Biskop Per Eckerdal
Föredrag på Biskopens diakondag 8 juni 2015
Människans skörhet som arvedel och adelsmärke
Vi närmar oss slutet på diakondagen. Temat för dagen är ”Vilka är ’dessa mina minsta’?” Det
rör sig om frågan om människovärde.
När vi talar om människovärde blir det av naturliga skäl ofta som om det handlar om
abstrakta teologiska eller filosofiska principer. Vi behöver naturligtvis kunna reflektera och
formulera oss på det sättet. Samtidigt är risken att vi tappar bort det som ger substans och
eftertryck åt frågan, nämligen att det handlar om våra liv. Frågan om människovärde
kondenseras ur mänskliga erfarenheter fyllda av glädje och sorg, hopp och misströstan, ljus
och becksvart mörker, liv och död. Faktum är att när vi talar om människovärde talar vi inte
om tillvaron i allmänhet och inte om någon speciell grupp människor ”därute” utan i
grunden om vår egen erfarenhet av vad det innebär att vara människa. Det är genom vår
egen livserfarenhet vi skapar möjlighet att leva oss in i andras situation. I vår inre och yttre
dialog finns förstås också Guds tilltal, ofta uppfordrande och utmanande men också ord av
tröst, uppmuntran och kärlek.
En augustidag för ett antal år sedan åkte min fru Monica och jag till Lunds domkyrka. Jag
skulle ha begravningsgudstjänst för en älskad svåger som avlidit, och Monica och jag skildes
åt utanför domkyrkan när jag gick in för att förbereda begravningen. Vid gudstjänstens
avslutning, när jag mötte Monica tillsammans med några andra familjemedlemmar för att ta
avsked vid kistan, märkte jag att något inte stämde. Det visade sig att sedan vi skilts åt före
begravningen hade Monica utan minsta förvarning fått en stroke som slog ut
rörelseförmågan i ena handen och talcentrum. På sjukhuset konstaterades att det var en s k
Tia, dvs. blodcirkulationen i hjärnan hittade andra vägar efter ett tag och efter några dygn på
sjukhuset var Monica återställd. Varför berättar jag nu detta? Ja, inte för den medicinska
sidan av det hela utan för att det är erfarenheter av denna dignitet som gör att frågan om
vad det är att vara människa dyker ner på djupet i oss. Jag tror att det är betydelsefullt att vi
har kontakt med nivåerna i vår personlighet där det bränner till i våra egna liv när vi talar
människovärde och människoliv. Och kanske i synnerhet när vi talar om att vara liten, utsatt
och svag.
Monicas och min erfarenhet av hennes Tia handlade också om att så mycket i livet inte är
enkla orsaksförhållanden. För naturligtvis dyker frågan upp när man varit med om något
sådant vad det hela berodde på. I hennes fall blev resultatet av alla undersökningar att man
inte kunde finna någon enda orsak till varför Tian uppstått. Den bara hände.
I vår svenska kultur uppfattar jag att ett sådant resultat blir svårt att hantera för många,
eftersom vi inte vill ta till oss att det finns sådant som vi inte har kontroll över och inte heller
kan förklara. Med den utgångspunkten blir allvarlig sjukdom och död snarast en
oförskämdhet mot oss eller ett bevis på att någon inte skött sitt jobb. Hur kan det komma sig
att man blir sjuk och kanske till och med dör om man ätit bra, skött sin motion och levt väl?
Man kan fråga sig om människor förr, innan de stora medicinska landvinningarna skett och
innan det västerländska välfärdssamhället utvecklats var bättre rustade för livets basala
villkor. Var de mer medvetna om att vi inte förfogar över livet? Är det så att ju längre den
normala livslängden blir desto mer främmande blir vi för våra grundläggande villkor som
människor? Främmande för insikten att livets skörhet hör till vår arvedel som människor.
Psaltaren uttrycker denna insikt med obönhörlig realism:
”Människorna sveper du bort, de är som morgonsömnen. De förgås som
gräset. Fast det frodas om morgonen är det förgängligt: Mot kvällen vissnar det
och torkar bort.” Psalt. 90:5-6
Livet är inte robust. Livet är skört. Den insikten gör vi alla förr eller senare in på bara skinnet
och det uttrycker psalmisten. Men i Psaltarens bönbok finns en fortsatt reflektion kring
denna vår skapelsegivna skörhet. I Psaltaren 8:4-5 läser vi:
”När jag ser din himmel som dina fingrar format, månen och stjärnorna du
fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar
dig an honom?”
Kanske är det just livets skörhet och vår utsatthet som gör att det förunderliga med att Gud
ser varje människa blir så mycket mer förunderligt. Att vi i Guds ögon inte försvinner in i en
anonym massa som utgör mänskligheten utan blir sedda var och en med kärlek och omsorg.
Livet framstår då som en gåva och inte en rättighet. Jesus försäkrar:
”Säljs inte fem sparar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av
Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är
mer värda än aldrig så många sparvar. ”
Luk. 12:6-7
Insikten om livets skörhet som vår arvedel och vårt villkor ger oss en annan utsiktspunkt i
tillvaron. Andra människors svaghet hamnar med den utsiktspunkten vid sidan om vår egen
svaghet. Vi människor står sida vid sida. Livets skörhet är en gemensam arvedel och en följd
av detta att vara människa. Frågan om människovärde hänger samman med frågan om
människosyn. Båda rör sig i grund och botten om de handfasta frågorna om hur vi själva
konkret hanterar våra liv och vårt ansvar på denna jord. Människosyn blir levande verklighet
i hur vi ser på den andre i vårt möte med varandra. Det är ytterst riskabelt att över huvud
taget tala om människosyn utan att vända frågorna till självrannsakande frågor: Hur har jag
sett på de jag har mött under dagen? Och vilka är det jag mött utan att se dem? Att i alla
våra möten våga inse och erkänna sin egen skörhet och utsatthet är, tror jag, själva grunden
för att kunna möta andras utsatthet.
Vårt livs skörhet gör att vi människor har förutsättningar att vara med-människor till
varandra. Vi kan stå vid varandras sida under gemensamma villkor. Samma sårbarhet leder
också till Kristus. Jesus Kristus visar själv sin sårbarhet när han solidariserar sig med oss
under våra livsvillkor ända in till döden på korset och gravens vila. I graven öppnas hoppets
väg när vi får förenas med Kristus i hans uppståndelse. Sårbarheten som vår arvedel leder till
Kristus och med Kristus vidare till uppståndelsen. I detta sköra liv är det bara en tunn ridå
mellan dagarnas pärlband på denna jord och uppståndelselivets himmelska gemenskap i
Gud. Vi bekänner att ”vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.” I detta sköra liv på
denna sida ”ridån” är det till och med så att vi i dessa svagaste, i våra minsta systrar och
bröder, får se Kristus själv. ”Sannerligen, vad ni gjort för någon av dessa minsta som är mina
bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40) Så blir människans skörhet inte bara arvedel
utan också adelsmärke. Det är våra livs gemensamma skörhet som gör inte bara att vi kan
möta varandra som medmänniskor på ögonhöjd, oavsett livsvillkor. Vi får också se Kristus i
varandra.
Jag vill sluta med ett ord från aposteln Paulus från 1 Korintierbrevet 1:27:
”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med
skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där
med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns
till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen
människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus
Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår
frihet. Som det tår skrivet: De stolta skall ha sin stolthet i Herren.”
