INTRO TILL FÖRSTA OCH ANDRA MACKABEERBOKEN
Alexander den store, elev till filosofen Aristoteles, erövrade land efter land. År 333
f.Kr. besegrade han perserna med sin effektiva makedonska armé och kunde gå
söderut genom Palestina och inta Egypten. Där lät han sig firas som solguden Amons
son och pekade ut var nya storstaden Alexandria skulle byggas. Hellenismen Alexanders grekiska mentalitet och kultur - ville inte förinta orientens gudar utan
smälta ihop dem med västerlandets. Den sortens ”tolerans” kunde bara krocka med
judarnas monoteism (Jes 45:18-25). Hellenismens Way of life utmanade Bibelns folk.
Dialogen var dock oundviklig. Den skapade vår västerländska civilisation.
Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt
liv? (Matt 16:26): Alexander dog ung, hans världsimperium delades år 281 f.Kr.
mellan generalerna. Palestina hamnade på gränsen mellan det ptolomeiska
(egyptiska) hellenistiska i väst och det seleukidska (syriska) hellenistiska riket
i norr. I början kom Jerusalem under egyptisk kontroll. I det egyptiska Alexandria
ägde judarna en hel stadsdel. Där översattes Gamla testamentets böcker till grekiska,
Septuaginta (förkortat LXX = 70, d.v.s. ”de 70 lärdas översättning”, som också sedan
ingick i kyrkans bibel, se s. ). Grekisk bildning (filosofi, retorik m.m.) blev ett ideal
för många judar vilket märks i Gamla testamentets vishetsböcker. Judendomen
räckte utåt, var med överallt. Många judar antog grekiska (”internationella”) namn.
Omkring år 200 f.Kr. övertog seleukiderna (syrierna) Jerusalem från egyptierna.
När seleukidkungen Antiochos III år 190 f.Kr. förlorade ett slag mot den nya
stormakten i Väst - Rom - försökte han plundra Jerusalems tempel för att få ihop
pengar. Skattindrivaren Heliodoros skickades dit. Enligt 2 Mack 3:24-25 skrämdes
han på flykt av änglar. Heliodoros utnämning bekräftas av en stenplatta från år 178
f.Kr. I grottorna vid Tel Maresha, söder om Jerusalem, hittade en turist år 2005 en del
av denna platta (jag grävde senare där med bibelelever, men vi hittade tyvärr bara
krukskärvor). Heliodoros mördade sin kung och ändlösa konflikter om tronen följde.
År 175 f.Kr. blev Antiochos IV Epifanes kung. Han startade en brutal tvångshellenisering som nästan gjorde slut på judendomen (jämförbar med de tvångssekulariseringar vi kristna har upplevt i 1900-talets diktaturer): en bildningsreform
i grekisk anda infördes. Under dödshot förbjöds omskärelse, sabbaten, högtiderna
och offren åt Gud. Bokrullar med toran, Mose lag, brändes. Mitt i templet uppställdes
den vanhelgande skändligheten (1 Mack 1:54, 2 Mack 6:1-7, Dan 11:31 och 12:11),
d.v.s. ett offeraltare åt Zeus, en chock som ekar ända in i Jesu värld (t.ex. Matt 24:15).
Första och Andra Mackabeerboken berättar på var sitt sätt om en from familj som
startar ett uppror mot religionsförföljelsen. Fem bröder – kallade mackabeerna
(”hamrarna”) – leder sitt folk steg för steg till frihet från det syriska riket. Profeten
Daniels bok skrivs förmodligen under dessa år som en uppmuntran till denna
motståndsrörelse. År 164 f.Kr. lyckas det för mackabeerna att inta Jerusalem. Judas
rensar och återinviger templet med en åtta dagars ljusfest som judarna firar än idag
(Chanukka). När den femte och siste av bröderna – Simon – får makten är Juda så
gott som oberoende och i vänskapsförbund med de nya stormakterna Rom och
Sparta. Simon mördas av sin son och efterträdare Johannes Hyrkanus (134-104 f.Kr.).
Där slutar Gamla testamentets historiska berättelse, 3-4 generationer före Jesus.
Mackabeerna gjorde ett stort misstag. De tog på sig översteprästämbetet. Det var
illegitimt, ty de härstammade inte från Sadoks släkte (se 1 Kung 1:32 ff, Hes 40:46)
utan från en viss Hasmon (familjedynastin kallas därför hasmoneerna). Detta var en
skandal för fromma judar, ett brott mot traditionen. Hyrkanus efterträddes av sin
son Aristobul, som dog snabbt. Dennes änka, Salome Alexandra, gifte sig med hans
broder Alexander Janneos som titulerade sig kung (103-76). Han utökade riket till
samma storlek som på Davids tid. Efter hans död var Salome regent, den enda
kvinnan förutom Atalja (2 Kung 8:26; 2 Krön 22:10-12) som suttit på Judas tron. År
63 f.Kr. la romarna (Pompejus) beslag på Jerusalem. Julius Caesar insatte en viss
Antipater till romersk prokurator. När Caesar dödades störtades Antipater men hans
son Herodes (”den Store”) lyckades få kungatitel av romarna. Den romtrogne
diktatorn levde länge. Heliga familjen tvingades fly undan honom (Matt 2:16-18).
Bakom mackabeerupproret stod olika grupper (1 Mack 2:42-43). Men i 1 Mack 7:1214 märker vi att ”De fromma” (hasider/chasidim) redan tidigt distanserade sig från
upproret och nöjde sig med att få fri religionsutövning. Från dem kom fariseerna, en
sorts lekmannabroderskap. De uppträder ofta i Nya testamentet i diskussioner med
Jesus. Det gör även saddukeerna, en präst-aristokratisk grupp som möjligtvis kunde
skryta med att härstamma från Sadok. En tredje grupp – esseerna - vände sig
besvikna bort från de falska, illegitima överstepräster och isolerade sig i öknen för
att invänta Guds frälsning (läs mer om de religiösa ”partierna” på s. ). Det man
tror var ett centrum för esseerna vid Döda Havet (Qumran) har utgrävts.
Sensationella textfynd i berggrottorna däromkring (Dödahavsrullarna) avslöjar
likheter med urkyrkan (se s.
). De var symptomatiska för en desperat stämning i
folket: det fanns ett vimmel av apokalyptiska (”uppenbarande”) böcker under gamla
hjältars namn (Adam, Noa, Enok, Abraham m.m.). Världens undergång är nära, Guds
änglaarméer måste ingripa, något helt nytt MÅSTE komma! På tröskeln till Marias
och Josefs tid glöder längtan efter Messias. Vi ser sociala spänningar och ekonomiskt
förtryck genom en ny främmande stormakt, Rom. Allt är vid kokpunkten.
Andra Mackabeerboken vittnar om Gudsfolkets tro på värdet av bön och uppoffringar
för avlidna (2 Mack 12:38-45). Denna tro är självklar för katoliker, men kan ha
bidragit till att Martin Luther, och de samfund han gav upphov till, uteslöt
Mackabeerböckerna ur Bibeln. Ortodoxa kristna erkänner i övrigt en Tredje
Mackabeerbok (den handlar om hur judar, bosatta i Egypten, räddades från en
förintelsekampanj, där de skulle trampas ihjäl av upphetsade krigselefanter).
