Matteus - Värnamo Pastorat

Matteus
en bibelteologisk kommentar
av
Håkan Sunnliden
Evangelium enligt Matteus
© Håkan Sunnliden, Värnamo 2004
Inget i detta utkast får publiceras utan författarens skriftliga tillstånd.
Utgiven av Värnamo församling, Box 624, 331 26 Värnamo
2
Evangelium enligt Matteus
Förord
Vi lever i en kultur då Guds Ord inte hålls så högt som det borde. Det finns säkert
många skäl till det. Men det är också en tid då fler och fler hittar vägen till levande tro
på Jesus Kristus. Det slår aldrig fel; när en människa blir lärjunge börjar hon läsa
Bibeln. Det är i Bibeln vi får höra om Jesus Kristus, men också från Honom.
Det går att läsa Bibeln på olika sätt. Det första sättet, som ovan, är att lyssna till Guds
röst. Vi är många som kan berätta om hur vi hört Gud tala i våra hjärtan genom
bibelordet. Det andra sättet är att helt enkelt läsa rakt igenom. På det sättet kommer
man in i Ordet eller får det i sig. Då är det bra att följa en bibelläsningsplan. Det finns
ett flertal sådana. Det tredje sättet är att studera mera på djupet. Följande
undervisning, över Matteus, hölls första gången i Värnamo kyrka 2004.
En kommentar kan göras på olika sätt. Jag har tänkt mig en kristen kommentar,
utan att för den skull blunda för de rön forskarna gjort. Den här kommentaren bygger
faktiskt till stor del på modern forskning, men det finns också sådant i Bibeln som inte
är tillgängligt för förnuftet. Men det är tillgängligt genom tron. Som en av våra vänner
uttryckte det: om jag bara kan tro på Jesu uppståndelse från de döda skulle alla bitarna
falla på plats.
Det ska finnas undervisning i en kristen församling. Det räcker inte med en och
annan gudstjänst eller ett och annat cellmöte. Vi är kallade att leva i Ordet och att
rätta våra liv efter det. Vi har tagit grundligt med tid på oss när vi gått igenom Matteus
och det är min önskan att vi ska kunna göra det också framöver.
Bibelförklaringarna är upplagda så att du inte behöver några förkunskaper. Det finns
dessutom efter varje förklaring möjlighet att samtala om det som sagts. Dessa
bibelförklaringar har också sänt i Värnamo närradio under rubriken Bibeltimman.
Dessa finns tillgängliga på CD för den som så önskar.
Låt oss be till Herren om att vi ska kunna hålla Hans Ord högt!
Värnamo, Palmsöndagen 2004
Håkan Sunnliden
3
Evangelium enligt Matteus
Herre, min Gud,
Du talar till oss genom mänskliga ord
Och använder dem som redskap
För att dra oss närmare dig.
Gör mig öppen och lyhörd
Så att jag kan ta emot
Vad du inifrån vill säga mig,
Nu då jag blir stilla
För att läsa några ord om dig.
Ge mitt inre öga ljus
Till att se sanningen om dig och din skapade
Värld,
Och rena mitt hjärta
så att din kraft kan uppfylla och förvandla mig.
Amen
(Ur W Stinissen. Idag är Guds dag: Libris 1994)
4
Evangelium enligt Matteus
INNEHÅLL
A. Inledning
I.
Två-källshypotesen
II.
Vem är Matteus?
III.
Att läsa Evangelium enligt Matteus
IV.
Strukturen i Matteusevangeliet
V.
Vad vill Matteus ha sagt till sina judiska bröder?
B. Kommentar
1-4
BÖRJAN
1:1-25
Jesu ursprung
1:1 Överskrift för hela boken
1:2-17 Släkttavlan
1:18-25 Jesu ursprung
2:1-23
Jesu barndom
2:1-12 Vi har sett hans stjärna gå upp
2:13-18 Ut ur Egypten kallade jag min son
2:19-23 Han skulle kallas nasaré
3:1-17
Johannes döparen
3:1-12 Johannes döparen
3:13-17 Jesu dop
4:1-25
Jesus frestas och börjar sin gärning
4:1-11 Jesus frestas
4:12-25 Jesus börjar sin gärning
5-7
DET FÖRSTA TALET: BERGSPREDIKAN
5:1-16
Lärjungarnas situation nu och i Guds rike
5:1-2 Inledning
5:3-12 Saligprisningarna
5:13-16 Ni när jordens salt
5
Evangelium enligt Matteus
5:17-7:12
Hur ska lärjungarna fullgöra sin uppgift som ljus i världen?
5:17-48 - genom Lagen
6:1-18 - genom gudstjänsten
6:19-7:12 - genom gärningar
7:13-29
Att bygga på klippan
7:13-14 Den trånga porten
7:15-23 De falska profeterna
7:24-27 Liknelsen om de två husbyggarna
7:28-29 Avslutning
8-9
JESUS HELAR DE SJUKA OCH FÖRBEREDER
SINA LÄRJUNGAR FÖR FRAMTIDEN
8:1-17
Jesus är Herren över sjukdomar
8:1-4 Jesus botar en spetälsk
8:5-13 Jesus botar en hednisk officers son
8:14-17 Jesus botar Petrus svärmor
8:18-22
Lärjungaskapets krav
8:23-9:8
Jesus är Herren över kaosmakter
8:23-27 Jesus stillar stormen
8:28-34 Jesus befriar två besatta
9:1-8 Jesus botar en lam
9:9-34
Linjerna klarnar
9:9-13 Tullindrivaren Matteus kallas och motsättningarna blir tydliga
9:14-17 Bröllopsgäster fastar inte
9:18-22 En kvinna med blödningar blir botad
9:23-26 Jesus uppväcker Jairus dotter
9:27-31 Jesus botar två blinda och en stum
9:35-38
Uppdraget blir tydligt
10
DET ANDRA TALET: UTSÄNDNINGSTALET
10:1-15 Apostlarna sänds ut
10:16-31 Den ofrånkomliga förföljelsen
10:32-42 Den goda bekännelsen
11–12
HIMMELRIKET TRÄNGER FRAM
11:1-24
Varför ska vi tro på Jesus?
11:1-6 Jesus identitet
11:7-15 Jesus ger Johannes döparen identitet
11:16-19 Avvisandet av Johannes döparen och Jesus
11:20-24 Verop över de Galileiska städerna
11:25-30
Varför är Jesus så viktig?
6
Evangelium enligt Matteus
11:25-30 Jesus är Guds vishet
12:1-13
Varför vill människor inte tro?
12:1 – 8 Människosonen är sabbatens Herre
12:9-13 Mannen med den förtvinade handen
12:14-21
Guds tjänare drar sig hellre undan
12:22-45
Varför vill människor inte tro?
12:22-30 Guds Ande driver ut de onda andarna
12:31-37 Om hädelsen av Guds Ande
12:38-42 Jonatecknets betydelse
12:43-45 Varför de onda andarna återvänder
12:46-50
Vilka utgör Jesu familj?
12:46-50 Jesu verkliga släktingar
13
DET TREDJE TALET: LIKNELSETALET
13:1-3 Han talade till dem i liknelser
13:3-9 Liknelsen om såningsmannen
13:10-17 Varför talar Jesus i liknelser?
13:18-23 Vad betyder liknelsen om såningsmannen
13:24-30 Liknelsen om ogräset
13:31-32 Liknelsen om senapskornet
13:33-35 Liknelsen om surdegen
13:36-43 Vad betyder liknelsen om ogräset?
13:44 Liknelsen om skatten
13:45-46 Liknelsen om den dyrbara pärlan
13:47-50 Liknelsen om noten i havet
13:51-53 Liknelsetalets avslutning
13:53-58
Jesus avvisas i sin hemstad
14-17
KYRKANS FÖRHISTORIA OCH GRUNDVAL
14:1-12
Jesus avslutar verksamheten i Galiléen och Johannes döparen dör
14:13-36
Jesus avslöjar vem Han Är
14:13-21 när han mättar fem tusen
14:22-33 när han går på vattnet
14:34-36 Ingen av dem stapplade
15:1-20
Jesus och de äldstes stadgar
15:21-16:12 Jesus på väg till hedningarna
15:21-28 En kananeisk kvinnas tro
15:32-39 Jesus hos hedningarna
16:1-12 Jonatecknets betydelse - igen
7
Evangelium enligt Matteus
16:13-17:27 Kyrkans grundval
16:13-17 Du är Messias!
16:18-20 Du är Petrus!
16:21-23 Första förutsägelsen om Jesu lidande
16:24-28 Jesu lärjungar ska också lida
17:1-13 Jesus visar sin härlighet
17:14-27 Kyrkans svaghet och auktoritet
C. Särskilda kommentarer
Inkarnationen
s 20
Fem olika slag av dop
s 31
Rättfärdigheten
s 32
Guds Son och Herrens lidande Tjänare s 34
Frestelser och prövningar
s 37
Himmelriket
s 39
Bergspredikan
s 41
Läromästaren
s 44
Försoningen
s 55
Bönen Fader vår
s 58
Tro
s 70
Sjukdom och besatthet
s 71
Människosonen
s 73
Stridssamtal
s 76
Sabbaten
s 91
De onda andarna
s 94
Liknelser
s 98
Tempelberget och himmelrikets nycklar s 115
8
Evangelium enligt Matteus
A. INLEDNING
De fyra evangelierna utgör centrum i Nya Testamentet. De handlar om Jesus Kristus,
om hans person och vad han gjorde för oss. Dessa vittnesbörd är nerskrivna av fyra
olika personer och ger oss tillsammans en utförlig bild av honom.
De tre första kallas för synoptiker (grekiska synopsis) därför att de liknar varandra och
har en samsyn, även om de också är olika. Bibelforskningen har en teori som kallas
för tvåkällshypotesen.
I. Två-källshypotesen
Den allmänna hypotesen av evangeliernas tillkomst kallas för två-källshypotesen. Den
utgår från att Markus är äldst. Det är kortast till omfång och innehåll. Nästan hela
Markus återfinns i Matteus och Lukas, vilket tyder på att Matteus och Lukas haft
tillgång till Markus och hämtat uppgifter därifrån. Texterna i Matteus och Lukas är
längre utläggningar av Markus, vilket även det talar för att det är av senare dato. En
annan faktor visar att det finns en hel del stoff gemensamt i Matteus och Lukas som
inte finns i Markus. Det tyder på att det finna en andra källa. Den är okänd för oss,
men kallas för Q-källan.1 Förutom dessa två har Matteus och Lukas eget material, så
kallat särstoff. Matteus hämtar sitt material från tre källor Ur-Markus, Q-källan och
särstoff.
Markus består av 661 v. 31 v av dessa är särstoff, d v s 4 %.
Matteus består av 1068 v. 328 av dessa är särstoff, d v s 30 %
Lukas består av 1149 v. 550 av dessa är särstoff, d v s 48 %
Men eftersom hela frågan om dessa tre evangeliers tillblivelse ännu inte är utredd har
det också föreslagits att det bakom Markus och Q-källa faktiskt finns ännu en källa
bestående av en samling Jesus-ord, så kallade logier, som författats av just - Matteus.2
Dessa var skrivna på hebreiska, eller arameiska som i det här sammanhanget mer eller
mindre jämställs med just hebreiska, och kan vara stommen i evangelium enligt
Matteus. Det betyder att Matteus kan ha vuxit fram ur sig själv, oberoende av såväl
Markus som Q-källan.
När Markus skrev sitt evangelium riktade han sig i första hand till de hednakristna.
Det är det kortaste av evangelier och förutsätter inte att läsarna kände till Gamla
Testamentet.
Matteusevangeliet däremot är skrivet till de judekristna och innehåller därför en hel
del anspelningar på Gamla Testamentet.
Det är viktigt för oss att komma ihåg att evangeliet från början var muntligt.
Evangelium är ett budskap som förmedlas till nya generationer. Det är med andra ord
1
2
Q är en förkortning av tyska Quelle, som betyder källa.
Logier av grekiska logos som betyder ord, tanke eller förnuft
9
Evangelium enligt Matteus
det muntliga som har skrivits ner, och det har skett som en process, kanske under 2030 år. Det skrivna är därför en sammanfattning av det viktiga. Det skrevs ner under en
tid och därför finns det skäl att tro att den slutversion vi har i vissa stycken är en
sammanställning och att texten redigerats till en helhet.
II. Vem är Matteus?
De yttre faktorerna talar för att Matteus, det vill säga tullindrivaren Levi, Alfeus son,
är författaren. Kyrkofäderna Irenaeus (d 190), Origenes (d 253) och kyrkohistorikern
Eusebios (d 340) talar samfällt om att Matteus är författaren. De menar också att
evangeliet är det äldsta av de fyra och att det först skrevs på hebreiska.3 Det är också
därför som Matteus står först i Nya Testamentet. Men de inre faktorerna talar ett annat
språk. Inget talar idag för att Matteus skulle vara det äldsta evangeliet. Markus är det
äldsta. Såsom det föreligger i sin grekiska variant finns det heller inga tecken på att
det skulle vara översatt från hebreiskan. Sådant märks.
a) Levi, Alfeus´ son
Levi var hans ursprungliga namn. I Mark 2:14 berättas om tullindrivaren Levi, Alfeus
son. Så kallas han också i Luk 5:27. I Matt 9:9 berättas samma händelse, men där
kallas han Matteus.4 Det är sannolikt så att Levi kallades av Jesus och fick, precis som
Simon och Saulus, sitt nya namn, Matteus av Jesus. Matteus är hebreiska och betyder
”Guds gåva”.
När vi läser namnlistorna på de tolv, i Matt 10:3, lägger vi märke till att det fanns
ytterligare en som var Alfeus´ son, nämligen Jakob. Det kan vara så att Matteus och
Jakob var bröder. Av de tolv apostlarna nämns Jakob, Alfeus´ son, Taddeus, Simon
ivraren eller Seloten och Judas Iskariot sist. Flera kommentatorer menar att dessa fyra
hör ihop, att de varit just seloter, det vill säga före detta attentatsmän. Det fanns en
underjordisk motståndsrörelse, som inte var främmande för att använda våld, inom det
av romarna ockuperade Israel. De flesta judar sympatiserade med denna rörelse. Men
Levi, var en tullindrivare. Det betyder att han betraktades som en förrädare. I stället
för att kämpa mot romarna var han anställd av dem och tjänade pengar på sitt eget
folks olycka. Levi var en mycket illa omtyckt person. Det är lätt att räkna ut hur
förhållandet var mellan Jakob och Levi. Men genom tron på Jesus förenades de igen.
Jesus kom för att upprätta trasiga hushåll. Kanske var det rent av därför han kallade på
Levi den där dagen – för att deras hem skulle återupprättas.
b) Matteus, bibelläraren
Matteus var en intellektuell person som i sitt yrke var van att handskas med papper
och penna. När han blev en Jesu Kristi lärjunge kunde han försonas med sitt folks
historia och se den i ett nytt ljus. Matteus fick ett stort hjärta för sitt folk och hans
berättelse är skriven för dem. Därför kan det mycket väl vara så att han samlat Jesus3
4
Eusebios Kyrkohistoria, 6:25 och 3:24
Se not till Matt 9:9 i Bibel 2000
10
Evangelium enligt Matteus
ord, logier, skrivit ner dem på sitt språk hebreiska och att denna samling så att säga
växt fram till evangelium enligt Matteus.5 Evangeliet innehåller en mängd citat från
Gamla Testamentet och berättelser som förklarar Gamla Testamentet. Det tycks
förutsätta goda kunskaper i Gamla Testamentet och kan därför antas vara skrivet i
första hand till och för judarna. Kan du se situationen framför dig? Hur fler och fler
judar började tro på Jesus som Messias.
Den första kyrkan växte upp i hemmen och det är troligt att samlingen med Jesus-ord,
som kompletterade berättelserna, växte i takt med att tron formades. Evangelium
enligt Matteus innehåller så mycket lärostoff att vi nästan kan se hur det växer fram.
Boken blev en katekes och användes flitigt av de första kristna bibellärarna. Michael
Green skriver:
The Church in the earliest period seems to have adopted the patterns of
organization, training and worship that were prevalent in Judaism. That was
very natural. The local church itself was, as we have seen, called a synagogue.
Christian presbyters, or elders, took over from the lay elders who ran the
synagogue.6
De samlades i små synagogor som de första kristna ”cellerna” kallades.7 Där var den
uppståndne Jesus mitt ibland dem, där lästes Jesus-orden, där samtalade man, bad och
lovsjöng honom som Gud. De trodde nu att Jesu var den Messias som Gamla
Testamentet vittnar om. Därför talar Matteus ofta i sitt evangelium om allting
”fullbordats”.
Det betyder att vi kan läsa Matteusevangeliet ur flera aspekter. Vi kan läsa det som en
utläggning av Jesus-orden, men vi kan också läsa det som ett uttryck för de första
kristnas livsförståelse. Vi får här, hur som helst, en ganska tydlig bild av den första
kristna församlingen.
III. Att läsa evangelium enligt Matteus
När vi läser Bibeln kan vi göra det på olika sätt. Man brukar skilja mellan att
sträckläsa, studera och andlig läsning. Vår ambition med dessa föreläsningarna är att
vi ska studera texten och stanna vid vissa bibelteologiska ämnen.
Vilken typ av text är detta?
Varför berättas detta för mig?
Svaret på dessa frågor kommer att påverka mitt sätt att läsa och förstå texterna.
5
logier av grekiska logos som betyder ord, tanke eller förnuft
Green, sid 28
7
Det grekiska ordet synagoge betyder ”komma samman” och var samlingar om minst 10 män, enligt
en rabbinsk definition. Se ordet i Matt 18:20 och Heb 10:24
6
11
Evangelium enligt Matteus
a) Historia, förkunnelse och litteratur på en och samma gång
Texten är historisk, men den är också förkunnelse. Matteus har också genom sitt sätt
att pedagogiskt disponera texten velat predika för och undervisa sina läsare. Samtidigt
kan vem som helst läsa boken på samma sätt man läser annan litteratur. Matteus är
bitvis mycket spännande.
När vi förstår att boken är historia, förkunnelse och litteratur på en och samma gång
förskjuts många frågeställningar från antingen – eller – frågor till att handla om
betoning eller tyngdpunkt, som till exempel släkttavlan som vi strax ska ta oss an.
Matteus, och övriga historiska böcker i Nya Testamentet, skiljer sig från annan
litteratur genom att den stora berättelsen tonas ner till förmån för de mindre. Läsarens
intresse knyts alltså inte i första hand till ramberättelsen, till det stora sammanhanget,
utan till de korta berättelser som finns i denna. Hur många dessa kortare berättelser är
eller hur de placerats i förhållande till Markus eller Lukas påverkar inte den
övergripande berättelsen. Därmed inte sagt att detta är oväsentligt, men viktigare är att
läsa det enskilda avsnittet och ställa sig till exempel följande frågor:
Vilka möts i detta avsnitt? Vilka värden står på spel?
Hur är avsnittet uppbyggt? Var ligger betoningen? Vad står i centrum?
Vad berättas alldeles innan och hur ser övergången ut till nästa avsnitt?
Finns det ett tema eller ett särskilt budskap i avsnittet?
På vilket sätt ingår avsnittet i det större sammanhanget?
b) Hur ska vi tolka de texter som finns hos Matteus?
Vi skulle kunna säga att du kommer att få olika svar beroende på vem du frågar.
Därför kan det vara på sin plats att jag redovisar Kyrkans grundsyn, hennes syn på
Bibeln. Vi kan svara på detta med hjälp av en gammal rabbinsk tolkningsregel. Vi kan
kalla den för tre T, eftersom vart och ett av de tre nyckelorden börjar på bokstaven T.
Dessa är: Texten, Tolkningen och Tillämpningen
1. Texten
Det är viktigt att nalkas texten som man nalkas Helig Skrift. Bibeln är en gåva från
Gud till sin Kyrka och församling. Den är sådan Gud vill att den ska vara. Därför kan
en kristen aldrig göra våld på texten, utan det som står skrivet står skrivet.
Bibeln är Guds skrivna Ord till oss. Guds Ord är fyllt med Guds Ande och det ger oss
liv. Djupast sett kan vi bara ta emot och förstå Ordet genom tron.
2. Tolkningen
Allt som läses tolkas med läsarens egna erfarenheter. Något annat är inte möjligt. Det
är därför det är så viktigt att en kristen låter texten ligga fast. Vi kan lita mer på det
skrivna Ordet än på oss själva.
12
Evangelium enligt Matteus
Bibeln är Guds gåva till Kyrkan och det är i Kyrkan Bibeln ska läsas och tolkas.
Kyrkan har nycklar som gör att hon kan tolka Skriften. En av dessa nycklar att Jesus
är Guds Son. Matteus inleder sitt evangelium med att ge oss en den nyckeln. Martin
Luther talade om Jesus som Bibelns kärna och stjärna.
De judiska rabbinerna visste att Skriften måste tolkas och de satte upp sina kriterier.
Ett sådant är att tolkningarna visserligen kan se olika ut, men ingen tolkning får
upphäva Skriftens bokstavliga betydelse. Det är ett kriterium som också vi kan
använda oss av. Ett annat kriterium är att alla tolkningar ska vara uppbyggliga. Det
gör att det finns en ganska stor tolerans för olika tolkningar. Eftersom det är svårt att
hävda just en tolkning framför andra finns det skäl att också vi är ödmjuka och
lyssnande inför varandra när vi förstår texten på olika sätt.
3. Tillämpningen
Det sägs att tillämpningen av en text kan se olika ut från tid till annan. Det är inte så
konstigt. Tiderna förändras och vi med dem. Guds Ord står naturligtvis fast, men det
är viktigt att förstå att Ordet är ett levande Ord. Om Gud talar till mig genom ett
särskilt tilltal, betyder det inte nödvändigtvis att alla andra måste göra på samma sätt
som jag.8
Det sägs i Johannesevangeliet att Jesus är full av nåd och sanning. Det är två sidor av
gudomligheten som kan verka motsägelsefulla för oss, men inte är det för Honom.
Om Gud inte är storsint och förlåtande mot oss kan vi inte bestå, men Guds nåd och
kärlek kommer många gånger före Hans rätt, för Jesus Kristi skull. Så säger
evangeliet. Detta gäller även oss. Det är lätt för troende människor att bli intoleranta
eller rentav hårda och därför vill jag stryka under att vi också när det gäller
tillämpningen ska vara ledda av Guds Ande. Bokstaven dödar, men Anden gör
levande, skriver Paulus.
IV. Strukturen i Matteusevangeliet
När vi ger oss på en hel textbok som denna är det bra att först ställa grundläggande
frågor som berör sammanhanget och strukturen. Hur har Matteus ställt samman sin
berättelse? På vilket sätt har texten växt fram? Vilka yttre faktorer kan ha påverkat
utvecklingen? Det går att studera textens struktur ur olika perspektiv, som exemplen
nedan visar.
a) Den geografiska strukturen
Den geografiska strukturen visar att Jesus utgår från det egna hemmet i Galiléen. Det
är där han bor och verkar. Han beger sig sedan från Galiléen till Jerusalem där han
fullbordar sitt verk för att sedan återvända till Galiléen. Strukturen blir då att
berättelsen delas in i två delar, kap 1-14 och kap 15-28.
8
Det händer ofta att kristna som gjort personliga erfarenheter av Gud menar att andra kristna ska få
göra samma erfarenheter. Det kan gälla en sådan erfarenhet som att bli fylld med den Helige Ande eller
tungomålstalande.
13
Evangelium enligt Matteus
b) Den teologiska strukturen
När vi överblickar evangeliet ur teologisk synvinkel kan vi se hur det består av två
huvuddelar, 1:1-16:12 och 16:13-28:20, se (4:17 och 16:21). Den första delen sträcker
sig fram till händelsen i Ceasarea Filippi, 16:13. Allt som Matteus berättar fram till
denna dag handlar om vad Jesus säger och vad han gör. Berättelsen stegras fram till
den punkten då Jesus frågar Simon Petrus: vem säger du att jag är? När denna kulmen
är nådd inleds en ny fas i boken och vi får följa Jesus på vägen till hans lidande, död
och uppståndelse. Med hjälp av den grundläggande förståelsen av strukturen kommer
vi att läsa både texterna före Matt 16 och efter Matt 16 i ljuset av bekännelse som
Simon Petrus avlägger: Du är Messias, den levande Gudens Son.
c) Den formella strukturen
Med den formella strukturen menas att det är möjligt att analysera själva textmassan.
Vad kommer först och vad kommer sedan. Varför är det på det sättet? Kanske vill
Matteus att berättelserna ska komma i den ordningen för att det ska vara lättare för oss
att förstå. Han har utformat Jesus undervisning på ett sådant sätt att vi kan urskilja
fem stora teologiska tal av Jesus.9
1.
2.
3.
4.
5.
Bergspredikan, 5-7
Utsändningstalet, 10
Liknelsetalet, 13
Kyrkoordningstalet, 18
Det eskatologiska talet, 24-25
Praktiskt taget alla kommentarer är överens om att detta är den struktur som Matteus
använt sig av. Det betyder att Matteus, eller den som färdigställt evangeliet, har ordnat
materialet mycket medvetet. Det har funnits kritiker som läst evangeliet som en
biografi skriven i kronologisk ordning. Sedan har de sett att ett eller annat inte stämt
med tidsangivelserna i till exempel Lukas och så vidare. Detta är ett typiskt
västerländskt sätt att närma sig de bibliska texterna. Men tänk om evangeliet inte är en
biografi skriven i kronologisk ordning, utan snarare ska liknas vid en enda stor
predikan! Hur recenserar man en sådan?
d) Andra strukturer
Andra exegeter menar att vi i dessa fem tal ska se de fem Moseböckerna och att Jesus
är den nya Moses. Det är tveklöst så att Matteus vänder sig i första hand till sina
judiska bröder och en som tagit fasta på detta är Göran Larsson.
9
Detta bekräftas av att vart och ett av de fem talen avslutas på ett och samma sätt. ”När Jesus avslutat
… ”, Matt 7:28, 11:1, 13:53: 19:1 och 26:1
14
Evangelium enligt Matteus
V. Vad vill Matteus ha sagt till sina judiska bröder?
Matteus vill visa vem Jesus är, men han vill också visa på sambandet mellan Gamla
Testamentets skrifter och det Nya som nu håller på att växa fram. Det är viktigt för
Matteus att visa att det nya är fullbordandet av det gamla. Därför finner vi ganska
många berättelser som berör just förhållandet mellan det gamla och det nya. Det kan
vara till exempel förhållandet till lagen (Torahn), frågan om sabbatsbudet (12:1-14)
eller om renhetsföreskrifter (15:1-20). Men det finns också texter som konfronterar de
skriftlärdas tolkningar och tillämpningar, som till exempel ve-ropen i kap 23. Här
finns med andra ord en spänning mellan det gamla och det nya som vi kommer att se.
Det är viktigt för oss att se hur detta å ena sidan hänger ihop och å andra sidan skiljer
sig åt. Judisk och kristen tro hör samman som föräldrar och barn, men är samtidigt
skilda åt som dem.
Göran Larsson som är en stor kännare av judisk tro och därmed också av Gamla
Testamentet är mån om att visa hur Gamla och Nya Testamentet hör ihop som en
organisk enhet. Han påminner till exempel om att en sådan nyckelperson som
Abraham faktiskt oftare omnämns i Nya Testamentet än i Gamla Testamentet (om
man bortser från 1 Mosebok som ju handlar om Abraham).
Matteus har byggt upp sin berättelse på ett sådant sätt att Abraham finns med i början
och i slutet av sitt evangelium. I 1:1 omnämns Abraham (som är judarnas stamfader).
Matteusevangeliet börjar sålunda med Abraham och vad sa Gud till Abraham? Jo, vi
läser i 1 Mos 12:3 när Abram kallas att han och hans efterkommande ska bli till stor
välsignelse först på så sätt att det judiska folket blir till och sedan ”för alla folk
(släkter) på jorden”. I detta spelar Jesus Kristus, son av Abraham en avgörande roll
och när evangeliet slutar i Matt 28:18 ff säger Jesus, efter att ha fullbordat allt, att vi
ska gå ut med välsignelsen till ”alla folk”. Det som Abraham en gång fick löfte om
ska nu sedan Jesus försonat hela världen med Gud Fader förverkligas. Vi (kyrkan) är
det redskap som Gud ska använda. Vi är de barn som har vuxit upp i ett hem där vi
fått del av Guds goda, men som nu ska gå ut och göra ”alla folk” till lärjungar.
Det finns en tanke till som är värd att redogöra för. När Jesus kallas för Abrahams son
betyder det att han tillhör och att han är sänd till det judiska folket. Men uttrycket
Abrahams son används också om proselyter. Om någon av oss konverterar till
judendomen betyder det inte att vi blir judar. Men de hedningar som togs upp i
judendomen kallades Abrahams barn. Så är det en idag. Det kan vara så att Matteus
redan här vill antyda att evangeliet är till också för icke judar.
Göran Larsson är mån om att understryka att vi ska förstå vårt judiska påbrå inte bara
som en bakgrund, utan som en omistlig del av det arv vi ska bära ut. Vi kan inte förstå
Nya Testamentet om vi inte förstår Gamla Testamentet. Det Nya Förbundet är inte
skilt från Gamla utan fullbordandet av det Gamla.
15
Evangelium enligt Matteus
KOMMENTAR
I kap 1 berättas om Jesu ursprung och kapitlet kan delas in i tre stycken och vi ska
behandla ett i taget.
1:1
1:2-17
1:18-25
Överskrift för hela boken
Släkttavlan
Jesu ursprung
Kapitel 1 – Jesu ursprung
1:1 överskrift för hela boken
v1 Detta är berättelsen om Jesus Kristus,
Matteus börjar boken med orden biblos genesos … I Giertz´ och Bibel 2000 översätts
detta till ”släkttavla för Jesus Kristus.” Denna vers kan få tjänstgöra som en inledning
eller överskrift för hela boken. FB översätter dock ”Detta är berättelsen om…” Jfr 1
Mos 2:4 och se också noten till Bibel 2000.
På grekiska heter det biblos genesos i de bästa handskrifterna, men i några andra står
det biblos gennesis, med två n. Det förra betyder födelse eller ursprung. Det andra
betyder bara födelse. Jag påpekar detta för att vi ska förstå att det viktiga är här inte
själva förlossningen, utan hans ursprung. Det är det som ska lyftas fram.
I Giertz översättning märker vi alla hur Matteus redan från början gör klart för oss vad
boken handlar om. Han översätter det grekiska ordet Christos med Messias. Det finns
många tankar och tolkningar om hur Bibeln ska förstås, men vi kan aldrig förstå om vi
inte har denna vers klar för oss från början. Hela evangeliet handlar om vem Jesus är,
vad han har gjort och vad det betyder för oss. Messias är titeln på den idealkung som
skulle komma och upprätta Israels folk. Ordet Messias betyder ”den (till kung)
smorde”. De första kristna menade att Jesus är denne Messias. Ordet Messias
förekommer i 1:1, 2:4, 16:16, 20, 22:42, 24:5, 23, 26:63, 68, 27:17, 22. Vi lägger
särskilt märke till 1:1, 16:16ff och 26:63. På så sätt blir Messias synliggjord i början,
på mitten och på slutet.
Davids son, Abrahams son
Men detta skulle förankras i allt det som Gud gjort tidigare i historien. Därför låter
Matteus oss redan i första versen tänka på Davids son och Abrahams son. Jesus är
fullbordan av all historia och särskilt av de löften som Gud en gång gav till Abraham.
Messias är av Abrahams son. Han är den son som Abraham fick löfte om. Nu kan
någon invända att det var väl Isak som var löftessonen. Det är rätt, men samtidigt är
Isak en förebild på ”den som skulle komma”. Se kommentaren till 3:17.
16
Evangelium enligt Matteus
Messias är Israels kung och när vi läser de så kallade messianska psaltarpsalmerna,
det vill säga 2, 8, 16, 22, 24, 40, 41, 45, 68, 69, 72, 89, 91, 102, 110, och 118 ser vi att
de är fyllda av profetior om Jesus som Messias (Kristus).
Messias är Davids son och 2 Sam 7:12-16 visar detta extra tydligt. Där utlovas att
David ska få en son som ska regera i evighet.
Bland andra viktiga messianska profetior kan nämnas Jes 7:14, 9:2 ff, 11:1 ff, Jer 23:5
f, Hes 34, Dan 7:13, Amos 9:11 ff, Mika 5:2 ff, Sak 3:8, 6:12 f, 9:9 ff
1: 2-17 Släkttavlan
Alla visste att Messias skulle komma i direkt nerstigande led från Abrahams och av
Davids släkt. När vi läser släkttavlan lägger vi märke till att den börjar med Abraham
och sträcker sig fram till David (höjden i Israels historia) och fortsätter sedan från
David till den babyloniska fångenskapen (botten i Israels historia). Först är det fjorton
släktled och sedan ytterligare fjorton. De första fjorton återfinns i 1 Krön 2:1-15 och
de andra i 1 Krön 3:10-19. Sedan är det ytterligare fjorton led från den babyloniska
fångenskapen fram till Jesus.10
a) Varför ser släkttavlan ut på det här viset?
Vi måste förstå att syftet med släkttavlan är att visa att Jesus är den son som lovats
Abraham och David. Släkttavlan, som inte är fullständig i västerländsk mening, syftar
till att vissa den historiska linjen från Abraham fram till Jesus. Matteus använder sig
av talmystik för att göra detta riktigt tydligt och lyckas också vidga perspektivet, för
judarna på ett nästan chockerande sätt.
1. Historien
Det var mycket viktigt för alla judar att känna till sin släkttavla. Det var med hjälp av
den man kunde visa att det fanns raka linjer. När vi läser förteckningen över dem som
återvände från fångenskapen i Babel förstår vi hur viktigt det var att kunna visa vem
man är, se Esra 2:59-63.
Matteus menar att Gud har handlat i historien. Det är inte så att det skett tidigare varit
betydelselöst. Tvärtom. Det är ett längre skeende som nu ska fullbordas. Det är viktigt
när Gud kommer till oss att det sker i historien, att det är ett faktum.
2. Talmystiken
I hebreiskan finns inga vokaler, utan bara konsonanter. Till exempel skull mitt namn
skrivas HKN. Det finns heller inga siffror, utan bokstäverna har siffervärde. Alef = 1,
Bet=2, Gimmel=3, Dalet=4, Het=5 och W = 6 och så vidare. Det betyder att DWD är
fjorton. Detta gör att tre gånger fjorton är detsamma som tre gånger David. Hela
10
Släkttavlan ser annorlunda ut i Lukasevangeliet för Lukas har ett annat syfte med den. Detta ska
kommenteras när vi kommer så långt.
17
Evangelium enligt Matteus
släkttavlan är en enda stor David. Jesus är Davids son så mycket att hela han är helt
nerbäddad i David. Det viktiga är således inte om släkttavlan är helt rätt eller utförlig,
utan att författaren vill säga något genom släkttavlan. Matteus vill säga att Jesus är
DWD.
3. Kvinnorna
Förutom själva släkttavlan så nämns fyra kvinnor vid namn och det är inte de fyra
stora kvinnor som brukar nämna svid namn i judiska sammanhang, det vill säga Sara,
Rebecka, Lea och Rakel, utan det är Tamar (äktenskapsbryterska, 1 Mos 38), Rahav,
(prostituerad, Jos 2:1-7) Rut (hedning, Rut 1:4) och Urias hustru, Batseba (lät sig
förföras av David, 2 Sam 11-12). Detta är anmärkningsvärt. Vad vill Matteus säga
med det?
För det första lägger vi märke till att kvinnorna har en sak gemensam; de var syndare
och hedningar. Då ska vi dels komma ihåg att Matteus själv, som skrivit detta, en
gång betraktades som en grov syndare och förrädare. Han berättar om det själv i 9:9
ff. Dels att den välsignelse som lovats Abraham skulle ”gå ut till alla folk”, det vill
säga även kvinnor och hedningar.
För det andra kan vi ana att Matteus tar med kvinnor, män och hedningar för att redan
nu visa hur Jesus bryter ner barriären mellan dem. Se Gal 3:28, 4:4
Dessa fyra kvinnor får sin motsatsbild i jungfrun Maria.
1:18-25 Jesu ursprung
Efter att Matteus förankrat Jesus i historien, fortsätter han nu där han började – med
själva ursprunget, genesis. Det som nu följer i avsnittet, v 18-25, kan betraktas som en
fotnot till det tidigare. Nu kommer en förklaring av särskilt v 1 och v 16. Dessa två
verser kan nämligen tolkas som motstridiga. I v 1 sägs att Messias är kommen av
Davids släkt, men i v 16 kopplas Jesus plötsligt loss från hela släkttavlan. Släkttavlan
leder fram till Josef, men så försvinner han ur bilden.11 Det sägs inte att Josef födde
Jesus som det skulle ha hetat. I stället talas enbart om Maria. När vi därför läser denna
fotnot så handlar den inte i förstone om hur det gick till när Jesus föddes, utan om
Maria.12 Och det som sker nu är uppseendeväckande.
v 18
Josef och Maria var trolovade, hebreiska kiddushin som betyder avskild, helig. Det
var en laglig förbindelse och krävde fullständig trohet, 5 Mos 22:23f. Faktum är att ett
äktenskapsbrott under den trolovningstiden betraktades som allvarligare än senare
under själva äktenskapet. Idag har judarna slagit ihop trolovning och vigsel till en akt
för att undvika alla risker.
11
12
Josefs släkt, se Luk 2:4, Josef är den laglige fadern
Detta är ännu tydligare i Lukasevangeliet.
18
Evangelium enligt Matteus
v 19
Josef hade förstått att Maria var med barn, men inte hur det hade gått till. Han hade
inte själv legat med henne. Då säger Skriften enligt lagen om sexuell renhet i 5 Mos
22:13-30 att om Maria hade legat med en annan fast hon var trolovad med Josef ska
hon föras ut ur staden och stenas, v 23. Och om hon blivit våldtagen och inte kunnat
värja sig ska hon straffas som en äktenskapsbryterska. I en tidig arameisk översättning
av denna text står det att mannen ska ge henne skiljebrev. 13 Eftersom Josef ville följa
Skriften borde han skjuta Maria ifrån sig. Då kommer en ängel till honom i drömmen
och förklarar hur det ligger till. Ängeln berättar om jungfrufödseln och Josef ställs nu
inför ett nytt val; ska han tro på Guds budbärare, ängeln? Här ser ni en första underbar
tillämpning av evangelium: Josef hade tänkt ut en lösning själv, men så talar Gud till
honom och han tror på Guds Ord. Därför är han rättfärdig i den allra bästa mening! Se
v 24f.
Lägg också märke till att Matteus kallar dem för man och hustru i v 19 och 24.
v 18-22
Gud själv talar till oss genom
a)
b)
c)
d)
e)
historien (1:2-16)
drömmar (1:20, 2:12, 13, 19 och 22)
änglar (1:20, 2:13, 19)
Skriften (se nedan not 14)
Sonen (1:23)
Framför allt talar Gud till oss genom sin Son, se Hebr 1:1f.
Här lägger vi märke till att hela Treenigheten är verksam. Det står i v 18 att Maria
blev havande genom den Helige Ande. Treenighetsläran finns i Bibeln!
v 21
Det namn som nämns är Jesus, se v 21 och 25. Här ser vi vad som kallas för en
semitism. Denna kan tala för att det en gång funnit en hebreisk text bakom den
grekiska. I den grekiska eller svenska översättningen framgår inte själva poängen. På
hebreiska heter han skall frälsa, joshia, JSA, samma bokstäver som Jeshua, JSA.
(aijin är en konsonant i hebreiskan)
Om det första motivet talar om vem Jesus är, så talar det andra motivet om vad han
ska göra. I v 21 förklarar en ängel detta för Josef genom att säga
Hon (Maria) skall föda en son, och honom skall du ge namnet Jesus,
ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.
Den allmänt vedertagna föreställningen var att Messias skulle frälsa folket från sina
förtryckare, den romerska ockupationsmakten. Men ängeln talar om att frälsningen
ska vara en frälsning från Synden. Se vidare kommentar till
13
Se kommentar till 5:31f
19
Evangelium enligt Matteus
v 23
Barnet är Emmanuel – Gud med oss! Citatet tar oss tillbaka till Jesaja 7:14. Där
reflekterar Matteus över Jesu ursprung och citerar:
Allt detta har skett för att det skulle gå i uppfyllelse, som blivit sagt av Herren,
genom profeten: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son,
Och honom skall man ge namnet Emanuel, - det betyder Gud med oss.14
Judarna fick inte ens uttala Guds namn – Adonaj – något som gjorde att romarna
kallade dem för ateister. Matteus svarar med detta inte genom att tala om att Gud
skickat en representant till oss, utan att Han själv har kommit till oss! Något vi ska ha
med oss idag. Vi talar ofta om hur vi ska finna vägen till Gud och frågar oss om vägen
inte kan gå genom Mohammed, Gandi eller någon annan guru.
Det handlar alltså om jungfrufödelsen. Det är därför som Josef har kopplats bort.
Vårt avsnitt som börjar med v 18, börjar med orden ”Med Jesus Kristi födelse gick det
så till …” Det är alltså detta som ska förklaras.
Inkarnationen (v 18b, 20c och 23)
Kan vi verkligen tro på detta? Jungfrufödseln finns i andra religioner med. De först
kristna predikade inte jungfrufödseln. Se också 1:18, 20, 23, 25, Luk 1:31 och 34. Har
Matteus inte missförstått Jes 7:14? Vi ska svara på en fråga i taget.
1. En svensk biskop har förnekat jungfrufödseln och menar att den strider mot
förnuftet. Den är inte heller viktig. Men då gör han, enligt kyrklig praxis fel;
man har inte lov att tolka Skriften på ett sådant sätt att man faktiskt upphäver
texten. Vi kan inte säga emot Bibeln bara för att den bättre ska passa vår tid.
2. En annan har sagt att det finns många andra liknande berättelser och därför är
denna inte mer trovärdig än de andra. Nej, några liknande berättelser finns
ingen annanstans. Visserligen berättas om hur guden Zeus låg med en jordisk
kvinna därför att han hade begär till henne och andra liknande berättelser. Men
var berättas om en allsmäktig Gud som blir människa, och det i judisk miljö!
3. En tredje hävdar att jungfrufödseln inte ingick i kerygmat, den ursprungliga
förkunnelsen. Nej, det gjorde de inte, men det betyder inte att den inte ägt rum.
Det finns vittnesbörd om födelsen i Mark 6:3, Luk 1:34, Gal 4:4 och Upp 12:1
ff. Vi finner sådana också hos de apostoliska fäderna, till exempel Ignatius
brev till Efesierna 18-19 och till Smyrna 1-2.
4. När Jesaja skrev ner sin profetia, cirka 700 f. Kr, använde han ordet det
hebreiska ha alma, som betyder ung kvinna eller jungfru. Det kan alltså
översättas på båda sätten.15 Men 200 f. Kr så översätts de gamla skrifterna till
14
Detta är det första av 11 så kallade reflexionscitat. De andra är 2:5, 15, 17, 23, 4:14ff, 8:17, 12:17ff,
13:35, 21:4, och 27:9. I dessa reflexionscitat visar Matteus på sådana tolkningar judarna normalt sett
inte förväntade sig.
15
Ordet används sju ggr i GT och alla gångerna syftar det direkt eller indirekt på en jungfru 1 Mos
24:16, 43, 2 Mos 2:8, Ps 68:26, Ordspr 30:19 och HV 1:3 och 6:8
20
Evangelium enligt Matteus
grekiska, LXX, som var den tidens allmänna språk. Då används det grekiska
ordet parthenos som betyder jungfru, alltså en kvinna som ännu inte haft
någon man. Översättarna har med andra ord, redan 200 f Kr, uppfattat texten
som att Jesaja profeterade om en jungfrufödelse. Det är detta som Matteus tar
fasta på. I v 20 heter det ”det liv som har tänts i henne (Maria) är av den
Helige Ande”.
Jesus är fortfarande av Davids släkt, men han är också av Gud. Vi kan uttrycka det
som Paulus gjorde i Rom 1:3f:
Han är av Davids ätt efter sin mänskliga natur, men som efter Anden –
den Helige Ande har bevisats vara Guds Son
21
Evangelium enligt Matteus
Kapitel 2 – Jesu barndom
2:1-12
2:13-18
2:19-23
Vi har sett hans stjärna gå upp
Ut ur Egypten kallade jag min son
Han skulle kallas nasaré
Matteus har redan i 1:1 talat om Jesus som Messias. I det avsnitt vi nu ska studera
domineras texten av två tankar. Dels stärker Matteus Jesu identitet och dels börjar han
antyda förhållandet mellan judarna och hedningarna. 16
2:1-12 Vi har sett hans stjärna gå upp
Jesus föddes sannolikt år 7 f Kr Skälet är att det visat sig att den munk, Dionysus, som
på 500-talet e Kr ändrade den romerska kalendern till den nuvarande kristna inte hade
tillgång till exakta uppgifter.17 Vi vet från säkra källor att kung Herodes som det här
berättas om dog 4 f.Kr. Jag har fastnat för år 7 f Kr dels därför att det finns intressanta
uppgifter om de himlafenomen Matteus nämner om, dels därför att det enligt Matteus
gick några år i Egypten innan Herodes dog.
v1
Herodes (den store) var av furstlig idumeisk släkt (Edomiterna), en släkt som
tvingats in i det judiska folket under mackabéerna på 200-talet f.Kr. Herodes var
därför halv-jude och utsågs av romarna till lydkung över Judeen år 40 f. Kr. och
regerade fram till sin död 4 e. Kr. En av hans första uppgifter var att erövra Jerusalem,
vilket skedde år 37 f.Kr. och i samband med det anställde han ett blodbad bland sina
saddukeiska motståndare. Hans regeringstid delas in i tre perioder.
I. 37-27 f. Kr som till stor del präglades av fortsatta stridigheter.
II. 27-13 f. Kr då han genomförde en rad byggnadsprojekt. Han påbörjade bland annat
den stora om - och utbyggnaden av Jerusalems tempel.18 Den pågick mellan 20 f. Kr
till 64 e. Kr och totalförstördes sex år senare av romarna. Han byggde också en
personlig reträtt plats i Juda öken, kallad Massada.
III. 13-4 f.Kr Jesus måste därför vara född senast 4 f.Kr.
När Herodes dog delades riket upp i tre olika områden, ett till vardera av sönerna.
Herodes Arkelaos, den äldste av de tre, blev kung över Judéen, Samarien och
Iduméen. Han omnämns i 2:22 och var lika grym som sin far, samtidigt som han
saknade dennes förmåga att regera. Den andre sonen, Herodes Antipas, var helbror till
den förste och fick regera över Galiléen och Peréen. Den tredje sonen är Fillippos och
han fick smårikena nordost om Genesarets sjö.
16
Tidigare har Matteus pekat på Jesu identitet genom släkttavlan och jungfrufödelsen.
Vår västerländska tideräkning antogs av kyrkan så sent som 526 e.Kr
18
Detta kallas ibland, felaktigt, det tredje templet. Det är det andra templet, Serubabels tempel från
tiden efter den babyloniska fångenskapen som byggs om och ut. Visserligen kraftigt, men det är ändock
fråga om samma tempelgrund.
17
22
Evangelium enligt Matteus
v 2-12
Vår text säger att några visa män, grekiska magos, från Österlandet kom för att hylla
den nyfödde kungen. Det hade nämligen sett hans stjärna.
a) Stjärnan
I 4 Mos 22-24 berättas om profeten Bileam. Det var han som profeterade om Israels
framtid och framgång, tvärtemot vad kungen i Moab hade önskat. I 4 Mos 24:17 finns
ett känt sådant profetiskt ord som har betydelse för oss:
Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder
fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.
Även senare profeter talar om ett ljus som ska gå upp när Messias föds, se till
exempel Jesaja 9:1-7, särskilt v 2 och 60:1-6, särskilt v 1.
På den här tiden trodde de flesta på astrologin. Stjärnorna och planeterna var de fasta
elementen i tillvaron och de studerades noga. Astrologin hade sitt centrum i
Babylonien och det var därifrån dessa stjärntydare, grekiska magoi, kom. Michael
Green som skrivit en av de kommentarer jag studerat berättar om en av de mest
sannolika teorier som finns om himlafenomenet. Forskare har räknat ut att år 7 f. Kr
stod Jupiter och Saturnus i samma bana. Det hände tre gånger detta år, nämligen 29
maj, 3 oktober och 4 december. Till saken hör att Jupiter betraktades som den
kungliga planeten och Saturnus var symbolen för Israel. Tolkningen lär med andra ord
ha varit given. När de visa männen nu ger sig av till Israel går de naturligtvis till
Jerusalem och kung Herodes. Det är han som får frågan om den nyfödde, eftersom de
har sett hans stjärna stiga upp på himmelen. De kunde inte veta att det inte var fråga
om en världslig kung.
Ignatius av Antiokia, 110 e.Kr. skriver:
En stjärna lyste fram på himlen framför alla de andra stjärnorna, dess ljus var
obeskrivligt och dess nytändning bragte förvåning. De övriga stjärnorna jämte
sol och måne stod i kör omkring stjärnan, men denna överglänste dem alla med
sitt ljus, och rådvillhet uppstod, varifrån denna nya stjärna, så olik de andra
hade kommit.
Här får vi också möta Herodes sjuka. Det är omvittnat att han led av sjuklig
misstänksamhet och förföljelsemani. När han intog Jerusalem år 30 f. Kr lär han ha
avrättat mer hälften av dem som satt i Stora Rådet och låtit mörda mer än 300
officerare. Senare avrättade han sin egen hustru Mariamne och dennas mor Alexandra
och tre av sina söner. Det här är också förklaringen till barnamorden i Betlehem som
vi läser om i v 16-18.
23
Evangelium enligt Matteus
b) Betlehem
Men Betlehem nämns också vid andra tillfällen. Första gången vi hör talas om
Betlehem är i 1 Mos 35:16-20 där det berättas om Rakel. Rakel dog när hon födde
Benjamin. Betlehem är också känd som kung Davids hemstad. Det var dit profeten
Samuel kom för att utse och smörja en kung över Israel, 1 Sam 16:4. Därför knöts
Davids släkt till Betlehem. Se även 2 Sam 7:12 och Mik 5:2:
Du Betlehem i Juda land, inte är du minst bland Juda furstar, ty från dig skall
utgå en furste, som skall vara en herde för mitt folk Israel
Detta är det andra reflexionscitatet och det är sammansatt av Mik 5:2, 2 Sam 5:2 och
1 Krön 11:2. Det handlar om den plats där skulle Messias födas, se även Joh 7:42.
Justinus Martyren (100-165 e. Kr) talar om den plats där Jesus föddes och Origenes
(185-253) skrev omkring år 248 att den platsen var känd. Det sägs att kejsar
Hadrianus omkring år 130 e.Kr planterat en Adonislund på födelseplatsen för att
”förinta den kristna tron”. När den kristna tron sedan blev påbjuden av kejsar
Konstantin byggde denne en kyrka på den platsen, den s.k. Födelsekyrkan, som
invigdes 339 e.Kr.
c) Gåvorna
De gåvor av guld, rökelse och myrra som bars fram till den nyfödde kungen stärker
barnets identitet. Det är framför allt två texter som talar om dessa gåvor och det är
Jesaja 60:1-6 och Ps 72:10 f, 15.
Vi har tidigare talat om övergången från fas ett till fas två, det vill säga den tid då
evangeliet ska bäras ut ”till alla folk”. Redan här i inledningen kan vi se en spänning
mellan judarna, det vill säga Herodes och hans anhängare, och hedningarna som här
representeras av de visa männen eller stjärntydarna från Babel. När Jesus hyllas av
stjärntydarna hyllas han av representanter för hedningarna. Hela mänskligheten hyllar
honom. Matteus avslutar sin berättelse på samma sätt. Det är den romerske officeren
och hans män som vid Jesu kors säger: ”Den mannen måste ha varit Guds Son …”
Här blottläggs den smärta som Matteus levde med i hela sitt liv och som aposteln
Johannes uttrycker med orden: ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot
honom.”
Med detta konstaterande som kommer att bli synligt lite då och då i vårt evangelium
ska vi gå vidare.
24
Evangelium enligt Matteus
2:13-18 Ut ur Egypten kallade jag min son
Berättelsen om flykten till och kallelsen ut ur Egypten är svår att tolka. Många
kommentatorer är snara att påminna om att dessa berättelser vare sig finns hos
Markus, Lukas eller Johannes. Dessutom är det så att de två reflexionscitaten inte alls
syftar på Messias, utan på Israels folk.
v 13-15
Matteus ger oss här ett tredje reflexionscitat:
Ut ur Egypten kallade jag min son.
Hos 11:1
Hos Hosea syftar denna vers på israeliternas uttåg ur Egypten under Moses på 1200talet f. Kr. Då kallade Herren Israels barn för ”min son”, ett uttryck, synonymt med
uttrycket ”Guds son”, som sedan kom att användas om Israels kung, till exempel i Ps
2:7 och om en from människa i allmänhet, till exempel i Vish 2:18. Också vi kristna
kallas för Guds barn eller Guds söner. Det är detta som vår ärkebiskop påpekat när
Jesu gudomlighet satts ifråga. Men hos Matteus, och ännu tydligare i Luk 1:35 ff, har
uttrycket Guds Son snävats in på så sätt att det kommit att bli en kristologisk titel. Vi
ska återkomma till uttrycket när vi kommenterar 3:17, 11:27 och 28:19. Men frågan vi
måste ställa oss här hur kan Matteus välja att citera Hosea 11:1, som handlar om
Israel, och använda det som om vore det en profetia om Jesus?
Vi har tidigare talat om (sid 9) texten, tolkningen och tillämpningen och sagt att
rabbinerna hade sina tolkningsnycklar. I de rabbinska sammanhangen använder man
sig av fyra olika metoder för att tolka Skriften. Den första är den rent bokstavliga,
kallad p´shat. Det är den som aldrig får upphävas. Den andra metoden lyfter fram
Skriftens dolda mening, remetz. Den tredje kallas för en midrash och är mer att likna
vid en predikan och där bilder och tillämpningarna är själva avsikten. Det finns även
en fjärde metod, sod, som mer går in på det mysteriösa.
Det finns därför de som menar att Matteus, som var jude, antecknade i judisk miljö
och för judar här snarast författat en midrash. Meningen är då att han vill visa hur
Jesus identifierar sig med sitt folk. Du kan jämföra detta med släkttavlan där Jesus
bäddas ner i DWD. Men då kvarstår frågan varför Matteus citerar från Hosea 11:1.
Det är säkert riktigt att Matteus vill att vi ska förstå hur Jesus hör ihop med Israel,
men jag tror, med JNTC, att Matteus använder sig av remetz, det vill säga att den
dolda meningen bakom Hosea 11:1 är att orden faktiskt syftar på den Messias som i
sig personifierar Israels folk. Jämför detta sätt att förstå en text med Jesajas 49:3 och
6. I v 3 är tjänaren Israel, men i v 6 är samme tjänare Messias.
Berättelserna om flykten till och från Egypten kan mycket väl vara historiskt riktiga
och citatet från Hosea 11:1 en remetz 19. Det står ändå klart att Jesus identifieras med
Israels folk och att de profetiska händelserna nu fullbordas i och genom Guds son,
Honom.
19
Egypten var en tillflyktsort för många judar. Vid den här tiden tror man att ungefär en miljon judar
bodde i Alexandria.
25
Evangelium enligt Matteus
Avsikten med detta avsnitt hos Matteus är att visa dels hur Israel personifieras i
Messias, dels hur Messias identifierar sig med Israel, sitt folk. Farao vill döda Moses
när denne föddes och åstadkom ett blodbad på alla nyfödda gossebarn. På samma sätt
gjorde Herodes. I stället kom Moses att rädda sitt folk ut ur Egypten och det var då
folket föddes. På samma sätt kom Jesus att rädda ”alla folk” från synden, döden och
djävulen och så uppstår ett nytt folk på jorden.
v 16-18
Herodes lät döda alla pojkar i Betlehem som var under två år, något som inte anses
vara en stor sak för honom. Då väljer Matteus att ge oss ett fjärde citat att reflektera
över:
Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och
hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till.
Vi måste behandla detta citat på samma sätt som det tredje. Ordet i Jeremia 31:15 är
inte ett profetiskt ord om Messias. Jeremia talar om Rakel som begråter sina barn när
de förs bort i fångenskap till Assur, efter Nordrikets fall 722 f. Kr. Rakel levde och
dog i Rama, men begravdes i Betlehem. Alla visste att hennes grav fanns där.
Det är en mörk bild Matteus ger oss, eftersom han inte ger oss den trösterika
fortsättningen. Matteus citerar bara den första delen om hur barnen i Betlehem
mördades och skingrades. Kanske för att ”svartmåla” det mottagande Messias fick,
kanske för att förklara varför Jesus flydde från Betlehem till Egypten. Men vi läser
fortsättningen. När Rakel begrät sina barn talade Herren till henne och sa:
Hör upp med din högljudda gråt, och låt dina ögon inte mer fälla tårar, ty ditt
verk skall få sin lön, säger Herren och de ska vända tillbaka från sina fienders
land. Ja, det finns ett hopp för din framtid, säger Herren. Dina barn skall vända
tillbaka till sitt land.
Barne blev inte martyrer förgäves. Det finns en dold mening också i detta. 20
2:19-23 Han skulle kallas nasaré
Kapitlet avslutas med det femte reflexionscitatet genom vilket Matteus vill visa varför
Jesus växte upp just i Nasaret, något som var svårt för judarna att begripa. Matteus
skriver att profeterna sagt att Messias skulle kallas nasaré. Men det finns inget citat
och det finns inga versar i Skriften där det skulle stå så.21 Hur ska vi förstå det?
Det hör till saken at på Jesajas tid var detta hedningarnas område. På hebreiska heter
det gelil haggoijim. Gelil har sedan blivit Galiléen. Fram till ungefär 100 f Kr bodde
här bara hedningar, men en Alexander Janneus (103-76 f.Kr.) genomförde under sin
tid en tvångsjudaisering där. Vid tiden för Jesu framträdande räknar man med att
20
Händelsen med barnen i Betlehem har bevarats därför att Jesus var inblandad. Kyrkan har sedan 400talet firat dessa barn (och alla andra barn i utsatta situationer) den 28 december.
21
Detta är en sanning med modifikation, eftersom det heter om profeten Jona (ca 750 f. Kr), i 2 Kon
14:25, att han kom från Gat-Hahefer som ligger i hedningarnas Galiléen.
26
Evangelium enligt Matteus
halva befolkningen var hednisk och halva judisk. Galiléen var som bekant ett illa
beryktat område bland judarna längre söderut. Enligt historikern Josephus fanns här
204 byar, var och en med mer än 15 000 invånare.22 Alla var illa ansedda. I Joh 1:46
säger Natanael när han hänvisas till Nasaret: ”Kan något gott komma från Nasaret?”
Men var det inte just där, i detta mörker, som et ljus skulle gå upp?
När vi läser vad profeterna säger om Messias förstår vi att han skulle komma att
förkastas av sina egna, se till exempel Ps 22 och Jesaja 53. Messias skulle behandlas
på samma sätt som man behandlar en nasaré. Kanske är det detta Matteus syftar på.
Nasaret var en håla och omtalas ingenstans i Skriften. Men det finns en förklaring till,
nämligen att Matteus syftar på Jesaja 11:1 där det står:
Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning (he
netsär) från dess rötter skall bära frukt.
På bibelns tid skrevs aldrig några vokaler, utan endast konsonanter. Ordstammen
NTSR kunde därför tolkas på olika sätt. Det kunde förstås som telning, men det kunde
också förstås som nasaré.
Se också Mark 14:67 och Apg 3:6 som visar hur ”det som ingenting var” förvandlas
till en telning som bär rik frukt.
22
Green, M sid 85
27
Evangelium enligt Matteus
Kapitel 3 - Johannes döparen
När vi kommer till kapitel tre och fyra får vi läsa om Johannes döparen och början av
Jesu offentliga tjänst. Vi kan dela in dessa kapitel på följande sätt
3:1-12
3:13-17
4:1-11
4:12-25
Johannes döparen
Jesu dop
Jesus frestas
Jesus börjar sin gärning
Vi skulle kunna göra denna indelning på andra sätt. Till exempel kan vi slå ihop Jesu
dop och Jesus frestas till ett stycke under rubriken Jesus vigs till tjänst. Då får hans
dop vara inledningen och frestelseberättelsen blir ett sorts slutprov. Av denna enkla
övning förstår vi hur lätt det är att läsa texterna i olika ljus. Detta är något som varje
läsare av bibeln behöver vara medveten om, eftersom det stämmer oss till ödmjukhet
inför Ordet.
3:1-12 Johannes döparen
a) Vem är Johannes döparen?
v 1-7a
v 1 börjar med orden ”Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram …”. När vi går
från kapitel två till kapitel tre förflyttas vi nästan 30 år fram i tiden. Matteus berättar
ingenting om Jesu barndom eller uppväxt, utan vill berätta om hans tjänst. Den väckte
ett enormt intresse. Det finns flera skäl till det. Den bästa förklaringen är säkert
kombinationen av det historiskt - politiskt spända läget och de starka religiösa
förväntningarna. Israel var ett ockuperat land som väntade på en befriare. Men det
som var som om himlen var tyst – fram till Johannes döparens dagar.
Enligt Lukas, 3:1, verkade han från år 27 e. Kr. Vi vet inte mycket om hans bakgrund,
förutom att han är född av Elisabet, en släkting till jungfru Maria, enligt Lukas, 1:36 f.
Det är hans budskap som står i centrum. Han är en radikal botpredikant och jämförs
med profeten Elia. Döparen bodde i klippöknen öster om Jerusalem som stupar ner
mot Jordandalen. Vi ska återkomma till hans budskap, men först reda ut vem han är.
v3
Matteus menar att avsnittet i Jesaja 40:1 ff, det som kallas för Trösteboken, nu är
tillämpligt. I avsnittet tröstar Herren sitt folk. Det är inte det som lyfts fram här, men
att Johannes Döparen är den där Rösten som ropar i öknen. När Jesaja skrev dessa ord
kände han inte till Johannes Döparen, så den judiska traditionen associerade till
profeten Elias återkomst.
Elia hade enligt berättelsen i 2 Kon 2:11 aldrig dött, utan färdats till himlen i en
brinnande vagn. Enligt den judiska traditionen skulle Elia en dag komma tillbaka för
28
Evangelium enligt Matteus
att bereda vägen för den kommande Messias, Mal 4:5. Men nu har det gått nästan 400
år sedan profeten Malaki talade om detta. Det har varit 400 år av profetisk tystnad. 23
I Matt 11:7-19 ger Jesus själv sin syn på Johannes döparen. Jesus ställer en retorisk
fråga. Han frågar folket: Vad gick ni ut i öknen för att se? Var det för att se ett strå
som vajar för vinden eller en man i fina kläder? Herodes hade byggt ett vinterpalats
inte långt från den plats där Johannes döparen verkade. Det var ett ståtligt palats och
många hade gett sig ut dit för att se kungen och dennes son Herodes Antipas. På de
mynt som de låtit göra hade de avbildat ett strå som vajade för vinden. Jesus kunde
förstå att folk gett sig ut dit för at se palatset, men varför gick ni ut för att lyssna till
Johannes döparen? Gick ni ut därför att ni tror att han är en profet? Ja, säger Jesus,
och han är mer än en profet! Han är budbäraren som omnämnts hos profeten Malaki.
Jesus går till och med så långt att han påstår att det inte finns någon större än
Johannes döparen. Han är en portalfigur. Hans roll är enastående. Han gestaltar
övergången från det gamla till det nya. Han banar vägen för Messias.
v4
Enligt 2 Kon 1:8 hade Elia kläder av kamelhår och enligt Sak 13:4 är det typiska
profetkläder. Profeterna levde oerhört asketiskt, eftersom de var helt inriktade på det
budskap de skulle förmedla. Inte ens maten de åt fick stå i vägen.
Det är lätt att tänka sig in i de rykten som nu börjar komma från Jordan, där Johannes
döparen predikar omvändelse och döper människor.
v 5-7a
Det var en dryg dagsled från Jerusalem till Johannes Döparen och människor kom i 10
000-tals, kanske i 100 000-tals. Det var en mäktig och för de styrande en orolig
rörelse. Bland dem som kom hörde fariséerna och sadducéerna. Fariséerna stod högt i
kurs hos folket och sadducéerna i sina egna ögon, men de får ett bistert mottagande av
Johannes döparen. Det beror på hans radikala förkunnelse, som närmast liknar ett
paradigmskifte.
b) Johannes döparens förkunnelse
v 2, 7b-12
När det heter, i v 2, att människor ska omvända sig går det tillbaka på det hebreiska
ordet shuv, som helt enkelt betyder att från att ha gått i en riktning ska man nu vända
sig om och gå i motsatt. Nu är Matteus, skrivet eller översatt till den tidens
världsspråk, det vill säga på grekiska. På grekiska heter omvändelse metanoia och på
svenska handlar det om att ändra sitt sätt att tänka.24 Johannes döparen menar att det
23
Profet är ett grekiskt som betyder förkunnar, talare eller talman. Det hebreiska ordet är nabi med
samma betydelse. Långt tillbaka kallades profeterna även för siare, eftersom de ofta tog emot Herrens
ord genom drömmar och syner, och inte sällan talade om framtiden. Men i grund är ordet mer
innehållsrikt än så. Det handlar om att vara ”mun” åt någon annan och just så beskrivs Johannes
döparen.
24
I 1917 översattes metanoia med bättring. Så står det fortfarande i en del psalmer, men dagens
människor har svårt att förstå det ordet. Det handlar ju inte om att bli bättre. I Bibel 2000, FB och
Giertz står det omvänd er.
29
Evangelium enligt Matteus
är dags att tänka om. Något nytt är på väg som kan komma att förändra ditt liv. Det
nya paradigm som är på väg är ingenting mindre än himmelriket. Det är i det
perspektivet vi kan förstå att och varför Johannes döparen underkänner allt som inte
är av Gud.
När Matteus talar om himmelriket, vilket han gör 32 gånger i sitt evangelium, avslöjas
hans judiska bakgrund. Åtminstone tar han här hänsyn till de judar han skriver till. De
fick nämligen inte ta Guds namn i sin mun och därför talar Matteus inte om Guds
rike, utan om himmelriket.
v 7b-10
När döparen i v 7b-10 vänder sig till fariséerna och de sadducéerna kallar han dem
ormyngel. De betecknas alltså som djävulens barn se 1 Mos 3:15, Upp 12:9 och 20:2.
Nu är det avgörande för oss att förstå detta rätt. Dessa andliga ledare var oerhört
ambitiösa när det gällde att tillämpa allt det Gud tala om i Skrifterna. Men vi anar här
av döparens förkunnelse att frälsningen inte är något som vi själva kan åstadkomma
eller förtjäna. Detta är, åtminstone delvis, något helt nytt. Det nya paradigmet kastar
nytt ljus över vår världsbild. Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att leva som Gud
vill, men vår prestation är inte grunden för frälsningen.
Tvärtom, förkunnar Johannes, kommer våra liv, med dess prestationer till ett slut. Och
redan är yxan satt till roten! Det är lätt att förstå att folket inte bara häpnade över hans
förkunnelse, utan också bävade inför den. Johannes döparen visar dock på en väg ut
ur detta dilemma och det gör han dels genom det dop han förrättar, som är ett dop till
syndernas förlåtelse, och dels genom att hänvisa oss till den kommande Jesus.
v11-12
Jag döper er i vatten till omvändelse, … Han ska döpa er i den Helige Ande och eld.
När Messias kom skulle han vara som bonden som går ut på sin tröskplats, en
sommardag då hela skörden är genomtröskad av oxarna och ligger där som
drivor av boss och söndersmulad halm. När havsvinden börjar blåsa, kastar
bonden sin säd mot himlen. Vinden tar agnar och boss, men kornen faller ner i
en hög, som kastas på nytt och blir allt renare, till s den slutligen är färdig att
läggas i sädesbingen. Men bosset bränner man upp. Och här förvandlas idyllen
bland backarna i Juda, där den gyllene säden kastas i glittrande moln mot en
blå sommarhimmel, till en domsscen, upplyst av flammorna från den eld som
aldrig slocknar. 25
25
Giertz, sid 31
30
Evangelium enligt Matteus
Fem olika slag av dop
Det finns olika slag av dop, Hebréerbrevet 6:2 och det hör till grundläggningen att
känna till åtminstone fem av dem.26 Vart och ett av dessa dop har sina kännetecken.
De fem ”dopen” är:
1) Först talar vi om dop och rituella tvagningar i allmänhet, så som det till
exempel talas om det i särskilt 3 Mosebok, se till exempel kap 15. När Jesus
förvandlar vatten till vin tar han sex lerkrukor i anspråk. Dessa rymde var för
sig 100 liter och var avsedda för reningsceremonier, enligt Joh 2:6. Esséerna
som vid sidan av fariséerna och sadukéerna, dominerade den religiösa bilden i
Israel, och som höll till vid Qumran använde sig av dagliga dop. Några
forskare menar att Johannes döparen varit medlem där.
2) Proselytdopet som användes när hedningarna skulle tas upp i den judiska
gemenskapen. Av Matt 23:15 förstår vi att det fanns också på Jesu egen tid.
Det gick i regel stilla till. Hela familjen fick, på eget initiativ, gå ner i en
bassäng och där helt sänka sig i vattnet och så skölja av sig all sin hedendom.
När de sedan kom upp ur bassängen kallades till exempel för nya skapelser, ett
uttryck som Paulus sedan använder sig av, till exempel i 2 Kor 5:17, Ef 4:24
och Gal 6:15. Männen omskars dessutom.27
3) Det tredje dopet är Johannes döparens dop och här händer något helt nytt.
För det första riktar han sig till judar! Han antyder alltså att också de behöver
frälsningen. Det räcker inte med att de är upptagna i förbundet i yttre mening
för att de ska bli frälsta. För det andra kunde de inte utföra detta själva. De var
tvungna att ta emot dopet som en gåva. För det tredje säger döparen att dopet
handlar om att komma undan vredesdomen. Här var det inte fråga om att stilla
tvätta av sig skulden, utan det skedde genom att finna sig i Guds dom och låta
den gå över mitt liv, som vattnet går över mitt liv. (Kanske tänkte också
döparen på den flod som profeten Hesekiel talar om i Hes 47). Det finns även
ett fjärde element som är nytt och det är talet om Anden. Johannes döparen
menar att ytterst sett är det bara Anden som kan förverkliga himmelrikets
födelse inom en människa och därmed går vi över till
4) det fjärde dopet, som är Jesu eget dop. Det kännetecknas av Anden, samme
Ande som vilade över skapelsen i begynnelsen, som uppenbarade Guds vilja
för profeterna, Hes 2:2, och som beklädde kungar och domare med kraft ifrån
höjden, 1 Sam 10:1. Det är en invigning till den tjänst han ska utföra. Det är
också en vigning till det (lidandes-)dop han ska gå igenom och som Matteus
talar om i 20:22 f. Se även Mark 10:35-40.
5) Det femte är vårt eget dop, det kristna, dopet, som förvisso har inslag av allt
ovan, men framför allt är ett införlivande i Kristus, enligt Rom 6.
26
27
FB har här ”reningar” i stället för ”dop”
Om detta kan du läsa i Jeremias, Jeremias. Barndopet under de första fyra århundradena
31
Evangelium enligt Matteus
3:13-17 Jesu dop
v 14-15
När vi läser om hur Jesus döps kan vi på en gång urskilja åtminstone fem olika motiv;
nämligen 1) bättring och tro, 2) syndernas förlåtelse, 3) uppfyllelsen av all
rättfärdighet, 4) barnaskapet och 5) Andens gåva. Men det väcker också ett antal
frågor. Den första frågan kan vara om Jesus verkligen behövde döpas över huvud.
Svaret är naturligtvis inte eftersom Jesus redan är Guds Son och inte behöver
syndernas förlåtelse, vilket också Johannes inser. Jesus säger till Johannes: ”Låt det
ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.” Här används ordet rättfärdighet på det
sätt som det uppfattades på den tiden. Ordet, på grekiska diakaios, är ett tungt
teologiskt begrepp.
Rättfärdighet
De flesta av oss uppfattar ordet som rätt och rättvis, men tänker inte på sammanhanget
eller den mall som används. Rättfärdighet är ett nyckelbegrepp i den judiska tron och
det har sitt ursprung i förbundstanken. Gud ingår ett förbund med Abraham som sedan
förnyas med hjälp av Moses och David och som en dag ska fullbordas.
Det är så att
1) den starkare parten tar initiativ
2) den starkare sätter villkoren
3) det bekräftas med hjälp av ett avtal
4) det beseglas ofta med en måltid
Detta är vad Gud gör med Abraham och hans säd. Gud väljer i sin kärlek att ingå ett
förbund med Abraham och lovar att alltid vara med honom. Folket å sin sida lovar att
hålla sig till Gud och att göra Hans vilja. Moses går upp på Sinai berg där förbundet
förnyas och Moses tar emot avtalet i form av de tio orden. Förbundet beseglas sedan
med en måltid eller med blod. Du kan läsa om det i 2 Mos 19-31.
När Gud och folket håller sig till förbundet, hebreiska berit, råder balans. Det är detta
som är rättfärdighet. Det hebreiska ordet för rättfärdighet är sedaka och är med andra
ord en beskrivning av ett tillstånd, då allt är som det ska vara. Det är med andra ord
två parter som var för sig och tillsammans åstadkommer rättfärdighet. Men historien
visar att det är olika kvalité i den rättfärdighet som är Guds och den som är
människornas.
Guds rättfärdighet
Nu hör till saken att om en av parterna bryter förbundet så är förbundet, normalt sett,
inte längre förpliktande. Det upplöses. Den märkvärdiga är att den bibliska historien
visar att människorna gång efter annan sviker förbundet och trots detta står Gud fast
vid förbundet som om ingenting hänt. När Gamla Testamentet ska förklara detta Guds
handlande används det hebreiska chäsäd, som vi översätter med ordet nåd. Vi kan
därför tala om två slag av rättfärdighet, Guds och vår.
32
Evangelium enligt Matteus
Människors rättfärdighet
För de skriftlärda var det av största vikt att människan håller sig till förbundet, att vi
så att säga håller fast vid det genom vår rättfärdighet. Det var det Josef ville göra. Det
står i 1:19 att han var rättfärdig. Giertz har gett oss den rätta förståelsen när han här
översätter dikaios med rättskaffens. Med det ordet har han markerat att det här handlar
om den rättfärdighet som vi kan/ska åstadkomma. Den skillnaden gjorde emellertid
inte de skriftlärda. Paulus såg skillnaden först efter sin omvändelse och beskriver
denna skillnad i Rom 10:1ff
De känner inte rättfärdigheten från Gud. De försöker upprätta sin egen
rättfärdighet.
Rom 10:3
Martin Luther brottades med Gud. Han levde i ständig ångest och gjorde allt som stod
i hans makt för att blidka Gud. Men hur mycket rättfärdighet han än presterade kände
han aldrig att det räckte till. Han var förtvivlad. Vid den här tiden föreläste professorn
Martin Luther vid universitetet i Wittenberg. Han föreläste samtidigt ur Romarbrevet
och Psaltaren. I Rom 1:17 läste han
Den rättfärdighet som kommer från Gud uppenbaras nämligen i evangelium,
av tro till tro. Det är som det står skrivet: Den rättfärdig skall leva av tro.
Luther berättar att detta var en vers som han aldrig kunde förstå. Det hör till saken att
han läste Versio Vulgata, den latinska översättningen och på latin heter Guds
rättfärdighet, iustitia Dei. Även om du inte kan latin hör du att ordet har att göra med
juridik, det vill säga lag, rätt, överträdelse och straff. Och det var just så Luther
associerade och därför kom han helt fel. Många tänker fortfarande i dessa banor. Men
så läste han samtidigt Psaltaren och i Ps 5:9 står att läsa
Herre, led mig genom din rättfärdighet … Gör din väg jämn för mig
Plötsligt såg Luther att det här inte handlar om juridisk rättfärdighet. Det hebreiska
ordet för rättfärdighet är sedaka. Det är ingen juridisk term utan hör ihop med
förbundet som vi sett. Guds rättfärdighet handlar om Hans relation till oss. Och Han
är trofast, barmhärtig och nådefull mot oss fastän vi inte lyckas leva upp till normerna.
Ordet rättfärdighet får en helt annan innebörd, ett nytt innehåll. Ordet rättfärdighet
betyder att Gud älskar oss som inte är värda Hans kärlek!
Luther skriver:
Då kände jag mig helt och hållet född på nytt, och genom öppna portar trädde
jag in i paradiset självt. Då visade hela Skriften för mig ett helt annat ansikte.
Det finns därför två olika slag av rättfärdighet. Dels den som vi människor presterar,
dels den som är Guds egen. Vår egen-rättfärdighet är O.K. ur vårt perspektiv, men
otillräcklig i jämförelse med Guds krav.
Om vi nu går tillbaka till Jesu dop, så menar Jesus med orden ”… vi bör uppfylla …”
att döparen har krävt av alla andra att de ska döpas och därför bör också Jesus gå in
33
Evangelium enligt Matteus
under dessa villkor. Jesus går härmed här över till vår sida. Denna förståelse bekräftas
av att Jesus menar att Johannes döparen också är delaktig i detta dop. Jesus säger: ”…
vi bör uppfylla …”
v 16-17
Jesus är Guds Son och har Anden redan innan dopet, men detta synliggörs i hans dop
för att vi ska se och förstå vem han är. Det sker i samband med att den offentliga
tjänsten tar sin början. När Jesus stiger upp ur vattnet öppnar sig himlen och Anden
kommer över Honom. Därefter hörs en röst som talar. Vad var meningen med Rösten
från himlen? Rabbinerna lärde vid den här tiden att Guds röst inte längre hördes annat
än som ett eko, hebreiska bath qol. Men Matteus gör gällande att Gud själv talar.
Jämför rösten i Joh 12:28 och i Apg 9:4.
Vi har redan tidigare talat om hur Matteus vill visa att Jesus är Davids son, det vill
säga Messias. Se kommentaren till 1:1. Nu möter vi uttrycket Guds Son. Jesus är på
en gång sann människa och sann Gud. Johannes döparen och Jesus själv bekräftar att
Jesus är sann människa och ska därför döpas och Rösten från himlen bekräftar att han
är Guds Son.
FB
Denne är min Son, den Älskade.
I honom har jag min glädje.
Giertz
Detta är min Son, den älskade.
På honom vilar mitt välbehag.
Bibel 2000
Detta är min älskade son,
han är min utvalde.
Citatet vid det här tillfället är en sammanslagning av
Du är min son (Ps 2:7)
Han är min utvalde (Jes 42:1)
Bakom dessa ord ligger två gammaltestamentliga texter. Den första texten är från Ps
2:7 och är den första av Messiaspsalmerna i Skrifterna. Den handlar om Kungens
plats i det gamla Israel, men det är också en profetisk text som handlar om Messias,
vår Kung. Genom att slå samman dessa två ord kommer Guds Son att vara både kung
och tjänare, människa och Gud på en och samma gång.
Guds Son
Är det uttryck som ligger närmast Jesu självvittnesbörd. Hela hans undervisning pekar
mot honom själv. Särskilt tydligt blir det i Bergspredikan, där han säger: ”Ni har hört
att det är sagt till fäderna … men jag säger er.” Vem säger han själv att han är? Han är
helt enkelt Sonen, se 4:3, 6, 8:29, 14:33, 16:16, 26:63, 27:40, 43, och v 54, se särskilt
11:25 ff och Simon Petrus svar i 16:16. Vi har tidigare konstaterat att uttrycket Guds
son/barn kunde ha en vid betydelse, men här Matteus reserverat det till en kristologisk
34
Evangelium enligt Matteus
titel.28 Ingen människa är son i samma bemärkelse som Jesus. Jesus är preexistent,
född av en jungfru och syndfri. Det är bara mot den bakgrunden som han kan döma
synden strängare än någon annan. Han kan inte sona synden på korset om han själv är
besmittad med synd. Hela frälsningsverket hänger på Kristi gudom. Martin Luther
säger i sin utläggning av Gal 3:13:
Att besegra världens synd, att besegra död, förbannelse och Guds vrede i sig
själv, det tillkommer ingen skapad varelse, utan det är den gudomliga maktens
verk. Alltså är det nödvändigt, att han som i sig själv besegrat dessa makter,
verkligen till sitt väsen är Gud … De som förneka Kristi gudom förlora alltså
hela kristendomen och bli alldeles som hedningar och turkar.
Nu öppnar sig väldiga perspektiv. Här är Anden över Jesus på samma sätt som Anden
en gång svävade över vattnet i skapelsens begynnelse. Här kommer Anden, som en
duva, till Jesus på samma sätt som duvan en gång till Noa när han spanade efter det
nya livet från sin ark. Här börjar den nya skapelsen.
Herrens lidande Tjänare
Den andra texten är från Jes 42:1 som handlar om Herrens lidande tjänare. Rösten
från himlen belyser alltså två, till synes, motsatta sidor hos Jesus. Han är å ena sidan
kungen och å andra sidan tjänaren. På det sättet går det inte att förstå Jesus som en
jordisk kung. Jesus är annorlunda. Texten i Jes 42:1-4 är en av de fyra tjänarsångarna
som finns hos profeten Jesaja. De andra är 49:1-6, 50:4-9 och 52:13-53:12.
Vi tänker också på hur olika personer i de heliga skrifterna blivit beklädda med Anden
och utrustade för sina olika kallelser. Men mest av allt tänker vi på de profetior som
finns i till exempel Jes 11:1 ff eller 61:1 ff. Nu är det Guds egen lidande Tjänare som
ska träda fram i Andens kraft. Han får kraft att förlåta och makt att ge sitt liv.
I den grekiska texten står det eudokia som betyder nåd, välbehag, eller glädje. I grund
är det en fråga om nyanser. Enligt kommentaren till Bibel 2000 kan begreppen
”utvälja”, ”föredra” och ”älska” flyta samman.
Ökentexten kulminerar i ordet ”Denne är min älskade Son”. I detta finns en
anspelning till 1 Mos 22. Är det möjligt att de som hörde Rösten uppfattade
denna anspelning? En tid därefter satte Gud Abraham på prov, 1 Mos 22:1 f.
Två gånger tidigare i Israels historia har Gud fört sin älskade son genom öknen, 2 Mos 4:22
och Hosea 11:1. Första gången gick folket genom Röda havet, de prövades i öknen och fick
sedan gå in det utlovade landet. Enligt Bibel 2000 skedde detta under Ramses II Merneptah
omkring år 1200 f. Kr. Andra gången var när de fick lämna Babylon (587-538 f Kr) för att
återvända till landet. När Matteus strax ska berätta om Jesu tjänst så får också Jesus gå genom
dopet, prövas i öknen för att därefter inta löfteslandet.
28
Evangelisten Johannes har gjort det ännu tydligare i Joh 1:14, 18, 34, 3:16, 35f, 5:25, 10:36 och 11:4.
Det är utmärkande för hela den apostoliska kristenheten att tillbe Jesus som Gud. Se till exempel Joh
20:28, Apg 7:59, Rom 9:5, 1 Kor 1:2 eller Fil 2:9 ff.
35
Evangelium enligt Matteus
Kapitel 4 – Jesus börjar sin offentliga gärning
Berättelsen, som är upplagd som ett skriftlärt samtal, inleds med en final konstruktion
(Sedan ... för att) som talar om för oss att avsikten med att Anden leder Jesus ut i
öknen är att frestas av djävulen. Detta är något som Gud tillåter. Det kan verka
obegripligt för dem som inte förstår att detta är ett sätt för Jesus att visa att han
verkligen är Guds Son. Hela berättelsen går ut på att visa att Jesus är Guds Son. I
frestelserna får han tillfälle att vinna seger över djävulen. Guds Son kom till oss för att
vinna seger över djävulen, se Apg 10:37 f och lägg märke till hur samtliga sju
sändebrev slutar i Joh Upp 2-3 (2:7, 11, 17, 26, 3:5, 12 och 21).
Adam hade misslyckats med att stå emot djävulen, men Jesus lyckades. Israel som
folk prövades enligt 5 Mos 13:2-4. Inte heller de lyckades vinna seger, men Jesus har
vunnit seger och här får vi nu läsa om de första segrarna. Han skulle komma att
prövas även senare i livet, se 16:23 och 26:36.
Frestelserna kommer ofta på de mest strategiska punkterna i våra liv. Det gäller också
Jesus. Hans identitet ifrågasätts.
4:1-11 Jesus frestas
v 1-2
Hela bakgrunden till denna berättelse utgörs av 5 Mos 6-8 och bakgrunden till just vår
berättelse återfinner vi i 5 Mos 8:1-5. Det är också från dessa versar Jesus hämtar sitt
första svar. När Moses hade tagit emot de tio orden stannade han 40 dagar och 40
nätter i öknen, är Jesus 40 dagar och 40 nätter i öknen, se 2 Mos 34:28. När Matteus
beskriver Jesus uppträder denne som den nye Moses, vilket för judarna utgjorde ett
oerhört anspråk.
För att få den rätta förståelsen behöver vi därför också läsa 5 Mos 6:4 f. Där återfinner
vi hjärtat i den judiska tron, dess shema. Det lyder:
Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Dessa ord som
jag idag ger dig skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos
dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när
du lägger dig och när du stiger upp.
Detta var med andra ord vad Guds barn skulle lära sig. Om Jesus är ett äkta Guds barn
är det på den här punkten han ska prövas. Jesus ifrågasätts tre gånger. Först prövas om
han älskar Herren, vår Gud, av hela sitt hjärta. I den andra prövningen prövas om han
älskar Herren, vår Gud, av hela sin själ och i den tredje prövningen om han älskar
Herren, vår Gud, av hela sin kraft. Med hjälp av nedanstående tabell kan vi förstå
sammanhangen bättre.
36
Evangelium enligt Matteus
Av hela ditt hjärta
Av hela din själ
Av hela din kraft
längtan/hunger
liv/ära
kraft/makt
bröd
tempel
riket
5 Mos 8:3
5 Mos 6:16
5 Mos 6:13
Hebreerbrevets författare skriver att Jesus ”blev frestad i allt liksom vi, men utan
synd”, 4:15.
Frestelser och prövningar
Det är ofta svårt att skilja mellan det negativa ordet frestelse och det positiva ordet
prövning. Det beror på att det är samma ord på såväl hebreiska, massa, som grekiska,
peirasmos. Det märks också på de olika översättningarna. När vi tänker på
frestelser/prövningar uppfattar vi det i regel negativt. Frestelser är besvärliga och
lockande. De är svåra att övervinna och min kraft är otillräcklig. Men när vi läser Jak
1:2 får vi veta att vi ska hålla det för den största glädje när vi råkar ut för alla slags
prövningar och skälet till det återfinner vi i 1:12:
Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han har bestått sitt prov skall
han få livets krona som Gud har lovat dem som älskar honom.
Samma tongångar möter vi i 1 Petr 1:6 f.
Det finns tre viktiga sanningar vi behöver vara klara över.
I.
II.
III.
Inga frestelser kommer från Gud, Jak 1:13 ff
Djävulens makt är begränsad
Gud drar nytta av frestelserna på olika sätt, både negativt och positivt.
Här är inte platsen att fördjupa oss i punkterna II och III, men det är viktigt för oss att
förstå att Jesus har besegrat den Onde en gång för i sin uppståndelse från de döda.
Han har all makt i himmelen och på jorden. När satan prövar Job tillåter Gud detta till
en viss gräns, jämför Luk 22:31 ff.
Det finns berättelser i såväl GT som NT som låter oss förstå att vi människor kan
välja att gå emot Gud. Jag tänker på kung Saul i GT och Judas Iskariot i NT. Gud låter
oss ta följderna av vår bortvändhet från honom. När vi däremot vänder oss till honom
är Han trofast och rättfärdig och renar oss från all orättfärdighet. Kung David är ett
sådant exempel och likaså aposteln Petrus. Gud kan därför använda frestelser och
prövningar både för att straffa och för att förlåta. Vi fattar själva beslut om vilken
grundhållning vi ska leva i. En kristen människa vill följa Jesus och behöver därför
inte frukta vare sig frestelser eller prövningar. Hon vet att hon aldrig ska frestas över
sin förmåga, 1 Kor 10:13, och att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud,
Rom 8:28. När vi håller ut i tron ska han räcka oss livets krona.
Det är genom prövningar vi kan mogna som kristna och därför håller vi dem för den
största glädje. Men säger inte Jesus i den bön han lärt oss att vi ska be; inled oss icke i
frestelse? Vad menas med det? Se kommentaren till bönen Fader vår på sidan 56.
Till sist konstaterar vi ändå att det är svårt för oss att veta varifrån
frestelserna/prövningar kommer. Det finns sådant som är fördolt för oss. Men ett är
37
Evangelium enligt Matteus
uppenbarat; nämligen att vi ska vandra i ödmjukhet inför Gud och människor och
förtrösta på Jesu Kristi seger. Då ska vi få del av den. Det gäller att lära känna honom
och att tro på och förtrösta på honom.
Djävulen närmar sig Jesus på ett lömskt sätt. Han säger: ”Om du är Guds Son …”
underförstått så bevisa det. På samma sätt som han i begynnelsen ifrågasatte Guds ord
till Adam och Eva, 1 Mos 3:1, så sätter han nu ifråga om Jesus verkligen är Guds Son,
Guds tilltal till människorna. Men Jesus behöver inte bevisa att han är den han är, vare
sig då eller nu. När djävulen frestar Jesus för andra gången börjar han på samma sätt.
Det är en taktik som fungerade när ormen frestade Eva, men som inte fungerar nu.
Djävulen försöker inte med den i den tredje frestelsen.
v 3-4, av hela ditt hjärta, längtan/hunger
När frestaren i den första frestelsen ifrågasätter Jesus som Guds Son anspelar han på
hur Gud gav manna i öknen till sina barn. Skulle han då inte göra det nu? Men Jesus
låter sig inte luras. Varför gav Gud Israels barn i öknen? Jesus svarar med ett citat
från 5 Mos 8:3 där Jesus stryker under att vi Guds barn lever av allt som utgår
(observera tempus presens) från Guds mun. Däri ligger det väsentliga. Vi är beroende
av att höra Gud tala till oss lika regelbundet som vi behöver äta.
v 5-7, av hela din själ, liv/ära
Den andra frestelsen handlar om liv. Enligt rabbinerna innebär den rätta tron att vi
måste vara beredda att offra våra liv om Guds ära står på spel. Jesus uppmanas att visa
sig beredd att offra sitt eget liv genom kasta sig ner från tempelplatsens yttersta
utsprång. Det finns också texter som handlar om hur Gud skyddar sitt folk, som till
exempel i 5 Mos 6-8 eller Ps 91. Gud har ju lovat att skydda de sina. Frestelsen kan
förstås som ett dilemma. Om Jesus kastar sig ner för tempelplatsens yttersta utsprång
visar han att han litar på Gud och Guds beskydd. Samtidigt blir Gud ärad i sitt tempel.
Om han inte gör det kan man fråga sig om Jesus verkligen är beredd att offra sitt liv.
Jesus svarar med att citera 5 Mos 6:16. Jesus ska offra sitt liv när den rätta tiden är
inne.
v 8-10, av hela din kraft/makt
Den tredje frestelsen innebär att Jesus, lik Moses, får se alla riken i världen. Jesus
erbjuds all makt i himlen och på jorden om han avfaller från Gud och tillber djävulen.
Frestelsen består i att upprätta riket på sitt eget sätt. Men det var inte hans kallelse.
Jesus visar att han älskar Gud av hela sin kraft, det vill säga med allt han äger och har,
när han citerar från 5 Mos 6:13.
v 11
Berättelsen slutar med att änglarna betjänar Jesus. På grekiska heter det diakoneo och
kan också förstås som att de gav honom mat, såsom de gett Israels barn manna i
öknen.
38
Evangelium enligt Matteus
4:12-25 Jesus börjar sin gärning
Temat för kap 2,3 och 4 är Guds Son. Jesus vet att Gud är hans far och att denne
kommer att sörja för honom. På samma sätt kan vi veta att vi är Guds barn och att allt
det vi behöver får vi av Gud. Jesus har bestått prövningen och visat att han tänker gå
lydnadens och utblottelsens väg. Han tänker inte skaffa sig något eget rike på annat
sätt än att ge sitt liv i tjänst. Nu är han färdig att börja sin offentliga gärning.
v 12-13
Matteus är mån om att framhäva sambandet med Johannes döparen. Döparen var ju i
högsta grad en representant för det (gamla) förbundet. Matteus månar om att visa på
samhörighet och kontinuitet. Jesus går in i (gamla) förbundet och fullbordar (nya)
förbundet. Här sker en överlappning. När förbundet är fullbordat ska det ges vidare
till hedningarna och vi kommer att se hur Jesus föregriper detta i de kommande
kapitlen.
När Matteus börjar berätta om Jesu gärning börjar han med att tala om hur Jesus
flyttar från Nasaret till Kapernaum.29 Han är då mån om att tala om att Kapernaum
faktiskt ligger i Sebulons och Naftalis område.
v 14-16
När han sagt det blir det naturligt att hänvisa till det profetiska ordet i Jesaja 9. Nu går
ett ljus upp för hedningarna. Det är soluppgång! Detta är det sjätte reflexionscitatet i
Matteusevangeliet. Jesus flyttade alltså till Kapernaum ”… för att det skulle uppfyllas
…”, som står hos profeten Jesaja 9:1 f:
Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan,
hedningarnas Galiléen – det folks som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och
för dem som i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp.
När Matteus återger profetian gör han det i tempus aoristus (förfluten tempusform)
och säger därför att profetian nu, genom Jesu flyttning dit, faktiskt är uppfylld
v 17
Från den tiden började Jesus predika. Samma uttryck återfinns i 16:21. Från 4:17 till
16:20 talar Jesus om att omvända sig och ta emot himmelriket. Från 16:21 och
framöver talar han om meningen med sitt lidande. På detta sätt strukturerar Matteus
evangeliet i två delar, före och efter upptäckten att Jesus är Messias, Guds Son.
Himmelriket
Himmelriket är ett annat uttryck för Guds rike. Judarna uttalade aldrig namnet Gud,
utan använde sig av omskrivningar. En sådan omskrivning var att tala om himmelen.
Detta är samtidigt ytterligare ett belägg för att Matteus skrivit sin berättelse i första
hand till judarna. Uttrycket himmelriket förekommer 32 gånger hos Matteus; 3:2,
29
Detta skedde enligt Johannes i samband med ett bröllop i Kana, Galiléen, Joh 2.
39
Evangelium enligt Matteus
4:17, 5:3, 10, 19, 20, 7:21, 8:11, 10:7, 11:11, 12, 13:11, 24, 31 33, 44, 45, 47, 52,
16:19, 18:1, 3, 4, 23, 19:12, 14, 23, 20:1, 22:2, 23:13 och 25:1.
Det händer att uttrycket himmelriket betecknar hela det innehåll Jesus vill förmedla.
Jesus talar aldrig om för oss vad uttrycket innehåller. Det förutsätt att åhörarna förstår
det. För att vi ska förstå det ska vi konstatera
6. Ordet har ingen geografisk betydelse. Det betecknar det
tillstånd som råder när Gud regerar.
7. I GT är hela jorden Guds och Israel en manifestation av detta.
På Jesu tid förstod judarna Guds rike som den tid då alla folk
lydde Guds lag, det vill säga torahn.
8. I himmelen sker Guds vilja fullkomligt. Jesus lär oss i bönen
Fader vår att vi ska be att Guds vilja ska ske. Se här
förklaringen till Luthers lilla katekes.
9. I Jesu förkunnelse personifieras riket i honom. Jesus kommer
från himmelriket, förkunnar himmelriket och förmedlar
himmelriket. Jesus är Messias.
10. Guds rike kommer vidare till oss genom Anden på Pingstdagen
som utgjuts över allt kött. Nu är vi alla delaktiga i spridandet
av himmelriket.
11. Jesus belyser himmelriket i ett särskilt tal, kap 13 och vad
fullkomningen beträffar kallas det tusenårsriket.
v 18-22
Det var vanligt att unga män anslöt sig till någon skriftlärd och blev dennes lärjunge.
De bestämde själva vem de ville följa. Men Matteus ger oss en annan bild. Han säger
att det var Jesus som kallade sina lärjungar och att lärjungarna egentligen inte hade
något val annat än att lyda. Det betyder att här finns ett nytt grundläggande mönster
som består av två delar, kallelsen och lydnaden.
Själv vill jag gärna se denna kallelse i ljuset av Jesu ord i Joh 6:63 där han säger att
hans ord är ande och liv. När Jesus talar och hans ord träffar i mitt hjärta ger det mig
ett val; nämligen att följa honom, något som annars skulle vara alltför svårt. Men när
han talar ger han också nåden.
Deras kallelse är nu att låta sig utbildas till människofiskare. De hade lärt sig att laga
sina nät (grekiska katarizo, ett ovanligt ord som återfinns i Ef 4:12 och Hebr 10:5) och
nu skulle de lära sig att knyta samman människor i en ny gemenskap. Människor ska
göras delaktiga i det nätverk som sprids med himmelriket. De förstod inte mycket av
vad kallelsen innebär, men mycket av den undervisning som följer i kapitlen framöver
behandlar den saken.
v 23-25
Här beskriver Matteus Jesu gärning som trefaldig. Den består av undervisning
(grekisk didasko), förkunnelse (grekiska kerysso) och botandet av sjuka (grekiska
therapeuo). Vi ska återkomma till dessa termer, i kommentaren till 5:2, 8:7 och 10:7.
40
Evangelium enligt Matteus
Vi ska också lägga märke till det svepande ordet om att Jesus botade sjukdomar och
krämpor av alla slag. Jesu gärning beskrivs som allomfattande. På samma sätt talar
Paulus i till exempel Ef 1:10 och Kol 1:13 ff .
Det finns också anledning för oss att komma tillbaka till hur Jesus botar sjuka. Tre
fjärdedelar av alla underberättelserna består av botandet av sjuka. Detta intar en
central plats i evangeliet. Vi kan redan nu läsa de allmänna utsagorna i Matt 4:23,
8:16, 9:35,11:2, 12:1514:13, 14:34, 15:29, 19:2, och 21:14.
v 25 avslutas med att mycket folk följde honom, ett uttryck som är vanligt hos
Matteus, se 8:1, 10, 19, 9:9, 27. Vi skulle kunna gå från denna v till 8:1 och så få en
direkt fortsättning, men vi ska först gå igenom det första, av fem, tal som Matteus
återger.
Jesu förkunnelse däremot handlade om himmelriket och det är något som vi måste ha
som en tolkningsnyckel för att kunna förstå kapitlen 5 – 7, den så kallade
Bergspredikan som vi nu går över till
41
Evangelium enligt Matteus
Kapitel 5-7, Bergspredikan
Bergspredikan
Som vi konstaterade i inledningen, sidan 11, är Matteusevangeliet uppbyggt kring fem
stora teologiska tal. Dessa avslutas på samma sätt. ”När Jesus hade avslutat …” Matt
7:28, 11:1,13:53, 19:1 och 26:1.
I den judekristna miljön var det vanligt att tala om triaden lagen – fromheten – livet.
Omkring 200 f.Kr. levde den omtalade översteprästen Simon den Rättfärdige (Syrak
50:1-21) som menade att världen upprätthålls genom tre ting; nämligen genom lagen,
gudstjänsten och gärningarna.30 Det verkar som om Matteus haft med denna triad i sin
redigering av Bergspredikan och då skulle vår uppställning kunna se ut på följande
sätt:
-
genom lagen (5:17-48)
genom gudstjänsten (6:1-18)
genom gärningarna (6:19-7:12)
Vi vet naturligtvis inte exakt hur Matteus tänkte sig upplägget av sin berättelse och
därför går det att, i efterhand, strukturera evangeliet på många olika sätt. Michaels
Green har i sin uppskattade kommentar delat in Bergspredikan på följande sätt:
Jesus talar om de kristnas
karaktär
influenser
rättfärdighet
fromhet
motiv
relationer
helhjärtenhet
5:3-12
5:13-16
5:17-48
6:1-18
6:19-34
7:1-12
7:13-27
I denna kommentar har jag valt att låta materialet falla tillbaka på judiska linjen. Det
tycks mig uppenbart att Matteus som ju var jude, precis som Jesus, levt och använt sig
av den traditionen. Han har dessutom valt att skriva sin berättelse för judekristna.
Därför skulle jag vilja använda mig av vad som skulle kunna vara den ursprungliga
strukturen av Bergspredikan. Det skulle kunna se ut som följande:
30
Detta blev en vanlig föreställning inom judendomen som återfinns i den palestinska Talmud.
42
Evangelium enligt Matteus
5-7
DET FÖRSTA TALET: BERGSPREDIKAN
5:1-16
Lärjungarnas situation nu och i Guds rike
5:1-2 Inledning
5:3-12 Saligprisningarna
5:13-16 Ni när jordens salt
5:17-7:12
Hur ska lärjungarna fullgöra sin uppgift som ljus i världen?
5:17-48 - genom Lagen
5:17-20 Jesus och Lagen
5:21-48 Sex exempel på den större rättfärdigheten
6:1-18 - genom gudstjänsten
6:2-4 om allmosor
6:5-15 om bönen
6:16-18 om fasta
6:19-7:12 - genom gärningar
6:19-24 Var har du ditt hjärta?
6:25-34 Lita på Gud
7:1-12 Våra relationer
7:13-29
Att bygga på klippan
7:13-14 Den trånga porten
7:15-23 De falska profeterna
7:24-27 Liknelsen om de två husbyggarna
7:28-29 Avslutning
Frågan om strukturen är ingen oviktig fråga, eftersom Bergspredikan knappast hölls
som ett enda tal, utan är sammansatt av Matteus och hans efterföljare. De har gett
Bergspredikan denna struktur och genom att välja struktur kan vi få olika
infallsvinklar eller perspektiv. Och då är vi inne på tolkningen av Bergspredikan. Vad
ska vi säga om tolkningen den?
Michael Green berättar i sin kommentar om en exeget som redovisat 36 olika
tolkningar av Bergspredikan. Somliga tolkar Bergspredikan utifrån ett social-etiskt
perspektiv. Med det menar man att Jesus ger oss en mall för hur vi ska leva tills
himmelriket bryter in till fullo och mallen förverkligas. Just därför menar andra att
hela Bergspredikan är utopisk. Några förstår Bergspredikan som att den handlar om
våra rätta attityder och hur dessa blir riktiga i ljuset av den judiska legalismen. Några
andra hävdar att denna predikan är en enda stor botpredikan.
För att vi ska förstå Bergspredikan och för att den ska bli teologiskt rimlig, menar jag,
att den beskriver himmelriket och livet där.
Från den tiden började Jesus predika och säga: ”Omvänd er ty himmelriket är
nu här”.
Matt 4:17
Jesus vandrade omkring i hela Galiléen och undervisade i deras synagogor och
predikade evangeliet om riket …
Matt 4:23
43
Evangelium enligt Matteus
Vi har tidigare sett att det kan vara lämpligt att tala om del 1, som börjar med 4:17
och handlar om vad Jesus började göra och lära, och del 2, som börjar med 16:21 och
talar om hans lidande, död och uppståndelse. Del 1 börjar därför med en predikan om
himmelriket. Ytterligare ett skäl som talar för detta är Jesu ord om att vi ska vara
fullkomliga, se 5:20 och 48.
Hur ska vi kunna leva efter detta? Det går naturligtvis inte om vi vore hänvisade till
oss själva. Vi behöver ta emot Jesus i våra hjärtan, fyllas med hans Ande och leva det
nya livet efter måttet av den tro som vi var och en har fått. Nyckeln till denna
förståelse ger Jesus oss i 6:33.
Matteus inleder Bergspredikan med att berätta om hur skaror av människor samlas för
att lyssna till Jesus, men Jesus går upp på berget och där talar han till sina lärjungar.
Det som sker nu motsvaras av vad som hände när Moses gick upp på berget för att ta
emot Torahn, Lagens tavlor. Det var en vanlig föreställning att berget, liksom öknen,
var en plats för att möta Gud. Den föreställningen går också igen i 4:8 som Frestelsens
berg, 5:1 Bergspredikans berg, 17:1 Förklaringsberget och i 28:18 när Jesus ger
missionsbefallningen. Men parallellen här är när Moses går upp på Sinai för att ta
emot lagen. Då gavs den mosaiska lagen och nu ges den messianska lagen som vi ska
förstå som fullbordandet av den mosaiska. I v 25-48 presenteras detta med hjälp av ett
kontrastschema. Jesus säger: ”Ni har hört att det är sagt till de gamle … men jag säger
er.” Här förbereder Matteus oss för den kommande konflikten mellan judar och
kristna.
5:1-2 inledning
v 1-2
säger att Jesus satte sig ner och det är vad en rabbin gör när han ska tala auktoritativt.
Jfr 23:2 f. Det finns också skäl att lägga märke till att Matteus talar till två sorters
människor; nämligen alla de från Galiléen och Dekapolis och sina lärjungar, kanske
bara de fyra som nämnts tidigare, Simon Petrus, Andreas, Jakob och Johannes.
Saligprisningarna är riktade till dem. Sedan vidgas perspektivet och Bergspredikan
avslutas med att han talat till alla.
Jesus uppträdde från början som lärare. Han tilltalades med samma tilltalsord som
man använde ifråga om de skriftlärda, nämligen Rabbi. Det är hos oss översatt med
Mästare.
Läromästaren
Det var som vi sett i kommentaren till 4:18-22 vanligt att unga män anslöt sig till en
rabbin. Rabbinernas främsta uppgift var att undervisa. På grekiska heter undervisa
didasko och ordet förekommer i 4:23, 5:2, 19, 7:29, 9:35, 11:1, 13:54, 21:23, 26:55.
Läran som sådan heter didache, se 7:28 och 22:33, och blev just ett uttryck för den
kristna läran. Denna är omvittnad av kyrkofäderna som en muntlig undervisning
kallad för regula fidei eller regula veritatis, något jag ska återkomma till i ett senare
sammanhang.
44
Evangelium enligt Matteus
Det finns yttre likheter mellan de skriftlärde och Jesus. Det finns stora likheter i deras
sätt att undervisa, men också innehållsligt. Bergspredikan skulle kunna vara en
rabbinsk utläggning, men det finns framför allt två avgörande skillnader. När hans
predikan är avslutad heter det om folket att de var mycket förvånade och att han inte
undervisade som deras skriftlärde, 7:28 f. Jag förstår det som att det var ”ande och
liv” i hans undervisning som saknades hos de skriftlärde, se kommentaren till 4:18-22.
Det andra är att Jesus aldrig hänvisar till någon mänsklig auktoritet utan till sin egen
person. Han lär om himmelriket. Han och hans lära kommer från Gud. Ni har hört att
det är sagt till de äldste, MEN JAG säger er. Åhörarna tvingas ta ställning till hans
person. På detta ställningstagande hänger vårt eviga väl.
Tomas Kroksmark, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet, har skrivit boken
Didaskalos. I den behandlar han undervisningsmetodik vid vår tideräknings början
med särskild inriktning mot Jesu undervisningsmetodik. I det avslutande kapitlet av
sin undersökning redogör han så för resultatet. I detta konstaterar han att Jesus
förmedlade sin undervisning med minst femton olika metoder. Dessa kategoriseras i
fyra huvudavdelningar. Den första kallar han ”undervisande metoder” och där
använder sig Jesus av föreläsningar, skrivna texter, liknelser, berättelser, illustrationer
och tystnad. Den andra avdelningen kallar han för ”interaktiva metoder”, d v s
samtal, dialog, diskussion, frågor, motfrågor och svar. Den tredje kategorin består av
”aktivitetsmetodik” och de exempel som anges är visuell
konkret/åskådningsundervisning, dramatik, förevisande metoder och projektmetoder.
Slutligen talar han om ”övriga metoder” och anger då examination, programmerad
undervisning och upprepningens metodik.31 Det är också värt att lägga märke till att
Jesus aldrig uppträdde som läraren i ett västerländskt klassrum, även om det fanns
sådana också på Jesu tid. När Beckham talar om de olika sätt på vilka vi lär skriver
han:
One axiom of education has remained constant over the years: learning is
processed through cognitive, affective and psychomotor experiences. Mankind
learns from information, influences and experiences. Christians learn in one
additional way: from revelation. 32
Eftersom Beckhams senare påstående kan verka provokativt på läsaren vill jag
förtydliga det med ett kort citat från Kroksmark. Han skriver: ”Evangelisternas
epistemologi kan beskrivas som dualistisk. Det finns en materiell och en andlig
kunskap.”33
31
Kroksmark 1996, sid 235.
Beckham 2000, sid 101.
33
Kroksmark 1996, sid 166.
32
45
Evangelium enligt Matteus
5:3-12 Saligprisningarna
v 3-12
Saligprisningarna blir till en programförklaring. I nio saligprisningar förklaras
lärjungar saliga i ljuset av uppståndelsen. Det grekiska ordet makarioi är ett starkare
än det svenska lyckliga. Det är närmast reserverat för det himmelska tillståndet.
Saligprisningarna kan därför också förstås som en beskrivning av de första kristna.
Jag menar att detta är nyckeln för att kunna förstå allt det Jesus predikar och
undervisar om. Om du läser saligprisningen i omvänd ordning blir det lättare att förstå
vad jag menar.
Beskrivningarna är inte godtyckligt valda, utan Matteus förutsätter att läsaren är väl
bevandrad i Skrifterna. De tre första bygger på Jes 61:1-9.
1. Himmelriket ska ges till de fattiga i anden, då blir de saliga! Jes 61:1
2. Trösten ska ges till dem som sörjer, då blir de saliga! Jes 61:2
3. Landet ska ges till de ödmjuka, då blir de saliga! Jes 61:7
Det finns ett sammanhang mellan att vara fattig i anden och att ta emot himmelriket.
Därför ska du aldrig beklaga dig då du sörjer, utan i stället tänka på Honom som är all
trösts Gud, och så vidare.
Den tredje saligprisningen måste kommenteras särskilt eftersom såväl FB som Giertz
valt att översätta det grekiska ten gen med jorden i stället för landet.
Saliga är de ödmjuka,
De skall ärva jorden
Så står det att läsa i FB. Men Jesus citerar här från Ps 37:11 som syftar på de
”ödmjuka”, ”fromma” judarna, se också v 3, 9, 22, 29 och 34. De som också kallas för
”de stilla” i landet. Det är visserligen riktigt att det grekiska ordet ge kan översättas
både med landet och med jorden. Men det hebreiska ordet eretz kan inte översättas på
annat sätt än med landet med stort L, det vill säga Israels land, se 2:20. 34 Längtan efter
landet Israel, där allt ska bli bra, är så stark inom det judiska folket att den utgör en
grundbult i den judiska identiteten. Löftena om Landet gavs redan till Abram, 1 Mos
15:18-21.
Hur kommer det sig då att FB och Giertz översatt med jorden? Det kan bero på ett
förandligande av ursprungliga utsagorna. Jesus kom inte som en politisk befriare, utan
för att frälsa oss från Synden och leda oss till Himlen. Men vad betyder då denna
saligprisning? Och är det fortfarande inte så att Matteus skriver till judar och
judekristna som känner Skriften och längtar efter en politisk befrielse?
Valet att översätta ten gen till jorden kan också bero på vad som kommit att kallas för
ersättningsteologin. Det betyder att kyrkan ersatt det gamla Israel och blivit det nya
34
Matt 2:20 och 21 visar tydligt att här åsyftas Israels land. Men enligt Jewish New Testament (JNT)
finns ytterligare fyra ställen i detta evangelium där Israels land åsyftas. Det framgår nämligen att 24:30
är ett citat från Sak 12:10 och 14. De övriga tre ställena är 5:13, 10:34 och 27:45 där JNY menar att
själva sammanhanget visar att det syftar på Landet.
46
Evangelium enligt Matteus
Israel. Det blev då också en naturlig följd att betrakta judarna som svikare av
förbundet och som gudsmördare. Jag menar att detta är tillräckligt för att undvika den
översättningen och för att träda upp emot den. Det är väl också uppenbart att Matteus
knappast menade att kyrkan skulle ersätta Israel även om utvecklingen skulle komma
att gå åt det hållet. Då kvarstår bara alternativet att tro det Jesus säger. I våra dagar
ökar våldsspiralen när israeler och palestinier terroriserar varandra. Ingen av dem
kommer att med vapen kunna besätta landet. Jesus säger att de ödmjuka ska ärva, det
vill säga för intet få, Landet. Det var så det gick till 1948 och så kan det bli ännu en
gång.
Jesaja 61 och liknande profetior hos Jesaja, till exempel 29:18 f och 35:5 f, var
centrala texter för de första kristna. De handlar om den kommande frälsningen och vi
kan dra den slutsatsen att Jesus menar att de första lärjungarna utgör början på denna
tid. De utgör ur -cellen, början av det folk som redan här och nu lever i frälsningen.
I den fortsatta läsningen av Matteus, kap 8-9, kommer vi att möta många tecken och
under som pekar åt samma håll, nämligen att himmelriket har kommit och börjat
sprida sig runt jorden. Det vill säga att kap 5-7 är programförklaringen och kap 8-9 är
bevisföringen. Se också inramningen av detta resonemang i 4:23 och 9:35. Jämför
också med Luk 4:16-30 där Jesus håller sin inträdespredikan i Nasareth. Detta är
närmast ett parallellställe till Matt 5-9. I Luk 4 citerar Jesus Jes 61 och menar att i
samma stund fullbordas profetian.
Nu går vi vidare till de följande saligprisningarna.
4. Rättfärdigheten (grekiska dikaiosyne syftar här enligt min förståelse på Guds
rättfärdighet) ska ges till dem som hungrar efter den och då blir de saliga. (2
Petr 3:13, Amos 8:11f)
5. Barmhärtigheten ska ges till som är barmhärtiga och då blir de saliga.
6. Vem ska få se Gud? Jo, de renhjärtade och då blir de saliga. (Ps 24:3f, 42:3)
7. Vilka är Guds barn/söner (grekiska hyioi theou)? Jo, de som skapar fred
(hebreiska shalom, grekiska eirene)och då blir de saliga.
8. Himmelriket tillhör dem som blir förföljda för rättfärdighetens skull och då
blir de saliga.
9. De ska få lön i himmelen när de hånas och förföljs och så bli saliga.
Jesus har kommit för att förmedla allt detta. Du ska inte förstå dessa saligprisningar
som vore de riktade till nio olika grupper av människor. Nej, snarare är de synonyma.
Det är inte ovanligt med saligprisningar inom den judiska tron. De var av två slag.
Först de etiska som var kopplade till människors levnadssätt, till deras laglydnad, som
till exempel Ps 1:1 f. Det andra slaget är kopplade till livet efter döden och hade blivit
vanliga under den intertestamentala tiden, från 400 f. Kr och framåt. Matteus har
knutit an till båda slagen, så att de är både uppmanar till en god livsstil, men också
tröstar inför evigheten. Jämför denna tanke med resonemanget att saligprisningar
beskriver lärjungarnas situation här och nu. De lever i denna världen, men inte av
denna världen, se Joh 17:15 f.
Jesus har närmast chockerat sina lärjungar genom att vara så radikal.
Saligprisningarna strider mot all mänsklig erfarenhet. Men vi kommer att se mer av
47
Evangelium enligt Matteus
denna pedagogik i avsnittet om antiteserna i 5:21-48. Lösningen på motsättningarna
mellan jorden och himlen, mellan människornas (o-)förmåga och Guds krav finner jag
i Matt 6:33, där den Gud som kräver allt av oss också skänker allt till oss.
Innan vi går vidare för att studera hur lärjungarna ska förvekliga sin kallelse i världen
ska vi bara rätt förvissa oss om att vi förstår bilderna av lärjungarna som salt på jorden
och ljus i världen.
5:13-16 Ni är jordens salt och världens ljus
v 13-14
fungerar som en övergång till fortsättningen. De lärjungar Jesus talar till ska fullgöra
sin uppgift genom sitt sätt att leva. Bilden av saltet är något dunkel, men torde syfta
till att det salt som lärjungarna och deras liv är hindrar förruttnelsens utbredning. Det
är den tanken som ligger bakom orden i 2 Tess 2:6
Det kan också vara så att denna bild syftar särskilt på de lärjungar Jesus talar till. De
är salt i Landet snarare än på jorden. Se not 34.
Det betyder att Jesus här talar i två faser. Den första fasen är att lärjungarna är saltet i
det judiska folket och i den andra fasen det ljus som ska lysa upp hedningarnas
tillvaro.35 I Jes 42:6 och 49:6 liknas Herrens Tjänare vid ett ”ljus för hednafolken”.
Herren och lärjungarna ska med andra ord visa vägen till Gud för hedningarna.
v 15-16
Det är de goda gärningarna som förmedlar ljuset. Däremot kommer inte ljuset från de
goda gärningarna. Djupast sett, menar den judiska tron, kommer ljuset av att man
lyder Torahn. Hedningarna kommer att se och förstå att ett liv enligt lagen för med sig
välsignelser. Detta är lika säkert som att en stad, närmare bestämt staden Zafed, som
ligger på ett berg inte kan döljas. Så sant som att den kan ses kommer hedningarna att
se de goda gärningarna och ”prisa er Fader i himlen”.
Vi ska nu övergå till frågan om hur lärjungarna ska fullgöra sin uppgift som salt i
Israel och som ljus i världen? Låt oss först se vad Jesus har att säga om den judiska
triaden lagen, gudstjänsten och gärningarna. Matteus tar avstamp i en judisk
disposition som då kommer att se ut som nedan och som vi ska följa.
a) genom Lagen, 5:17-48
b) genom gudstjänsten, 6:1-18
c) genom gärningarna, 6:19-7:12
35
4 Mos 18:19 och 2 Krön 13:5 talar om saltförbundet, det vill säga att förbundet ska bevaras. Det
skulle då vara lärjungarnas uppgift att bevara det förbund Gud ingått med Abram.
48
Evangelium enligt Matteus
5:17-48 Genom Lagen
Vi delar upp denna text i två delar, först v 17-20 som talar först om lagens giltighet
och sedan v 21-48 där vi får sex exempel på hur Lagen ska förstås. Jag kommer inte
här att fördjupa mig i lagen som sådan, utan spara den utförligare redogörelsen tills vi
behandlar Galaterbrevet. Här tar vi bara upp sådant som är nödvändigt för förståelsen.
Det hebreiska ordet Torah, på grekiska nomos översätts dessvärre med det svenska
ordet lagen, i brist på bättre ord. Det judiska begreppet Torahn har litet att göra med
det västerländska ordet lag. Torahn är ”allt som utgår ur Guds mun”. Det är den
undervisning som kommer från Gud och i den meningen kan vi säga att Hans ord är
lag. Det är muntligt, skriftligt och det är tradition. Torahn kan vara hela Skriften, se
vidare not 38. Den kan vara de fem Moseböckerna eller sammanfattas i de tio orden
som i 2 Mos 20. Vi kallar dem för de tio budorden. Enligt judiskt sätt att betrakta
dessa ord är detta fel. De säger att det första ordet är lyder:
Och Gud talade alla dessa ord: Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur
Egyptens land, ur träldomshuset.
2 Mos 20:1 f
Det betyder att orden börjar med evangelium. Det är evangeliet som ger motiverar och
ger kraft till de följande orden.
Torahns syfte är inte att åstadkomma överträdelser, synd, skuld eller straff, utan att
beskydda folket, visa Guds vilja och lära människorna att vandra efter den. Torahn är
för judarna uteslutande något positivt. Torahn är given till det judiska folket. Eftersom
Jesus kom till det judiska folket och eftersom Matteus skrev till judar blir naturligtvis
förhållandet till Torahn avgörande.36
Problemet är att Jesu förkunnelse innebär ett paradigmskifte. Jesus utgår från en
annan värld än vår, från himmelriket. Men eftersom de skriftlärda inte kan förstå det
och inte kan bejaka Jesus kom de att betrakta honom som vilken rabbin som helst och
för de skriftlärde blir därför allt en fråga om hur Torahn ska tolkas. De ansåg
dessutom, eftersom de hade traditionen på sin sida, att de själva var bättre skickade än
Jesus att tolka lagen. Här finns med andra ord själva konflikten. Därför är det
angeläget för Matteus att redan från början visa att denna motsättning å ena sidan är
skenbar och å andra sidan att visa Jesu företräde. Motsättningen går med andra ord
betydligt djupare än att bara handla om olika tolkningar. I vår första del, 5:17-20,
finner vi fyra stycken utsagor av Jesus som visar den samstämmighet som finns
mellan de skriftlärda och honom. Vi ska behandla varje utsaga för sig, vers för vers.
36
Det är viktigt för oss som är hedningar att förstå att vi aldrig haft kallelsen att göra lagen. Det liv vi
kallats att leva är det som Jesus gav till oss. Bergspredikan måste därför förstås av oss på ett annat sätt
än de första åhörarna kunde göra. De första åhörarna fick höra vad de skulle göra, lärjungarna
upptäckte att det handlade om det nya liv Jesus ger till oss och vi förstår att det handlar om vad Jesus
gjort för oss och att vi bara kan leva i hans kraft.
49
Evangelium enligt Matteus
5:17-20, Jesus och Lagen
v 17, utsaga 1. Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag
har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.
De första kristna anklagades för att feltolka eller rent av upphäva Torahn. Den
anklagelsen blir synlig i Jesu diskussion med de skriftlärde och fariséerna. I Matt
12:1-15 gäller det sabbatsbudet och i 15:1-20 om renhetslagarna. Lagen hade en unik
ställning bland judarna. Det fanns till och med de som menade att Gud hade skapat
Lagen innan Han skapade världen, Ordspr 8 och Jesus Syraks bok 24 kallad Visheten.
Och enligt den judiska läran ansågs det också möjligt att hålla Lagen. Rabbinerna
menade att Gud ser till människans goda vilja och att Han ger oss förlåtelsen när vi
felar. Detta är också en vanlig uppfattning bland många kristna. Den sanna
kristendomen lär emellertid inte att Gud ser till vår goda vilja, utan Han ser till Jesus
och dennes verk, något som finns anledning att komma tillbaka till senare.
Som du ser svävar Jesus inte på målet när det gäller Torahns giltighet, jfr Matt 23:2 f.
Jesus framstår i vår första utsaga som en ortodox jude. Men samtidig säger Jesus
något annat. Han säger att han kommit för att fullborda lagen. Här finns en intressant
jämförelse med orden i Matt 10:34. Dessa två ord är uppbyggda på samma sätt. Jesus
säger, ”tro inte att jag har kommit för att …” och de båda ställena ska förstås
tillsammans. Jesus kommer för att fullborda lagen och därmed blir en del av den
överflödig och det ska stå en strid om detta. Men, återigen, det handlar här om den
gamla tidsålderns slut och om hur den nya bryter in. Det betyder inte att etiken och
moralen förkastas, bara att Jesus har uppfyllt allt och att vi nu går i hans fotspår.37
v 18, utsaga 2. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda
bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.
Här stryker Jesus under att Torahn ska gälla till tidens slut. Detta är lite knepigt för en
jude att lagen ska ha ett slut, eftersom många menade att Lagen är evig. När Jesus här
talar om lagen syftar han på hela Skriften, det vill säga de 39 böckerna. I sak betyder
det att Torahn skall gälla i denna tidsålder. Jesus stryker under att inte den minsta
bokstav, hebreiska jod, grekiska iota, av lagen kan ogiltigförklaras.
I 24:34 formulerar Jesus sig något annorlunda. Han säger: ”Himmel och jord skall
förgå, men mina ord skall aldrig förgå.” Normalt sett är vi inte rädda för att gå på
jorden, trots att den inte är säker. Det har hänt förr att jorden har öppnat sig och
människor slukats upp av den, 4 Mos 16:30 ff. Men Jesu ord är säkrare än marken vi
går på. Torahn skall gälla i hela denna tidsålder, men Jesu egna ord ska gälla också i
den tillkommande tidsåldern. Det är oerhörda påståenden.
Nu står det klart att lagen är giltig till tidens slut och att den gäller i minsta detalj.
Detta stryks under på nytt i nästa utsaga som dessutom talar om vikten av att lära
människorna så.
37
Jämför med Paulus resonemang i Rom 8:4.
50
Evangelium enligt Matteus
v 19, utsaga 3. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär
människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem
och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.
Enligt en skriftlärd beräkning från 200 e.Kr innehåller lagen 613 bud, 365 förbud och
248 påbud. Det fanns två rabbinska skolor vid den här tiden. Den ena leddes av
rabbinen Shammai som höll sig strikt till bokstaven och ofta var mycket oresonlig.
Den andra av rabbinen Hillel som hade en mer förlåtande attityd och därför
betraktades som liberal.38 De första kristna, som var judar, var väl medvetna om sin
judiska plikt och det framgår till exempel av orden i Matt 8:4 och 17:27. Men Jesus är
här mer strikt än Shammai.
v 20, utsaga 4. Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de
skriftlärdas och fariséernas, skall ni inte komma in i himmelriket.
Jesus använder stora ord om sig själv. ”Jag säger er …” Hela nästa avsnitt, 5:21-48,
präglas av denna attityd. Vers 20 blir därför en brygga över till det. Rabbinerna hade
försökt lösa detta genom att hjälpa till med ännu fler bud och förordningar. Så gör inte
Jesus, trots att han i och för sig ytterligare kommer att inskärpa vikten av att hålla alla
bud. Han har en annan lösning som är mer förlåtande än Hillels.
5:21-48, sex exempel på den större rättfärdigheten
Här följer så sex exempel på hur Jesus skärper buden med hjälp av sex antiteser. Jesus
har redan sagt hur viktiga buden är. Här gäller det att se upp av åtminstone två skäl.
Enligt min mening förskjuts tonvikten i det följande från budens vikt till människans
förpliktelse. Vi får följaktligen här sex exempel på hur människa ska bära sig åt för att
hålla buden. Samtidigt ska vi inte tro att Jesus med dessa ord nytolkar eller upprättar
nya lagar. Låt oss ta oss an vart och ett av de sex exemplen.
Exempel 1, v 21-26 om mord
v 21 går tillbaka till 2 Mos 20:13 och dess utläggning i 3 Mos 24:17. Jesus utsträcker
ordet om att döda till att gälla också vrede i allmänhet. Gud ser nämligen till hjärtat.
Det räcker inte med att iaktta budordens bokstav, utan du måste förstå dess intention.
v 22
Det här budordet, liksom övriga, faller tillbaka på skapelsen. Just detta bud återfinns
redan i 1 Mos 9:5b och skälet till att vi inte skapa dräpa är att människan är skapade
till Guds avbild. Att dräpa sin medmänniska är därför detsamma som att dräpa Gud. 39
38
Torahn gavs muntligt till Moses och profeterna. Den skrevs ner i Skrifterna, men utlades också av de
skriftlärda. Även deras ord kunde gälla som torah, som Guds Ord. Denna muntliga tradition, som kallas
de äldstes stadgar, skrevs senare ner och fick namnet Mishna, ungefär 200 e.Kr . Den bestod av cirka
800 sidor text. Det är sannolikt om dessa Jesus uttalar sig i Matt 15 och 23. Senare samlades olika
översättningar och tolkningar i samlingsverk, Talmud. Den Jerusalemitiska Talmud består av 12
volymer och den Babyloniska Talmud av inte mindre än 60 volymer.
39
Lär gärna Dag Sandahls Jesus och kapitlet om hedersmordet på Fadime Sahindal, sid 134 ff.
51
Evangelium enligt Matteus
Här talas också om det brinnande Gehenna, hebreiska ge hinnom. Gehenna var
namnet på Jerusalems sophög. Där brann det för jämnan. Jesus använder med andra
ord bildspråk. Föreställningen om ett brinnande helvete, i bokstavlig mening, kommer
från den grekiska mytologin och särskilt från Dantes Inferno. Men då är vi framme
vid högmedeltiden, omkring 1300 e. Kr. Emellertid saknas inte underlag i Skrifterna. I
5 Mos 32:22 och 2 Sam 22:8-13 finns liknande tankar, men också där har vi att göra
med bildspråk. Det är emellertid inte möjligt att avfärda dessa bilder, eftersom bilder
alltid försöker säga oss något. Om någon lär att det inte finns något helvete grundar
det sig snarare på en önske-teologi än Bibeln.
v 23-25
Här ger Jesus i stället en positiv klang åt budet. Om någon annan har något emot dig,
så gå och tala med honom. När Jesus här talar om broder, domstol och gåva till altaret
förstår vi att den första kristna församlingen levde i den judiska miljön. Vi förstår
också hur såväl judar som de första kristna höll ihop gudstjänst och liv. Det blir även
tydligt av sådana citat som återfinns i Matt 9:13 och 12:7. Det kan vara värt att här
tala om att i Mishna (Yoma 8:9) finns en utläggning i samband med den stora
försoningsdagen. Där sägs att försoningsdagen bringar förlåtelse för alla de synder vi
gör mot Gud, men de synder vi gör mot varandra är vi pliktiga att själva reda ut.
Men vi kan också förstå att Matteus-texten byggts på under flera skeden, eftersom det
talas om två män som är på väg (mot himlen). Det stå ju: ”när du är med honom på
vägen”. När vi läser samma ord Luk 12:57-59 står orden insatta i ett eskatologiskt
sammanhang. Men hos Matteus har ordet etisk betydelse. När Matteus talar om
fängelsestraff förstår vi att här och där (av senare datum) riktar han sig också till
hedningar. Judarna hade nämligen inte fängelsestraff. Vi kan med andra ord läsa
Matteus även om vi inte är judar. Men det kräver lite mer av gammaltestamentliga
insikter än till exempel Markus eller Lukas.
Exempel 2, v 27-30 om äktenskapsbrott.
Också detta ord är hämtat från de tio orden, 2 Mos 20:14. Den bibliska synen är
patriarkalisk, vilket betyder att den gifta kvinnan betraktades som sin mans
tillhörighet. Att ha sexuellt umgänge med en kvinna som är gift med någon annan är
med andra ord att stjäla, att bryta sönder ett äktenskap, en kränkning mot hennes man.
Längre ner i dekalogen, 2 Mos 20:17, står det: ”Du skall inte ha begärelse till din
nästas hustru.” Det finns därför de som menar, som shammaiskolan, att det är en
skillnad mellan att begå äktenskapsbrott och att ha begärelse. Shammai tolkade allting
bokstavligt och menade därför att det är först när handlingen äger rum som brottet
äger rum. Hillel, däremot, som var mer liberal, menade att människan innerst inne
hade goda avsikter och därför var han generös med förlåtelsen och kunde överse såväl
lusta som äktenskapsbrott.
De ord som de kommer från Jesus mun här blir därför i sig en provokation mot såväl
Shammai som Hillel. Detta mönster upprepas i de följande exemplen.
Exempel 3, v 31-32 om skilsmässa.
Bakgrunden här utgörs av 5 Mos 24:1. Det är naturligtvis stötande för oss att det
faktiskt står i Torahn att en man kan skilja sig från sin hustru om han har ”kommit på
henne med något oanständigt” (FB) eller ”funnit något som väcker hans avsmak”
52
Evangelium enligt Matteus
(BIBEL 2000). Det här var också ett vagt uttryck vars tolkning diskuterades redan på
Jesu tid. Shammai menade att endast något moraliskt oanständigt kunde vara skäl nog
för en skilsmässa. Hillel däremot menade att detta var en gummiparagraf så att det i
och för sig (teoretiskt) kunde räcka med att en hustru brände vid maten. Den kände
rabbinen Akiba (d 135 e.Kr) gick på den senare linjen. Det kunde räcka med att
mannen funnit en kvinna som var vackrare än hans egen hustru som skäl för
skilsmässa. Skilsmässobrevet infördes sannolikt för att ingen allt för lättvindigt skulle
kunna förskjuta sin hustrus. En skilsmässa skulle genomföras på ett riktigt sätt, vilket
var till kvinnans fördel. Det är viktigt att komma ihåg att kvinnan betraktades som
någons ägodel. Därför vågade ingen man ta henne till sig. Men genom
skilsmässobrevet kunde hon visa att hon var riktigt skild och därmed fri att gifta om
sig. Notisen om hur Josef ville skilja sig från Maria ska läsas mot denna bakgrund,
Matt 1:19.
Vad säger då Jesus? Jesus företräder här en strängare linje än både Shammai och
Hillel. Jesus menar att man och hustru ska leva tillsammans tills döden skiljer dem åt,
1 Mos 2:24, Matt 19:5-8. Han gör aldrig avkall på denna Guds ideala vilja. Inte heller
ska frågor om skilsmässor, som alltid har ägt rum och alltid kommer att göra det,
avgöras av någons godtyckliga tolkning. Man får inte kasta begärande blickar och
man får inte söka efter förevändningar för en skilsmässa. Att Jesus verkligen var så
sträng bekräftas av lärjungarnas reaktion i Matt 19:10. Men vad då med ordet om
skilsmässobrev i v 31? Jesus svarar själv i 19:7-9.
De sade till honom: Varför har då Mose befallt att mannen skall ge hustrun ett
skilsmässobrev och skicka bort henne? Han svarade: Därför att era hjärtan är så
hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.
Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt
och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.
Jesus kommer här med två utsagor. Den senare, ”den som gifter sig med en frånskild
kvinna begår äktenskapsbrott” ska vi skjuta upp till 19:1-12 och 1 Kor 7:11. Men den
förra utsagan, ”var och en som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt”,
grekiska porneia, ska vi behandla här. Samma utsaga fanns i vår text, v 32. Vad
menas då med ”otukt”?
Det faktum att Matteus i 15:19 skiljer mellan ”äktenskapsbrott” och ”otukt” visar att
de inte är synonyma. Det är inte troligt att otukt gäller opassande sexuellt beteende i
största allmänhet, eftersom Jesus tidigare sagt att det är olämpligt redan att se med
begär på en annans kvinna. Men när vi läser om de hänsyn de första kristna skulle
visa i Apg 15:20, 29 får vi hjälp. Här talas om de fyra hänsyn man skulle ta till de
judekristna och deras förståelse Torahn. Dessa fyra är alla hämtade från 3 Mos 17-18.
I 18:6-18 talas om äktenskap inom förbjudna led. Ett sådant äktenskap är inget riktigt
äktenskap. Det är att leva i otukt och ett sådant äktenskap måste lösas upp. Så länge
de flesta inom församlingen var judar var problemet inte särskilt stort, men när
hedningarna började komma till tro hände det allt oftare att nyomvända hedningar
ibland var gifta med nära släktingar, som till exempel var fallet i 1 Kor 5:1ff. 40
40
Se här kommentaren i Bibel 2000
53
Evangelium enligt Matteus
Kyrkofadern Chrysostomos (344-407 e.Kr) kombinerar i en av sina predikningar
tankarna i saligprisningarna med äktenskapet:
For he that is meek, and a peacemaker, and poor in spirit, and merciful, how
shall he cast out his wife? He that is used to reconcile others, how shall he be at
variance with her who is his own?
Exempel 4, v 33-37 om att svära eder.
Bakgrunden här är inte något exakt citat, utan snarast en parafrasering av 2 Mos 20:7
och 3 Mos 19:12. Mose lag föreskriver att det bara är vid Guds namn som det är
möjligt att svära, 5 Mos 6:13, 10:20. I intertestamental tid var det mycket vanligt att
svära eder, som det talas om i till exempel Syr 23:7-11, men i den messianska tidens
församling är alla eder överflödiga eftersom alla talar sanning och går att lita på.
Det var vanligt att diskutera frågan om eder och deras giltighet. Fanns det tillfällen då
man kunde bryta en ed? Jesu ger sig visserligen in i diskussionen genom att hänvisa
till himlen och jorden, (Jes 66:1), och den store Konungen stad (Ps 48:3), men ger
genom det fjärde exemplet prov på människans maktlöshet. Du ska inte svära vid ditt
huvud. Du kan ju inte ens hålla reda på hur många hårstrån du har. Den polemik Jesus
utövar här blir meningsfull när vi tänker på hur samtidens diskussioner löpte. Vad
spelar det för roll, menar Jesus, hur vi svär om vi inte kan lita på varandra?
Många forskare menar att ordet i Jak 5:12 skrevs innan vårt i Matt 5:33-37. I sådana
fall betyder det att förbudet mot att svära eder, som inte återfinns i Jak 5:12, har
kommit in senare i kyrkan, när kyrkan kom att bryta med den judiska tron. Matt
23:16-22 är då också insatt i en sådan utveckling.41
Exempel 5, v 38-42 om hämnd
Lagen om lika vedergällning möter vi först inom andra kulturer, till exempel hos
amoriterkungen Hammurabi, (omkring 1790-1750 f. Kr) i Babylonien. Men lagen
finns också i 2 Mos 21:23 f, 3 Mos 24:19 f och 5 Mos 19:21. Det är viktigt att ha klart
för sig att denna lag är juridisk. Den handlar inte om vedergällning, hämnd eller om
hur vi ska bete oss emot varandra, utan om straff. Och ordet säger att straffet aldrig får
överträffa brottet. Det ligger i den mänskliga naturen att hämnas, se till exempel 1
Mos 4:24, men Gud sätter här en gräns för detta.
På Jesu tid tillämpades denna lag, 4 Mos 35:31, bara i fråga om överlagt mord. I andra
fall var det vanligast att man köpte sig fri genom att betala böter. Det fanns dock vissa
konservativa riktningar inom judendomen som ville hävda den mer bokstavliga
inriktningen. Det är mot dem Jesus polemiserar.
En kristen människa ska i stället sträva efter att avstå från vedergällning. Även detta
för Paulus vidare, till exempel i 1 Kor 6:1-8. Tanken, som den kommer fram här hos
Matteus, är att när himmelriket kommit, behövs över huvud inga rättsprocesser. Och
vi ska ju leva i det nya riket! Det som händer i detta vårt avsnitt är i stället att hela
tankegången vänder till positiva möjligheter genom att visa hur det är i himmelriket.
41
I sammanhanget kan också Apg 18:18 och 21:23 ff vara relevanta.
54
Evangelium enligt Matteus
Så följer fem exempel: Vänd andra kinden åt honom, låt honom få din mantel, gå två
mil med honom, ge åt den som ber dig och vänd dig inte bort.
Här finns ett viktigt tillägg att göra. Det är sannolikt att vi här ser ett förtalmudiskt
stadium. Den judiska Talmud strävade efter att göra alla bud och förordningar så
praktiska som möjligt. Detta kan ses som ett bidrag, men samtidigt, och det är nog
allra viktigast, ska vi inte tro att vare sig Jesus eller Matteus hade för avsikt att göra
Mose lag mer tillämplig. De vill i stället få oss att förstå vad det är att leva i
himmelriket och vandra efter dess lagar. Jesus avvisar i och med detta varje tanke på
vedergällning, samtidigt som han bejakar allt det som skriver i Torahn.
Försoningen
Försoning heter på grekiska katalassein och skulle kunna översättas med förlikning,
jämför Matt 5:24.
Gud skapade människan till sin avbild och Hans vilja är att vi också ska vara det. Den
skuld som vi (Adam är här en prototyp) ådragit oss är oändlig och kan inte betalas
tillbaka. Det återstår bara för människan att dö.
Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden,
och så kom döden över alla människor, eftersom alla har syndat.
Rom 5:12
I det gamla förbundet fick folket emellertid förlåtelse genom att ständigt bära fram
olika slag av syndoffer. Ett sådant tillfälle är den stora försoningsdagen och det som
sker med syndabocken, 3 Mos 16. Det här var ett sätt att skjuta upp skulden till den
dag då Gud själv skulle åtgärda den genom att offra ett fullkomligt och slutgiltigt
offer för vår skull.
Gud blir människa i Jesus Kristus och kommer över på vår sida. Han är ”den som
skulle komma” och sida vid sida med oss ”uppfyller han all rättfärdighet”. Gud har
genom Torahn ställt två krav, dels att Hans ord åtlyds och dels att den som bryter mot
det straffas med döden.
När Jesus (som är den siste Adam, enligt 1 Kor 15:45) kommer till oss uppfylls båda
Guds krav. Jesus fullbordar Lagen, men han straffas också med döden. Jesus Kristus
har inte bara, genom sin död försonat oss med Gud, utan också tagit på sig Lagens
strängaste straff. Jesus dog på Golgata kors och därmed är Lagen uppfylld i alla
stycken och försoning har ägt rum, enligt Rom 5:10a.
Vi blev försonade med Gud genom hans sons död
Detta var något som var svårt, ja, omöjligt för lärjungarna att begripa. Om Jesus sagt
detta klart och tydligt skulle de inte ha trott på honom. Vändpunkten kommer i Matt
16:16 ff då Petrus som den förste bekänner att Jesus är Messias. Petrus är senare mån
om att tala om för oss att Gud redan från början bestämt om Jesus att han skulle lida
och dö för att försona oss med sig, 1 Petr 1:20 f. Det var hans uppgift här på jorden.
55
Evangelium enligt Matteus
Detta är förutsagt genom en mängd gammaltestamentliga profetior. En av de
tydligaste är Jes 52:13-53:12, den fjärde sången om den lidande Tjänaren.
Jesus är den överstepräst som offrar och samtidigt själv är offret. Han offrar (bär
fram) sig själv. Jesus bekräftar också själv detta när han instiftar nattvarden i 26:28.
Han säger då: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till
syndernas förlåtelse.” Paulus talar tydligt om detta i 2 Kor 5:19-21.
Om Gud gjort detta för oss och gett oss frälsningen som en gåva, hur mycket mer ska
Han då inte gör allt för att fullborda sin vilja med oss?!
Hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genoms hans liv, när vi nu är
försonade.
Rom 5:10b
Det är detta Paulus har i sinnet när han skriver i Fil 1:6:
Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också skall
fullborda det intill Kristi Jesu dag.
Detta får var tillräckligt om försoningen i det här sammanhanget.
v 41 talar om att gå två mil av det skälet att den romerska överheten hade
befogenheter att tvinga judiska medborgare att vara behjälpliga upp till en mil. Jesus
bjuder på detta.
Exempel 6, v 43-48 om kärleken till nästan
Budet om att älska sin nästa återfinns i 3 Mos 19:18. Dessa ord står att läsa precis mitt
i Skriften. En rabbin menar att så är fallet därför att detta budord är navet i den judiska
tron. Vi noterar dock att budet om att hata sin fiende faktiskt inte finns i Skrifterna.
Däremot finns det i till exempel esséernas skrifter. Detta är ett exempel på att Torahns
gränser inte alltid är liktydiga med det skrivna ordet, utan att det också finns en
muntlig tradition. Det Jesus här vänder sig emot är ett nedärvt tankemönster. I
Skrifterna talas ibland nedsättande om dem som står utanför eller mot förbundet. Det
är inte då fråga om personliga fiender, utan om Guds fiender. I vårt avsnitt kan vi
dock se att det syftar på dem som ”förföljer er”, men inte ens mot dem ska de kristna
hysa agg. Tvärtom! Antitesen här är att älska era ovänner och att be för dem som
förföljer er. Evangelisten knyter an till de sistnämnda saligprisningarna som hade
samma tema.
Matteus jämför oss med Gud, eftersom vi är Guds barn. Den jämförelsen kulminerar i
v 48: ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himmelen är fullkomlig.” Detta ska
förstås som en yttersta skärpning av Lagen och inte (utan vidare) jämföras med den
allmänna semitiska bakgrunden. Enligt judisk tro, i synnerhet esséernas, kunde en
människa vara fullkomlig. Fullkomlig betyder för dem snarast hel, harmonisk eller
odelad. Det handlar inte om att människan kan vara syndfri, utan om att hennes hjärta
och kärlek till Gud ska vara odelad. Frågan om att vara fullkomlig återkommer i
berättelsen om den rike ynglingen i kap 19:16-22.
56
Evangelium enligt Matteus
6:1-18 Genom gudstjänsten
Det avsnitt som nu följer handlar om vårt förhållande till Gud eller om den rätta
gudstjänsten, och grundtanken är enkel: gudstjänsten ska ske inför Gud och inte inför
människor. Matteus motiverar detta på två sätt. Först säger han att vår himmelske
Fader är och verkar i ”det fördolda”, v 4a, och sedan säger han att eftersom vi, i vår
gudstjänst, umgås med Gud kommer också vår ”belöning” från Honom, v 4b. Det
finns helt enkelt ingen anledning att göra sig till för att människor ska se din
gudstjänst och tycka att du är en from människa.
Det är ganska lätt att se hur avsnittet är uppbyggt. Det inleds med en så kallad kelalvers, v 1, där Matteus anger själva temat: de fromma gärningarna. Efter en sådan vers
brukar, precis som här, komma ett antal exempel. De är i v 2-4 om allmosorna, v 5-6
om bönen och i v 16-18 om fastan. Här finns med andra ord tre teman. Så skulle
texten kunnat se ut, men det verkar som om någon (alternativt Matteus själv) stuckit
in lite extra undervisning om bönen i v 7-15 i efterhand. I alla falla finns här en
utvidgning i form av bönen Fader Vår. Vi ska också behandla den bönen särskilt, men
låt oss först, mer allmänt se på de tre teman som finns.
v1
om goda gärningar (på grekiska ten dikaiosynen hymon som bokstavligt betyder gör er
rättfärdighet) eller rättfärdiga gärningar.
Giertz har här översättningen ”öva er rättfärdighet”. Här avses den rättfärdighet vi
själva kan och bör åstadkomma. Även om Matteus inte här skiljer mellan människors
och Guds rättfärdighet, och absolut inte som Paulus gör det, ska vi ändå registrera den
skillnaden. Giertz skriver i sin översättning: ”Ta er till vara, så att ni inte övar er
rättfärdighet inför människorna, för att bli sedda av dem.” Det är tveklöst så att en
jude är kallad att följa Torahn och det är bara genom att lyda den som han kan
prestera rättfärdighet. Det är inte svårt att förstå, men det Jesus gör här är att fördjupa
undervisningen genom att fråga efter motivet. Gud ser ju till hjärtat. Jfr med v 20 f.
Tema 1, v 2-4 om gåvor
Det var vanligt att uppmuntra till gåvor eller allmosor, det grekiska ordet elemosynen
betyder barmhärtighetens gåvor. Detta givande kom sedan att utvecklas till den tidens
socialhjälp. Det var inte fråga om att ge ”till Gud”, utan till nästan, se 5 Mos 15:7-11.
Vad betyder det att blåsa i trumpet? Några menar att uttrycket är ironiskt menat,
ungefär som det översätts i FB. På svenska handlar det då om att slå sig för bröstet.
Men frågar vi Eva Spångberg kan hon berätta att kollektbössorna som stod
utplacerade vid tempelingångarna såg ut som basuner. När de fromma judarna la i
sina mynt i den tog de samtidigt tag om den som om de ville hjälpa slantarna ner i
bössan och då skramlade det så att alla människor runt omkring vände sig och såg
dem som la offergåvan. Ville man göra det riktigt demonstrativt tog man tag i
basunen, lyfte den och stötte den upprepade gånger mot marken. Så kunde människor
göra sig till hycklare (grekiska hoi hypokritai), ett ord som betyder sätta på sig en
mask och som vi ytterligare ska kommentera när vi kommer till 23:13-36 då Jesus gör
upp med fariséerna. Vi behöver inte utföra vår gudstjänst för att andra ska lägga
märke till det. Det är vad Jesus vill styrka under också i nästa tema om bönen.
57
Evangelium enligt Matteus
Tema 2, v 5-8 om bönen
När det heter att vi ska gå in i vår kammare (grekiska tameion) syftar det på ett rum
som inte är vänt mot gatan, utan mot bakgården. Motivet är detsamma som innan.
Jesus lär oss här att det finns två olika sätt att be på, dels som hedningarna, dels som
de som känner Gud. Det är felaktigt att hopa tomma ord. I de hedniska grekiskromerska böner som finns bevarade finns långa, insmickrande listor, med tilltal till de
olika gudarna. Det är möjligt att de användes magiskt som trollformler. Vi lägger
alltså märke till att Matteus inte polemiserar mot judarna, utan mot hedningarna.
Samtidig förstår vi av detta att när detta evangelium skrivs har det börjat nå ut till
hedningarna och deras miljö. Det är också en utveckling som går att följa i
Matteusevangeliet. I Jes 65:24 kan vi dessutom läsa att Gud hör oss innan vi ens har
bett.
6:9-13, Fader vår
Detta sätt att be finns förebildat i andra judiska böner. Vi har därför att göra med ett
mönster vilket vi kan följa när vi ber. När vi jämför denna bön med bönen i Luk 11:24 lägger vi märke till att det här hos Matteus finns tre avsnitt som saknas hos Lukas.
Hos Lukas heter det inte att Gud ”är i himlen”, där bes inte ”låt din vilja ske” och där
saknas ”fräls oss från ondo”. Men det är inget störande, eftersom vi har att göra med
ett mönster, snarare än en bestämd ordalydelse.
Boris Salo som en gång disputerade just på bönen Fader Vår menar att det är en poäng
med att bönerna ser olika ut, just eftersom vi här ser ett mönster för bönen. De fem
skäl han anger är:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
Vi skulle inte rabbla den
Viktiga temata återkommer på olika sätt
Exegetiken har svårigheter att finna ”den ursprungliga versionen”
Det judiska och kristna livet är fast men finns i olika versioner
Frånvaron av doxologi 42
Ingen strid i Urkyrkan om formuleringen
Här nedan kan du se de fem bönerna bönen i den vänstra och mönstret i den högra
kolumnen.
1. Fader vår, som är i himmelen, helgat varde ditt namn.
2. Tillkomme ditt rike, ske din vilja
såsom i himmelen så ock på jorden.
3. Vårt dagliga bröd giv oss idag.
4. Och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga är
5. Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.
Tillbedjan
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen
Doxologi
42
Förbön
Behovsbön
Syndabekännelse
Befrielsebön
Doxologin finns i vissa senare handskrifter. Att en sådan inte var främmande för de första kristna
förstår vi av att det finns en doxologi i 1 Krön 29:11.
58
Evangelium enligt Matteus
v9
För det första ska vi vända oss till Gud som vår Far och gode vän. Vi ska tacka
Honom och ära Honom för att Han har tagit sig an oss och ingått förbund med oss.
v 10
För det andra ska vi be Honom förverkliga sin vilja också på jorden. Denna bön bär
en eskatologisk prägel.43
v 11
Först i den tredje delen ber vi för oss själv och då närmast som en tackbön. Vi vet att
Han sörjer för oss, såväl andligt som fysiskt och den vissheten ger oss frimodighet att
be denna bön. I den grekiska texten är det tydligt att bönen är en bön om att Gud ska
förse oss med bröd för morgondagen. Det grekiska uttrycket ton epiosion är mycket
ovanligt och kan snarast översättas ”morgondagligt bröd”. När vi bett den bönen
behöver vi aldrig oroa oss för morgondagen.
v 12
Den fjärde bönen om syndernas förlåtelse ska vi återkomma till när vi kommenterar
Matt 18:23-53. Det tänkvärda är det tempus som Matteus använder sig av. Gud ska
förlåta oss på samma sätt som vi har förlåtit dem som synda mot oss. Jämför denna
tanke med ordet i 5:23 ff och v 14 f.
v 13
I den femte bönen ber vi att Gud inte ska inleda oss i frestelser. Vad betyder det? För
att få en bakgrund ska du erinra dig vad vi lärde om Jesu frestelser och läsa
kommentaren om frestelser och prövningar som finns på sidan 35 f i detta
kompendium. Jag vill också, som ett komplement, säga att en kristen är insatt i Jesus
Kristus. Vi vandra i honom och är kallade att bli alltmer fyllda med hans Ande. Men
vi kan frestas av världen, djävulen och vår egen natur, för att citera Martin Luther. Vi
kan välja att lämna vägen och gå ner i diket. I den här bönen ber vi att Gud ska växa
sig så stark i oss att han inte låter vår egen vilja förleda oss. Bönen handlar därför om
Guds beskydd.
Martin Luther säger i den lilla katekesen att
Gud frestar ingen, men vi ber i denna bön, att Gud skall beskydda och bevara
oss, så att djävulen, världen och vårt eget kött inte bedrar oss och förför oss till
vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster, och att vi, när vi frestas,
inte låter oss övervinnas, utan kämpar för att vinna slutlig seger.
Detta är den sista bönen i Fader vår. Som du ser finns ingen avslutande doxologi i det
mönster Jesus lär ut. Boris Salo påpekar att också det kan vara en poäng; nämligen
den att det aldrig finns någon avslutning på våra böner.
v 14-15
Här undervisar Jesus oss om en viktig princip. I Matt 18:21-35 gör han det ännu
tydligare varför vi väntar med att kommentera denna tills då.
43
Ordet eskatologi betyder läran om ändens tid.
59
Evangelium enligt Matteus
Tema 3, v 16-18 om fastan
En tredje gång möter vi samma motiv, den rätta gudstjänsten. Det kunde hända att
människor vid de officiella fastorna kunde klä sig i säck och strödde aska på sitt
huvud för att synas inför människorna. Enligt Torahn finns bara en påbjuden fasta,
den på försoningsdagen, 3 Mos 16:29 f. På Jesu tid räknades fastan som en dygd och
kunde gärna brukas oftare, se Lukas 18:12 som talar om att fasta två gånger i veckan,
måndag och torsdag. Men sann fasta kan bara ske inför Gud, något som framgår
tydligt hos profeterna, se till exempel Jesaja 58:1-9a. Lägg märke till att det inte är en
fråga om du syns eller inte syns i något av ovanstående exempel, utan om vad som
sker i ditt hjärta. Hjärtat är alltså platsen för sann gudstjänst något som vi behöver
höra också i våra dagar. Det räcker inte med att gå i kyrkan eller läsa med i bönerna,
utan frågan är vad som sker i våra hjärtan.
Genom att så tidigt tala om hjärtat har Jesus introducerat vad som verkligen är viktigt
och avgörande för hans lärjungar.
6:19-7:12 Genom gärningarna
Det är nu uppenbart att Jesus lär oss att Gud ser till hjärtat, snarare än till de yttre
gärningarna. Men här gäller det att inte gå vilse. Det finns enligt judisk tro ingen
motsättning mellan hjärtat och hjärtats gärningar. Tvärtom blir hjärtats tro synlig i och
genom dina gärningar och relationer. Det ska Jesus tala om i nästa avsnitt som handlar
om att leva det rätta livet.
6:19-24 Var har du ditt hjärta?
v 19-21
Avsnittet inleds med att Jesus talar om att människor alltid samlar skatter åt sig. Det
kan man göra med Gud och sin nästas bästa för ögonen. Då ska din Fader som ser i
det fördolda belöna dig, sa Jesus i v 18 Men många samlar skatter för sig själva och
får då ut sin lön på jorden. Denna tanke kan ses som en avslutning på avsnittet 6:1-18
som handlade om gudstjänsten, samtidig som den är en inledning på detta nya avsnitt
om det kristna livet. Här skiftar dock bilden från att få lön till att samla sig skatter
därför att Matteus vill lyfta fram något annat; nämligen att där du har din skatt där
kommer också ditt hjärta att vara, v 21. Detta är inte någon ny sanning. I 2 Mos 10:810, 24-27 kan vi se hur Farao utnyttjade denna enkla sanning. Det som var sant då är
också sant idag.
Slutsatsen är enkel: ”Samla skatter i himlen … ” Då kommer du att få hjärtat på rätt
ställe, du kommer att få eviga skatter som aldrig kan förstöras och din Fader som ser i
det fördolda kommer att belöna dig.
v 22-23
Tanken med talet om ögat är att i ögat avspeglas människans moraliska kvalitéer, det
vill säga där ser du hennes hjärta. (Se Syrak 14:8-10) När det därför sägs att ditt öga
är sjukt, fördärvat eller grumlat syftar det på ditt hjärta. Om en människa lever helt
och odelat för Gud är hennes hjärta och liv helt och riktigt. Då lyser det upp hela
hennes tillvaro. Men om hennes hjärta har slocknat blir det mörkt i hela huset.
60
Evangelium enligt Matteus
Återigen blir den judiska bakgrunden synlig. På hebreiska heter det ”goda ögat” aiyn
tova och det betyder att vara generös, det vill säga ha ett gott hjärta. Ännu en gång får
vi ett exempel som talar för evangeliets judiska bakgrund, ja, rentav att Matteus skrev
på hebreiska. Men eftersom detta inte framgår i våra översättningar från grekiska till
svenska är det nästan omöjligt att förstå versar som dessa.
5 Mos 6:4 ff är den judiska trons högsta bekännelse. I den sägs att vi ska älska Gud
med hela vårt hjärta … Av rabbinernas utläggningar framgår att uttrycket hela hjärtat
syftar på just hela, det vill säga allt ditt goda och allt ditt onda. Du ska inte bara bära
fram ditt goda till Gud utan också det onda som finns i ditt hjärta. I överförd mening
betyder därför dessa versar att ha sitt allt, Gud och en levande tro i sitt hjärta. På så
sätt blir de följande två versarna logiska när det talas om att ingen kan tjäna två herrar.
v 24
Här talas det om att hata … älska. Detta ordpar används ibland i försvagad form och
har då betydelsen ”hålla fast vid … inte bry sig om”, som också framgår av
fortsättningen av versen. Detta uttryck är centralt hos Paulus i Gal 3:7,9 och 10. Helt i
enlighet med vad som sagts tidigare gäller det att ”hålla sig till Gud”.
Du kan bara ha en herre i ditt hjärta, Gud eller Mamon. Mamom är ett arameiskt ord
som betyder ”egendom” eller ”förmögenhet”. Du kan inte hålla dig till dem båda.
6:25-34, Lita på Gud
v 25-27
Nu blir Jesus mer konkret när han talar om vad det innebär att leva tillsammans med
Gud. Det handlar om att leva odelat. I den grekiska texten börjar v 25 börjar med
ordet ”därför” och utgör med andra ord tillämpningen av vad som sagts innan om
hjärtat. Jesus fortsätter med att säga att vi inte ska bekymra oss för vilken mat och
dryck vi ska leva av. ”Gör er inte bekymmer för ert liv.” Här används det grekiska
ordet psyche som är dubbeltydigt. Det kan också betyda själ. Det används som en
översättning av det hebreiska näfäsh som snarast betyder själsliv, men syftar på
människan i sin helhet, det vill säga på livet.
I hela avsnittet talar Jesus sedan om den bekymmerslöshet som följer av tron. Denna
gåva ingår i trons frihet. Temat upprepas tre gånger, i v 25, 31 och 34. Vi kan fråga
oss hur det är möjligt att vara fri från bekymmer och Jesus ger oss här tre skäl.
1. För det första ska vi jämföra oss med fåglarna och blommorna. De bekymrar sig
inte och ni är mycket mer värda än de och så mynnar denna tanke ut i uttrycket ”ni
trossvaga” eller ”klentrogna” i Giertz´ översättning.
2. Det andra argumentet tar fasta på hedningarnas jakt efter Mamon. De inser inte att
vår himmelske far vet vad vi behöver redan innan vi bett Honom om det. Men vi vet
att vår fader försörjer oss och ber därför tryggt om vårt dagliga bröd.
61
Evangelium enligt Matteus
3. Det tredje skälet är att bekymmer förmörkar den dag som är. Var dag har nog av sin
egen plåga och därför är det dumt att oroa sig för morgondagen. Detta argument kan
betecknas som allmän levnadsvisdom.
v 28
Jesus säger: Se på markens liljor hur de växer. Det grekiska ordet för ”se”, är
katamathete som snarast betyder ”iaktta noga”, ”studera” eller ”lär av” liljorna på
marken och av hur de växer.44 Den tyske forskaren Christian Schwarz menar att denna
tanke är central i Jesu undervisning och att den talar för ett biologiskt tänkande,
jämför Mark 4:26-29. Det är också så vi tänker när vi talar om tillväxt. Cellstrukturen
är nödvändig för att växten ska kunna äga rum. Denna tolkning rimmar väl med Jesu
undervisning om att vara bekymmersfri. Var inte ängslig för tillväxten i din cell. Den
”sker av sig själv”, på grekiska automathe.
Allt levande växer, det ligger i själva livets natur. Ingen behöver tvinga träd att
skjuta skott, man behöver inte övertala barn att få tänder. Att handskas med
något levande handlar om att ge förutsättningar för livets energi, att hitta
utflöden, att ge strukturer och ta bort hinder så att det som växer kan göra det
på sitt naturliga sätt. Dessa principer gäller också för församlingsliv.
(Lewi Pethrus)
Paulus talar också han om en tillväxt i 1 Kor 3:6 f och i Ef 4:15. Vi ska återkomma till
detta viktiga tema när vi studerar Galaterbrevet och Romarbrevet. Tillväxten sker
först i anden. Paulus talar ofta om att leva i, av eller vandra i Anden, se Gal 5:13-18
eller Rom 8:1-11.
I v 30 läser vi: ”om nu Gud ger sådana kläder åt gräset … hur mycket mer skall han
då inte klä er”, ska vi lära oss att det är ett vanligt sätt att argumentera bland rabbiner.
Argumentet kallas på hebreiska kal v´chomer som betyder bokstavligt betyder från
lätt till tungt. Jämför detta sätt att argumentera med 7:11, 10:25 och 12:12. Om A är
självklart så är B ännu mer självklart. Jesus vill med andra ord stryka under Faderns
omsorg.
v 33
Innan vi lämnar det här avsnittet måste vi särskilt lyfta fram v 33 som jag tror är
själva tolkningsnyckeln som getts oss kristna. Det är med hjälp av den vi kan förstå
Bergspredikan och Jesus undervisning i stort.
Jesus säger att vi inte behöver oroa oss för något, eftersom Gud är med oss och sörjer
för oss. Uppmaningen är i grund densamma som den var i v 20: samla er skatter i
himlen eller sök först Guds rike. Bakgrunden till denna uppmaning är hedningarnas
korta frågesatser: ”Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi ta på oss?” De
speglar den totala rådvillheten inför framtiden. Den kan många gånger verka befogad,
men knappast för en kristen, eftersom vi tror att Gud är vår Far som sörjer för oss.
Jesus uppmanar oss att söka Guds rike,
därför att då kommer vi att få Guds rike!
44
Ordet katamathete återfinns också i 9:13, 11:29 och 24:32
62
Evangelium enligt Matteus
I Bergspredikan har Jesus ställt omöjliga krav på oss. Gud vill att vi ska vara
fullkomliga. Men först här talar han om hur det ska gå till.
Det är endast Gud som kan ge liv som växer och vi är kallade att tro detta.
Det är en kristen människas livsuppgift att våga tro detta. Vilken underbar uppgift är
inte det! Det är bara så vi kan bli fullkomliga, genom att ta emot Guds egen
rättfärdighet – som en gåva från Honom. Så börjar det kristna livet, så växer det och
så fullbordas det. Nu är det dags att se närmare på hur vi ska förvalta denna gåva. Då
handlar det om våra relationer, inte bara till Gud, utan också till varandra.
7:1-12, Våra relationer
Det här avsnittet består av fyra mindre, av varandra oberoende avsnitt, v 1-5, v 6 och
v 7-11 och v 12. Det är ofta så att just etiska utsagor staplas på varandra och därför
inte alltid hänger självklart ihop. Också dessa avsnitt kan ses som en tillämpning av
undervisningen innan med början i v 25 och ordet ”därför”. De etiska tillämpningarna
är inte alltid självklara och därför måste Jesus tala om dem. Det finns alltid en risk att
vi handlar efter vår egen natur i stället för att leva enligt Guds vilja. Samtidigt ger
dessa förmaningar hopp. Jesus skulle inte ge dem till oss om de inte var möjliga att
praktisera. Det nya livet är ett liv i gemenskap med Gud och när Han verkar i och
genom dig är det möjligt att leva rätt, även om inte blir fullkomlig förrän i framtiden.
v 1-5
har som inledning: Döm inte … och denna uppmaning stöds av två argument.
Det första argumentet, v 1-3, är teologiskt. Så som du dömer andra, kommer Gud att
döma dig och sedan med talet om de två måtten. Båda dessa tankar hör hemma i den
judiska tron där Gud använder sig av antingen barmärtighetens mått eller rättvisans
mått. Jfr 5:7 och 18:23-35 som vi ska återkomma till. Det andra argumentet, v 3-5, är
antropologiskt och vill väcka lyssnaren till besinning. Du är över huvud inte i den
ställningen att du bör döma någon annan. Lägg märke till hur tilltalet i dessa versar
blir 2 pers sing.
v6
Hur vi ska förstå v 6 i sammanhanget är svårt att se. Kanske har Matteus satt in versen
här för att erkänna att det finns en gräns för frikännande domar. Bilden av hundar och
svin syftar på onda eller orena människor, också detta i samklang med den tiden.
Jämför 2 Kon 8:13, Matt 8:28 och 15:26. Vi kommer inte under studiet av
Matteusevangeliet behandla frågan om människosyn, utan vänta med det till vi
kommer till Romarbrevet. Men vi ska strax läsa om falska profeter och kommer då att
se vilket mått Matteus använder sig av.
v 7-11
handlar om samma förtröstan som vi talat om tidigare. Lägg märke till att vi inte
stannar med att säga att avsnittet handlar om bönen, utan det handlar om att våga tro
på att Gud svarar på våra böner. Det är vad dessa Jesus-ordet syftar till. Han talar om
det inte mindre än sex gånger i dessa versar:
63
Evangelium enligt Matteus
1.
2.
3.
4.
5.
6.
Bed och ni skall få
Sök och ni skall finna
Bulta och dörren skall öppnas för er
Ty var och en som ber han får
Och den som söker han finner
Och för den som bultar skall dörren öppnas
Det finns inga begränsningar i dessa ord, se v 8 och 11. Alla – var och en – ska få svar
på sina böner. De ska dessutom få det redan i tiden, eftersom verbet som handlar om
svar på bön står i presens. För att ytterligare förstärka detta ger Jesus ett exempel
genom att påminna om en jordisk far. Denne ger inte sin son en sten när han ber om
bröd. Det här exemplet stärks genom ett exempel till ”… eller en orm när han ber om
en fisk”. Om en jordisk far, som är ond, förstår att handla så, hur mycket mer gör då
inte vår himmelske far det? Uttrycker hur mycket mer uttrycker typisk rabbinsk logik,
se kommentar till v 6:30. Vissheten att Gud besvarar bön är alltså utgångspunkten för
vårt bedjande.
Det är också värt att notera att Matteus rör sig på judiskt område i den meningen att
allt är så verklighetsnära. I v 33 står det att allt det andra ska tillfalla oss, vilket ju
syftar på mat, dryck och kläder. Och här i v 11 talas om det som är gott, det vill säga
utan inskränkning. De första kristna uppfattade allt mycket bokstavligt, något som
ofta tenderar till att bli mindre bokstavligt allt eftersom tiden går. Jämför Luk 11:13.
v 12 utgörs av vad som kommit att kallas den gyllene regeln med tillägget: Detta är
lagen och profeterna. Här använder sig Matteus av en så kallad inclusio, det vill säga
ett uttryck som sammanfattar hela avsnittet om lagen, gudstjänsten och gärningarna.
Jämför 5:15 med 7:12 så ser du detta klart och tydligt. Se också 22:34 ff.
Den gyllene regeln är ett världsfenomen redan på den här tiden. Den fanns i olika
varianter redan på Sokrates och Aristoteles tid, 400 f. Kr. Den var spridd från det
grekisk-romerska väldet, via Indien bort i Asien. Man tror att den hade en enkel
ingång i judendomen därför att Gud sagt till sitt folk i 3 Mos 19:18 att vi ska älska vår
nästa som oss själva, ett snarlikt bud. I Talmud (Shabbat 31a) finns följande
berättelse:
En man kom till Shammai, den strängare, och sa: Jag vill bli jude, om du kan
undervisa mig hela lagen och profeterna medan jag står på ett ben. Rabbinen
Shammai lär ha visat bort i vrede över att mannen var så oförskämd. Då gick
mannen till Hillel och denne svarade: Det som är förhatligt för dig ska du inte
göra mot din nästa. Detta är hela lagen och profeterna. Allt annat är
förklaringar.
Liberalteologerna har ofta hävdat att Bergspredikan och särskilt den gyllene regeln
visar att den kristna etiken är överlägsen annan etik eftersom Jesus utformar regeln
positivt. På så sätt har man lyckats reducera betydelsen av Jesu person, men det är
knappast ett riktigt påstående. Didaches författare citerar regeln negativt och Irenaeus,
biskop i Lyon omkring 180 e.Kr. citerar den både negativt och positivt.
Jesus har alltså talat om lagen och profeterna som en sann judisk skriftlärd. Hela
denna undervisning har inletts med Guds folks uppdrag, 5:1-16, och kommer att
avslutas med varningar till dem som inte följer den, 7:13-29. Men alla judiska lärare
64
Evangelium enligt Matteus
kom inte från samma skola. De mest kända skolorna leddes av rabbinerna Shammai
och Hillel. Den förra var den strängare och den senare mer mänsklig. Det är tydligt att
Jesus, enligt Matteus, här ansluter sig till Hillel snarare än Shammai. Många av de
konflikter han hade med de skriftlärda anses vara konflikter just med
shammailärjungar.
7:13-29 Att bygga på klippan
Nu återstår endast avslutningen på det första talet: Bergspredikan. Det handlar om de
två vägarna, de falska profeterna, om att bygga på den rätta grunden och några
avslutande ord. Vi ska behandla varje stycke för sig.
v 13-14, den trånga porten
Avsnittet börjar med en förkunnelse, grekiska kerysso. ”Gå in genom den trånga
porten!” Bilden av de två vägarna var inte okänd. Den hade rötter i grekiskt tänkande
långt ner på 700-talet f. Kr. Bilden var vanlig inom den judisk-kristna tron och
Didache lägger stor vikt vid den. Den här bilden var bra på så sätt att det var lätt att
anknyta till 5 Mos 28, ett centralt kapitel i den judiska historien, se också 5 Mos
30:15-20 och Jer 21:8.
Det är lätt att uppfatta denna förkunnelse som moralism och det finns många
tolkningar som går i den riktningen. Jag tror att den trånga porten syftar på den nya
födelsen och att denna är avgörande. När vi en gång föddes kom vi genom den trånga
porten. I 19:16 berättar Matteus om en man som ville följa Jesus och Jesus låter
honom då förstå att det är omöjligt. Han säger att det är lättare för en kamel att
komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Lärjungarna blir
förskräckta och frågar vem som då kan komma in i Guds rike. Jesus svarar att för
människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt. Bara Gud kan föda oss på nytt,
omskapa oss. Johannes talar om bildligt om detta i Joh 3:4 f. Här ser vi återigen vad
som är nyckeln för ett kristet liv. Vi behöver ta emot den nya födelsen som en gåva
från Gud. När vi passerat den trånga porten genom vatten och Ande kan vi,
tillsammans med Jesus, gå den smala väg som leder till livet. Johannes talar om den i
Joh 14:6 och Paulus talar ofta och utförligt om denna vandring i Anden.
Men det finns de som lär annorlunda och om dem talar Jesus i nästa avsnitt.
v 15-23, de falska profeterna
Avsnittet börjar återigen med en uppmaning. Jesus ber oss att akta oss för de falska
profeterna. Han säger att de liknar äkta förkunnare, men att deras motiv är falska och
deras undervisning leder oss fel. I
v 16-20
talar han om hur vi ska känna igen dem, men i v 21 och v 22 preciserar han deras
förkunnelse. De falska profeterna sitter på var sin sida av vägen, i var sitt dike. Vi kan
därför lämna v 16-20 tills vidare och höra vad Jesus säger om de falska profeterna.
65
Evangelium enligt Matteus
v 21
talar om dem som betonar den rätta bekännelsen. De har den rätta bekännelsen men
den är otillräcklig.
v 22
beskriver dem som dem som förordar goda gärningar, men av
v 23
förstår vi att Herren själv inte känner dem. Det avgörande är att vi känner Herren. Det
betyder att vi är födda av honom och har gemenskap med Honom. Det ord som här
översätts med ”känna” heter på hebreiska jada och är ett mycket intimt ord. Det heter
om Adam, i 1917 års översättning, att han kände sin hustru. I våra moderna
översättningar står det att han låg med sin hustru. Det är samma ord som används här.
Gud och vi står varandra mer nära än vi kan föreställa oss. Vi är födda av Honom.
Detta är också nyckeln för frälsningen.
Det är med denna förståelse som v 16-20 faller på plats när Jesus tal om trädet och
dess frukt. Därmed inte sagt att det utan vidare är enkelt att skilja de falska profeterna
från de äkta. De huserar i samma trädgård. Detta tema kommer igen i 13:36-43 som
handlar om hur ogräset och vetet växer tillsammans och i 22:11-14 som handlar om
de tio flickorna. Vi får därför anledning att återkomma till detta. Jesus har talat om
nödvändigheten av att gå genom den trånga porten för att sedan vandra vidare genom
livet i gemenskap med honom, den smala vägen.
I det avslutande avsnittet använder Jesus en annan bild för denna vandring. Han talar
om att bygga, men båda bilderna syftar på gemenskapen med Jesus som vi ska se.
v 24-27 liknelsen om de två husbyggarna
Låt mig redan från början påstå att nyckeln till en rätt förståelse av detta finns i den
grund vi bygger på. Jag menar att det i denna liknelse här finns en överlappning
mellan GT och NT.
GT talar om att det är otillräckligt att bara höra. Vi måste göra Guds gärningar som vi
har sett i v 21. Det var två män som hade det gemensamt att de båda hörde Guds ord.
Men den förste rättade sitt liv efter vad han hörde, den andre gjorde inte det. Enligt
judiskt sätt att förstå detta gör den förste rätt eftersom han både hörde och gjorde
Herren ord. Så långt är det lätt att följa med. Men detta förklarar inte vad kristen tro
är. Tvärtom hamnar vi strax i moralism och lagiskhet om vi förkunnar att den kristna
tron handlar om att höra och göra.
Vi måste förstå denna bild i Bergspredikans sammanhang, ta bilden ett steg vidare
som Jesus faktiskt gör.45 Det räcker inte med att höra och göra, utan vi behöver höra
det Han säger och göra det Han gör.
45
Redan i 7:21 säger Jesus att det inte är tillräckligt att göra, utan att vi måste lära känna Gud. I
liknelsen om de två husbyggarna upprepar han denna sanning.
66
Evangelium enligt Matteus
Jesus säger att båda männen byggde varsitt hus. Skillnaden mellan dem var att den
ena grundade sitt bygge på sanden och den andra grundade det på klippan. I GT är
klippan en känd bild på Gud 46 och så uppfattade säkert de judar som lyssnade till
liknelsen, men lägg märke till vad Jesus säger i inledningen:
Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem …
Den kristna förståelsen lägger tonvikten av denna liknelse på klippan, som är Gud
själv, det vill säga de ord som Jesus talar till oss. Han är Guds Ord, Guds tilltal till
oss. Genom Jesus talar Gud evangelium till oss och genom evangeliet får vi höra om
vem Gud är och vad Han gjort för oss. Guds handlande med oss tar gestalt i Jesus och
i det han säger och gör för oss.
Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem …
När Jesus i v 24 talar om att höra hans ord och göra efter dem sker en överlappning.
GT = att höra och att göra
NT = Vem Jesus är och vad han
gjort för oss, Guds klippa
Det judiska talet om att höra och göra möter det kristna talet om vem Gud är och vad
Gud gjort för oss i Jesus Kristus. Nu handlar det om att lyssna till JESUS. Det räcker
inte med att höra och att göra. Ditt liv måste bygga på honom och det han har gjort.
Det är fortfarande bara han som kan frälsa. Och vår frälsning består däri att vi får del
av hans. Vi ska återkomma till dessa tankar i 16:13-20.
v 28-29 avslutning
När Jesus var färdig med detta tal, och här åsyftas allt som återgetts i Bergspredikan,
häpnade folket. Skälet till att de häpnade har vi antytt i kommentaren till 4:18-22, men
hur mycket de förstod är en annan sak.
Nu har Jesus förkunnat Guds rike. I kapitlen 8 och 9 ska vi få se hur han visar vem
han är och hur han låter Guds rike bli synligt i gärningar. Det handlar till stor del om
ur han botar de sjuka.
46
5 Mos 32:4, 2 Sam 22:2, 32, 23:3, Ps 18:2, 31, 28:1, 31:2f, 42:9, 62:2, 7, 71:3, 78:35, 89:26, 92:15,
94:22, 95:1.
67