Att predika om skapelse och miljö
Vi lever i en tillvaro som skriker efter positiv förändring och konstruktiva lösningar, för en hållbar
framtid. Skapelsen ropar som i födslovåndor, och vi blir lätt stående maktlösa och svarslösa. Eller i
alla fall frustrerade. För vad hjälper det om jag pantar mera, släcker lampan på badrummet och åker
på miljöklassad semester?
Inte bara spegla
När jag läste teologi sa en lärare till oss att ”predikantens uppgift är inte att spegla verkligheten utan
att ge verktyg för att hantera verkligheten”. Det är en bra tanke att bära med sig, inte minst om man
vill predika kring miljö- och klimatteman. Det är lätt att hamna i det allmänna ”snacket” om
miljöpåverkan, klimathot och att välja ekologiskt. Det är predikantens uppgift att in i detta förkunna
evangelium, vilket innebär både hopp och utmaning. Genom förkunnelsen gör Gud något med oss:
väcker nya tankar, utmanar oss i tanke och handling, inspirerar oss och ger oss hopp. Predikan är
större än predikanten, men predikanten behöver fullgöra sitt uppdrag med både ödmjukhet och
frimodighet, och faktiskt säga det som hon eller han tror behöver sägas just där och då.
Vi behöver samtala och reflektera om skapelse och miljön, och det finns saker att sägas som behöver
förkunnas i våra kyrkor. Första steget är att ta med perspektiven över huvud taget. Ofta har vissa
söndagar starkare förknippats med skapelse och miljö, p.g.a. traditioner eller de texter som hör till
den söndagen. Det är en bra början. Men vi får inte förpassa miljöfrågorna till en temagudstjänst på
tacksägelsedagen, eller en friluftsgudstjänst på midsommar. Frågor kring klimat är ständigt
närvarande i våra liv och behöver beröras ofta. Dels för att världen behöver det, men också för att
många av oss ständigt funderar kring dem. Jag vill dela några tankar och perspektiv från mitt eget
predikoarbete.
Skapelsen
När man pratar om skapelsen och Skaparen väcks ofta frågor om naturvetenskap och kristen tro.
Många, många är det som tror att både kyrkans och naturvetenskapens syn är att man måste välja,
antingen tror man på ”Big Bang och Darwin” eller på Bibeln. Så är det ju inte, istället så tror de flesta
kristna att Gud har skapat världen och samtidigt att naturvetenskapen är duktig på att ta reda på
kunskap om universums uppkomst och livets utveckling. Här finns ett folkbildningsuppdrag, att
återkommande nämna detta faktum, att man inte måste välja, kan räta ut många missförstånd, och
befria människor från ett val som inte finns.
När man sen tänker vidare, så kommer frågan: Hur kan man då tänka, om man bejakar både Bibeln
och biologin? Ett perspektiv som är relevant, inte minst för frågor om miljö, är att både Bibeln och
naturvetenskapen berättar om att alla levande varelser har ett gemensamt ursprung. Det kristna
perspektivet är så klart vårt gemensamma ursprung i Gud som skapare. Men Bibeln är mer konkret
än så, den andra skapelseberättelsen beskriver vårt gemensamma ursprung i markens jord.1
Om vi uppmärksammar att Bibeln talar om att allt skapat har ett gemensamt ursprung är det kanske
lättare för oss att förstå att det inte behöver finnas någon fundamental konflikt mellan Bibeln och
biologins evolutionsteori. Vi är släkt med både apan och bananen. Växterna är våra mest avlägsna
släktingar av allt levande. Att vi skiljer oss från schimpansen behöver vi kanske inte påminnas om.
1
1 Mos 2:7, 9, 19.
Men att vi har vårt ursprung gemensamt, det påminns vi om både i Bibelns skapelseberättelser och i
evolutionens biologi.
Gud i det vi vet
I samtal om religion och naturvetenskap betonar många att Gud finns i det vi vet. Med det menas att
kunskap inte är mot Gud, vetenskap är inte mot Gud. Istället är utforskning av verkligheten,
studerandet av naturen och upptäckandet av hur det hänger ihop en del av vårt förvaltarskap. Vi har
ett särskilt uppdrag och ansvar i skapelsen. Vår förmåga att utforska och upptäcka är en del av det.
Det är rimligt att tänka sig att utforskandet av skapelsen också kan ge förståelse för och kärlek till
Skaparen. Carl von Linné lär ha sagt, att studerandet av naturen var som att se Gud på ryggen.
Förundran för verkligheten är något gott, och förundran kommer inte från att vi inte förstår utan från
att skapelsen är så fantastiskt underbar, och inte mindre underbar för att vi förstår och har kunskap.
Alternativa berättelser
Ett sätt att förändra vårt sätt att tänka är att ge alternativa berättelser eller bilder. Sådana finns det
många i Bibeln. Samspelet mellan lönearbete och konsumtion utmanas t.ex. av Jesu ord om liljorna
på ängen som är vackrare än Salomos praktfulla kläder trots att de inte arbetar.2 Och tankar om
människan som störst bäst och vackrast behöver kompletteras av Guds tal om skapelsen och naturen
i Jobs bok, där människan frågas efter snarare än hyllas.3
Vi kan också behöva bemöta världens berättelser genom att formulera egna. Återkommande i
diskussionen kring miljö och konsumtion är att vi i västvärlden behöver sänka vår standard och
minska vårt materiella välstånd. Ofta underförstått att det skulle vara något dåligt för oss, en
uppoffring. Då är det upplyftande när man från predikstolar och på debattsidor också hör röster som
säger att det är en befrielse, att mer prylar faktiskt inte gör oss lyckligare, och att ett minskat
välstånd kanske framförallt skulle innebära vår befrielse. Det är ett sätt att möta världens berättelser
med alternativ.
Här följer ett annat exempel hämtat ur en predikan i adventstid (2011):
Vad händer om vi konsumerar mindre och annorlunda? För fyra år sedan hade Svenskt
näringsliv en reklamkampanj där de berättade sagan om gumman som handlade för
lite. Hon tyckte om att handla, men så läste hon i tidningen att handel var dåligt för
själen, för de fattiga och för planeten. Och därför slutade hon handla. Och
granngubbens affär fick stänga och den fattiga arbetaren långt bort blev arbetslös. Så
långt Svenskt Näringslivs berättelse.
Men det finns en annan berättelse. I den frågar gumman efter schysst producerade
saker som hon verkligen behöver och som är av kvalitet så att de håller längre. Och
gubben i affären byter ut sitt sortiment och finner en ny målgrupp. Kanske tjänar han
inte riktigt lika mycket, men affären går runt och han har så han klarar sig, för också
han hade läst i tidningen och insåg att han inte behöver så mycket nya prylar. Och i
landet långt borta får arbetarens barn gå i skola och utbilda sig, en blir ingenjör och är
med och bygger upp landets energiförsörjning med hjälp av förnyelsebar energi, en
annan blir lärare och utbildar nya generationer som kan läsa och tänka kritiskt och
2
3
Matt 6:28-31.
Job 38:1-39-35.
som kan bära upp en begynnande demokrati. Och i landet Sverige, många
generationer senare, pratar man om gumman och gubben som initierat förändring,
och man skrattar åt alla de prylar som de då tyckte var viktigt och ryser åt hur man
kunde blunda för de konsekvenser som billiga prylar fick i andra delar av världen.
Förundran och förvaltarskap
Förundran för skapelsen och naturen är ett naturligt inslag i förkunnelsen. Att predika om förundran
bygger på den personliga upplevelsen. Det är svårt att förmedla förundran över t.ex. havet och
kusten om jag inte känner den. Välj därför exempel med omsorg, och utgå inte från att alla ”upplever
Gud i naturen”. Precis som med andra gudsupplevelser är vi människor unikt olika, samtidigt som vi
kan känna igen oss i varandra.
Förvaltarskapet är ett angeläget tema. Vi människor har stora förmågor och med dessa förmågor
följer ett stort ansvar. Vi uppmanas att se till det gemensamma bästa och goda, inte till egen,
kortsiktig vinning. Kristus kan ge oss inspiration, mod och frihet att se bortom oss själva.
Dessutom har naturvetenskapen fördjupat vår kunskap om skapelsens intrikata samspel. Vår egen
tillvaro bygger på planetens överlevnad. Vi lever i en oerhört rik mångfald.
I denna väv av liv är vi ömsesidigt beroende av varandra, inte bara de hotade arterna
av vår insikt och omvändelse. Också vi är beroende av dem. Paulus beskriver
församlingen som en kropp, de olika delarna behöver varandra, ”Ögat kan inte säga till
handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er
inte.’”
På samma sätt är det med det ömsesidiga beroende som livets alla former har till
varandra.
Paulus skriver vidare att det inte ska behöva uppstå splittring i kroppen och att delarna
ska ha omsorg om varandra och ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir
en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.”
I den kropp som den biologiska mångfalden utgör finns det bara en del som kan orsaka
skada i en sådan utsträckning att hela systemet skadas – människan. Och det finns
bara en del som är kapabel till att tänka abstrakt om helheten och att fatta etiska
beslut, bara en del som kan ha omsorg om de andra delarna – människan. Och det
finns bara en del som Gud har gett uppdraget att förvalta skapelsen – människan.
Kristus eller miljön?
I kyrkans sammanhang händer det att samtalet om miljö och klimat möts av kritik och frågor: Är det
en ny moralkatalog som förkunnas, en teologi om att människan kan frälsa sig själv? Det är en bra
kritik, inte för att den har rätt i sak, utan för att den slipar argumenten och förståelsen av en kristen
miljöteologi. En förkunnelse som enbart sätter upp krav lägger sten på börda och visar inte på
evangeliets befrielse och hopp.
Att-göra-listan måste kombineras med en inre förändring. Att i vårt inre djup söka vår
plats i skapelsen. Att söka Gud, skaparen, som Att söka Gud, skaparen, som inte bara
skapat dig och mig, utan varje växt, varje djur – stort som smått, varje mikroorganism.
Vi vet inte hur många arter skapelsen rymmer, men Gud vet. Naturligtvis. Liksom
hårstråna på våra huvuden är räknade, och vi är kallade vid namn, är varje varelse
känd av Gud. När vi söker Gud söker vi den som i varje ögonblick bär hela skapelsen,
varje varelse i sin hand. Vi behöver söka den sanningen att allt är en gåva, och den
kallelsen att du och jag är ämnade att vara en gåva till skapelsen.
Vi väljer inte miljöfrågorna framför Kristus. Men min erfarenhet är att när jag söker Kristus så pekar
han på världen, när jag vänder mig till Kristus så sänder han mig.
Hopp
Till sist något om hoppet.
När miljöfrågorna känns oss övermäktiga, ger oss tron och relationen till Gud unika
möjligheter. Det vi gjort som åsamkat skada, det vi inte gjort fast vi borde, den kugge
som vi ofrivilligt är i ett system som hotar hela planeten. Allt det får vi lämna ifrån oss,
vi får bekänna det som den synd det är och ta emot Guds förlåtelse. Från Gud själv får
vi be om inspiration och mod, om kunskap och insikt, om fantasi och nya möjligheter.
Och vi kan vara vissa om att Gud som bär hela universum också bär oss. Och att Gud
själv är vår ivrigaste supporter när vi försöker leva vår kallelse som skapelsens
förvaltare.
Hur kan vi förkunna hopp när vi själva så ofta binds av frustrationen och upplever att vi stirrar rakt in
i hopplösheten? Det finns hopp i själva problemformuleringen. Och om vi inte kan se något annat
hopp, kanske vi kan se det. Att vi uppfattar ett problem som ett problem bygger på att vi kan
föreställa oss en bättre situation. Underförstått är att ett problem har en lösning, eller i alla fall kan
ha en lösning.
Vi kan föreställa oss att det kan finnas en lösning. När vi uppfattar och uppmärksammar problem kan
vi tänka hoppfullt. En problemlista bör vi angripa som hoppfulla optimister. Hoppfulla därför att det
kan bli bättre. Hoppfulla därför att vi kan vara en del av lösningen.
Av Sara Blom
präst i Svenska kyrkan Stenungsund
medarbetare i Tankesmedjan Areopagen
De kursiverade citaten är hämtade ur egna predikningar.
