Descartes

Ak 9
© Victor Bäck
Descartes
Idématerial för undervisningen i livsåskådningskunskap i den grundläggande utbildningen
Regi och musik: Oskar Silén
Översättning: F:ma Christel Forsblom
Ljudteknik: Boomout Productions
Illustrationer: Victor Bäck
Berättare: Nina Hukkinen, Tom Wentzel
Far: Tom Wentzel
Descartes: Niklas Häggblom
Tjänsteman: Oskar Silén
Drottning Kristina: Silva Lillrank
René Descartes
Idématerial för undervisningen i livsåskådningskunskap i årskurs 9 i den grundläggande
utbildningen.
Descartes anländer till internatskolan
Berättare:
I slutet av påsklovet år 1606 anlände den 10-årige René Descartes tillsammans med sin far till
internatet Collège Royal som låg i den franska staden La Fléche. Renés mamma hade dött i
lungsot när han var ett år gammal. Benägenheten för lungsjukdom gick i arv från mor till son och
besvärade René, som var liten och klen och till växten.
Far: Nu är vi snart framme. Collège de la Flèche, skolan du ska gå i, står under
kungens beskydd.
René: Kommer du och hälsar på mig?
Far: Min tjänst i Bretagne kräver min ständiga närvaro.
René: Kommer farmor?
Far: Jag vet inte. Jag hörde annars att kungen har varit mycket frikostig med bidrag till
skolans bibliotek.
René: Kan jag komma och hälsa på dig i Bretagne?
Far: Du flyttar hit och bo nu, René. Jag har talat med rektorn om att du är sjuk och han
lovade beakta saken.
Berättare:
René föddes den 31 mars år 1596 som tredje barn i familjen. När han var fyra år gifte hans far
om sig och flyttade till Bretagne. René växte upp tillsammans med sina syskon hos sin farmor i La
Haye.
Renés farfar var läkare och hans morfar generallöjtnant. Renés föräldrar hörde till den lägre
tjänstemannaadeln, fadern var parlamentsråd.
Far: Jag bär in dina saker i hallen, gå du före och anmäl att du är här. – Nå gå i väg nu!
Berättare:
Den nye eleven var mycket liten för sin ålder. Hans svarta hår och mörka glänsande ögon stod i
skarp kontrast till det bleka ansiktet. Inte ens de våldsamma hostattackerna fick färgen på Renés
kinder att stiga. Läkarna förutspådde att René, liksom sin mor, skulle dö i lungsjukdom, något som
René hela tiden fasade för. René besökte många läkare men prognosen var alltid den samma:
pojken var dömd till lungsjukdom. Det hade han hört så länge han kunde minnas. Tanken på att
han kanske skulle dö förföljde den unge René under en lång tid.
Tjänsteman: Vad heter du?
René: René.
Tjänsteman: Fullständigt namn, högt och tydligt.
René: René Descartes.
Tjänsteman: Var är ditt bagage?
René: Där i hallen.
Tjänsteman: Ditt rum ligger i slutet av den här korridoren till vänster.
Berättare:
Renés förmögne far vill att hans son skulle få bästa möjliga utbildning. René började studera år
1606 som inackorderad elev på den nya och ansedda kungliga skolan Collège de La Flèche. Här
undervisade de bästa lärarna i Europa.
Collège de La Flèche var den tidens mest framstegsvänliga skola. Den hade grundats och
leddes av jesuitpräster. Jesuiternas strama, rentav stränga, leverne präglade skolan. Till den
stränga disciplinen hörde också ett strikt dagsschema. Eleverna sov i gemensamma sovrum. På
morgnarna steg man upp mycket tidigt. Alla deltog tillsammans i böner, frukost, lektioner, middag
och promenader.
Descartes studerar
Berättare:
På grund av sin exceptionellt dåliga hälsa hade René ett eget rum och han fick stanna till sängs
efter den gemensamma väckningen ända till tio-elvatiden. Det blev en vana för livet. Som vuxen
fick han sina mest betydelsefulla idéer och tankar under morgontimmarna. René fick alltså
organisera sitt liv fritt och delta i skolans aktiviteter efter eget behag. Han hade också möjlighet att
själv välja böckerna han läste.
På den tiden förde kyrkan en kamp mot kätteri, d.v.s. allt som stämplats som irrlära, och lade
beslag på all litteratur som kritiserade eller kränkte religionen. På de större biblioteken uppkom
speciella samlingar med förbjuden litteratur, som bestod av skrifter och böcker som ansågs som
hedniska eller kätterska. En sådan samling fanns också i Renés skolas bibliotek. René fick lov
att bekanta sig med de förbjudna böckerna. Han läste texter skrivna av sin tids mest berömda
oliktänkare, eller skeptiker, såsom Michel de Montaigne. Man kan säga att Renés förmåga att tvivla
och förhålla sig kritiskt till allt härstammar från dessa författare.
René tillbringade åtta år i Collége de La Flèche. Skolan undervisade i grammatik, retorik, teologi,
latin och forngrekiska. René lärde sig bland annat om antikens litteratur och Aristoteles filosofi. Till
utbildningen hörde också en treårig kurs i filosofi. Den innehöll logik, metafysik, etik, matematik
och fysik. Dessutom följde skolan noggrant med den vetenskapliga utvecklingen och de nya
upptäckterna.
Ett tecken på det är att skolan under en fest år 1611 uppmärksammade Galileo Galileis upptäckt
av Jupiters månar.
Lärarna märkte redan tidigt att René var begåvad. År 1614 utexaminerades han från internatet i
La Flèche, och lärarna hade stora förväntningar på honom. Han hade fått ta del av sin tids främsta
kunskap.
Tjänsteman: René, vad ska du göra när du gått ut skolan?
Rene: Jag ska söka till Poitier-universitetet.
Tjänsteman: Nåja, du är åtminstone uppenbart begåvad. Kom alltid ihåg vår skolas
valspråk: “Man måste bli ett med allt, för att vinna allt”.
Rene: Det ska jag komma ihåg.
Tjänsteman: Vad ska du studera?
Rene: Lagen.
Tjänsteman: Aha? Jag trodde att du skulle satsa på matematik och filosofi, som du har
varit så utomordentligt bra i.
Rene: Min släkt räknar med en juridisk karriär, för att trygga släktens adelsvärdighet.
Berättare:
På 1600-talet var det ganska vanligt att barnen fostrades utanför hemmet, av andra än av sina
biologiska föräldrar. Barnen kunde skickas till släktingar eller andra familjer som tjänstefolk, eller
fostras som egna barn i den nya familjen. På 1600-talet var det självklart att också småbarn
arbetade. Barnen var viktiga arbetstagare och försörjde sina åldrande föräldrar. Till barndomen
räknades endast den tid då barnet absolut behövde hjälp av en vuxen. Efter det fick det lilla barnet
steg för steg lära sig att axla de vuxnas bördor och uppgifter. Senast vid 7-års ålder var barnet inte
längre barn, utan en liten och svag vuxen. Barnen var med överallt där de vuxna arbetade, roade
sig, älskade eller stred – på åkern, i sängkammaren och på krogen.
Descartes går i livets skola
Berättare:
Hösten 1616 tog Descartes som 20-åring juristexamen vid Poitiers-universitetet. (baccalauréatoch licence-examina), men där tog dock hans intresse för den akademiska karriären slut.
Descartes var besviken på universitetets undervisning och på de dåtida vetenskaperna. Han visste
inte vad han skulle göra med sitt liv, så han fördrev tiden i dåligt sällskap.
Descartes: “Men efter att ha slutfört mina studier plågades jag av tvivel och osäkerhet.
Jag upplevde att mina studier inte hade varit till någon nytta – förutom att jag insåg
min egen okunnighet ännu bättre än förr. Jag hade trots allt gått i en av Europas mest
ansedda skolor.
Berättare:
Renés besvikelse var stor, eftersom han hade studerat för att uppnå “klar och säker kunskap
om allt som är av värde i livet.” Efter två år flyttade Descartes till Nederländerna och gick som
frivillig med i den franska armén. Det betydde många år på resande fot. Descartes såg hov och
krigsmakter, och i stället för bokkunskap anammade han direkt ur “livets stora bok”. Han umgicks
med människor av olika karaktär och bakgrund. Descartes fick nyttig erfarenhet och prövade sina
krafter.
Descartes: “Jag tyngdes av tvivel och osäkerhet och det verkade som om mitt försök
att skaffa kunskap bara hade resulterat i att jag ännu bättre förstod hur lite jag vet.”
Berättare:
På 1600-talet var det mycket tyst i Europa. På landsbygden fanns inga bullrande maskiner eller
snabba bilar. Energikällorna var vind- och vattenkvarnar, dragkraften bestod av oxspann och på
haven seglade segelfartyg. Inga av dessa förde något oväsen. En orsak till att fyrverkerier och
salutskott var så populära på den tiden är att de förde mycket oväsen. Höga ljud var en sällsynthet
värd att förundras över.
I de större städerna var ljudmiljön en helt annan än i dag.
Slut era ögon... glöm allt motor- och trafikbuller och tänk er i stället ett myllrande torg fyllt av
människoröster och olika dofter. Man skrek och ropade rätt mycket på 1600-talet. Största delen
av alla ljud på den tiden var högljutt tal: eftersom läskunnigheten var skral ropades man ut alla
kungörelser, nyheter, påbud, stadgor och nya lagar. Allt ropades ut. På torgen hördes såväl
försäljares rop som barnröster, alla försökte sälja sina varor med hjälp av egna melodier:
När skymningen föll och mörkret drev försäljare och köpare inomhus, hördes de ljud som
under dagen knappt gick att urskilja bland alla rop: hundarnas skall, det ihåliga klapprandet av
hästhovar, ljudet av järnbeslagna kärrhjul, gnisslet från vagnar och kärror och det rytmiska klirret
från värskidor. Och över allt detta svävade ett ständigt närvarande och monotont ljud: klangen av
kyrkklockorna, som upplyste om klockslag, kallade till gudstjänst, varnade om krig eller larmade
om eldsvåda.
När Descartes på vintern år 1619 skulle återvända till armén ändrade han sig plötsligt och hyrde
en varm spiskammare i staden Ulm i Tyskland. Där stängde han in sig för flera dagar i följd. Nu
hade han möjlighet att fördjupa sig i sina tankar och började planera ett stort vetenskapligt projekt.
Det var också där i spiskammaren som han fattade beslutet att utveckla en riktig forskningsmetod,
en metod som skulle följa en matematisk modell och leda till absolut säker kunskap. Resultatet
blev att han insåg att han helt och hållet ville ägna sig åt vetenskaplig och filosofisk forskning.
Descartes sätt att dra sig tillbaka och ensam grubbla över saker och ting utvecklades senare till
en livsstil. Han tog dock inte genast itu med sitt projekt utan fortsatte ännu i nio år att resa runt
i världen. Han gick åter in i armén och deltog i det trettioåriga kriget på de katolska truppernas
sida. Descartes var 22 år gammal när det trettioåriga kriget började och 52 när det slutade. (Kriget
började 1618 och slutade 1648.)
Det trettioåriga kriget började som ett religiöst tyskt inbördeskrig till följd av hårda motsättningar
mellan katoliker och protestanter. Det var samtidigt ett inbördeskrig mellan adel och bönder.
Vid sidan om de normala krigshandlingarna förekom, både i städerna och på landsbygden,
folkresningar mot slottsherrarnas förtryck. Trettioåriga kriget var århundradets största och mest
spektakulära händelse, en ren katastrof. Krigen och oroligheterna rasade på ett aldrig tidigare
skådat sätt. Kriget var mycket komplicerat, eftersom frontlinjerna hela tiden flyttades. Fastän de
religiösa motsättningarna inte var den enda orsaken till kriget, fick striden sin glöd och styrka ur
religionen, eftersom tiden var djupt religiös, och själens frälsning var det viktigaste. På 1600-talet
var det sällsynt med ateism, även bland de få intellektuella.
År 1628, när kriget hade pågått i tio år, lämnade den 32-årige Descartes Frankrike för gott. Han
hade inte fått den arbetsro han sökte. Descartes rykte som en framstående matematiker och
skarpsinnig debattör började sprida sig. Han tillbringade en kort tid som forskare i Paris, där han
knöt kontakter med matematiker, forskare och andra sakkunniga. Han flyttade till Nederländerna,
där han stannade till hösten 1649. Då hade det förflutit ett år sedan det trettioåriga krigets slut. I
Nederländerna var han rastlös: han flyttade ofta och höll noga sin adress hemlig för att få det lugn
och den ro som han värderade över allt annat.
I Holland skrev han in sig vid Franeker-universitetet och hade nära kontakt med många av sin
tids ledande vetenskapsmän och teologer. En del av dem hade hört till Descartes vän- eller
bekantskapskrets redan under hans skoltid.
I Holland förberedde Descartes i början av 1630-talet en omfattande skrift, Le Monde, Världen,
som skulle sammanfatta de slutsatser han dragit av sin naturvetenskapliga forskning. Verket var
färdigt att tryckas, när ryktet spreds att inkvisitionen, ett slags katolsk polismakt, hade utfärdat
en dom mot Galileo Galilei och låtit bränna hans verk Dialog om de två världssystemen. Galilei
hävdade att jorden kretsar kring solen. Galilei var vetenskapsman och ville komma till insikt om
universum. Descartes hade tänkt försvara samma kopernikanska uppfattning och blev nu så rädd
att han bestämde sig för att lämna sin skrift opublicerad.
Descartes: “Galileis dom upprörde mig så att jag nästan bestämde mig för att bränna
alla mina papper eller åtminstone inte låta någon läsa dem.”
Berättare:
Descartes rädsla vittnar om den starka religiösa anda som dominerade på den tiden. Descartes
vågade inte publicera annat än forskning som anknöt till teologi, eftersom religionen genomsyrade
tillvaron.
Descartes skrifter och forskningsmetod tar form
Berättare:
En väsentlig skillnad mellan den medeltida filosofin och den nya tidens filosofi som Descartes
representerade är språkvalet. Under medeltiden hade vetenskapens språk varit latin men efter
medeltiden blev det allt vanligare att man använde sitt eget modersmål. Descartes skrifter,
som han skrev på sitt modersmål franska, var riktade till andra bildade människor, inte till
universitetsprofessorer. Den betydelse och det inflytande Descartes skrifter har haft inom
europeisk kultur och bildning är en följd av hans språkval. Han skrev på sitt modersmål, språket
är informellt och stilen är klart skönlitterär. I sitt franska verk Avhandling om metoden möter vi en
självcentrerad grubblare som berättar om sitt eget liv. Verket kan på grund av sin intellektuella
skönhet anses som ett av den västerländska filosofins finaste verk. Till skillnad från de flesta andra
filosofiska klassiker är Avhandling om metoden en njutning att läsa.
Descartes: “Det bästa med den här metoden var ändå att jag alltid var säker på att jag
använde mitt eget förnuft – om inte helt och hållet, så åtminstone så bra jag kunde. Jag
kände också hur mitt sinne småningom vande sig vid att uppfatta sitt mål tydligare och
exaktare.
Berättare:
När nu filosofiska skrifter i allt högre grad utkom på skribentens modersmål började de filosofiska
tankarna och synsätten sprida sig inom både kulturen, politiken och samhällsdebatten. De
medeltida filosoferna hade till största delen varit universitetsprofessorer som undervisade.
Merparten av nya tidens filosofer hade åter ingenting med akademisk undervisning att göra –
deras publik var större. Descartes var aldrig professor vid något universitet.
På medeltiden var de ledande filosoferna teologer, vilket inte mera var fallet på 1600- och
1700-talet. Under medeltiden ansågs teologin vara den allra främsta vetenskapen men under
1600-talet började människorna mer och mer intressera sig för naturvetenskaper. I början av
1600-talet skedde en mycket betydande perspektivförändring: människan utforskade naturen
utgående från sitt eget tänkande, utan direkt hänvisning till varken Gud eller någon annan.
Naturvetenskapen som höll på att slå igenom gav 1600-talets filosofi en förändrad karaktär och
öppnade nya filosofiska områden och synsätt. Det första anmärkningsvärda naturvetenskapliga
genombrottet skedde år 1543, då Nikolaus Kopernikus heliocentriska teori kom ut i offentligheten.
Teorin vann terräng på 1600-talet efter att Johannes Kepler och Galileo Galilei hade reviderat
den. Naturvetenskapens framväxt blev 1600-talets stora intellektuella äventyr. Ingen av den tidens
framstående filosofer kunde förbigå de naturvetenskapliga frågorna.
Boktryckarkonsten som hade uppfunnits i mitten av 1400-talet garanterade att kunskapen om nya
upptäckter snabbt spred sig bland de lärda. På 1600-talet spreds kunskap också till stor del genom
brevväxling och kopiering av handskrifter.
René Descartes var anhängare av den nya vetenskapen. Han var en banbrytare inom många
vetenskapsområden: han var filosof, matematiker och naturvetare. Han påverkade utvecklingen
av matematik genom att skapa den analytiska geometrin. Han skrev bland annat om optik och
meteorologi, d.v.s. väderleksläran. Han var en av nya tidens mest betydande filosofer. Han
betonade självständigt tänkande och ifrågasatte tidigare trosuppfattningar. Han anses vara en av
de främsta förnyarna av det västerländska tänkandet och den västerländska världsbilden. Han
skapade den nya tidens mest typiska ideologi: rationalismen. Den nya eran anses ha inletts i och
med att Descartes började använda nya rationella, d.v.s. förnuftsbaserade, forskningsmetoder.
Descartes filosofi
Berättare:
1600-talets säregna och nyskapande filosofi utvecklades utanför universiteten. Den nya
tidens filosofer ville utveckla sina idéer oberoende av tidigare storheter och tidigare filosofers
uppfattningar. Descartes var mycket skeptisk till allt traditionellt och till den dåtida filosofin.
Descartes: “Trots att filosofi under århundraden har utövats av de mest genialiska
människor, finns det inte en enda sanning som man inte skulle tvistas om. Jag
har undersökt deras metoder utan att finna några tillförlitliga anvisningar, endast
observerat att metoderna skiljer sig från varandra lika mycket som filosofernas åsikter”.
Berättare:
Descartes ville komma ifrån det opålitliga med åsikter av alla de slag. Han ville hitta en fast punkt
eller en forskningsmetod som skulle leda dit. Han skapade en ny metod för att uppnå kunskap,
som grundade sig på fyra regler:
Descartes:
Godta aldrig något som sanning, om sanningen inte är så klar och tydlig att det inte finns någon
anledning att betvivla den.
Dela upp varje problem som ska undersökas i så många delar som möjligt för att bättre kunna lösa
det.
Börja med de enklaste problemen för att gradvis övergå till de mera komplicerade.
Anteckna allt på en så allmän nivå och så noggrant att det inte finns risk för att något viktigt
utelämnas.
Berättare:
Descartes metod med systematiskt tvivel var i all sin enkelhet revolutionerande för filosofin. Han
går från det enklaste mot det svåraste. För första gången inom filosofin sökte man nu systematiskt
sanningar, som var helt oberoende av förhandsvillkoren. Om ett påstående är tvivelaktigt, om
det finns så mycket som en minimal risk för fel, konstaterar Descartes att påståendet är osant.
Descartes driver tvivlet till sin yttersta spets: inga sanningar duger, varken vanor eller auktoriteters
sanningar, hur uppenbara de än verkar. Man måste finna en säker, absolut otvivelaktig sanning
som är oberoende av förhandsvillkoren.
Descartes kom underfund med att det fanns något man kunde vara absolut säker på. Descartes
utforskar sina kunskapsgränser ensam: han tvivlar på allt som går att tvivla på, tills han stöter på
något han inte kan tvivla på: sin egen existens som tänkande individ. Descartes kom med den
mest kända tesen i den västerländska filosofins historia: “För att kunna tvivla måste jag finnas till!”
Descartes: “Då upptäckte jag att jag själv måste vara något, i och med att jag tänkte
att jag vill utgå från att allting är fel, och när jag insåg den sanningen förstod jag att
eftersom jag tänker måste jag finnas till. Det här var så tydligt och klart att jag utan
tvivel kunde formulera det som min första filosofiska princip. Cogito ergo sum – jag
tänker, alltså finns jag.
Berättare:
Insikten är genial: hurdana dimensioner vårt tvivel än antar finns det åtminstone en sanning som
står utanför allt tvivel: vår egen existens. Jag måste finnas till för att kunna tvivla.
Den här slutsatsen, “jag tänker, alltså finns jag”, är Descartes mest kända tes. Den är mera känd
på latin: “Cogito ergo sum”. Utgående från den grundläggande sanningen utvecklade Descartes en
omfattande tankekonstruktion.
Den revolutionerande subjektiviteten som fokuserade på det egna jaget och egna iakttagelser
blev utgångspunkten för filosofin – såväl Descartes egen som den nya tidens filosofi. Descartes
placerade människan som subjekt, individen, och hennes inre medvetande i filosofins centrum.
För det här personliga jaget finns det bara en sanning, den egna existensen. Descartes ser den
absoluta säkerheten om sig själv som alltings början och grund.
Man kunde säga att den moderna filosofin kom till när René Descartes satt där ensam i sin varma
spiskammare och kom till insikt om att han, för att kunna tänka, måste finnas till. Ensamheten var
en viktig del av Descartes filosofi. Descartes nådde insikt genom att tänka själv, i ensamhet.
René Descartes var ingen typisk akademisk vetenskapsman. Han var alltid välklädd och bar
värja. Han var inte flitig, utan arbetade korta stunder och läste inte mycket. Han var en mångsidigt
begåvad, kreativ forskare, som var allt annat än en traditionellt bildad person. Han skrev inte
för att göra akademisk karriär utan för att hitta sanningen. Hans mest berömda filosofiska texter
innehåller inga hänvisningar till tidigare filosofers eller författares verk.
Descartes uppförde sig korrekt, nästan konventionellt. Han var aristokrat och en hängiven katolik,
vilket tydligt framgår av att hans bok Metafysiska meditationer är tillägnad “Herr Dekan och herrar
Doktorer vid Paris heliga Teologiska Fakultet”. Trots att han levde ett religiöst liv hade han lika
kätterska tankar som Galileo Galilei. Han aktade sig ändå noga för att framföra religiöst tvivelaktiga
tankar och lät till och med bli att publicera sitt stora verk Världen (Le Monde).
Descartes och mötet med drottning Kristina
Berättare:
Descartes brevväxlade med många dåtida vetenskapsmän och kungligheter. En av dem var
Sveriges drottning Kristina, som var så entusiastisk över brevväxlingen med Descartes att hon
bjöd in honom till Sverige. Descartes tvekade, eftersom det nordiska klimatet inte lockade den
värmeälskande filosofen. Meningen var att Descartes skulle undervisa drottningen och fungera
som rådgivare vid planeringen av Vetenskapsakademien i Stockholm, vilket trots allt fick Descartes
att åka. Drottningen sände ett krigsfartyg för att hämta Descartes.
Drottning Kristina var en bildad kvinna, hon talade åtta språk och var genuint intresserad av
vetenskapliga och kulturella frågor. Hon hade fått bästa möjliga utbildning. När hon var 12 år
gammal fick hon redan undervisning i statskonst. Det behövdes andra än bara de lärda i Sverige
för att övervaka Kristinas uppfostran. Många av dåtidens mest beundrade europeiska humanister,
främst intellektuella från Frankrike, vistades vid den 20-åriga Kristinas hov.
Kristina upphörde aldrig att utbilda sig. Också efter att hon bestigit tronen studerade hon
målmedvetet ända tills hon blev gammal. Hon läste bland annat texter skrivna av antikens
filosofer och renässansens lärda. Kristinas höjdpunkter i livet var opera, balett, konserter och
andra offentliga föreställningar som tangerade hennes kulturella intressen. Kristina var mycket
intresserad av att utveckla teatern, operan och musikkulturen. Hon skrev, dansade, spelade teater
och tog musiklektioner. Hon deltog också själv i föreställningar som hölls vid hovet.
Drottning Kristina ville omge sig med sin tids alla stora namn. Hon bjöd in de mest framstående
vetenskapsmän och konstnärer till hovet för att höja vetenskapens och konstens nivå i Sverige.
Kristina hade läst Descartes skrifter med stort intresse.
Descartes anlände till Stockholm i slutet av år 1649, 53 år gammal. Han hade en lockperuk på
huvudet och bar fint broderade handskar och tidsenliga klackskor. Han hade med sig alla sina
böcker och opublicerade handskrifter. Han hade tänkt utnyttja Stockholm och den inflytelserika
svenska drottningen som politiskt skydd för att sprida sina revolutionära idéer.
Men den 22-åriga drottning Kristina hade fullt upp med tronföljdsfrågan efter det tyska kriget. Den
grånade filosofen tillbringade tiden i en undanskymd slottskammare där han ombads skriva texten
till en balett. Han började också skriva en liten komedi. Descartes väntade otåligt på de filosofiska
samtalen med drottningen.
Tre gånger per vecka blev Descartes uppmanad att besöka drottningen i det iskalla biblioteket.
Klockan fem på morgonen...
Descartes: God morgon ers höghet, drottning Kristina av Sverige.
Kristina: God morgon, filosof René Descartes. Ni är visst inte van att stiga upp så här
tidigt?
Descartes: Nej, det är jag inte.
Kristina: Morgonen är den bästa tiden för arbete.
Descartes: Det stämmer säkert, om man har sovit tillräckligt.
Kristina: Nå, hur går det med texten till baletten?
Descartes: Bra, tack. Baletten ska heta Fredens födelse, eftersom den framförs på
festen som hyllar freden efter trettioåriga kriget – och naturligtvis inte att förglömma ers
höghet drottning Kristinas 23-års födelsedag.
Kristina: Strålande.
Descartes: Merci beaucoup - altess
Kristina: Jag har för övrigt läst alla era skrifter.
Descartes: Merci beaucoup.
Kristina: De ger mig inspiration. Ni har en lätt, frigjord och tilltalande stil jämfört med
andra filosofer jag läst. Ni skriver levnadsglatt och jordnära om filosofi, så att också
andra än universitetslärda förstår vad det handlar om.
Descartes: Jag önskar att jag kunde dela mina tankar med så många som möjligt och
att andra också skulle utforska sina kunskaper med hjälp av min metod.
Kristina: Personlig visshet är en revolutionär tanke inom filosofin.
Descartes: Merci beaucoup... jag anser att förnuftet är en säkrare kunskapskälla än
sinnena. Avsikten med min metod är att man ska frigöra sig från alla sina tidigare
åsikter för att komma till slutsatser som verkar självklara.
Kristina: Det låter så otroligt förnuftigt... och klart.
Descartes: Den mest grundläggande av alla sanningar är vår existens som tänkande
individer.
Kristina: Er filosofi öppnar helt nya perspektiv. Ni har säkerligen fått beröm av era
kolleger?
Descartes: Mina idéer har också väckt kritiska... reaktioner.
Kristina: Nåja, men diskussion är väl en viktig del av filosofins utveckling?
Descartes: Religiösa kretsar har yrkat på åtgärder mot mig. Det är inte diskussion, utan
påtryckning.
Kristina: Är det inte bara ett bevis på att era texter påverkar människor?
Descartes: Om bara alla regenter vore så filosofiskt bildade som ni, drottning Kristina.
Drottningen: Ni måste försvara era åsikter, det är er plikt som filosof.
Descartes: Det är inte så lätt eftersom jag inte, som ni, är regent för ett stort rike.
Kristina: Ni har ett ännu större rike att försvara.
Descartes: Hur menar ni?
Kristina: Sanningens rike.
Descartes: Hur ska jag kunna motsätta mig kyrkans officiella ståndpunkter? Jag är
bara intresserad av säker kunskap. Jag vill inte publicera skrifter som innehåller sådant
som kyrkan inte skulle godkänna, då lämnar jag dem hellre opublicerade.
Kristina: Ni motsätter er inte kyrkan om ni följer era egna tankar, såsom ni skriver i
Avhandling om metoden.
Descartes: I Utrecht har man publicerat en skrift mot mina idéer.
Kristina: Ta det inte så allvarligt. Säg mig, på vilket sätt kunde man utveckla det
filosofiska tänkandet – som man för övrigt hör alldeles för lite av.
Descartes: Det bästa sättet att testa och granska åsikter och bevis är öppen
diskussion. Då kan man både rätta till missförstånd och besvara kommentarer.
Kristina: Menar ni att frågorna blir klarare med hjälp av motargument och svar?
Descartes: Diskussionen är en väsentlig del av filosofin, eftersom det inte finns några
enkla svar. I filosofiskt tänkande är det redan ett framsteg om man kommer underfund
med de dolda problemens omfattning.
Kristina: Ni menar alltså att motargumenten och svaren tillsammans bevisar hur det
filosofiska tänkandet är kopplat till den argumenterande diskussionen.
Descartes: Helt riktigt, drottning Kristina.
Kristina: Ni berättade i går att ni lämnade er skrift Världen opublicerad då ni hörde att
kyrkan, med hot om dödsstraff, tvingade Galileo Galilei att ta tillbaka sina ord.
Descartes: Jag är katolik och vill inte kränka kyrkan.
Kristina: Döljer ni sanningen för att inte kyrkans män ska ta illa upp?
Descartes: Jag framhåller min respekt för den katolska kyrkan...
Kristina: ... och låter bli att säga sådant som strider mot kyrkans åsikter?
Descartes: Jag vill inte att mina skrifter ska fördömas och...
Kristina: ... beslagtas och placeras i kyrkans källare eller brännas.
Descartes: Då kan jag inte dela mina åsikter med andra.
Kristina: Och det är viktigt för er?
Descartes: Eftersom min filosofi grundar sig endast på mitt eget tänkande och inte på
andra auktoriteter, är det viktigt för mig att få respons på mina påståenden.
Kristina: Anser ni att filosofi är en vetenskap?
Descartes: Filosofi är inte bara vetenskap utan också den ideella och begreppsliga
ledstjärnan för hela vår kultur. Den föder tankemodeller som reglerar och formar
människans verksamhet och tankar.
Kristina: Är inte också kärleken ett element som styr människans verksamhet och
tankar.
Descartes: Naturligtvis.
Drottningen: I er bok Själens passioner skriver ni att då känslan av kärlek inte består
av någon stor glädje, vilja eller sorg är pulsen jämn, men mycket större och kraftigare
än vanligt, och det känns varmt i bröstet och maten smälter snabbare. Är det därför
kärleken är så bra för hälsan?
Descartes: Man mår bättre av att älska, hålla av och hjälpa andra människor än av att
hata och plåga dem.
Kristina: Får jag ställa en personlig fråga?
Descartes: Givetvis, ers höghet.
Kristina: Har ni någon gång varit gift?
Descartes: Jag har märkt att det svåraste i livet är att finna en vacker och filosofisk
kvinna, en god bok och en bra förkunnare. Jag har inte funnit skönhet som kunde
jämföras med sanningens skönhet.
Kristina: Ni tycker att det är svårt?
Descartes: Nåja, inte är det bara det.
Drottningen: Är inte det svåraste med kärleken rädslan att bli övergiven och känslan av
ofullständighet?
Descartes: Det svåraste är att förlora den käraste man har. Jag hade ett barn med en
kvinna. Mitt älskade flickebarn dog när hon var fem år gammal.
Kristina: Det var säkert tungt för er.
Descartes: Jag miste min koncentrationsförmåga för en lång tid. Jag kunde varken
koncentrera mig eller intressera mig för någonting. Numera undersöker jag kärlek som
en filosofisk sinnesrörelse, inte som konkret verksamhet.
Kristina: Säg mig, filosof Descartes, vad betyder filosofi för er?
Descartes: För mig betyder filosofi att undersöka vishet. Med vishet menar jag, förutom
förnuftiga handlingar, också fullständig kunskap om allt som människan känner och vet,
när hon sköter sin hälsa eller utvecklar konst och kultur.
Berättare:
Descartes dog i lunginflammation i februari 1650, endast någon månad efter att han kommit till
Sverige. Trots sina ansträngningar lyckades Descartes inte undgå kyrkans dom. Texterna som
grundaren av nya tidens filosofi hade skrivit hamnade år 1663 på den katolska kyrkans lista över
förbjudna böcker.
Descartes talade så lite för auktoritetstro och så mycket för fri forskning att en konflikt med den
misstänksamma kyrkan förr eller senare var oundviklig. Descartes filosofi, eller cartesianismen,
fördömdes som irrlära nästan samtidigt både i det katolska Frankrike och i det protestantiska
Sverige.
Descartes tankar betydde slutet på den gamla tidens makt över filosofi och vetenskap. Hans idéer
trängde undan den aristotelisk-skolastiska världsordning som varit riktgivande under århundraden.
Han banade väg för en ny vetenskap och skapade den europeiska självständigt tänkande
individen. Descartes grundade den nya tidens filosofi, utvecklade den analytiska geometrin,
forskade i optik och förespråkade mekanisk fysik.
En av Descartes viktigaste prestationer var att han uppfann det jagbundna subjektet. Det antika
tankesättet gav inget rum för tvivlande individer med egen vilja. Det är hans förtjänst att den
enskilda människans jag kom att ställas i centrum inom filosofin.
Descartes var den mest betydande filosofen efter Aristoteles. Han lyckades ge filosofins
problematik och sättet att framställa den en helt ny skepnad, som kom att bli dominerande på
1600-talet och prägla filosofins utveckling ännu under de följande århundradena. Han var en stor
filosofisk begåvning, med synsätt som var djupt påverkade av den tidens fysik och astronomi. Han
godtog inte utan vidare sina föregångares teser, vilket inte hade förekommit sedan Aristoteles tid.
Vetenskapens framsteg gav nytt självförtroende. Man brukar kalla Descartes för “den moderna
filosofins fader” och nya tidens grundare.
Descartes var inte någon särskilt bra fysiker men en utmärkt filosof. Skillnaden mellan vår tids två
största filosofiska riktningar, rationalismen och empirismen, består uttryckligen i förhållandet till
Descartes läror. Vi kan alltså med all orsak säga att det är René Descartes som med sina skrifter
formulerade de mest grundläggande filosofiska frågorna som eftervärlden ännu i dag grubblar
över.
- SLUT -