Populärvetenskaplig sammanfattning Det inflammatoriska svaret (immunsystemets försvar mot sjukdom) och blodets koagulation (blödningskontroll och läkning av sår) är två funktioner som på skilda 30 sätt är absolut centrala för människokroppens överlevnad. Vi kan här presentera data som antyder att dessa två system är mycket mer integrerade än man från början trott. Sjukdomen sepsis, orsakad av bakterier som infiltrerat kroppen och färdas i blodet, är både ekonomiskt resurskrävande att behandla och potentiellt dödlig. Sjukdomen karakteriseras av mycket kraftig inflammatorisk aktivitet tillsammans med minskad kontroll över hur blodet skall levra sig. I jakten på bättre förståelse av sepsisförloppet har man försökt identifiera processer i kroppen som är gemensamma för både inflammationen och koagulationen, då sådana gemensamma punkter skulle utgöra mycket attraktiva angreppspunkter för behandling av sjukdomen. Ett exempel på sådana gemensamma funktioner man funnit är enzymet Protein C. Man har ända sedan 1960-talet varit medveten om detta proteins roll i reglerandet av blodets koagulation: att hålla blodet tillräckligt lösligt för att det inte skall stelna i kroppens kärl men samtidigt inte så lösligt att vi spontant börjar blöda i organ och vävnader. Man har dock mer nyligen och allt tydligare kunnat visa att detta protein även är centralt vid kontrollen av kroppens inflammatoriska svar och att proteinet där främst agerar för att reglera kroppens motangrepp mot bakterier och virus för att hålla det på en lämplig nivå. De specifika detaljerna kring denna senare funktion är dock fortfarande inte helt kända. Vi ville med denna studie ytterligare tydliggöra hur Protein C interagerar med vita blodkroppar, en av kroppens viktigaste och mest aktiva inflammatoriska celler. Mer specifikt så ville vi undersöka om den s.k. RGD-sekvensen, en del av proteinet som är inblandad i många andra kända interaktioner med celler, var inblandad i denna eventuella bindning. Vi ville även undersöka vilken receptor på den vita blodkroppen 31 som var inblandad, där vi hypotiserade att det skulle kunna röra sig om den s.k. integrinreceptorn som rapporterats vara aktiv vid många andra liknande interaktioner. Genom att ändra kroppens egna tillverkningsinstruktioner kunde vi få celler från njuren på apor att producera två olika sorters proteiner: rPC, som är funktionellt identiskt med kroppens eget Protein C, och rmPC, där vi lyckats mutera den s.k. RGD-sekvensen och göra den ickefungerande. Vi lät sedan dessa två proteiner interagera med vita blodkroppar i miljöer som antingen uppmuntrade eller omöjliggjorde aktivitet i integrinreceptorn. Vi kunde sedan räkna antalet vita blodkroppar som interagerat med proteinerna. Genom att jämföra värdena för rPC med värdena för rmPC kunde vi sedan även utröna konsekvensen av vår mutation. Vi kan med data från dessa experiment bekräfta att Protein C kan binda till vita blodkroppar, samt att denna bindning sannolikt sker via blodkroppens integrinreceptor. Vi kan även visa att proteinets RGD-sekvens är främjande, men ej nödvändig, för denna inbindning. Kunskap från denna och liknande studier kan bidraga till att tydliggöra kopplingen mellan två av kroppens viktigaste system, koagulation och inflammation, samt till att klargöra om strukturer däri, såsom Protein C, kan användas i behandlingen av sjukdomar där dessa system inte fungerar korrekt.