Sabra harpagula
Vasspetsad sikelvinge
NE
NA
LC
DD
Fjärilar, Mätare
NT
VU
EN
CR
RE
Nära hotad (NT)
B2ab(iii,v); D2
Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Lepidoptera (fjärilar), Familj: Drepanidae (sikelvingar), Släkte:
Sabra, Art: Sabra harpagula - vasspetsad sikelvinge (Esper, 1786) Synonymer: Bombyx harpagula Esper, 1786
Kännetecken
Den eleganta fjärilen med sina krokspetsade vingar kan endast förväxlas med andra sikelvingar. Fjärilen är
övervägande ljust brungul med en något mörkare inre tvärlinje och en molnliknande fläck centralt på framvingarna.
Från framvingespetsen utgår en mörkare teckning i blågrått och svart som accentuerar den kraftiga urnypningen i
vingens ytterkant och ger den en sabelliknande form. Honan är vanligen större än hanen. Vingspann 30-40 mm.
Utbredning och status
Vasspetsad sikelvinge är helt knuten till stora sammanhängande områden med bestånd av skogslind, Tilia cordata.
Den påträffades först i Sverige under mitten av 1800-talet av Thomson i sydöstra Skåne. Då han främst intresserade
sig för parasitsteklar, vilka han erhöll genom kläckning, är det sannolikt att arten insamlades i larvstadiet. Runt
sekelskiftet påträffades vasspetsad sikelvinge även i Skåne, Skäralid och Färlöv. Först under senare hälften av 1900talet har artens fullständiga utbredning blivit känd. Främst genom utvecklingen av UV-ljusfångst. I Sydsverige har
arten sitt utbredningscentrum i nordöstra Skåne med angränsande delar av Blekinge och Småland, där den
tillsammans påträffats på ett tiotal platser. Nordligast är den funnen i Småland, Agunnaryd. I sydvästra Skåne är den
påträffad vid Bökebergsslätt och i östra Blekinge vid Holmsjö och Karlskrona. Den påträffas ännu inom hela sitt
utbredningsområde. Ett enstaka fynd på Öland, Lenstad 1990 tyder på att arten vid sällsynta tillfällen migrerar.
Isolerat har vasspetsad sikelvinge ett utbredningscentrum i det inre av Mälaren, där den främst förekommer på öar
och halvöar i Galten och Blacken. Den upptäcktes här först under 1960-talet på Tidö i Västmanland. Senare har den
påträffats på drygt fem förekomstområden mellan Västmanland, Köping och Södermanland, Fogdö. Arten ger intryck
av att vara en värmerelikt från den tid då ädellövskog var mer utbredd i landet. Utbredningen i Västmanland
sammanfaller med de rikaste förekomsterna i Sverige av den fridlysta misteln, Viscum album och den rödlistade
skalbaggen lindfläckbock, Chlorophorus herbstii, som där främst är knutna till lind. Vasspetsade sikelvingen är
överallt lokal och vanligen påträffas den bara sparsamt. På dess främsta förekomstområden kan den vissa år påträffas
i något större antal. I Norge påträffades vasspetsad sikelvinge första gången 1952 i Oslofjordens mynning. Den har
senare påträffats på ett tiotal kustnära platser mellan Akershus, Ostöya och yttre Vest Agder, Kristiansand och
uppfattas idag som lokalt tämligen allmän. Arten har aldrig påträffats i Finland, men förekommer i Estland, Lettland
och Litauen. I Danmark är arten endast påträffad som tillfällig migrant vid två tillfällen 1954-1955. I Storbritannien är
arten mycket lokal och sällsynt i floden Wyes dalgång, som i söder bildar gräns mellan Wales och England. I Tyskland
uppges den vara lokal och sällsynt till mycket sällsynt. Världsutbredningen sträcker sig från söder om Alperna i
Europa till Amurområdet i Asien.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Värdväxten skogslind har en relativt stor utbredning i landet, men kräver speciella markförhållanden för att bli
beståndsbildande. Den föredrar mulljord, gärna på något genomsilad mineraljord av skiftande textur och växer ofta i
rasbranter med basiska bergarter, eller i storblockig terräng på mindre öar. Även på rullstensåsar, drumliner och
andra isälvsbildningar, som före landhöjningen näringsberikats av havsbottnarnas skalgrus och slam. Många bestånd
är sannolikt mycket gamla kloner, då lyckad frögroning verkar ske ganska sällan, faktiskt mer sällan än för
hybridarten parklind. Vasspetsade sikelvingen är sannolikt gynnad av förekomstområdenas relativt höga
nattemperaturer och regionernas måttliga årsnederbörd. Den är säkerligen beroende av betydande arealer med
lindbestånd, för tillräcklig överlevnad under klimatiskt mer ogynnsamma säsonger. Fjärilen flyger från andra veckan i
juni till första veckan i juli. Den är en långsam flygare och honan påträffas mycket sällan och flyger då oftare i
skymningen. Endast lite är känt om fjärilens beteende och larvens utveckling, bortsett från uppfödningar och UVljusfångst. Sannolikt är den huvudsakliga livsmiljön i lindträdens kronor. Fjärilar har dock påträffats i antal i relativt
lågvuxen ungskog. Larven uppges i Mellaneuropa även kunna leva på ek och björk och fjärilen har här en partiell
andra generation i augusti. Arten övervintrar i puppstadiet mellan sammanspunna löv. I Norge förekommer arten
främst i klippfyllda skogsområden där många varma småmiljöer skapas runt lindbestånden.
Hot
Vasspetsad sikelvinge hotas främst av slutavverkning av ädellövskog, men sannolikt också av alltför kraftig utglesning
av trädbestånd som gör dem till mindre varma livsmiljöer. På förekomstområdena i Västmanland och Södermanland
åtnjuter den ett visst skydd i naturreservaten, men dessa röjs ofta mycket kraftigt för att skapa ett eftersträvat
parklandskap. Vissa områden är hägnade för hjortar som kan åsamka markvegetationen skada genom slitage och
anrikning av gödningsämnen. Andra områden har extensivt nöt- och hästbete. Arten är i puppstadiet möjligen
beroende av markytor fria från kvävegynnad växtlighet då förpuppningen sker i torra löv. En alltför snabb
nedbrytning av fjolårslöven, genom ökad beskuggning från högörtsvegetation, kan uppstå i alltför likformigt och hårt
gallrad ädellövskog.
Åtgärder
Artens status har sannolikt förbättrats då öar som Ridön i Västmanlands län nu rensas från tidigare granplanteringar.
I andra områden i Mälaren är det mer tveksamt om arten gynnats av de naturvårdsinriktade åtgärderna. I
Sydsverige är respekten för lindbestånd av lång kontinuitet möjligen lägre då den oftare ingår i blandade
ädellövskogar. Det är inte ovanligt att linden gallras bort för att ge plats för ek och bok. Alla kvarvarande större
ursprungliga bestånd av skogslind med äldre träd och en lång kontinuitet, bör ges ett sådant skydd att de undantas all
framtida avverkning. Antalet rödlistade växter och djur beroende av ädellövskog, där skogslind är ett av de
dominerande inslagen, är mycket högt.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
Litteratur
Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og
nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.
Andersson, J. 1890. Bidrag till kännedomen om svenska Macrolepidopterers geografiska utbredning. Ent. Tidskr.
11(1-2): 81-86.
Bergendorff, C. 1991. Fjärilar från Göholm. Blekinge natur 1991: 108-118.
Ehnström, B. 2007. Chlorophorus herbstii lindfläckbock, sid. 244-225. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.
Skalbaggar: Långhorningar. Coleoptera: Cerambycidae. ArtAdatabanken, SLU, Uppsala.
Bílý, S. & Mehl, O. 1989. Longhorn beetles (Coleoptera: Cerambycidae) of Fennoscandia and Denmark. Fauna Ent.
Scand. vol. 22.
Grude-Nielsen, M.G., Nielsen, A. & Opheim, M. 1953. Nye Macrolepidoptera tatt i 1952. Norsk Ent. Tidskr. 9(1-2):
75-78.
Ingelög, T. 1984, reviderad av Ljungstrand, E. 1998. Viscum album, mistel. i; Aronsson, M. 1999. Rödlistade
kärlväxter i Sverige, artfakta. Artdatabanken, SLU, Uppsala.
Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. II teil; Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer. NeumannNeudamm Verlag, Radebeul.
Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.
Lindeborg, M. 2001. Fjärilsfynden i sydost 2000. Lucanus 6(1): 1-12.
Lindeborg, M. 2002. Fjärilsfynden i sydost 2001. Lucanus 7(1): 1-12.
Lindeborg, M. 2006. Fjärilsfynden i sydost 2005. Lucanus 11(1): 1-14.
Malmgren, U. 1982. Västmanlands flora. Svensk Botanisk tidskrift, Lund.
Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K.
Gleerups förlag, Lund.
Opheim, M. 1976. Nye lokaliteter for norske Lepidoptera samt sjeldnere funn IX. Atalanta Norvegica 2(5): 149-157.
Palmqvist, G. 1989. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1988. Ent. Tidskr. 110: 96-102.
Palmqvist, G. 1991. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1990. Ent. Tidskr. 112: 73-78.
Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.
Skou, P. 1984. Nordens målere. Danmarks dyreliv Bind 2. Apollo books, Stenstrup.
Författare
Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010.
ArtDatabanken - artfaktablad
3
