Orion - vinterns stjärnbild

December 2015 / januari 2016
Orion - vinterns stjärnbild
O
rion är en av natthimlens mest
karaktäristiska stjärnbilder och lätt att känna
igen. Det är enkelt att föreställa sig jägaren Orion
i grekisk mytologi, med sin kropp, sitt bälte, sitt
svärd och sin sköld. De tre stjärnorna som ligger
på rad - ”Orions bälte”, ibland kallade ”De tre
vise männen” – kan de flesta av oss hitta på
himlen. När vi väl funnit dessa tre stjärnor kan
vi snart identifiera hela stjärnbilden och finna
många av de intressanta objekt som kan ses med
ett mindre teleskop.
Det är ingen slump att Orion är centrum för december och
januaris nyhetsbrev. Under vinterhalvåret är stjärnbilden
synlig över horisonten i öster redan vid 18-tiden på eftermiddagen och stiger därefter allt längre upp på himlen.
Runt midnatt står den som högst och vänder sedan ned för
att börja försvinna under horisonten i väster vid 4-tiden på
morgonen. På sommarhalvåret är den under flera månader
inte alls synlig under dygnets mörka timmar. Det är först vid
gryningen på sensommaren och hösten som Orion kan ses
stiga över horisonten i öster.
Orionnebulosan är ett av amatörastronomernas mest populära objekt. Den är enkel att finna och den kan observeras
med alla typer och storlekar av astronomiska instrument.
Den är t.o.m. så ljusstark att den kan ses med blotta ögat.
Orionnebulosan M42 Foto: NASA/STScI
Titta på stjärnkartan här nedan. Om du inte har tänkt på
det förut, så kan du med lite fantasti föreställa dig Orion
som en jägares kropp. De tre stjärnorna i mitten är jägarens
“bälte” (jfr Orions bälte) och ovanför är överkroppen med
stjärnorna Betelgeuse och Bellatrix som “axlar”. Meissa
är “huvudet”. Under bältet syns “tunikan” och de två
stjärnorna motsvarar jägarens knän. Rakt nedanför den
mittersta stjärnan i bältet är “svärdet”.
Genom att föreställa sig stjärnbilderna som mönster och
figurer som vi känner igen och kan relatera till, är det
enklare att komma ihåg var de olika objekten finns. Som
framgår av stjärnkartan hittar vi alltså Orionnebulosan mitt
i Orions svärd. Om du befinner dig på en lite mörkare plats
(inte mitt inne i en upplyst stad), så är nebulosan enkel att
se utan ens en kikare.
Den ses som en disfläck bara ett kort stycke nedanför
bältet. Stjärnbilden Orion har varit en betydelsefull stjärnbild i olika kulturers mytologier sedan urminnes tider. I
egyptisk mytologi hade gudarna sitt ursprung från Orion.
Som diskuterades tidigare representerade stjärnbilden
jägaren Orion i den grekiska mytologin.
Däremot har inte Orionnebulosan beskrivits särskilt långt
tillbaka i tiden. Inte ens Galileo Galilei tycks ha upptäckt
något särskilt när han vände sitt teleskop mot Orion. I alla
fall finns den inte med i hans teckningar av stjärnbilden. En
astronom som dock observerade och beskrev Orionnnebulosan, var den franske astronomen Charles Messier. Messier
katalogiserade objekt som inte skulle misstas för kometer
och gav Orionnebulosan nr 42 i sin katalog över icke-kometer. Följdaktligen ingår den i Messierkatalogen och vi kallar
den än idag för M42.
Idag vet vi att Orionnebulosan är både en s.k. emissionsnebulosa och en reflektionsnebulosa på över 1300 ljusårs
avstånd från jorden. Dess diameter är 24 ljusår. Det spännande med Orionnebulosan är att den är platsen för födelsen av nya stjärnor.
De mest kända, yngre stjärnorna i nebulosan är de fyra som
bildar en trapetsoid och kallas Trapetset (Trapezium). Dessa
kan observeras i ett mindre teleskop.
Men det finns fler objekt i Orion värda en närmare titt. Speciellt intressant är den enorma stjärnan Betelgeuse som utgör jägarens Orion ena axel (se stjärnkartan på föregående
sida). Betelgeuse är en s.k. Röd superjätte och är en av de
största och ljusstarkaste stjärnorna som kan observeras från
Jorden. Stjärnans diameter är cirka 1000 gånger vår egen
stjärna Solen och innanför dess “yta” skulle därmed rymmas 1 miljard solar! Den är så stor, att skulle den placeras
Trapetset (Trapezium) Foto: NASA/STScI
där solen är idag, skulle den sluka såväl Merkurius, Venus,
Jorden, Mars som Asteroidbältet och nå ända ut till jätteplaneten Jupiter.
Trots dess storlek är Betelgeuse en ung stjärna; astronomerna räknar med att den är cirka 10 miljoner år. Vilket skall
jämföras med Solen som är nästan 5 miljarder år. Precis som
stjärnorna i Orions bälte, har Betelgeuse “fötts” i den s.k.
Orion OB1 Associationen som är en del av Orionnebulosan.
Med tanke på Betelgeuse placering som “axel” i jägaren
Orion och dess ringa ålder, förstår man att den färdas snabbt genom universum. Beräkningar visar att hastigheten är
cirka 30 km/s vilket är ungefär 100 ggr snabbare än ljudets
hastighet på Jorden. Så stor Betelgeuse är, så kort tid den
har levt och så snabbt den färdas, så dramatiskt kommer
den även att sluta sitt liv.
Enligt beräkningar kommer Betelgeuse att explodera som
en supernova om cirka 1 miljon år!
Stjärnan Meissa utgör jägarens Orion huvud (se stjärnkartan) och ligger mitt i den öppna stjärnhopen Collinder 69.
Denna stjärnhop är drygt 1 grad i diameter och kan urskiljas
med en större kikare. I ett teleskop med större öppning,
t.ex. Astromaster 130EQ är den en riktig pärla, om än med
ganska få stjärnor.
I ett teleskop kommer du dessutom upptäcka att stjärnan
Meissa inte är enbart en stjärna utan två. Stjärnorna är
av magnitud 3,5 och 5,5 och du bör upp i närmare 100x
förstoring för att kunna skilja dem åt.
Text: Claes Tunälv