Recension
1
Victor Kvarnhall
Pojkars musik, Reproduktionens tystnad. En explanatorisk studie av pojkars
reproducerande förhållningssätt till populärmusik och
populär­musicerande.
Örebro Studies in Musicology 2, Akad. Avh. Örebro
Universitet, 2015
Under lång tid har det populärmusikaliska
fältet till antalet dominerats av män. Likaså
har en betydande könssegregering kunnat
iakttas inom området. Kvinnor sjunger,
män spelar instrument. I Kvarnhalls
avhandling får vi veta att pojkars intresse
för populärmusik utvecklas tidigt i livet.
Detsamma gäller pojkars och flickors val
av olika instrument. Trots att mönstret är
väl belagt har tidigare forskning, enligt
Kvarnhall, ofta stannat vid att beskriva
dessa empiriska fenomen. Likaså är det
främst vuxna kvinnliga musikers hinder
som granskats. Kvarnhall argumenterar
för att det är dags att med en explanatorisk ansats söka generella förklaringar till
det bestående fenomenet, liksom att sätta
unga pojkars förhållningssätt i centrum.
För i likhet med vad som hävdas inom
mansforskning så måste också studier av
populärmusikområdet noga undersöka
dess förmånstagare. Med hänvisning till
Michael Kimmels metafor om att män
rör sig i det sociala livet med en obemärkt
medvind frågar sig således Kvarnhall vad
det är i verkligheten som villkorar pojkars
medvind i riktning mot populärmusikens
område. För att besvara frågan tillämpas
Kritisk realism, ett vetenskapsteoretiskt
perspektiv som försöker återerövra kausalitetsbegreppet från en ofta positivistisk
associerad förståelse. Kvarnhall argumenterar för den kritiska realismens särskilda
relevans inom såväl musik- som genusforskning, eftersom han anser att båda
fälten de senaste decennierna dominerats
av konstruktionistiska perspektiv, inspirerade av postmodern och poststrukturalistisk filosofi.
Avhandlingens empiriska material
består av att Kvarnhall utfört enskilda
samtalsintervjuer med åtta pojkar i
åldern 11-13 år, vilka intervjuats vid tre
olika tillfällen. I analysen framkommer
att pojkarna intar ett identifikatoriskt
förhållningssätt till populärmusik och
populärmusiker, vilket handlar om en vilja
att vara och göra som sina idoler, samt
att betrakta populärmusicerande som realiserbart. Pojkarna ger också uttryck för
ett analytiskt lyssnande som ger upphov
till musikaliska lärprocesser när de spelar
de instrument som män tidigare använt
inom fältet. Till gitarr, elbas och trummor
utvecklas en hängiven och personlig relation – ett engagerat förhållningsätt. Sång –
flickors främsta instrument – görs däremot
till underordnad betydelse. Därtill tar
pojkarna avstånd från ett intimiserat förhållningssätt – det sätt på vilket de anser
att flickor förhåller sig till populärmusik
och musiker. Musikern är då inte någon
att efterlikna, utan någon man vill ha.
Kvarnhall hävdar att de identifierade
förhållningssätten tillsammans med pojkarnas starka musikaliska självförtroende
är avgörande för att utveckla populär-
Tidskrift för genusvetenskap nr 37(3) 2016 127
recension
musikaliska aspirationer. Förklaringarna
relateras till Sandra Hardings tanke om
att analysera könsmaktsordningen på såväl
en social, kulturell som individuell nivå.
Inspirerad av Anna G. Jónasdóttirs teori
om mäns exploatering av kvinnors kärlekskraft söker Kvarnhall därför grunden till
pojkarnas reproducerande förhållningssätt
i att de erhåller mer erkännande av flickor
än vad de själva ger. Pojkars förhållningssätt till musik utgör norm för båda könen
och som förmånstagare har de ett objektivt
intresse att bevara status quo, vilket samspelar med kulturella könsregler som säger
att de bör undvika instrument och musik
som flickor föredrar. Av vana internaliserar
pojkarna dessa kulturella könsregler som
också formar en beredvillighet att anamma
populärmusikaliska instrument med dess
inneboende potential att låta högt. För
pojkar har ett självförtroende som gör att
de vågar ta ljudmässig plats. Likaså appellerar teknologin till ett maskulint subjekt.
Genom att sätta fokus på vad som får
pojkars medvind att blåsa i riktning mot det
populärmusikaliska området, fyller avhandlingen en empirisk lucka. Detsamma gäller det vetenskapsteoretiska bidraget. Även
om Kvarnhalls argument emellanåt ter sig
onödigt polemiskt finner jag den kritiskt
realistiska ansatsen intressant. Stor möda
har lagts vid att tydliggöra det vetenskapsteoretiska bidraget och då inte bara i relation
till musikforskning, utan även genusforskning. Därtill ter sig Kvarnhalls empiriska
material både unikt och rikt. Det är skapat
med djup insikt om vikten av att ge ifrån
sig makt och ändå på ett konkret sätt möta
den intervjuade. Den intervjumetod som
128 Tidskrift för genusvetenskap 37(3) 2016
arbetats fram och utvecklas i avhandlingen
för att fördela makt mellan intervjuare och
intervjuad är väl värd att ta del av för den
som utför liknande undersökningar.
I Kvarnhalls analys söks alltså efter bakomliggande mekanismer som möjliggör
pojkarnas musikaliska ”medvind”. I detta
sammanhang kan jag undra över populärmusikområdets egna sociala och kulturella
fält. Vilken förbindelse finns till exempel
mellan de könsstereotyper som pojkarna
ger uttryck för och ekonomiska marknaders
intresse av att producera liknande bilder?
Men vad jag främst funderar över är de
förklaringar som ges på den individuella
nivån. Utifrån Jessica Benjamin och Nancy
Chodorow hävdar Kvarnhall att pojkarna,
alltsedan en tidig frigörelseprocess från
modern, utvecklat en psykisk struktur som
gör dem predisponerade att ta avstånd från
intimitet och femininitet. En stark fadersidentifikation har istället gett upphov till
ett självständigt agerande och ett musikaliskt självförtroende, vilket Kvarnhall (med
utgångspunkt i tidigare forskning) anser att
flickor generellt saknar eftersom de tidigt i
livet tvingas tillbaka i ett modersberoende.
Samtidigt väcker de psykoanalytiska förklaringarna och de något svepande jämförelserna mellan flickor och pojkar intressanta
feministiska frågor om makt, ideologi och
teori. Som läsare ”tvingas” jag granska mina
egna vetenskapsteoretiska antaganden. Jag
förvånas över hur min feministiska sociologiska tanke ter sig mindre formad av den
dominerande konstruktionistiska ansats
(som Kvarnhall hävdar utgör norm inom
genusfältet) och mer influerad av en feministisk marxistisk och empiristisk hållning,
recension
med en tro på att noggranna undersökningar tillsammans med ett ständigt kritiskt förhållningssätt kan uppmärksamma
hur teorier återspeglar resursstarka gruppers
intressen.
Utan att avvisa Kvarnhalls förklaringar
efterlyser jag således en metodologi som står
i relation till studiens forskningsfrågor och
metateoretiska antaganden: Vad hade hänt
om flickor plockats in analysen, för att på så
vis få en jämförelsekontext som utspelar sig
på samma nivå som intervjumaterialet med
pojkarna? Tankarna går till Dorothy Smith
(1974/1990) som i Women’s experience as a
radical critique of sociology uppmuntrar till
att undersöka den sociala världen inifrån för
att på så vis undvika flyktiga tillskrivningar
av människors erfarenheter. Tillsammans
med den i avhandlingen refererade Kimmel
får Smith mig också att fundera över en
alternativ väg: Vad hade hänt om Kvarnhall
analyserat inomgruppsvariation, genom att
till exempel fokusera pojkarnas olika tillgång till vithet, klasskapital eller självförtroenderesurser, eller förklarat olikheter i
de reproducerande förhållningssätten som
framkommer implicit i studien? Kanske
kunde även intervjuerna, som utförts vid
olika tidpunkter i pojkarnas liv, erbjudit en
skillnadsanalys på subjektsnivå. Idén kan
jämföras med hur Rosi Braidotti (1994/2011)
i Nomadic Subjects påtalar det förtjänstfulla
med analyser av inomsubjektsvariation. Att
utnyttja den uppföljande intervjumetoden
genom att belysa pojkarnas förändrade förhållningsätt till föräldrar, kamratgrupp och
instrument över tid kunde även varit ett sätt
att knyta an till en kritisk realistisk ansats
där (förfluten) tid blir ett verktyg för att
undersöka kausalitet. Jag stannar upp och
konstaterar att dessa reflektioner, idéer och
uppslag vittnar om att avhandlingen är väl
värd att läsa.
Marita Flisbäck
Docent i sociologi vid Institutionen
för sociologi och arbetsvetenskap,
Göteborgs universitet.
Tidskrift för genusvetenskap nr 37(3) 2016 129
recension
Helena Tolvhed
På damsidan. Femininitet,
motstånd och makt i svensk
idrott 1920-1990.
Makadam, 2015
Historikern Helena Tolvhed
undersöker i sin senaste bok spänningsförhållandet mellan idrott
som en mansdominerad, maskuliniserad arena och kvinnors kroppar och
femininitet. Hon visar hur damidrottens
utveckling i Sverige under 1900-talet, såväl
dess uppgångar som nedgångar, har varit
tätt sammanlänkad med förändringar av
kvinnors villkor på andra samhällsområden
– såsom utbildning, arbete och politik. Med
hjälp av massmediematerial, förbundsarkiv, en biografi och några intervjuer lyfter
Tolvhed fram idrotten som en historisk
arena för marginalisering och underordning, såväl som kvinnors frigörelse och
gemenskap.
Boken utgör ett välkommet bidrag till
såväl genus- och idrottsforskningen som till
kulturstudiefältet eftersom den lyfter fram
idrotten som populärkulturellt fält och
arena för produktion av normsystem och
kulturella praktiker kring genus, kropp och
makt. På damsidan fyller också en viktig
funktion som utmanare av gängse idrottshistoria, vilken ofta har tenderat att reproducera osynliggöranden och makthierarkier
genom att falla in i idrottsrörelsens egen
historieskrivning – präglad av segrarnas
historia och officiella jubileumsskrifter, vilket Tolvhed också påpekar. I denna studie
är ambitionen istället att försöka analysera
tystnader och leta material på nya stäl-
2
130 Tidskrift för genusvetenskap 37(3) 2016
len, kort sagt att undersöka de historiska
alternativ som med facit i hand inte var
de vinnande: ”historiens roads not taken”,
som Tolvhed formulerar det vid upprepade
tillfällen.
Historiens glömda alternativ påminner oss också om att allt hade kunnat vara
annorlunda. Jag läser Tolvheds analyser
med diskursteoretikerna Ernesto Laclau
och Chantal Mouffes begreppsapparat
från boken Hegemony and socialist strategy
(1985) i bakhuvudet. Det handlar således
om tillvarons kontingens och tillfälliga
fixeringar av betydelse, som när som helst
kan upplösas, omformas, fixeras på nytt
inom ramen för en politisk kamp. Hur
hade villkoren för kvinnors idrott på både
motions- och tävlingsnivå – eller för den
delen mäns idrott eller samhället i stort –
sett ut om till exempel Svenska kvinnors
centralförbund för fysisk kultur (SKCFK)
hade fortlevt och vuxit sig starkt, inom eller
utanför det med tiden alltmer monopoliserade Riksidrottsförbundet (RF)?
Det är också delstudien om SKCFK,
kapitel två i boken med rubriken ”Det
fysiska är politiskt”, som jag finner överlägset
intressantast, och där Tolvheds skicklighet
som kulturstudieinfluerad historiker med
skarp feministisk blick kommer allra mest
till sin rätt. Här undersöker Tolvhed det
könsseparatistiska och uttalat feministiska
förbundets verksamhet och opinionsbildning under 1920- och 30-talet för att främja
kvinnors tillgång till friluftsliv, friidrott och
gymnastik. Analysen fokuserar hur SKCFK
(eller ”förbundet med det långa namnet”
som det lite nedlåtande har kallats) och
dess företrädare – välkända profiler inom
recension
dåtidens kvinnorörelse, som Ada Nilsson,
Andrea Andreen, Karolina Widerström
och Lydia Wahlström – kopplade samman
fysisk aktivitet med andra kvinnoemancipatoriska strävanden. Förbundets verksamhet
sätts också in i ett internationellt sammanhang, med Féderation Sportive Féminine
Internationale (FSFI, bildat 1921) och dess
”damolympiader”: Paris 1922, Göteborg
1926, Prag 1930 och London 1934, vilka
hade initierats i protest mot att friidrott
för kvinnor inte fanns med i det ordinarie
olympiska programmet.
Även kapitel fyra om rallyföraren Ewy
Rosqvist, där Tolvheds studie bygger på en
kombination av pressmaterial, biografi och
muntlig historia, är mycket intressant och
välskrivet. Höjdpunkten i Ewy Rosqvists
karriär var när hon och kartläsaren Ursula
Wirth ställde upp som enda kvinnliga ekipage i Argentinarallyt 1962 och vann såväl
alla sex dagsetapperna som hela tävlingen
(med över tre timmars marginal). Tolvhed
visar här hur det normbrott som Rosqvist
och Wirth stod för samtidigt oskadliggjordes genom otaliga markörer för traditionell
kvinnlighet och ständiga mediereferenser till det heteronormativt och etniskt
begärliga, såsom deras ”typiskt svenska”
blondhet, skönhet och sexuella attraktivitet, inte minst i relation till de argentinska
männen. Så gjordes de två motorsportande
kvinnorna kulturellt begripliga. Tolvheds
slutsats är att femininiteten här fungerar
som ett ”kompenserande villkor för synliggörandet i det offentliga” (s. 163).
Boken innehåller också två organisationsstudier, kapitel tre och fem, huvudsakligen baserade på mötesprotokoll,
årsberättelser med mera från RF, Svenska
Idrottsförbundet (som var RF:s specialidrottsförbund för friidrott) samt Svenska
Handbollförbundet. Här är framställningen framför allt en redogörelse för
maktspel och organisatoriska turer mellan dam- respektive herridrottens intressen, vilka hanterades i särskilda kommittéer
(dam- och flickidrott) eller i huvudorganisationernas mainstreamfåra (herr- och
pojkidrott). Även detta stora arkivmaterial
hanterar Tolvhed väl.
Något svagare framstår den rena intervjustudien med handbollsspelarna i kapitel sex. Det märks att Tolvhed är ovan att
arbeta med intervjumaterial och analysen
lyfter sällan bortom det deskriptiva. Citatet
”Idrotten har gett mig allt” spelar en central
roll i framställningen och har också blivit
kapitelrubrik. Tolvheds utgångspunkt är att
använda muntlig historia i form av intervjuer som ett sätt att föra in subjektiva utsagor i sin i övrigt organisationsfokuserade
analys av handbollen, som en tidig lagidrott
för kvinnor. Jag ställer mig dock en smula
kritisk till huruvida detta citat verkligen
kan analyseras som en sådan personlig,
subjektiv hållning – särskilt som alla tre
intervjupersonerna uttrycker sig på nästan
identiska sätt. Är det inte snarare fråga om
en genrekonvention? Är det inte precis så
här som vi (och kanske särskilt kvinnor)
förväntas tala om något som har upptagit så
mycket av vår vakna tid, energi och engagemang – oavsett om det handlar om idrott,
musik, familj, jobb eller hobby? Här hade
jag önskat ett mer utvecklat resonemang.
Oavsett detta så fyller Tolvheds bok
en mycket viktig funktion när det gäller
Tidskrift för genusvetenskap nr 37(3) 2016 131
recension
idrottens plats inom genus- och kulturforskningen, som en arena för skapande
och ifrågasättande av normer och praktiker
kring kön, sexualitet, ålder, funktionalitet,
ras/etnicitet, nationalism, etcetera. Dels för
att den lyfter fram sport, motion och idrott
som ett högst relevant undersökningsobjekt för genusforskningen, vilken trots den
kroppsliga vändningen och intresset för
nymaterialism inte har kommit mycket
längre än till en slentrianmässig kritik av
kroppsnormativitet och hälsoism (eller hälsohets som det brukar heta i mediedebatten). Dels för att den tydligt visar hur idrott
som populärkulturellt fält är en uppgift för
kulturforskare på bred front.
Som genus- och kulturforskare
med intresse för villkoren för kvinnors
motionsidrottande idag, är det givetvis
också både intressant och lite beklämmande att, genom Tolvheds olika nedslag
i 1900-talets svenska idrottshistoria, finna
att de uppfattningar, normer och diskurser kring kvinnors idrottande som något
lekfullt, hälso- och skönhetsbetonat samt
mindre allvarligt och tävlingsinriktat, är så
tröga och svårföränderliga – och i många
avseenden fortfarande kvarstår.
Karin S. Lindelöf
Filosofie doktor i etnologi vid Centrum
för genusvetenskap, Uppsala universitet
132 Tidskrift för genusvetenskap 37(3) 2016
3
Helena Tinnerholm
Ljungberg
Omöjliga familjen. Ideologi
och fantasi i svensk reproduktionspolitik. Akad. avh.
Stockholm Studies in
Politics, Stockholms universitet, 2015
Avhandlingen Omöjliga familjen. Ideologi
och fantasi i svensk reproduktionspolitik, av statsvetaren Helena Tinnerholm
Ljungberg, handlar om villkoren för livets
tillblivelse. Med fokus på diskursiva gränsdragningar undersöks fyra reproduktionspolitiska debatter. Studien inleds med de
åttiotalsdiskussioner som föregick inseminationslagstiftningen, den första i världen,
och avslutas nästan trettio år senare, med
regleringen av assisterad befruktning för
homosexuella par (2004). De två övriga
fallen gäller befruktning utanför kroppen (1984-1988) och frågan om äggdonation i samband med IVF-behandling
(2000-2003).
Det här är av många skäl en utmärkt
studie i vad politik är och vad politik gör.
Avhandlingen visar hur intrikat och avgörande meningsskapande är för regleringen
av det möjligas konst. Att vissa grupper
(såsom lesbiska par) kan likställas med
heterosexuella blir till exempel nödvändigt för att de ska kunna erbjudas samma
tillgång till assisterad befruktning. På liknande sätt behöver reproduktionsteknologier kunna knytas till och jämföras med
det heterosexuella samlaget för att erhålla
legitimitet. Politik framstår därmed som
recension
en både föränderlig och trögrörlig process
kännetecknad av osäkerhet och godtycklighet. Och samtidigt som allt tycks både
möjligt – och därmed också omöjligt –
upprättas den offentliga reproduktionspolitiken som en maktbemängd struktur
med avgörande konsekvenser för människors liv. I det här fallet bokstavligen, på så
sätt att regleringen avgör vilka människor
som kommer till världen: på vilka sätt,
med vilka föräldrar och med vilket stöd
från stat och samhälle.
Frågans känslighet har delvis att göra
med hopslagningen av två i sig laddade
ämnen: reproduktion och teknologi. Där
den ena associeras med så kallat naturliga livsprocesser – den privata sfären,
intimitet, kropp, autenticitet, långsamhet
– hakar teknologin fast i kultur, offentlighet, snabba förändringar. Politikens
uppgift blir att begränsa: mer konkret
handlar det om att skapa former för hur
reproduktionsteknologin ska tillåtas gripa
in i samhället och, vilket efter läsningen
framstår som det kanske allra viktigaste,
att skapa legitimitet för just dessa gränsdragningar. Men på vilken etisk grund
ska det ske? Utifrån vilka värden och med
vilka argument som stöd ska vissa grupper
och behandlingar bjudas in, medan andra
exkluderas?
Avhandlingens titel anspelar på Chantal
Mouffe och Ernesto Laclaus skrivning om
det omöjliga samhället. Omöjligt, som i
att det rör sig om ett öppet och föränderligt fenomen, ”vars betydelse (inte kan)
låsas fast en gång för alla” (s. 6): såväl
samhället som familjen kännetecknas av
radikal kontingens. Det är ytterst detta
som möjliggör, kanske till och med tvingar
fram, en politisk kamp om meningstillskrivning – alltså upprepade försök att låsa
fast innebörderna i dessa fenomen. Det är
dessa tillfälliga låsningar, och de konflikter
som föregriper och möjliggör tillslutning,
som författaren söker upp och analyserar.
Två bärande strukturer tycks, på lite
olika sätt, ordna reproduktionspolitikens
fält. En diskursiv logik generar legitimitet
utifrån graden av likhet med det redan
tillåtna (accepteras spermiedonationer vid
insemination är det möjligt att argumentera för att det också ska accepteras vid
IVF). Detta studeras via så kallade ekvivalenskedjor. För att förstå hur överlappningarna av sprickor sker – de tillfälliga
låsningarna av mening – behöver vi även
ta logikens (konstituerande) motsats på
allvar, det som kan beskrivas som fantasi,
eller med författarens ordval fantasmatiska
logiker. Fantasi beskrivs i avhandlingen
som en sorts energi eller kraft verksam i
bibehållandet av rådande ordning (”fästkraft”, som författaren snillrikt formulerar
det) och som drivkraft för förändring – det
som understödjer vissa ekvivalenskedjor
och tillfälliga låsningar. På så sätt hjälper
fantasierna oss att undersöka ”varför vissa
meningsstrukturer består medan andra
möter motstånd och förändras” (s. 58).
Dessutom ger de ”debatterna deras allmänna riktning eller orientering genom
att engagera de inblandade aktörerna
och spela på deras känslomässiga investeringar” (s. 9).
Så, utmanas eller förstärks den rådande
familjeordningen – det författaren i en
kreativ läsning av Judith Butler beskriver
Tidskrift för genusvetenskap nr 37(3) 2016 133
recension
som en föräldraskapsmatris? Både och,
visar studien. Gränserna för vad som anses
vara godtagbara metoder och ett legitimt
föräldraskap förflyttas efterhand till att
inkludera allt fler tekniker och grupper.
Vid slutet av den undersökta perioden har
kraven på genetiskt och biologiskt släktskap
luckrats upp: ett fullgott föräldraskap är
exempelvis inte längre synonymt med heterosexualitet. I huvudsak sker förändringen
med hjälp av det som utkristalliseras som
debatternas mest centrala argument: ”barnets bästa bär och understödjer statens
förnyelse av folket” (s. 227). Men samtidigt
som alltmer accepteras – en sorts liberalisering – kan man läsa utvecklingen som
att graden av statlig kontroll tilltar, det
är så den första lagen kommer till: som
ett sätt att med politikens hjälp begränsa
en redan förekommande social praktik.
Detta tolkar författaren som ett uttryck
för att rättighetsdiskurser ofta är ambivalenta. Här stödjer hon sig på Wendy
Browns – och Judith Butlers – arbeten och
argumenterar för att det finns en spänning mellan frigörelse och underordning.
Rättigheter erövras till priset av anpassning, vilket skapar motsägelsefulla villkor
för inkludering. Det är genom att betona
likhet med det som framställs som själva
ursprungspraktiken – det heterosexuella
samlaget – och likheter med de föräldrasubjekt som redan förstås som legitima
som nya metoder och grupper kan accepteras. Att de ändå inte är fullt ut lika (IVF
kan inte fullt ut likställas med ett samlag)
är vad som motiverar statens inblandning
och reglering: kontrollen av de blivande
föräldrarna blir en storts kompensation
134 Tidskrift för genusvetenskap 37(3) 2016
eller utfyllnad av ett konstruerat glapp.
Kännetecknande för debatterna är
också de ständiga försöken att etablera
problem och lösningar utanför politikens
område. För att understödja lagstiftning
och reglering i denna känsliga terräng
krävs ”någonting större och bortom (parti)
politiken” (s. 238), en konfliktfri enighet,
en naturligt given etik som man hoppas
ska kunna styra de komplicerade frågorna.
Ytterst bottnar det i en önskan om att
skydda (vissa) familjer. Spänningarna
blottlägger på så sätt en grundläggande
ambivalens. Heterosexuell tvåsam reproduktion via samlag förblir debatternas
oproblematiserade nav, helt oavsett om
sådana familjekonstruktioner garanterar
barnets bästa eller inte.
Analyserna leder fram till ett avslutande
förslag. Snarare än att söka efter förlösande
samförstånd – i form av en allenarådande
etisk princip såsom barnets bästa eller värnandet av naturliga livsprocesser – bör vi
sträva mot en demokratisk antagonism som
tillåter, eller till och med bejakar, konflikt
i dessa frågor. Istället för att städa bort och
gömma undan spänningarna, behöver det
politiska förbli politiskt. Här får analysen
ett syfte utöver det vetenskapliga. Genom
att peka ut den samhällsordning som ryms
inom den legitima politiken och visa på de
exkluderingar som krävs för att möjliggöra
tillfälliga fastlåsningar, banar studien väg
för ”öppnare och mer politiska och affektiva
diskussioner om andra otänkbara, omöjliga
samhällsordningar” (s. 248).
Omöjliga familjen erbjuder en dekonstruktivistisk läsning av trettio års
reproduktionspolitisk debatt. Här finns
recension
förtjänstfulla beskrivningar och användning av den snåriga diskursteoretiska traditionen, kompletterad av en – möjligen
ännu snårigare – psykoanalytisk skola.
Vissa frågetecken återstår gällande analysen av de fantasmatiska logikerna, ett
bärande tema i avhandlingen. Vad krävs
för att en artikulering ska fungera som en
logik med kraft att vrida debatten? Och
hur studeras detta? I vilken mening är de
fantasier som analyseras understödjande?
Snarare än att entydigt förklara varför vissa
gränser bevaras medan andra förskjuts tycks
fantasierna verksamma på lite olika sätt.
Endast vissa – och vid särskilda tidpunkter – fungerar i praktiken som logiker, det
vill säga fantasier med kraft att driva på en
legitimering. Snarare än att hänga samman
och understödja varandra, tycks de logiker
som studeras (sociala, politiska, fantasmatiska) också kunna dra åt olika håll, och
vara verksamma på olika nivåer. Jag hade
gärna sett mer diskussion kring fantasiernas och logikernas betydelse; empiriskt,
teoretiskt och metodologiskt.
Avslutningsvis ett fång rosor. Jag vill
verkligen berömma avhandlingen, inte
minst för den finurliga och tålmodiga
empiriska analysen som ständigt tvingar
läsaren att tänka nytt. Det är en tät textnära läsning som görs, där olika tolkningar
blottläggs i syftet att visa på godtyckligheten i de uttydningar som vinner gehör i
debatterna. Avhandlingen påminner oss om
det förgivettagna i resonemangen genom
att sakligt reflektera kring grunderna för de
argument som formuleras. Författaren belyser motsättningar, ambivalenser, paradoxer
och tystnader i materialet – och förstås det
som överröstar allt annat, det kontinuerliga
bruset. Med vaksam och klart analytisk
blick tar sig författaren an trettio år av
reproduktionspolitik. Det gör Omöjliga
familjen till mycket spännande läsning.
Maria Törnqvist
Docent i sociologi vid Institutionen för
peadagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet
Tidskrift för genusvetenskap nr 37(3) 2016 135
