B-uppsats
Fortsättningskurs Teoretisk Filosofi
Henry Andersson
Medfödda idéer
René Descartes och John Locke
Descartes sökte i sitt verk Meditations on First Philosophy efter det otvivelaktiga, det vill
säga sann och säker kunskap som inte går att betvivla. Idéer, enligt Descartes, är en viss typ
av tankar inom oss som representerar (är bilder av) olika föremål. Han delar in idéerna i tre
olika kategorier:
1. Medfödda idéer, det som uppstår ur den egna naturen. För Descartes var detta
förståelsen för vad en sak är, vad sanning är, vad en tanke är.
2. Idéer som kommit utifrån (enligt bedömningen), alltså via sinnena. Att höra ett ljud, att
se solen eller att känna värmen från något.
3. Påhittade idéer, de idéer som inte representerar någonting verkligt.1
En idé kan enbart bli falsk genom bedömningen att den liknar föremålet, eller om den saknar
materiell motsvarighet. Under detta faller idéerna om fysiska ting in då även de självklara
idéerna som utsträckning och form inte behöver komma utifrån. Eftersom de enbart är
accidenser2 av substansen så kan de egenskaperna finnas potentiellt i den tänkande
substansen. Det första Descartes hittar som måste vara sant är att något tvivlar just nu, det kan
inte någon ”bedragare” ta ifrån honom. Nu menar sig Descartes ha hittat en regel som han kan
förlita sig på, det som är klart och tydligt är också sant. Nästa steg blir att gå igenom alla
idéerna för att hitta något som inte kan komma från honom själv och där hittar han den
medfödda idén om Gud.
Här stöter jag på ett problem. Jag tvivlar på denna otvivelaktiga idé som Descartes ställer
fram och det gör mig aningen konfunderad. Om den är medfödd borde väl jag också inneha
den? Har jag bara inte hittat den? För att försöka reda ut det här har jag tagit hjälp av Lockes
teorier som säger raka motsatsen till Descartes, nämligen att medfödda idéer inte existerar.
1
Descartes, 1996, s. 26.
Accidenser är något som hör till substansen, utan själva substansen kan inte accidenser existera. Därför kan
det ligga potentiellt inom substansen.
2
Uppgiften blir då alltså att applicera Lockes argument på Descartes teori, vilket inte är så
uppenbart enkelt som vi kommer att få se, och sedan försöka reda ut vad det här problemet
egentligen handlar om.
Till att börja med kommer jag att göra en mycket kortfattad genomgång av vad det är Locke
säger om saken, för att sedan gå igenom Descartes medfödda idéer lite längre in på djupet.
Detta kommer att hjälpa mig att formulera en tolkning på Descartes som gör att jag kan förstå
vad han pratar om.
Locke, John (1832-1704)
När Locke pratade om medfödda idéer så kallade han dem för spekulativa och praktiska
principer. De spekulativa principerna var sanningar som påstods vara medfödda hos alla, till
exempel ”det är omöjligt för samma sak att vara och inte vara”.3 De praktiska principerna
gällde den moraliska vägledningen som Gud stämplat oss med vid vår födelse. Lockes
argument är enkla att hålla med om, men för att förstå dem bättre så låter vi Rickles ge en bild
av den kontemporära diskussionen under Lockes tid:
”Locke faced a number of philosophers who favored dispositional nativism, some of ground
of universal assent (Lord Herbert), some on grounds of universal assent “upon the free use of
reason” (Stillingfleet), and some on grounds of universal assent “at the very first proposal”
(Whichcote and More)”4 5
Det gemensamma kravet för medfödda idéer var alltså universellt medhåll, alla höll med om
något och det bevisade medfödda idéer. Det första påståendet om att det finns principer som
alla håller med om motbevisade Locke med att peka på barn och ”idioter”. Dessa individer
behöver inte alls hålla med om de principer som kallas medfödda och därför finns det
individer som inte håller med.6
Nästa argument talar mot tanken om att universellt medhåll kommer med användandet av
förståndet. Det ena sättet är att vi upptäcker principerna direkt vid första användandet av
förståndet och det andra sättet är att det är förståndet som upptäcker det, men inte
3
Locke, 1847, s. 41. (Översatt till svenska av mig)
Rickles, 2007, s. 42.
5
“Dispositional nativism” innebär att de medfödda idéerna kan ligga potentiellt inom oss, till skillnad från den
mer naiva varianten som Rickles kallar ”occurent nativism” som menar att idéerna alltid ligger aktuellt.
6
Locke, 1847, s. 42.
4
nödvändigtvis direkt. Det första alternativet motbevisas av barn som uppenbarligen använder
sitt förstånd, men som inte vet om dessa principer. Det andra alternativet jämför Locke med
matematiska teorem genom att ställa frågan om inte förståndet används till att deducera
okända sanningar ur redan kända axiom. Om det vi kommer fram till med hjälp av förståndet
är medfött, så borde också matematiska sanningar vara det.7
Att universellt medhåll vid första åhörandet skulle bevisa medfödda idéer tycks vara enkelt att
avfärda för Locke. Hur många satser finns det inte som vi håller med om så fort vi hör dem?
Idéer om nummer, så som 1 + 1 = 2 måste anses som medfött och alla andra liknande idéer.
Det blir helt enkelt omöjligt att skilja ut vad som är medfött och inte medfött.8
Locke argumenterade för att första steget till all kunskap alltid kom via sinnena. Detta kunde
han bevisa genom att motbevisa kravet för medfödda idéer, nämligen universellt medhåll.
Men Descartes talade aldrig om något medhåll från andra, han talade bara om det
otvivelaktiga han har inom sig själv.
Descartes, René (1596-1650)
För att kunna se vad konsekvenserna hos Descartes blir av Lockes argument så måste vi till
att börja med att gå mer in på djupet av Descartes idéer och hans bevis för medfödda idéer,
sedan försöker vi applicera teorierna på varandra och ser vad resultatet blir.
Descartes rangordnade idéerna efter idéns objektiva realitet, dvs. han rangordnade idéerna
efter vad de representerade. Eftersom den oändliga substansen, Gud, representerar mer än den
ändliga substansen så måste idén om Gud stå över idén om mig själv. Accidenser är enbart
något som kräver substans och måste därför innehålla mindre objektiv realitet än substansen
själv. Så rangordningen ser ut så här:
1. Den oändliga substansen, Gud.
2. Den ändliga substansen, jag.
3. Accidenser.
7
8
Ibid. s. 43-44.
Ibid. s. 46.
För att komma fram till att idén om Gud inte är skapad av honom själv använder sig Descartes
sig av regeln om orsak och verkan, där orsaken måste innehålla formellt eller eminent9 allt
som dess verkan innehåller, aldrig mindre. Undersökning ägnar då fokus på orsaken till idén
om Gud, för hur kan Descartes ha idén om det oändliga och perfekta om den inte är medfödd?
Vi får inte tro att det oändliga kommer från negationen av det ändliga, för det ändliga
innehåller mindre realitet än det oändliga och kan alltså inte vara dess orsak, utan snarare
tvärtom:
”For how could I understand that I doubted or desired – that is, lacked something – and that I
was not wholly perfect, unless there were in me some idea of a more perfect being which
enabled me to recognize my own defects by comparison?”10
Det kan heller inte vara så att idén är materiellt falsk, dvs. att den uppstått ur ingenting, då det
är klart och tydligt att den innehåller någonting, alltså måste den ha kommit från någonting.
Om idén representerar någonting så måste orsaken innehålla formellt eller eminent det
objektiva i själva idén och även om en annan idé var orsaken så måste den idén också ha en
orsak. Denna kedja kan inte pågå i oändlighet och till sist kommer vi till den ursprungliga
orsaken, den som innehåller formellt och eminent allt som finns i idén om det perfekta,
nämligen Gud.
Enligt Descartes måste idén alltså vara medfödd:
”For I did not acquire it from the senses; it has never come to me unexpectedly, as usually
happens with the ideas of things that are perceivable by the senses, when these things present
themselves to the external sense organs – or seem to do so. And it was not invented by me
either; for I am plainly unable either to take away anything from it or to add anything to it.”11
Men vad säger Locke om Descartes medfödda idéer? En viktig del i läsningen av Descartes är
att han aldrig talar om ”människa” generellt, i alla fall inte explicit, utan Descartes talar enbart
om sig och ingen annan. Locke bemöter visserligen antagandet om universellt medhåll som
krav på medfödda idéer, men finns där inget som kan appliceras på Descartes? Jo, Locke
menar att om det finns något som kan förklara universellt medhåll på något annat sätt än med
medfödda idéer, så bevisar det att medfödda idéer inte är något krav:
9
Formellt innebär att det innehåller exakt lika mycket, eminent innebär att det innehåller mer. Om orsaken x
innehåller formellt det som dess verkan y innehåller så x = y. Om x innehåller eminent det som y innehåller så
x > y. Se fotnot 1, sid. 28.
10
Descartes, 1996, s. 31.
11
Ibid. s. 35.
”…[I]t would not prove them innate, if there can be any other way shown how men come to
that universal agreement in the things they do consent in; which I presume may be done”12
Om vi anpassar det kravet efter Descartes bevis på medfödda idéer kan vi få något så här:
”Om det finns en annan förklaring till idén om Gud, så måste inte idén om Gud med
nödvändighet vara medfödd.” Vi måste alltså visa en möjlighet till att orsaken till idén
kommit via sinnena, alltså med induktion som första steg. Samtidigt måste vi försöka hålla oss
inom Descartes regelverk, inom teorin så att säga, och inte bemöta argumenten med t.ex. ”hur
kan vi veta att verkan inte kan vara större än orsaken?” eller ”räcker det med att greppa idén
utan att förstå den?”. Vi vill alltså ta reda på vad Descartes talade om tillsammans med
hypotesen om att det inte måste vara en medfödd idé.
En del i helheten
En förklaring kan vara att när Descartes talade om Gud så talade han egentligen om helheten.
”Helheten” är helt enkelt mängden av alla delar. På samma sätt som ”människokroppen” är
mängden av alla människans kroppsdelar så är allt det som vi vet och inte vet existerar en del
av denna helhet. Idén om denna helhet kommer från att ha upplevt variationen i alla delarna,
då via sinnena och sett en gemensamhet i allt. Vi kan säga att gemensamt för alla växter, alla
djur och alla människor är att vi är delar av mängden ”Jorden”. Jorden är i sin tur en del av
mängden ”Planeter” och alla planeter är i sin tur del av ”Universum” osv. Så bildas, via
induktion, idén om helheten.
Men Descartes säger:
”Nor can it be supposed that several partial causes contributed to my creation, or that I
received the idea of one of the perfections which I attribute to God from one cause and the
idea of another from another – the supposition here being that all the perfections are to be
found somewhere in the universe but not joined together in a single being, God.”13
Eftersom idén Gud innehåller Guds perfektion, innehåller idén den perfektion som gör att all
perfektion är samlat i ett, därför kan det inte vara flera orsaker som bidrar. Om vi återgår till
att tala om idén ”Helheten” så stämmer det mycket väl att helheten utgörs just av att vara
allting och måste därför komma från helheten själv. Men, den ursprungliga orsaken till den
12
13
Locke, 1847, s.41.
Descartes, 1996, s. 34.
idén består av andra idéer, och dessa delar finns med i det generella begreppet ”Helheten”.
Alltså innehåller idén alla idéer som representerar ”delar”. Idén som representerar helheten
måste alltså innehålla mer objektiv realitet än alla andra idéer och ställer sig på samma plats
som Descartes Gud.
Idén är alltså inte medfödd då den tydligt grundar sig på en sammansättning av idéerna som är
tvivelaktiga och representerar fysiska ting. Descartes kallade denna idé för ”Gud” och på så
sätt följde allt som begreppet innebar för honom med, all perfektion som tillhör Gud.14 Men vi
kan också resonera oss fram till perfektionen genom upptäckten att vi bara är en del av något
större och delen kan aldrig vara lika fulländad som helheten, därifrån härleder jag min egen
begränsning. Helheten har möjlighet till en vilja (eller flera), den saknar ingenting eftersom
den har allt och innehåller mycket mer som jag inte vet om. Jag förstår det utan att riktigt
kunna greppa det, men det verkar räcka.15
Poängen är att det första steget inte är en deduktion av redan tillgängliga axiom, det första
steget är en induktion via sinnena som sedan förståndet kan deducera ifrån. ”Helheten” är bara
en sammansättning av idéer som representerar fysiska ting, hur tvivelaktiga de än är. Även
om detta bara är en potentiell förklaring, hur bristande den än är, så räcker det som ett bevis
för att idén (om Gud) inte måste vara medfödd. På detta sätt kan Locke appliceras på
Descartes resonemang trots att Locke talade om alla människor när Descartes bara talade om
sig själv.
Men Locke kan visa oss att det finns ett enklare steg för att ifrågasätta Descartes medfödda
idéer. Vad implicerar det när Descartes påstår att han har medfödda idéer samtidigt som
Locke ”bevisar” att det inte finns något universellt medhåll? Här är två alternativ:
1. Bara för att jag har medfödda idéer implicerar det inte att alla har det.
2. Om Gud stämplar alla med idéer så implicerar det inte att alla hittar dem.
Det andra alternativet har Locke redan argumenterat för, att förståndet bara kan deducera
redan kända sanningar och därför kan inte idéerna vara okända för någon om de finns hos alla.
Det första alternativet implicerar däremot att jag skulle vara speciell på något sätt, på ett
objektivt sätt, och det kan kännas aningen godtyckligt. Så för att få bort dessa implikationer
som Locke leder oss fram till måste vi få bort de medfödda idéerna.
14
”Gud” är mängden av alla begrepp som Descartes listar upp som Guds attribut och är inget annat än
begrepp. Detta är troligtvis hämtat av mig från senare filosofers tankar.
15
Descartes, 1996, s. 32. Se fotnot 1.
Det finns en sista punkt som kan vara värd att nämna innan vi går vidare och det är Descartes
påstående om att bevarande och skapande bara har en konceptuell skillnad.16 Här menar han
att om det inte finns en orsak till att jag existerar från en stund till en annan så kommer jag att
sluta existera, därför måste något bevara mig eller skapa mig på nytt hela tiden. Men det
verkar som att det är enkelt att vända på påståendet: om det inte finns en orsak till att jag ska
sluta existera från en stund till en annan så kommer jag att fortsätta existera. Orsaken är att jag
skapades och så länge det inte finns en orsak till motsatsen kommer jag att fortsätta vara
skapad.
Konsekvenser
Vad innebär det då att plocka bort medfödda idéer från Descartes teori? Säkerheten över sitt
eget existerande, som tänkande substans, tycks stå kvar även om den kunskapen inte
nödvändigtvis är medfödd. Det är svårt att tvivla på att det är något som tvivlar just nu.
Däremot tycks idén om Gud förlora sin kraft som den säkraste sanningen, axiomet som
säkerhet om allt annat kan härledas ur. Leder Descartes metod i så fall, utan medfödda idéer,
till en form av solipsism, där allt är tvivelaktigt förutom min egen substans? Det finns inte
längre kvar någon säkerhet över att det inte finns något annat väsen som projicerar alla mina
idéer till mig och ständigt bedrar mig, vi måste grunda allt utom oss på tvivelaktig grund.
Men vad är det Descartes egentligen säger med sin metod, eller snarare, vad är det metoden
säger just mig? Vad innebär det för Descartes metod att jag kan betvivla det som skulle vara
otvivelaktigt och sant? Ingenting. Descartes påstår aldrig att sanningarna han kommit fram till
ska appliceras på alla andra. Han säger:
”So I now seem to be able to lay it down as a general rule that whatever I perceive very
clearly and distinctly is true.”17
Kan vi inte tolka detta som en sanningsdefinition, att allt jag ser som tydligt och klart är sant
för mig? Sanningen är alltså det som inte går att betvivla och jag är säker på att jag har sådana
sanningar inom mig. Men eftersom jag inte håller med om Descartes sanningar tycks det som
att de inte gäller alla. Locke argumenterar för hur dessa sanningar skiljer sig åt beroende på
var vi växer upp eftersom den kunskapen grundar sig på sinnena. Detta bevisar Descartes för
16
17
Ibid. s. 33.
Ibid. s. 24.
mig genom att nämna Gud som en av de säkraste sanningarna. Men han säger som sagt aldrig
att detta ska vara en sanning för mig, utan bara för sig själv.
Detta betyder att den tydligaste och säkraste sanning för mig alltid kan betvivlas av andra,
vilket borde betyda att den inte alls är säker överhuvudtaget. Samtidigt behöver vi dessa
sanningar, vi behöver anta att de faktiskt är sanna, för att överhuvudtaget kunna gå vidare från
oss själva och ut i världen. Jag läser Descartes grundat på mina egna sanningar, sanningar
som säger att Gud inte kan bevisas, och bedömer de medfödda idéerna som falska. Detta gör
jag för att jag inte växt upp med Gud, jag är inte lika säker på hans existens och det ger mig
möjligheten att vara skeptisk. I samma veva tar jag mig fram på mina egna antaganden som
Descartes med stor säkerhet skulle kalla tvivelaktiga, men utan dem kommer jag ingenstans.
För Locke var det egentliga målet generaliseringen av medfödda idéer, idéerna som påstods
ha universellt medhåll. Med den generaliseringen får vi, istället för Descartes subjektiva
sanningar, påstådda objektiva18 sanningar. Sanningar som gäller alla. Det var exakt dessa
objektiva sanningar som Locke lyckades eliminera genom att visa på att universellt medhåll
inte existerade, grundat på sin egen sanning om medfödda idéer. Det var just denna sanning,
att människan föds tom, som lade grunden för Lockes fortsatta arbete om mänsklig identitet.19
Men den sanningen är lika berättigad ifrågasättande som alla andra.
Resultatet
Så resultatet blir alltså detta: De mest sanna idéerna är grundat på sammansättningar av
tvivelaktiga idéer. Att jag kan betvivla alla idéer innebär att det finns något som tvivlar, men
det är också en sanning som bara är säker för mig eftersom andra kan tvivla på att det finns
något inom mig som tvivlar. Men det är en sanning vi måste acceptera för att något ska bli
möjligt överhuvudtaget. Däremot så är den objektiva realiteten i idén tvivelaktig, det den
representerar beror troligtvis mycket på hur min omgivning ser ut. Det samma gäller
resterande idéer som Descartes ansåg var medfödda, det finns troligtvis andra förklaringar till
dem som inte kräver att de är medfödda. De otvivelaktiga sanningarna blir subjektiva med
enbart antaganden om dess riktighet.
18
19
Objektiv i meningen att den gäller alla.
Locke, 1847.
Men är det något negativt? Vad Descartes säger till mig, nu när jag ”förstår” vad han pratar
om, är att allt går att betvivla men sanningarna är nödvändiga för att ta sig vidare. Så länge det
är sant för mig och jag kan övertyga mig själv om dess riktighet så kan jag ta mig framåt. Men
samtidigt så ger det mig en slags ödmjukhet i att inget är sant för alla, därför har jag inte med
nödvändighet rätt. Det ger mig en påminnelse om att det inte är något dåligt att ha fel, alla
idéer har den potentialen och det tillåter mig att bryta ner det som en gång var sant. På samma
sätt som det ger mig legitimitet att ifrågasätta alla sanningar som presenteras för mig och
bygga upp nya ur ruinen av dess. Jag har en idé om att det är just detta som leder oss mot
utveckling.
Referenser:
Locke, John. “An essay concerning human understanding”. Philadelphia, Kay & Troutman
1847, Bok 1.
http://hdl.handle.net/2027/uva.x001005930
Descartes, René. ”Meditations on First Philosophy”. Cambridge University Press, 1996.
Newman, Lex. “Cambridge Companion to Locke’s “Essay Concerning Human
Understanding””. Cambridge University Press, 2007, s. 33-66:
Rickles, Samuel C. “Locke’s Polemic against Nativism”.
