop & B. Thompson (1999) ‘Towards the virtual parliament – what computers can
do for MPs’. I S. Coleman, J. Taylor & W. van de Donk Parliament in the Age of the Internet. Oxford och
New York: Oxford University Press i samarbete med The Hansard Society for Parliamentary Government.
Carter, A. & G. Stokes red. (1998) Liberal Democracy and its Critics: Perspectives in Contemporary
Political Thought. Cambridge: Polity Press.
Castells, M. (1996/1999) The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 1: The Rise of the
Network Society. Oxford: Blackwell Publishers.
Castells, M. (1997/1999) The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 2: The Power of
Identity. Oxford: Blackwell Publishers.
Castells, M. (1998/1999) The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 3: End of Millennium.
Oxford: Blackwell Publishers.
Citron, B-M. (1999) Sölve & Co: Korruptionsskandalen i Motala. Stockholm: Norstedt.
Clarke, P.B. (1996) Deep Citizenship. London: Pluto.
19
Coleman, S. (1999) ‘Westminster in the information age’. I S. Coleman, J. Taylor & W. van de Donk
Parliament in the Age of the Internet. Oxford och New York: Oxford University Press i samarbete med
The Hansard Society for Parliamentary Government.
Coleman, S. (2001) ‘The transformation of citizenship’. I B. Axford & R. Huggins red. New Media and
Politics. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Dahlgren, P. (1999) ‘EU, medborgarkultur och mediernas demokratiska uppgift’. I SOU 1999:126 E.
Amnå red. Politikens medialisering. Stockholm: Fakta Info Direkt.
Dahlgren, P. (2000) ‘Media, citizenship and civic culture’. I J. Curran & M. Gurevitch red. Mass Media
and Society. Tredje upplagan. London: Arnold.
Dahlgren, P. ‘The public sphere and the Net: structure, space and communication’ in L. Bennett and R.
Entman, eds, Mediated Politics in the Future of Democracy. Cambridge: Cambridge Univ. Press 2001.
Dahlgren, P. (2003) ‘Reconfiguring civic cultur in the evolving media milieu’. I J. Corner & D. Pels, red,
Media and Political Style: Essays on Representation and Civic Culture. London: Sage.
Davis, R. (1999) The Web of Politics: The Internet’s Impact on the American Political System. Oxford
och New York: Oxford University Press.
Ellison, Nick (2000) ‘Civic-Subjects or Civic-Agents? The Structure-Agency Debate in Late Modern
Perspective. Theory, Culture & Society 17, 148-156.
Fernback, J. (1997) ‘The individual within the collective: virtual ideology and the realization of collective
principles’. I S.G. Jones red. Virtual Culture: Identity and Communication in Cybersociety. London;
Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Fidler, R. (1997) Mediamorphosis: Understanding New Media. Thousand Oaks: Pine Forge Press.
Fornäs, J. (1995) Cultural Theory and Late Modernity. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Giddens, A. (1990) The Consequences of Modernity. Cambridge: Polity Press.
Giddens, A. (1991) Modernity and Self-Identity: Self and Society in the Late Modern Age. Stanford:
Stanford University Press.
Graber, D. (2001) ‘Adapting political news to the needs of twnety-first century Americans’ i Bennett och
Entman, red, Mediated Politics: Communication in the Future of Democracy. New York: Cambridge
University Press.
Graber, D. A., W. Bruce Bimber, L. Bennett, R. Davis och P. Norris (2002), ‘The Internet and politics:
emerging perspectives’ in M. Price and H. Nissenbaum, eds. The Internet and the Academy. London:
Peter Lang Publishing.
Habermas, J. (1996) ‘Three normative models of democracy’. I S. Benhabib red. Democracy and
Difference: Contesting the Boundaries of the Political. New Jersey och Chichester: Princeton University
Press.
Hague, B. & B.D. Loader (1999) red. Digital Democracy: Discourse and Decision Making in the
Information Age. London och New York: Routledge.
Heater, D. (1999) What is Citizenship? Cambridge: Polity Press.
Hill, K. & J. Hughes (1998) Cyberpolitics: Citizen Activism in the Age of the Internet. Lanham: Rowman
& Littlefield Publishers.
20
Holderness, M. (1998) ‘Who are the world’s information poor?’. I B.D. Loader red. Cyberspace Divide:
Equality, Agency and Polity in the Information Age. London och New York: Routledge.
Holmes, D. (1997) ‘Introduction: virtual politics – identity and community in cyberspace’. I D. Holmes
red. Virtual Politics: Identity and Community in Cyberspace. London; Thousand Oaks och New Delhi:
Sage.
Islin,E. och P. Wood (1999) Citizenship and Identity. London: Sage.
Jensen, J.F. (1998) ‘Communication research after the mediasaurus? Digital convergence, digital
divergence’. I Nordicom Nordic Research on Media & Communication Review. Vol. 19 (1).
Jones, S.G. red. (1994) CyberSociety: Computer-Mediated Communication and Community. London;
Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Kitchin, R. (1998) Cyberspace: The World in the Wires. Chichester: John Wiley & Sons.
Koch, S. (1999) Höger om: en svensk historia; 1968-1998. Stockholm: Ordfront.
Lipset, S.M. (1960) Political Man: The Social Bases of Politics. London: Heinemann.
Livingstone, S. (2002) Young People and New Media. Sage.
Lull, J. & S. Hinerman red. (1997) Media Scandals: Morality and Desire in Popular Culture Marketplace.
Oxford: Polity Press.
Mackay, H. (1995) ‘Theorising the IT/society relationship’. I N. Heap, R. Thomas, G. Einon, R. Mason &
H. Mackay red. Information Technology and Society: A Reader. London; Thousand Oaks och New Delhi:
Sage.
Mackay, H. (1997) ‘Consuming communication technologies at home’. I H. Mackay red. Consumption
and Everyday Life. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage i samarbete med The Open University.
Mambrey, P., H-P Neuman & K. Sieverdingbeck (1999) ‘Bridging the gap between parliament and the
citizen – the internet services of the German Bundestag’. I S. Coleman, J. Taylor & W. van de Donk
Parliament in the Age of the Internet. Oxford och New York: Oxford University Press i samarbete med
The Hansard Society for Parliamentary Government.
Margolis, M. & D. Resnick (2000) Politics as Usual: The Cycerspace ”Revolution”. London; Thousand
Oaks och New Delhi: Sage.
Marshall, T. H. (1950/1992) T.H. Marshall & T. Bottomore (1992) Citizenship and Social Class. London:
Pluto Press.
Martinsson, J. (2002) ’Det globala torget - Internet som marknadsplats’. I P. Dahlgren red. Internet,
medier och kommunikation. Lund: Studentlitteratur.
McChesney, R. (1999) Rich Media, Poor Democracy: Communication Politics in Dubious Times. Urbana
och Chicago: University of Illinois Press.
McChesney, R., E. Wood-Meiksins & J. Foster-Bellamy red. (1998) Capitalism and the Information Age:
The Political Economy of the Global Communication Revolution. New York: Monthly Review Press.
McLuhan, M. (1964/1999) Media: människans utbyggnader. Andra upplagan. Stockholm: Norstedts.
McQuail, Denis (1997) Audience Analysis. London: Sage.
Mediebarometer 2001. Nordicom-Sverige. Göteborg: Nordicom.
21
Meyrowitz, J. (1985) No Sense of Place: The Impact of Electronic Media on Social Behavior. New York
och Oxford: Oxford University Press.
Miller, D. (2000) Citizenship and National Identity. Cambridge: Polity Press.
Mitra, A. (1997) ‘Virtual commonality: looking for India on the internet’. I S.G. Jones red. Virtual
Culture: Identity and Communication in Cybersociety. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Mouffe, C. red. (1992) Dimensions of Radical Democracy: Pluralism, Citizenship, Community. London
och New York: Verso.
Mulder, B. (1999) ‘Parliamentary futures: re-presenting the issue’. I S. Coleman, J. Taylor & W. van de
Donk Parliament in the Age of the Internet. Oxford och New York: Oxford University Press i samarbete
med The Hansard Society for Parliamentary Government.
Möller, T. (2000) Politikens meningslöshet: om misstro cynism och utanförskap. Malmö: Liber.
Ohlin, T. (1998) Samhällsdialogen: kontakter mellan medborgare och samhälle; nya former för politiskt
deltagande. Stockholm: Kommunikationsforskningsberedningen (KFB): Fritze.
Olsson, T. (2002) ‘Politiskt deltagande i den digitala tidsåldern’. I P. Dahlgren red. Internet, medier och
kommunikation. Lund: Studentlitteratur.
Petersson, O., J. Hermansson, M. Micheletti, L. Teorell & A. Westholm (1998) Demokrati och
medborgarskap. Stockholm: SNS förlag.
Petersson, O. (2000) Demokrati utan partier? Stockholm: SNS förlag.
Poster, M. (1995) The Second Media Age. Cambridge: Polity Press.
Poster, M. (1997) ‘Cyberdemocracy: internet and the public sphere’. I D. Porter red. (1997) Internet
Culture. New York och London: Routledge.
Preston, P.W. (1997) Political/Cultural identity: Citizens and Nations in a Global Era. London: Sage.
Putnam, Robert (2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Comminity. New York:
Simom & Schuster.
Raab, C., C. Bellamy, J. Taylor, W.H. Dutton & M. Peltu (1996) ‘The information polity: electronic
democracy, privacy, and surveillance’. I W.H. Dutton red. Information and Communication Technologies:
Visions and Realities. Oxford och New York: Oxford University Press.
Ranerup, A. (2000) ‘On-line forums as an arena for political discussions.’ I T. Ishida & K. Isbister red.
Digital Cities. Technologies, Experiences, and Future Perspectives. Springer: Berlin.
Regeringens proposition 1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla. Tillgänglig på
www.regeringen.se.
Rheingold, H. (1994/1999) The Virtual Community. I H. Mackay & T. O’Sullivan red. The Media Reader:
Continuity and Transformation. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage i samarbete med The
Open University.
Rydin, I. red (2003) Tolkande barn i det den nya mediemiljön. Göteborg: Nordicom.
Sassi, S. (2001) ‘The transformation of the public sphere?’. I B. Axford & R. Huggins red. New Media
and Politics. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Schiller, D. (1999) Digital Capitalism: Networking the Global Market System. Cambridge, Massachusetts
och London: MIT.
22
Schmitz, J. (1997) ‘Structural relations, electronic media, and social change: the public electronic network
and the homeless’. I S.G. Jones red. Virtual Culture: Identity and Communication in Cybersociety.
London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage.
Schumpeter, J. A. (1987) Capitalism, socialism and democracy. 6 upplagan. London: Unwin Paperbacks.
Silverstone, R. (1991) ‘From audiences to consumers: the household and the consumption of
communication and information technologies’. I European Journal of Communication. Vol. 6 (2).
London, Newbury Park och New Dehli: Sage.
Silverstone, R. (1994) Television and Everyday Life. London och New York: Routledge.
Silverstone, R. & E. Hirsch red. (1992/1994) Consuming Technologies: Media and Information in
Domestic Spaces. London och New York: Routledge.
Sjöberg, U. (2002) Screen Rites: A Study of Swedish Young People's Use and Meaning-making of Screen
Based Media in Everyday Life. Avh. Lund Studies in Media and Communication.
Slevin, J. (2000) The Internet and Society. Cambridge: Polity Press.
Smith, M. & P. Kollock red. (1999) Communities in Cyberspace. London och New York: Routledge.
SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet. Demokratiutredningen.
Stockholm: Fritzes offentliga publkationer.
Street, J. (1999) ‘Remote control? Politics, technology and ‘electronic democracy’’. I H. Mackay & T.
O’Sullivan red. The Media Reader: Continuity and Transformation. London; Thousand Oaks och New
Delhi: Sage i samarbete med The Open University.
Sussman, G. (1997) Communication, Technology and Politics in the Information Age. Thousand Oaks;
London och New Delhi: Sage.
Svallfors, S. (1996) Välfärdsstatens moraliska ekonomi: välfärdsopinionen i 90-talets Sverige. Umeå:
Boréa.
Säljö, R. (2002) ‘Lärande I det 21:a århundrandet’. I Säljö och Linderoth, red, Utmaningar och efrestelser. IT och skolans lärkultur. Stockholm: Prisma.
Sörbom, A. (2002) Vart tar politiken vägen? Om individualisering, reflexivitet och görbarhet i det
politiska engagemenaget. Stockholm: Almqvist & Wiksell International (Stockholm University Studies in
Sociology).
Thompson, J.B. (1990) Ideology and Modern Culture: Critical Social Theory in the Era of Mass
Communication. Cambridge: Polity.
Thompson, J.B. (1995) The Media and Modernity: A Social Theory of the Media. Cambridge: Polity
Press.
Thompson, J.B. (2000) Political Scandal: Power and Visibility in the Media Age. Cambridge: Polity.
de Tocqueville, A. (1835/1997) Om demokratin i Amerika (vol. 1 och 2). Stockholm: Atlantis.
Trägårdh, L. red (1995) Civilt samhälle kontra offentlig sektor. Stockholm: SNS.
Trägårdh, L. (1999) ‘Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan’. I SOU 1999:84 E.
Amnå red. Civilsamhället. Stockholm: Fakta Info Direkt.
Tsagarousianou, R., D. Tambini & C. Bryan red. (1998) Cyberdemocracy: Technology, Cities and Civic
Networks. London och New York: Routledge.
23
Walzer, M. (1995) ‘The civil society argument’. I R. Beiner red. Theorizing Citizenship. Albany: State
University of New York Press.
Wilhelm, A. (2000) Democracy in the Digital Age: Challenges to Political Life in Cyberspace. London
och New York: Routledge.
Williams, R. (1975/1992) Television: Technology and Cultural Form. Andra upplagan. E. Williams red.
London och New York: Routledge.
Ziehe, T. (1991) Kulturanalyser: ungdom, utbildning, modernitet. Sammanställda av Johan Fornäs och
Joachim Retzlaff. Översättning: Joachim Retzlaff. Stockholm: B. Östlings bokförlag Symposion.
Tidningsartiklar
Dagens Nyheter, 020116 ‘Holland datortätast i EU’.
Göteborgs-Posten, 960314 ‘Demokrati med IT kan bli ett instrument för en bättre demokrati’.
Göteborgs-Posten, 961012 ‘Hon hoppas på IT för alla’.
Holmström, J. & O. Henfridsson (1995) ‘Känner ni inte igen era mål? Om en socialdemokrati på väg vilse
i IT-samhället’. Debattartikel i Aftonbladet, 950213.
Nordström, N. & A. Bjers (2000) ‘Internet kan blåsa liv i döende demokrati’. Debattartikel i Aftonbladet,
000307.
Olsson, A.R. (1999) ‘Alla måste anslutas till internet: ny statlig utredning: datortekniken är enda sättet att
stärka den svenska demokratin’. DN-debatt, 990315.
Olsson, P. (2001) ‘Demokratin som dog’. I Moderna Tider, 010529.
Webplatser
www.regeringen.se.
www.val.se. Valmyndigheten.
www.engagedcitizen.org