Hörseln och psyket
Text: Kimmo Saloranta
specialist i öron- näs- och halssjukdomar
I detta temanummer behandlas hörselsvårigheters påverkan på psyket ur olika vinklar.
I denna artikel skall jag behandla några enkla iakttagelser ur en läkares synvinkel.
Direkta psykiska sjukdomstillstånd kommer jag inte att behandla.
Synen och hörseln är våra allra centralaste sinnen. I dagens värld har alldeles speciellt
synsinnet fått en mycket central roll. Vi förväntas lägga ned en massa tid och energi på vårt
yttre, TV och datorer dominerar vår fritid och t.o.m. bilar säljs med tyngdpunkt på estetik.
Hörseln är underkastad marknadskrafterna på ett mera sekundärt sätt. Det oaktat är hörseln ett
oerhört viktigt sinne för vår kommunikation med andra mänskor – här är rangordningen
omvänd. Vi förmedlar våra tankar i första hand med tal och mottar dem med hörseln. Därför
är det logiskt följdriktigt att vi kan få problem i vårt umgänge med våra medmänskor om
hörseln blir nedsatt. Lika naturligt är det att vi kan reagera psykiskt på en sådan situation; kan
vi inte utan ansträngning kommunicera med vår omgivning är det en stressituation! Man kan
illustrera den sociala funktionsaktivitetens relation till hörseln genom att iaktta barn som får
ett s.k. limöra. Då fylls mellanörat med vätska och hörseln blir försämrad så länge tillståndet
fortgår. Vissa barn fungerar som förr, medan vissa med en ”försiktigare” attityd till omvärlden
drar sej undan och kan t.ex. i dagvården bli nästan isolerade från sina kamrater. Det är inte
bara en gång som en skarpögd dagistant har varit initiativtagare till en läkarkontroll där man
sedan hittar förklaringen i öronen. Vi ser med lätthet paralleller till den vuxna världen. Vi är
alla mänskor och mönstret är ofta samma, trots att livssituationen varierar.
Rätten att välja
När en mänska söker sej till läkaren för bedömning av hörseln, sker det rätt ofta på
uppmaning av någon i den närmaste omgivningen. Det kan vara hustru eller man som fått nog
av att partnern inte hör vad som sägs och uppmanar till ett läkarbesök. Inte heller är det
ovanligt att personen själv i en dylik situation inte alls är intresserad av att få en apparat. I
vissa fall tycker personen att ”det är skönt att inte höra allt”. Då kan det nog vara svårt för
t.ex. ett barn till en äldre person att få den gamla att bära en apparat och höra med mindre
ansträngning. Hjälpmedlet ses istället som en börda av den gamla. Ur undertecknads
synvinkel sett är det rätt klart att man i första hand går efter den gamlas vilja. Familjens
önskan är förståelig, men man kan inte tvinga någon mot sin vilja att bära en hörapparat. Om
en gammal mänska ser som sin rätt att inte höra allt, får vi övriga finna oss i detta och öka
ljudstyrkan enligt behov.
Eget beslut
Ofta kommer mänskan i fråga själv fram till beslutet att komma till läkaren för
undersökningar. Beslutet kan ha mognat fram under en längre tid av osäkerhet i sociala
situationer med ständig spänning för huruvida man skall uppfatta vad som sägs. Om man då
vid närmare undersökningar kan konstatera att det finns en betydande hörselnedsättning som
går att hjälpa upp med en hörapparat är allt lyckligt och väl. Personen i fråga får den hjälp han
eller hon behöver.
En alldeles egen problematik gäller de personer som av olika orsaker inte kan tänka sej att
bära en apparat som syns. ”Man blir ju så lätt stämplad om man har en apparat”. Men
stämplad hur? Om man bär en apparat som syns märker de övriga att personen ifråga har
nedsatt hörsel och kan – om de så vill och förstår saken rätt – iaktta detta, kanske tala tydligt
och vända sej mot personen. Har man inte apparat, vet ingen hur det ligger till och om
personen då inte hör vad som sägs finns betydligt större risk att bli stämplad, kan man tycka.
Vi kunde kanske hellre se det som att apparaten ger oss en liten vink om hur vi skall handla
med personen ifråga. Om omgivningen ser det som ett problem att en medmänska har nedsatt
hörsel är det inte så mycket den ifrågavarande personens problem som omgivningens.
En utmaning för sjukvården
Från och till uppkommer situationer där livets problem på sätt eller annat låser sej. Man ser
ingen utväg och om problemen är tillräckligt stora kan det medföra direkta psykiska problem.
Nedsatt hörsel leder rätt ofta till att man isolerar sej och med minskade sociala kontakter
minskar också möjligheterna att behandla sina problem. Saker och ting hopar sej ännu mer.
En dylik situation är en stor utmaning också för sjukvården förutsatt att personen över huvud
taget kommer så långt som att söka vård. Både den psykiska sidan och hörselnedsättningen
borde behandlas. Ärligt talat är sjukvården sällan särskilt bra på att ta i beaktande båda
delarna. Det lägger en viss press på patienten själv att begära hjälp på bredare bas. I en
situation där det primärt finns tillräckligt med problem är mänskan sårbar och ställer sej sällan
på barrikaderna för att kräva vård. Att fånga upp dessa mänskor är en av de stora
utmaningarna för vården. Det är ju inte alltid de som skulle behöva vården mest som kräver
den högljutt.
