Arbetarna och klimatförändringen

Internationella kemi-, energi-, gruv- och
fabriksarbetarefederationen
(ICEM)
Arbetarna och klimatförändringen
ICEMs policy
Innehåll
Inledning
Kort bakgrund
Möjliga effekter av klimatförändringen
En viktig fråga för ICEM
Avtalskomplikationer
ICEMs principer och ståndpunkter
Inledning
”En stat utan medel till en viss förändring är utan medel att bevaras.”
(Edmund Burke: Reflektioner om franska revolutionen)
I juni 1992 åtog sig världens stater genom ett internationellt avtal − Förenta
nationernas konvention om globala klimatförändringar (klimatkonventionen) −
att bekämpa klimatförändringen. I slutet av 1997 antogs obligatoriska mål (det
s.k. Kyotoprotokollet) för begränsning och minskning av de utsläpp av
växthusgaser från mänsklig aktivitet som bidrar till klimatförändringen. Under
år 2000 har det förts intensiva förhandlingar (ej avslutade i början av 2001) för
att fastställa de juridiska teknikaliteterna i fråga om de obligatoriska målen.
Förändringar i världens klimat får stora följdverkningar för arbetare och deras
samhällen i fråga om tillgången och priset på mat, levnadsstandard och
livsstil, arbetarskydd och folkhälsa. Åtgärder som vidtas av regeringar som vill
begränsa klimatförändringen får också betydande inverkan på
sysselsättningen i många industrier, särskilt ICEMs, eftersom många av
dessa bygger på utvinning och/eller användning av fossila bränslen, den
största källan till utsläpp av växthusgaser.
ICEMs industrier tillhör de mest energiintensiva i världen. Många medlemmar
i ICEMs medlemsförbund är direkt anställda i energiindustrierna − inom
kolbrytning, utvinning och förädling av olja och gas samt elproduktion.
Majoriteten av de övriga industrier inom vilka ICEM är verksamt − kemi-,
läkemedels-, gummi- och keramikindustrin − är stora energianvändare. ICEM
har därför alltid framhållit sitt särskilda ansvar för att hantera
miljöutmaningarna i ”sina” industrier. Vid ICEMs världskongress i november
1999 antogs enhälligt en resolution om hållbar utveckling inom ICEMs
industrier. I denna sades bland annat följande:
• ICEM … är skyldigt att fullt ut delta i arbetet med att definiera, främja och
utveckla principen om hållbar utveckling.
• ICEM konstaterar att de ekonomiska, sociala och miljömässiga behoven
och kravens inbördes dynamik förändras med tiden.
• Den hållbara utvecklingen kommer att gå snabbare om den klarar att
tillgodose dagens och framtida arbetares och deras familjers behov.
Kongressen beslutade därför att:
• ICEM, i samarbete med medlemsförbunden och andra, ska utveckla
politik och strategier för en ”rättvis omställning” som tar fasta på de behov hos
arbetare och deras familjer som skapas i övergången till en strävan efter
hållbar utveckling, inte minst när det gäller storskaliga skiften från gammal till
ny, vänligare teknik.
• ICEM ska stå fast vid synen att frågorna om ”rättvis omställning” och
hållbar utveckling måste ses i ett internationellt sammanhang samt, framför
allt, agera för stöd till arbetare och deras familjer i utvecklingsländer och
länder som omstruktureras.
• ICEM ska arbeta för att, från industrin och det allmänna, få fram medel för
omställningen som kan underlätta den industriella förändringsprocessen och
befria arbetarna från den börda av kostnader och osäkerhet som
förändringsprocessen hittills fört med sig.
• ICEM ska utveckla arbetet inom prioriterade områden, till exempel
förhindrande av miljömässig dumpning, utveckling av effektivare och renare
energianvändning samt avveckling av föråldrade och/eller oönskade
produkter och processer.
• ICEM ska öka sitt samarbete med stora företag, framför allt vad avser
utarbetande, genomförande och övervakning av globala avtal avsedda att
säkerställa att sådana företag tillämpar strängast möjliga hälso-, säkerhetsoch miljönormer varhelst de är verksamma.
Antagandet av resolutionen om hållbar utveckling inom ICEMs industrier
speglar medlemsförbundens syn att uppgiften att möta nuvarande och
kommande miljöutmaningar − däribland klimatförändringen − och samtidigt
skydda befintliga och skapa nya arbetstillfällen är en av fackets största
utmaningar någonsin. För ICEMs förbund är utmaningen större än för andra
(till exempel fack inom serviceindustrin). Det krävs inte bara en omfattande
omstrukturering av industrin. Facken och regeringarna kan dessutom råka i
konflikt om inte stora ansträngningar görs för att finna en globalt rättvis och
hållbar lösning. Detta dokument vill beskriva frågan ur ICEMs perspektiv och
redogöra för omedelbara och långsiktiga tillvägagångssätt som kan bidra till
att arbetarnas intressen beaktas i kampen mot växthuseffekten.
Kort bakgrund
Vetenskapsmän har övervakat de ökande mängderna av växthusgaser i
atmosfären sedan strax efter andra världskriget. Farhågor om att dessa gaser
från mänsklig aktivitet kan påverka det globala klimatet började komma till
uttryck vid stora vetenskapliga konferenser, där den första var
världsklimatkonferensen 1979.
Atmosfären och dess olika komponenter (varav vattenånga är den största)
håller naturligt kvar en del av den solstrålning som träffar planeten. Denna
naturliga växthuseffekt − bevarandet av solvärmen − är en av de nödvändiga
förutsättningarna för liv på jorden och håller temperaturen cirka 30 °C över
vad som annars skulle vara fallet. Det sker kontinuerligt ett utbyte av
växthusgaser mellan atmosfär, land och hav. Vad som nu verkar hända är att
mänsklig aktivitet förändrar det naturliga systemet – orsakar en ansamling av
växthusgaser i atmosfären som leder till en ”förstärkt växthuseffekt”.
Det faktum att det globala klimatet är resultatet av ett stort antal samverkande
faktorer gör det svårt att isolera och mäta inverkan av enda av dem −
människans utsläpp av växthusgaser. Därför går det kanske inte att få fram
ovedersägliga bevis på klimatförändring orsakad av människan än på många
år, om någonsin. Vad både vetenskapsmän och regeringar är överens om är
att hotet är allvarligt och att det krävs stora insatser för att minska det.
Oron ledde till en konferens i Toronto 1988, vilken uttalade sig för en
minskning av växthusgaserna till 20 % under 1988 års nivåer fram till 2005
(Torontomålet). Som ett resultat av den utbredda oron genomfördes FNs
miljökonferens i juni 1992. Vid denna undertecknades FNs klimatkonvention
(UN Framework Convention on Climate Change) av världens stater.
I konventionen konstateras att människans utsläpp av växthusgaser innebär
betydande tillskott till dem som förekommer naturligt i miljön. Om den
naturliga miljön inte kan absorbera utsläppen ökar andelen växthusgaser i
atmosfären. Det är detta som verkar ske − halterna av koldioxid, den
viktigaste växthusgasen i atmosfären, har stigit från beräknade 280 ppm före
industrialiseringen till cirka 370 ppm idag. Den internationella vetenskapliga
auktoriteten i dessa frågor är FNs klimatpanel (Intergovernmental Panel on
Climate Change, IPCC), vilken 1995 konstaterade att ”sammantaget pekar
bevisen på att människan märkbart påverkar det globala klimatet” (IPCC,
1995, s. 22).
Datorbaserade matematiska modeller av världens klimat förutspår att dessa
höjda gasnivåer kommer att orsaka en förstärkt växthuseffekt. Resultatet blir
en ökning av medeltemperaturerna i världen.
”De flesta prognoser pekar mot att halterna av växthusgaser, i avsaknad av
en politik för att ta itu med frågan om klimatförändring, kommer att öka
betydligt under det kommande århundradet eftersom koldioxidutsläppen per
år från förbränning av fossila bränslen beräknas vara cirka 5–35 GtC (gigaton
kolekvivalenter) år 2100 jämfört med dagens utsläpp på cirka 6,3 GtC per år.”
(Robert T. Watson, ordförande i FNs klimatpanel IPCC, 20 november 2000, i
sin rapport till klimatkonventionens sjätte partskonferens.)
Genom antagandet av Kyotoprotokollet 1997 stärkte världens stater sitt
åtagande att dämpa klimatförändringen. I protokollet anges ett obligatoriskt
mål, närmare bestämt en generell minskning av de globala utsläppen av
växthusgaser till 5 % under 1990 års nivåer mellan 2008 och 2012. Inom
ramen för detta globala mål uppställdes delmål för enskilda länder och
ländergrupper − men inte för utvecklingsländerna. Det finns emellertid stora
svårigheter när det gäller mätningen av växthusgasernas olika källor och
sänkor. Därför förhandlar staterna fortfarande om hur deras respektive
åtaganden enligt protokollet slutgiltigt ska formuleras.
Möjliga effekter av klimatförändringen
”I klimatmodeller baserade på de senaste utsläppsberäkningarna från IPCCs
rapport om utsläppsscenarier räknar man med en höjning av den globala
medeltemperaturen vid jordytan på 1,5 till 6 °C mellan 1990 och 2100.
Landområden värms upp mer än det globala genomsnittet, särskilt vid mellanoch högnordliga breddgrader. Temperaturförändringarna kommer att åtföljas
av förändrade nederbördsmönster och höjda havsnivåer.”
(Robert T. Watson, ibid)
Förändringarna med anledning av detta är svåra att förutspå men kan bli
mycket omfattande. Exempel på konsekvenser:
1. Svårare och oftare förekommande naturkatastrofer − tornador, cykloner,
etc. − på grund av ostadigare klimat.
2. Stora klimatzonsförskjutningar − skogars och andra miljöers klimat kan
flytta flera hundra kilometer från nuvarande placering. Om inte dessa
ekosystem kan flytta med klimatet kan de gå under. Detta får omfattande
följdverkningar för existerande jordbruksmark och naturvårdsområden.
Det kan hota många växt- och djurarters överlevnad. Torra och halvtorra
landområden i södra Afrika, Mellanöstern, södra Europa och Australien
blir sannolikt ännu torrare än idag. Strukturen och funktionen hos viktiga
ekologiska system, särskilt korallrev och skogar, kommer att förändras,
vilket påverkar produkter och tjänster som är viktiga för en hållbar
utveckling.
3. Jordbruksproduktionen i många tropiska och subtropiska länder kan
minska, särskilt i Afrika och Latinamerika. I andra delar av världen (i
synnerhet i de nordligare klimaten) kan jordbruksproduktionen öka.
Allvarligare väderhändelser kommer dessutom att öka risken för förstörda
grödor och matbrist.
4. Låglänta områden kan ställas under vatten och översvämningarna kan
öka. Detta får störst konsekvenser för kust- och hamnstäder, våtmarker
och vissa ö-nationer. Tiotals miljoner människor kan tvingas flytta på
grund av stigande havsnivå i små ö-riken och låglänta deltan.
5. Förekomsten av sjukdomar spridda av smittbärande insekter och djur, till
exempel malaria och denguefeber, kommer troligen att öka i tropiska
länder och hundratals miljoner fler människor kan komma att drabbas av
sådana och liknande sjukdomar.
Konsekvenser som dessa påverkar arbetare. Arbetstillfällen kommer att
försvinna eller tillkomma i vissa industrier, särskilt inom skogsindustrin och
jordbruket. Bostads- och levnadsstandarder kommer att påverkas. Folkhälsan
kan bli lidande, särskilt i fattiga regioner där man inte har råd med
förebyggande åtgärder.
Den förutspådda temperaturförändringen är större än den som ägt rum de
gångna 10 000 åren. Av den enkla anledningen att de flesta förändringar är
oberäkneliga, och kan vara negativa, framstår det som förnuftigt att försöka
undvika dem.
En viktig fråga för ICEM
Den största källan till utsläpp av växthusgaser från mänsklig aktivitet är
användningen av fossila bränslen till energi − olja, kol, lignit, naturgas och
torv. När dessa bränslen används för elproduktion och i industrin, hemmen
och transportsektorn skapas koldioxid, den viktigaste växthusgasen (se tabell
1).
Tabell 1: Relativa tillskott av växthusgaser under 100 år*
Koldioxid
Metan
Kväveoxid och övriga
71 %
21 %
8%
(Källa: UNEP (1999), Climate Change Information Sheet nr 3)
* Växthusgaser har olika livslängd i atmosfären. Metan har en starkare
växthuseffekt per enhet än koldioxid, men är inte lika långlivad i atmosfären.
Utsläppen av den näst största växthusgasen metan kommer till största delen
från jord- och skogsbruk. En del kommer dock från utvinning av kol och
naturgas.
Tabell 2 försöker visa var eller av vilken anledning koldioxidutsläpp från
energianvändning uppstår. Cirka två tredjedelar avser stationär användning −
industri, kontor, hem och jordbruk. En tredjedel används inom transporter. När
det gäller stationär användning uppstår utsläppen mestadels inte på själva
användningsplatsen utan vid produktionen av den använda elektriciteten.
En annan stor utsläppskälla är elproduktionen i sig. Vid denna omvandlar gas, olje- och kolkraftverk dessutom bara en del av energin från bränslena till
elektricitet som kan distribueras för användning. En stor del (upp till 70 % vid
koleldade kraftverk) går förlorad. Utsläppen från denna förlorade energi
räknas som utsläpp från energiomvandling − dvs. uppgiften att omvandla
energi från en typ (vanligen fossila bränslen) till en annan (vanligen
elektricitet).
Tabell 2: Koldioxidutsläpp från energianvändning − miljoner ton
Källa
1995
2010 (prognos)
Rörlighet/transport
4467
6536
Fossila bränslen för stationär 8615
elanvändning − industri, service,
jordbruk, hushåll
11015
Marina bunkrar – internationellt
410
555
Elproduktion
7498
11363
Annan energiomvandling
1159
1721
Totalt
22150
31189
Fasta bränslen
8576
12166
Olja
9343
12657
Gas
4231
6348
Källa: OECD & IEA (1998) World Energy Outlook, Paris, s. 414
Energikostnaderna är en stor del av driftskostnaderna för mycken tung
industri. Förändringar i typen av använd energi och därmed av industrins
energikostnader påverkar förmågan att överleva för många tunga industrier.
De påverkar även industrierna för utvinning och produktion av energi.
ICEM företräder arbetare inom traditionell energiproduktion, nämligen
kolbrytning, olje- och gasindustrin samt elproduktion (vilken till största delen
bygger på fossila bränslen). ICEM representerar också arbetare inom kemi-,
läkemedels-,
gummi-,
keramik-,
massaoch
papperssamt
materialindustrierna, vilka är energikrävande och oftast tungt beroende av
fossilt bränsle. Den överväldigande majoriteten av ICEMs medlemmar finns
inom industrier som antingen är direkt engagerade i utvinning av eller
elproduktion med fossila bränslen eller vars driftskostnader i stor utsträckning
är beroende av energipriserna.
Åtgärder för att bemöta klimatförändringen kommer att påverka dessa
industrier. Om klimatförändringen, som miljöorganisationen Greenpeace
International påstår (1999), gör det nödvändigt att på några decennier helt
och hållet avveckla industrier som är beroende av fossila bränslen kommer
naturligtvis alla eller de flesta arbetstillfällen inom dessa industrier att
försvinna.
En studie genomförd på uppdrag av Internationella arbetsbyrån om
klimatpolitikens effekter på sysselsättningen inom kolgruveindustrin visade att
en stabilisering av utsläppen på 1990 års nivå senast år 2010 sannolikt skulle
leda till att 1,5 miljoner arbetstillfällen försvann (Polidano, 1997).
För andra industrier är det tekniskt möjligt att minska beroendet av fossila
bränslen. I många fall skulle emellertid lönsamheten påverkas, vilket skulle
leda till en överflyttning av investeringar till andra, mindre energikrävande
industrier. Detta har också betydelse för sysselsättningen inom ICEMs
industrier.
Avtalskomplikationer
Med stora belopp, mängder av arbetstillfällen och kapitalintressen inblandade
blir förhandlingar om internationella avtal av naturen komplicerade och
omfattande. Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet är viktiga exempel på
detta.
Det var relativt lätt för världens stater att enas om att det fanns ett problem
och att något borde göras åt det. Det ursprungliga avtalet kunde därför tas
fram ganska snabbt − mellan 1988 och 1992, vilket är ganska kort tid för ett
internationellt avtal. Sedan dess har det emellertid varit mycket svårt att få till
stånd åtaganden och ge dem en juridisk innebörd.
Anledningen är att klimatproblemet främst handlar om en av industriländernas
mest grundläggande byggstenar (fossila bränslen) och om en av grunderna
för ekonomisk utveckling (att ersätta mänsklig ansträngning med ickemänsklig energi).
De tidigaste internationella avtalen om miljöfrågor, till exempel CITES
(Convention on International Trade in Endangered Species) som reglerar
handeln med utrotningshotade djur och växter, berörde i allmänhet problem
som var av mindre vikt för de nationella ekonomierna och den internationella
handeln. Montrealprotokollet om begränsad användning av substanser som
skadar ozonskiktet (ett annat problem med atmosfären) var svårare, men
berörde i grunden bara en liten grupp kemikalier som används i vissa
tillverkningsprocesser.
Klimatkonventionen
och
Kyotoprotokollet
däremot
handlar
om
nyckelprodukten för viktiga industrier − kol, olja och gas − och om
energianvändningen inom alla sektorer av den globala ekonomin. Det gör
konventionen och protokollet till det sammantaget kanske viktigaste avtal om
ekonomi och handel som världen någonsin försökt sig på − i paritet med
svårigheterna i världshandelsorganisationen WTO. I grunden handlar det om
att industriländerna (och i slutänden alla länder) tvingas till åtaganden som
kräver stora förändringar i deras sätt att framställa och använda energi − för
industri, hem, kontor och transporter.
Att tona ned svårigheterna med denna utmaning blir i slutänden
kontraproduktivt. Om inte allmänheten förstår uppgiftens omfattning kommer
det inte att finnas acceptans för staternas åtgärder för att nå målen.
Exempel
Många tjänstemän eller specialiserade arbetare − som varken är sysselsatta
inom energiindustrin eller energiintensiva industrier − tar kanske för givet att
åtgärder mot klimatförändringen inte påverkar dem; att det är vid kraftverken
och inom den tunga industrin som förändringarna måste ske. Emellertid
svarar transportsektorn inte bara för mer än en tredjedel av utsläppen i de
flesta industriländer, den är också den snabbast växande utsläppskällan.
Européers och amerikaners benägenhet att pendla långa avstånd till och från
arbetet med bil måste begränsas för att den typen av utsläpp ska kunna
minska, vilket i slutänden kräver stora förändringar i människors bosättningsoch resvanor. Åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser kan
resultera i restriktioner i fråga om bilägande, priser och storlek på bilar samt
bränslepriser. Bostadspriserna kommer att påverkas – priserna i ytterområden
kommer att sjunka i förhållande till dem i innerstäderna. De omfattande
protesterna mot höjda oljepriser i Europa under 2000 visar att det för
närvarande finns mycket liten förståelse för behovet av att successivt höja
oljepriserna för att minska konsumtionen.
Alla länder eller ländergrupper förhandlar därför intensivt för att lätta sin egen
börda enligt det slutliga avtalet och påverkas av olika faktorer i sina
ställningstaganden. Några exempel:
EU − Med små tillgångar av fossila bränslen, begränsat utrymme för att öka
skogsarealen och stora utsläppsminskningar under 1990-talet (som ett
oavsiktligt resultat av nedläggningen av kolgruvor och tung industri) dominerar
åsikten att fossila bränslen bör avgiftsbeläggas och utsläppen minskas
snabbt.
USA − Med en ekonomi baserad på billiga fossila bränslen, inhemska och
importerade, har USA svårt att stödja energiskatter. Stora skogsområden och
jordbruksarealer som kan fungera som sänkor för växthusgaser gör att man är
mer intresserad av att öka sänkorna än att minska utsläppen.
Utvecklingsländerna (G77) − Eftersom användningen av fossila bränslen och
BNP per capita fortfarande är mycket låg i de dessa länder, menar de flesta
av dem att växthusproblemet är i-ländernas fel och måste lösas av dem.
Samtidigt som utsläppen hittills till största delen härrör från i-världen,
förväntas merparten av den beräknade ökningen av utsläpp de närmaste
decennierna komma från snabbt industrialiserande utvecklingsländer.
Små ö-stater − Med stora delar av sina landområden mindre än en meter över
havsnivån och avsaknad av tung industri vill dessa nationer ha en minskning
av utsläppen oavsett kostnaderna.
Stora OPEC-nationer − Med risk för stora intäktsminskningar vid högre
beskattning av olja vill dessa nationer ha kompensation från de industriländer
som föreslår sådana åtgärder.
Japan − Med en i jämförelse med övriga världen redan mycket energieffektiv
tung industri oroar sig japanerna för att ytterligare försök att minska utsläppen
blir särskilt dyra för dem. Japan − och en del andra länder (till exempel
Frankrike) − har hittills förlitat sig mycket på kärnkraft. Detta har minskat deras
utsläpp av växthusgaser från energiproduktion. De vill att de relativt sett lägre
utsläppen ska räknas med i deras mål.
Australien − Ett industriland i den ovanliga sitsen att de gångna 30 åren ha
förlitat sig på den energiintensiva tunga industrins utveckling och som därför
ser åtgärder för att ”bestraffa” användningen av fossila bränslen som mycket
dyrare för sig själva än för andra industriländer, särskilt EU-länderna. I
Australien finns också stora jordbruks- och skogsarealer som skulle kunna
användas som sänkor för växthusgaser, varför man föredrar absorption
framför minskning av utsläpp.
Avtalsförhandlingarna påverkas naturligtvis av dessa skiftande intressen. De
kompliceras emellertid ytterligare av våra dåliga kunskaper om källorna till
växthusgaser och om växthusgassänkor samt av vår bristande erfarenhet av
de metoder, den ekonomiska politik och de juridiska och administrativa
strukturer som skulle kunna användas för att mildra problemet.
Bland svårigheterna märks:
Utgångspunkter: Vilka utsläpp ska tas med? Koldioxidutsläpp från kraftverk
och bilar är ganska lätta att beräkna, medan metanutsläpp från jordbruk och
kolgruvor är svårare. Vilka var de olika nationernas utsläppsnivåer 1990? Det
ligger i de flesta länders ekonomiska intresse att deras utgångspunkt – 1990
års nivå – är så hög som möjligt eftersom det då blir lättare att uppnå målet
för 2008-2012.
Medräkning av sänkor: Att ta bort växthusgaser från atmosfären är ett lika bra
sätt att hantera problemet som att stoppa dem från att överhuvudtaget komma
ut. Men vad ska räknas med av den växthusgasabsorption som sker via
skogar och jordbruk? Det har varit en livlig debatt om huruvida det är tiden
före eller efter 1990 som gäller och om huruvida bara åtgärder vidtagna med
anledning av avtalet kan räknas med.
Handel med utsläppsrätter: Om länder som en del av sina mål tilldelas
utsläppsrätter, har man då rätt att köpa, sälja eller på annat sätt idka handel
med dessa rätter som en del av sin strävan att uppnå målet? Vissa länder kan
minska sina utsläpp billigare än andra och kommer att vilja göra det om de får
handla med de utsläppsrätter som ”blir över”. Mot detta argument, som
bygger på konventionella ekonomiska teorier, står det moraliska argumentet
att handel med utsläppsrätter bara skjuter upp de svåra beslut som länder
måste fatta för att förändra sina ekonomier. Om handel med utsläppsrätter
ska tillåtas, vilka nationer ska då få delta? Och hur stor del av sina mål eller
rättigheter ska de få handla med?
Gemensamt införande: Om en nation hjälper en annan att utveckla industrin
på ett sätt som minskar utsläppen, eller åtminstone gör att de ökar
långsammare, bör den då få en växthusgaskredit eller någon annan fördel?
Hur blir det om den gemensamma aktiviteten utförs av privata företag i stället
för stater, eller om den berör olika delar av ett multinationellt bolag?
Globala miljöfonden: Detta är en fond med medel från industriländerna som
ska användas för att hjälpa utvecklingsländerna att minska sina
växthusgasutsläpp (även med andra miljöåtgärder). Hur mycket pengar ska
industriländerna behöva bidra med och vilka kriterier ska användas för att
bedöma projekt?
Inkludering eller exkludering av utvecklingsländer: Ett starkt moraliskt
argument säger att industriländerna bör vara föregångare när det gäller att
minska utsläppen. Men den globala miljön har ingen moral, den gör ingen
skillnad mellan växthusgaser från ett land och ett annat. Eftersom den största
ökningen av utsläpp i framtiden beräknas komma från utvecklingsländerna,
måste de förr eller senare inkluderas i de globala målen för
utsläppsminskning. Vad är en lämplig tidsram? Och på vilken nivå bör man
lägga deras utsläppsrätter, med tanke på att de för närvarande ligger mycket
lågt räknat per capita? För industriländerna finns dessutom oron att en
exkludering av utvecklingsländerna från växthusgasmålen kan detta leda till
att viss industri flyttas till dem. Detta må vara bra för utvecklingen i de fattigare
länderna, men i-länderna kommer troligen att motsätta sig förlusten av
industrier (och därmed arbetstillfällen) − särskilt som det inte skulle vara
någon fördel för den globala miljön.
Kompensation: Ska en nation ha rätt till kompensation från en annan om
åtgärder som vidtas av den senare påverkar den förras ekonomi och handel
negativt? (Resonemanget kan även föras när det gäller förhållandet mellan
industrier och sektorer inom nationer, men detta är inte en del av den
internationella avtalsprocessen.)
För ICEM som en internationell gemenskap av fackförbund är det naturligtvis
olämpligt att ta ställning i bråket mellan länder. Debatten går dessutom så
snabbt framåt − tillsammans med ekonomiska teorier, ekonomisk praxis och
miljövetenskapen − att en eventuell samsyn i de svåra frågor som beskrivs
ovan sannolikt skulle bli omsprungen av händelseutvecklingen. Däremot är
det mycket viktigt att ICEM deltar som representant för arbetarna i många av
världens industrier. Det är ICEMs plikt att företräda sina medlemmar snarare
än nationella intressen; man kan inte räkna med att staterna ska se till
arbetarnas intressen globalt.
Det går att beskriva en samling principer som vid behov kan underlätta
beslutsfattande. Detta görs i nästa avsnitt.
ICEMs principer och ståndpunkter
1997 var ICEM med och publicerade Reforming Energy, Sustainable Futures
and Global Labour. I den uttalades nedanstående vägledande politiska
principer för energiindustrierna som helhet och inte bara för miljöfrågor.
•
Hållbar utveckling
•
Social rättvisa
•
Ansvar och demokrati
•
Obligatoriska strukturer som säkerställer sociala och miljömässiga mål
•
Försiktighetsprincip
•
Mångfald och flexibilitet
I juni 1997 uttalade ICEMs styrelse
avtalsförhandlingarna vid den tidpunkten:
följande
hållning
avseende
”ICEM uppmanar parterna till klimatkonventionen att kräva ändringar i avtalet
som:
(1) Ger högsta prioritet åt arbetares och konsumenters behov eftersom de får
dra det tyngsta lasset i kampen mot den globala klimatförändringen.
(2) Främjar investeringar för energieffektivitet i alla länder och som hjälper
utvecklingsländer i detta avseende.
(3) Anger att skyddet av befintliga arbetstillfällen och skapandet av nya samt
en höjning av levnadsstandarden i alla länder ska vara ett viktigt mål för
alla klimatavtal.
(4) Ger både industri- och utvecklingsländer tillräckligt med tid för att kunna
tillgodose miljöns och arbetande människors behov.”
Vid ICEMs världsenergikonferens i Cork, Irland, i november 1998 antogs ett
handlingsprogram med följande huvudpunkter:
•
Nationell valfrihet på demokratisk grund
•
Fackföreningarna måste få medverka och tillfrågas
•
Avreglering kräver strikt reglering
•
Public servicekrav för alla aktörer
•
Sysselsättning och sociala regler som förhindrar dumpning
•
Privatisering och övertaganden: Avtal med nya investerare
•
De offentliga företagen måste utvecklas
•
Behov av internationella regler
•
Globala rättigheter för arbetare i multinationella företag
•
Strukturerna för kollektivförhandlingar måste stärkas
•
Begränsning av de multinationella företagens inflytande
•
Energipolitik, utbildning och program för fackligt uppbyggnadsarbete
•
Organisering är en prioritet
•
Stärkt global solidaritet
Omvälvningar och sysselsättningsminskningar inom energiindustrierna till följd
av ökad konkurrens och privatisering sysselsatte ICEM och dess medlemmar
bland energifacken under hela 1990-talet. Behovet av omfattande åtgärder
mot klimatförändringen är en ny och ytterligare komplikation som, om inte
annat, betyder att den snabba omstruktureringen av industrin med säkerhet
kommer att fortsätta under överskådlig tid.
I oktober 2000 beslutade ICEMs världskonferens om gruvindustrin att ta fram
ett policydokument (detta) för antagande av ICEMs styrelse i maj/juni 2001.
Enligt riktlinjerna skulle dokumentet:
•
bygga på ett erkännande av rådande vetenskaplig samsyn och utgå från
ett framåtsträvande perspektiv,
•
fokusera, sektor för sektor, på minskningen av mängden växthusgaser −
särskilt kolhaltiga utsläpp − med utgångspunkt från livscykelanalyser,
•
ta upp föreslagna åtgärders potentiella effekter – både positiva och
negativa – för sysselsättningen,
•
ta upp frågan om kolskatt och, i synnerhet, för- och nackdelarna med en
sådan skatt,
•
fokusera på utveckling och spridning av ren teknik (t.ex. kraftvärmeverk,
virvelbäddsugnar),
•
kunna vara ett stöd i en dialog om hållbarhet med näringslivet och
framhålla ICEMs och dess medlemsorganisationers roll som intressenter i
hållbarhetsdebatten.
I november 2000 lämnade den globala fackföreningsrörelsen, via Fria
fackföreningsinternationalen (FFI) och den fackliga rådgivande kommittén vid
OECD (TUAC), följande riktlinjer till partskonferensen för klimatkonventionen.
•
Det behövs en stark samsyn om åtgärder mot klimatförändringen för att
undvika störningar för framtida generationer, arbetare och industri.
•
För att genomförandestrategier rörande klimatförändringen ska bli
framgångsrika krävs ett stort engagemang från arbetare och deras
fackföreningar.
•
Om arbetarna ska ge sitt fulla stöd åt ett protokoll eller de önskade
mekanismerna för att genomföra det, måste de sociala frågorna beaktas.
Därför kräver facket åtgärder för att:
•
Genomföra analyser av sociala effekter
•
Bedöma sysselsättningseffekter
•
Ta fram element till ett program för ”rättvis omställning”
•
Identifiera finansiella och ekonomiska åtgärder
Dessa principer och prioriteringar kan inte ge någon exakt vägledning om vad
som vore det rättvisaste och effektivaste resultatet av klimatförhandlingarna,
och det är svårt att tänka sig några som skulle kunna göra det. Vad som kan
verka rättvist för en nation eller grupp av nationer kan med full rätt uppfattas
som orättvist av andra. Dessutom kan åtaganden vilka en nation eller nationer
i ett internationellt forum bedömer som rättvisa och rimliga, uppfattas som
grovt orättvisa av olika sektorer och grupper inom dessa nationer.
Exempel
Efter andra världskriget genomförde Europeiska unionen ett massivt program
för omstrukturering (och nedskärning) av sin jättelika kol- och stålindustri.
Enorma summor (med globala mått mätt) satsades på att göra det möjligt för
arbetare och företag att gå över till andra branscher. Detta hindrade inte
omfattande protester från arbetare som upplevde att de kompenserats dåligt
för förlusten av sitt arbete.
Möjligheterna att nå målen
Detta avsnitt bygger på förutsättningen att nettotillskottet av växthusgaser till
atmosfären från mänsklig aktivitet måste minska för att minimera riskerna
med klimatförändringen. Utsläppen från mänsklig verksamhet måste
reduceras och/eller åtgärderna för absorbering av sådana utsläpp måste
stärkas. Slutmålet är att stabilisera nivån av växthusgaser i atmosfären på en
nivå som förhindrar farlig antropogen (orsakad av människan) påverkan på
klimatsystemet (artikel 2 i FNs klimatkonvention). Ingen kan säkert säga var
den nivån ligger, men någon stabilisering kan inte ske utan stopp för ökningen
av nettoutsläpp. Bara att stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på
1990 års nivåer skulle kräva minskningar av de antropogena utsläppen med
mer än 60 % (IPCC, 1990, s. xi).
Några ytterligare förutsättningar:
•
Nettoutsläppen bör minskas på ett sätt som, i bästa fall, innebär fördelar
för sysselsättning, levnadsstandard och ekonomi.
•
Nödvändiga åtgärder som inverkar negativt på dessa områden bör
genomföras på det sätt som ger lägsta möjliga kostnader. Det vill säga att
åtgärderna bör vara så verkningsfulla och billiga som möjligt.
•
Åtgärder för att dämpa klimatförändringen måste vara mångsidiga
eftersom problemet i sig är mångsidigt.
Tekniska alternativ och metoder
Man kan hävda att tekniken och metoderna för att radikalt minska utsläppen
av växthusgaser redan finns tillgängliga och att det enda hindret är brist på
politisk vilja och/eller de multinationella energibolagens ekonomiska intressen.
Okunskap eller bristande information har betydelse − hushåll, företag och
stater tenderar att hålla sig till teknik och metoder som de vet är pålitliga och
billiga. Därigenom kanske de struntar i bättre alternativ. I verkligheten handlar
det dock om något mer komplicerat än både konspirationsteorier om
multinationella bolag och okunskap.
ICEMs medlemmar vet att kraftverk och kemiska anläggningar representerar
enorma belopp knutna till vissa platser och vissa sätt att göra saker på.
Länder och företag som bygger sådana anläggningar är försiktiga och vill inte
göra stora investeringar i ny och oprövad teknik. När de en gång byggts vill
ägarna ha (och bör rimligen kunna räkna med att få) avkastning på sin
investering. Krav på att modifiera eller stänga sådana anläggningar av
miljöskäl, t.ex. utsläpp av växthusgaser, kommer att möta motstånd.
Samma hänsyn tas också på betydligt lägre nivå, i hushåll och småföretag.
Hus som en gång byggts förändras sällan, förutom någon gång vart 20:e år.
Kylskåp, värmesystem och andra större energiförbrukande (och
växthusgasgenererande) hushållsapparater används i 10 till 20 år.
Till denna tröghet och konservatism i fråga om investeringsbeslut ska läggas
trender som pekar mot ökade utsläpp per person från både industrier och
hushåll. Inom industrin byts mänskligt arbete ut mot energi från fossila
bränslen − som för närvarande är billigast och i de flesta fall säkrast. Tungt
manuellt arbete blir alltmer sällsynt i gruvor och fabriker i i-länderna.
Hushållens önskan om högre levnadsstandard har samma effekt. I de kallare
delarna av Europa och Nordamerika är den ökade användningen av torkskåp
och torktumlare liksom av bil för långa arbetsresor exempel på en trend som
är raka motsatsen till vad som är nödvändigt för att reducera utsläppen.
Det är tänkbart att torkskåp och torktumlare kan drivas av elektricitet som
genereras av vindkraftverk eller solceller, men med nuvarande priser skulle
kostnaderna för att torka kläder med sådan el bli mycket högre.
Exempel på nu känd utsläppsminskande teknik:
Inom elproduktion
•
Förnybar energiteknik
Vattenkraft
Våg- och tidvattenkraft
Vindkraft
Solvärme
Solceller
Geotermisk energi (inte direkt förnybar, men naturligt förekommande)
Biomassa, inklusive metan från avfall
•
Renare teknik för fossila bränslen
Högeffektiva koleldade kraftverk, t.ex. förbränning i trycksatt
virvelbädd (PFBC) och trycksatt förgasning i kombianläggningar (IGCC)
Gaskombiverk
Kraftvärmeverk (CHP) − användning av spillvärme från elproduktion för
uppvärmning av närliggande hushåll och företag
y
Annan teknik
Kärnkraft
Vätgasbaserade bränsleceller
Inom transport
Fordon drivna med naturgas (CNG)
Hybriddrift (el- och förbränningsmotorer)
Bränsleceller
Det finns dessutom ett antal tekniker och metoder som minskar efterfrågan på
energi eller effektiviserar dess användning i hushållen och näringslivet. Bland
dessa märks:
•
•
•
•
•
•
•
•
Isolering och tvåglasfönster
Lågenergilampor
Energisnåla hushållsapparater och -utrustningar
Motorer med variabelt varvtal och rätt storlek
Bättre konstruerade byggnader
Bränslesnåla bilar och lastbilar
Övergång från väg- till tågtransporter
Större och bränslesnålare flygplan
Inom energisektorn utvecklas dessutom teknik som:
•
Fångar upp metanutsläpp från kolflötser och använder dem för
elproduktion istället för att det släpps ut till atmosfären.
•
Minskar fackling på oljefält.
•
Fångar upp koldioxidutsläpp från kraftverk och lagrar dem − i övergivna
oljefält, under havsytan eller någon annanstans.
Även för andra sektorer än energisektorn finns många möjligheter − vad avser
både metan och koldioxid:
Ändrade jordbruksmetoder för att minska utsläppen av metan
1. 1.
(särskilt vid risodling och annat konstbevattnat jordbruk).
2. 2.
Åtgärder för att öka kollagring i jorden.
3. 3.
Stopp för röjning av land för jordbruk och ohållbar skogsavverkning.
4. 4.
Beskogning.
Sociala och ekonomiska mekanismer
Förutsatt att alla förslag ovan är tekniskt genomförbara, vilka sociala och
ekonomiska mekanismer kan möjliggöra deras användning och vilka blir
effekterna för arbetarna inom ICEMs branscher? Vissa mekanismer är långt
mer kontroversiella än andra, bland annat de med stora effekter på
sysselsättningen. Här följer en kort beskrivning av och en mer ingående
diskussion om de viktigaste och mest kontroversiella.
Skatter och avgifter − Direkt och indirekt användning av fossila bränslen kan
begränsas genom höjda skatter och avgifter − högre bensin- och elpriser,
högre kostnader för stora bilar (eller för alla bilar). Regeringar föredrar skatter
eftersom de ger dem intäkter som de kan använda efter eget tycke.
Subventioner − Växthusvänlig teknik kan främjas genom statlig
subventionering av kostnaderna för inköp eller drift. Det mesta av världens
förnybara elproduktion är statligt subventionerad eftersom den för närvarande
inte kan konkurrera med fossila bränslen. Subventioner kan också ges till
bättre bilar, skrotning av gamla bilar, system för uppvärmning av hem,
energirevisioner i företag, etc. Hushåll och näringsliv föredrar subventioner
medan regeringar är negativa av budgetskäl. Vissa ekonomer och regeringar
hävdar att avskaffade subventioner för fossila bränslen också kan hjälpa. I
många delar av världen − både i industriländer och utvecklingsländer − är
kolproduktion och elpriser subventionerade, vilket gör alternativen mindre
konkurrenskraftiga.
Skapande av marknad − Att skapa utsläppsrätter för en viss mängd
växthusgaser och sedan tillåta företag att handla med dessa rätter stimulerar
dem som lätt kan minska sina utsläpp att göra det.
Livscykelanalys − Innan ett visst bränsle eller en viss teknik ”bestraffas” bör
det göras en livscykelanalys för att säkerställa att det finns en verklig och
betydande skillnad i utsläppen av växthusgaser mellan den aktuella
processen eller produkten och det gynnade alternativet. Inom stålindustrin
kan till exempel förändringar i tillverkningsprocessen och återanvändning av
avfallsprodukter ge större utsläppsminskningar än det dyrare alternativet att
övergå från kol- till gasbaserad teknik (ACA, 2000).
Direkta regleringar
Minimikrav vad avser energieffektivitet eller utsläpp för bilar,
hushållsapparater och byggnader.
Förbud mot eller restriktioner för viss verksamhet − t.ex. inga fler
koleldade kraftverk.
Föreskrifter om tekniska normer.
Huvudfråga − kolskatter
Den mest kontroversiella åtgärden på nationell nivå är användningen av
skatter och avgifter. Detta har kristalliserats i begreppet ”kolskatt” som innebär
att man beskattar antingen energiproducenter eller konsumenter baserat på
energins kolinnehåll.
Den tydliga avsikten med sådan beskattning är att motverka användning av
fossila bränslen. Emellertid är det avgörande för både effekter och effektivitet
vid vilken nivå skatten tas ut. De flesta ekonomer hävdar att kolskatter måste
vara mycket höga om de ska ge några verkliga förändringar av hur vi
använder fossila bränslen − människors och industriers möjlighet och vilja att
ändra sina konsumtionsmönster är begränsad. Höga energiskatter får kraftigt
negativa effekter för vissa industrier, sysselsättning och levnadsstandard.
En låg kolskatt ger bara en svag signal till marknaden att minska
användningen av fossila bränslen − men genererar stora intäkter.
Regeringarna kan låta dessa ingå i den allmänna budgeten eller öronmärka
dem för sysselsättningsskapande åtgärder − för att bemöta problemet med
förlorade arbetstillfällen inom fossilbränsleberoende industrier (se till exempel
Hamilton, Hundloe and Quiggin, 1997, och de Wit, 1994).
Tunga industrier hävdar allmänt att skatt på kol påverkar deras internationella
konkurrenskraft; att den är en kostnad som deras konkurrenter slipper. Hot
om omlokalisering eller minskade investeringar från industrin har gjort att
stater i Europa som experimenterat med kolskatter hittills har tenderat att
undanta den tunga industrin. De har valt att istället beskatta dem som inte kan
hota med omlokalisering − hushållen och de mindre företagen. Samtidigt som
denna lösning hanterar problemet med storföretagens hot om minskade
investeringar, underminerar den den ursprungliga avsikten med kolskatt och
förvandlar den till en opportunistisk konsumtionsbeskattning av hushåll och
mindre företag.
ICEMs förbund bör noga överväga själva principen med kolskatt. Principen är
att beskatta resursanvändning hårdare − eftersom naturresurserna är ändliga
eller eftersom deras användning skapar avfall och miljöproblem – med
resultatet att annan ekonomisk aktivitet gynnas, vilket skapar sysselsättning i
industrier som använder mindre resurser. Om intäkterna från kolskatter
används för att minska skatter på arbete eller för att skapa annan
sysselsättning förstärks denna tendens. På sikt och som helhet leder höjda
skatter på naturresurser, t.ex. en kolskatt på fossila bränslen, till fler jobb i
andra industrier. En uppenbar konsekvens blir emellertid också att resurs- och
energiintensiva industrier missgynnas. När man bedömer kostnaderna för
detta för medlemmarna i ICEMs förbund måste man komma ihåg att många
av ICEMs branscher redan drabbats av stora förluster av arbetstillfällen som
ett resultat av teknisk utveckling och konkurrens. Kolskatter kommer att
förvärra det problemet, men frågan är i hur stor utsträckning.
I Australien kostade omstruktureringen av kolgruvorna för att öka den
internationella konkurrenskraften en tredjedel av de anställda jobbet under de
tre år som föregick 2000. En mindre kolskatt skulle sannolikt inte påverka
takten i den sysselsättningsminskningen.
De arbeten som kan skapas genom sänkta skatter på arbete (som ett resultat
av en kolskatt) går inte nödvändigtvis till de arbetare som förlorat sina jobb
inom elproduktion och i energikrävande industrier. Och de flesta nya jobb
kommer inte att vara i ICEMs branscher.
Om ICEMs förbund ställs inför förslag om kolskatt som ett sätt att hantera
klimatfrågan bör de förhandla med utgångspunkt från att:
•
Skatten ska vara liten för att omstruktureringen av industrin och
sysselsättningsminskningen ska bli så smärtfri som möjligt.
•
Skatteintäkterna ska användas för att:
−  sänka skatter och avgifter på arbete så att nya arbetstillfällen skapas,
och
−  finansiera program för ”rättvis omställning” för drabbade arbetare.
Huvudfråga − handel med utsläppsrätter
Detta är en fråga både internationellt
klimatkonventionen) och nationellt.
(i
förhandlingarna
om
När nationerna väl enats om juridiskt bindande mål kommer det sannolikt inte
att ta särskilt lång tid innan stora industrier och nya projekt börjar granskas
med avseende på aktuella och beräknade utsläpp. Om vi antar att ett land
måste minska sina utsläpp till 5 % under 1990 års nivå till 2008-2012, kan det
handla om att minska utsläppen med de facto mer än 20 %. Om ett enskilt
stort projekt (till exempel en aluminiumsmältugn eller kraftverk) kan stå för
0,3 % eller kanske ända upp till 1 % till de nationella utsläppen, kommer den
aktuella staten att granska det mycket noga eftersom ett tillstånd kommer att
leda till lägre tak i andra delar av ekonomin.
För att nå målen kanske vissa länder helt enkelt förbjuder stora nya
energiintensiva projekt. Detta är en uppenbar möjlighet i fall där regeringar
pressas att snabbt ”göra något, vad som helst”, till exempel på grund av
protester från ”gröna” grupper. Mer sannolikt är att stater inrättar någon
ordning med handel med utsläpp mellan de stora utsläpparna som stimulerar
utsläppsminskningar och samtidigt möjliggör nya projekt.
Grundprincipen för handel med utsläppsrätter är att stora producenter får en
ursprunglig tilldelning eller kvot. De totala utsläppsmängderna och/eller den
ursprungliga tilldelningen kan läggas på en fast nivå eller sänkas gradvis med
tiden.
Utsläppare får sedan handla med sina utsläppsrätter. De som har lätt för att
minska sina utsläpp ska göra detta och tjänar då pengar på att sälja sina
överblivna rätter. De som har svårt att nå målen eller vill expandera kommer
att köpa utsläppsrätter från andra. Priset på rätterna bestäms normalt av
tillgång och efterfrågan när regeringarna väl har delat ut kvoterna.
Företag som vill starta nya projekt måste köpa utsläppsrätter från existerande
producenter. Detta skapar naturligtvis en situation där äldre projekt gynnas
och nyare missgynnas. Ett annat problem är att systemet bara tar sikte på
stora producenter − helt enkelt för att det är för svårt att övervaka eller
administrera ett system som även omfattar hushåll och småföretag. System
för handel med utsläppsrätter tenderar också att rikta in sig på enbart en
växthusgas och en källa − koldioxidutsläppen från energiproduktion. Det ger
en oproportionerligt kraftig fokusering på en av många orsaker till
växthuseffekten – en gas och en sektor får bära hela bördan trots att de inte
utgör hela problemet. Mot det ska ställas det otvetydiga faktum att koldioxid är
den största växthusgasen och att energiproduktion och -användning är den
största bidragande orsaken till klimatproblemet.
I USA har man erfarenhet av handel med utsläppsrätter för svavel (för att
minska problemen med surt regn) och där blev priset för utsläppsrätterna
lägre än förväntat. De som släpper ut svavel (huvudsakligen kraftverk) har
haft lätt att minska utsläppen, följaktligen finns det gott om billiga
utsläppsrätter. För gruvarbetare har olyckligtvis många kraftverk, för att
minska sina svavelutsläpp på ett billigt sätt, valt att köpa mer lågsvavligt kol
från storskaliga nya gruvor i USAs mellanvästern och mindre kol med högre
svavelhalt från de mer arbetskraftsintensiva gruvorna i östra USA.
Erfarenheterna från USA är ett bra exempel på hur ett system för handel med
utsläppsrätter kan hyllas som en succé i ekonomiska termer samtidigt som
det kostar tusentals arbetstillfällen.
Om handel med utsläppsrätter tack vare flexibilitet och effektivitet kan bli en
populär mekanism på nationell nivå kommer den förmodligen att ge liknande
fördelar på internationell nivå (Hinchy m.fl. 1998). Om ett land, eller en grupp
industrier inom ett land, har lättare att minska sina utsläpp än ett annat, kan
handel med utsläppsrätter vara en sporre för dem som lättast kan minska sina
utsläpp att faktiskt göra det. Den totala kostnaden − i pengar och
förhoppningsvis också i arbetstillfällen − minskar om de som enklast kan
minska utsläppen uppmuntras att göra det. Om länder och industrier tvingas
att skära ned utsläppen utan hänsyn till kostnaderna, kommer vissa nationer
och industrier att drabbas av betydligt högre kostnader än andra.
Argument mot internationell handel med utsläppsrätter:
1.
Det blir för svårt att administrera (eftersom staterna ansvarar för de
nationella utsläppsnivåerna men företag och hushåll släpper ut).
2. Det är omoraliskt eftersom det tillåter dem som släpper ut mycket att
fortsätta med sina utsläpp i stället för att minska dem.
Detta moraliska argument är ett missförstånd och tar inte tillräcklig hänsyn till
vem som riskerar att förlora mest på utsläppsreduktioner som görs oavsett
kostnaderna. Omoraliska är snarare utsläppsminskningar som kostar ett land
eller en industri många gånger så mycket pengar och arbetstillfällen än de
skulle göra för ett annat land eller en annan industri. Det är slöseri med
ekonomiska
resurser
och
människor,
arbetstillfällen
och
försörjningsmöjligheter. Inte heller är det särskilt förnuftigt från miljösynpunkt.
Effekten för den globala miljön av en minskning av koldioxidutsläppen med en
miljon ton är densamma om den kostar tusentals miljoner dollar eller bara
miljoner och om den kostar tusentals jobb eller faktiskt skapar jobb.
För ICEMs medlemmar är logiken obönhörlig. Det är ICEMs branscher och
enskilda medlemmar som kommer att få anpassa sig mest av alla i kampen
mot klimatförändringen. Anpassningen blir ännu hårdare om minskade
utsläpp måste uppnås oavsett den relativa kostnaden. Det vore en tragedi om
industrier och arbetstillfällen skulle försvinna i vissa länder medan andra
industrier på andra platser som lätt skulle kunna minska sina utsläpp avstår
från det eftersom de saknar incitament i form av t.ex. en mekanism för handel
med dem som har svårare att minska sina utsläpp.
ICEMs förbund bör allvarligt överväga att stödja handel med utsläppsrätter
inom och mellan nationer. Huvudinvändningen är att man inte bör förlita sig
på handel med utsläppsrätter som ett primärt sätt att minska utsläppen – det
skulle drabba ICEMs industrier och arbetare orättvist eftersom
utsläppshandeln kommer att fokusera på koldioxid och energiindustrierna och
undanta andra växthusgaser och andra utsläppskällor.
Huvudfråga: Individens roll och betydelse
Det är viktigt att förstå att det är både orealistiskt och i slutänden otillräckligt
att förvänta sig att industrin ska bära hela ansvaret för minskningen av
växthusgaserna. Industrin är inte hela orsaken till växthusproblemet och kan
därför inte själv vara hela lösningen. Faktum är ju att industrin inte kan
existera utan en marknad. Förr eller senare gör individer eller grupper av
individer de olika val som är grunden för industrins existens.* Till exempel
skulle det inte finnas någon bilindustri om det inte fanns en stor efterfrågan
från individer på bilar. Fritidsartiklar och arbetsbesparande hushållsapparater
som framställs med användning av energi − och som mycket ofta är beroende
av energi för att fungera − produceras och används som ett resultat av
individernas val. Till och med det som kan beskrivas som livets nödtorft, dvs.
mat, husrum, sjukvård etc., kräver energi och kommer att kräva mycket mer
energi innan världens befolkning kan sägas ha uppnått en acceptabel
standard.
Den enkla sanningen är naturligtvis att industrin utgör en stor och synlig
måltavla. Som sådan är den inte heller så politiskt riskabel för grupper som vill
vinna ett brett folkligt stöd för sina program. Sådana grupper är väl medvetna
om riskerna med att rikta in sig på allmänheten. Men det är faktiskt så att
industrin, dess produkter och processer, inte kan existera utan ett stabilt och
utbrett behov eller stöd hos allmänheten. Många är förvisso skeptiska till
industrins makt och inflytande, men inte mycket tyder på att denna skepsis
skulle ha utvecklats till någon utbredd misstro mot industrins produkter. Istället
pekar allt på motsatsen − särskilt i länder där industriprodukter historiskt sett
har varit bristvaror, tillgängliga endast för en liten elit eller av dålig kvalitet.
Detta betyder naturligtvis inte att ICEM och dess medlemsförbund aldrig har
några problem med de företag som de har att göra med eller att dessa företag
alltid är rena dygdemönster. Det kommer alltid att finnas oenighet i sakfrågor
mellan den organiserade arbetskraften och företagen, och industrin kommer
alltid att kunna göra mer för att skydda miljön − eftersom miljöskydd och
hållbarhet inte så mycket är mål som processer. Emellertid kan man inte
komma ifrån att klimatförändringen till stor del kommer att vara beroende av
de val som individer gör och att dessa val i sin tur kommer att vara beroende
av viljan hos stora delar av samhället att ändra sitt beteende liksom av de
möjligheter som då står till buds. Det vill säga huruvida de utöver att vara
tillgängliga också är överkomliga i pris.
* Statliga industrier utgör förvisso viktiga utmaningar i andra avseenden, men
också sådana skulle ha svårt att överleva utan efterfrågan från
”konsumenter”.
Tekniköverföring och bistånd
Som nämnts tidigare har de flesta antropogena utsläpp hittills kommit från
industriländerna, medan utvecklingsländerna kommer att svara för merparten
av utsläppsökningarna i framtiden. Det är inte svårt att inse att stora ökningar
av utsläppen per capita i länder som Kina (1,2 miljarder människor), Indien (1
miljard), Indonesien (225 miljoner) och Brasilien (173 miljoner) kommer att få
mycket stor betydelse för de totala globala utsläppen om dessa länder
utvecklas på samma sätt som de nuvarande industriländerna. Om den globala
miljön tar skada av de nuvarande utsläppen från USA med 276 miljoner
människor kan den förvisso inte klara lika stora utsläpp per capita från folkrika
utvecklingsländer − särskilt med tanke på att ökningarna där kommer att ske
under en mycket kortare tid än vad som var fallet med dagens industriländer.
Tabell 3: Koldioxidutsläpp per capita 1995 (ton): 10 typiska siffror
1,6
Brasilien
2,7
Kina
10,9
Tjeckien
9,0
Japan
Ryska
federationen 12,2
0,5
Swaziland
1,0
Indien
5,3
Malaysia
9,3
Storbritannien
20,5
USA
(Källa: UNEP (1999), Climate Change Information Sheets)
Det finns ingen enkel lösning på detta och förvisso inget samförstånd. Vissa
har hävdat att utsläppen per capita under nästa århundrade måste jämnas ut
mellan länderna till nivåer som inte påverkar klimatet. Det skulle innebära
utsläppsminskningar per capita på 90 % i i-världen.
En uppenbar utgångspunkt för att hantera problemet, men självklart inte
slutmålet, är att göra det lättare för utvecklingsländerna att följa en väg för den
ekonomiska utvecklingen som inte är lika kol- eller energiintensiv som den
industriländerna följt.
Alla de tekniker och metoder som nämnts tidigare kan användas i
utvecklingsländerna för att underlätta en ekonomisk tillväxt och ökad
levnadsstandard som i slutänden kräver mindre energi − särskilt från fossila
bränslen − än äldre tekniker. Eftersom mängden redan investerat kapital som
måste ge avkastning är mindre, finns också bättre möjligheter att använda ny
teknik och nya metoder.
Tre faktorer talar dock mot detta resonemang:
•
Liten global erfarenhet av ny teknik och nya metoder samt rädsla för
högre kostnader kan göra att regeringar och företag i utvecklingsländer
väljer konventionella ”beprövade och säkra” alternativ.
•
Bristen på investeringskapital i utvecklingsländerna. En situation som
förvärras av låga inkomster (och därmed sämre förmåga att betala för nya
tjänster och produkter) och, ofta enorm, skuldsättning.
•
Storföretagen och de finansiella institutionerna rör sig lättare över
nationsgränserna än andra, och de tenderar att gynna stora
konventionella projekt.
För dem som förespråkar tekniköverföring finns ytterligare två dilemman:
•
Småskalig teknik som initialt kanske uppfattas som den mest lämpliga för
mindre samhällen kan i slutänden bli till ett hinder för utveckling eftersom
den inte är pålitlig och/eller inte kan leverera i den omfattning som behövs
för större infrastrukturer. (Som exempel kan nämnas att viss småskalig,
förnybar energiteknik inte kan leverera tillförlitligt 24 timmar om dygnet
med mindre än att den kompletteras med dyra reservanläggningar som
drivs av fossila bränslen.) Det kan emellertid finnas stort utrymme för att
utveckla en energiförsörjning, där stora energianvändare, som industrin,
erhåller en mer traditionell form av energi (om än baserad på bästa
tillgängliga teknik) samtidigt som enskilda och mindre användare försörjs
från lämpligare, mindre alternativkällor. För att detta ska bli verklighet
behövs emellertid en väl samordnad planering och de nödvändiga
ekonomiska och tekniska resurserna.
•
Det råder livlig debatt om vilka tekniker som är lämpliga överföra.
Storskalig vattenkraft bidrar visserligen inte till växthuseffekten, men
anses allmänt som miljömässigt och socialt problematisk av andra
orsaker. Samma sak gäller kärnkraften. Och kan ett mycket energieffektivt
koleldat kraftverk räknas som lämplig teknik eller ska det diskvalificeras
eftersom det släpper ut kol?
FNs globala miljöfond (GEF) och ”gemensamma åtgärder” (Activities
Implemented Jointly) är två sätt att finansiera tekniköverföring vilka införts
genom klimatkonventionen. GEF bildades 1990 och omfattade cirka 800
miljoner dollar under perioden 1991–1994. Från 1994 till 1998 hade fonden 2
miljarder dollar. För den fyraårsperiod som började 1998 har den löften från
olika stater om totalt 2,75 miljarder dollar. (UNEP, 1999, Climate Change
Information Sheet 28.)
GEF och andra mekanismer är avsedda att locka fram långt större belopp ur
den privata sektorn. Ändå är de aktuella beloppen små med tanke på att ett
stort koleldat kraftverk kan kosta 1 miljard dollar.
Det största hindret mot tekniköverföring är att storföretagen äger rättigheterna
till och har kunskapen om det mesta av tekniken och att de inte kommer att
tillhandahålla den utan att få en rimlig vinst. Stater som vill överföra teknik
måste därför betala. Och eftersom de flesta industriländers regeringar hålls i
ganska strama budgettyglar råder det brist på pengar för projekt i
utvecklingsländerna.
Behovet av tekniköverföring i syfte att minska växthusgasutsläppen faller
sålunda offer för samma begränsningar som gjort att praktiskt taget inget iland någonsin lever upp till FNs mål om att 0,7 % av bruttonationalprodukten
ska gå till utlandsbistånd.
En lösning som eventuellt kan ge resultat utan statligt stöd är ”gemensamma
åtgärder”, som innebär att företag kan ges ett incitament att genomföra
åtgärder i ett utvecklingsland i form av någon slags kredit för sina utsläpp i
hemlandet. Risken här är att det kanske inte blir någon reell tekniköverföring,
utan att det stannar vid ett enkelt sätt att sänka kostnaden för
utsläppsminskningar. Det har således förekommit (inte nödvändigtvis inom
ramen för ”gemensamma åtgärder”) att kraftföretag i industriländer finansierat
plantering av skog i utvecklingsländer för att balansera utsläppen från sina
kraftverk i hemlandet. Det må innebära någon fördel för miljön, men det stakar
inte ut en lågutsläppsväg för den ekonomiska utvecklingen i u-länderna.
Det är också viktigt att förstå att tekniköverföring i stor skala − samtidigt som
den kan vara mycket positiv för utvecklingsländers framtida
utvecklingsmöjligheter − även kan resultera i en ökande ”faktisk” överföring av
hela industrier eller företag från industri- till utvecklingsländer. Anledningen är
att tekniköverföring kanske bara anses acceptabelt om ”ägaren” av tekniken
kan maximera avkastningen på sitt kapital. Resultatet kan mycket väl bli att ett
företag för över stora delar av sin verksamhet samtidigt som det för över sitt
tekniska kunnande. Även här kan vi få en situation där reducerade utsläpp av
växthusgaser och förbättrade sysselsättningsmöjligheter i utvecklingsländer
betalas med kapitalöverföring och friställningar i något av industriländerna. I
detta avseende skulle därmed lösningen på växthusgasproblemet inte vara
stort annorlunda än industrins sätt att hantera mer traditionella ekonomiska
utmaningar.
ICEMs medlemsförbund i både industri- och utvecklingsländer har ett stort
intresse i överföringen av lämplig teknik till utvecklingsländerna för att minska
utsläppen av växthusgaser. Från sysselsättningssynpunkt bör emellertid
sådan tekniköverföring vara något mer än ett nollsummespel − dvs. att
överföringskostnaderna inte i huvudsak ska betalas av arbetare. ICEMs
medlemsförbund bör samarbeta med näringsliv och stater för att riva murar
och nå mycket bättre resultat på detta område.
Effekter på sysselsättningen
Det senaste decenniet har det gjorts mängder av undersökningar om de
möjliga ekonomiska effekterna av åtgärder för att minska utsläppen av
växthusgaser. Vissa av dem har inkluderat sysselsättningseffekter. Oftast har
man dock antagit att de ekonomiska effekterna är liktydiga med
sysselsättningseffekterna − en osäker slutsats för fackförbund som i sina
industrier fått lära sig innebörden av ”tillväxt utan jobb”.
Undersökningarna kan delas in i två kategorier:
•
modellen ”uppifrån och ned”, som undersöker på nationell eller
internationell nivå, och
•
modellen ”nedifrån och upp”, som tittar på förändringar i vissa industrier.
Undersökningar enligt ”uppifrån och ned”-modellen kommer oftast till
slutsatsen att det finns en viss ekonomisk förlust förknippad med åtgärder mot
klimatförändringen. (Se till exempel resultatet för flera globala ekonomiska
modeller i denna fråga i OECD 1993.) Anledningen är delvis att de flesta
ekonomiska modeller förutsätter att det rådande tillståndet utgör en effektiv
fördelning av resurser. Därmed måste också en ändrad politik som orsakar
förändringar i ekonomin leda till något som annars är ineffektivt. Därför måste
den också resultera i högre kostnader. Vad sådana modeller vanligen inte tar
fasta på är att våra ekonomiska system redan innehåller ineffektivitet i form av
ojämlikheter i fråga om fördelningen av makt och rikedomar och tillgången till
utbildning och information. Att komma till rätta med sådan ineffektivitet kan
minska kostnaderna för en omstrukturering av ekonomin i utsläppsminskande
syfte och kan till och med ge upphov till nettovinster.
Undersökningar enligt modellen ”nedifrån och upp” visar i allmänhet på
positiva resultat i fråga om investeringar och sysselsättning. Det beror på att
de koncentrerar sig på den ekonomiska stimulans som kommer av
nyinvesteringar för minskade utsläpp. Till exempel tittar de på ökningen av
vindkraftverk och därtill relaterad sysselsättning eller på ombyggnaden av
fabriker för att minska utsläppen. Vad de så gott som alltid glömmer att ta
hänsyn till är det faktum att den ekonomiska stimulansen av sådana åtgärder
sker på bekostnad av investeringar eller konsumtion någon annanstans inom
ekonomin. Om staten till exempel subventionerar vindkraftverk eller
energisparande åtgärder (redan vanligt), måste dessa medel tas från annan
statlig verksamhet eller anskaffas genom högre skatter – varvid andra
sysselsättningsskapande företag och individers inkomster belastas mer än
vad som annars skulle ha varit fallet.
Båda modellerna tenderar att bortse från övergångskostnaderna för
ekonomisk anpassning, ”nedifrån och upp”-undersökningar eftersom de helt
enkelt bortser från de industrier de inte är intresserade av och ”uppifrån och
ned”-undersökningar på grund av de makroekonomiska modellernas natur.
Arbetet sker datorstött och resultatet förändras omedelbart när indata
förändras. Vissa modeller försöker föra in förseningar som en faktor, men det
är alltid en osäker operation.
Ett annat problem är att totalresultatet för ett land kan sägas ”kapa topparna
och jämna ut klyftorna” vad avser effekterna för vissa industrier eller
samhällen. Under större delen av 1990-talet upplevde industriländerna en
ihållande ekonomisk tillväxt och sjunkande arbetslöshet. Denna helhetsbild till
trots har det förekommit massiva förluster av arbetstillfällen och stort lidande i
många samhällen − särskilt i anslutning till gruvdrift och elproduktion. En
ekonomisk omstrukturering för att minska utsläppen av växthusgaser kommer
att ge liknande ojämna effekter. Inom vissa områden kommer det förvisso att
skapas sysselsättning. Andra kommer sannolikt att tappa minst lika många
och sannolikt fler arbetstillfällen.
Som redan påpekats är majoriteten av arbetarna inom ICEMs fackförbund
sysselsatta antingen direkt i energiindustrin − mestadels relaterat till fossila
bränslen − eller i energiintensiva industrier som är beroende av fossila
bränslen för sin kommersiella livskraft och konkurrenskraft. En ILOundersökning av sysselsättningseffekterna inom kolbrytning visade att upp till
1,5 miljoner jobb kommer att försvinna på grund av åtgärder för att stabilisera
växthusgasutsläppen på 1990 års nivå fram till 2010 (Polidano, 1997).
En ytterligare komplikation för ICEMs medlemsförbund i många länder är att
de möjliga sysselsättningsökningarna till följd av åtgärder för att minska
växthusgasutsläppen sannolikt inte kommer att ske i de industrier, sektorer
eller länder där de kan organisera. En stor andel av de jobb som är
relaterade till vindkraftverk handlar till exempel om tillverkning och underhåll.
Fackförbund för kol- och kraftverksarbetare kommer inte automatiskt att
kunna organisera i de nya sektorerna. I många länder är fria och oberoende
fackföreningar faktiskt förbjudna. Likaledes kan ombyggnad av fabriker och
byggnader för att förbättra deras energieffektivitet skapa mycket
sysselsättning, men inte inom ICEMs branscher.
Klimatfrågan kan alltså vara ett hot mot medlemsstrukturen inom ICEMs
medlemsförbund och till och med mot ICEM som sådant. Om
klimatförändringen är en så viktig fråga som det alltmer allmänt anses, är
naturligtvis inte effekterna för ICEM det viktiga. Men effekterna för ICEM, dess
medlemsförbund och deras rättigheter och möjligheter att företräda sina
medlemmar är en fråga som måste hanteras, och det bästa sättet att göra det
är att uppträda som en seriös och konstruktiv aktör i debatten och den
politiska processen i klimatfrågan.
I detta avseende måste facken ta försiktigt på studier som med antagande om
höga energi- eller kolskatter förutspår stora förluster av arbetstillfällen i deras
sektorer. Sådana studier är skrämselpropaganda och orealistiska eftersom
sannolikt ingen regering är beredd införa höga sådana skatter på kort tid.
(Dessutom är priset för höga energiskatter i form av förlorade röster också
mycket högt.)
FNs miljöprogram (UNEP) sammanfattar de ekonomiska studierna så här:
”Politik som syftar till minimering av risker genom att minska utsläppen av
växthusgaser har ett pris. Beräkningarna av hur mycket sådan politik kostar
varierar mycket. De beräknade kostnaderna för att stabilisera utsläppen från
industriländerna varierar till exempel från −0,5 % av BNP (dvs. en
nettobesparing på 60 miljarder dollar) till +2 % av BNP (en nettoförlust på 240
miljarder dollar).
(UNEP, 1999. Climate Change Information Sheet 23)
För den som saknar ekonomisk utbildning kan 2 % av BNP tyckas vara en låg
siffra. Men för såväl industri- som utvecklingsländer är varje tiondels procent
av BNP avgörande i ett sammanhang där man försöker minska arbetslöshet
och fattigdom. Eftersom sysselsättningen inte brukar öka i samma takt som
BNP (i mycket beroende på automation och på att mänsklig arbetskraft byts
mot maskinkraft), behöver de flesta länder ha en BNP-tillväxt som är 2
procentenheter större än befolkningstillväxten för att inte arbetslösheten ska
stiga.
De sammanräknade siffrorna från UNEP döljer också stora regionala och
branschmässiga effekter, som redan beskrivits ovan.
När man bildar sig en uppfattning om fördelarna med att acceptera respektive
motsätta sig behovet av smärtsam strukturanpassning inom ICEMs branscher
bör man ha ytterligare två faktorer i åtanke:
•
Konsekvenserna av att inte agera blir i slutänden mycket allvarliga. Svåra
väderkatastrofer orsakade av den globala uppvärmningen kan leda till
enorma förluster av människoliv, industrier och arbetstillfällen,
jordbruksland och ekosystem. Ökad förekomst av tropiska sjukdomar
kommer att kräva sin tribut. De allt vanligare svåra väderkatastroferna gör
att vissa försäkringsbolag redan idag vägrar företag och hushåll täckning
för vissa händelser − vilket ökar kostnaden för katastrofskador dramatiskt.
•
Inom många av ICEMs industrier är stora förluster av arbetstillfällen och
strukturanpassning redan något ständigt pågående. Man måste bilda sig
en uppfattning om hur mycket ytterligare lidande man tror kommer att
orsakas av åtgärder mot klimatförändringen.
Som helhet visar de ekonomiska studierna att åtgärder mot
klimatförändringen ger negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten
och sysselsättningen. För nationerna som helhet blir kostnader betydande
men inte katastrofala. För vissa industrier och samhällen kan konsekvenserna
bli mycket svåra, även om de uppvägs av tillväxt och sysselsättning någon
annanstans. ICEMs industrier och medlemmar kommer troligen att vara bland
dem som drabbas hårdast. Detta kan vara det oundvikliga priset för att få bukt
med ett miljöproblem som kan orsaka ännu större skada om inget görs åt det.
För ICEMs medlemsförbund är det därför av största vikt att:
•
Klimatpolitik och -åtgärder utgår från en
sysselsättningseffekterna för vissa industrier.
•
Strategier för ”rättvis omställning” utvecklas och finansieras så att
kostnaden för strukturanpassningen fördelas mellan de nationella och
internationella ekonomierna.
riktig
förståelse
av
På lite längre sikt måste kanske ICEMs medlemsförbund och ICEM självt
överväga förändringar i fråga om vilka industrier som ska organiseras,
eftersom sysselsättningen som sådan förändras med anledning av
klimatåtgärderna. Emellertid finns fortfarande mycket som kan göras i de
industrier som ICEM för närvarande täcker, och det är därför viktigt att ICEM
har spelat en aktiv roll i diskussionerna mellan den fackliga rådgivande
kommittén vid OECD (TUAC) och BIAC, den officiella organisationen för
industriförbund, arbetsgivare och handelskammare i OECD. Diskussionerna
mellan TUAC och BIAC är resultatet av en överenskommelse mellan de två
parterna om att klimatfrågorna har avgörande betydelse för båda parter och
att det sannolikt är bättre att hantera dem tillsammans än var för sig. ICEM
anser det mycket viktigt att fortsätta deltagandet i TUAC/BIAC-initiativet och
att använda det för att sätta press på ILO, EU och OECD att, i synnerhet, ta
itu
med frågorna om effekterna på anställningstrygghet och
sysselsättningsskapande för de klimatåtgärder som övervägs.
Dialog med näringslivet
En av ICEMs huvuduppgifter är att skapa kontakter i syfte att träffa avtal med
internationella företag − enskilda och företagsgrupper − om problemen och
utsikterna för ICEMs industrier. ICEM försöker få till stånd internationella avtal
med multinationella bolag om fackliga frågor och har samarbetat med globala
industriorgan i miljö-, hälso- och säkerhetsfrågor (t.ex. kemiindustrins program
Ansvar & Omsorg).
En del ICEM-förbund har redan samarbetat med näringslivet i frågor om
klimatförändringen. Hittills har detta mest handlat om organ för industrier med
anknytning till fossila bränslen, till exempel World Coal Institute. Man har
försökt se till att stater får ta del av industrins synpunkter och att den inte
orättvist görs till måltavla och missgynnas.
När det gäller förhandlingar om mellanstatliga avtal måste man se om sitt eget
hus. Den dåliga uppmärksamhet som sysselsättningseffekterna hittills fått i
klimatförhandlingarna beror på att den fackliga medverkan i dessa tills helt
nyligen varit minimal. Vid förhandlingarna om Kyotoprotokollet 1997 fanns
bara ett dussintal fackliga representanter närvarande − att jämföras med de
över tvåtusen miljöaktivisterna och mer än tusen näringslivsrepresentanterna.
Detta berodde sannolikt på två faktorer. För det första kände många inom
fackföreningsrörelsen, med alla sina åtaganden, uppenbarligen att de inte
kunde rättfärdiga kostnaderna för att skicka representanter till Kyoto-mötet.
För det andra är sanningen den att det vid tidpunkten för Kyoto-mötet inte
fanns något som kunde liknas vid en ”facklig samsyn” kring
klimatförändringen som fråga, än mindre så i fråga om åtgärder för att hantera
problemet. Sysselsättningseffekterna är dock ett ofrånkomligt element i varje
initierad och rationell debatt om klimatförändringen. Detta är ytterligare ett
skäl för ICEM att gå i täten.
Det kan mycket väl komma tillfällen när det blir viktigt för facket att stödja
industrier som är beroende av fossila bränslen så att jobben inom dessa inte
missgynnas godtyckligt. Från fackligt håll bör man dock vara försiktig med att
helt enkelt ansluta sig till näringslivets ståndpunkter − när allt kommer omkring
väljer många företag att avskeda våra medlemmar så snabbt tekniken tillåter.
Facket måste respektera den vetenskapliga samstämmigheten om
klimatförändringen men samtidigt vara medveten om att vetenskapen inte står
stilla och att det finns utrymme för tvivel precis som i all vetenskaplig forskning
och politik. På en progressiv facklig agenda finns inte plats för förnekande
eller motarbetande av nödvändiga förändringar. Snarare handlar det om att
försöka påverka förändringen på ett sådant sätt att fördelarna för arbetarna
maximeras och nackdelarna minimeras. Facket måste också självt bestämma
vad det anser vara ”nödvändig förändring” och inte bara acceptera företagens
eller miljöorganisationernas påståenden.
Därför behövs:
•
Gemensamma åtaganden vad avser energieffektivitet, energihushållning
och utsläppsminskningar inom ICEMs industrier.
I många industrier finns ett betydande utrymme för att minska
energiförbrukningen och utsläppen av växthusgaser. I vissa fall krävs inte
stora investeringar trots att företagets kostnader kan minskas. Arbetarna
kan vara en av drivkrafterna bakom en sådan förändring om de får
möjlighet till det.
ICEM-fack och arbetsgivare kan välja att inkludera miljömål och ambitioner, t.ex. energi- och växthusåtgärder, i företags- eller
kollektivförhandlingar. Om företaget och/eller de anställda samtidigt med
miljömål kan nå för företaget ekonomiskt fördelaktiga resultat bör avtalet
föreskriva att man delar på de ekonomiska vinsterna. Om det är fråga om
extra kostnader och/eller om företagets ställning på marknaden påverkas
negativt bör det föreskriva samråd med facket om billigast möjliga
åtgärder och om hur förlusten av arbetstillfällen kan minimeras. En annan
viktig fördel med denna metod är att skyddet av miljön i ökande grad
kommer att ses som en viktig fråga av arbetare och därmed i
förlängningen av deras samhällen. Som en fråga de har ett direkt intresse
av och verkligt inflytande över. Välinformerade arbetare och deras
fackförbund kan betyda mycket för att göra ”miljömedvetenheten” till en så
självklar del av den politiska dagordningen som den borde vara.
•
Toppförhandlingar på bransch, nations- och världsnivå om strategiska
omstruktureringar för att bemöta växthuseffekten.
I synnerhet där diversifierade företag är stora arbetsgivare kan man
förhandla om omfördelningar av investeringar och arbetstillfällen från
vissa industrier till andra.
ICEMs relation till näringslivet beror delvis på hur näringslivet ser på sig självt.
De senaste tio åren, eller mer, har det varit en trend bland många företag att
”fokusera på kärnverksamheten” och sälja av tillgångar och verksamheter
som inte ingår i denna. Därmed har diversifierade industriföretag blivit allt
sällsyntare, åtminstone i den engelsktalande världen, och fler företag har blivit
starkt specialiserade inom en viss industri.
Sålunda är de flesta stora gruvbolag specialiserade på endast gruvdrift och
eventuellt mineralförädling. Kolbrytande företag integrerar sällan vertikalt och
blir elproducenter. De varken undersöker eller utvecklar alternativ till
mineralanvändning, till exempel återvinning. Det är svårt att föra en dialog om
framtiden för gruvarbetare utanför kolindustrin med ett företag som definierat
sig som endast kolbrytande. Å andra sidan kan kolföretagen − i likhet med
vad vissa oljebolag redan gjort − komma till insikt om att diversifiering är ett
sätt att rida ut den storm av förändring som globala åtgärder för att minska
koldioxidutsläppen kan utlösa.
Det finns en del som tyder på att de stora oljeföretagen försöker diversifiera
sin image om än inte sin faktiska verksamhet. Shell och BP försöker beskriva
sig själva som energiföretag som arbetar med olika lösningar på energibehov,
inte bara med att finna och marknadsföra olja. I praktiken står dock
fortfarande olja för majoriteten av deras intäkter och det är högst oklart om
bilden av diversifiering är en PR-hägring, ett sätt att gardera sig inför en
framtida ändring av inriktning eller ett genuint och pågående försök att pröva
alternativ.
En del företag börjar se en strängare internationell klimatkonvention som en
affärsmöjlighet. Så har hittills varit fallet med mindre företag inom förnybar
energi som sökt statliga stödpengar och finansföretag som sett möjligheter att
tjäna pengar på handel med utsläppsrätter och liknande. Emellertid börjar nu
även storföretagen, inklusive de inom den tunga industrin, att se någon form
av strängare klimatordning som oundviklig. De vill därför reda ut reglerna för
att minska osäkerheten kring sina investeringar. Inom många kolgruveföretag,
petrokemiföretag och annan tung industri börjar osäkerheten kring vilken
slags utsläppskontroll som kommer införas mellan idag och 2008-2012 att på
allvar påverka investeringsplanerna. Man vill veta vilka de nya reglerna blir,
även om de försvårar deras verksamhet.
Det finns med andra ord möjligheter för ICEMs medlemsförbund att föra
dialog med företag i sina branscher på andra grunder än rent defensiva.
ICEM och dess medlemsförbund bör inleda en dialog med arbetsgivarna om
klimatfrågan på följande områden:
1.
Internationellt
2. Om rättvis fördelning av bördorna mellan ICEMs industrier och andra
industrier och sektorer.
3.
Om säkerställande av att åtgärder inte leder till att investeringar och
arbetstillfällen flyttar utan att det ger några miljöfördelar.
4.
Nationellt
Om tydliga nationella regler och bestämmelser för minskning eller
5.
begränsning av utsläppen av växthusgaser.
6.
Om omstruktureringsprogram som möjliggör
arbetstillfällen att om nödvändigt flytta till nya branscher.
7.
för
företag
och
Lokalt
Om införlivande av miljömål i kollektivförhandlingar för att främja
8.
anställdas deltagande i arbetet mot växthuseffekten och om att dela på
kostnader för och vinster från sådant arbete.
Om åtgärder för att minimera förlusten av arbetstillfällen när sådana
9.
bedöms oundvikliga.
Sammanfattning
Under 1990-talet har det växt fram en stor osäkerhet bland arbetarna inom
ICEMs industrier om de eventuella effekterna för sysselsättning och
levnadsstandard av åtgärder mot klimatförändringen. Problemen kommer inte
att försvinna och det bästa sättet att göra osäkerheten ännu större är att
stoppa huvudet i sanden. De mellanstatliga förhandlingarna om FNs
klimatkonvention och det tillhörande Kyotoprotokollet har varit mycket
komplicerade och svåra för allmänheten – däribland fackföreningarna – att
förstå.
Emellertid framstår det nu som allt klarare att obligatoriska mål för
utsläppsminskning kommer att införas tillsammans med regler och
bestämmelser för hur de ska uppnås.
ICEMs medlemmar måste erkänna den internationella samstämmigheten om
miljöproblemets allvar och nödvändigheten av sociala och ekonomiska
åtgärder för att hantera det.
Detta får omfattande konsekvenser för ICEMs industrier, varav många är
antingen direkt beroende av fossila bränslen eller beroende av energi från
dem. Samtidigt som nya arbetstillfällen och industrier sannolikt kommer att
skapas som ett resultat av ekonomiska åtgärder med anledning av
klimatpolitiken, står det klart att ICEMs industrier kommer att påverkas
negativt. På lite längre sikt kanske omstruktureringen av industrier och
sysselsättning kan leda till ett ifrågasättande av de sektorer som ICEMs
medlemsförbund täcker och av ICEM självt.
Denna
utmaning
läggs
ovanpå
årtionden
av
omfattande
strukturrationaliseringar inom ICEMs industrier vilka i allmänhet lett till stora
förluster av arbetstillfällen. Sådana strukturrationaliseringar för förbättrad
konkurrenskraft och teknisk förnyelse kommer alltid att finnas. Det bör man ha
i åtanke vid bedömningen av de ytterligare bördor som åtgärder mot
klimatförändringen kan orsaka.
Det finns betydande möjligheter för ICEM och dess medlemsförbund att
påverka debatten om klimatförändringen och de nationella och internationella
åtgärder som beslutas. Det enda vi kan lita på i denna osäkra värld är att
frågorna om förlorade arbetstillfällen och sänkt levnadsstandard kommer att
ignoreras om inte facket lyfter fram dem. Det finns en mängd tekniker,
metoder och sociala och ekonomiska mekanismer som kan bli en väg mot
minskade utsläpp av växthusgaser i både industri- och utvecklingsländerna.
Deras konsekvenser är oerhörda, både för sysselsättningen inom vissa
sektorer och i form av ekonomiska vinster och förluster. Det är ICEMs och
dess medlemsförbunds ansvar att anta utmaningen för att skapa en framtid
kännetecknad av social rättvisa, ”rättvis omställning” för ICEM-medlemmar
och ett stabilt klimat.
*** SLUT ***
Referenser
Australian Coal Association (2000), Environmental Credentials of Coal, A
BHP Research Study. Sydney
Colley, P (1997), The effects in employment of a shift in taxation from labour
to the environment. Centrum voor energiebesparing en schone technologie,
Nederländerna
Greenpeace International (1999), Global Warming and The Carbon Logic
www.greenpeace.org/~climate/arctic99/reports/clogic.html
Hamilton, C, Hundloe, T & Quiggin, J (1997), Ecological tax Reform in
Australia. Using taxes, charges and public spending to protect the
environment without hurting the economy. Diskussionsunderlag 10, The
Australia Institute, Canberra
Hinchy, M, Hanslow, K, Fisher, B & Graham, B (1998), International Trading
in Greenhouse Gas Emissions. Some fundamental principles. Australian
Bureau of Agricultural and Resource Economics, Research Report 98.3
ICEM, Social Energy, ICEMs åtgärdsprogram antaget i Cork, Irland,
november 1998
ICFTU, Social and Employment Transition for Climate Change. Fackligt
uttalande inför klimatkonventionens sjätte partkonferens i Haag den 13–14
november 2000, Bryssel
IPCC (1990), Climate Change. The IPCC Scientific Assessment. Cambridge
University Press
IPCC (1995), Climate Change 1995. IPCC Second Assessment. WMO &
UNEP
OECD (1993), The costs of cutting carbon emissions. Results from global
models. Paris
OECD & IEA (1998), World Energy Outlook. Paris
Polidano, C (Internationella arbetsbyrån, Genève, 1997), The impact of
climate change policies on employment in the coalmining industry.
Diskussionsunderlag 115 för Industrial Activities Branch, Sectoral Activities
Programme, Genève
UNEP (1999), Climate Change Information
www.unfccc.de/resource/iuckit/index.html
Sheets.
Internetadress:
Internationella kemi-,
energi-, gruv- och
fabriksarbetarefederationen
www.icem.org
Avenue Emile de Béco, 109
B-1050 Bryssel, Belgien.
Telefon +32.2.6262020
Fax +32.2.6484316
E-post: [email protected]