Riktlinjer för bedömning och behandling av PTSD

Version nr
Diarie nr
År/löp nr
Sidan 1 av 16
2
Rubrik specificerande dokument
Omfattar område/verksamhet/enhet
Reviderat datum
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Psykiatrin för barn och unga vuxna
2015-01-26
Upprättad av (befattning, namn)
Godkänd av (befattning, namn)
Gäller från datum
Anna Demetriades, socionom/beh ass, Lovisa
Bonerfält, kurator, Tansel Erdem, psykolog,
Johan Steczkó, psykolog
Anna Bürger Sjödin, tf
verksamhetschef
Sign
Riktlinjer för bedömning och
behandling av PTSD
Psykiatri för barn och unga vuxna
Örebro läns landsting
2014-12-01
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 2 av 16
Innehåll
1. Inledning och bakgrund ............................................................................................... 3
2. Vårdkedjan vid PTSD .................................................................................................... 3
3. Hur upptäcka PTSD? ..................................................................................................... 4
4. Hur diagnostisera PTSD? ............................................................................................ 6
5. Behandling av PTSD ..................................................................................................... 6
6. Utvärdering av behandlingsinsatser......................................................................... 8
7. Åtgärder vid utebliven effekt....................................................................................... 9
8. Viktigt att tänka på som behandlare – egenvård ................................................... 9
Referenser ............................................................................................................................. 11
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 3 av 16
1. Inledning och bakgrund
De flesta människor som utsätts för trauman och överlever allvarliga händelser återhämtar sig
efter de första månaderna eller åren. En del får dock mycket svårt att återhämta sig, vilket kan
leda till att de utvecklar långvariga patologiska störningar. Den vanligaste av dessa är posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) (Foa, Stein et al., 2006). I Sverige uppfyller var tjugonde
svensk kriterierna för PTSD någon gång under livet och för en del kvarstår symtomen under
flera år (Frans et al., 2005). Livstidsprevalens för posttraumatiskt stressyndrom beräknas i den
svenska normalbefolkningen vara 5,6 %. För grupper av befolkningen som utsatts för svåra
psykiska trauman stiger däremot livstidsprevalensen i medeltal till 20-30% (Michel et al.,
2006). Avsiktligt utlöst våld eller terror verkar ge mer djupgående psykologiska effekter på
människan i jämförelse med de psykologiska effekter som mäts efter oavsiktliga händelser.
Individuella faktorer spelar utöver detta stor roll för risken att utveckla PTSD (Brewin, 2000).
Den som utvecklar PTSD upplever ofta ett stort lidande och blir på flera olika sätt begränsad i
sin vardag. Många av de barn som lider av PTSD och kommer i kontakt med sjuk- och hälsovården, fångas inte upp under bedömningsfasen och får därför inte den hjälp och det stöd de
är i behov av (Mørup & Ormhaug et al., 2012). Möjligheten till effektiv behandling har varit
liten i Sverige liksom i andra europeiska länder, varför forskning för denna patientgrupp har
varit och är av stor betydelse. För att på bästa sätt kunna bemöta, bedöma och behandla
patienter med PTSD har Psykiatrin för barn och unga vuxna utformat vårdriktlinjer. Dessa
riktlinjer ska tydliggöra vad PTSD är, hur vi på bästa sätt arbetar med denna komplexa
problematik samt ge underlag för hur vi kan utvärdera behandlingsinsatser och därmed öka
vårdkvalitén för klinikens patienter. Riktlinjerna är förankrade i vetenskap och i (förekommande fall) evidensbaserade metoder hämtade ur internationella, nationella och regionala
vårdriktlinjer (Gaskell and the Brittish Psychological Society, 2005; Socialstyrelsen, 2010;
Barn och ungdomspsykiatri SLL, 2013; Vårdprogram Uppsala län, 2012; Medicinskt
kunskapscentrum SLL, 2011). Riktlinjerna är faktagranskade av externa granskare vid
Psykiatriskt forskningscentrum i Örebro (PFC) och NSPH har granskat texten utifrån ett
brukarperspektiv.
Syfte
Vårdriktlinjernas syfte är att belysa det som är viktigt att känna till vid bemötande, bedömning, behandling och uppföljning av traumatiserade patienter. De ska ge stöd och vägledning
så att all bedömning och behandling som sker på kliniken kan baseras på aktuell forskning
samt sker på ett likvärdigt sätt inom samtliga enheter.
2. Vårdkedjan vid PTSD
Barn och unga 0-18 år
En kontakt med mottagningen kan inledas genom en egenanmälan, att föräldrarna ringer till
klinikens nyanmälningstelefon, eller att annan instans skickar en remiss till kliniken. Föräldrarna får en tid för telefonintervju, BCFPI. Utifrån den görs en bedömning om barnet och
familjen ska kallas till en psykolog för fördjupad bedömning, MINI-Kid. I den fördjupade
bedömningen fastställer psykologen diagnos och bedömer behov av vidare behandling.
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 4 av 16
Unga vuxna 18 år-24 år
Patienter på mottagningen för unga vuxna aktualiseras vanligtvis genom en remiss som
skickas från andra instanser och myndigheter eller genom egenanmälan.
I Nyanmälan fattas beslut om patienten bör genomgå en fördjupad bedömning. Vid den fördjupade bedömningen genomförs en MINI-intervju/SCID I och en utförlig anamnes tas. När
bedömningen är klar lyfts ärendet upp på bedömningskonferens där diagnoser och beslut om
vidare insatser fattas tillsammans med överläkare och enhetschef.
3. Hur upptäcka PTSD?
De symtom på PTSD som barn och ungdomar uppvisar är inte alltid uppenbara för vuxna. Det
bör övervägas om PTSD ska vara huvuddiagnos eftersom symtom på ex missbruk kan vara
sprunget ur en PTSD. Det finns en bred variation i den kliniska bilden av traumatisering.
Även utvecklingsmässiga faktorer spelar en betydelsefull roll i den breda variation PTSDsymtom utgör. Barn löper stor risk att feldiagnostiseras pga varierande symtom och att de ofta
är ovilliga att prata om sina traumatiska upplevelser. Detta är särskilt tydligt hos pojkar/män
varför man behöver vara extra noga med att undersöka pojkar/mäns erfarenheter av
traumatiska upplevelser. Forskning har även visat att behandlare tenderar att inte fråga
pojkar/män om traumatiska upplevelser (Lab et al., 2000).
PTSD-symtomen kan vara både kognitiva, affektiva, somatiska och relationella. Generellt kan
sägas att med ökande ålder och mognad tenderar posttraumatiska stressymtom hos äldre barn
bli allt mer vuxenlika, såsom symtomen beskrivs i DSM-IV. Det finns dock en stor skillnad i
att tonåringar med PTSD har större benägenhet att ägna sig åt utagerande beteenden såsom
sexuellt utagerande, våldsamt beteende mot sig själv eller andra. PTSD hos tonåringar och
unga vuxna kan också komma i uttryck som depression, ångestsymtom och panikångestattacker, missbruk och andra riskbeteenden, uppförandestörning samt liknande symtom som
lätt kan sammanblandas med ADHD-symtom.
Differentialdiagnostik
Om symtomen för PTSD, såsom undvikande, känslolöshet och ökad ”arousal”, uppvisades
innan individen utsattes för en traumatisk händelse kanske diagnosen PTSD inte är tillämpbar.
Det är ändå möjligt att individen tidigare varit utsatt för trauman, som inte uppmärksammats,
det är därför väldigt viktigt att man rutinmässigt undersöker om individen ex bevittnat våld i
hemmet, varit utsatt för försummelse, mobbing etc.
Om PTSD-symtom, som utvecklats utifrån en traumatisk händelse, motsvarar andra kriterier
för psykisk ohälsa som exempelvis depression, ADHD eller blandmissbruk, ska en PTSDdiagnos fastställas, tillsammans med övriga psykiatriska diagnoser.
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 5 av 16
Vid nyanmälan alternativt ny remiss ska följande frågor ställas:
A: Har patienten varit med om någon traumatisk händelse?
Den traumatiska händelsen/händelserna kan vara personlig, som t.ex. misshandel i hemmet
eller opersonlig som t.ex. en trafikolycka. En traumatisk händelse kan även innefatta flera
händelser under en längre tidsperiod, t.ex. mobbning eller bevittnat våld under uppväxten. Har
personen vuxit upp i en miljö som varit hotfull kan personen se det som ett normaltillstånd att
ha de symptom som är förknippade med PTSD.
B: Fråga om patienten befinner sig i en miljö där det finns risk att patienten utsätts för
traumatiska händelser idag.
C: Frågor om patientens aktuella hälsotillstånd: sömn, mat, motion, sysselsättning, alkohol
och drogvanor. När patienten befinner sig i krisfasen, tröst, känslomässigt och praktiskt stöd
om det ej finns i patientens nätverk.
D: Ställ också frågor hämtade från följande checklista för att samla information om de
vanligaste symtomen vid PTSD:
1) Återupplever du den traumatiska händelsen i form av återkommande och påträngande
minnesbilder? Det kan ske när man är vaken och när man sover, ex. mardrömmar.
2) Försöker du undvika platser, personer, situationer, aktiviteter, förnimmelser, känslor
eller något annat som påminner om traumat? Det kan leda till att du inte ägnar sig åt
aktiviteter som du tidigare har gjort och/eller inte träffar personer du tidigare träffat.
3) Kan du uppleva att du har en överdriven vaksamhet? Är du på din vakt hela tiden? Har
du sömnsvårigheter, känner du dig utmattad men oförmögen att slappna av?
4) Har du koncentrations- eller minnessvårigheter? Det kan t ex vara minnesförlust som
är kopplad till den tiden före, under eller efter den traumatiska händelsen.
E: Normalisera patientens upplevelser. Det är viktigt att visa en icke-dömande attityd eftersom människor kan känna skam inför trauma.
Akut stressyndrom(ASD) skiljer sig från PTSD genom att symtommönstret vid akut stress
både måste uppkomma och lösas inom 4 veckor. Besvären vid PTSD uppkommer vanligtvis
inom några veckor efter den traumatiska händelsen. Men det kan också ta längre tid upp till
månader eller år. Vid diagnostisering specificeras det om PTSD:n är akut, kronisk eller har en
försenad debut.
Vid misstanke om PTSD går man vidare till 4. Hur diagnostisera PTSD?
Rubrik specificerande dokument
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Sidan 6 av 16
4. Hur diagnostisera PTSD?
Fastställande av PTSD-diagnos med fördjupad intervju.
Barn 0-18
A. Fördjupad bedömning med MINI-KID
B. Administrera skattningsformulären på lämpligt sätt utifrån patientens ålder och
utvecklingsnivå, Linköping Youth Life Experiences Scale (LYLES), The Trauma
Symptom Checklist for Childern (TSCC), Impact of Event Scale-Revised (IES-R),
Kontinuerlig Utvärdering av Mående och Posttraumatiska stressymptom (KUMP)
Skattningsformulären finns att hämta i testförrådet på BUP Örebromottagningen.
Unga vuxna 18-24
A. Fördjupad semistrukturerad intervju med SCID-I.
B. Tilläggsfrågor om uppväxtmiljö, t ex Har du under din uppväxt varit med om någon
traumatisk händelse? Har du t ex bevittnat eller varit utsatt för våld, försummelse,
mobbning eller oönskad sexuell kontakt.
C. Administrera självskattningsformulären Posttraumatic Diagnostic Scale (PDS) och
Beck Depression Inventory (BDI-II).
D. Bedöm samsjuklighet, risk för suicid, självskada samt risk att utsättas för nya trauman
i patientens befintliga miljö.
E. Förmedla psykoedukation om PTSD.
Om PTSD förekommer gå till punkt 5.
5. Behandling av PTSD
De första två veckorna efter traumat ska psykologisk behandling inte erbjudas.
A. Upprätta en vårdplan KVÅ-kod (AU120) och informera om olika behandlingsalternativ för PTSD.
B. Gör en traumafokuserad intervju (se Foa, Hembree & Rothbaum, 2013).
C. Gör en förmätning av patientens PTSD-symtom samt grad av depression genom att
administrera del 3 av mätinstrumentet PDS samt BDI-II. Barn 0-18 år KUMP.
D. Behandling: Traumabehandling innehåller tre olika faser; 1) stabiliseringsfas med
nutidsfokus, 2) traumabearbetning med dåtidsfokus och 3) vidmakthållandefas med
fokus på framtiden. Traumats art och framförallt grad avgör längden på varje
respektive fas.
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 7 av 16
Fas 1: Stabiliseringsfasen
Stabiliseringsfasen är grunden för behandlingen och är en fas som man kan behöva
återgå till under behandlingsarbetet. I vissa fall kan den vara tillräcklig för att
posttraumasymtomen ska försvinna. Målet med arbetet är säkerhet och stabilitet, att
patienten kan hantera stark oro och stress i sin nuvarande livssituation samt är
förberedd att hantera starka känslopåslag under traumabearbetningen.








Säkerställ patientens skyddsbehov: kartlägg patientens livssituation, lever patienten i
en hotfylld, traumatiserande miljö just nu?
Förekommer självmordstankar/självskadebeteenden? Upprätta en stabiliseringsplan
med stabiliseringsfärdigheter som tränas in och används genom hela behandlingen.
Ingen behandling påbörjas för än patienten varit självskadefri under minst 4 månader
(Harned, Korslund, & Linehan, 2014).
Lever patienten i en starkt orosfylld och stressande situation just nu eller har stark oro
för något som ska komma i närmaste framtiden? Till exempel ensamkommande
flyktingbarn med stark oro för nära anhöriga, stark oro för någon kommande situation
tex en operation? Ingen traumabearbetning kan påbörjas om patienten inte kan hantera
stark oro och stress i sin nuvarande livssituation.
Färdighetsträning – lugnande andning, distraktionsfärdigheter, avspänning, lugnande
och positiva aktiviteter att göra vid ökat känslopåslag.
Förstärk vardagliga rutiner så som sömn, mat, fysisk aktivitet och sociala kontakter.
Viktiga personer som kan finnas med under behandlingstiden kartläggs och informeras
om hur stödet ska ges.
Psykoedukation ges till patienten, närstående och andra för patienten betydelsefulla
personer om symtom, vidmakthållande faktorer, kliniskt förlopp, behandlingsmöjligheter och prognos. Det är viktigt att patienten får förklaring både till sina reaktioner
och får veta vilka reaktioner som är normala efter upplevda trauman.
Bedömning av övergång till fas 2
Behandling i fas 2 ska inte påbörjas om personen har överhängande risk för självmordsbeteenden, har en pågående psykos, självskade- eller självmordsbeteenden
under de senaste fyra månaderna, oförmåga att kunna kontrollera självskade- och
självmordsbeteenden i situationer som förut har lett därtill, svåra terapistörandebeteenden, oförmåga eller ovillighet att uppleva staka känslor.
Fas 2: Traumabearbetningen
Målet är att patienten känslomässigt och kognitivt bearbetar sina traumaminnen.
Patienten kan tänka på, prata om och har slutat undvika sådant som väcker känslor
kopplade till traumaminnen samt uppnått en generell minskning av PTSD symtom.

Bearbetning av traumat utifrån vald metod. Traumafokuserad KBT (TF-KBT) med
exponering har starkast vetenskapligt stöd (Foa, Hembree & Rothbaum, 2007; Svensk
översättning, 2013). Även Eye Movement Desensitisation Reprocessing (EMDR) har
vetenskapligt stöd (Socialstyrelsen, 2010).
Rubrik specificerande dokument
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Sidan 8 av 16
Behandling av små barn och deras föräldrar
Med små barn är det alltid nödvändigt att behandlingsinsatserna sker med och genom
föräldrar vilket gör att föräldrarnas psykiska och sociala resurser är något som hela tiden
spelar en avgörande roll för behandling av små barn. Barnets symtom utgör bara en liten del
av problembilden. Behandlingsmetoden måste väljas utifrån vilken metod som bedöms bäst
hjälpa barn och föräldrar. Det är alltid föräldern som bär ansvaret för relationen och som
ibland behöver hjälp för att kunna ta det ansvaret.
Den allvarligaste påföljden för barnet är förlusten av förtroendet för vuxna. Behandlingen
måste syfta till att upprätta tilliten. Fokus måste vara på trygghet runt barnet och återvinnande
av goda relationer, förmåga till självreglering, lek och lust.
1. Bedöm graden av stabilitet runt barnet och inom föräldern/föräldrarna och
stabilisera situationen så att barnet har en yttre trygghet innan behandlingen
inleds. Föräldrarnas omsorgsförmåga i fokus. Psykopedagogisk rådgivning om
trauma så föräldrarna kättare kan förstå barnets beteende. Undersök om nätverket
kan ha en stödjande funktion. Ofta innebär trauma att vårdgivaren tappar sin tro
på sin förmåga att skydda och ta hand om sitt barn. Föräldrastöd är nödvändigt
och även en bedömning av om föräldern/föräldrarna behöver hjälp att inleda
kontakter för ytterlig hjälp utanför BUP.
2. För barn under två år rekommenderas traumabearbetning/rekonstruktion.
3. För barn över två år rekommenderas traumafokuserad gruppbehandling med
parallella föräldrasamtal.
4. Behandling på Utredning och Behandling.
Om vi vet att barnet lever i en riskmiljö är det av stor vikt att vi samarbetar både med
socialtjänsten, förskola med flera. BUV kan arbeta parallellt med andra instanser och bidra
med riktade behandlingsmetoder under olika perioder.
Fas 3: Avslut och vidmakthållandeprogram



Utvärdera behandlingen utifrån nådda behandlingsmål och PTSD symtom.
Upprätta ett vidmakthållandeprogram.
Erbjud boostersessioner/eventuell eftervård.
6. Utvärdering av behandlingsinsatser
Syftet med behandlingsinsatsen, psykologisk såväl som farmakologisk, är minskade traumasymtom och en ökad funktionsnivå, återvunnen förmåga att delta i dagliga aktiviteter/skola/arbete och en ökad social funktionsnivå. Det är också viktigt att ha som mål att
minska risken för återinsjuknande. Uppföljning av dessa mål bör ske kontinuerligt under
behandlingstiden samt vid avslut. Effekten av vald insats bör mätas både före och efter insats
med hjälp av väl beprövade och validerade mätinstrument.
Rubrik specificerande dokument
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Sidan 9 av 16
Barn 0-18 år
Efter avslutad behandling bör behandlingen utvärderas genom att administrera lämpliga självskattningsformulär såsom, LYLES, TSCC, IES-R, KUMP, beroende på vilken eller vilka som
användes under bedömningsfasen.
Skattningsformulären finns att hämta i testförrådet på BUP Örebromottagningen.
Unga vuxna 18-24 år
Efter avslutad behandling bör behandlingen utvärderas genom att självskattningsformulären
PDS del 3 samt BDI-II administreras. Även SCID I intervju administreras för att fastställa om
diagnos fortfarande föreligger.
7. Åtgärder vid utebliven effekt

Ta reda på om patienten befinner sig i en aktuell traumatisk miljö? Det framkommer
inte alltid vid diagnostisering och under behandling. Finns det brister i skydd, säkerhet
och/eller socialt stöd i den aktuella livssituationen? Finns det olika yttre stimuli eller
samspel i nära relationer i patientens miljö som utlöser återupplevelsesymtom?

Undersök om exponeringen har gått för fort fram, skett för tidigt eller varit för kraftig?
Undersök om exponeringsuppgifterna varit för otydliga för patienten? Har
exponeringsarbetet kommit igång försent och förstärkt patientens undvikandebeteenden?

Finns tidigare trauman som inte framkommit under behandlingens gång?

Finns dolda symtom som patienten inte uppmärksammat eller berättat om, t ex olika
undvikandebeteenden, dissociativa symtom.

Finns andra tillstånd som inverkar på traumasymtomen, exempelvis missbruk av t ex
bensodiazepiner, pågående kris, ätstörning.

Beror symtomen på ett annat tillstånd?
8. Viktigt att tänka på som behandlare – egenvård
Att arbeta med traumabehandlingar krävs förutom kunskap och erfarenhet att behandlaren har
god kontakt med och kan ta hand om sina egna känslor. Hinder för detta kan vara allt från
personliga problem som får behandlaren ur balans, till en för stor arbetsbörda eller för lite
inflytande över sin egen arbetssituation. Behandlaren löper stor risk att drabbas av utmattningssyndrom och sekundär traumatisering på grund av den höga graden av empati som krävs
i arbetet och frekvensen av trauman. Risken att drabbas är störst för behandlare med hög grad
av empati och hos behandlare som bär på egna trauman. Egenvård är därför av största vikt för
behandlare som arbetar med traumabehandling.
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 10 av 16
Traumabehandlingar ställer stora krav på behandlaren att balansera sina egna reaktioner. Att
som behandlare ta sina egna behov på allvar är en förutsättning för att traumabehandlingen
ska bli bra. Det vanligaste sättet att som behandlare ta hand om sig är att ha handledning och
att arbeta i team. Känslomässigt givande relationer i privatlivet, någon som lyssnar, som kan
ge råd och som står en nära, ett inspirerande privatliv med intressen som att träffa vänner,
ägna sig åt musik, sport och annan kreativitet är skyddande faktorer.
För att kunna vara empatisk och validerande är det viktigt att behandlaren har tid att återställa
sin egen jämvikt mellan terapisessionerna. Det kan räcka med att göra någon enkel avspänningsövning, äta något gott och näringsrikt eller fokusera på något gott i form av bild eller
text, att lyssna på musik samtidigt som man skriver anteckningar eller att byta några ord med
en kollega. Behandlaren behöver också ta sig tid att sörja över det hemska som människor
utsätts för, erkänna och stå ut med hjälplösheten som kommer av att inte kunna hindra
trauman. Det är viktigt att göra detta för att orka förmedla det hopp patienterna behöver (Van
Vreeswijk, Boersen, Nadort, 2012).
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 11 av 16
Referenser
Barn och ungdomspsykiatri Stockholms läns landsting. (2013), Riktlinjer till stöd för bedömning och behandling. Hämtad 3 mars från
http://www.ltkronoberg.se/upload/Dokument/Halsa_och_vard/Hitta_ratt_i_varden/Psykiatri/B
arn-och_ungdomspsykiatri/Din%20anst%c3%a4llning/BUP%20Riktlinjer__.pdf
Brewin, C. R.; Andrews, B., Valentine, J. D. (2000), Meta-analysis of risk factors for posttraumatic stress disorder in trauma-exposed adults. Journal of Consulting and Clinical
Psychology, Vol 68(5), 748-766.
Foa, E.B., Hembree, E.A. & Rotbaum, B.O. ( 2007), Prolonged Exposure Therapy for PTSD
– Emotionall Processing of Tramatic Experiences; New York: Oxford University Press.
Foa, E.B., Hembree, E.A. & Rotbaum, B.O. ( 2013), Emotionell bearbetning vid PTSD;
Stockholm: Natur&Kultur.
Frans O1, Rimmö PA, Aberg L, Fredrikson M.( 2005), Trauma exposure and post-traumatic
stress disorder in the general population., Acta Psychiatr Scand.111(4):291-9.
Gaskell and the British Psychological Society. (2005), Post-Traumatic Stress Disorder - The
management of PTSD in adults and children in primary and secondary care., National
Clinical Practice Guideline, Number 26,National Collaborating Centre for Mental Health,
National Institute for Clinical Excellence.
Harned, M. S., Korslund, K. E., & Linehan, M. M. (2014). A pilot randomized controlled trial
of Dialectical Behavior Therapy with and without the Dialectical Behavior Therapy
Prolonged Exposure protocol for suicidal and self-injuring women with borderline personality
disorder and PTSD. Behaviour Research and Therapy, 55, 7-17.
Lab, D., Feigenbaum, J., DeSilva, P., (2000), Mental health professionals’ attitudes and
practices towards male childhood sexual abuse. Child Abuse and Neglect 24:391-409.
Landstinget i Uppsala län. (2012), Vårdprogram – Ångestsyndrom hos Vuxna. Hämtad 3 mars
från
http://www.lul.se/Global/Extran%c3%a4t/V%c3%a5rdgivare/V%c3%a5rdprogram/Psykiatridivisionen/%c3%85ngetssyndrom/V%c3%a5rdprogram%20%c3%85ngestsyndrom.pdf
Michel, PO., Bergh Johannesson K, Abdoulbaghi A, Lundin T. Posttraumatiskt stressyndrom
allt mer i focus. Läkartidningen. 2006b;103:3369 (2006).
Mørup Ormhaug (2012). Traumer hos barn-Blir det gjemt eller glemt? Kartlegging av
traumatiske erfaringer hos barn og unge henvist til BUP.
Tidsskrift for Norsk Psykologforening, Vol 49, n. 3 side 234-240.
Rück, C.(2011), Regionalt vårdprogram Ångestsyndrom hämtad 3 mars 2014 från
http://www1.psykiatristod.se/Global/vardprogram_fulltext/RV_Angestsyndrom_2011.pdf
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 12 av 16
Socialstyrelsen. (2010), Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom –
stöd för styrning och ledning, Västerås: Edita Västra Aros.van Vreeswijk, M., Boersen, J., Nadort, M. (2012) The Wiley-Blackwell Handbook of Schema
Therapy. Therory, Research and Practice. Blackwell.
Revideras hösten 2016
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 13 av 16
Bilaga 1
Symptom på posttraumatiskt stress delas in i tre huvudkategorier
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o
o





Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD













Diagnoskriterier enligt ICD-10 (F43.1)
o
o





Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 14 av 16
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Diagnoskriterier enligt DSM IV (309.81)
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 15 av 16
Rubrik specificerande dokument
Riktlinjer för bedömning och behandling av
PTSD
Specificera om:
Specificera om:
Version nr
Reviderat datum
Gäller från datum
2
2015-01-26
2014-12-01
Sidan 16 av 16