Rapport från mötet med Mexikos ambassadör, 14 december 2010.
Närvarande från ambassaden: Ambassadör Norma Pensado Moreno
Närvarande från Amnesty International: Anna-Stina Arnrup, Jens Nygren och Tatjana Markus
(Amnestys grupp 45) och Lena Andersson (lobbypraktikant).
Ambassadör Norma Pensado Moreno tar emot oss på Mexikos ambassad och vi sätter oss i
mötesrummet. Pensado Moreno inleder samtalet med att säga att det här mötet utgör en”winwin-situation”, då hon och Mexikos myndigheter delar Amnestys grundtanke om vikten av
mänskliga rättigheter.
Jens Nygren presenterar därefter det speciella aktionsfall som gruppen arbetar med och som
de vill diskutera med Pensado Moreno. Det rör två kvinnor som tillhör
indianfolkgruppenMe´phaa, Inéz Fernández Ortega och Valentina Rosendo Cantú, som år
2002 utsattes för våldtäkter och trakasserier av soldater från Mexikos armé. De bägge
kvinnorna var modiga nog att anmäla det som skett, men deras anmälningar har nonchalerats
av de mexikanska myndigheterna. Kvinnorna tog fallen till den inter-amerikanska domstolen
och den 1 oktober 2010 kom domstolens dom; den konstaterar att Inez och Valentina utsattes
för våldtäkter av mexikanska soldater och dömer Mexiko att ställa förövarna och de
myndighetspersoner som har förhindrat en civilrättslig prövning av fallen till svars i en civil
domstol. Den inter-amerikanska domstolen menar också att den straffrihet som råder vad
gäller mexikanska soldaters brott mot den egna befolkningens mänskliga rättigheter är
oacceptabel och måste upphöra omedelbart.
Jens Nygren menar att det är specifikt två punkter som han särskilt vill lyfta fram;
Oron för de två kvinnornas säkerhet, då hot mot dem fortfarande förekommer.
Frågan om vad Mexikos myndigheter egentligen gör?
Norma Pensado Moreno svarar att de mexikanska myndigheterna är mycket engagerade och
villiga att omsätta den inter-amerikanska domstolens dom till verklighet. För tillfället arbetar
staten med att hitta de nödvändiga verktyg sombehövs för att göra detta och det är svårt, bland
annat därför att så många olika aktörer är inblandade. Staten är engagerad, men befinner sig
samtidigt i en inlärningsprocess.
Vad rör de här två kvinnorna specifikt berättar Pensado Moreno att inrikesministern i
oktober hade ett möte med dem för att se hur deras säkerhet ska kunna upprätthållas och hur
man ska kunna göra upp en sorts plan för hur Mexiko ska arbeta för att förhålla sig till den
inter-amerikanska domstolens dom. Pensado Moreno påpekar att det i domen har givits en
tidsgräns på ett år innan de nödvändiga förändringarna bör ha genomförts – med de
konstitutionella reformer som kan tänkas krävas från mexikanska staten, kan det ta lång tid.
Då Mexiko består av ett antal stater som inbördes inte är skyldiga att efterleva de
internationella konventioner etcetera som Mexiko som stat ratificerat, kan en genomgripande
förändring av rättssystemet vara aktuell.
Enligt en Human Rights Plan som de mexikanska myngheterna har som mål att genomföra till
2011/2012, arbetar staten bland annat med rättssystemet och med konstitutionella reformer.
Dessutom, vill Pensado Moreno tillägga, arbetar staten också med papperslösa flyktingar och
1
deras situation; bland annat arbetar kongressen med ett förslag som skulle kunna ge dem rätt
till sjukvård och trygghet i Mexiko.
Anna-Stina Arnrup menar att den mexikanska statens arbete hittills med att reformera
rättssystemet och att följa den inter-amerikanska domstolens dom inte är tillräcklig. Det finns
en oro från Amnestys sida att en överflyttning av fall från militära domstolar till civila sådana
skulle komma att gälla våldtäkter, mord och försvinnanden men inte andra övergrepp. Arnrup
överlämnar ett uttalande från Amnesty International; ” Amnesty International urges Congress
to amend the proposed bill to reform the military justice system” från den 19 oktober 2010.
(http://www.amnesty.org/en/library/asset/AMR41/080/2010/en/67c31cc7-00b9-4f0e-9f79d999135eb2f2/amr410802010en.pdf)
Ambassadören lovar att hon ska informera och skicka vidare uttalandet till de mexikanska
myndigheterna. Hon menar att staten arbetar mycket med försvaret av mänskliga rättigheter;
staten samarbetar till exempel med EU och försöker bygga upp ”a culture of human rights”.
Jens Nygren påpekar att det är ett bra initiativ, men att den mexikanska staten måste se till att
en soldat som begått ett brott alltid ställs inför rätta i en civil domstol. Om soldaten ställs inför
rätta i en militär domstol finns alltid en risk för straffrihet och/eller att rättegången inte har
den transparens som är nödvändig i en rättsstat.
Tatjana Markus frågar ambassadören vad som har gjorts för att garantera de bägge kvinnornas
säkerhet, något som ambassadören inte kan svara på. Däremot menar hon att staten kommer
att följa den inter-amerikanska domstolens dom till punkt och pricka. Mexikos inrikesminister
är ansvarig för detta.
Anna-Stina Arnrup påpekar att det specifika fall som rör de bägge kvinnorna, och den
straffrihet som har rått, har gjort att många kvinnor inte ens vågar anmäla övergrepp. Det
tycks som att domen inte har öppnat någon sorts dörrar alls.
Tatjana Markus påtalar också att det rör sig om en dubbel diskriminering då många kvinnor
som utsätts tillhör ursprungsbefolkningar och kan finna det ännu svårare att anmäla
övergrepp.
Jens Nygren menar att det blir som ett andra övergrepp på kvinnorna, att de inte vågar
anmäla, att ingen rättegång kommer till stånd etcetera. Hur arbetar Mexiko med detta på en
central nivå? Hur kan staten antingen tvinga eller instruera de olika delstaterna att följa
mexikansk rättspraxis?
Ambassadören menar att det just nu råder en situation då staten försöker utforma ett bättre
regelverk (som inte går emot det nuvarande). Vissa praktiska saker som utförs för att kunna
göra detta inkluderar utbildning, träning av militären och försöket att inkorporera ett MRperspektiv. Enligt den nuvarande lagen kan militären bara ställas inför rätta i militära
domstolar och ingenting kan göras åt detta innan lagen ändras.
Ambassadören tar också upp problemet med den brist på säkerhet som generellt kan anses
råda i Mexiko. Säkerheten iMexiko är nära sammankopplad med den organiserade
brottsligheten och polisen är utbildad att bekämpa den organiserade brottsligheten, men är inte
utbildad så mycket imänskliga rättigheter. Därför är det viktigt, menar Pensado Moreno, att
polisstyrkan får den sortens utbildning också. Mexiko har utvecklats i postiv riktning,menar
hon.
2
Tatjana Markus tar upp ett problem som rör två ”human rights center” i Mexiko och som har
kallats de viktigaste sådana i landet. Ursprungligen var det två center, men på grund av
ihärdiga hot var det ena tvunget att stänga i mars 2009. Problemet rör alltså mexikanska
människorättsförsvarares säkerhet, som inte tycks kunna upprätthållas i landet. Jens Nygren
tillägger att de två kvinnornas fall aldrig hade kunnat uppmärksammas och föras vidare utan
sådana här organisationer.
Jens Nygren ställer därefter frågan ”hur tror du att Mexiko ser ut om fem år?”.
Ambassadören svarar att hennes syn på Mexiko är mycket positiv och att situationen
kommer att se bättre ut om fem år. Frågor som rör mänskliga rättigheter är på uppgång
överallt i landet och alla är mer medvetna om dess vikt och nödvändighet. Det kommer att
hållas val i Mexiko under 2012 och oavsett vilket parti som vinner, tror Pesado Moreno att
mänskliga rättigheter kommer att vara en viktig fråga.
Tatjana Markus frågar därefter ambassadören om hon kan lova Amnesty och grupp 45
någonting?
Ambassadören svarar att hon kan lova att hon kommer att vidarebefordra den information
som grupp 45 har lagt fram till de mexikanska myndigheterna.Hon lovar också att
ambassaden kommer att fortsätta att stå öppen för dialog med Amnesty International.
Jens Nygren avslutar med att delvis citera Lise Bergh, som menar att straffrihet är det
vikigaste problemet sommåste lösas. Om det kan lösas, då kan också många andra problem
lösas.
Slutligen får ambassadören ta emot en kopia av Amnestys årsrapport för 2010 och vi tackar
för samtalet.
3
