Zackarina hade målat en tavla, med vattenfärger. Den hade inget namn, men den var stor
och fin och lysande blå, med stänk och prickar
i gult och rött, och nu ville hon sätta upp den på
väggen.
– Jag måste ha tejp, sa hon till sin pappa.
Mycket tejp.
Hon höll upp pappret och visade. Pappa såg
lite fundersam ut.
– Mja, det börjar bli lite trångt här på väggarna, sa han. Du målar så många bilder.
– Då får vi väl ta bort något, sa Zackarina.
25
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
Det där till exempel. Blä.
Hon pekade på ett fotografi i röd ram. Det
var en bild på mamma och pappa. De tittade ut
ur ett tält och skrattade, fastän det regnade så
de var alldeles plaskblöta.
– Ska vi ta bort den där? sa pappa. Cykelsemesterbilden?
– Ja, just den, sa Zackarina. När ni cyklade
26
omkring och hade roligt och sov i tältet, och jag
inte fick följa med.
– Jamen, det var ju innan du fanns, sa
pappa.
Innan hon fanns? Zackarina tittade noga på
fotografiet. Ett tält och två cyklar. Skog och
himmel och regn. Två som var glada, men ingen
Zackarina, för hon var den som inte fanns.
Fanns ingenstans, tänkte hon och kände sig
underligt ensam. Men sedan kom hon på en sak
och skrattade till.
– Jomen, lite fanns jag väl i alla fall, sa hon.
Jag låg ju i mammas mage, har du glömt det?
– Nä, men cykelsemestern var före det, sa
pappa. Flera år innan.
– Men var var jag då, då? sa Zackarina.
Innan jag låg i magen?
Pappa kliade sig på hakan och mumlade
något om väldigt knepiga frågor. Sedan tittade
han på klockan och ropade att oj, nu var det ju
nyheter på radion! Och så försvann han in på
sitt arbetsrum.
27
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
Zackarina knycklade ihop tavlan och knölade ner den i papperskorgen, för den fick ju
ändå inte plats någonstans. Hon klev i stövlarna och gick ut och ner mot stranden.
Där ute var det grått. Gråa moln och grått
hav och en gråpipig vind. Men mitt i gråheten,
en bit ut i havet, glimmade och guppade en solgul prick. Det var Sandvargen som badade.
När han fick syn på Zackarina gled han
upp på stranden och skakade vattnet ur glitterpälsen.
– Strålande badväder i dag, sa han. Jag har
simmat runt i timmar.
– I timmar? sa Zackarina. Fryser du inte?
– Jag fryser aldrig, sa Sandvargen. Men om
jag blir lite frusen, om nosen eller så, då tänker
jag bara på då.
– På när då då? sa Zackarina.
– Då när jag var glöd, sa Sandvargen. Då
var det ganska så hett.
– Glöd? sa Zackarina. Var du glöd? Som i
eld?
– Just så, sa Sandvargen. En glödande glöd,
glödhet och röd, instängd i Jordens hjärta –
sådan var jag.
Zackarina la handen på hans gyllene päls.
Den var alldeles varm.
– Sedan blev jag en vulkan, fortsatte Sandvargen. Jag sprängde mig ut ur innersta djup –
svosch! Vild och vacker, upp i luften, som ett
fyrverkeri!
– Och sedan då? sa Zackarina.
– Blev sten, sa Sandvargen. Närmare bestämt ett stycke granit.
– Måste vara tråkigt att vara en sten, sa
Zackarina.
– Nej, det är rätt roligt, sa Sandvargen. Man
reser mycket.
Och så berättade han om stenarnas resor,
från uppifrån bergstopp och rakt ner i dal, fram
och tillbaka mellan Sydpol och Nordpol och
Jorden runt, och sedan runt igen.
– Att vara en sten var snurrigt värre, sa
Sandvargen.
28
29
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
– Men hur blev du en sandvarg då? frågade
Zackarina.
– Jag lekte, sa han. Lekte med vinden och
lekte med vattnet och lekte och lekte i miljoner
år, tills då blev nu, och jag blev jag – världens
underbaraste badare!
Han tog sats och slängde sig ut i vågorna
igen. Plask!
– Men vänta! ropade Zackarina. Jag då?
Vad var jag innan jag blev jag?
– Det vet väl du! ropade Sandvargen tillbaka. Det är ju din historia!
Han dök ner i vågorna, och så var han borta.
Zackarina började gå hemåt. De gråa molnen
hängde tunga. En regndroppe föll, och så en till,
och en till.
Hon försökte tänka och minnas. Hade hon
också varit en röd glöd, som Sandvargen?
Jag kanske inte var någonting, tänkte hon –
men nä, så kunde det väl ändå inte vara? Det
verkade så snopet och fjuttigt, att först inte finnas alls, och sedan bara helt plötsligt ligga i
mammas mage och ploppa ut och bli en bebis.
En vulkan? En sten?
Nä, inte jag, tänkte Zackarina. Inte en sten.
Hon sparkade av sig stövlarna på trappen
och gick in i köket. Där stod pappa, mitt på golvet, och såg ovanligt finurlig ut.
– Jag har satt upp din tavla, sa han. Här i
köket.
Zackarina letade och tittade på alla fyra väggarna, och till och med inne i kylskåpet, men
kunde inte hitta den blåa tavlan.
– Men var då? Var är den? sa hon.
Pappa såg ännu finurligare ut och pekade
uppåt.
– Där, sa han. I taket!
Och där var den. Lite skrynklig, så klart,
men lysande blå, med stänk och prickar i rött
och gult.
– Takmålning, sa pappa. Vilken bra idé, va?
Ryms ju massor med bilder i taket!
Zackarina gick långsamt runt på golvet och
tittade upp i sin blåa bild.
30
31
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
Jag var vinden, tänkte hon. Vinden i himlen
som blåste på regnet, och regnet bara föll och
föll, i hundra dagar, så att alla i landet blev
blöta och arga. Men några i tältet blev glada i
regnet, och då blev jag mammas och mamma
blev min, och pappa blev vår.
– Och nu är det nu och jag är min egen, sa
Zackarina.
– Va? sa pappa.
– Cykelsemesterbilden, sa Zackarina.
– Jag tycker om den, sa pappa.
– Det gör jag med, sa Zackarina.
Och i havet gungade den gula vargen på
vågorna, flöt på rygg i regnet och tittade upp i
de gråa molnen. Dropparna föll och Sandvargen
räknade dem alla. En i taget, utan att glömma
en endaste en.
33
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
