Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk
på att ge en fullständig bild av läget för de
mänskliga rättigheterna, demokrati och
rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra
källor.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i
Mexiko 2015–2016
I. SAMMANFATTNING
Mexiko är i internationella fora ledande i att driva fram normer som syftar
till att stärka respekten för mänskliga rättigheter och har ratificierat nästan
samtliga internationella konventioner på området. Den nationella
lagstiftningen, särskilt på federal nivå, är tillfredsställande.
En reform av rättsväsendet har genomförts i hela landet. Ny lagstiftning har
antagits för att motverka korruption, stävja våld mot kvinnor, liksom för att
stärka skyddet för såväl barn och ungdomar som brottsoffer,
människorättsförsvarare och journalister. Det civila samhället har spelat en
viktig roll i att driva på dessa framsteg.
Mexiko har i ökad utsträckning öppnat sig för internationell översyn. Tio
olika rapportörer och organ har de senaste två åren kunnat besöka landet i
syfte att granska situationen för de mänskliga rättigheterna och lämna
rekommendationer.
Samtidigt står Mexiko inför stora utmaningar. Internationella rapportörer har
konstaterat att det, trots ett välutvecklat institutionellt och legislativt ramverk
i landet, sker allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Mexiko.
Den bristande implementeringen kan ses mot bakgrund av en omfattande
närvaro av organiserad brottslighet, delstaternas långtgående självstyre, en
omfattande korruption och nästan total straffrihet. För ett land som inte
befinner sig i konflikt är våldsnivåerna mycket höga.
De allvarligaste övergreppen är enligt FN den utbredda användningen av
tortyr, extradjudiciella avrättningar och de många ofrivilliga försvinnandena.
Fallet med de 43 försvunna studenterna från Ayotzinapa har trots massiv
internationell uppmärksamhet inte kunnat klaras upp.
Riskerna att utsättas för övergrepp varierar såväl mellan olika regioner som
mellan olika samhällsklasser. Mexiko är ett av de farligaste länderna i världen
att verka i som journalist. Fattiga, urfolk, kvinnor och den stora mängd
migranter som passerar Mexiko på väg till USA är särskilt utsatta. Kriminella
grupperingar står bakom en stor del av våldet men ombudsmannen för
mänskliga rättigheter har konstaterat flera fall där övergreppen utförts av
polis och militär.
Mexiko tampas med omfattande strukturella utmaningar vad gäller
ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter. Samtidigt som Mexiko är ett
rikt OECD- och G20-land, samt världens femtonde största ekonomi, är
fattigdomen utbredd och de socioekonomiska klyftorna enorma. Detta
avspeglas i skillnader i tillgång till såväl utbildning som hälsovård och
sysselsättning, liksom i möjligheterna att få ta del av politiska och
medborgerliga rättigheter.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
En princip för god samhällsstyrning
En klar maktdelning råder formellt mellan regering, parlament och
rättsväsende. Den högsta domstolen uppfattas i stort som oberoende.
Utnämningen av den till presidenten närstående senatorn för regeringspartiet
(Partido Revolucionario Institucional, PRI), Raúl Cervantes, till riksåklagare i
oktober 2016 har dock kritiserats för att begränsa ämbetets oberoende.
Efter att tidigare ha tillsatts av respektive guvernör ska förslag till
delstatsåklagare nu godkännas av kongresserna, vilket syftar till att stärka
deras oberoende.
I och med en politisk reform som genomfördes 2014 kan såväl
kongressledamöter, senatorer och lokala borgmästare bli omvalda. Tidigare
har politikerna inte kunnat väljas om, vilket gjorde att rotation mellan olika
positioner inom regering, parlament och rättsväsende på lokal-, delstats- och
federal nivå varit vanligt förekommande. Kombinerat med svaga
institutioner, avsaknad av professionella tjänstemannakårer och ett
2 (21)
partisystem som historiskt har erbjudit en livstidskarriär, har detta enligt
vissa bedömare bidragit till att urholka såväl den horisontella som vertikala
maktdelningen.
Militären – som traditionellt har åtnjutit en hög grad av oberoende utan att
vara underställd tydlig civil kontroll – har, sedan före detta president Felipe
Calderons så kallade krig mot narkotika, utfört polisiära uppgifter i kampen
mot den organiserade brottsligheten. Mot bakgrund av den federala polisens
begränsade kapacitet och de ofta både ineffektiva och korrupta lokala
poliskårerna har detta setts som det enda alternativet. Det lagförslag om att
reglera militärens våldsanvändning i samband med utförandet av polisiära
uppgifter som behandlas i kongressen är för förespråkarna ett sätt att
etablera ett rättsligt ramverk för militärens roll i kampen mot den
organiserade brottsligheten. Kritikerna hävdar dock att lagförslaget
ytterligare riskerar urholka ansvarsutkrävandet vid övergrepp och minska
incitamenten att stärka polisens kapacitet. Ambitionen att tillfångata ledarna
för kartellerna har varit framgångsrik men har också lett till skapandet av
nya, ofta mer våldsamma grupper liksom blodiga revirstrider dem emellan.
Militärens insatser har dessutom lett till ett stort antal döda och försvunna.
Den nationella ombudsmannen, Comisión Nacional de Derechos Humanos
(CNDH) har mandat att ta emot anmälningar om övergrepp mot mänskliga
rättigheter, göra självständiga utredningar och utifrån dessa komma med
rekommendationer. Ombudsmannen har successivt visat prov på sitt
oberoende gentemot regeringen, vilket också har erkänts internationellt. Det
återstår dock att se hur stor betydelse dess rekommendationer får i
praktiken. Ett nationellt program för mänskliga rättigheter för 2014-2018 har
antagits liksom lokala motsvarigheter i nio av trettiotvå delstater. Nätverket
av lokala ombudsmän i delstaterna och huvudstaden varierar betydande såväl
i kvalitet, resurstilldelning och oberoende; liksom i graden av interaktion
med civilsamhället.
Mexiko hamnar på delad plats 123 av 176 länder i Transparency Internationals
index över upplevd korruption för 2016, långt efter övriga OECD länder.
Enligt International Crisis Group har elva delstatsguvernörer utretts för
korruption sedan 2010. Den organiserade brottslighetens infiltration av
myndigheter, framförallt på lokal- men också på delstats- och federal nivå,
liksom den omfattande korruptionen inom polis och rättsväsende,
3 (21)
underminerar allmänhetens förtroende och är centrala orsaker till den
omfattande straffriheten.
I och med den antikorruptionslagstiftning som infördes 2016, ska en från
regeringen oberoende åklagare för korruptionsbrott inrättas. Vidare ska
offentliga tjänstemän på lokal-, delstats- och federal nivå redogöra för sina
tillgångar och möjliga intressekonflikter. Det sistnämnda kravet begränsades
dock med hänsyn till offentliganställdas privatliv. Presidenten faller inte
under dess jurisdiktion och lagen ska träda ikraft först efter valet 2018.
Frivilligorganisationer motsätter sig att den särskilde korruptionsåklagaren
ska lyda under Riksåklagaren.
Media, frivilligorganisationer och internationella organisationer bidrar till att
uppmärksamma när lagarna inte efterlevs men utsätts inte sällan för
smutskastningskampanjer liksom för hot och våld. Det har förekommit att
domare som utrett organiserad brottslighet har blivit mördade.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Mexiko är en federal republik med 32 delstater, inklusive huvudstaden
Ciudad de México som från och med januari 2016 utarbetar en egen
konstitution. Presidenten är både statschef och regeringschef och väljs i
allmänna val för en mandatperiod på sex år.
Delstaterna leds av guvernörer med en mandatperiod om sex år. De har egna
konstitutioner och rättsväsenden. Formellt har delstaterna långtgående
självstyre, men i praktiken har den federala presidentmakten utövat stark
kontroll, inte minst då delstaternas skatteuttag är mycket begränsat. Sedan
Partido Revolucionario Institutional (PRI), som varit regeringsbärande parti under
större delen av 1900-talet, år 2000 förlorade makten till högerpartiet Partido
Acción Nacional (PAN) har delstaternas oberoende stärkts. Detta har
samtidigt enligt federala företrädare lett till att det blivit svårare för dem att
stävja kränkningar av mänskliga rättigheter på delstatsnivå.
Den lagstiftande kongressen består av två kamrar: senaten och
deputeradekammaren. Senatens 128 ledamöter väljs med sex års mandat,
medan deputeradekammarens 500 ledamöter väljs var tredje år. Kongressen
har sedan maktskiftet 2000 fått en starkare röst och bedöms vara relativt
4 (21)
oberoende. Politiskt ansvarsutkrävande har hittills varit sällsynt, även efter
omfattande kritik från allmänheten.
Som ett led i den politiska reformen inrättades en federal valdomstol. Det
tidigare valinstitutet ersattes av ett nationellt organ som har befogenhet att
överse de lokala valinstituten vilka, på grund av sina nära länkar till
delstatsregeringarna, inte alltid har uppfattats vara oberoende.
Det råder ingen formell skillnad mellan kvinnors och mäns valbarhet men få
kvinnor har en framskjuten plats i mexikansk politik. Av regeringens 18
ministrar är 3 kvinnor. I och med den politiska reformen 2014 infördes ett
regelverk för att garantera jämställda nomineringar av kandidater till
kongressen. På federal nivå år 2016 utgjorde kvinnor knappt 43 procent i
deputeradekammaren och 38 procent i senaten. På delstatsnivå är endast en
av 32 guvernörer kvinna och mindre än tio procent av alla borgmästare är
kvinnor.
Det finns nationella institut för att skydda olika urspråk liksom för att
utveckla, främja och bevara urfolksamhällen, men det finns inte några kvoter
för att öka urfolks deltagande i de nationella lagstiftande församlingarna och
tillförlitlig statistik angående detta saknas.
Misstroendet mot politikerna är mycket omfattande. I presidentvalet 2012
var valdeltagandet cirka 62 procent. I lokal- och delstatsvalen 2016 var
deltagandet i genomsnitt cirka 55 procent medan knappt 28 procent deltog
för att välja de representanter som skulle utarbeta Mexico Citys konstitution.
Enligt Latinobarometro är endast 21 procent av mexikanarna nöjda med
demokratin (näst lägst i Latinamerika). Hittills har detta missnöje inte
kanaliserats på ett sätt som på allvar kunnat ta upp kampen om väljarna med
de etablerade partierna, men en viktig nyordning är att oberoende kandidater
nu tillåts ställa upp som kandidater i val. I lokal- och delstatsvalen 2015 blev
den förste oberoende kandidaten vald till guvernör i Nuevo León.
Under 2016 har 6 av 2 457 borgmästare mördats och de senaste tio åren har
80 sittande och före detta borgmästare mördats. Detta utgör ett tydligt
budskap till övriga förtroendevalda om konsekvenserna av att sätta sig upp
mot kartellerna.
5 (21)
Det civila samhällets utrymme
Mexiko har gradvis utvecklat mer självständiga frivilligorganisationer,
inklusive flera som arbetar med frågor som rör respekten för de mänskliga
rättigheterna. Medan den ökade demokratiseringen generellt har inneburit ett
förbättrat arbetsklimat för enskilda organisationer har läget snarare
försämrats för dem som arbetar med mänskliga rättigheter.
Hot och smutskastningskampanjer, som misstänks orkesteras av dem vars
intressen utmanas av människorättsförsvararnas arbete, liksom godtyckliga
arresteringar förekommer. Från juni 2012 till maj 2015 rapporterades enligt
den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter över 900
övergrepp mot människorättsförsvarare. Aktivister och urfolk som motsätter
sig eller kräver ökat inflytande över större infrastrukturprojekt, liksom de
som försvarar kvinnors rättigheter, är särskilt utsatta. Regeringen har av
internationella observatörer uppmanats att tydligare uttrycka sitt stöd för
människorättsförsvararnas arbete och ta avstånd för hot och våld mot dem.
Det finns flera forum för dialog mellan myndigheter och
frivilligorganisationer i samband med utarbetandet av lagstiftning som har
bäring på mänskliga rättigheter. Många av organisationerna upplever dock
inte att deras synpunkter tas i beaktande i tillräckligt hög utsträckning. Inom
ramen för den federala skyddsmekanism som infördes 2012 för att stävja hot
och aggressioner mot människorättsförsvarare och journalister har drygt 360
människorättsförsvarare erbjudits skydd, men det finns fortsatt stora
utmaningar i genomförandet. Enligt en rapport från inrikesministeriet var
drygt 35 procent av de ansvariga (för de totalt 216 övergrepp mot
människorättsförsvarare som rapporterades till mekanismen mellan oktober
2012 och december 2016) myndighetsrepresentanter.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Säkerhetssituationen i Mexiko präglas av mycket höga våldsnivåer. Enligt FN
dödades över 150 000 människor mellan december 2006 och augusti 2015.
September 2016 var enligt officiella siffror den våldsammaste månaden
sedan 2012, med ett mord begånget i genomsnitt var tjugonde minut, totalt 1
974 stycken. Fattiga och migranter liksom urfolk löper större risk att
drabbas. Ofta är det den organiserade brottsligheten som är förövare, men
inblandning av officiella företrädare på olika nivåer förekommer också.
6 (21)
Människorättsorganisationer och internationella observatörer rapporterar om
utbredd användning av tortyr. Det finns inte något nationellt register för
tortyrfall och delstaternas uppgifter är ofta bristfälliga. Den nationella
ombudsmannen har tagit emot cirka 9 200 anmälningar om tortyr eller
annan brutal, omänsklig eller förnedrande behandling mellan 2006 och 2015.
Hittills har bara femton fall lett till fällande domar. Statistiken gäller enbart
federal polis och militär och inkluderar inte delstatlig eller lokal polis, som
enligt Amnesty International uppskattas begå flertalet av brotten.
Kvinnor löper särskilt stor risk att utsättas för sexuella övergrepp som en del
av tortyren. Av 100 vittnesmål från kvinnor som satt i federala fängelser
uppgav samtliga att de utsatts för psykiskt och verbalt våld; 97 uppgav att de
utsatts för fysiskt våld och 72 för sexuellt våld enligt FN.
Enligt såväl FN som den Interamerikanska kommissionen för mänskliga
rättigheter utgör försvinnanden en stor utmaning i Mexiko. Enligt den
mexikanska regeringens officiella siffror fanns det i slutet av 2016 totalt 29
917 personer som inte kunde lokaliseras i landet. I denna siffra döljer sig
såväl de som utsatts för påtvingade försvinnanden (där
myndighetsrepresentanter utgör förövare), ofrivilliga försvinnanden (där
kriminella grupper står bakom) liksom personer som kan ha givit sig av
frivilligt. Det bedöms finnas ett stort mörkertal då anhöriga ofta inte
rapporterar på grund av misstro mot myndigheternas förmåga att agera
liksom av rädsla för att utsättas för hot och repressalier.
I september 2014 försvann 43 lärarstudenter från Ayotzinapa., Fallet har
bidragit till att sätta ljus på problematiken med försvinnanden, inte minst vad
gäller länkar mellan kriminella grupper och myndighetspersoner liksom
åklagarväsendets bristande oberoende. Fallet har också visat på bristande
kapacitet vad gäller eftersökningar liksom den utbredda straffriheten. I
eftersökningarna av de försvunna studenterna har ett stort antal kvarlevor av
andra människor identifierats i delstaten Guerrero. Den stora
uppmärksamheten har också fått andra anhöriga att våga träda fram. Många
av dessa har tagit saken i egna händer och själva, inte sällan under hot,
påbörjat eftersökningar, vilket också har lett till påträffandet av ett stort antal
irreguljära gravar i andra delar av landet. I delstaten Morelos har det
uppdagats att myndigheterna i hemlighet begravt kroppar utan att
utredningar har påbörjats, trots tydliga tecken på att personerna bragts om
livet. Ett protokoll för utredningar av försvinnanden liksom en särskild
7 (21)
åklagare för försvunna personer har inrättats men det lagförslag som
presidenten lade fram 2015, som bland annat föreslår ett nationellt
eftersökningssystem och register har ännu inte kunnat antas.
FN:s särskilda rapportör mot extrajudiciella avrättningar uttryckte efter sitt
besök i Mexiko 2014 oro över att ”extremt våldsamma övergrepp mot rätten
till liv fortsatt äger rum på oacceptabla nivåer”. Fallen av kriminella grupper
som dödar sina motståndare eller civilbefolkning som kommer i deras väg – i
vissa fall med myndigheternas goda minne – är många. Det förekommer
flera uppgifter om extrajudiciella avrättningar där polis eller militär är
förövare.
Situationen för intagna i fängelser (särskilt de delstatliga, som utgör
huvuddelen) är svår. Många är överbelagda (25 procent 2015 enligt CNDH)
och de sanitära förhållandena är bristfälliga. Risken att bli utsatt för våld är
hög och förekomst av sexuella övergrepp har rapporterats. Enligt CNDH
kontrollerar den organiserade brottsligheten 60 procent av fängelserna. De
större fångupproren som ägt rum beror ofta på stridigheter mellan
rivaliserande grupper av organiserad brottslighet. I februari 2016 dödades 49
fångar i en sådan sammandrabbning i fängelset Topo Chico i Nuevo León. Det
förekommer också flera fall där personal har hjälpt fångar att fly.
Prostitutionen är utbredd i landet med upp emot en halv miljon
prostituerade, varav många minderåriga. Den utbredda fattigdomen utgör en
viktig orsak till att framförallt kvinnor och flickor prostituerar sig. I Mexico
City har regeringen föreslagit att prostitution ska legaliseras.
Människohandel, inte minst av minderåriga, utgör en lukrativ industri för
kartellerna.
Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i mexikansk lagstiftning 2005, då kongressen
enhälligt beslutade att ersätta dödsstraff med fängelsestraff på 30 till 60 år.
Den sista dödsdomen verkställdes 1961 (för civila fall redan 1937).
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det mexikanska rättsväsendet medger fängsligt förvar i förebyggande syfte
(så kallat arraigo), vilket innebär att personer som misstänks för brott kan
frihetsberövas i upp till 80 dagar utan prövning av domstol medan brottsundersökning pågår. Enligt FN utgjorde personerna som var fängslade i
8 (21)
förebyggande syfte i genomsnitt drygt 40 procent av de intagna som var
misstänkta för brott under delstatlig juridsiktion medan de i flera delstater
var uppemot två tredjedelar. Förfarandet har ifrågasatts av såväl Mexikos
riksåklagare som FN och människorättsorganisationer då det anses leda till
godtyckliga frihetsberövanden.
FN:s arbetsgrupp för godtyckliga frihetsberövanden har under de senaste två
åren uppmanat den mexikanska staten att omedelbart frige fem
människorättsförsvarare och säkerställa kompensation och medicinsk vård
för dessa. Trots detta är tre av dem fortsatt fängslade.
Rättssäkerhet
Domstolarna i Mexiko är formellt sätt oberoende men rättsäkerheten i
Mexiko undermineras dels av överbelastning och bristande kapacitet och
dels på grund av korruption och påtryckningar från såväl myndigheter som
organiserad brottslighet. World Justice Projects index över rättsäkerhet 2016
rankar Mexiko på plats 88 av 113, vilket är lågt jämfört med andra länder på
samma utvecklingsnivå.
Det mexikanska rättsväsendet erbjuder möjlighet till såväl överprövning som
att få ett offentligt biträde, dessa är dock ofta både överbelastade och
underbetalda. Vissa grupper löper större risk att diskrimineras under
rättsprocessen, bland annat kvinnor, urfolk, fattiga och HBTQ-personer.
Enligt Human Rights Watch finns ett betydande antal oskyldigt dömda på
grund av att under tortyr framtvingade bekännelser använts som bevis. Den
rättsreform som genomförts i hela landet under 2016 ska råda bot på detta
genom att muntliga rättegångar ska ersätta det tidigare skriftliga förfarandet
och ökad vikt ges åt teknisk bevisföring. Reformen innebär också viktiga
framsteg då rättsprocessen förenklas och principen om antagande om oskuld
till motsatsen bevisats införts.
Straffrihet
Straffriheten i Mexiko är i det närmaste total, 98 procent för mord enligt
officiella siffror. Den Interamerikanska kommissionen för mänskliga
rättigheter drog efter sitt besök 2016 slutsatsen att de stora utmaningarna
vad gäller mänskliga rättigheter i Mexiko, trots tillfredsställande lagstiftning i
hög utsträckning, beror på den systematiska bristen på ansvarsutkrävande.
Ett viktigt steg för att säkerställa ansvarsutkrävande för militären är en
reform från 2014, som stipulerar att brott mot civila som begås av militär ska
9 (21)
utredas i civila domstolar. Parallellt med straffriheten råder en praxis av
”överbestraffning”, där relativt hårda straff utdöms för ringa brott, vilket är
en av förklaringarna till överbeläggningen i fängelserna.
Yttrande-, press och informationsfrihet, inklusive på internet
Trots att nationell lagstiftning finns för att garantera yttrande- och tryckfrihet
betraktas Mexiko av människorättsorganisationer som ett av världens
farligaste länder att arbeta i som journalist. I Freedom House ranking av
yttrandefrihet har Mexiko sedan 2011 legat på ”ofritt”. Reportrar utan
gränser placerar Mexiko på plats 149 av 180 undersökta länder i sitt
pressfrihetsindex för 2016.
Mellan 2000 och 2014 dödades enligt officiella siffror 102 journalister och 24
försvann. 2016 mördades 13 journalister. Enligt Committee to Protect Journalists
är det särskilt riskabelt att rapportera om organiserad brottslighet och
korruption. Hotbilden har fört med sig en utbredd självcensur. Även om den
organiserade brottsligheten står för majoriteten av övergreppen beräknas
myndighetsrepresentanter stå bakom nästan 37 procent av fallen enligt
officiella siffror.
Någon statligt godkänd censur förekommer inte och de flesta medier är
privatägda. Ägandet är pluralistiskt på tidningssidan medan två företag (TV
Azteca och Televisa), som båda står nära regeringspartiet PRI, totalt dominerar
TV-industrin. Då offentligt finansierade annonser utgör en central
inkomstkälla, utan vilken få medier kan överleva ekonomiskt, undviker
många medier, framförallt på lokal och delstatsnivå, att uttrycka sig kritiskt
om makthavarna. Ärekränkning och förtal är brottsligt i tio delstater och
åberopas inte sällan även om det finns belägg för uppgifterna som
publicerats, vilket av många journalister uppfattas som ett sätt att censurera
dem.
Det faktum att journalister, människorättsförsvarare och aktivister i hög
utsträckning använder sig av sociala medier har lett till att huvuddelen av
hoten och attackerna mot dessa nu sker digitalt. Kvinnliga journalister och
aktivister har särskilt utsatts för könsrelaterade hot och trakasserier på nätet.
Någon formell blockering eller restriktion av internet förekommer inte. Den
federala lagen som reglerar telekommunikation, som antogs 2014, tillåter
regeringen att övervaka och stänga ner internet, att spåra
10 (21)
mobiltelefonanvändare i realtid samt ålägger privata internetföretag att
samarbeta med myndigheterna.
Rätten att få ta del av allmänna handlingar ska säkerställas av det nationella
institutet för transparens, informationstillgänglighet och skydd av
personuppgifter. Freedom House liksom många journalister vittnar dock om
praktiska svårigheter och långa processer för att få ut begärda handlingar.
År 2012 infördes federal jurisdiktion för brott mot journalister, i syfte att
undvika de ibland mindre oberoende delstatliga domstolarna. Inom ramen
för den federala skyddsmekanismen som samtidigt infördes har drygt 250
journalister erbjudits skydd. Det finns dock brister i hur mekanismen
fungerar, bland annat vad gäller avsaknad av länkar till rättsväsendet samt att
det är lokal- och delstatspolis, som i vissa fall kan ha varit inblandade i eller
haft överseende med övergrepp, som ansvarar för att erbjuda skydd.
Mötes- och föreningsfrihet
Det finns få uppgifter om systematiska kränkningar av mötes- och
föreningsfriheten på federal nivå, men det förekommer att demonstranter
har mötts av övervåld och godtyckliga arresteringar. Nio människor miste
livet och ett hundratal skadades när polis utrymde en av de motorvägar som
de mot utbildningsreformen protesterande lärarna blockerade i Nochixtlán,
delstaten Oaxaca, under 2016.
Religions- och övertygelsefrihet
Den mexikanska grundlagen förbjuder diskriminering på grund av religiös
övertygelse och slår fast separationen mellan stat och kyrka, vilket i huvudsak
respekteras. I samband med stora demonstrationer som ägde rum 2016 för
att försvara den heterosexuella familjebildningen, som svar på ett förslag att
samkönade äktenskap skulle tillåtas i hela landet, har kyrkan kritiserats för att
blanda sig i politiken på ett sätt som går emot Mexikos sekulära politiska
tradition.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Diskriminering i arbetslivet är förbjuden i lag. Mexiko har ratificerat sju av
Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner med
undantag för nr. 98, om förenings- och förhandlingsfrihet. I praktiken
11 (21)
förekommer skillnader i arbetslivet liksom i samhället i stort, oftast på
grundval av social härkomst och etnisk tillhörighet. Andelen kvinnor som
deltar i arbetsmarknaden har ökat men ett stort gap kvarstår alltjämt i
förhållande till männen.
Den officiella arbetslösheten, som motsvarade 4–4,5 procent 2015, är enligt
bedömare kraftigt underskattad. Enligt statistikmyndigheten INEGI
sysselsätter den informella sektorn runt 60 procent av arbetskraften och
utgör, enligt OECD, 30 procent av BNP. Detta innebär ofta låg inkomst
liksom osäkra och dåliga arbetsvillkor.
Minimilönen i Mexico City är för närvarande 74 pesos (3,5 Euro) om dagen,
vilket är lägst i regionen och långt ifrån tillräckligt för en dräglig
levnadsstandard. En industriarbetare kan tjäna 3–4 gånger minimilönen.
Långa arbetsdagar är vanliga och arbetsveckan omfattar oftast sex dagar.
De cirka två miljoner så kallade Jornaleros, som tillsammans med sina familjer
försörjer sig på säsongsarbete i jordbruket, lever under särskilt ohälsosamma
och osäkra förhållanden. En annan särskilt utsatt grupp är arbetskraften i
tillverknings- och exportindustrin på gränsen mot USA, så kallade
Maquiladoras.
Rätten att organisera sig fackligt är inskriven i konstitutionen. Cirka tre
miljoner mexikaner är fackanslutna. Oberoende fackförbund tillåts dock inte
alltid delta i förhandlingar och arbetare som försöker bilda oberoende
fackföreningar kan riskera att förlora jobbet. Fackens legitimitet och
effektivitet har också alltmer kommit att ifrågasättas då flera av dem anklagas
för korruption och bristande representativitet. Den tidigare ledaren för det
största lärarfackförbundet (SNTE) avtjänar ett fängelsestraff för pengatvätt
och organiserad brottslighet. Det förekommer också användning av
kontroversiella metoder, däribland långvariga vägblockader liksom
vandalisering av såväl bussar som offentliga installationer.
Stärkandet av respekten för mänskliga rättigheter i den privata sektorn ingår
som en del av det nationella programmet för mänskliga rättigheter. Mexiko
har inlett en process för att utveckla en nationell handlingsplan baserat på
FN:s riktlinjer.
12 (21)
Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsovårdsutgifterna utgör drygt sex procent av Mexikos BNP, vilket är lägst
bland OECD-länderna. Ett försäkringssystem för den del av befolkningen
som inte har tillgång till sjukvård genom sin anställning infördes 2003 (Seguro
Popular). I teorin omfattas därmed nästan hela befolkningen av
sjukförsäkringar. Den faktiska tillgången till hälsovård begränsas dock av en
omfattande byråkrati. Kvalitén varierar också i hög grad mellan offentlig och
privat vård.
Den genomsnittliga livslängden är enligt Världsbanken 79 år för kvinnor och
74 år för män. För år 2015 uppgick mödradödligheten till 38 per 100 000
födslar enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och barnadödligheten
uppgick till 13 per 1 000 födslar enligt FN:s barnfond (Unicef).
Mexiko har bland de mest restriktiva abortlagarna i världen. Högsta
domstolen har fastställt våldtäktsoffers rätt att beviljas abort i hela landet,
men endast fem stater har anpassat sin lagstiftning därefter. Abort är även
lagligt i huvudstaden. Trots att det i vissa fall kan leda till långa fängelsestraff
genomförs årligen cirka en miljon illegala aborter. Vid komplikationer kan
det vara svårt att få den hjälp som behövs. I vissa delstater där abort är
illegalt har det förekommit fall där kvinnor som har fått missfall åtalats för
illegalt abortförsök och dömts till långa fängelsestraff. Även om
preventivmedel är lagligt uppskattas över hälften av alla graviditeter vara
oönskade, vilket bland annat anses bero på bristande sexualundervisning och
fattigdom.
Rätten till utbildning
Grundutbildningen på nio år med skolstart vid sex års ålder är obligatorisk
och ska vara tillgänglig för alla utan avgifter. Enligt Världsbanken gick cirka
två procent av barn mellan sex och elva inte i skolan år 2014. Det beror
bland annat på att det inte finns tillräckligt med skolor på landsbygden, att
familjer befinner sig på resande fot eller har barn med
funktionsnedsättningar.
Trots att Mexiko är ett av de OECD-länder som lägger mest pengar på
utbildning (drygt fem procent av BNP) är utbildningsnivån låg i förhållande
till motsvarande medelinkomstländer. Framförallt kvaliteten i det offentliga
utbildningssystemet släpar efter. Över hälften av eleverna i sjätte klass får
inte godkänt i matematik och nästan lika stor andel har bristande
13 (21)
läskunnighet. Reformering av utbildningsväsendet utgör en viktig del av
presidentens reformpaket.
Analfabetismen uppgick enligt Världsbanken till 5,5 procent av befolkningen
2015 och är i huvudsak koncentrerad till landsbygden i de södra delarna av
landet där andelen personer som tillhör urfolk är högre. Undervisning sker
på spanska trots att många barn bara pratar sitt minoritetsspråk. Samtidigt
utgör behärskande av spanska en förutsättning för utveckling och integrering
i samhället.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Mexiko är ett OECD-land, världens femtonde största ekonomi och
definieras som ett medelinkomstland. Den ekonomiska inkomstfördelningen
är dock mycket ojämn. Mexiko rankas på plats 77 av 188 i UNDP:s index för
mänsklig utveckling 2016 vilket är lägst av OECD-länderna, och landet har
störst snedfördelning av inkomster inom OECD.
Enligt Oxfam äger den rikaste procenten 43 procent av landets tillgångar.
Knappt 40 procent av befolkningen kan enligt officiella siffror sägas vara
medelklass medan 46 procent lever i fattigdom och 9 procent i extrem
fattigdom. Mellan 2012 och 2014 ökade andelen mexikaner som
karaktäriseras som fattiga med två miljoner (0,7 procent), vilket går emot en
trend av minskad fattigdom i regionen. Samtidigt minskade den extrema
fattigdomen något (0,3 procent). Många människor lever med begränsad
tillgång till boende, hälsovård och rinnande vatten.
Orsakerna till den ekonomiska snedfördelningen är flera. Viktiga faktorer
utgörs av det koncentrerade ägandet, den differentierande arbetsmarknaden
och den ojämlika tillgången till utbildningssystemet. Stora skillnader i
inkomster och möjligheter till social rörlighet existerar, särskilt mellan stad
och landsbygd och mellan nord och syd. Urfolken är den enskilda grupp
som är mest utsatt. Även det faktum att skattesystemet inte har någon
väsentligt omfördelande aspekt spelar in. De fattigdomsreducerande
programmen har dock utökats under senare år.
14 (21)
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING
Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Även om mexikansk lag stadgar jämställdhet mellan könen har kvinnor
betydligt mindre inflytande än män. Enligt UNDPs index för
jämställdhetsutveckling utbildar sig kvinnor något längre än män men har i
snitt bara hälften av lönen. Den stora majoriteten kvinnor (78 procent) inom
den formella sektorn arbetar inom hälsa och utbildning. Sju procent av
styrelseledamöter i mexikanska bolag är kvinnor. För kvinnor som har en
formell anställning bekostas tolv veckors föräldraledighet av
socialförsäkringssystemet. Det är vanligt förekommande att gravida
diskrimineras, till exempel genom krav på graviditetstest som villkor för
anställning.
Mot bakgrund av de höga våldsnivåerna kan det könsbaserade våldet
likställas med länder som befinner sig i konflikt. Myndigheterna (La Comisión
Ejecutiva de Atención a Víctimas) räknar årligen med 600 000 fall av sexualbrott
2010–2015. Totalt 63 procent av kvinnor över 15 år säger sig ha upplevt
någon form av våld (emotionellt, ekonomiskt, fysiskt eller sexuellt). Våld
inom familjen är det vanligast förekommande. Handel med flickor och
kvinnor förekommer. Kvinnor som tillhör ett urfolk är ofta dubbelt
diskriminerade.
Trots att det finns en särskild åklagare för våld mot kvinnor liksom särskilda
rättscentrum som samlar olika typer av stöd under samma tak, är skyddet för
kvinnliga brottsoffer bristfälligt; få brott utreds och än färre leder till fällande
domar. Den federala lagen kriminaliserar våldtäkt, inklusive i hemmet, och
påbjuder straff upp till 20 år i fängelse. Människorättsorganisationer anklagar
myndigheterna för att inte ta anmälningar på allvar och stigmatisera offren. I
vissa stater blir förövaren frikänd om denne gifter sig med offret.
De mycket höga nivåerna av våld mot flickor och kvinnor i vissa delstater, så
kallat feminicidios, har fått kommuner i sex delstater att deklarera och över
tjugo att ansöka om särskilda alertas de genero, som innebär en samordning av
federala, delstatliga och lokala ansträngningar för att försöka stävja detta.
Enligt officiell statistik dödades mellan 2 400 och 2 700 kvinnor mellan
2010–2014. Fattigdom, en normalisering av våldet, liksom en allmänt
nedsättande attityd gentemot kvinnor i samhället bedöms utgöra grogrund
15 (21)
för denna situation jämte korruptionen och ineffektiviteten inom polis- och
rättsväsende.
Barnets rättigheter
Mycket återstår att göra för att situationen för flertalet mexikanska barn ska
vara tillfredsställande. Enligt Unicef uppskattades drygt 20 miljoner barn och
ungdomar leva i fattigdom 2014, varav 4,6 miljoner i extrem fattigdom. Den
lagstadgade minimiålder för arbete är tolv år. Trots det arbetade cirka 2,5
miljoner barn i åldrarna 5–17 år 2013 enligt Unicef, i huvudsak inom den
informella sektorn. Det uppskattas också finns en stor mängd gatubarn,
dock oklart hur många. Barnsexturism förekommer också, inte minst i
turiststaden Cancún. Den organiserade brottslighetens rekrytering av barn
och ungdomar ökar.
Det nationella systemet för familjeutveckling ansvarar för att erbjuda utsatta
barn och familjer hjälp. Förutom ekonomiska bidrag driver de också
barnhem men praktiska krav som att ha tillgång till sitt födelsebevis
begränsar tillgången för vissa. Frivilligorganisationer och kyrkor bedriver mer
av en uppsökande verksamhet och driver också barnhem, inte minst för
gatubarn.
År 2014 antogs en lag om barns och ungdomars rättigheter, som utgjorde ett
viktigt steg för att förbättra villkoren för sårbara grupper, däribland
migranter, funktionshindrade och fattiga barn. Barnaga är i princip förbjudet
då det är förbjudet att använda våld mot eller kränka barns fysiska integritet.
Samtidigt utgör rätten att tillrättavisa barnen i hemmet ”derecho a corregir” en
möjlig gråzon då det inte åtföljs av ett uttryckligt förbud mot barnaga
motsvarande det som finns för offentliga institutioner.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Cirka tolv miljoner människor, cirka elva procent av befolkningen, beräknas
vara urfolk. I delstater som Chiapas, Guerrero, Oaxaca och Yucatán utgör de
mellan en tredjedel och hälften av invånarna.
Mexiko röstade för deklarationen om urfolks rättigheter i FN. Urfolken har i
princip rätt att utöva sin kultur och religion. Enligt konstitutionen har ett
urfolkssamhälle möjlighet att själva bestämma hur de ska lösa sina interna
konflikter och välja sina egna representanter. Samtidigt ska deras självstyre
16 (21)
vara underordnat andra lagar, inte minst när det gäller att slå vakt om
kvinnors deltagande, som inte alltid främjas av de traditionella sederna. I
vissa fall har urfolkssamhällen på eget initiativ med viss framgång bildat
medborgargarden för att undvika etablering av den organiserade
brottsligheten.
Diskriminering av landets urfolk kan dateras tillbaka till kolonialismen. Dessa
socialt och ekonomiskt marginaliserade grupper tillhör fortsatt de allra sämst
lottade samhällsskikten med begränsad tillgång till grundläggande rättigheter.
Det finns inget legalt ramverk för att reglera det protokoll för att
implementera konsultationer med urfolk som regeringen antog 2013. Bristen
på konsultationsprocesser har ibland lett till sociala protester som i flera fall
har besvarats med hot, våld och arresteringar, inte minst när utvinnings- eller
infrastrukturprojekt planeraras på deras mark.
Urfolk löper också större risk att utsättas för brott liksom att diskrimineras
under rättsprocessen. Organisationer som försvarar deras rättigheter är också
särskilt utsatta. För att råda bot på detta har Mexiko inrättat en särskild enhet
under riksåklagarens kontor, ett nationellt register över tolkar liksom en
särskild process för utredning av brott mot urfolk.
Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Situationen för HBTQ-personer i Mexiko har kontinuerligt förbättrats, men
diskriminering och våld fortsätter. Mellan 2008 och 2016 uppges 247
transpersoner ha mördats. Mörkertalet bedöms vara stort och straffriheten
utbredd.
Mexico Citys lagstiftande församling röstade i december 2009 som första
stad i Latinamerika igenom en lag till förmån för samkönade äktenskap.
Efter att högsta domstolen i ett utslag 2015 fastslog att samkönade
äktenskap skulle vara legalt i hela landet, tillåter numera åtta delstater
samkönade äktenskap. Den konstitutionella reform för att garantera detta
som president Peña Nieto föreslog i maj 2016 stoppades i kongressen efter
att ha mötts av massiva protester. Presidentens förslag innefattade även att
gifta samkönade par skulle ges rätt att adoptera, att ärva varandra samt att
kunna samförsäkras.
17 (21)
Flyktingars och migranters rättigheter
Mexiko utgör såväl ursprungsland som transitland och i allt högre
utsträckning också slutdestination för flyktingar och migranter. Drygt
400 000 irreguljära migranter uppges korsa Mexikos södra gräns varje år.
Den absoluta majoriteten kommer från Centralamerika och ska ses mot
bakgrund av den onda cirkeln av våld och fattigdom som plågar den s.k.
Norra triangeln, som omfattar El Salvador, Guatemala och Honduras. På
senare tid har också personer från Afrika och Haiti som försöker ta sig
genom Mexiko på väg mot USA ökat.
Som ett led i ansträngningarna för att minska flödet av migranter genom
Mexiko till USA infördes programmet Frontera Sur 2014, som innebar en
uppstramning av migrationspolitiken. År 2015 deporterade Mexiko enligt
International Crisis Group (ICG) dubbelt så många migranter som USA (drygt
165 000) från Norra triangeln. Detta har fått migranter att söka andra, ofta
farligare vägar, men har inte stoppat migrationsflödet eller stärkt
migranternas mänskliga rättigheter – vilket också var en uttalad målsättning
med programmet. Ensamkommande barn är särskilt utsatta.
Människosmuggling utgör en av de huvudsakliga inkomstkällorna för den
organiserade brottsligheten. Migranternas utsatthet utnyttjas för att pressa
dem på pengar. Ofta tvingas de föra med sig narkotika. Kvinnliga illegala
migranter löper större risk att utsättas för människohandel och sexuellt våld.
Även myndighetspersoner rapporteras utsätta migranter för övergrepp.
Ansökningarna om och beviljanden av asyl har ökat drastiskt, vilket ställer
nya krav på mottagandet i Mexiko. Av de knappt 7 000 personer som
ansökte om asyl i Mexiko 2016 fick 31 procent dessa beviljade, enligt
Amnesty International. De menar också att upp till hälften av den betydligt
större gruppen irreguljära migranter skulle kunna uppfylla kraven för att
kunna få asyl men få känner till denna möjlighet.
Enligt UNHCR registrerades 57 536 mexikaner som flyktingar eller
asylsökande år 2015. Den absoluta majoriteten hade ansökt om asyl i USA,
där även 60 procent av de papperslösa invandrarna beräknas vara mexikaner.
Antalet internflyktingar har ökat kraftigt de senaste åren till följd av det
upptrappade våldet mellan militär och organiserad brottslighet liksom mellan
grupper av organiserad brottslighet. År 2014 fanns det drygt 280 000 enligt
18 (21)
the Internal Displacement Monitoring Centre medan den nationella
ombudsmannen för mänskliga rättigheter i en rapport uppskattade siffran till
drygt 35 000.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Totalt räknar WHO med cirka tio miljoner funktionsnedsatta personer i
Mexiko. Segregation, diskriminering och övergrepp är inte ovanligt. Överlag
finns stora brister i tillgänglighet i den offentliga miljön, både fysiskt och vad
gäller tillgång till utbildning. Språkbruket i officiella texter har kritiserats för
den fortsatta användningen av benämningar som ”invalider” eller ”mindre
värda”.
Psykiskt sjuka placeras inte sällan på undermåliga institutioner där patienter
riskerar att utsättas för övergrepp. Det förekommer fall där kvinnor med
psykosociala handikapp har pressats till att sterilisera sig. År 2014 antogs två
nationella program för att stärka rättigheterna för personer med
funktionshinder som bland annat fokuserar på möjligheten att
förvärvsarbeta.
19 (21)
Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga
rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant
on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1981. Det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt och det fakultativa protokollet om avskaffandet
av dödsstraffet ratificerades år 2002 respektive år 2007.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1981.
Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD)
ratificerades år 1975.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor,
Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women
(CEDAW) ratificerades år 1981. Det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt ratificerades år 2002.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or
Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 1986. Det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år 2005.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC)
ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade
konflikter och det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution
och barnpornografi ratificerades år 2002.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention
on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2007
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) ratificerades år 2008.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee
Convention) och det tillhörande protokollet ratificerades år 2008.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the
International Criminal Court (ICC) ratificerades år 2005.
Regionala instrument
Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, American Convention on
Human Rights (ACHR), ratificerades år 1981. Tilläggsprotokollet om
20 (21)
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificerades år 1996 och
tilläggsprotokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 2007.
Erkännande av Interamerikanska domstolens(IACHR) jurisdiktion,
accepterades år 1998.
Interamerikanska konventionen för förebyggande och bestraffning av tortyr,
Inter-American Convention to Prevent and Punish Torture, ratificerades år 1987.
Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga
rättigheter, demokrati och rättsstatens principer
Ett tjugotal FN-organisationer finns på plats i den mexikanska huvudstaden.
Enligt FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har arbetsrelationen
till såväl den federala regeringen som olika delstatsregeringar successivt
förbättrats.
EU och Mexiko har regelbundna och konstruktiva mänskliga
rättighetsdialoger som även inkluderar det civila samhället. EU har antagit en
strategi för arbetet med mänskliga rättigheter 2016-2020 som fokuserar på
tortyr, påtvingade försvinnanden, människorättsförsvarare och journalister,
företag och mänskliga rättigheter liksom kvinnors, barns, urfolks och
migranters rättigheter. EU är en av de största givarna på området och har en
löpande dialog med frivilligorganisationerna. Den pågående uppdateringen
av det globala avtalet kommer att inkludera en översikt av klausulen om
demokrati och mänskliga rättigheter
Sverige arbetar aktivt med de mänskliga rättigheterna i Mexiko genom såväl
EU och de nordiska länderna, som en grupp likasinnade medlemsstater, där
även USA, Kanada, Schweiz, Australien och Nya Zeeland ingår. En nära
dialog förs också med FN-organisationer och det civila samhället. Mexiko får
del av svenska biståndsmedel genom Kristna fredsrörelsen, som i samarbete
med den lokala organisationen Fray Bartolomé de las Casas medföljer
människorättsförsvarare i delstaten Chiapas.
I den universella granskningsmekanismen (UPR) vid FN:s råd för mänskliga
rättigheter gav Sverige rekommendationer till Mexiko som bland annat
berörde utredningar av anklagelser om tortyr införandet av en mekanism för
att skydda människorättsförsvarare.
21 (21)
