Rapport från NGO-Forumet i anslutning till FN:s Världskonferens mot rasism
(the World Conference Against Racism, Xenophobia and Related Intolerances)
28 aug. –1 sept. 2001 Durban, Sydafrika
Alexandra Lange
1. Introduktion
Denna rapport syftar till att ge en kortfattad beskrivning av NGO-Forumet i Durban, så som jag
uppfattade det. Jag tycker ofta att det är komplicerat att ge en rättvis och täckande rapport över
vad som faktiskt har hänt under en konferens som denna. Aktiviteter och diskussioner ägde rum
parallellt och krockade därför med varandra. Nya programpunkter dök upp med kort varsel och
vid flera tillfällen gick man miste om något just för att man inte befann sig på rätt plats vid rätt
tidpunkt. Det är alltså nästan omöjligt att ge en fullständig bild över vad som generellt skulle
kunna anses vara de viktigaste händelserna under Forumet. Detta är ett försök att redogöra för
några av mina upplevelser från dagarna i Durban. Det bör tilläggas att jag absolut inte är någon
expert på vare sig Sydafrika, eller Forumets teman vad gäller rasism och på vilket sätt de kan
relateras till Afrikagruppernas verksamhet.
Forumet för mig började redan den 27:e augusti när jag åkte med ett så kallat solidaritetståg till
Durban tillsammans med ca 350 kvinnor, från olika NGOs verksamma i Gauteng.
Huvudorganisatören var Women's National Coalition som genom ihärdiga ansökningar slutligen
fått sponsorer så som EU och SANGOCO att stödja transport samt bostad åt dessa kvinnor, vilka
annars inte hade haft (den ekonomiska) möjligheten att ta sig till NGO-Forumet för att göra sina
röster hörda och utbyta erfarenheter. Det blev många intressanta och spännande möten under den
12 timmar långa resan. Väl i Durban var det stora problemet att dessa kvinnor ej betalat
registreringsavgiften och därmed enbart kunde delta i vissa workshops samt andra evenemang
utanför själva konferensen. Missnöjet var stort bland kvinnorna över vad som kan tolkas som
brist i information och kommunikation. Ett tydligt exempel på vad som kan inträffa när det som
här råder stor resursbrist inom organisationsvärlden. Själv tackar jag Afrikagrupperna för det
ekonomiska bidraget som gjorde mitt deltagande möjligt. Jag såg fram emot dagar av reflektion
kring rasismens orsaker, dess banala metoder och hur det används som ett vapen i uppdelandet
och förtrycket av människor.
1.1 NGO-Forumet: kort bakgrund
South African National NGO Coalition (SANGOCO) åtog sig efter en förfrågan från FN att
organisera World Conference Against Racism NGO Forum. Därmed etablerades WCAR NGO
Forum:s sekretariat genom SANGOCO, en paraplyorganisation av NGOs inom ramen for bl.a.
hälsa, landsbygdsutveckling, ungdomar, gender o.s.v.
Några veckor före NGO-Forumet organiserade SANGOCO en serie av seminarier –“Speak Out
Against Racism!” i Johannesburg. Jag deltog i två av dessa. Professor Shadrach Gutto pratade
kring “Can our judicial system deliver on non-racialism?”. Hans huvudargument var att i
skapandet av ett nytt samhälle behövs det förändringar som fokuserar på klassproblematiken och
därur föds ett nytt rättssystem. Kampen för förändring bör förövrigt lokaliseras bland “vanligt”
folk. Dir. för SANGOCO Abie Ditlhake föreläste om “What do we mean by reparations?”. Han
menade att kompensation måste ske i samband med förändring av dagens maktrelationer.
Kompensation har att göra med en motverkan av globaliseringens negativa konsekvenser och
med den nuvarande verksamheten inom WTO, IMF och världsbanken. De sociala rörelserna i
Sydafrika bör komma upp med ett handlingsprogram, för att jämna ut välståndet. Seminarierna
1
var en bra inkörsport till NGO-Forumet, och de gav mig även möjlighet att etablera en del
kontakter med engagerade personer inom SANGOCO.
Durbans största kricket arena, Kingsmead Cricket Stadium utgjorde platsen för NGO-Forumet.
Under dagen for registrering myllrade det av folk i olika åldrar från världens alla hörn, en salig
blandning av språk och klädstilar fanns representerade. Man beräknar att ca 8-10 000 personer
deltog i NGO-Forumet. I de olika tälten pågick under fem dagar diskussioner, seminarier och
debatter under en rad teman som har med rasism att göra. Teman som slaveri, skuldavskrivning,
kolonialism, urbefolkningar, antisemitism, barn/ungdomar, hälsa och HIV/AIDS,
migration/flyktingar, fattigdom etc. På området mitt emot Kingsmead Cricket Stadium fanns fler
tält vari ett stort antal NGOs var representerade med sina informationsbås (tyvärr ej
Afrikagrupperna).
2. Konferensdagarna
Den 28:e augusti öppnades NGO-Forumet med olika talare och kulturella evenemang. Mercia
Andress, SANGOCO:s ordförande inledde sitt tal med en tyst minut för rasismens offer innan
hon välkomnade samtliga till det “nya” Sydafrika. Hon hävdade att Forumet inte fick glömma att
även behandla frågor som Israels ockupation av Palestina och daliternas situation vad gäller
kastsystemet i Indien. FN:s High Commissioner for Human Rights och Secretary General för
världskonferensen Mary Robinson hade ett kort anförande där hon poängterade att Forumet
framförallt borde vara resultat- och handlingsinriktat. Sydafrikas president Thabo Mbeki, som var
den sista i talarstolen, varnade för att NGO-Forumet skulle vara meningslöst om det inte
“…united around the call for peoples of the world to unite in the struggle against racism until
victory is achieved”. Han lyfte fram vikten av att fokusera på både klass och rasism i arbetet mot
rasism och fattigdom. Jag anser att Mbeki missade att nämna på vilket sätt rasism och
diskriminering existerar i post-apartheid Sydafrika, liksom xenofobi gentemot flyktingar som ofta
förbises då rasism anses handla enbart om svarta och vita. De kulturella inslagen i öppnandet
inkluderade bl.a. en ungdomskör från Danmark samt ett fantastiskt uppträdande av en grupp
zuludansare. Öppnandet av forumet följdes av en paneldiskussion organiserad av Indymedia
Centre, där Mbekis tal kritiserades för att vara alltför sydafrikaorienterat. Han tog vare sig upp
situationen för palestinierna, daliterna eller andra förtryckta grupper, något som förövrigt märktes
då dess representanter i publiken skrek ut sitt missnöje under hans tal. Mbeki kritiserades
dessutom för att inte nämna något om kompensation för historiskt förtryck, eller den egna
regeringens ansvar i arbetet mot rasism.
Under de kommande dagarna ägnade delegationer mycket tid och energi åt att diskutera vad som
borde och inte borde ingå i det slutliga dokumentet dvs handlingsprogrammet. Själv ägnade jag
dock inte speciellt mycket tid åt att sitta med i dessa stora diskussioner (av roundtables, plenaries,
regional statements) utan föredrog att delta i diverse NGO-workshops och seminarier som pågick
parallellt. Under en workshop organiserad av Jubilee South tog den sydafrikanska
aktivisten/journalisten Dennis Brutus upp frågan om global apartheid. Han poängterade det
många av oss redan är medvetna om, medan de rika blir rikare och de fattiga fattigare ser vi en
global ekonomisk klyfta lika tydlig som den rasistiska uppdelningen i Sydafrika. Arbetslösheten,
hemlösheten och fattigdomen i Sydafrika har gjort landet till världens mest ojämlika land (tätt
följt av Brasilien). Brutus menade även att Mbeki representerar den nya svarta eliten och att hans
tal under öppnandet av Forumet var “…pure hypocrisy for this government to parade around as if
it is the champion of the anti-racist struggle. It is hypocrisy because its very own economic
policies continue to hurt black people in the most callous fashion”. Global apartheid handlar
enligt Brutus framförallt om att mäktiga företag och finansiella institutioner fortsätter att styra
samhället på ett sätt att de fortsätter vara “baas of the world”. Global apartheid märks i det
faktum att det i huvudsak är svarta som fortsätter bära bördan av kapitalismen. En annan
2
representant från Jubilee South menade att “…a conference on racism that does not discuss
slavery, colonialism and apartheid will att the outset fail to deal with the issue of racism”.
Kompensation ses som ett erkännande av det grova misstag som inträffat och ett tydligt
ställningstagande för att brottet mot mänskliga rättigheter inte ska upprepas.
Vid flera workshops och diskussioner visade många deltagare och talare en djup oro över det
lidande som skapats av slavhandel, då dess effekter syns tydligt idag. Man vill att det
internationella samfundet erkänner att detta var ett brott mot de mänskliga rättigheterna, att det
skapas mekanismer för kompensation som t.ex. ett globalt handlingsprogram som stimulerar den
ekonomiska utvecklingen, program som fokuserar på utbildning, hälsa, kultur och arbete. Det
gäller att det kommer till stånd ett erkännande av rasismens ekonomiska bas och globaliseringens
negativa konsekvenser i form av fortsatt exploatering av människor. Man fick en klar uppfattning
om att de flesta NGOs insisterade på att kompensation för slavhandel, slaveri och kolonial
exploatering skulle finnas med på FN:konferensens agenda. Motståndet har kommit från länder i
nord och tidigare kolonialmakter. USA:s vägran att be om ursäkt eller ens medge att slaveri och
kolonialism är(var) ett brott mot mänskligheten skapade en hel del upprörda känslor, speciellt
tydligt var detta bland afro-amerikaner som deltog i Forumet. De olika åsikterna om
kompensation kan associeras till på vilket sätt man anser att rasism bör angripas och bekämpas.
Regeringar i nord verkar förespråka fokus på rasideologier och psykologiska effekter, samt
utbildning och tolerans dvs ett personligt perspektiv. Regeringar i syd anser att man därmed
undviker att konfrontera Europas och USA:s ansvar i skapandet/upprätthållandet av rasistiska
system –baserade på exploatering och berövande. Vad gäller kompensation så ser jag det som en
stor utmaning att fokusera på frågan inom ramen för förändring av nyliberalismen och dagens
globala maktrelationer. Det gäller att arbeta fram en handlingsplan och att konkretisera förslagen
på vad kompensation kan innebära. Det handlar m.a.o. inte enbart om att kräva en diskussion
kring historisk ojämlikhet utan även om att utmana dagens maktrelationer på ett konstruktivt sätt.
En del av ansvaret i arbetet för kompensation anser jag ligger hos rörelser i både nord och syd,
som behöver trycka på de egna regeringarna så att de stödjer en anti-nyliberal politik och följer
rörelsernas föreslagna handlingsprogram. Liksom många av deltagarna på NGO-Forumet ser jag
Jubel 2000 kampanjen som en stor påtryckare för kompensation, inte bara vad gäller kravet på
skuldavskrivning av syds skulder utan även nords skuld till syd i samhällets alla sfärer dvs
historiskt, socialt, miljömässigt och kulturellt. Jubel 2000 har lyckats lyfta fram frågor som “vem
är egentligen skyldig vem”, vilket jag tror har varit till hjälp i arbetet för kompensation inom de
sociala rörelserna.
Under dag tre (torsdagen) höll FN:s generalsekreterare Kofi Annan ett tal. Han poängterade
vikten av civilsamhället i kampen mot rasism, och framhöll med rätta att utan civilsamhällets
engagemang kommer NGO-Forumets dokument att förbli på papper istället för ett instrument för
förändring. “The important thing is not the degree of formal recognition you achieve in the
conference hall, but what you do when you get back home”. NGOs hade möjlighet att ställa
frågor trots att de ej fanns med i panelen, och Annan var lugn och samlad när han mottog många
kritiska frågor. Han bad slutligen NGOs att producera en årlig rapport om förändringsarbetet mot
rasism, vari världens länder kan bidra. Rapporten bör inkludera framgångsrika händelser som
regeringar sedan kan använda som modeller. Det avgörande utslaget blir naturligtvis att arbeta
med implementeringen av dessa dokumenterade förslag.)
Den 29:e juli skapades en allians av sydafrikanska gräsrotsorganisationer för att organisera en
massprotest i anslutning till FN:s Världskonferens. Två dagar senare (dag fyra) samlades runt 20
000 personer från bl.a. the Durban Social Forum (DSF), Concerned Citizens Forum, the Landless
People’s Movement, Jubilee 2000, the Anti-Privatisation Forum (APF), the Treatment Action
Campaign, the Alternative Information and Development Centre (AIDC), the National
3
Concultative Forum on Palestine, samt en rad mindre fraktioner av människor från när och fjärran
(så som svensk afrikagruppare). Demonstrationen tågade genom Durban under sång, dans och
slagord som “en annan värld är möjlig”, liksom protester mot den nyliberala globaliseringens
negativa konsekvenser. Man krävde kompensation för slaveri och kolonialism, skuldavskrivning
etc. Marschen var en protest mot fattigdom och den orättvisa fördelningen av resurser, i syfte att
på långsikt utrota rasism och diskriminering. För mig personligen var det verkligen en speciell
upplevelse att få ta del av detta mäktiga toi toi-ande tåg av aktivister, i positiv och konstruktiv
anda.
Tyvärr kunde jag inte delta i seminariet om landfrågan, vilket ägde rum några dagar innan
Forumet började. När jag pratade med representanter från the National Land Committee (NLC)
talade de om relationen mellan landlöshet och rasism i Sydafrika. Poängen som lyftes fram var att
det inte går att tala om rasism utan att samtidigt tala om hur detta tar sig i uttryck i vardagen
genom t.ex. ojämlik inkomst, olika möjligheter i livet (så som jobb och utbildning), samt vad
gäller tillgång till just land. Besvikelsen var stor över vad som gjorts hittills i fråga om
landsdistribution. Många ansåg att man bör ifrågasätta skyddet av privat egendom (land) i
förhållande till den historiska kontexten. Vad som behövs är en landreform, men enligt vissa
inom NLC verkar inte regeringen prioritera detta varför det krävs lobbying underifrån, alternativt
att ta makten i egna händer. Jag undrar dock vad detta skulle kunna innebära, och om man är
beredd att stödja dessa handlingar och konsekvenserna de får. Något som enligt mig behöver
diskuteras. Tillsammans med andra organisationer har NLC dragit igång en kampanj på temat
“landlessness=racism”, för att därigenom få till stånd en radikal landreform. Kampanjen är
handlings- och informationsinriktad. Den 30:e aug. döptes till “Day of the Landless”, och en del
av kampanjen var deltagandet i demonstrationen i Durban den 31:a. Mängder av aktivister
iklädda T-shirts med budskapet “Day of the Landless, Landlessness=Racism” bussades in till
Durban utifrån, för att delta i marschen.
Under en workshop om African Global Experience med bl.a. professorerna Ron Walters och
Leith Mullings från USA konstaterades att folken i och från Afrika generellt sett är de mest
förtryckta i världen. Frågan om ras överhuvudtaget bör användas togs upp liksom även faran med
att upprätthålla synen på afrikaner som ett enda folk. De menade att det gäller att avmystifiera
och minska distansen mellan de förtryckta och förtryckarna. Det behövs nya former av
diskussioner kring rasism som innefattar ekonomiska och politiska aspekter. Problemet idag är att
kulturella förklaringar ofta används for att beskriva ojämlikhet dvs man hänvisar till “kultur”
istället för t.ex. resursfördelning. Denna typ av diskussioner anser jag bör utgöra en större del i
Afrikagruppernas framtida informationsverksamhet i Sverige, dels i en svensk kontext och dels ur
ett internationellt perspektiv.
Vidare tog flera NGOs tog upp det internationella samfundets misstag att åtgärda AIDS.
Tillsammans har man i ett uttalande sagt att “The most critical manifestations of international
racism is the failure to respond to AIDS in Africa”. Ca 17 milj. har redan dött och fler än 25 milj.
är smittade av HIV. Det hela anses vara nära kopplat till fattigdom, som i sin tur hänger samman
med “ras” (hittade tyvärr ingen definition av vad detta innebär) som är kopplat till historia dvs
slavhandel och kolonialism. NGOs inom ramen för HIV/AIDS kräver att de rikaste länderna
bidrar med minst 10 billioner dollar till FN:s Global Health Fund för att finansiera program i syfte
att motverka HIV/AIDS. De kräver även total skuldavskrivning av Afrikas “illegitimate” skuld.
Återigen gör en typ av kompensation sig gällande.
Palestinier var väl representerade på Forumet. De väckte stor uppmärksamhet, och fick stöd av
många NGO-deltagarna. Flera sydafrikaner jag pratade med säger att de känner solidaritet med
det palestinska folket p.g.a. upplevelserna under apartheid. Man drar paralleller mellan
4
apartheidsystemet och Israels behandling av palestinierna vad gäller t.ex. rasdiskriminering, lagar
i form inträde, återvändande, medborgarskap och inom samhällets övriga sektorer (arbete,
utbildning, landdistribution o.s.v.). Israel ses av många som en apartheidstat. Palestinafrågan fick
stor publicitet i media. Aktivisters slogan som “Palestine will be free, Justice will prevail” och
“George Bush: Palestinian blood is on your hands!” syntes på löpsedlarna. Bland vissa grupper
märktes stundtals ett missnöje då de upplevde att deras frågor kördes över av debatter om
palestinier samt kompensation för slaveri och kolonialism. En annan grupp som också fick stor
uppmärksamhet var daliterna. De var många till antalet och bar synliga textade västar som
likställde kastsystemet med rasism och diskriminering.
Den 1:a september var Forumets sista dag. Under avslutningsceremonin deltog bl.a. Cubas
president Fidel Castro. Läktaren var packad, de närvarande jublade och viftade med den cubanska
flaggan. Castro talade i närmare två timmar, vilket han bad om ursäkt för (andra höjdare i panelen
gäspade!). Han listade i stort sett alla världens problem och gav statistiska exempel på den
orättvisa världsordningen. Moshe More, dir. för WCAR NGO-sekretariatet avslutade NGOForumet innan det var dags för den stora konserten på Absa Stadium där bl.a. Miriam Makeba
och Salif Keita uppträdde inför ett stort antal trötta men glada NGO-deltagare.
3. Deklarationen/handlingsprogrammet
Vad gäller Durban Draft Declaration and Program of Action så är det ett dokument som
innehåller fundamentala principer från NGO-Forumet som en del av Världskonferensen. Dessa
riktlinjer är ett resultat av en process av diskussioner och överenskommelser.
Innan NGO-Forumet i Durban hölls det en rad möten där representanter från NGOs i olika länder
träffades och diskuterade respektive regions frågor rörande rasism. Det som presenterades i
Durban var alltså resultatet av de förberedande mötena, en guide inför NGO-Forumet. Den
slutliga deklarationen från Forumet i Durban presenterades efter olika diskussioner i plenum
innan det vidarebefordrades till FN som en reflektion av principer/förslag från civilsamhället vad
gäller rasism, rasdiskriminering, xenofobi och annan intolerans. Jag anser att det viktigaste är att
se handlingsprogrammet som realistiska steg i implementering inom olika områden. I utkastet till
deklarationen var det framförallt enighet kring frågan om kompensation (bl.a. skuldavskrivning)
som en nödvändig och viktig åtgärd i en framtid fri från diskriminering. NGO-samhällets roll i
detta arbete anses vara att lobba på civilsamhället, regeringar och institutioner som FN.
3.1 South African Civil Society Declaration (SACSD)
Efter att ha lyssnat på en del diskussioner, utanför Forumets program, om vad deklarationen
borde innehålla drog jag slutsatsen att många NGO-deltagares åsikter ligger nära South African
Civil Society Declaration (SACSD). Det var positivt att se att människor trots allt är relativt eniga
om problematiken kring rasism.
Under maj och juni i år konsulterade SANGOCO civilsamhället i Sydafrikas nio provinser
rörande frågor om rasism och diskriminering. Utifrån dessa analyser skapades South African
Civil Society Declaration (SACSD). Enligt SACSD kunde FN:s Världskonferens mot rasism,
xenofobi och relaterad intolerans utgöra en erbjudan till Sydafrika och världen att utvärdera det
rådande tillståndet av ”rasrelationer”. Konferensen ansågs kunna lägga fram en historisk
plattform som identifierar dessa frågor. Frågor som fokuserar på mänskliga rättigheter och som
åberopar skydd av miljö, kulturell och religiös diversitet samt ekonomisk jämlikhet anses vara av
stor betydelse för alla världens invånare. SACSD anser att FN i sig har en ojämlik representation
inom dess olika organisationer, och makten som kontrollerar FN är densamma som kontrollerar
världsbanken, IMF och WTO. Dessa institutioner ses som skyldiga för frånvaron av mänskliga
rättigheter i syd, och de ekonomiska system som de uppmuntrar leder till att rasism och
5
diskriminering ökar. I SACSD föreslås att kampen mot rasism och diskriminering lokaliseras i
kritiken som riktas mot världsbanken, IMF och WTO. Rasism, rasdiskriminering, xenofobi och
annan relaterad intolerans ses som mer an enbart en konsekvens av nyliberalismens effekter. De
är även ett resultat av tidigare former av rasism och diskriminering som är kopplat till
uppkomsten av den kapitalistiska ojämlika världsordningen. SACSD hävdar att den nyliberala
politiken får negativa konsekvenser inom sårbara grupper så som fattiga, kvinnor, ungdomar,
flyktingar o.s.v. Den nyliberala ekonomiska modellen bör ersättas med en modell som fokuserar
på människan, och Bretton Woods institutionerna bör i större utsträckning lyssna på länderna syd.
Vidare anser SACSD att FN bortser från orsakerna och faktorerna bakom rasism och
rasdiskriminering. FN:s kampanjer undersöker inte de maktrelationer som skapar och ger bränsle
åt diskriminering. I anslutning till detta finns den viktiga frågan om kampen över tillgång till
resurser. Det är mot denna bakgrund som SACSD uppmanar att FN:s konstruktion omskapas.
Vidare kräver SACSD kompensation för slaveriets offer, de som föll offer för kolonialismen och
apartheid. Kompensation ska förstås utifrån program som syftar till att utrota fattigdom och
uppbyggnaden av en ekonomisk bas för länderna i syd. Länderna i nord bör öppna upp sina
marknader för länderna i syd samt mobilisera investeringar i dessa länder.
Det lobbades hårt för att deklarationen skulle inkludera frågor som togs upp i SACSD. Man
lyckades tillsammans med andra med liknande åsikter att få med att rasism, xenofobi och
relaterad intolerans har ett samband med fattigdom, socioekonomisk politik och maktrelationer.
Uppfattningen att globalisering och nyliberalism har skapat socialt våld och att detta medför
negativa konsekvenser för marginaliserade grupper, samt att dessa policys föder rasism och
elitism, tillämpades också i den slutgiltiga deklarationen. Även att dagens marginalisering av
Afrika, och afrikaner är direkt kopplat till slaveri, kolonialism och nykolonialism och att nords
välstånd bottnar därur samt att det krävs kompensation, togs med.
4. Slutligen
En av de viktigaste delarna som jag ser i ett globalt forum är möjligheten för människor från alla
steg i livet att interagera med varandra. Forumet gav deltagare chansen att knyta band med
människor och organisationer som inte skulle vara möjligt utan denna mötesplats p.g.a.
geografiska och tekniska svårigheter. Diskussioner och kontaktskapande har som vanligt skett
både under och efter de officiella programmen. Dagarna i Durban fogade samman solidaritet och
enhet mellan många representanter från sociala rörelser på lokal, nationell och internationell nivå.
Det var givande att diskutera och utbyta erfarenheter med deltagare som man stötte på i olika
sammanhang som t.ex. i utställningstälten för NGOs, i mat- och toalettkön, samt under
kulturevenemang efter dagens program etc. I jämförelse med de större deklarationsdiskussionerna
gav dessa möten en mer personlig relation till problematiken och förändringsarbetet. Jag anser att
det är viktigt att fokusera på vad ett forum som detta borde uppnå och inte enbart på vad det
skulle undvika. Huvudsaken kommer, som tidigare påpekats, att bli uppföljningen av de
åtaganden som gjorts. Förövrigt var det en allmän besvikelse över en del av Forumets praktiska
organisation samt över den höga registreringsavgiften ($100), vilket utgör mer än en hel
månadslön i de flesta av världens länder. Detta resulterade givetvis i att enbart de som hade råd
kunde delta. De mest marginaliserade och förtryckta grupperna, som i många fall är de hårdast
drabbade av rasism, fanns därmed inte representerade på Forumet. Frågan är hur dessa gruppers
intressen ska kunna inkluderas i framtida världskonferenser. Hur undviker man att klyftan mellan
de marginaliserade och de privilegierade fortsätter att växa, så att dessa sammankomster inte blir
en “talkshop” för eliten? NGO-Forum som detta bör sträva efter att realisera uppfattningen av att
vara folkets kongress där fokus riktas på röster från “vanligt folk”. Vad sedan gäller arbetet mot
rasism får vi ej glömma att dess största fiende finns inom oss själva, och att det är där kampen
måste ha sin början.
6
7
