1 Unga medborgare, IKT och lärande – ett idédokument Peter Dahlgren Lunds universitet Tobias Olsson Uppsala universitet INTRODUKTION Med denna text vill vi presentera en översikt över ett specialiserat forskningsfält som vi gärna vill vidareutveckla till ett projekt. Detta forskningsfält inriktar sig på unga människor och deras medievanor, tar upp frågor om demokrati och medborgarskap, belyser betydelsen av den nyare informations- och kommunikationstekniken (IKT) – främst Internet – och sätter temat lärande i fokus. Forskningsfältet bygger alltså på fyra olika områden och utgör en sorts syntes av dessa; vidare utgår vi från en uppsättning perspektiv och teoretiska ansatser som kan bäst rubriceras som ’senmoderna’. Varje nytt mediums introduktion i samhället ackompanjeras av att det tillskrivs revolutionerande egenskaper. När teven började bli en framträdande del av 1960-talets USA nedtecknade Marshall McLuhan sina numera berömda funderingar om att ”mediet är budskapet” och att teven kommer att skapa den ”globala byn” (McLuhan, 1964/1999). Teven var 1960-talets motsvarighet till 1990-talets Internet; ett medium som i grunden skulle förändra världen som vi en gång känt den. Nu, några år in på 2000-talet, har tankarna om Internet som en revolutionerande kraft lagt sig. Inte minst tack vare att den så kallade IT-bubblan brast under år 2000. Det blev visst ingen ny, friktionsfri ekonomi (Martinsson, 2002). Lägg därtill att tankarna om datorn och Internet som ett medborgarens och demokratins verktyg nu utsätts för kritik (Olsson, 2002) och det blir uppenbart att Internets samhällsomstörtande aura definitivt naggats i kanten. Samtidigt det ligger det också en fara i att bagatellisera Internet. För samtidigt som de kritiska beskrivningarna av det nya mediet ger en nödvändig nyansering av bilden av denna, finns det också risk för att de medverkar till att förringa Internets faktiska betydelse. Vi riskerar att inte se att det nya mediet faktiskt är viktigt på en rad olika områden. Att det de nya mediet inte är revolutionerande innebär inte att det är betydelselöst. Det projekt som vi vill dra igång avser att studera det nya mediets betydelse utan att falla i endera av dessa båda fallgropar. Att vi bygger projektet på arbeten som bedrivs inom fyra olika områden kräver tydliggöranden. För det första ifråga om vad som menas med medborgare. Begreppet medborgare bär på ett tungt historiskt bagage och betraktas på väldigt olika sätt inom ramarna för olika perspektiv. Vilken syn på medborgaren är det som avses i detta fall? Likaså begreppet demokrati, ett ibland slitet men ständigt aktuellt begrepp som lätt används som ett mantra hellre än att det laddas med innehåll. Vi betonar dels att det finns olika aspekter av demokrati, som är relevanta i olika sammanhang, dels att det även finns olika synsätt på demokratin, eller olika normativa versioner, om man så vill. För det andra krävs en diskussion omkring den nya informations- och kommunikationstekniken – på vilket sätt kan IKT vara en resurs för medborgaren? För det tredje krävs en reflektion kring de två begreppen unga och lärande. Vad är det att vara ung i dag och vilka är förutsättningarna för lärandet i samtiden? Att diskutera de här frågorna är detta dokuments huvudsakliga uppgift. Dokumentet i sig ska sedan fungera som en tankeram för ett förhoppningsvis förestående projektet, en tankeram som dels anger riktningen för projektet, dels redovisar några av de viktiga antagandena bakom detsamma. Men före det att huvuduppgiften hanteras – att presentera och diskutera projektets antaganden och riktning – ska ytterligare ett bärande tanke presenteras. Detta är idén om det senmoderna sammanhanget, något som i sin tur lämnar spår i såväl teoretiska som empiriska överväganden. DET SENMODERNA SAMMANHANGET Tanken på samtiden som senmodern har blivit framträdande under det senaste decenniet, inte minst i den samhällsvetenskapliga forskningen (se t. ex. Giddens, 1990; 1991; Thompson, 1990; 1995; Beck, 1986/2000; 1995/1996; Beck & Beck-Gernsheim, 2002: Bauman, 1996/1997; 1999/2000; 2001). Men 2 eftersom idén om det senmoderna förts fram av en rad olika betraktare, som närmat sig samtidsbeskrivningen från olika utgångspunkter, varierar givetvis synen på vad det senmoderna är. Det kan innefatta perspektiv på strukturella omvandlingar – t ex den svenska korporatistiska statens förändring, eller nyliberalismens betoning på marknadskrafternas roll i samhällsutvecklingen. Många betonar dock en del strömningar i den kulturella sfären, som har sina ursprung i samhälleliga och teknologiska förändringar. Dessa kulturella strömningar har bl.a. att göra med frågor om kunskap, referensramar, levnadsmönster/livsstilar, subjektivitet och identitet. Relativisering av tid och rum Den brittiske sociologen Anthony Giddens (1990; 1991) betonar till exempel relativiseringen av tid och rum i sin beskrivning det nya, senmoderna samhället. Moderniteten, påpekar Giddens, handlar till stor del om de sociala relationernas utsträckning i tid och i rum, att sociala relationer inte längre kräver delad geografisk lokalitet och samtidighet. Det är i ljuset av detta faktum som så gott som alla den moderna tidsperiodens särdrag kan förstås, menar Giddens. Nationalstaten, marknadsekonomin och den tidiga, kulturella globaliseringen är exempel på moderna särdrag som möjliggjorts av tids- och rumsrelativiseringen. I Giddens tappning innebär senmoderniteten en radikalisering av denna moderna tendens. Nu omfattas hela världen av denna utsträckning av sociala relationer, vilket får långtgående konsekvenser för alla det sociala livets dimensioner – allt från identitetsskapande till politik måste ses i ljuset av tids- och rumsrelativiseringen. Medialisering Likheterna mellan Anthony Giddens syn på senmoderniteten och den brittiske mediesociologen John B Thopmsons (1990; 1995) perspektiv är slående: liksom Giddens betonar Thompson betydelsen av relativiseringen av tid och rum och på samma sätt som hans intellektuella inspiratör ser han denna som en grundläggande förutsättning för såväl den moderna som den senmoderna eran. Men det finns en viktig skillnad mellan de båda författarna: John B Thompson tillskriver medierna stor vikt i övergången från det traditionella samhället till den moderna och – senare – senmoderna eran. John B Thompson skriver: Utvecklingen av kommunikationsmedier var på ett komplext sätt sammanvävd med flera andra utvecklingsprocesser som tillsammans bildade vad vi har kommit att kalla “moderniteten”. Om vi vill förstå modernitetens natur – det vill säga det moderna samhällets institutionella drag och de levnadsvillkor som skapats genom dem – måste vi alltså lägga stor vikt vid kommunikationsmediernas utveckling och verkningar (Thompson, 1995/2001:11). Thompson menar, att varken moderniteten eller senmoderniteten kan förstås utan att de särskilda förutsättningar som medierna skapar för det sociala livet tas i beaktande (jfr. Meyrowitz, 1985). I John B Thompsons tappning är medierna de dominerande samhällsformarna. I tur och ordning har boktryckarkonsten, tidningar, telegrafen, radion och teven omskapat samhället. De har bland annat skapat en ny politik och ett nytt förhållningssätt till verkligheten, för att nämna några exempel. Kort sagt: ingen aspekt av verkligheten står oberörd av mediernas existens. I senmoderniteten har denna tanke kommit att få ytterligare relevans, när medierna blir allt fler och kontinuerligt fler av världens alla hörn kopplas upp mot medieinnehåll producerat för en global publik (jfr. Castells, 1996; 1997; 1998; Slevin, 2000). Medialisering gäller inte minst politiken. Politikens medialisering är ett omfattande fenomen – i en tid där mediernas villkor präglas av allt hårdare kommersiella krav. Det är inte längre så att medierna bevakar politiken. Snarare har vi hamnat i en situation där politiken i allt högre utsträckning äger rum i samspel med medierna. Medierna blir politikens arena, och politiken måste i ökande utsträckning anpassa sig till mediernas logik, en omständighet som olika debattörer har tolkat som problematisk. Medialiseringen ställer nya krav på politiker och kanske framförallt på de politiska budskapen. För att politiska budskap ska nå fram i mediebruset måste de vara tydliga, de måste upprepas många gånger i många olika sammanhang och de måste vara slagkraftiga. Detta får givetvis återverkningar på flera nivåer. En sådan är att ideologiska debatter sätts på undantag. Det gör sig inte bra i teve och är svåra att formulera slagkraftiga rubriker om och får därför allt mindre utrymme. Den politiska agendan och de politiska budskapen anpassar sig till medieinstitutionernas krav; det blir mer av slagord, skickliga ordvrängningar och tydliga konfliktfrågor istället för resonerande och analyserande debatter, allt i syfte att anpassa debatten till medielogiken. 3 En annan del av politikens medialisering, är det stora antalet skandaler där politiska företrädare varit involverade (Citron, 1999). Skandalernas koppling till medialiseringen är tydlig; de är närapå perfekta exempel på medielogiken (Lull & Hinerman, 1997; Thompson, 2000). Skandalerna är avgränsade i tid och rum (enkla skeenden att beskriva), de har tydliga aktörer (det är lätt att skilja god från ond), de involverar välkända personligheter (politiker är per definition offentliga personer) och skandalerna låter sig följas upp (de utgör tacksamma teman för fördjupning och uppföljning). Sahlinaffären (eller kanske affärerna), Motalaaffären och Rosengrenaffären är bara några av de många skandaler som politiker varit involverade i på senare år och som renderats spaltmeter i rikstidningarna och stort utrymme i etermedierna. Begreppet politikens medialisering syftar främst till vad som händer det politiska livet i de traditionella massmedierna. Man kan förstå dessa företeelser mot bakgrund av dels en allt strängare medielogik, dels de hårdnande kommersiella kraven, som alltmer kör över de journalistiska idealen (och uppluckrar gränserna mellan journalistik och andra mediegenrer). Något hårdraget kan man säga att massmediernas bild av politiken ter sig mer och mer som ett spektakel, en självrefererande värld, som till synes klarar sig bra utan medborgarna, men som gärna vill inbegripa sin publik som konsumenter. När vi tittar på de nyare IKT, däremot, ser vi andra mönster av politisk relevans, som vi återkommer till nedan. Det riskfyllda samhället I den tyske sociologen Ulrich Becks tappning är senmoderniteten ett risksamhälle (1986/2000). Det moderna samhällets utveckling består i, menar Beck, exempellösa framsteg på många områden – såväl teknisk som social och kulturell utveckling har kantat modernitetens framväxt. I kölvattnet av denna utveckling har expertsystem kommit att utvecklas, kontinuerligt fler områden av världen har kommit att inordnas under och övervakas av experter. Såväl tekniska experter (civilingenjörer, forskare etc.) som sociala experter (psykologer, lärare, ekonomer etc.) behärskar och övervakar olika aspekter av tillvaron. De här experterna och de expertsystem de är del av åtnjöt fram till och med 1960-talet stort förtroende, de betraktades som den moderna världens väktare, vilka verkade för samhällets bästa. Men sedan det sena 1960-talet och det tidiga 1970-talet har inställningen till dessa experter och deras kunskaper förändrats, och tilliten till deras kunskaper har ersatts av tvivel och ifrågasättande. Därför beskriver Beck senmoderniteten som ett risksamhälle: det är ett samhälle som blivit medveten om expertsystemens brister och som misstror deras förmåga att undanröja faror av olika slag. Miljökatastrofer, kärnkraftolyckor och synliggörandet av den sociala ingenjörskonstens baksidor (tvångssterilisering, könsförtryck etc) har skapat en riskmedvetenhet, vilken i sin tur underbyggt tvivel om expertsystemens förträfflighet. Denna riskmedvetenhet beskrivs också som reflexivitet: det senmoderna samhällets människor har blivit medvetna om bristerna i modernitetens expertsystem. Detta problematiserar både nuet och framtiden: det är inte alls klart att vi – som vi föreställde oss under moderniteten – att vi går mot bättre tider. Populärkulturens framgångsrika utbud av dystopiska samhällsvisioner är bara ett tecken på en djupgående osäkerhet i risksamhället. Reflexivitet och individualisering Reflexiviteten handlar dock inte bara om en medvetenhet om de risker som modernitetens expertsystem skapat, påminner Becks tyske kollega Thomas Ziehe. Den senmoderna reflexiviteten rymmer också vad Ziehe beskriver som kulturell friställning (Ziehe, 1991). Begreppet använder den tyske psykologen för att beskriva hur senmodernitetens individer i högre utsträckning än tidigare generationer självständigt, på egen hand, konstruerar sin identitet. I senmoderniteten, hävdar Ziehe, blir tillvaron och identitetsskapandet ett reflexivt projekt. Det blir ett projekt där individer med hjälp av medieerfarenheter konstruerar och rekonstruerar sin identitet. Därför blir samtidens människor i högre utsträckning än tidigare generationer friställda från traditionens och vanans makt och i förlängningen – enligt vissa av Ziehes uttolkare (se t.ex. Fornäs, 1995) – också mer friställda från de band som sociala strukturer skapar. Kort sagt: inflytandet från faktorer som kön, klass och etnicitet minskar, utan att vi nödvändigtvis har uppnått någon jämlikhet i dessa frågor. Kopplad till dessa tankar om kulturell friställning är idén om individualisering. Den senmoderna individualiseringen rymmer flera dimensioner. Dels handlar den om den högre grad av frihet från traditioner och sociala strukturer som den kulturella friställningen ger – den gör skapandet av livsstil och identitet till projekt för individen att lösa på egen hand, dels handlar den om marknadens kolonialisering 4 av kontinuerligt fler livssfärer; på allt fler områden tvingas människan till självständiga, individuella val i rollen som konsument. I sociologen Zygmunt Baumans bild av senmoderniteten utgör individualiseringen ett av de mest typiska dragen (Bauman, 2001). Individualiseringen har, bland mycket annat, fört med sig att modernitetens medborgare stöpts om till en senmodern konsument, en förändring som är långt större än ett begreppsbyte. För medborgaren, som tidigare var en del av ett politiskt kollektiv och som hade förutsättningar att delta i samhället i rollen som medborgare, har formats till en individualiserad och självständig konsument. Därför har förutsättningarna för människan som samhällsvarelse förändrats i grunden; de arenor som tidigare varit öppna för medborgaren kommersialiseras och blir konsumenternas: Konsten att stöpa om privata bekymmer till offentliga frågor riskerar att komma ur bruk och glömmas bort; privata bekymmer definieras så att det blir ytterst svårt att agglomerera dem och därmed förtäta dem till politisk kraft (Bauman, 1999/2000:15-16). Det senmoderna ”tankegodset” är som synes omfattande, det spänner över allt från identitetsskapande till förutsättningar för politiskt handlande. Men i detta sammanhang där fokus är unga medborgare, lärande och IKT, är det dessa tankespår som framstår vara särskilt relevanta – relativiseringen av tid och rum, reflexiviteten, mediernas ökande betydelse och individualiseringen. Det är från dessa tankar om samtiden som texten tar avstamp för en diskussion om begreppen unga, medborgare/demokratin och lärande. UNGA MEDBORGARE: MOT ETT LÄRANDE FÖR DEMOKRATIN De egenskaper som är utmärkande för senmoderniteten får särskild betydelse när man rikta blicken mot unga människor. I denna avsnitt tar vi upp några vägledande tankar om de unga i det senmoderna samhäller rent allmänt, därefter riktar vi blicken mot de ungas mediemiljöer och slutligen tar vi upp några perspektiv på lärandet och dess relation till medborgarskap och demokrati. Ung i senmoderniteten Att vara ung i senmoderniteten är att ständigt arbeta med projektet att skapa sig själv. Från att ha varit något som traditionen på ett relativt oproblematiskt sätt gav individen, har identiteten blivit något att aktivt skapa och konstruera. Detta gäller alldeles särskilt unga människor; försvunnen är sedan länge den tid då till exempel yrkesvalet var givet av traditionen och börd. I dag står fler möjligheter öppna för alla ungdomar, åtminstone i västvärldens breda medelklass, vilket givetvis innebär stora fördelar – det är möjligt att bryta negativa traditioner och att själv utforma sin tillvaro – men också nya bördor, kravet att själv skapa sin identitet, att den är ”upp till mig att själv skapa” kan upplevas övermäktigt. Bakgrunden till den nya situationen finns att söka i en rad förändringar i samhället. Efterkrigstidens ökade sociala mobilitet, utvecklingen av välfärdsstaten och en kontinuerlig utveckling och spridning av populärkultur, är alla viktiga faktorer i denna. Men den kanske viktigaste faktorn i utvecklingen har medierna varit (Thompson, 1995; Fornäs, 1995). Från medierna har dagens ungdomar tidigare osedda möjligheter att hämta intryck till skapandet av en identitet. Via medierna serveras västvärldens unga bilder av alternativa omständigheter, bilder som blir till referensramar i författandet av den egna livsbiografin. Från amerikanska teveserier kan idéer om hur man ska bo och leva hämtas, från reklamfilmens värld genereras bilder av det goda livet och från veckotidningar levereras uppslag till stylandet av ett jag. I botten av denna förändring ligger således relativiseringen av tid och rum. Det är medierna som underbygger denna och som erbjuder bilder av alternativa omständigheter till de unga människorna, att använda i sin vardag. De här bilderna inkorporeras i det reflexiva skapandet av en identitet: By opening up the self to new forms of non-local knowledge and other kinds of mediated symbolic material, the development of the media both enriches and accentuates the reflexive organization of the self. It enriches this organization in the sense that, as individuals gain access to mediated forms of communication, they are able to draw on an expanding range of symbolic resources for the purpose of constructing the self. Like symbolic materials exchanged through face-to-face interaction, mediated materials can be incorporated into the process 5 of self-formation; increasingly the self becomes organized as a reflexive project through which the individual incorporates mediated materials (among others) into a coherent and continuously revised biographical narrative (Thompson, 1995:212). Reflexiviteten, som understöds av medierna, gör således de individuella livsprojekten öppna. Dels för självständiga val, dels för exploatering. Vad gäller de självständiga valen så har denna nyvunna frihet redan berörts. Skapandet av identitet blir ett livsprojekt där intryck som inhämtats via medierna vävs in i och blir material i det egna skapandet av livsberättelse. Den vägledning som traditionen tidigare erbjöd, får i senmoderniteten lämna plats för medierat, symboliskt material. Med detta inte sagt att traditionen förlorar all sin makt, den är fortfarande viktig, men dess relativa inflytande i unga människors formande av en identitet minskar till förmån för inflytandet från mediernas symboliska former. Men i detta ligger också exploatering. Det vakuum som traditionens minskade betydelse lämnar efter sig, fylls med symboliska former, som inte sällan producerade med ambitionen att sälja – sälja tittare och reklamutrymme. De bilder av alternativa möjligheter som inkorporeras i det kreativa skapandet av en identitet är inte oskyldiga. Bilderna ofta skapade inom ramen för en kommersiell logik och den övergripande intentionen är därför att producenterna ska tjäna pengar på dem (McCheney, 1999). Huvudsyftet därför är sällan, eller aldrig, att i första hand lämna bidrag till unga människors identitetsskapande. Syftet är i stället att nå så stor publik som möjligt för att sedan kunna sälja annonsplatser så dyrt som möjligt (Ang, 1991). Denna dimension av reflexiviteten får inte glömmas bort: den ökade förmågan att betrakta den egna tillvaron med perspektiv och distans är intimt kopplad till ett ökat beroende av medieintressenter, vars verksamhet bygger på en kommersiell logik. Den ökade reflexiviteten har också en ytterligare konsekvens – den underbygger den senmoderna individualiseringen. Med reflexivitetens förmåga att öppna dörrar till att göra livsprojektet till en fråga om val, följer också en uppmaning till individen att i högre utsträckning fokusera skapandet av en identitet framför andra aktiviteter. Skapandet av det egna livsprojektet och den egna tillvaron blir därmed samtidens högsta mål och syfte. Individualiseringen i denna mening rymmer många dimensioner. Dels är den en objektiv fakticitet, en beskrivning av de omständigheter under vilka människan lever i senmoderniteten. Dels rymmer den en subjektiv dimension, som fäster uppmärksamhet vid hur det känns att leva och verka i senmoderniteten. Bland de objektiva dimensionerna, som skapar förutsättningar för en individualiserad tillvaro, märks marknadslösningarnas successivt ökande dominans kontinuerligt fler av tillvarons domäner. Marknadslösningar gör individen till en konsument på en marknad, på vilken man kontinuerligt gör individuella val ifråga om vad som ska inkorporeras i det kreativa skapandet av en identitet. Häri ligger individualiseringens objektiva grund. Men detta förhållande har också subjektiva implikationer: I det här subjektiva sammanhanget innebär individualiseringen att människan upplever hur hennes liv frigörs från de givna mallarna och läggs i hennes egna händer, öppet och beroende av de egna besluten. Den del av livet som hon själv kan påverka genom sina beslut och är tvungen att utforma på egen hand växer kontinuerligt. Beslut rörande utbildning, yrke, arbetsplats, bostadsort, äktenskapspartner, antal barn och så vidare, med alla de ytterligare beslut som i sin tur följer på dessa, inte bara kan, utan måste fattas. Till och med när ordet ”beslut” är ett alltför högtravande ord, eftersom man varken är medveten om dem eller det finns alternativ att välja mellan, måste människan ta konsekvenserna av de beslut som hon inte fattat (Beck, 1986/2000:218-219). När stora delar av livet ligger öppet och är beroende av självständiga val, anammar människan individualiseringens logik: det egna livsprojektet ställs i fokus och utformandet av den egna identiteten blir den huvudsakliga prioriteringen. I denna förändring försvinner också något, menar senmoderna betraktare som Zygmunt Bauman och Ulrich Beck: ambitionen och förmågan att agera som medborgare och viljan att ägna tid åt politiskt handlande. Förändringen kan uttryckas i kulturella termer: individualiseringen kultiverar unga människor till konsumenter hellre än medborgare. Detta är ett tema att återkomma till under rubriken ”Den senmoderna medborgaren”. Unga människors mediemiljöer Under större delen av 1900-talet dominerades diskussioner om ungdomar och medier av tankar om (de oftast negativa) effekterna. Denna oro, som man måste betrakta som legitim, och den forskning som den inspirerar, finns kvar, men man kan se att den alltmer ersätts av andra dagordningar inom forskningen 6 (Rydin, 2003). Tidigare var man benägen att studera hur ett medium kunde inverka på barns och ungdomars tankar, värderingar, attityder och beteenden. De psykologiska premisserna lutade mot behaviorism och funktionalism; lite senare erbjöd kognitiv psykologi mer nyanserade infallsvinklar. Idag, med tanke på medialiseringens frammarsch, är det allt svårare att isolera ett mediums utbud och fastställa vilken inverkan det har haft. Dessutom har forskarna börjat använda sig av teoretiska ramar med andra utgångspunkter. I sin översikt om forskningen om barn/ungdomar och medier, sammanfattar Sjöberg (2002) dessa övergångar. Hon menar att den mediala miljön numera präglas av ’konvergens’: den blir alltmer helhetlig och integrerad. Inte minst vad som kallas för ’sekundära medier’ som datorer och Internet förlänger och omkontextualiserar de ’primära’ medierna som pressen och teve. Nya medier och medievanor driver inte ut de gamla, de snarare lägger sig ovanpå och modifierar det som fanns tidigare. Vidare ser man hur gränser mellan olika genrer blir mer porösa, hybridisering stuvar om i de traditionella distinktioner vi är vana att göra mellan olika medieutbud. Även publikbegreppet har omvandlats. Med de traditionella massmedierna var forskningen tidigare benägen att se på publiken som något passiv, och de blev ’utsatta’ för medierna. Denna syn är inte irrelevant idag, men man har försökt att utveckla mer nyanserade syn på ungdomar och medier. Sedan 1980-talet är det vanligare att man betonar den ’aktiva’ publiken, som innebär att publiken nu ses som ’användare’ som tolkar det de erfar i medierna. Ungdomar (och människor i övrigt) alstrar betydelser från utbudet i massmedierna och från deras användning av de interaktiva IKT. Dessutom betonas kontexterna för och syften med medieanvändningen, och man förstår idag att man kan förhålla sig på många olika sätt till medierna, att vara ’publik’ eller medieanvändare är ingalunda ett homogent tillstånd. Med de nya mediernas ökade flexibilitet och formbarhet, blir skiftena i publikmönstren markanta: publiken som mottagare av centraliserade massmedier är på väg mot en mångfald av roller, t ex sökare, konsult, bläddrare, respondent och samtalspartner (McQuail, 1997:129). Unga människor rör sig genom en kompakt mediemiljö som delvis ’prackar på’ dem vissa utbud, annat utbud måste de mer medvetet söka sig till. IKT ’omplacerar’ mycket av det massmediala utbudet till nya sammanhang, samtidigt som dessa interaktiva medier möjliggör aktiviteter , relationer och kunskaper som var helt otänkbara för tio år sedan. Dagens unga rör sig i en tät och komplex medievärld som är sammanvävd på intrikata sätt med det vardagliga livet, där hemmet har blivet en ’dynamisk sfär’ (Sjöberg, 2002:267) utifrån ett medieperspektiv. Även medier utanför hemmet får allt större plats (reklam, film, Internetkaféer, etc.). Användningsområden är många, förstås, och de finns skillnader i användningsmönster, inte minst beroende på kön. Men det vi skulle lyfta fram här, är de nya strategier och sammanhang för både för kunskapsinhämtande och för kommunikativa sociala relationer som Internet möjliggör. Användningen av nätet varierar, visserligen, men all statistik om användning sätter Sverige i de globala frontlinjerna tillsammans med till exempel USA. Siffrorna är inte alltid tillförlitliga, men dagens svenska ungdomar (15 till 24 år) är flitiga användare av den nya tekniken. I gruppen av ungdomar mellan 15 och 24 använder strax under 50 % Internet på daglig basis, vilket ska jämföras med 35 % bland hela befolkningen (Mediebarometer 2001). Lärande i de senmoderna mediemiljöerna Det finns många perspektiv på lärande; vårt bottnar i vad Säljö (2002) kallar ett sociokulturellt perspektiv. Ett sådant perspektiv betonar att lärande handlar om hur kunskaper och färdigheter cirkulerar och återskapas i ett samhälle – dvs hur tidigare kunskaper lever vidare i nya sammanhang och hur nya uppstår. Hur lärandet äger rum är kontingent på rådande sociala omständigheter och kulturella mönster, i synnerhet på vilka sätt den kommunikativa överföring av kunskaper och färdigheter sker. Tekniska redskap spelar självfallet en stor roll. Detta perspektiv understryker också relationer mellan kollektiv och individer. I dagens samhälle är det inte bara skolan som lär: individer – inte minst via nätet – kan ingå i många olika kollektiva sammanhang, där lärandet är en explicit eller implicit del av de sociala relartionerna. Graber (2001) specificerar flera trender som börjar uppstår hos yngre meddelklassamerikaner när de använder sig av till synes informationsinriktade medier. I schematiska termer finner hon att: - De blir alltmer inriktade mot det visuella och det grafiska, medan text spelar ett något mindre roll än tidigare. De tänker ofta visuellt och begreppsligt snarare än linjärt. - De använder sig av många kanaler och källor – det finns lite ‘lojalitet’ i detta avseende. Det blir mycket zappande och surfande. 7 - Personaliserade ‘menyer’ är på frammarsch. Medietekniken möjliggör mycket selektion, och användarna skräddarsyr sina egna ‘mediepaket’. De använder sig mycket av de nya mediernas interaktiva möjligheter, både med individer (kända och okända) och även med organisationer. De är ganska nischinrikatde: dvs väljer, sorterar och förkasta enligt egna intressen. I stor utsträckning ser de på sig själva som tillhörande speciella smakgrupper, intgressegrupper, subkulturer etc. – de identifierar sig inte mycket med ’allmänheten’. Sådana framväxande mönster av medieanvändning stämmer väl överens med det bricolagetänkande som vissa forskare finner bland unga människor, också vad gäller det som man traditionellt skulle kalla för ’informationsinhämtande’. T.ex., det visar sig att många yngre medborgare inte bara undviker traditionellt journalistiskt utbud i medierna, utan de använder sig även av en sorts bricolagemetod som blandar ickeinformativt mediestoff med det informativa och skapar en ny helhet av detta. Därför är det inte alls omöjligt för många unga människor att skapa betydelser som de tillskriver statusen ’samhällsorienterande’ – men som bygger på ett bricolage av mediematerial hämtat från såväl fiktion och reklam som underhållning, sport och chat med vänner eller främlingar (Barnhurst, 1998). Man kan undra vad syftet är. Det handlar inte nödvändigtvis om att delta i den formella demokratin, utan om att utforska hur världen fungerar i sina ändlösa sammanhang och varierande logik. Man vill inte minst sondera hur makten fungerar på sätt som blir personligt meningsfulla. Det är inte bara den vanliga makten – t.ex. staten och kapitalet – som re-represnteras via bricolage, utan också den makten som (à la Foucault) finns överallt, i alla sammanhang, mellan individer, grupper, institutioner. I sina försök att få grepp om och förstå sådan makt, strävar ungdomar också efter att förstå (och skapa) sig själva, och att hitta en plats för sig själva som självständiga individer i världen. Forskningen om ungdomars medieanvändning betonar just medierade erfarenheter i identitetsprocesserna. Dessa har blivit alltmer omfattande och komplicerade. Nätet i synnerhet blir en arena för prövande och utvecklingen av identitet, och onlinejaget rör sig i kommunikativa rum där gränser som t ex privat och offentligt, eller underhållning och information, det seriösa och det triviala, det verkliga och det fiktiva många gånger blir irrelevanta. Man behöver knappast hänvisa till McLuhan för att spekulera om det är någon sorts grundläggande ”kogntiv-kulturell” revolution som är igång sedan ett par decennier tillbaka. Vår uppfattning är att det är för tidigt att dra hårda slutsatser om lärandets förändrade karaktär, men det är i alla fall klart att de nya mediemiljöer främjar nya former av lärande och vetande. I vilken utsträckning dessa är tillräckliga för medborgarrollen kan diskuteras – och det gör vi nedan under rubriken ’Medborgarkulturer’. Vi måste åtminstone konstatera att medierna i det senmoderna sammanhanget erbjuder nya villkor och nya vägar mot lärandet. DEMOKRATINS SVÅRIGHETER Den frånvarande medborgaren När hela livet ligger öppet och är beroende av självständiga val, anammar människan individualiseringens logik: det egna livsprojektet ställs i fokus och utformandet av den egna identiteten blir den huvudsakliga prioriteringen. I denna förändring försvinner också något, menar senmoderna betraktare som Zygmunt Bauman och Ulrich Beck: ambitionen och förmågan att agera som medborgare och viljan att ägna tid åt politiskt handlande. Förändringen kan uttryckas i kulturella termer: individualiseringen kultiverar människan till konsument hellre än till medborgare. För alla tankar om den samtida demokratin och det samtida medborgarskapet, ”ungt” som ”gammalt”, är detta en viktig insikt. Och kanske ger tankarna om den senmoderna individualiseringen en del av förklaringen till det tillstånd som brukar beskrivas som den samtida ”demokratins kris”, vilken förtjänar en del uppmärksamhet. I allmänna debatter, i akademiska diskussioner och i offentliga utredningar finns en utbredd uppfattning att känna igen: att den samtida, svenska demokratin är en demokrati i kris. Vad krisen anses bestå i, varierar mellan olika betraktare, vilket gör att den tillskrivs många olika dimensioner. Allt från de tilltagande inkomstklyftorna till det faktum att de politiska ungdomsförbunden stadigt tappar medlemmar betraktas vara delar av vad som sammanfattande brukar beskrivas som den representativa demokratins kris (cf. Sörbom, 2002). 8 Det finns dock ett antal teman, vilka är återkommande i diskussionerna om demokratins kris, som således är särskilt värda att lyftas fram i en kort beskrivning av på vilket sätt den samtida demokratin uppfattas befinna sig i ett krisläge. Temana är det minskade deltagandet vid de demokratiska valen, den hotande partidöden, den minskande aktiviteten i det civila samhället, samt växande klyftor mellan medborgare och förtroendevalda. Tydliga tecken: minskade valdeltagande och partiernas nedgång Vid valet till riksdagen 1998 var deltagande strax över 80 %. Detta innebär att så många som var femte medborgare valde att inte nyttja sin rätt att rösta (www.val.se). Vid en internationell jämförelse är valdeltagande högt, det kan nämnas motsvarande siffror för USA brukar stanna vid ungefär 50 %. Men i den svenska kontexten markerar det sjunkande deltagandet en oroande tendens, ett valdeltagande på 80 % utgör ett negativt trendbrott. Än sämre var siffrorna i det därpå följande valet till EU-parlamentet. Under våren 1999 röstade Sverige fram sina företrädare på den europeiska arenan, men bara lite över 40 % av de röstberättigade valde att delta (www.val.se). Det sena 1990-talet fick två gånger på kort tid erfara att allt inte står rätt till i Sveriges samtida representativa demokrati. Särskilt illavarslande är det faktum att intresset för att delta i valen är särskilt svagt bland de yngre röstberättigade. En annan oroande trend, som brukar anföras som argument för att demokratin befinner sig i kris, är de politiska partiernas minskande medlemstal. I en rapport från SNS Demokratiråd hösten 2000 påpekas till exempel (Petersson, 2000), att om minskningen i partiernas medlemstal fortsätter i anslagen takt kommer de politiska partierna att försvinna år 2013. Vid 1990-talets början hade de politiska partierna ungefär 630 000 medlemmar, vid decenniets utgång var antalet medlemmar runt 400 000. Dessutom tenderar medlemsstammen att bli allt äldre. Det civila samhällets förkrympning Aktiviteten i det civila samhället avtar, anför många samtida betraktare som indikation på demokratins kris (t.ex. Petersson m.fl., 1998). Trenden kan kopplas till den förra, den minskande aktiviteten i de politiska partierna, men pekar mot en bredare problematik; det är inte bara de traditionella politiska partierna som har problem, utan också andra delar av det så kallade folkrörelsesverige. De traditionella folkrörelserna, vilka av tradition har betraktats som väsentliga delar av det svenska civila samhället (Trägårdh, 1999), är inte längre lika självklara institutioner för senmodernitetens medborgare. Nykterhetsföreningar, fackföreningar, bildningsförbund och idrottsföreningar är, befarar man, på väg att förlora lite av sin traditionella roll som folkbildare och skapare av socialt kapital. Nu står inte idéerna om att det svenska sociala kapitalet (aktiviteten i det civila samhället) är på fallrepet oemotsagda. Den svenske statsvetaren Bo Rothstein har inom ramen för ett internationellt forskningsprojekt försökt visa att rapporterna om det civila samhällets död är betydligt överdrivna. Rothstein menar, tvärtemot många andra betraktare, att det sociala kapitalet står sig starkt och att det inte påtagligt minskat under efterkrigstiden (Rothstein, 2001). Oavsett huruvida beskrivningen är riktig eller inte, att aktiviteten i det civila samhället avtar, är det ett faktum att det är en uppfattning som vunnit gehör och som sådan är den intressant i diskussionerna om demokratins kris. Temat är under alla omständigheter en del av en allmänt utbredd uppfattning om att den svenska demokratin inte är i högform. Missnöje och cynism En rad olika rapporter och en mängd debattörer har tillsammans och på delvis olika sätt identifierat ytterligare en viktig del i det som kallas demokratins kris: det ökade missnöjet med politiker bland de svenska medborgarna. I det här sammanhanget ska bara några exempel nämnas, vilka får representera ett annars framträdande tankespår i offentlig och akademisk debatt. 9 Statsvetaren Tommy Möllers bok Politikens meningslöshet (2000) ger flera exempel på hur missnöjet med politiker, politiska institutioner och det politiska arbetet ökar bland medborgarna. Utifrån sina statistiska data tvingas Möller till exempel konstatera, att misstron mot politiker tilltar och att medborgarna upplever politiken som meningslös – de politiska partierna är för lika. Sammantaget pekar detta mot en situation där valhandlingen inte upplevs vara särskilt meningsfull, menar Möller. Om en annan samtida tendens rapporterar statsvetaren Leif Lewin. I sin bok Bråka inte – om vår tids demokratisyn diskuterar han hur en politisk samarbetskultur sprider ut sig, särskilt på det lokala planet. Istället för debatt, diskussion och polemik utmärks klimatet i svenska kommuner av samarbete över partigränserna. Detta kan givetvis vara bra i vissa sammanhang, men det för också det negativa med sig att det riskerar att stänga medborgarna ute från jurisdiktionen. Medborgarna får aldrig delta i samtalen om de gemensamma angelägenheterna, som i ökande utsträckning förs bakom samförståndsandans stängda dörrar. Leif Lewin argumenterar, att detta kan tolkas som en tillbakagång till antidemokratiska beslutsprocesser, där mäktiga personer stänger in sig för att i konsensus och utan reell debatt besluta om allas bästa. Det uppstår en klyfta mellan medborgarna och de förtroendevalda. Huruvida den samtida svenska demokratin verkligen befinner sig i en kris eller inte kan dock diskuteras hur länge som helst och synen på sammanhanget varierar beroende på betraktarens utgångspunkter. Det finns debattörer som vill lägga ytterligare delar till den samlade bilden av en demokrati i kris. Debattörer på vänsterkanten ser till exempel de ökande inkomstskillnaderna som ett ytterligare uttryck för en demokratisk kris och de nyliberala idéernas partiella genomslag som ett allvarligt hot mot framtidens demokrati (Koch, 1999). Samtidigt finns det dock debattörer som inte delar åsikten att de samtida tendenserna ska tolkas som delar av en demokratins kris. Statsvetaren Tommy Möller (2000) har till exempel kommenterat sina egna resultat (ovan) med att det tilltagande missnöjet med politiker kanske ska ses som en demokratins mognadsprocess, att medborgarna idag är mer självständiga och kritiska än tidigare. Det viktigaste i det här sammanhanget är dock inte huruvida krisen är verklig eller inte, inte heller huruvida den är fullt så omfattande som en del debattörer vill göra gällande. Viktigare är att konstatera att det finns en utbredd uppfattning om att demokratin befinner sig i kris. Ett helt annat mönster: nya former av engagemenaag Som kontrast till de ovannämnda, dystra tendenserna, finns det andra, viktiga utvecklingsbanor att notera; dessa kastar ett annat ljus över diskussionerna om demokrati och engagemang, särskilt hos de yngre. För samtiden ser också framväxten av ny typ av politiska rörelser. Inte sällan handlar deras politiska verksamhet om att verka för och driva en fråga – så kallad enfrågepolitik – snarare än att utarbeta ett fullständigt politiskt program på det sätt som de traditionella politiska aktörerna tenderar att göra. Miljörörelsen, som inbegriper en organisation som Greenpeace, eller rörelsen för mänskliga rättigheter, av vilken Amnesty International är en del, utgör exempel på sådana politiska rörelser. Ett ytterligare exempel är nätverket Attac, som verkar för beskattning av de globala kapitalflödena, vilket startade i Frankrike 1998 och som etablerade ett svenskt nätverk i januari 2001. De här rörelserna verkar inte utifrån ett allomfattande partiprogram på det sätt som traditionella politiska aktörer gör, men agerar likafullt politiskt såväl öppet, via massmedier och informationskampanjer, som i det dolda, via aktiv lobbying riktad mot de etablerade politiska aktörerna. Dessa rörelser har också haft lättare att locka och engagera ungdomar än de traditionella politiska aktörerna. Frågorna de engagerar sig i är ofta formulerade i konkreta termer, som gör de mer personligt meningsfulla. En del av grupperna skrider över gränserna mellan politik och kultur; de betonar t ex moraliska frågor om hur man ska leva (och denna politiska sfär kallas ibland på engelska för ’life politics’ eller ’new politics’) – men man får komma ihåg att det finns även rasistiska och fascistiska tendenser här. ). Tolkningar går isär om vilken vikt man bör tillföra dessa grupper, men en del forskare menar att sådana företeelser kan spela en viktig roll i en förnyelse av demokratin i stort – att dessa grupper kan stimulera nytt liv även inom den traditionella politiken. Ett mycket användbar inkörsport till forskningen kring denna nya form av politisk engagemang finns på websidan av The Center for Communication och Civic Engagagement vid Univwersity of Washington i Seattle: www.engagedcitizen.org En viktig och utmärkande drag hos dessa grupper – och som gör de särskilt intressanta för oss är de använder sig mycket av Internet och andra former av IKT. Mana kan nog konstatera att utan nätet skulle 10 många av dessa grupper och mycket av denna sortens politik helt enkelt inte existera. ). I deras nyligen utkommen översikt på forskning om Internet och politik skriver Graber et. al. (2002) att ‘…the literature on interest networks and global activism seems particularly rich in examples of how various uses of the Internet and the Web have transformed activism, political pressure, and public communication strategies….Research on civic organizations and political mobilization is characterized by findings showing potentially large effects of new media and for the breadth of directly applicable theory’ (Graber et.al. 2002:3-4). Versioner av demokratin: bortom mantran Vad innebär då denna företrädesvis dystra bild av den senmoderna demokratin? Ja, vilka problem som är störst och hur allvarliga de förefaller vara, varierar mellan olika synsätt på medborgaren. Därför kan det vara av intresse att i korthet diskutera hur den samtida demokratins problem värderas från några olika horisonter. Med utgångspunkt i den liberala synen på medborgarskapet har dessa samtidstendenser tolkats på lite olika sätt. Från denna horisont är kanske främst det låga valdeltagandet oroande. För den liberala bilden av medborgarskapet betonar särskilt dess formella sidor – de rättigheter och skyldigheter som kan kopplas till detta – och i ljuset av detta är det låga valdeltagandet särskilt oroande. Att medborgarna väljer att inte utnyttja sin formella rätt att ta del i valet de folkvalda representanterna är att säga ifrån sig den viktigaste av de medborgerliga rättigheterna. Däremot har den liberala bilden av medborgarskapet mindre att invända mot det låga deltagandet i det civila samhället och medialiseringen: det ligger utanför medborgarrollen och är således inte särskilt oroande. Det finns också liberala betraktare som inte heller oroas av det låga valdeltagandet. Ett lågt valdeltagande, konstaterar dessa debattörer, kan snarast tolkas som en demokratins mognad. Det är ett tecken på att medborgarna har tillit till institutionerna att de inte röstar (Lipset, 1960; Möller, 2000). Dessutom innebär den låga graden av involvering i det politiska livet att de politiska eliterna kan styra utan att de politiskt okunniga medborgarna stör deras arbete, vilket snarast stärker demokratin genom att den professionaliseras (Schumpeter, 1987). Den republikanska bilden av medborgarskapet (se t. ex. Barber, 1984; Miller, 2000) föreslår en väsentligt annorlunda tolkning av sammanhanget. Också för republikanska tänkare är naturligtvis det låga valdeltagandet oroande. Men till skillnad från för liberala tänkare är även den begränsade aktiviteten i det civila samhället ett stort problem. Från republikansk horisont är aktiviteten i det civila samhället en grundläggande förutsättning för demokratin. I det civila samhället möts människor i fria gemenskaper och där utvecklas de band av ömsesidigt igenkännande som demokratin kräver. För en republikansk tänkare är demokratin inte ett regelverk av rättigheter och skyldigheter, utan i stället är den ett förhållningssätt som ständigt måste kultiveras. Och den avtagande aktiviteten i det civila samhället blir därför ett hot: de för demokratin nödvändiga kvaliteterna hos medborgarna utvecklas inte längre eftersom aktiviteten i det civila samhället avsomnat. Också från en diskursdemokratisk utgångspunkt (se t. ex. Habermas, 1996) ter sig de samtida tendenserna i den svenska demokratin oroande. Liksom de liberala och republikanska tänkarna ser de diskursdemokratiska tänkarna ett problem i det låga valdeltagandet. I vidare likhet med åtminstone de republikanska tänkarna ses den avtagande aktiviteten i det civila samhället som ett problem. Dessutom tillkommer ett ytterligare problem för den samtida demokratin, sedd från denna horisont: att politiken medialiseras framstår som ett tydligt hot. Den diskursdemokratiska traditionens tankar om demokrati och medborgarskap inbegriper förutsättningarna för den politiska dialogen. Det diskursdemokratiska idealet är, att alla medborgare har möjlighet att delta i diskussionen om de gemensamma angelägenheterna. Men den samtida politikens allt högre grad av medialisering, som bland annat gjort den till ett spel att titta på hellre än ett samtal att ingå i, undergräver detta ideal. Även om den ideala situationen egentligen aldrig funnits – det är svårt att tänka sig att alla medborgares aktiva involvering i samtalen om de gemensamma angelägenheterna någonsin varit en realitet – har medialiseringen av politiken ytterligare ökat distansen mellan verkligheten och idealet. MEDBORGARKULTURER: KUNSKAP OCH LÄRANDE Demokratin bottnar i folkstyre och folket – ’demos’ – består i detta samanhang av medborgarna. I en av Demokratirådets rapporter (Peterson m fl, 1998) menar författarna att medborgarskap förutsätter 11 formell statstillhörighet och att det också ger en rad rättigheter samt att det ställer vissa krav på samhällsmedlemmarna. De definierar medborgarstyre ’som en förening av effektivt deltagande, politisk jämlikhet, makt över dagordningen, upplyst förståelse och tolerans’ (s. 144). Dessa definitioner och kategorier utgör det normativa fundamentet till ett fruktbart sätt att analytiskt närma sig demokrati. Om vi tar två steg tillbaka och reflekterar över hur man uppnår dessa kriterier – dvs vilka av de (många) villkoren som måste uppfyllas för att en sådan situation ska förverkligas är – föreslår vi en enkel schematisk indelning. Å ena sidan har vi vad som skulle kunde kallas för de strukturella villkoren. Här finns allt det fundamentala kring statsskicket, de viktiga juridiska ramarna, de centrala civila och politiska institutionerna och deras sätt att fungera. Å andra sidan har vi de kulturella villkoren, de aspekter och processer som ligger till grund för en vital medborgarkultur. Vi använder alltså begreppet ’kultur’ i en antropologisk bemärkelse: medborgarkulturer handlar om föreställningsvärldar, värderingar och levnadssätt. Vi är förmodligen mest vana att tänka på demokrati i strukturella termer, men demokrati kräver också en förankring i medborgareliga dygder och vardagliga praktik. De strukturella och kulturella villkoren samspelar med varandra och står i ömsesidigt beroende. De strukturella aspekterna kan inverka på de kulturella. Samtidigt är strukturerna beroende av att de kulturella villkoren är uppfyllda, att människor tänker och agerar på sätt som överensstämmer med demokratins behov. Annars blir demokratin endast en tom, formalistiskt skal. I Sverige har teman om medborgarnas praktik och värderingar tagits upp under 1990-talet i diskussionerna kring begreppet ’civilsamhället’ (Trädgårdh, 1995, 1999; Amnå, 1999) där man hävdar just vikten av demokratins förankring i människors vardag. Människor kan i sina många olika aktiviteter i samhällslivet ’träna upp’ och utöva en sorts medborgarkompetens och bidra till en medborgaranda i samhället. Vi vill poängtera att den sortens medborgerligt ’socialt kapital’ (Putnam, 2000) som växer fram i det civila samhällets sammanhang utgör en viktig del av det vi kalla för medborgarkulturer, men att i vår bemärkelse syftar begreppet till något större, som innefattar människors relation till såväl det politiska som det civila samhället. Vi använder begreppet i den pluraliska formen för att understryka mångfalden och utveckling: vi bör inte föreställa oss enbart en, homogen medborgarkultur som kan inbegripa alla. Det vore kvävande. Det finns många samhälleliga faktorer som präglar medborgarkulturerna, men för våra ändamål kan vi säga att de tillhör och formas inte minst av den mediala offentligheten. Något skissartat kan vi indela medborgarkulturer i fem dimensioner som ömsesidig påverkar varandra, som en sorts kretslopp: kunskaper och färdigheter, värderingar, tillit och samhörighet, praktiker och identiteter (Dahlgren 2000; 2003). Vår fokus ligger på kunskaper och färdigheter, men vi menar att man kommer bättre åt dessa – både teoretiskt och empiriskt – genom att se de i samspel med de andra dimensioner som utgör medborgarkultur. Vi kan betrakta dessa fem dimensioner som normativa ideal, samtidigt som de pekar på empiriska inkörsportar för att mer konkret studera medborgarkulturer och särskilt kunskaper och färdigheter. Relevanta kunskaper och färdigheter. Människor måste ha tillgång till tillförlitliga verklighetsgestaltningar, analyser, debatter, osv. och de måste kunna tillgodogöra sig dessa. I diskussioner om offentligheten säger vi att det behövs information och det är riktigt. Men den goda demokratin kräver också att medborgarna kan ta till sig informationen och använda den för att utveckla sina kunskaper och sin förståelse av världen så att de kan reflektera över sin egen situation. Vidare behöver medborgarna olika färdigheter för kunna delta i det offentliga livet; vi skulle betonar särskilt kommunikativa färdigheter. Dessa teman har varit diskussionsföremål så länge demokratin har funnits. Vilken kunskaps- och bildningsnivå samt hur stor andel av medborgarna som bör kunna uppfylla dessa nivåer kommer att förbli omtvistat. Självklart förväntar man sig inte att den stora majoriteten av medborgarna ska kunna prestera expertkunskaper eller att de kan hålla offentliga tal, men frågor om deras kunskapsnivåer och analys- och kommunikationsförmåga är ständigt relevanta frågor för demokratins vitalitet. (Och i vårt alltmer heterogena samhälle uppstår även frågan om vilka kunskaper som är mest relevanta). Lojalitet till demokratiska värderingar och procedurer Utan dygder som tolerans och vilja att ansluta sig till demokratiska principer och spelregler i vardagen kommer inte demokratin som system att fungera. Samtidigt ska vi inte underskatta komplexiteten och 12 tvetydigheter som kan uppstå. Bara för att ta ett vanligt exempel: invandrare av icke-europeisk härkomst kan ibland komma i kläm när något i deras tradition vad gäller kvinnans roll och rättigheter står i konflikt med europeiska traditioner. Att avgöra vilken tillvägagångssätt som bäst speglar demokratiska värderingar i sådana situationer är inte alltid självklart. Däremot råder det ingen oklarhet kring vikten av att ständigt hålla möjligheterna till diskussion öppna. Demokratiska värderingar och procedurer måste ständigt prövas och omtolkas inför nya situationer och mediernas betydelse för denna uppgift kan knappast överskattas. Tillit och samhörighet I vardagen måste man kunna lita på andra medborgare och på de institutioner som demokratin vilar på. Ibland vackla denna tillit – oftast av legitima skäl. Det är när någon minimal nivå av tillit spricker – eller inte kan uppnås (t ex på håll i Balkan) – där medborgarkulturer –och demokratin – hamnar i svårigheter. Med samhörighet syftar vi till olika sorters ’gemenskap’ – både av hög intensitet, bland allmänheten, och lägre intensitet inom särskilda grupper och nätverk. Vi menar att en kollektiv känsla av att tillhöra ett gemensamt ’demokratiskt spel’ är viktigt. Konflikter uppstår därmed mellan motståndare som anslutar sig till samma spelregler – inte mellan fiende som försöker förgöra varandra. I komplexa, mångfaldiga samhällen utgör tillit och samhörighet viktiga band av varierande intensitet som får demokratin att fungera. Djupare gemenskap som inkluderar alla inom nationalstaten är inte möjlig – och förmodligen inte önskvärd heller. Praktik, rutin, tradition Det är viktigt att demokratin blir förkroppsligad i konkreta, återkommande handlingar i vardagen (jämf. civilsamhället, ovan), t ex hur man håller ett möte, hur man hantera en debatt och kommer fram till beslut. Samtidigt behövs det större, integrerande kollektiva handlingar – med symboliska laddningar – som aktivt förenar heterogena människor till ett gemensamt demokratiskt ideal. Valkampanjer och valdeltagande är exempel på detta, men det finns många sorters handlingar – även med rituella inslag (t ex partikongresser och nomineringar samt installationsceremonier) – som kan befrämja och befästa demokratin som ideal. Över tid växer traditioner fram, ett minnesförråd av erfarenheter som sätter nuet i ett större sammanhang. Traditioner förmedlar en kollektiv uppfattning om handlingar och deras betydelse i ett perspektiv som inbegriper det omedelbart konkreta i någonting större. Svårigheten att få demokratin att fungera i frånvaron av sådana traditioner exemplifieras av erfarenheterna från de forna kommuniststaterna under det gångna decenniet. Kanske har den främsta praktiken inom medborgarkulturer att göra med diskussion: att det finns platser, rum, sammanhang, och sociala normer som främjar diskussion – den deliberativa demokratin. Detta kan utgöra en hel mikrosociologi: att forska om när, var, hur, under vilka omständigheter och på vilka sätt det är ’lämpligt’ eller ’olämpligt’ att prata om politiska frågor. Vi kan också tillägga att det är genom diskussion som många frågor kommer att definieras som politiska, de hamnar på dagordningen. Det var bl a genom prat som kvinnor lyckades omdefiniera många frågor som tidigare betraktades som tillhörande den privata sfären och placera dem i den politiska offentligheten. Människors identitet som medborgare I den växande litteraturen om medborgarskap som har kommit på sistone har man betonat dess subjektiva sida (cf. Mouffe 1992; Clarke, 1996; Ellison, 2000; Isin and Wood, 1999; Preston, 1997). Även om formella och juridiska aspekterna av medborgarskap inte har förlorat sin betydelse, understryker många författare nu också vikten av att förstå medborgarskap som en form av identitet. Idag förstås identitet bäst som flera: i senmodernitetens vardag lever vi i många olika ’världar’ eller ’verkligheter’, med olika uppsättningar av kunskap, antaganden, premisser, regler och roller för olika sammanhang. Vi är alla i olika grader sammansatta individer. Om demokratin ska fungera krävs det att människor på något sätt betraktar sig själva som medborgare på något sätt – dock; detta betyder inte att begreppet i sig är eller måste vara så inspirerande. Vad som står på spel är inte en etikett, utan människors uppfattning om deras tillhörighet och möjligheter att delta i samhället. Att se medborgarskap som (bara) en dimension av vår identitet kan också hjälpa oss att undvika att hamna i en återvändsgränd som hävdar bara en, på förhand given, syn på medborgaren; detta vore sociologiskt och psykologiskt orealistiskt och inte särskilt önskevärd. Det finns många sätt att vara medborgare på, 13 många sätt att ’göra demokratin’. Vi får komma ihåg att identiteter inte enbart är subjektivt producerade av individer, utan växer fram i relation till sociokulturella miljöer och institutionella omständigheter. Medborgaridentiteter är flerdimensionella och föränderliga De olika dimensionerna samspelar med varandra och förstärker varandra. Återigen: medierna betydelse är här mycket stor. De kan främja respektive motarbeta medborgarkulturer vad gäller alla dessa dimensioner. Det är naturligtvis många samhälleliga faktorer som kan inverka, t ex hur utbildningssystem fungerar, tillgång till resurser för volontärverksamheter och det rådande politiska klimatet, men mediernas bidrag till medborgarkulturen är central (se t ex Dahlgren och Höijer, 1997). En levande medborgarkultur kräver kunskap och engagemang från (en betydande del av) allmänheten, den förutsätter att folk diskuterar aktuella frågor med varandra, att de agerar tillsammans och att de ser sig själva som medborgare. Medierna har till uppgift att stimulera medborgarna till diskussion, samt även att ibland provocera på ett sätt som kan gynna fruktbara samtal och debatt. Kriterierna för en levande offentlig sfär och demokrati inkluderar alltså inte enbart ett mångfaldigt medieutbud, utan även en resonerande allmänhet. En medborgarkultur främjar demokratin just genom att den formar demokratins resonerande aktörer. Denna syn på demokratin – ’samtalsdemoktratin’ (Forstorp och Linell, 1998; Benhabib, 1996) förutsätter att medborgarna ingår i mediepubliken, men att de inte nöjer sig med denna roll, utan att de även pratar och agerar tillsammans. Lärande och nya politiska vyer? Vår bild är att det fortfarande är för tidigt att summera de nya sätten att förstå världen via medierna. Frågan om exakt vilka typer av kunskaper och kompetenser som är relevanta för medborgarkulturen kan stå obesvarad och undersökas vidare. Mer bekymmersam är den i allt högre utsträckning flytande gränsen mellan medborgerliga/politiska domäner och konsumtion. När konsumtion i ökande utsträckning politiseras, och rollerna som ”konsument” och ”medborgare” tenderar att bli överlappande, finns det en överhängande risk att medborgarna uppfattar politiken som bara ett ytterligare fall av konsumtion. I detta sammanhang kan också en farhåga resas: för många människor är konsumtion en mer tilltalande väg till identitetskonstruktion än politik. Medieforskaren David Buckingham (2000) noterar om de unga medborgare han studerat, att deras distans till den officiella politiken antingen kan kritiseras för att vara apatisk eller applåderas för att vara insiktsfull. Själv försöker han ställa sig ”någonstans i mitten” av en konservativ skepsis och ett postmodernt hyllande av deras politikfrånvända attityd, men tvingas konstatera, att det generella mönstret ifråga om unga människors identitet som medborgare inte antyder särskilt lovande framtidsutsikter. Han påpekar, att medan det finns nya aktivister som opererar inom ramarna för nya former av politik, tenderar de att vara en liten minoritet, som till stor del består av ungdomar med medelklassbakgrund. Återstår gör i stället, föreslår Buckingham, den allvarliga tolkningen att ungdomarna reagerar på en djupt liggande känsla av att inte inbjudas till att vara med. Om detta är korrekt har vi att göra med ännu ett symptom på den samtida demokratins ohälsa. När han reflekterar över detta, hävdar David Buckingham att en del av problemet är att det moderna samhället har tenderat att likställa politik med den offentliga arenan. Med andra ord håller sig samhället med en begränsad bild av det politiska, som det också reproducerar till ungdomarna. Buckingham argumenterar, att en känsla för det politiska faktiskt växer fram hos barnen tidigt i livet – inom familjen, skolan, grannskapet. Politik sett från detta perspektiv har inte enbart att göra med det traditionella spelfältet som domineras av de politiska partierna. Den kan i princip ha att göra med frågor om rättigheter, privilegier, plikter, regler och makt i vilka sociala sammanhang som helst. Denna syn leder oss direkt tillbaka till den uppfattning av politik som vi ser bland de nyare utomparlamentariska grupperna: politiken betraktas som en dimension av det sociala och samhälleliga livet vars relevans kan aktualiseras i stort sätt var som helst. Vidare står denna sortens politik människors personliga angelägenheter och moraliska uppfattningar. Vid detta skede i diskussion kan vi nu knyta an till IKT: Vilken roll kan den nya informations- och kommunikationstekniken spela i allt detta? Det är detta som utgör temat för det följande avsnittet. 14 IKT – OCH DEMOKRATINS FÖRNYELSE? Internet i den politiska debatten Den nya informations- och kommunikationsteknikens medborgerliga potential har renderats stor uppmärksamhet, inte minst i den politiska retoriken och i policydiskussioner. Till exempel slår den svenska demokratiutredningen fast att: IT kan användas för att underlätta ansvarsutkrävandet bland de förtroendevalda och för att stärka medborgarkontrollen över den offentliga makten. […] IT kan också användas för att hävda medborgarintresset i partidemokratin. Tekniken kan användas för att stärka dialogen inom partierna och mellan partierna och väljarna. Den kan också användas för att göra partiernas program och faktiska handlande bättre kända och diskuterade bland medborgarna. […] IT kan också användas för att stärka civilsamhället och för att främja deltagardemokratin. Den nya informationstekniken har en potential när det gäller att vidga medborgarnas möjligheter att delta i och påverka problemformuleringarna och diskussionerna före beslut i folkvalda församlingar. En statlig och kommunal politik bör i första hand inrikta sig på att utveckla tekniker och metoder för en sådan deltagardemokrati med IT-stöd (SOU 2000:1:101-102). Att Demokratiutredningens slutbetänkande rymmer många tankar om hur den nya informations- och kommunikationstekniken ska stötta den demokrati som kommit i otakt går inte att ta miste på. I slutbetänkandet finns nästan inga gränser för vad datorn och Internet kan göra för demokratin. Den har en ”potential” på en rad områden och ger ”nya möjligheter” till medborgaren, vilket ska gagna demokratins utveckling. Demokratiutredningen är inte ensam om att ha sett denna potential i den nya informations- och kommunikationstekniken. Tankarna på datorn och Internet som verktyg vilka kan bidra till att skapa en bättre och mer livlig demokrati har också funnits att känna igen i andra sammanhang. Även i den svenska regeringens IT-proposition från år 2000 finns dessa tankar om datorns och Internets möjligheter väl representerade: Utvecklingen av Internet öppnar nya möjligheter för insyn och dialog, direktdemokrati och medborgarkontroll. Informationstekniken öppnar helt nya vägar för medborgare eller grupper av medborgare att sluta sig samman. […] De flesta myndigheter, kommuner och landsting har på senare år etablerat sig på Internet och erbjuder en kontaktyta för människor och företag. På en del webbplatser har mötesplatser skapats genom elektroniska konferenser, där det är möjligt att föra en dialog med andra medborgare och förtroendevalda. […] Dessa nätverk gör det möjligt att skapa virtuella torg där medborgare, förtroendevalda, organisationer och studieförbund kan mötas. Dialogen på dessa torg kan förändra de enskilda människornas möjlighet till inflytande men också politikerrollen och de politiska partiernas sätt att arbeta. Information kan snabbt sökas och finnas som sedan kan användas för att påverka eller agera på olika sätt (Regeringens proposition, 1999/2000:86:18). ”Möjligheter till insyn och dialog”, ”öppnar nya vägar”, ”gör det möjligt att…” är formuleringar som tydligt indikerar i vilken utsträckning den svenska regeringen, i likhet med Demokratiutredningen, hoppas att datorn och Internet ska bli verktyg för medborgarrollen och ett led i skapandet av en starkare och djupare demokrati. Det finns många fler exempel att anföra på detta tema (se kapitel 1), hur den nya informations- och kommunikationstekniken från politisk horisont tillskrivs stora möjligheter att förändra demokratin i positiv riktning, men exemplen ur Demokratiutredningen och Regeringens proposition ger på egen hand tydliga bilder av den ”demokratiretorik” som har kommit att omge datorn och Internet. Även utanför den institutionaliserade politikens områden har tankar om IT för demokratin vunnit insteg. På såväl tidningarnas ledarsidor som i debattartiklar har tankar om de möjligheter den nya informationsoch kommunikationstekniken erbjuder medborgaren funnits att känna igen. I mars 1996 skrev GöteborgsPosten (960314) på sin ledarsida att: ”IT kan bli ett kraftfullt instrument för att öka medborgarnas 15 möjligheter att ta del i och informera sig om de politiska besluten.” Senare har en rad liknade diskussioner förts på motsvarande sidor i andra tidningar, såväl borgerliga som socialdemokratiska. På samma tidningars debattsidor finns en rad ytterligare exempel att hämta på temat, att datorn och Internet ska bli en medborgarens och demokratins teknik. I mars 2000 konstaterade till exempel den dåvarande SSU-ordföranden Niklas Nordström och Anders Bjers från företaget Votia Empowerment i en debattartikel, att Internet kan fördjupa demokratin och stärka medborgaren genom att erbjuda utrymme för ständigt pågående dialoger medborgare emellan (Aftonbladet, 000307). Författaren Anders R Olsson tangerar också dessa möjligheter då han skriver om datorn och Internet i en artikel på DN-debatt (990315): ”Informationstekniken förvandlar inte politiken till ett schlaraffenland i vilket mjölk och honung flödar. Informationstekniken är däremot ett redskap som, om man vågar sätta det i medborgarnas händer, kan ge demokrati.” Också inom ramen för den företrädesvis samhällsvetenskapliga debatten finns tankarna om den nya informations- och kommunikationsteknikens möjligheter för medborgaren väl representerade, både internationellt och i den svenska debatten. Det finns med andra ord en utbredd uppfattning att den nya informations- och kommunikationstekniken rymmer möjligheter för ett aktivare medborgarskap och för, i förlängningen, en starkare demokrati. Någon avancerad slutledning behövs inte för att relatera retoriken till demokratins kris – datorn och Internet uppfattas vara gångbara botemedel. De i den nya informations- och kommunikationstekniken inneboende möjligheterna beskrivs vara av olika slag. Det handlar om nya möjligheter för medborgaren att få tillgång till information. Mer informerade medborgare med tillgång till information från fler och mer varierade informationskällor antas bli ett medborgerligt och demokratiskt framsteg. Vidare har också den nya informations- och kommunikationsteknikens interaktiva möjligheter diskuterats. Den nya informations- och kommunikationstekniken öppnar upp en ny kontaktväg mellan medborgare och förtroendevalda. På detta sätt ges nya möjligheter till kontakter mellan medborgare och deras politiska representanter. En ytterligare möjlighet som identifierats är Internets potential att utgöra en mötesplats för medborgare; ett forum för debatt och idéutbyte mellan tidigare isolerade medborgare. Internet och nya möjligheter för medborgaren Vilka är då alla dessa möjligheter för medborgaren som den nya informations- och kommunikationstekniken skapar? I syfte att undvika att göra diskussionen om den nya informations- och kommunikationstekniken och medborgaren, eller medborgarskapet, mer än nödvändigt abstrakt, vilket policydiskussionerna på området tenderar att göra, är det viktigt att konkret uppmärksamma några av de nya möjligheterna som datorn och Internet genom sin form erbjuder medborgaren. En sådan uppgift måste dock föregripas av två viktiga, teoretiska förtydliganden. För det första: att fästa uppmärksamhet vid den nya informations- och kommunikationstekniken form är inte detsamma som att försöka uttala dig om IKT:s sociala konsekvenser. Även om detta inte är platsen för en omfattande rekapitulation av debatten om huruvida det är teknikdeterministiskt att fokusera på ett mediums form (se t.ex. Williams, 1975/1992; Silverstone, 1991; 1994; Mackay, 1995; 1997), eller om det är en aningslös utgångspunkt att diskutera en informations- och kommunikationsteknik utan att analysera bakgrunden till dess utveckling (Sussman, 1997; Castells, 1996/1999; McChesney m.fl., 1998; Schiller, 1999), är det på sin plats att påpeka att fokuseringen på de möjligheter som den nya informations- och kommunikationsteknikens form rymmer är en fokusering på just möjligheterna och inte ett försök till att sia om vilka som blir möjligheternas sociala konsekvenser. Det innebär heller inte ett tyst accepterande av de ekonomiska och politiska omständigheterna i den sociohistoriska kontext som har skapat den nya informations- och kommunikationstekniken. För det andra: vad det innebär att vara medborgare. Dels varierar synen på medborgaren mellan olika akademiska diskurser (se t.ex. Barber, 1998; Carter & Stokes, 1998), dels varierar den mellan olika politiska läger (se t.ex. Beiner, 1995; Heater, 1999; Stevenson, 2000), för att nämna några av de källor till polemik som omger begreppet. I det här sammanhanget antas ett eklektiskt synsätt på medborgaren, vilket innebär att en närläsning av de medborgerliga möjligheter som identifieras i den nya informations- och kommunikationstekniken avslöjar att teoretisk inspiration har hämtats från såväl mer liberala (se t.ex. Marshall, 1950; Blumler & Gurevitch, 1995; Davis, 1999) som republikanska (se t.ex. Walzer, 1995; Miller, 2000) och radikaldemokratiska (se t.ex. Mouffe, 1992; Benhabib, 1996) uppfattningar om vad det 16 är att agera i rollen som medborgare (se t.ex. Dahlgren, 2001). Skälet till denna oortodoxa förståelse av rollen som medborgare är enkelt: det är den nya informations- och kommunikationstekniken som fokuseras här, inte medborgarsynen i olika tanketraditioner. Få, om ens någon, skulle i dag invända mot påståendet att medborgarens tillgång till ett varierat och rikt utbud av information är viktigt för dennes förmåga att orientera sig i sin samtid. I ljuset av detta framstår Internet vara ett särskilt väl lämpat verktyg för medborgaren. Internets globala form och förmåga att på ett ställe – datorskärmen – samla stora och presentera varierade mängder information lägger ytterligare en dimension till de traditionella massmediernas informationsförmedlande funktion. Internet skänker utökade möjligheter till medborgarens förmåga att hålla sig uppdaterad om relevanta angelägenheter och ger tillgång till ett diversifierat utbud av information (se t.ex. Hague & Loader, 1999; Campbell m.fl., 1999; Coleman, 1999; 2001). Samtidigt som Internet repriserar och förstärker de traditionella massmediernas informationsförmedlande och tolkande roll, ger dess specifika form också lättillgänglig access till primärkällor. Information om och från myndigheter och politiska partier, för att nämna några exempel på traditionella primärkällor, kan med relativ lätthet nås av den enskilda medborgaren. Internet etablerar med andra ord nya möjligheter att, om så önskas, gå förbi de filter som de traditionella verklighetsuttolkarna etablerat (se t.ex. Bryan, 1998; Mulder, 1999). På det visat ter sig Internet som ett utmärkt redskap för utvecklande av kunskaper och färdigheter inom medborgarkulturer. Mer nydanade möjligheter erbjuder Internet när man fäster uppmärksamhet vid dess interaktiva form (se t.ex. Fidler, 1997; Jensen, 1998). Dessa möjligheter är dels av den arten att de inbjuder till deltagande i demokratins mer formella institutioner och processer och dels av den arten att de erbjuder nya möjligheter till interaktion medborgare emellan och mellan olika grupper av medborgare. När det gäller deltagande i demokratins med formella institutioner och processer har det påpekats att Internets interaktiva form gör medborgaren till en potentiell deltagare på olika nivåer i den politiska sfären. Medborgaren kan själv ta kontakt med och utkräva ansvar av myndigheter (Ohlin, 1998), interagera med politiska företrädare (Bellamy & Taylor, 1999), föra dialog med politiska partier (Mambrey m.fl., 1999), göra sig hörd i till exempel den lokala politiska debatten (Tsagarousianou m.fl., 1998) och – förutsatt att en del grundlagar förändras – rösta via Internet (Kitchin, 1998; Street, 1999; Wilhelm, 2000). Med andra ord, Internet har en potential för att inom medborgarkulturer främja demokratiska värden och möjliggöra viktiga praktiker. Vad det gäller den nya informations- och kommunikationsteknikens potential att fungera kontaktskapande mellan medborgare och olika grupper av medborgare har till exempel diskussioner i politiska nyhetsgrupper uppmärksammats (Davis, 1999). Nätbaserade nyhetsgrupper kan betraktas som nya, små offentligheter där enskilda medborgare och grupper av medborgare får utrymme att ingå i debatt och diskussion om gemensamma angelägenheter. Liknande nya möjligheter har också identifierats i relation till kommunala hemsidor för debatt och diskussion. Till exempel har ett antal svenska studier tittar närmare på debatten och diskussionen i kommunala nätforum (Ranerup, 2000) och motsvarande studier har också genomförts på amerikanska, kommunala hemsidor (Raab, 1996; Schmitz, 1997). Diskussion, som en av medborgarkulturernas främsta praktiker, tycks hamna mycket centralt i Internets lovande egenskaper. I detta sammanhanget har renderats mycket uppmärksamhet under den första hälften av 1990-talet om Internet kan ses som en ny offentlighet (se t.ex. Rheingold, 1994/1999; Poster, 1995; 1997; Slevin, 2000). Internet skapar nya utrymmen för fri debatt och diskussion mellan i högre utsträckning tids- och rumsoberoende medborgare. Till skillnad från den debatt och diskussion som åsyftades ovan – debatt om ”politiska angelägenheter” i nyhetsgrupper och i nätforum kopplade till exempelvis politiken på lokal nivå – innebär den debatt som åsyftas här också möten mellan medborgare utanför den traditionella politikens institutioner och områden (se t.ex. Baym, 1998). Dessa debatters signifikans för medborgaren ligger i deras sätt att utgöra mötesplatser för individer med gemensamma intressen, forum för debatt och argumentation runt dessa intressen och virtuella rum för etablerandet av de för demokratin så viktiga banden av ömsesidig solidaritet. Eller, för att uttrycka det annorlunda, de bidrar till att fostra de medborgerliga värderingar som gör demokratin möjlig (Dahlgren, 1999; 2000, 2003). Också gemenskaperna förtjänar ett omnämnande i det här sammanhanget. Gemenskaperna ses av vissa betraktare som det fundament på vilket demokratin ytterst vilar (de Toqueville, 1997). Därför är det inte förvånande att Internets förmåga att bidra till upprätthållandet av gamla gemenskaper och etablerandet av nya gemenskaper har kommit att förlänas stor uppmärksamhet i diskussionerna om den nya informations- 17 och kommunikationstekniken (se t.ex. Jones, 1994; Bromberg, 1996; Breslow, 1997; Fernback, 1997; Holmes, 1997; Smith & Kollock, 1999). På mer konkret nivå, hur den nya informations- och kommunikationstekniken kan användas som ett verktyg inom ramarna för olika gemenskapers verksamhet, framstår dess förtjänster tydligt. Internet kan till exempel fungera som ett verktyg för redan etablerade, lokalt förankrade gemenskaper (se t.ex. Sassi, 2001). Den lokala idrottsföreningen, hembygdsföreningen eller studiecirkeln får med den nya informations- och kommunikationstekniken ett verktyg för samordning och identitetskapande. Detsamma gäller givetvis också för olika typer av associationer på såväl nationell som internationell och global nivå (Mitra, 1997; Slevin, 2000). SLUTREFLEKTIONER Det senmoderna sammanhanget utgör en delvis ny historisk epok som sätter sin prägel på våra sätt att tänka, leva och vara. Yngre människor, i synnerhet, konfronteras med andra sorters levnadsvillkor än tidigare. Att de är uppvuxna i den nya rådande mediemiljön innebär bl a att de också har något andra förutsättningar för lärande än tidigare. Ungefär samtidigt som IKT har vuxit fram de senaste åren har man i det västerländska samhället noterat en tilltagande kris för demokratin; den tycks nu stå inför ett vägskäl. Det finns flera aspekter på denna kris och flera sätt att närma sig den. Vi anser att begreppet medborgarkulturerer erbjuder en teoretiskt och empirisk ram i detta avseende. Det betonar medborgarskap och samhälleligt engagemang utifrån ett aktörsperspektiv; det använder sig av en sociokulturellt syn på lärande som är relevant för medborgarrollen. Detta lärande – inhämtande av kunskaper och färdigheter – kan förstås som en dimension bland fem som samspelar med varandra inom medborgarkulturer. Var och en av dessa dimensioner har en teoretisk grund, samtidigt som den pekar mot konkreta empiriska frågor. Om medborgarkulturer kan frodas i längden kan vi inte säga. Däremot skulle det vara mycket intressant att studera hur lärandeprocesser i medborgarkulturerernas kretslopp äger rum bland nutidens yngre medborgare med hjälp av IKT – just i en tid då demokratin och formerna för politiskt engagemang är i en övergångsfas. Vi kan tänka oss att identifiera några grupper av politiskt engagerade ungdomar på olika håll. Det skulle inte vara möjligt att vara representativ här, men vi skulle satsa på att få spridning – både vad gäller politiska områden och sociala bakgrunder. Det vore viktigt att ha med en eller flera grupper från den traditionella politiska sfären, men vi skulle lägga tonvikten på de nyare sammanslutningarna, som arbetar utomparlamentariskt. Där finns den uppsjö av grupper som arbetar med många olika frågor både lokalt, nationellt och globalt. Det vore även intressant att välja ett antal ungdomar som uppenbarligen inte är politiskt engagerade, men är ändå användare av IKT; jämförelserna kunde säkert belysa en hel del. Med en kombination av etnografisk observation, individuella intervjuer, fokusgrupper och analys av olika relevanta former av medierad kommunikation – tillsammans med analys av sociala bakgrunder – skulle vi säkert vinna många nya insikter i dessa viktiga föreetelser. REFERENSER Amnå, E, red (1999) Civilsamhället. Demokratiutredningen, forskarvolymen VIII: SOU 1999:84. Ang, I. (1991) Desperately Seeking the Audience. London och New York: Routledge. Barber, B. (1984) Strong Democracy: Participatory Politics for a New Age. Berkely och London: University of California Press. Barber, B. (1998) ‘Clansmen, consumers, and citizens: three takes on civil society’. I R.K. Fullinwider red. Civil Society, Democracy, and Civic Renewal. Lanham: Rowman & Littlefield Publishers. Barnhurst K. G. (1998) ‘Politics in the fine meshes: young citizens, power and media’. Media, Culture and Society. Vol 20 (2): 201-218. Bauman, Z. (1997/1999) Vi vantrivs i det postmoderna. Göteborg: Daidalos. Bauman, Z. (1999/2000) På spaning efter politiken. Göteborg: Daidalos. 18 Bauman, Z. (2001) The Individualized Society. Malden, Ma: Polity Press. Baym, N. (1998) ’The emergence of on-line community’. I S.G. Jones red. Cybersociety 2.0: Revisiting Computer-Mediated Communication and Community. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Beck, U. (1986/2000) Risksamhället: på väg mot en annan modernitet. Göteborg: Daidalos. Beck, U. (1995/1996) Att uppfinna det politiska: bidrag till en teori om reflexiv modernisering. Göteborg: Daidalos. Beck, U. & E. Beck-Gernsheim (2002) Individualization: Institutionalized Individualism and its Social and Political Consequences. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Beiner, R. red. (1995) Theorizing Citizenship. Albany: State University of New York Press. Bellamy, C. & J.A. Taylor (1998) Governing in the Information Age. Buckingham och Philadelphia: Open University Press. Benhabib, S. (1996) ‘Toward a deliberative model of democracy’. I S. Benhabib red. Democracy and Difference: Contesting the Boundaries of the Political. Princeton, New Jersey: Princeton University Press. Blumler, J.G. & M. Gurevitch (1995) The Crisis of Public Communication. London och New York: Routledge. Breslow, H. (1997) ‘Civil society, political economy, and the internet’. I S.G. Jones red. Virtual Culture: Identity and Communication in Cybersociety. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Bromberg, H. (1996) ‘Are MUDs communities? Identity, belonging and consciousness in virtual worlds’. I R. Shields red. Cultures of the Internet: Virtual Spaces, Real Histories, Living Bodies. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Bryan, C., R. Tsagarousianou & D. Tambini (1998) ‘Electronic democracy and the civic networking movement in context’. I R. Tsagarousianou, D. Tambini & C. Bryan red. Cyberdemocracy: Technology, Cities and Civic Networks. London och New York: Routledge. Buckingham, D. (2000) The Making of Citizens: Young people, News and Politics. London: Routledge. Campbell, A., A. Harrop & B. Thompson (1999) ‘Towards the virtual parliament – what computers can do for MPs’. I S. Coleman, J. Taylor & W. van de Donk Parliament in the Age of the Internet. Oxford och New York: Oxford University Press i samarbete med The Hansard Society for Parliamentary Government. Carter, A. & G. Stokes red. (1998) Liberal Democracy and its Critics: Perspectives in Contemporary Political Thought. Cambridge: Polity Press. Castells, M. (1996/1999) The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 1: The Rise of the Network Society. Oxford: Blackwell Publishers. Castells, M. (1997/1999) The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 2: The Power of Identity. Oxford: Blackwell Publishers. Castells, M. (1998/1999) The Information Age: Economy, Society and Culture. Vol. 3: End of Millennium. Oxford: Blackwell Publishers. Citron, B-M. (1999) Sölve & Co: Korruptionsskandalen i Motala. Stockholm: Norstedt. Clarke, P.B. (1996) Deep Citizenship. London: Pluto. 19 Coleman, S. (1999) ‘Westminster in the information age’. I S. Coleman, J. Taylor & W. van de Donk Parliament in the Age of the Internet. Oxford och New York: Oxford University Press i samarbete med The Hansard Society for Parliamentary Government. Coleman, S. (2001) ‘The transformation of citizenship’. I B. Axford & R. Huggins red. New Media and Politics. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Dahlgren, P. (1999) ‘EU, medborgarkultur och mediernas demokratiska uppgift’. I SOU 1999:126 E. Amnå red. Politikens medialisering. Stockholm: Fakta Info Direkt. Dahlgren, P. (2000) ‘Media, citizenship and civic culture’. I J. Curran & M. Gurevitch red. Mass Media and Society. Tredje upplagan. London: Arnold. Dahlgren, P. ‘The public sphere and the Net: structure, space and communication’ in L. Bennett and R. Entman, eds, Mediated Politics in the Future of Democracy. Cambridge: Cambridge Univ. Press 2001. Dahlgren, P. (2003) ‘Reconfiguring civic cultur in the evolving media milieu’. I J. Corner & D. Pels, red, Media and Political Style: Essays on Representation and Civic Culture. London: Sage. Davis, R. (1999) The Web of Politics: The Internet’s Impact on the American Political System. Oxford och New York: Oxford University Press. Ellison, Nick (2000) ‘Civic-Subjects or Civic-Agents? The Structure-Agency Debate in Late Modern Perspective. Theory, Culture & Society 17, 148-156. Fernback, J. (1997) ‘The individual within the collective: virtual ideology and the realization of collective principles’. I S.G. Jones red. Virtual Culture: Identity and Communication in Cybersociety. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Fidler, R. (1997) Mediamorphosis: Understanding New Media. Thousand Oaks: Pine Forge Press. Fornäs, J. (1995) Cultural Theory and Late Modernity. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Giddens, A. (1990) The Consequences of Modernity. Cambridge: Polity Press. Giddens, A. (1991) Modernity and Self-Identity: Self and Society in the Late Modern Age. Stanford: Stanford University Press. Graber, D. (2001) ‘Adapting political news to the needs of twnety-first century Americans’ i Bennett och Entman, red, Mediated Politics: Communication in the Future of Democracy. New York: Cambridge University Press. Graber, D. A., W. Bruce Bimber, L. Bennett, R. Davis och P. Norris (2002), ‘The Internet and politics: emerging perspectives’ in M. Price and H. Nissenbaum, eds. The Internet and the Academy. London: Peter Lang Publishing. Habermas, J. (1996) ‘Three normative models of democracy’. I S. Benhabib red. Democracy and Difference: Contesting the Boundaries of the Political. New Jersey och Chichester: Princeton University Press. Hague, B. & B.D. Loader (1999) red. Digital Democracy: Discourse and Decision Making in the Information Age. London och New York: Routledge. Heater, D. (1999) What is Citizenship? Cambridge: Polity Press. Hill, K. & J. Hughes (1998) Cyberpolitics: Citizen Activism in the Age of the Internet. Lanham: Rowman & Littlefield Publishers. 20 Holderness, M. (1998) ‘Who are the world’s information poor?’. I B.D. Loader red. Cyberspace Divide: Equality, Agency and Polity in the Information Age. London och New York: Routledge. Holmes, D. (1997) ‘Introduction: virtual politics – identity and community in cyberspace’. I D. Holmes red. Virtual Politics: Identity and Community in Cyberspace. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Islin,E. och P. Wood (1999) Citizenship and Identity. London: Sage. Jensen, J.F. (1998) ‘Communication research after the mediasaurus? Digital convergence, digital divergence’. I Nordicom Nordic Research on Media & Communication Review. Vol. 19 (1). Jones, S.G. red. (1994) CyberSociety: Computer-Mediated Communication and Community. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Kitchin, R. (1998) Cyberspace: The World in the Wires. Chichester: John Wiley & Sons. Koch, S. (1999) Höger om: en svensk historia; 1968-1998. Stockholm: Ordfront. Lipset, S.M. (1960) Political Man: The Social Bases of Politics. London: Heinemann. Livingstone, S. (2002) Young People and New Media. Sage. Lull, J. & S. Hinerman red. (1997) Media Scandals: Morality and Desire in Popular Culture Marketplace. Oxford: Polity Press. Mackay, H. (1995) ‘Theorising the IT/society relationship’. I N. Heap, R. Thomas, G. Einon, R. Mason & H. Mackay red. Information Technology and Society: A Reader. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Mackay, H. (1997) ‘Consuming communication technologies at home’. I H. Mackay red. Consumption and Everyday Life. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage i samarbete med The Open University. Mambrey, P., H-P Neuman & K. Sieverdingbeck (1999) ‘Bridging the gap between parliament and the citizen – the internet services of the German Bundestag’. I S. Coleman, J. Taylor & W. van de Donk Parliament in the Age of the Internet. Oxford och New York: Oxford University Press i samarbete med The Hansard Society for Parliamentary Government. Margolis, M. & D. Resnick (2000) Politics as Usual: The Cycerspace ”Revolution”. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Marshall, T. H. (1950/1992) T.H. Marshall & T. Bottomore (1992) Citizenship and Social Class. London: Pluto Press. Martinsson, J. (2002) ’Det globala torget - Internet som marknadsplats’. I P. Dahlgren red. Internet, medier och kommunikation. Lund: Studentlitteratur. McChesney, R. (1999) Rich Media, Poor Democracy: Communication Politics in Dubious Times. Urbana och Chicago: University of Illinois Press. McChesney, R., E. Wood-Meiksins & J. Foster-Bellamy red. (1998) Capitalism and the Information Age: The Political Economy of the Global Communication Revolution. New York: Monthly Review Press. McLuhan, M. (1964/1999) Media: människans utbyggnader. Andra upplagan. Stockholm: Norstedts. McQuail, Denis (1997) Audience Analysis. London: Sage. Mediebarometer 2001. Nordicom-Sverige. Göteborg: Nordicom. 21 Meyrowitz, J. (1985) No Sense of Place: The Impact of Electronic Media on Social Behavior. New York och Oxford: Oxford University Press. Miller, D. (2000) Citizenship and National Identity. Cambridge: Polity Press. Mitra, A. (1997) ‘Virtual commonality: looking for India on the internet’. I S.G. Jones red. Virtual Culture: Identity and Communication in Cybersociety. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Mouffe, C. red. (1992) Dimensions of Radical Democracy: Pluralism, Citizenship, Community. London och New York: Verso. Mulder, B. (1999) ‘Parliamentary futures: re-presenting the issue’. I S. Coleman, J. Taylor & W. van de Donk Parliament in the Age of the Internet. Oxford och New York: Oxford University Press i samarbete med The Hansard Society for Parliamentary Government. Möller, T. (2000) Politikens meningslöshet: om misstro cynism och utanförskap. Malmö: Liber. Ohlin, T. (1998) Samhällsdialogen: kontakter mellan medborgare och samhälle; nya former för politiskt deltagande. Stockholm: Kommunikationsforskningsberedningen (KFB): Fritze. Olsson, T. (2002) ‘Politiskt deltagande i den digitala tidsåldern’. I P. Dahlgren red. Internet, medier och kommunikation. Lund: Studentlitteratur. Petersson, O., J. Hermansson, M. Micheletti, L. Teorell & A. Westholm (1998) Demokrati och medborgarskap. Stockholm: SNS förlag. Petersson, O. (2000) Demokrati utan partier? Stockholm: SNS förlag. Poster, M. (1995) The Second Media Age. Cambridge: Polity Press. Poster, M. (1997) ‘Cyberdemocracy: internet and the public sphere’. I D. Porter red. (1997) Internet Culture. New York och London: Routledge. Preston, P.W. (1997) Political/Cultural identity: Citizens and Nations in a Global Era. London: Sage. Putnam, Robert (2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Comminity. New York: Simom & Schuster. Raab, C., C. Bellamy, J. Taylor, W.H. Dutton & M. Peltu (1996) ‘The information polity: electronic democracy, privacy, and surveillance’. I W.H. Dutton red. Information and Communication Technologies: Visions and Realities. Oxford och New York: Oxford University Press. Ranerup, A. (2000) ‘On-line forums as an arena for political discussions.’ I T. Ishida & K. Isbister red. Digital Cities. Technologies, Experiences, and Future Perspectives. Springer: Berlin. Regeringens proposition 1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla. Tillgänglig på www.regeringen.se. Rheingold, H. (1994/1999) The Virtual Community. I H. Mackay & T. O’Sullivan red. The Media Reader: Continuity and Transformation. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage i samarbete med The Open University. Rydin, I. red (2003) Tolkande barn i det den nya mediemiljön. Göteborg: Nordicom. Sassi, S. (2001) ‘The transformation of the public sphere?’. I B. Axford & R. Huggins red. New Media and Politics. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Schiller, D. (1999) Digital Capitalism: Networking the Global Market System. Cambridge, Massachusetts och London: MIT. 22 Schmitz, J. (1997) ‘Structural relations, electronic media, and social change: the public electronic network and the homeless’. I S.G. Jones red. Virtual Culture: Identity and Communication in Cybersociety. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage. Schumpeter, J. A. (1987) Capitalism, socialism and democracy. 6 upplagan. London: Unwin Paperbacks. Silverstone, R. (1991) ‘From audiences to consumers: the household and the consumption of communication and information technologies’. I European Journal of Communication. Vol. 6 (2). London, Newbury Park och New Dehli: Sage. Silverstone, R. (1994) Television and Everyday Life. London och New York: Routledge. Silverstone, R. & E. Hirsch red. (1992/1994) Consuming Technologies: Media and Information in Domestic Spaces. London och New York: Routledge. Sjöberg, U. (2002) Screen Rites: A Study of Swedish Young People's Use and Meaning-making of Screen Based Media in Everyday Life. Avh. Lund Studies in Media and Communication. Slevin, J. (2000) The Internet and Society. Cambridge: Polity Press. Smith, M. & P. Kollock red. (1999) Communities in Cyberspace. London och New York: Routledge. SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet. Demokratiutredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publkationer. Street, J. (1999) ‘Remote control? Politics, technology and ‘electronic democracy’’. I H. Mackay & T. O’Sullivan red. The Media Reader: Continuity and Transformation. London; Thousand Oaks och New Delhi: Sage i samarbete med The Open University. Sussman, G. (1997) Communication, Technology and Politics in the Information Age. Thousand Oaks; London och New Delhi: Sage. Svallfors, S. (1996) Välfärdsstatens moraliska ekonomi: välfärdsopinionen i 90-talets Sverige. Umeå: Boréa. Säljö, R. (2002) ‘Lärande I det 21:a århundrandet’. I Säljö och Linderoth, red, Utmaningar och efrestelser. IT och skolans lärkultur. Stockholm: Prisma. Sörbom, A. (2002) Vart tar politiken vägen? Om individualisering, reflexivitet och görbarhet i det politiska engagemenaget. Stockholm: Almqvist & Wiksell International (Stockholm University Studies in Sociology). Thompson, J.B. (1990) Ideology and Modern Culture: Critical Social Theory in the Era of Mass Communication. Cambridge: Polity. Thompson, J.B. (1995) The Media and Modernity: A Social Theory of the Media. Cambridge: Polity Press. Thompson, J.B. (2000) Political Scandal: Power and Visibility in the Media Age. Cambridge: Polity. de Tocqueville, A. (1835/1997) Om demokratin i Amerika (vol. 1 och 2). Stockholm: Atlantis. Trägårdh, L. red (1995) Civilt samhälle kontra offentlig sektor. Stockholm: SNS. Trägårdh, L. (1999) ‘Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan’. I SOU 1999:84 E. Amnå red. Civilsamhället. Stockholm: Fakta Info Direkt. Tsagarousianou, R., D. Tambini & C. Bryan red. (1998) Cyberdemocracy: Technology, Cities and Civic Networks. London och New York: Routledge. 23 Walzer, M. (1995) ‘The civil society argument’. I R. Beiner red. Theorizing Citizenship. Albany: State University of New York Press. Wilhelm, A. (2000) Democracy in the Digital Age: Challenges to Political Life in Cyberspace. London och New York: Routledge. Williams, R. (1975/1992) Television: Technology and Cultural Form. Andra upplagan. E. Williams red. London och New York: Routledge. Ziehe, T. (1991) Kulturanalyser: ungdom, utbildning, modernitet. Sammanställda av Johan Fornäs och Joachim Retzlaff. Översättning: Joachim Retzlaff. Stockholm: B. Östlings bokförlag Symposion. Tidningsartiklar Dagens Nyheter, 020116 ‘Holland datortätast i EU’. Göteborgs-Posten, 960314 ‘Demokrati med IT kan bli ett instrument för en bättre demokrati’. Göteborgs-Posten, 961012 ‘Hon hoppas på IT för alla’. Holmström, J. & O. Henfridsson (1995) ‘Känner ni inte igen era mål? Om en socialdemokrati på väg vilse i IT-samhället’. Debattartikel i Aftonbladet, 950213. Nordström, N. & A. Bjers (2000) ‘Internet kan blåsa liv i döende demokrati’. Debattartikel i Aftonbladet, 000307. Olsson, A.R. (1999) ‘Alla måste anslutas till internet: ny statlig utredning: datortekniken är enda sättet att stärka den svenska demokratin’. DN-debatt, 990315. Olsson, P. (2001) ‘Demokratin som dog’. I Moderna Tider, 010529. Webplatser www.regeringen.se. www.val.se. Valmyndigheten. www.engagedcitizen.org