Romerska kejsardömet

avsnitt
Romerska
kejsardömet
Från Augustus till
Konstantin den store
Eva Queckfeldt
historiska media
3
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Eva Queckfeldt 2015
Faktagranskning: Jenny Wallensten
Sättning: Malin Hansson, hanssonproduktion.se
Karta: Lönegård & Co
Omslag: Cia Björk/PCG
Omslagsbild: Oljemålning av Nicolas Poussin (1594–1665).
Titus förstörelse av templen i Jerusalem.
Källa: Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå
Tryck: ScandBook AB, Falun 2015
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9
isbn 978-91-7545-271-5
4
avsnitt
Förord 7
Karta över romerska imperiet 117 e.Kr. 7
Förteckning över romerska kejsare 13
Inledning 17
Kapitel 1. Ett imperium med centrum i Rom 23
Kapitel 2. Republiken som blev ett kejsardöme 53
Kapitel 3. De goda kejsarna, 70–180 75
Kapitel 4. Kultur och katastrofer 99
Kapitel 5. Ett imperium i begynnande kris, 180–235 119
Kapitel 6. Från militäranarki till tetrarki, 235–305 147
Kapitel 7. Dominatet, 285–305 171
Kapitel 8. Konstantin, 306–337 195
Avslutning 219
Persongalleri 229
Litteraturförteckning 249
Personregister 253
5
6
avsnitt
Förord
för något år sedan skrev jag en bok, Romarriket. Den romerska
republiken. Att den boken skulle börja med det år som av tradition
ansetts vara tiden för Roms grundläggning, år 753 f.Kr., var självklart. Men vad skall man se som slutåret för det styrelseskick som
i Romarrikets historia kallas republiken?
De första romerska kejsarna höll fast vid illusionen att republiken ännu fanns kvar. Visserligen hade nästan all makt i Rom
vid början av 20-talet f.Kr. samlats i händerna på en person, ”imperator Caesar Augustus”, republikens militäre ledare, mannen vi
känner som kejsare Augustus. Republiken hade däremot inte avskaffats officiellt. Den hade förändrats och den skulle aldrig mera
återkomma men förändringen skedde inte genom något politiskt
beslut eller genom någon högtidlig proklamation.
Det är eftervärlden som sätter gränser i tiden, som bestämmer
att en epok, vid en viss tidpunkt, har följts av en annan. Ofta brukar det tidiga kejsardömets inledning sättas till år 30 f.Kr. Någonstans måste det ju börja.
Att skriva en bok om kungatiden och republikens tid i antikens
Rom hade gett mig mersmak. Borde den kanske inte följas av en
bok om den romerska kejsartiden? Det går ju ingen skarp gräns
mellan dessa två skeden. Varför inte försöka utöka skildringen av
Roms historia med ytterligare några sekel?
7
romerska kejsardömet
Kejsardömets första 200 år är väl belagda, både av samtida och
sentida författare. Men vad hände sedan? Den period på 200-talet när de så kallade soldatkejsarna regerade tycks mest ha varit ett
allmänt kaos. Det romerska imperiet, det som byggts upp under
republiken och nått sin största utbredning under den tidiga kejsartiden, verkade vara på god väg att gå under. Det gjorde det nu
inte. Ur 200-talets kris och anarki föddes ett nytt kejsardöme med
en ny typ av styrelse, dominatet, som gav det tilltufsade romarriket
en respit på ytterligare något sekel. Som riket varit under de tidiga
kejsarnas tid blev det emellertid aldrig mer.
I början på 300-talet flyttade imperiets huvudstad från det gamla Rom till det nyanlagda Konstantinopel.
Då var det länge sedan kejsaren styrt riket eftersom han var den
förnämste i senaten, princeps senatus, en benämning som angav
att han inte befann sig särdeles mycket högre på samhällsstegen
än vilken senator som helst. Kejsartiteln blev i och med Diocletianus, från slutet av 200-talet, dominus atque deus, herre och
gud, något kejsaren också dyrkades och hyllades som. I början av
300-talet upphörde emellertid kejsarkulten. Både denna och den
gamla romerska statsreligionen ersattes med en ny lära, kristendomen. Kejsaren var inte längre gudomlig. Jämställd med sina
undersåtar var han emellertid inte, inte ens med de förnämsta.
Att skriva en fullständig översikt över en så pass lång och
händelserik period som den romerska kejsartiden är svårt, kanske till och med omöjligt. Det kan naturligtvis tyckas att det
borde ha varit ännu svårare att skriva om republikens (minst)
500 år, men nej. Om republiken finns det ett ganska litet material att luta sig mot. Vissa delar av den är nästan helt okända, vi
vet helt enkelt inte vad som hände. Vi kan inte, åtminstone inte
mera utförligt, skriva dess historia.
8
förord
Det är annorlunda med kejsartiden. För tiden fram till omkring 200 e.Kr. finns mycket skrivet, både facklitteratur och
skönlitteratur, både dåtida och från senare tid. Därefter sinar
materialet för att så smått börja återkomma vid slutet av 200-talet.
Det är naturligtvis inte bara tillgången på material som avgör
vad som skall behandlas i ett arbete. Man kan till exempel välja
att koncentrera sig på ett visst skede eller ett visst område. Eller
så kan man försöka ge en vidare översikt.
Det är det senare sättet att nalkas uppgiften som jag valt. Följden blir givetvis att framställningen blir grund och att stora partier – om vilka det kanske finns för lite eller för svårhanterligt bakgrundsmaterial – inte kommer med. Det finns säkert läsare som
tycker att ekonomi, krigföring, religion, förhållandet till andra kulturer, litteratur eller filosofi kunde ha behandlats utförligare. Jag
kan bara hålla med – men det finns inte plats för allt. Någon kanske invänder att det blivit för mycket personhistoria. Visst. Men
det är samhällets toppar som det skrivna materialet oftast behandlar. Ytterligare någon reagerar kanske på att tidiga kejsare som Tiberius, Caligula och Claudius fått mindre plats än senare, sådana
som Maximianus och Maxentius. Sant. Men känner ändå inte fler
– genom till exempel skönlitteratur och dramatik – bättre till de
tidigare än de senare?
Det är inget vetenskapligt verk som föreligger här. Jag har inte
bedrivit någon egen forskning, jag kommer inte med omtolkningar av antika källor och jag ifrågasätter inte tidigare forskares rön.
Boken saknar därför noter. Däremot finns en litteraturförteckning över det mesta jag använt mig av i mitt arbete. Där finns
också uppgifter om var man kan hitta det material från nätet som
anlitats.
9
romerska kejsardömet
För att inte i onödan tynga texten har de flesta personer som
nämns, vare sig de är kejsare, kejsargemåler, historiker, författare
eller andra som skymtar förbi inte fått några årtal som anger levnadstid eller regeringstid. Det finns en utförlig personförteckning
i slutet där sådant redovisas.
Jag har i görligaste mån försökt undvika att använda de nutida
benämningarna Italien, Grekland och Frankrike. Det är länder
som inte fanns då – åtminstone inte som namn. Här talas i stället
om den italienska halvön, det grekiska området eller Gallien, den
romerska koloni som omfattade dagens Frankrike men också delar av dess grannländer. Spanien och Portugal nämns inte, i stället
används samlingsnamnet Iberiska halvön. Med Rom avses både
imperiet och staden, vilket som åsyftas i texten framgår förhoppningsvis. Med Africa menas den romerska provinsen, inte hela
kontinenten Afrika.
Årtal som anges utan att följas av f.Kr. eller e.Kr. står alltid för
tiden efter vår tideräknings början. Har någonting inträffat f.Kr.
markeras detta liksom det görs för årtal som det kan råda tvekan
om.
För latinska ord och uttryck som finns i texten ges oftast en översättning. Undantag är titlar som caesar och augustus. Just dessa får
också de latinska pluralformerna caesares och augusti, helt enkelt
därför att det inte finns någon relevant svensk ordform för dem.
Den läsare som eventuellt läst Romarriket. Den romerska republiken kommer kanske att tycka att här finns för många upprepningar, särskilt i det första kapitlet, det som ger en allmän översikt
över det romerska imperiet. Sådant går knappast att undvika. Både
konsuler och togor, krigiska erövringar och slavar var viktiga i antikens Rom – därför förekommer samtliga företeelser både i den
första och i den andra boken.
10
förord
Några kanske finner det irriterande att det ständigt påpekas att
”vi vet inte”. Så är det tyvärr. Ofta vet vi helt enkelt inte vad som
skedde.
Ingen sitter väl helt ensam och skriver en bok utan att få respons
under arbetets gång. Stort tack till Historiska Media och dess förläggare Lena Amurén och redaktör Åsa Björck som knuffat och
puffat och sett till att några förflugna idéer har kunnat bli en bok.
Här finns den nu, boken om det romerska kejsardömet.
Den tillägnar jag Maria och Björn. Tack mina vänner för att
ni finns! Och tack – inte minst – för resan till Rom, i mars 2015!
11
12
Gades
MAURETANIA
SICILLIA
Tomis
Corinth
CYRENAICA
Cyrene
Athenae
AEGYPTUS
Memphis
ARMENIA
Tyrus
Petra
SYRIA
Tarsus Antiochia M
ESOPO
TAM
Palmyra
IA
Babylon
PALESTINA
Aelia Capitolina
Alexandria
Miletus
Trapezus
Gräns för rikets största utbredning
ROMERSKA IMPERIET 117 E.KR.
PONTUS EUXINUS
THRACIA Byzantium
Nicomedia
MACEDONIA
GA
Pergamum
ACHAIA
DACIA
Carnantum
MARE INTERUM
Syracusae
Tarentum
Neapolis
ROMA
Leptis Magna
Carthago
SARDINIA
CORSICA
ITALIA
DALMATIA
Colonia Agrippina
Cremona
Massilia
NUMIDIA
Tolosa
AQUITANIA
GALLIA
BE
LG
IC
A
Lutetia
Londinium
BRITANNIA
Carthago Nova
HISPANIA
Salamantica
OCEANUS
ATLANTICUS
MARE
GERMANICUM
TIA
LA
Förteckning över romerska kejsare
Årtalen anger deras regeringstid
Den julisk-claudiska ätten
Augustus 27 f.Kr.–14 e.Kr.
Tiberius 14–37 Gaius, ”Caligula” 37–41
Claudius 41–54
Nero 54–68
Revolutionskejsarna
Galba 68–69
Otho 69
Vitellius 69
Den flaviska ätten
Vespasianus 69–79
Titus 79–81
Domitianus 81–96
Adoptivkejsarna
Nerva 96–98
Trajanus 98–117
Hadrianus 117–138
Antoninus Pius 138–161
Marcus Aurelius 161–180
Lucius Verus, medkejsare till Marcus Aurelius 161–169
13
romerska kejsardömet
Arvkejsare
Commodus 180–192
Femkejsaråret och den severiska ätten
Pertinax 193
Didius Julianus 193
Clodius Albinus 192–196
Pescennoius Niger 193–194
Septimius Severus 197–211
Caracalla 211–217
Geta, medkejsare till Caracalla 211–212
Macrinus 217–218
Heliogabalus 218–222
Alexander Severus 222–235
Militärkejsarna
Maximinus Thrax 235–238
Gordianus I och Gordianus II 238
Balbinus och Pupienus 238
Gordianus III 238–244
Filip Araben 244–249
Decius 249–251
Trebonianus Gallus 251–253
Aemilianus 253
Valerianus 253–260
Gallienus 253–268
Claudius Gothicus 268–270
Aurelianus 270–275
Tacitus 275–276
Probus 276–282
14
förteckning över romerska kejsare
Carus 282–283
Carinus 283–285
Numerianus 283–284
Tetrarkin
Diocletianus 284–305
Maximianus 286–305 och 306–308
Galerius 305–311
Constantius I (Constantius Chlorus) 305–306
Severus 306–307
Maximinus Daia 310–313
Maxentius 306–312
Licinius 308–324
Konstantin ”den store” 306–337
15
romerska kejsardömet
16
inledning
Inledning
när antikens rom skildras ligger oftast tyngdpunkten på tiden
från cirka 100 f.Kr. fram till kejsare Marcus Aurelius dödsår, 180
e.Kr. Det tycks alltså vara det romerska kejsardömets tidigaste tid
som ges störst uppmärksamhet vare sig det sedan gäller skildringar i läroböcker, i populärvetenskapliga arbeten eller rent skönlitterära berättelser. De inbördesstrider som skakade det romerska
väldet från omkring år 100 f.Kr. ses då ofta som en upptakt till det
eftervärlden valt att kalla kejsardömet, den period som inleds på
20-talet f.Kr. Tiden efter 180 skildras, om den över huvud berörs,
oftast som en nedgångsperiod präglad av ständig maktkamp, då
det tidiga kejsardömet, principatet, går under och efterträds av det
senare, dominatet. Visserligen noteras vanligtvis att det romerska
imperiet skulle komma att uppleva ännu en storhetstid under kejsare Konstantin i början av 300-talet, men därefter ses den västliga delen av det en gång så mäktiga romerska riket oftast som en
statsbildning i ständig tillbakagång.
In på 1900-talet idealiserades ofta den romerska republikens
och den romerska kejsartidens styrelseskick i Europa. För oss, här
och nu, som förmodligen hellre ser att den grekiska demokratin
lyfts fram, kan detta tyckas märkligt. Tanken om att en stark härskare inte bara skall styra över ett land utan över hela världen har
emellertid lång tradition i europeiskt tänkande. Idén, som troligen
17
romerska kejsardömet
har sina rötter i Främre Asien, där regenter redan mycket tidigt
gjorde anspråk på att härska över ”hela världen”, fördes västerut i
samband med Alexander den stores erövringar på 300-talet f.Kr.
I västerländsk tradition har tanken emellertid oftast kommit att
knytas till Rom och det romerska kejsardömet. Kejsartanken skulle
komma att leva kvar långt efter det att det romerska riket splittrats
och upphört att vara en stormakt. Däremot skulle den komma att
utvecklas på olika sätt i öster och i väster.
I den östra delen av det som en gång varit det romerska Medelhavsväldet skulle de bysantinska kejsarna, på många sätt de romerska kejsarnas efterföljare, regera enväldigt fram till dess att
Konstantinopel slutligen intogs av de framryckande turkarna i maj
1453. Då föll den sista resten av Bysans och storfursten av Moskva förklarade därefter att hans rike var ”det tredje Rom”. De ryska
tsarerna kunde därigenom betrakta sig som de romerska kejsarnas
efterföljare och, liksom dessa, se sig som envåldshärskare.
Också i det som en gång utgjort västra delen av det romerska
imperiet skulle kejsartanken finnas kvar. Sedan den siste västromerske kejsaren avsatts år 476 låg den vilande under flera sekler.
På juldagen år 800 kröntes emellertid den frankiske kungen Karl,
kallad ”den store”, till kejsare av påven i Rom. Av sin närmaste
krets – och dessutom inte minst av den mäktiga kyrkan – sågs han
då som de romerska kejsarnas rättmätige arvinge.
Därefter skulle tanken om en världshärskare, en kejsare, komma
att leva kvar i Västeuropa. Den överflyttades på 900-talet till Mellaneuropa och till det tyska området. Från 1400-talet talade man
om det då existerande tyska kejsardömet som ”Det heliga romerska riket av tysk nation”. Detta gjorde anspråk på att vara arvtagare
till det romerska världsväldet. I sin nya skepnad inskränktes det
dock till att gälla enbart de tysktalande delarna av världen.
18
inledning
1806 upplöstes det gamla ”Heliga romerska riket av tysk nation” av Napoleon I, mannen som förklarat sig vara fransmännens kejsare och som i sin härskarrekvisita införlivade åtskilligt
från antikens Rom: förgyllda lagerkransar, militära örnar, draperade purpurfärgade mantlar och så vidare. Avslutandet av ”Det heliga romerska riket av tysk nation” innebar inte att kejsarvärdigheten försvann från Centraleuropa. Den förflyttades i stället till det
nybildade Österrike. 1871 föddes ytterligare ett kejsardöme – det
tyska – som liksom det österrikiska skulle komma att försvinna efter första världskriget, 1918.
Kejsartanken skulle emellertid inte bara kopplas till tankar om
maktfullkomlighet utan också till utopin om en bestående fred
på jorden. Idén som sådan har starka bindningar till den kristna
förkunnelsen om fred och om broderskap mellan folk och länder.
Den är emellertid långt äldre än så. Kristendomen föddes visserligen under den tidiga romerska kejsartiden men var en obetydlig
sekt i Rom när föreställningen om Pax Romana, freden för hela
det romerska världsväldet, blev en ledande tanke under de tidiga
kejsarna. Att behärska det romerska imperiet sågs av dessa, från
Augustus och framåt, som ett mandat att härska över hela världen.
Med en härskare måste naturligtvis fred råda på jorden.
Fredstanken har därefter använts för att motivera existensen av
ett imperium. Under 1800- och det tidiga 1900-talet talades till
exempel om en Pax Britannica, en brittisk fred. Även begreppet
Pax Americana har använts. Förmodligen kan man också se FN:s
strävanden att framstå som fredsbringare som en utlöpare av samma tanke.
Allt hänger samman. Att känna till några av de romerska kejsarna – och särskilt Augustus, Marcus Aurelius och Konstantin – ingick en gång i tiden i det som kallades ”en klassisk bildning”, kun19
romerska kejsardömet
skap om det gamla Grekland och det gamla Rom. Detta lärdes ut
i skolorna, till och med på ett mycket tidigt stadium. Här fordrades
kunskap i grekiska men främst i latin. Latinundervisningen baserades i stort sett – från renässansen och framåt – på att eleverna
arbetade med bevarade texter av Roms stora politiker, retoriker och
historiker. Åtskilliga generationer av gossar drillades i grekiska­och
latin, i latin genom att läsa författare som Cicero, Caesar, Livius­,
Suetonius och Tacitus. I dem fanns stora förebilder för sen­tida politiker. Lärarna kopplade tacksamt samman tankarna om mäktiga
kejsare och Pax Romana med de politiska ideal där vikten­lades vid
starka härskare, som omfattades av ledande statsmän långt in på
1900-talet. Det var ideal som skolornas undervisning, enligt den
tidens sätt att se på saken, skulle uppmuntra.
Kunskaper i latin var långt fram i tiden nödvändiga för kommunikation vetenskapsmän, lärde och politiker emellan. I bekantskapen med latinet och med de antika författare som använt det
fick många ett gemensamt språk och gemensamma referensramar.
Det latinska språket med alla sina avläggare var och är ett
viktigt arv från antikens Rom. I det romerska Medelhavsväldet
skulle­latinet bli det mest framträdande språket i de västra delarna.
I de östra­fortsatte grekiskan att vara det ledande. Grekiskan skulle­
också, under senrepublikens och det tidiga kejsardömets tid, allt
mer komma att bli den romerska elitens språk. Liksom franskan
i de högre samhällsskikten trängde ut de inhemska språken i
1700-talets Europa kom grekiskan att dominera över latinet i de
förnäma romerska kretsarna.
Men latinet var ändå imperiets och imperiebyggarnas språk och
skulle komma att utvecklas och leva kvar i västra delen av Europa. Här fanns både det latin som talades och skrevs av högre militärer och administratörer och det ”vulgärlatin” som användes av
20
inledning
soldater, köpmän, hantverkare med flera. Vulgärlatinet knoppade
av sig i dagens romanska språk – franska, spanska, italienska med
flera – samtidigt som det latin som talats och skrivits i samhällets
högre skikt skulle komma att leva kvar och utvecklas till kyrkans
och vetenskapens språk.
Fram till 1600-talet höll latinet fortfarande ställningarna som
de lärdas och politikernas språk. Först på 1700-talet konkurrerades
det ut av franskan för att allt mer försvinna under 1800-talet. Detta hindrar inte att latinet fortfarande är ett på många sätt levande
arv från antikens Rom. Det är till exempel ett av Vatikanstatens
två officiella språk och medicinska termer på latin är ett universellt
språk som förstås av alla inom samma gebit. Latinska lånord är –
för att använda just ett sådant – dessutom legio i de flesta västeuropeiska språk. Till detta kommer så alla de uttryck som en bildad person länge förväntades – och kanske fortfarande förväntas
– kunna: ”Quo Vadis?”, ”Et tu, Brute”, ”alea iacta est”. Huruvida
dessa meningar verkligen yttrats av någon romare är tveksamt. Latinska är de däremot otvivelaktigt.
De, oftast från de övre samhällsskikten, som in på 1900-talet
fick kunskap i latin och genom skolans undervisning väl kände till
antikens Rom, dess kultur, politik och samhälle, var trots allt ett
fåtal. De allra flesta människor var säkerligen okunniga om den romerska politiska maktens utveckling, intriger och irrgångar. Ändå
kände de förmodligen till en hel del genom kyrkan, inte minst genom evangeliernas berättelser. Dessa handlar ju givetvis inte om
Rom, men det romerska kejsardömet utgör hela tiden en ram, både
för evangelisternas skildringar av Jesu liv och gärningar, hans död
och uppståndelse, för Apostlagärningarna och för de olika apostlabrev som återges i Nya testamentet. Här finns romerska soldater
och romerska ämbetsmän. Kejsaren finns visserligen långt borta i
21
romerska kejsardömet
Rom men är ändå närvarande. Som när Jesus säger: ”Ge kejsaren
det som tillhör kejsaren…”
Det kan vara dags att titta närmare på det romerska kejsardömet, från dess början med kejsare Augustus, fram till dess att Konstantin den store flyttar huvudstaden med alla dess makthavare till
Konstantins stad: Konstantinopel.
22
kapitel 1
Ett imperium med centrum i Rom i januari år 27 före vår tideräknings början tilldelade den romerska senaten krigsherren Gaius Julius Caesar Octavianus, Roms
ledande militär och politiker, hedersnamnet Augustus. Drygt tjugo
år därefter skulle denne Augustus låta verkställa en av de åtminstone tre folkräkningar han skulle ge order om, den som omtalas
som en ”skattskrivning” i Lukasevangeliet: ”Vid den tiden utfärdade kejsare Augustus en förordning om att hela världen skulle
skattskrivas.”
Augustus, som betyder ”den vördnadsvärde”, var egentligen inte
ett personnamn utan ett tillnamn, ett så kallat cognomen med en
viss religiös prägling. Det kan kanske närmast jämföras med den
engelska benämningen ”reverend”, vördnadsvärd, som kan användas när det talas om en präst, oberoende av trostillhörighet.
Octavianus officiella namn och titel var, sedan han blivit Augustus, ”imperator Caesar Augustus”. Imperator var den titel han bar
som den romerska republikens militäre ledare, den ende som fick
föra befäl över de romerska arméerna. Caesar var det namn han
fått sedan det visat sig att hans mors morbror Gaius Julius Caesar, Roms diktator som mördats 15 mars 44 f.Kr., i sitt testamente
tillkännagivit att han adopterade sin systerdotterson. Efter denna
postuma adoption hade Octavianus i officiella sammanhang låtit kalla sig ”Gaius Julius Caesar” efter adoptivfadern. Det kan ha
23