Zackarina stod nere på stranden och kastade
stenar i havet. En i taget, upp genom luften och
plopp ner i vattnet, gång på gång. Uppifrån
huset ropade pappa att maten var klar, men
Zackarina svarade inte. Hon hade inte tid att
äta. Hon måste tänka. Hade tänkt i flera dagar
nu, på en och samma sak, en tanke så stor att
huvudet nästan sprack.
Tanken var universum.
Plopp.
Det hade börjat en kväll när hon och pappa
hade gått på en kvällspromenad. En liten sväng
bara, fram och tillbaka till brevlådorna. Det
hade varit stjärnklart ute, och pappa hade pekat
och berättat att det där var Polstjärnan, och det
där var Karlavagnen. Zackarina hade tittat upp
i den svarta himlarymden, där stjärnorna lyste
som små nålstick av ljus.
– Vad stort det är, hade hon sagt.
– Ja, oändligt, hade pappa svarat.
Först hade Zackarina inte riktigt fattat vad
han menade. Pappa hade förklarat. Oändligt
betydde att det inte fanns någon ände – inget
slut. Och universum är oändligt, hade han sagt.
Det har inget slut.
Då hade hon förstått. Eller rättare sagt inte
förstått. Oändligt? Utan slut?
Sedan dess hade hon tänkt på universum
nästan hela tiden. Inte så mycket på dagarna.
Då hade hon så mycket att göra, och då var
blåa himlen som ett tak – ett nästan vanligt tak
som bara var lite ovanligt högt upp. Men på
kvällen, när det blev mörkt, då försvann det
blåa taket och svarta universum kom fram.
74
75
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
Nu var det snart kväll, och universum lurade
bakom solnedgången.
Det måste ha ett slut, tänkte hon. Allting har
ju ett slut! En korv, till exempel, har början och
slut. En trappa slutar och börjar. Och först är
det morgon och sedan blir det kväll, och så börjar och slutar en dag. Till och med det längsta
tåget i hela världen har en allra sista vagn, och
sedan är det slut på det tåget.
Men universum, tänkte Zackarina, det bara
fortsätter och fortsätter och fortsätter – utan
slut!
Det var när hon tänkte så som det kändes
som om huvudet skulle spricka, och det var inte
roligt. Hon böjde sig ner efter en ny sten. Den
var svart och lite blank – och mjuk! Zackarina
fnissade till, klämde tag och drog.
– Dackadida! tjöt Sandvargen. Släbb bid
dos!
Zackarina släppte taget. Sandvargen grävde
sig upp ur sanden.
– Det gjorde väl inte ont? sa Zackarina.
– Naturligtvis inte, sa Sandvargen och såg
småsur ut – men bara ett ögonblick. Sedan glittrade han till och nosade nyfiket på henne.
– Du luktar som en sprickfärdig ballong, sa
han.
– Jag tänker, sa Zackarina.
– På ballonger? sa Sandvargen.
– På universum, sa Zackarina.
Sandvargen sa att det var ungefär samma
sak. Zackarina sa att det var det inte alls.
– Du vet ju inte ett dugg om universum, sa
hon.
– Ha! Gör inte jag? sa Sandvargen. Jag som
har varit både härsan och tvärsan i hela halva
universan!
Zackarina sparkade så ilsket i sanden att
småstenarna sprutade. En mycket liten och vit
sten rullade fram till Sandvargen.
– Jag tycker inte om universum, sa hon. Det
är för stort.
– Tycker du? sa Sandvargen förvånat. Jämfört med vad då?
76
77
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
– Inte vet jag! sa Zackarina. För stort bara!
Det tar ju aldrig slut!
Hon kände sig gråtfärdig. Hungrig också.
Dumma universum. Man hade ju inte ens tid att
äta, bara för att det var så himla stort. Hon
letade i fickan och hittade en kletig karamell,
som hon stoppade i munnen. Den smakade rätt
luddigt.
Sandvargen tog upp den lilla vita stenen.
Den var alldeles rund. Ooooändligt rund.
– Det finns ju egentligen ingenting som tar
slut, sa han.
– Joho! sa hon. Det finns det visst.
Hon svalde karamellen, gapade och pekade
i munnen. Tomt.
– Godis, sa hon. Det tar alltid slut.
– Men det försvinner inte, sa Sandvargen.
Det åker ju bara ner i magen och förvandlas till
något annat.
– Blä, sa Zackarina.
– Nä, bra, sa Sandvargen. Och så är det hela
tiden i universum. Ingenting försvinner, det bara
förändras och förvandlas,
gång på gång.
Han siktade noga och
knäppte iväg den vita stenen, långt ut i havet. På
himlen tändes den
första stjärnan. Plopp!
– Universum är allting, sa Sandvargen. Allt
som finns! Det är här och
nu och då och där. Det är
ljus och mörker, galaxer
och stjärnor, planeter,
kometer, trumpeter och
örnar och björnar – och
sådana där små dammiga
röda karameller som
ligger längst nere i ena
byxfickan ibland.
– Som den som jag åt upp, sa Zackarina.
Var den en del av universum?
– Javisst! sa Sandvargen. Den var en del av
78
79
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
universum. Och det är du med, Zackarina – du
är också en del av universum.
– Är jag? På riktigt? sa Zackarina.
Sandvargen bara log och nickade, och för ett
ögonblick var universum så litet att det rymdes
i glimten i hans gyllene öga. Zackarina kände
sig plötsligt så lätt och glad att hon nästan flög
hem. Över stranden, uppför stigen, mellan träden, över gården, uppför trappan och in i huset,
in i köket och där var det korv till middag.
Med munnen full av potatismos talade hon
om för pappa att både hon och han var lika
mycket universum som vilken stjärna som helst,
och att oändligheten inte alls var långt borta,
för den fanns överallt och hela tiden.
– Otroligt, sa pappa.
– Ja, visst är det! sa Zackarina och satte
gaffeln i den sista korvsnutten. Helt otroligt!
– Att korven redan är slut, sa pappa. Och
jag som tyckte att jag stekte så mycket.
Zackarina suckade.
Tänk, att han aldrig hörde på.
– Men pappa, korven är inte slut, sa hon.
Den är ju bara som förvandlad.
Hon tittade ut genom fönstret. Solen hade
gått ner. På svarta himlen hade stjärnorna ploppat fram.
Så är det, tänkte Zackarina. Korven är oändlig. Den också.
80
Publicerat med tillstånd
Stora boken om Sandvargen
Text Åsa Lind
Bild Kristina Digman
Rabén & Sjögren 2006
