”Jag hörde hur du pratade engelska med de där nere. Varför pratar du
deras språk när du inte talar mitt språk?”
Orden kommer från en man som tillsammans med sin
fru besöker MR-organisationen Tlachinollans kontor i
Tlapa de Comonfort i delstaten Guerrero i södra
Mexiko. Mannen tillhör folkgruppen Me´phaa och talar
nästan ingen spanska. Han har tagit sig från hembyn
denna dag för att få råd och hjälp av Tlachinollans
advokater. Att det var helgdag och att kontoret var
stängt visste han inte, men en av advokaterna, Santiago
Aquirre, som råkade komma förbi tog sig ändå tid att
prata med honom. Mannen blev mycket indignerad när
det visade sig att han inte kunde få hjälp förrän efter
helgen när en Me´phaa-talande advokat var på plats.
Hans fråga var ur hans synpunkt helt berättigad
eftersom Tlachinollan, Centro Derechos Humanos de la
Montaña, är verksam i den del av Guerrero där
indianbefolkningen är störst och de tre viktigaste
språken är me´phaa, na savi och nauas. Tlachinollans
sex advokater behärskar tillsammans alla språken.
Fullt logiskt kunde Santiago ha ställt samma fråga till
oss när vi besökte honom och hans kollegor på
Tlachinollan under vår Mexikoresa i november. Vi talar
engelska men är sämre på spanska.
I flera år har Amnestygruppen i Ängelholm/Båstad arbetat med aktionsfallen Inez och Valentina, två
Me´phaa-kvinnor som 2002 torterades och våldtogs av mexikanska soldater i sina hembyar. Deras
historia är en lång kamp för upprättelse. Det handlar om två modiga kvinnor, som trots att
myndigheterna från början inte ens ville ta emot deras anmälan, bestämde sig för att inte acceptera
förnedringen. Med advokathjälp från Tlachinollan och ett stort internationellt stöd, bl a från Amnesty
har deras fall drivits till den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, IACtHR, som
hösten 2010 kom med ett omfattande domslut gentemot den mexikanska staten. Domen innehåll såväl
individuell upprättelse för Inez och Valentina som krav på förändringar i konstitution och lagstiftning.
Staten åläggs att föra upp ärendena till civil, federal rättegång så att de skyldiga kan straffas. Detta är
en stor framgång för mänskliga rättigheter i Mexiko. Enligt nuvarande regelsystem hanteras alla brott,
även MR-brott, som begås av militärer inom den militära jurisdiktionen, vilket i praktiken innebär
straffrihet för militär personal. Just den omfattande straffriheten och korruptionen i Mexiko är en av
anledningarna till att Inez -och Valentinafallen
har tagits upp som IAR-case av Amnesty.
Den 15 december 2011, 15 månader efter
domslutet, kom statens offentliga erkännande
av domen, för Valentinas del. Vid ett offentligt
möte i Mexico City fick Valentina ta emot en
personlig ursäkt från Mexikos inrikesminister,
som samtidigt på statens vägnar tog ansvar för
brotten och accepterade domslutet. I mötet
deltog ett stort pressuppbåd, mexikanska och
internationella MR-representanter,
Tlachinollans grundare och verksamhetsledare
Abel Barrera och inte minst Valentinas
mamma och dotter. I början av 2012 förväntas
ett erkännande också för Inez del.
Santiago Aquirre är den advokat som främst har drivit den juridiska processen till Interamerikanska
domstolen. Vi hade förmånen att träffa honom tillsammans med Valentina själv och Abel Barrera i
Berlin i samband med tyska Amnestys 50-årsfirande. Då utdelades också tyska sektionens MR-pris till
Abel Barrera ”för hans mod och envishet i kampen för mänskliga rättigheter i Mexiko”.
Tlachinollan är en annorlunda MR-organisation som arbetar på flera plan. Dess styrka ligger i att
kunna förena den lokala verksamheten i regionen La Montaña och samtidigt på ett effektivt sätt kunna
hitta vägar för internationellt stöd, uppmärksamhet och support från organisationer och politiker
världen över.
Tlachinollan finns alltid till för människor eller grupper av människor som utsätts för de svårigheter
problem och hinder som är kännetecknande för regionen; fattigdom, bristande tillgång till utbildning
och sjukvård, diskriminering från myndigheternas sida, problem som följer av den ständiga militära
närvaron. Organisationen tar sig an enskilda fall och driver juridiska processer i domstol när så
behövs, ofta gentemot myndigheterna. I andra fall är konfliktlösning i samtal och förhandlingar en
framgångsrik metod.
En högprioriterad uppgift för Tlachinollan är att försöka stärka det civila samhället i byarna. Man
samarbetar och stödjer de lokala organisationerna, communidades eller en folkgrupps egen
sammanslutning. Det kan t ex handla om skolor, vägar, arbetstillfällen, ja allt som kan leda till ett
bättre och värdigare liv för den enskilde och för kollektivet.
Vid vårt besök hos Tlachinollan fick vi följa med Santiago och Isidor, båda advokater, till den lilla
bergsbyn Buena Vista, belägen högt uppe i bergen två timmars bilfärd från Tlapa. Vägen dit är
periodvis ofarbar på grund av jordskred i samband med regn. I Buena Vista träffade vi byns
företrädare, fyra män, i det nya kommunhuset som invånarna själva hade byggt. Ärendet var att
diskutera skolgången för de mindre barnen. Avståndet till närmaste by var knappt fem km och därmed
”inom gångavstånd” enligt myndigheterna. Detta fick till följd att de mindre barnen inte gick till
skolan alls och när de blivit större fick stora svårigheter att följa med i de klasser de då hänvisades till.
Militären finns överallt i bergen och strax före Buena Vista hade de slagit upp ett tillfälligt läger. Ofta
stannar de längre än de har proviant till och då får lokalbefolkningen besök. De finns här för att
bekämpa vallmoodlingar enligt den officiella versionen. Snarare verkar det som militären används för
att bevaka och förtrycka befolkningen. Delstaten är mycket svag, vilket ger militären stor makt. Men
de har problem med att skapa relationer till befolkningen och det blir ju inte bättre av att de trampar
ner en majsodling, vilket nyligen hände en av byns invånare.
Santiago och Isidor lovade att hjälpa till med en ansökan om egen skola i Buena Vista och att föra
byns talan gentemot skolmyndigheterna. Efter mötet blev vi inbjudna till ordförandes lilla hus där vi
bjöds på lunch, nyslaktad kokt höna
i den starkaste sås vi någonsin ätit,
mole gjord på chilifrukter.
En annan företeelse som vi fick ta
del av, och som vi inte hade någon
kännedom om tidigare, är den
inhemska migrationen och alla de
problem som denna medför. Det
handlar om säsongsarbete under
skördetiden i de norra delstaterna.
Då drar tusentals människor från
Guerrero med alla sina barn och allt
sitt bohag till norr under sex
månader för att arbeta på fälten,
under dåliga arbetsförhållanden,
dåliga bostäder och ingen skolgång för barnen annat än undantagsvis. Eftersom myndigheterna inte
gör vad de ska, ser Tlachinollan till att alla som åker åtminstone blir registrerade. Man har också
ordnat en uppsamlingsplats där folk får äta sig mätta och får ett matpaket med sig innan de stiger på de
dåliga, överfulla bussarna på väg norrut. Vi frågade en ensam mamma med fyra barn vad barnen gör
när hon arbetar på fältet. ”Det vet ingen”, svarade hon, men Miguel, föreståndare på
uppsamlingsstället, menade att alla barn gör sitt dagsverke på fältet med arbetsgivarens goda minne.
Ingen talar om det eftersom det är förbjudet. Inkomsten behövs i familjerna. Det är stora bolag, som
exporterar sina produkter framförallt till USA, Kanada och Kina. Odlingarna är oftast kraftigt
besprutade och varken de vuxna eller barnen har några skyddskläder. Hudutslag och andra allergier är
vanliga.
Efter 15 års arbete i La Montaña
har Tlachinollan blivit en positiv
kraft som låter höra om sig såväl i
Mexiko som internationellt. Det
tyska AI-priset är ett i raden av
utmärkelser. 2010 mottog man
Robert F. Kennedys MR-pris och
året dessförinnan WOLA-priset –
Washington Office for Latin
America. Trots de ständiga hoten,
även dödshot mot medarbetarna,
är det en populär arbetsplats.
Santiago och den internationella
samordnaren Cristina Hardaga har
flyttat hit från andra delar av
Mexiko, men de är undantag. De
flesta av de 25 medarbetarna har
sitt ursprung i byarna eller
kommer från själva stan Tlapa. De har återvänt efter utbildning i delstatshuvudstaden eller Mexico
City. En psykologtjänst har dock varit vakant i över ett år trots stora behov. ”Det finns inte så många
utbildade psykologer som förstår kulturen i La Montana och talar minst ett lokalt språk, helst två”,
säger Abel när vi är hembjudna till honom och hans fru avslutningskvällen av vårt besök.
Historien om Tlachinollan, verksamheten och visionerna så som de formuleras av Abel och hans
medarbetare är imponerande. Det finns ett enormt engagemang hos alla vi träffar och det finns inget
som inte är möjligt. ”Den enda gången Abel tappar humöret och blir rasande är när han får veta att
någon inte har blivit bemött på ett värdigt sätt eller fått vänta i onödan”, säger en medarbetare. Vi tror
inte att det händer särskilt ofta. Däremot gladdes han säkert mycket tillsammans med Valentina, när
hon i höstas utsågs till en av världens 50 modigaste kvinnor av den engelska tidningen Marie Claire.
Anna-Stina och Christer Arnrup
AI Ängelholm-Båstad
