MKVA11:1, Examinationsuppgift
5177F
Vad följer Twitter?
Mitt valda internetfenomen är Twitter. Detta är en så kallad mikroblogg, det vill säga en blogg i miniformat. En
plattform där du kan skriva om i princip vad som helst, dina politiska åsikter, tankar om olika produkter etc. Vad
som skiljer en mikroblogg från en vanlig blogg är, som namnet antyder, att inläggen är mycket korta. I Twitters
fall är varje inlägg begränsat till max 140 tecken. Det ska även noteras att officiella och inofficiella kanaler även
använder Twitter som en plattform för att nå ut med ren information.
I Careys bok Communications as Culture (2009) presenteras två olika sätt att se på kommunikation. Det första
av dessa perspektiv är transmissionsperspektivet, som fokuserar mer på hur information överförs med hjälp av
kommunikationen man betraktar. Detta är den traditionella synen på kommunikation. En part sänder, en annan
part tar emot. Fokuset ligger på relationen mellan dessa och hur kommunikationen ser ut (Carey 2009, s. 12f).
Det andra, ritualperspektivet, fokuserar inte på hur mottagaren tar del av den information som kommunikationen
bär med sig, utan vad själva kommunikationen i sig själv innebär för mottagaren. Vad vi tar del av är inte det
centrala, att vi tar del av det är det viktiga (Carey 2009, s. 15f).
Ett exempel som gör det hela mer lättförståeligt är att se på tidningsläsning ur de båda perspektiven. Ur ett
transmissionsperspektiv så innebär tidningsläsning ett sätt att överföra information. Vi läser om något som har
hänt och vår bild av världen förändras lite med hjälp av denna nya information. Ur ett ritualperspektiv så innebär
läsningen en gemenskap. Vi är medvetna om att andra läser det vi läser och känner därför en gemenskap med
dessa människor.
Genom historien har en rad olika sorters medieforskning utförts och ett antal av dessa kan ses som exempel på
ett transmissionsperspektiv på kommunikation. Det första exemplet är effektforskning. Det var en
forskningstradition som såg direkta kopplingar mellan vad media sände ut och dess effekt på publiken. Den
gamla klassiska synen att våldsamma filmer gör människor som ser dem våldsamma härstammar härifrån. Man
fokuserar alltså på vad som publiken konsumerar, alltså informationsöverföring, och den förutspådda effekten
den har på tittaren, vilket är vad man fokuserar på när man applicerar transmissionsperspektivet (Gripsrud 2011,
s. 74f).
Det andra exemplet är den så kallade tvåstegshypotesen som presenterades på 1940-talet i USA. Forskare hade
noterat att publiken inte bara lapade i sig budskapen som media sände ut, de processade budskapet och
diskuterade inom gemenskapen. Därför växte det fram så kallade opinionsledare inom dessa gemenskaper vars
åsikter om de utsända budskapen värdesattes över andras. Detta koncept skiljde sig stort från äldre forskning, till
exempel effektforskningen. Även här låg fokuset på informationsöverföringen, såsom det gör när man ser på
kommunikation ur ett transmissionsperspektiv. Man sätter i o för sig även fokus vid gemenskap, men det är
informationen som är det viktiga (Gripsrud 2011, s. 80ff).
Om man ska analysera Twitter utifrån ett transmissionsperspektiv ser man en relativt sett traditionell
1
MKVA11:1, Examinationsuppgift
5177F
kommunikationsplattform. Vad som gör Twitter speciellt är den enorma variationen i informationsöverföringen.
Det finns tidningsliknande konton som rapporterar nyheter utan någon som helst interaktion med läsarna. Kända
människor som bjuder på en titt bakom kulisserna samtidigt som man integrerar med sina fans. Sedan finns det
även bloggaren, en person vars åsikter inom vissa ämnen väger tungt. Dessa tre parter kompletteras av en stor
skara mottagare som dock har möjlighet att ge en närmast ögonblicklig feedback. Dessa mottagare blir ibland
även avsändare då vem som helst kan inta denna roll, men antalet som tar del av deras informationsflöde är i
princip obetydlig, och därför även ointressant i denna analys.
När telegrafen lanserades var en av de främsta konsekvensen att rummet krympte, en utveckling som har fortsatt
och accelererats av internets framväxt (Carey 2009, s. 156ff). Twitter är en stark representation av denna
utveckling. Vi kan kommunicera med varandra precis som att vi stod öga mot öga utan att någonsin ha träffat
människan vi talar med. Detta är ett faktum som överskrider merparten av internet, men det som gör Twitter
närmast unikt är att denna kommunikation oftast sker mellan sändare och mottagare. Distinktionen finns
fortfarande mellan de båda, men interaktionen har ökat betydligt vilket är en mycket intressant utveckling.
När man applicerar ritualperspektivet på Twitter så får man dock en annan bild av det hela. En del i vad som har
gjort Twitter så populärt är möjligheten att välja vad man ska få upp i sitt flöde. Vill man bara ha ishockey och
mode så kan man begränsa det till enbart det, det samma med andra ämnen. Att kunna skräddarsy en del av sitt
medieintag skapar större möjligheter för att bilda starkare gemenskaper, speciellt när denna information i flera
fall är både ytterst specialiserad och nischad. När man talar om att tidningsläsning bildar gemenskap med andra
som läser samma tidning, är det därför förståeligt att känslan av att andra tar del av samma smala information
skapar en stark gemenskap. Återigen är detta något som har utvecklats när rummet har krympt. När man förr i
tiden har varit begränsad till människor som bor i närheten av sig själv i skapandet av gemenskaper, kan man
idag, bland annat via Twitter, teoretiskt sett skapa en gemenskap med vem som helst med internetuppkoppling.
Detta gynnar en gemenskap som är byggd på dessa smala intressen och visar vilka olika bilder man kan få av
Twitter beroende på ur vilket perspektiv man har.
Thompson (2001) fokuserar bland annat på offentlighetens utveckling genom historien. Från att under
renässansen ha varit passiva åskådare till att under 1700-talet vara högst aktiva, den så kallade borgerliga
offentligheten. Denna utveckling var boktryckarkonstens framväxt högst delaktig i. I och med utvecklingen av
massmedier har dock en del forskare, bland annat Habermas, väckt kritiska röster mot att denna aktivitet
försvinner (Thompson 2001, s. 164ff). Detta är en kritik som exemplifieras av begreppet medielogik. Exempel
på medielogik är att det är de mest dramatiska och sensationella nyheterna som får plats i det begränsade
utrymme som medier har att arbeta med. En annan del i kritiken är bland annat att politiken blir mer
personifierad, politikern spelar större roll än dess politik (Nord & Strömbäck (red.) 2012, s. 220f).
När man sätter in Twitter i detta sammanhang blir resultaten väldigt intressanta. I fallet att offentligheten har
tappat sin aktiva sida har Twitter, samt sociala medier överhuvudtaget, skapat en plattform för en aktiv
offentlighet. Det mest slående exemplet är till exempel den roll som Twitter tillskrevs under den arabiska våren,
där det sågs som ett oerhört viktigt redskap för att organisera protester och liknande. Det finns även möjlighet att
2
MKVA11:1, Examinationsuppgift
5177F
få bättre inblick i frågor som inte har tillräcklig genomslagskraft för att få plats i nyhetssändningar, vilket är en
aning paradoxalt med tanke på att Twitter bygger på ett begränsat utrymme för att få ut sitt budskap. Alltså kan
Twitter ses som en plattform som jobbar mot den utveckling som skett under de sensate årtiondena.
På andra sidan kan dock Twitter ses som en del i problemet. En av Sveriges mer populära användare på Twitter
är Carl Bildt som i dagsläget har drygt 250 000 följare, och efter en titt på hans inlägg ser man att det är långt
ifrån allt som handlar om politiska frågor. Det ska sägas att denna personifiering av politikern i fråga inte görs
av någon slags media, då det är Bildt själv som står bakom kontot. Faktum kvarstår dock att Twitter utgör en
plattform för denna personifiering att fortsätta.
Ett problem som har uppstått i takt med de digitala mediernas framväxt är hur dessa ska behandlas av regelverk
som gäller för redan etablerade mediern. Att de står under yttrandefrihetsgrundlagen råder det inga tvivel om
(Hadenius, Weibull & Wadbring 2011, s. 33f), men vad gäller sedan? Detta är inte bara fallet för Twitter, utan
även andra internetbaserade tjänster och dylikt.
Dock så opererar stora delar av de redan etablerade parterna i Mediesverige under de pressetiska reglerna som
dock är frivilliga att ställa sig under. Att ställa sig under dessa skänker en viss trovärdighet, att man rapporterade
nyheter och liknande på ett så kallat korrekt sätt( Hadenius, Weibull & Wadbring 2011, s. 36). Frågan är dock
om dessa frivilliga regler är relevanta när man talar om Twitter, eller framförallt om trovärdigheten är relevant.
För redan etablerade medier som även bedriver rapportering via Twitter är den så klart fortfarande viktig, då
majoriteten fortfarande ser dessa aktörers information som mer trovärdig. Men i Twitters natur ligger det
fortfarande att skriva korta inlägg, vilket ter sig bra för att rapportera nyheter. När samtidigt utvecklingen idag
lutar allt mer åt att man vill få reda på händelser så snabbt som möjligt, och när bland annat Twitter utgör
plattformar för vem som helst att rapportera, får också dessa aktörer det allt svårare att vara först på bollen.
Aktiva twittrare kunde till exempel rapportera om bombdådet i Oslo 2011 innan etablerade nyhetsreportrar
(Nord & Strömbäck (red.) 2012, s. 223f).
Detta behöver inte vara en bra eller dålig utveckling, och den ena rapporteringsmetoden utesluter inte den andra.
Det man ska tänka på är vilka regelverk Twitter står under. Så länge det inte bryter mot
yttrandefrihetsgrundlagen kan man skriva vad som helst på Twitter om aktören i fråga inte agerar som ett tryckt
media i andra sammanhang. Allt som står på Twitter behöver alltså naturligtvis inte stämma. Om detta är ett så
stort problem är väl egentligen frågan. Det finns som sagt ett regelverk som stärker trovärdigheten hos aktörer.
Om man väljer att bortse från det för att få ännu snabbare rapportering kanske man också får ta risken att aktören
som väljs inte är trovärdig.
Referenslista
Carey, J. W. (2008). Communications as Culture. Essays on Media and Society (Revised Edition). New York:
Routledge
3
MKVA11:1, Examinationsuppgift
5177F
Gripsrud, J. (2011). Mediekultur, mediesamhälle. 3. uppl., Göteborg: Daidalos
Hadenius, S., Weibull, L. & Wadbring, I. (2011). Press, radio och tv i den digitala tidsåldern. 10. uppl.,
Stockholm: Ekerlids
Nord, L. & Strömbäck, J. (red.) (2012). Medierna och demokratin. Lund: Studentlitteratur
Thompson, J. B. (2001). Medierna och moderniteten. Göteborg: Daidalos
4
