Ideologiska resonemang i Iran och Sverige

’
Institutionen för lingvistik och filologi
Iranska språk
Ideologiska resonemang i Iran och Sverige
Språkpolitik under 1900-talet
Uppsatsskribent: Anna Boronkai
Handledare: Helena Bani-Shoraka
Kandidatuppsats 15 hp
VT-14
1
1. Introduktion ..................................................................................................... 3
1.1 Syfte och frågeställningar ........................................................................ 3
1.2 Uppsatsens struktur ................................................................................... 4
2. Teoretiska ansatser.......................................................................................... 5
2.1 Sociolingvistik och språkpolitik................................................................ 5
2.2 Språkpolitiska ideologier .......................................................................... 7
3. Material och metod ......................................................................................... 9
3.1 Insamling av material ................................................................................ 9
3.2 Materialet.................................................................................................... 9
4. Språkpolitiska ideologier i Iran ................................................................... 11
4.1 Det persiska språket fram till 1900-talet .............................................. 11
4.2 Det persiska språket under sekelskiftet 1800-1900 .............................. 12
4.3 Språkpolitik i Iran under 1900-talets första hälft ................................ 12
4.4 Språkpolitik i Iran under 1900-talets andra hälft ................................ 15
4.5 Sammanfattning ....................................................................................... 18
5. Språkpolitik och språkvård i Sverige .......................................................... 19
5. 1 Svenska språket fram till 1900-talet ..................................................... 19
5. 2 Svensk språkpolitik under 1900-talets första hälft.............................. 20
5. 3 Svensk språkpolitik under 1900-talets andra hälft ............................. 21
5. 4 Sammanfattning ...................................................................................... 23
6. Analys ............................................................................................................. 25
6.1. Statens roll ............................................................................................... 25
6.2. Synen på utländska ord .......................................................................... 26
6.3. Terminologiarbete................................................................................... 28
6.4. Sammanfattande diskussion .................................................................. 29
Litteraturförteckning ........................................................................................ 32
2
1. Introduktion
Hur ett språk utvecklas är beroende av många olika faktorer. Språk förändras över tid (Norrby
& Håkansson 2010:41) men det kan ske på olika sätt, till exempel som ett resultat
av migration och urbanisering (Norrby & Håkansson 2010:62). Det kan också förändras på
grund av aktörers medvetna försök att påverka språket i en eller annan riktning. Försöken kan
t.ex. syfta till att bevara något inom språket som redan finns och värna det mot inflytande från
andra språk, eller exempelvis att standardisera språket och slipa bort lokala eller regionala
varieteter (Norrby & Håkansson 2010:262-265). Resultatet av sådana försök kan variera
kraftigt – ibland lyckas aktörerna med att implementera sina intentioner i språkbruket, och
ibland får dessa försök liten eller ingen effekt (Spolsky 2005:187-188).
Försök att påverka språket i endera riktningen kan också ske på olika aktivitetsnivåer; genom
att diskutera språkvårdens principer och hur man ska förhålla sig till enskilda språkfrågor,
genom serviceåtgärder, så som kodifiering av standard i till exempel ordböcker, och genom
att stifta lagar och bestämmelser (Teleman 2013:8). Aktörerna kan utgöras av olika personer
och/eller grupper i samhället; det kan vara organisationer, företag, lärare, språkvetare eller
staten, för att nämna några (Spolsky 2004:8).
1.1 Syfte och frågeställningar
Den här uppsatsens fokus ligger på medvetna försök att förändra språket, närmare bestämt
den iranska och den svenska statens roll i den språkpolitiska praktik som ägt rum respektive
land genom historien, framför allt under 1900-talet och fram till idag. Syftet är att genom
exempel synliggöra de ideologier som tagit sig i uttryck i statens agerande och hur de
påverkat statens roll i språkvårdsarbetet.
För att genomföra denna undersökning har jag valt att utgå ifrån Spolskys språkpolitiska
komponenter. Spolsky (2004:5) delar upp språkpolitiken i tre beståndsdelar: språkbruk,
språkliga ideologier, och ingripanden för att förändra språket. Av dessa är språkideologier och
ingripanden relevant för denna uppsats. Språkbruket är lika med den praktiska användningen
av språket vilket faller utanför ramarna av denna uppsats. Här ska vi undersöka vilka ingrepp
staten har gjort och hur dessa kan tänkas manifestera språkideologier. Med detta som
utgångspunkt analyseras den språkpolitiska historien i Iran och Sverige utifrån tre aspekter:
1) Statens roll
3
2) Synen på utländska ord
3) Terminologiarbete
I analysen kommer dessa tre aspekter i Iran och Sverige diskuteras under varsin underrubrik
och de kommer att kopplas ihop vissa av de ideologier som Dahlstedt definierar. Då detta inte
är en komparativ uppsats kommer Iran och Sverige inte jämföras utifrån en modell. Somliga
ideologier är tillämpbara på vissa faser av språkvårdsarbetet i den ena landet men inte
nödvändigtvis på det andra landet. För att kunna redogöra för de olika ländernas utveckling
och influerande ideologier kommer vissa definitioner ur typologin användas.
1.2 Uppsatsens struktur
Uppsatsen är strukturerad på följande sätt: i kapitel 2 förs en teoretisk diskussion i vilken det
sociolingvistiska teoretiska landskapet skissas fram samtidigt som studiens specifika ansats
klargörs och argumenteras för. I kapitel 3 redogörs för metoderna för datainsamling, och en
diskussion om materialet ges. I kapitel 4 presenteras en historik över den språkliga situationen
i Iran, samt den språkpolitiska situationen under 1900-talet fram till idag. I kapitel 5 ges en
historik över den språkliga situationen i Sverige fram till 1900-talet, samt den språkpolitiska
situationen under 1900-talet och fram till idag. Därefter, i kapitel 6, analyseras och diskuteras
språkpolitiska ideologier i respektive land utifrån tre gemensamma faktorer: statens roll i
språkvårdsarbetet, synen på utländska ord och terminologiarbete. Analyskapitlet avslutas
med en sammanfattande diskussion.
4
2. Teoretiska ansatser
I detta kapitel kommer jag att ge en övergripande presentation av sociolingvistiken som
vetenskapligt fält och hur språkpolitik kan ses som en inriktning inom den. Språkpolitik som
begrepp kommer att definieras och olika språkpolitiska ideologier att diskuteras.
2.1 Sociolingvistik och språkpolitik
Sociolingvistiken, eller språksociologin, uppstod som forskningsfält på 1960-talet i mötet
mellan lingvistiken och sociologin. Fältet utforskar i grova drag språklig variation och hur
språkbruket kan variera och påverkas av på olika faktorer, så som klass, kön, geografiska
förhållanden, eller andra samhälleliga omständigheter (Norrby & Håkansson 2010:7, 12).
Sociolingvistiken är således ett tvärvetenskapligt och mycket brett fält som kan rymma allt
från språkliga attityder till tvåspråkighet. En av många underkategorier är ämnet språkpolitik,
som i sig rymmer många olika forskningsområden. Detta fält uppstod som en del av och
parallellt med sociolingvistiken, och var inriktat på frågor som rörde praktisk språkutveckling
(Johnson 2013:27).
Utöver att vara ett forskningsområde, är språkpolitik något som äger rum inom en
språkgemenskap, en praktik som går ut på att bevara eller att påverka språket i någon riktning.
En av språkpolitikens stora namn är den amerikansk-israeliske forskaren Bernard Spolsky. I
boken Language Policy (2004) försöker han definiera vad språkpolitik är, dess olika
beståndsdelar samt hur de samverkar för att påverka språket. Han delar upp begreppet i tre
olika komponenter: 1) språkbruk – de vanemönster som uppstår då vissa språkliga varieteter
inom en språkgemenskap väljs framför andra, 2) språkliga ideologier och övertygelser, alltså
syn på och värderingar kring specifika språk eller varieteter inom ett språk, samt 3)
uttryckliga försök att ändra på och påverka språkbruket genom ingripande, planering eller
styrning (Spolsky 2004:5).
Det man studerar när man är intresserad av språkpolitik är enligt Spolskys definition hur ickespråkliga variabler samverkar med språkliga sådana (Spolsky 2004:8). De icke språkliga
variabler som skall studeras i denna uppsats är de synsätt, eller ideologier som samverkar med
statens agerande. Med utgångspunkt i Spolskys definition av språkpolitik kan denna studie
teoretiskt sett placeras under punkt två och tre, ideologi och ingripande.
5
När det förkommer direkta, medvetna försök att påverka språket eller språksituationen,
använder Spolsky begreppet language management (2004:8). Det skulle till svenska kunna
översättas till språkvård, den regelmässigt använda termen i facklitteratur om svensk
språkpolitik. Språkvård är ett begrepp som av språkforskaren Paula Ehrnebo (2007:27-29) har
definierats som något normativt och rådgivande, det vill säga att det finns ett korrekt sätt att
använda språk på och att det är viktigt att det finns någon som kan ge råd om detta.
Dessa medvetna försök att ändra språket är språkpolitik i sin mest uppenbara form, i
synnerhet när den uttrycks i officiella dokument som så konstitutioner eller lagar (Spolsky
2004:11). Ett annat vanligt förekommande begrepp är språkplanering, vilket ofta används
som en synonym till den engelska termen language planning. Språkplanering ses av olika
forskare som ett samlande begrepp som omfattar korpusplanering samt statusplanering, där
korpusplanering handlar om ordförråd, ortografi och grammatik, medan statusplanering
handlar om ett språks ställning eller status i förhållande till andra språk (Ehrnebo 2007:2729). Jag kommer i denna uppsats när jag talar om staten ingripande i språket använda
begreppet språkvård.
Men språkpolitik måste inte nödvändigtvis definieras som medveten politisk styrning, eller
ens som något som verkar uppifrån och ner. I sin bok Language Policy (2013) beskriver
David Cassels Johnson språkpolitik som något som rör sig mellan olika samverkande nivåer.
Den kan till exempel skapas genom myndighetsdirektiv och lagar, läroplaner osv; de tolkas,
av bland annat lärare och skoladministratörer, och de kan genomföras av lärare eller andra
agenter på mikronivå. I fall där det inte finns någon officiell och uttalad språkpolitik från
myndighetshåll, är det inte fråga om att språkpolitik inte existerar. Den finns där även om den
inte finns uttryckt i policy-dokument eller lagar. Det kan till exempel gälla länder där det
finns ett majoritetsspråk vars officiella status inte regleras i författningen/konstitutionen
(Johnson 2013:9-11), men även andra enheter där språkliga ideologier kan förkomma, till
exempel en familj eller ett företag (Spolsky 2004:8).
Nya ord kan ibland inkorporeras i en språkgemenskaps allmänna språkbruk utan att vara
sanktionerade av statliga organ. Exempel på detta skulle kunna vara engelska uttryck och ord
som sprid via populärkultur och sociala medier. Det kan vara fråga om synonymer till i det
aktuella språket redan existerande ord. Men ofta uppstår behovet av nya ord i samband med
att nya koncept introduceras i en kultur från en annan, innovationer på det tekniska området,
eller uppkomsten av nya vetenskapliga fält. När dessa idéer eller saker redan har ett namn på
6
ett främmande språk, till exempel engelska, finns det en tendens att låna ord och det är då
bara en fråga om fonologisk anpassning till målspråket. Talare av ett språk myntar ibland
själva nya termer eller utvidgar betydelsen av gamla. Ibland glider termer över från att vara
informella till att bli formella och ibland förkortas de (Spolsky 2004:35).
2.2 Språkpolitiska ideologier
Det finns givetvis många olika sätt att definiera språkpolitiska ideologier. I den här uppsatsen
utgår jag från Dahlstedts typologi över språkideologier.
Dahlstedt (1967) visar genom exempel hur samhällssyn och normer, det vill säga ideologier,
kan ge återklang i synen på språkvård och språkpolitik bör bedrivas. Han listar sex olika
samhällssyner som han anser har haft betydelse för synen på språkvård i Sverige fram till
1967. Hans uppställning är dock även användbar för senare svenska förhållanden fram till
idag, och kan eftersom den är så pass generisk med viss modifiering tillämpas även på iranska
förhållanden. För att extrahera intressanta ideologier lutar jag mig därför mot Dahlstedt, och
har utifrån detta skapat följande tabell:
Tabell 1. Dahlstedts typologi över språkideologier
Typ
Definition
Nationalism
Starkt förknippad med tanken på ett huvudspråk och nationalstaten.
Förutsätter att medborgarna inom ett lands gränser delar vissa
egenskaper varav ett gemensamt språk är ett av de viktigaste.
Regionalism1
Kan ses som en utvidgad form av nationalism. Den upplevda
gemenskapen vidgas till att omfatta befolkningar utanför
nationalstaten, framför allt om dessa talar närliggande språk eller
olika varieteter av ett språk.
1
Här använder Dahlstedt begreppen nordism och skandinavism, men eftersom hälften av denna uppsats
behandlar Irans språkpolitiska förhållanden och ideologier, har jag valt att kalla denna mellanstatligt utvidgande
typ av nationalism för regionalism.
7
Internationalism
Sammanhållning och samverkan över gränser och världsdelar.
Språkligt, i sin yttersta form, en strävan efter ett gemensamt
internationellt världsspråk.
Rationalism
Ett synsätt som bygger på ändamålenlighetsprincipen, vilken
applicerad på språk innebär att språket i första hand är ett
meddelandesystem. Språket bör därför anpassas till att så många
talare som möjligt snabbt och effektivt kunna ta del av dessa
meddelanden.
Demokratism
Samhället skall styras av folket, direkt eller genom i fria val utsedda
representanter för att förse medborgarna med en så stor personlig
frihet och ekonomisk och social jämlikhet som möjligt. Tillämpat på
språket innebär detta frihet från bl.a. kommersiell och auktoritär
likriktning och jämlikhet inför språkets tillgänglighet. Enligt denna
språksyn bör också språket vara genomskinligt.
Traditionalism
En samhällssyn som betonar kontinuitet och värderar traditioner högt.
Som språksyn som vänder sig traditionalismen mot förändringar i
språket.
Källa: Dahlstedt (1967)
Alla dessa ideologier är inte relevanta för uppsatsens analys. De av Dahlstedts definitioner
som bedöms vara intressanta är nationalism, regionalism, rationalism, demokratism. När det
gäller internationalism och traditionalism kommer dessa endast att nämnas kort i analysen.
Nationalism är relevant för både svensk och iransk del. Båda dessa länder har ett officiellt
huvudspråk och kan sägas vara nationalstater. Likaså är regionalism intressant för både Iran
och Sverige, då svenska och persiska finns som varieteter vilka talas i närliggande länder.
Den rationalistiska och demokratiska språksynen är aktuell i första hand för den del av
analysen som berör svenska förhållanden.
8
3. Material och metod
I detta avsnitt kommer jag att redogöra för metod för datainsamling och analys. Källorna
kommer också att diskuteras.
3.1 Insamling av material
Materialet för denna uppsats utgörs i huvudsak av sekundärkällor, såsom böcker och artiklar
på svenska, persiska och engelska. Arbetet med att söka reda på materialet tog sin början med
ett antal intervjuer med informanter som är väl insatta på området. Några av dessa är knutna
till olika institutioner vid Uppsala universitet, medan andra är knutna till den iranska
språkakademin Farhangestan i Iran. De inledande frågorna var vida i sina formuleringar för
att möjliggöra en sondering av förhållandena inom iransk respektive svensk språkpolitik.
Ganska snart stod det dock klart att de frågor jag hade till informanterna kunde besvaras lika
väl genom inläsning av litteratur. Informanterna har istället försett mig med tryckt material, i
form av policydokument, artiklar och avhandlingar som berör språkpolitik, både i vår samtid
och historiskt, samt språkpolitiska ideologier i Iran och Sverige.
3.2 Materialet
Materialet som använts för de iranska förhållandena skiljer sig mycket åt från det material
som berör svensk språkhistoria och språkpolitik. Värt att nämna är att innehållet i de svenska
respektive iranska källorna av naturliga orsaker skiljer sig åt. Det rör sig om två olika länder
med vitt skilda historiska och politiska omständigheter. Sammantaget innehåller källorna som
berör Iran annan typ av fakta än de svenska källorna. Medan de iranska källorna ofta i detalj
redogör för språkpolitiska beslut och enskilda aktörers inverkan på språkvårdsarbetet,
beskriver de svenska källorna i större utsträckning hur språkvården förändrats till följd av
språkvårdsdebatter och förändrade samhällsstrukturer. Detta kan till viss del bero på olika
synsätt på vetenskapliga texter, men framförallt speglar det att den språkpolitiska aktiviteten i
Iran har varit betydligt mer synlig och intensiv i Iran än Sverige. Materialet för de två
ländernas språkutveckling behandlas därför på olika sätt i denna uppsats. En stor utmaning
har legat i att samla den inhämtade informationen på ett relevant sätt, men jag har valt att göra
detta utifrån tre analysingångar.
De huvudsakliga källorna för den iranska delen är språkvetenskapliga artiklar (Sadeghi, 2001;
Marszałek-Kowalewska 2013; Jazayeri, 1999). Dessa redogör i första hand för
9
språkvårdsarbetet i Irans olika språkvårdsorganisationer under 1900-talet. Några av dessa är
författade på persiska och utgivna av den iranska språkvårdsakademin och innehåller
hänvisningar till akademins stadgar samt riktlinjer för språkvårdsarbetet. En avhandling om
persisk ortografi utgör också en viktig källa för den iranska historiken (Hashabeiky 2005).
Huvudkällorna som använts för Sverige består av två böcker av en och sammaförfattare
(Teleman 2002; 2013). Den ena boken redogör för svensk språkvård från 1500-talet och fram
till 1800-talets slut, den andra för språkvården från 1900-talet och fram till idag.
För den teoretiska ansatsen har Bernard Spolskys verk Language Policy (2004) använts
tillsammans med en artikel av Karl-Hampus Dahlstedt. Den senare visar på sambandet mellan
ideologier och språkvård och återfinns i det korta samlingsverket Språk, språkvård och
kommunikation (1967). Texterna i denna bok är baserade på ett föredrag från ett symposium
anordnat av Språkvårdssamfundet och Nämnden för svensk språkvård. Trots att texten är
utgiven redan 1967 bedöms den vara användbar för uppsatsens teoretiska ansatser då dessa
kan appliceras dels på svenska förhållanden idag, dels på iranska förhållanden. Texten
rekommenderas av en informant med goda kunskaper inom området, Bengt Nordberg,
professor emeritus i sociolingvistik. Det är naturligtvis möjligt att kategorisera och definiera
ideologier på annat sätt, och inte heller är de ideologier Dahlstedt använder de enda tänkbara,
men för denna uppsats syfte anses denna uppställning relevant.
10
4. Språkpolitiska ideologier i Iran
Detta kapitel behandlar det persiska språkets utveckling i Iran kronologiskt i stora drag med
fokus på statens roll. Den tar sin början i 600-talet och har störst tyngdpunkt vid 1900-talet.
Kapitlet är indelat i 5 underrubriker. Först ges en kortare historisk bakgrund i två delar: det
persiska språket fram till 1900-talet och det persiska språket under sekelskiftet 1800-1900.
Därefter diskuteras språkpolitiken i Iran i stora drag uppdelat i två tidsperioder, 1900-talets
första respektive andra hälft. I Irans fall måste också språkpolitiken och med den
sammanhängande ideologier ses i sin sociohistoriska och framför allt politiska kontext, då
yttre faktorer ofta påverkat statens syn på språket och dess roll i språkvården.
4.1 Det persiska språket fram till 1900-talet
Persiskan har sedan tiden för det Sassanidiska imperiets fall på olika sätt påverkats av
erövrande makters språk, i synnerhet arabiskan. När det persiska riket på 600-talet e.Kr.
intogs av det arabiska kalifatet hade det officiella skriftspråket medelpersiska, vilket också
benämns pahlavi, redan börjat skilja sig från det talade språket, dari (Sadeghi 2001:1). Dari
var tillsammans med ett antal regionala och lokala dialekter det talade språket hos
allmänheten. Medelpersiska och dari var inte två olika språk eller ens dialektala varieteter.
Skillnaden var snarare stilmässig på så sätt medelpersiskan användes skriftligt i administrativa
och religiösa sammanhang (Lazard 1975:599). När dari på 900-talet började användas som
skriftspråk hade en stor del av det medelpersiska ordförrådet blivit otidsenliga eller glömts
bort medan arabiska ord hade tagits i bruk. Många ord, i synnerhet vetenskapliga termer
lånades in i persiskan (Sadeghi 2001:1).
Exakt när och hur nypersiskan formades till att bli ett språk är osäkert, men klart är att den
persiska litteraturens framväxt hade stor betydelse för detta. Man hade tidigare skrivit på
arabiska, men började nu utgå från talad nypersiska, dari, med hjälp av det arabiska alfabetet.
Även mongoliska och turkiska ord lånades in i persiskan, och en stor andel av dessa rör
administration och militär. Detta var en konsekvens av att området från 1200-talet och cirka
hundrafemtio år framöver styrdes av mongoliska erövrare vars trupper i stor utsträckning
bestod av turkar (Hashabeky 2005:59-60).
11
4.2 Det persiska språket under sekelskiftet 1800-1900
Under Qajar-dynastin (1796-1925) började standardisering av språket ta fart, även om delar
av det skrivna språket, framför allt poesin, hade varit relativt standardiserat ända sedan 900talet (Keddie 2006: 37; Hashabeiky 2005:60). I och med en ökad byråkratisk apparat och nya
politiska, ekonomiska och kulturella omständigheter, blev en förenkling av språket nödvändig
(Hashabeiky 2005:61).
Ytterligare en intressant aspekt som var särskilt viktig under den här tidsperioden var Irans
geografiska läge. Med sitt geografiska läge har Iran ingalunda varit isolerat eller saknat
kulturellt, ekonomisk eller politiskt utbyte med omvärlden, varken regionalt eller med andra
delar av världen. Men det var först i slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet som
kontakterna med Europa intensifierades. Detta sammanföll också med en påbörjad
moderniseringsprocess i Iran. Ett språkligt och kulturellt utbyte ägde rum med länder som
England, Ryssland och Frankrike, men det är i första hand med det sistnämna landet som
utbytet fick språklig effekt. En viktig orsak till detta var de nyinrättade skolor som byggdes
efter fransk modell. Även om Frankrike inte var den starkaste makten av nämnda stater,
varken ekonomiskt eller militärt, betraktades Frankrike som ett föregångsland vad gäller
modernitet och sekularisering. Många franska låneord etablerades i persiskan. Utöver det
franska skolsystemet var den viktigaste orsaken till detta att franskan var det
kommunikationsmedel man använde för kontakt med europeiska idéer och europeisk kultur.
Många vetenskapliga och tekniska termer, vilka var en produkt av europeisk modernisering
och industriell utveckling, kom in i det iranska språket samhället via franskan (MarszałekKowalewska, 2013:91).
4.3 Språkpolitik i Iran under 1900-talets första hälft
Tillsammans med ökad centralisering och urbanisering bidrog kontakterna med Europa och
rådande moderniseringsideal till att omforma persiska mer än på många hundra år. Tekniska
innovationer och andra nya fenomen skapade behov av nya termer. Samtidigt började röster i
vissa lärda kretsar höjas för att rensa persiskan från främmande ord och istället ersätta dem
med persiska motsvarigheter, något som senare utmynnade i att en rad privata och officiella
sammanslutningar bildades. Dessa sammanslutningar hade som mål att skapa nya persiska ord
istället för de utländska vetenskapliga, kulturella och civila termer som var i bruk. Denna
rörelse kan betecknas som språkpuristisk och var samtida med de nationalistiska idéer som
12
under det tidiga 1900-talet började få fäste i Iran. Sadeghi betecknar dessa rörelser som början
till en rudimentär språkpolitik/planering i Iran. Språkplaneringen i Iran var centrerad kring
vokabulären och är det alltjämt (Sadeghi 2001:3).
Även om de flesta av dessa sammanslutningar kommit till på privata initiativ, fanns också ett
par exempel på direkt statligt sanktionerade försök att rensa persiskan från låneord och
nybilda persiska motsvarigheter. Den första av dessa statligt organiserade sammanslutningar
tillkom 1924 på direktiv från försvarsministeriet, under ledning av Reza Khan. Han hade 1921
tillsammans med en liten grupp män genomfört en statskupp och störtat den dåvarande
regeringen. I samband med detta hade han utnämnt sig själv till försvarsminister och 1923
även till premiärminister (Keddie 2006:80-85). Den nya regeringen hade ambitionen att öka
centraliseringen och stärka sin makt varför man genomförde reformer inom ett stort antal
områden. Att reformera och stärka armén var en del av denna målsättning (Keddie 2006:81).
Något senare samma år, efter att 1925 ha avsatt Qajardynastin, skulle Reza Khan komma att
utropa sig till regent under namnet Reza Shah Pahlavi (Keddie 2006:81).
Ovan nämnda organisation bestod av officerare och tjänstemän från utbildningsministeriet
(Jazayeri 1999). Inte en enda av organisationens tio medlemmar var lingvist eller på annat sätt
akademiskt språkligt skolad, vilket troligen är en viktig anledning till att de ord man myntade
ofta ansågs vara stela eller etymologiskt oriktiga. Detta var något som gav upphov till skarp
kritik bland samtida språkforskare. Trots det lyckades man under de tio år som organisationen
var aktiv mynta ett antal ord som kom att konkurrera ut de arabiska, turkiska och franska
motsvarigheter organisationen var satt att motverka. Dessa termer etablerades så småningom i
persiskan och flera är i bruk än idag. Exempel på detta är havāpeymā (flygplan), forudgāh
(flygplats), xalabān (pilot), och vābaste-ye nezāmi (militärattaché) (Sadeghi 2001:3;
Hashabeiky 2005:111).
1932 inrättades en liknande organisation, Sällskapet för bildandet av vetenskapliga ord och
termer (Anjoman-e ważʿ-e lōḡāt wa eṣṭelāḥāt-e ʿelmī) på Lärarhögskolan (Dār-al-moʿallemīne ʿālī ). Den bestod av lärare och studenter vilka utifrån ett antal kriterier skulle samla in och
sammanställa persiskklingande termer som ersättningar för befintliga låneord. Organisationen
var uppdelad fyra2 sektioner: 1) naturvetenskap, 2) fysik och kemi, 3) filosofi och litteratur,
2
Enligt Sadgehi var dessa sex till antalet;
13
och 4) matematik. Principer för insamling och registrering av nya ord fastslogs och elever ute
i de olika landsdelarna uppmanades att skicka in förslag på ord hämtade från lokala dialekter
(Hashabeiky 2005:111; Jazayeri 1999; Sadeghi) 2001:3-4).
1934 avsåg utbildningsministeriet att avsätta pengar till ytterligare ett par samfund bestående
av forskare från olika vetenskapsområden som var i behov av nya termer för respektive
område. Resultatet blev en medicinsk akademi som för första gången använde ordet
Farhangestan istället för det franska låneordet akademie. Ordet är bildat av farhang- som
betyder kunskap/kultur/utbildning och efterledet –estan betyder plats. Syftet med denna
akademi var att bilda nya medicinska termer för att ersätta lånord och sammanställa
utbildningsmaterial. Men innan dessa planer hann sjösättas bildades den iranska
språkakademin, Farhangestan-e Iran (Sadeghi 2001:4).
Shahen hade 1934 besökt Turkiet och studerat resultaten av Kemal Atatürks
moderniseringsarbeten, och blivit mycket imponerad av vad han sett, inte minst av de
språkreformer Atatürk hade genomdrivit. Den moderna turkiskan hade genomgått en
skriftreform och övergivit den arabiska skriften till förmån för den latinska skriften anpassad
till turkiskan. Detta blev en inspirationskälla för bildandet av Farhangestan-e avval-e Iran
(Hashabeiky 2005:110-111). 1935 gav Reza Shah sin premiärminister i uppdrag att samla alla
dessa spridda organisationer i en nationell auktoritär språkvårdsorganisation 3 (Sadeghi
2001:4, 5; Jazayeri 1999), vilket skulle resultera i bildandet av Farhangestan-e Iran, vilken
senare blev känd som Farhangestan-e avval (Den första akademin). Ett av de huvudsakliga
målen med denna organisation var rensa bort låneord från persiskan4 (Sadeghi 2001:4), och
ett annat var att få bukt med det stora antalet aktörer som sysslade med nybildning av ord.
Enligt akademins ordförande uppvisade de olika organisationerna i sitt arbete med
nybildningar av ord brist på god smak och metoder baserade på godtycklighet (Hashabeiky
2005:112; Sadeghi 2001:4).
Utbildningsministeriet fastställde tillsammans med en rad akademiker en stadga för akademin
bestående av sexton paragrafer. Den första paragrafen fastställde att akademin skulle verka
3
Sadeghi använder här begreppet language-planning organisation.
Denna hållning, vilken implicerar att det finns ett rent språk som kan och bör rensas från
utländska element, benämns ofta språkpurism. För vidare läsning, se (Marszałek-Kowalewska
2013:93).
4
14
för att bevara, utveckla och främja det persiska språket. Den andra paragrafen rörde
akademins arbetsuppgifter och slog fast att organisationen skulle rensa språket från utländska
ord som inte ansågs inte passa in i persiskan och bilda termer för alla vetenskapsområden och
andra sammanhang. För detta skulle persiskan så långt som det var möjligt användas, utan
arabiska eller turkiska element. (Sadeghi 2001:5; Hashabeiky 2005:112). Andra åligganden
som skrevs in i stadgarna inkluderade bland annat följande: att reformera skriftspråket, att
standardisera och nedteckna den persiska grammatiken, att fastställa principer för nybildning
av ord och godkännande respektive förkastande av termer med utländskt ursprung, att samla
in termer relaterade till hantverk, ord och uttryck från äldre texter samt uttryck, talesätt och
ord från olika dialekter och landsändor. Akademin skulle också verka för en bättre förståelse
för litteratur hos allmänheten, och främja äldre litteratur som ansågs god samt motverka
sådant som inte sågs var god litteratur. Man skulle även uppmuntra författare och poeter till
att åstadkomma mästerverk, och få akademiker att översätta och redigera läroböcker till en
ren och modern persiska (Sadgehi 2001:5; Hashabeiky 2005:112-113).
Shahen var i allra högsta grad personligen involverad i språkpolitiken. Tydliga exempel på
detta är att han vid ett par tillfällen avsatte akademins ordförande när arbetet med
nybildningar av ord inte fortskred i den takt han önskade. (Hashabeiky 2005:114). I
september 1941 tvingades Reza shah att abdikera vilket också påverkade den förda
språkpolitiken. Reza Shah hade varit den pådrivande kraften bakom akademins arbete med att
bilda nya ord, och i hans frånvaro präglades akademins arbete nu inte i lika hög grad av
språkpurism. Den första akademin höll fortsatta sammankomster men dess aktiviteter
minskade succesivt fram till 1953 då organisationen till följd av upplöstes statskupp5 (Sadeghi
2001:24).
4.4 Språkpolitik i Iran under 1900-talets andra hälft
Tiden efter 1953 präglades språkvården av privata initiativ och det dröjde ända till 1968 innan
den nye regenten Mohammad Reza Shah beordrade att den Iranska Språkakademin skulle
grundas. Språkakademin, som skulle bli känd under namnet Farhangestan-e dovvom (Den
andra akademin) skulle enligt shahens påbud vara en fortsättning på den första akademin.
Denna språkakademi skulle verka för att skydda det officiella språket samt tillgodose språkets
behov av att hantera ny teknologi och vetenskap (Sadeghi 2001:7). I oktober 1970
5
För en överblick av denna händelse, se (Keddie 2006:128-131)
15
presenterade utbildningsministern elva permanenta ledamöter för shahen och en första
sammankomst hölls i november samma år. Följande avdelningar etablerades:
1) Avdelningen för urval av och nybildningar av ord
2) Avdelningen för analys/studium av det persiska ordförrådet
3) Avdelningen för studium av persisk grammatik och ortografi
4) Avdelningen för fornpersiska, medelpersiska och moderna iranska språk och dialekter
Senare delades den fjärde och sista avdelningen upp i två, en för forn- och medelpersiska
språk och en för moderna dialekter (Sadeghi 2005:7). Även andra avdelningar tillkom, bland
annat en som skulle studera iranska språk i förhållande till varandra och till andra språk, ett
annat som skulle studera talade dialekter (Hashabeiky 2005:115).
Den första avdelningen, dvs. avdelningen för urval av och nybildningar av ord, hade som
uppgift att välja persiska motsvarigheter till utländska termer som förekom i persiskan. Detta
ansågs vara den andra akademins viktigaste uppdrag. Framför allt skulle fokus ligga på att
mynta persiska termer som kunde ersätta relativt nya låneord. Avdelningen bestod av tjugo
olika kommittéer som alla hade ansvar för olika områden inom vetenskap, teknologi och
konst. Kommittéerna bestod av lingvister och experter från respektive område, bland annat
medicin, ekonomi och litteratur. Fram till 1976 föreslog kommittéerna nästan 35 000 ord som
ersättningar för engelska termer. De föreslagna orden skulle sedan granskas och diskuteras av
språkakademins styrelse. De ord som godkändes i denna instans skulle sedan presenteras för
shahen för ett slutgiltigt godkännande (Sadeghi 2001:7-8).
Den andra akademins ursprungliga avsikt hade varit att ersätta nyare låneord, termer som
rörde ny teknik och nya koncept, med nybildade persiska motsvarigheter. Men i själva verket
arbetade man i högre grad med att rensa ut äldre arabiska och västerländska låneord. Detta,
samt att de nybildade persiska motsvarigheterna ofta var klumpiga, ibland obegripliga även
för bildat folk, gav upphov till skarp kritik från många håll (Sadeghi 2001:9). Trots att den
andra akademins arbete med att bilda nya ord hade genererat ett avsevärt antal förslag till
persiska termer, var det bara ett relativt fåtal som faktiskt accepterades av allmänheten och på
allvar etablerades i det persiska språket (Sadeghi 2001:10). Den andra akademin var aktiv i
16
endast tio år under 1970-talet. Verksamhetens upphörde p.g.a. den islamiska revolutionen och
låg nere ända till 1990-talets början6 (Sadeghi 2001:9).
1991 bildades en ny statlig språkvårdsorganisation i Iran, nu under namnet Farhanestân-e
zabân va adab-e fârsi (akademin för persiska språket och persisk litteratur). Detta är den
tredje akademin av det här slaget och benämns ibland Farhangestan-e sevvom (Den tredje
akademin). Av dess tjugofem ledamöter väljs femton av Šōrā-ye ʿālī-ye enqelāb-e farhangī
(Det högre rådet för kulturrevolution), ett statligt organ vars beslut bara kan upphävas av den
högste andlige ledaren (Hashabeiky 2005:116). Akademin består av sju avdelningar varav en
arbetar med terminologi. Denna är också den mest aktiva, och dess viktigaste arbete ligger i
att välja persiska motsvarigheter till ord som används dels i det vardagliga språket, dels i
vetenskaplig terminologi (Sadeghi 2001:10).
I sina stadgar har Farhangestan ställt upp ett antal mål för organisationen. Det första är "att
bevara det persiska språkets styrka och autenticitet, som är en av pelarna i den iranska
nationella identiteten, den islamiska världens andra språk och bärare av islamisk utbildning
och kultur” (Goruh-e vāžegozini, 2009/2010). I stadgarna finns också nio åligganden listade.
De rör bland annat bevarandet av den persiska litteraturskatten, främjande och organisation av
terminologiarbete inom bland annat tekniska och vetenskapliga områden, ansvara för och
övervaka översättningsarbete. Ett annat åliggande är att efter övervägande uppta ord från
lokala språk belägna i och utanför Iran (Ḥaddād ‘Ādel, 2000/2001) Med lokala språk utanför
Iran menas troligtvis den persiska som talas i Afghanistan och Tadjikistan7.
Farhangestan har delat upp utländska ord i två kategorier: ord som är vanligt förekommande i
dagligt persiskt tal och vanligt förekommande facktermer. Organisationen har beräknat antalet
västerländska låneord till 4000. Av dessa bedöms ungefär 3000 ord vara icke nödvändiga eller
acceptabla, varav en stor andel relativt nya i den persiska vokabulären. Dessa bör enligt
Farhangestan bytas ut mot nybildade persiska ord (Goruh-e vāžegozini, 2009/2010)
6
För islamiska revolutionen, se (Keddie 2006:214-239).
För mer information om språksituationen i Afghanistan och Tadjikistan, se Kieffer, Ch. M.
(1983). “AFGHANISTAN v. Languages.” Encyclopaedia Iranica, Online Edition. Tillgänglig
på
http://www.iranicaonline.org/articles/afghanistan-v-languages och
7
Perry, John (2009). ”TAJIK ii. tajik persian.” Encyclopaedia Iranica, Online Edition,
Tillgänglig på http://www.iranicaonline.org/articles/tajik-ii-tajiki-persian
17
Efter 1979 års revolution kritiserade den nya islamiska regimen den förra Pahlavi-regimens
hållning och språkpurism. Den nya regimen betraktade den andra akademins tidigare arbete
med att rensa ut arabiska låneord som en attack mot islam, eftersom arabiska är Koranens
språk. Samtidigt talade den nya islamiska regimen om det persiska språket som en av
hörnstenarna av den nationella identiteten och beskrev persiskan både som islams andra språk
och revolutionens språk. Den tredje akademin skulle nu skydda det persiska språket både från
överdriven purism och ett alltför stort inflöde av utländska termer (Jazayeri 1999). Det sista
måste ses i ljuset av de anti västerländska stämningar som rådde i Iran efter den islamiska
revolutionen.
4.5 Sammanfattning
I detta kapitel har språksituationen i Iran, från 600-talet fram till 1900-talet beskrivits i stora
drag. Från slutet av 1800-talet och under hela 1900-talet har vi sett hur språkpolitiken präglats
av de politiska händelserna i Iran. Under mellankrigstiden skedde ett regimskifte och på 1950talet inträffade en statskupp. Dessa händelser hade stor påverkan på den förda språkpolitiken
och statens aktiva roll visar sig inte minst i att makthavarna ofta var personligen involverade i
språkvården och dess organisationer. 1979 års islamiska revolution innebar slutet på vissa
aspekter av den språkpolitik som Pahlavi-dynastin hade fört. Den tredje akademin värjde sig
emot utrensningen av arabiska låneord eftersom arabiska är koranens språk. Man betonade
dock persiskans roll som samhällsbärande språk i och med att man i sina stadgar slog fast att
persiskan är grundläggande för den nationella iranska identiteten och att persiska betraktas
som förbundet med islam. Med denna beskrivning av den iranska språkpolitiken går vi nu i
nästa kapitel över till den språkpolitiska utvecklingen i Sverige.
18
5. Språkpolitik och språkvård i Sverige
Det här kapitlet behandlar den språkpolitiska utvecklingen i Sverige i stora drag kronologiskt,
från 1500-talet och fram till idag. Kapitlet är indelat i tre underavdelningar för att tydligt
redogöra utvecklingen.
5. 1 Svenska språket fram till 1900-talet
Att identifiera en exakt startpunkt för svensk språkvård är nog inte genomförbart, men
språkforskaren Ulf Teleman (Teleman 2002, Teleman 2013) tar sin utgångspunkt i 1500-talet.
Under denna tid skedde två stora och med varandra sammanlänkande förändringar som
innebar konsekvenser för hur man såg på svenska språket; reformationen och framväxandet
av en nationalstat. Bibelöversättningar till svenska gavs ut och gudstjänstspråket blev svenska
(Teleman 2002: 9-10). Dessa förändringar hade i första hand religiösa grunder, men under
1600-talet började också nationalistiska idéer om att stärka svenskan i förhållande till latinet
göra sig gällande, vilket hängde samman med nationalstatens ambitioner. Den politiska eliten
strävade efter att vidga svenska språkets domäner, dels av ideologiska, dels av pragmatiska
skäl. Svenskan skulle användas på följande områden: för historiska framställningar, i syfte att
stärka nationalitetskänslan, i skönlitterära verk för att visa att svenska språket var lika bra som
latinet eller andra nationalstatsspråk i Europa, och inom tekniken och naturvetenskapen, detta
för att göra kunskap mer tillgänglig. (Teleman 2002:11-12). Konkret tog sig dessa strävanden
ibland annat i uttryck att man på olika sätt stödde den svenska tryckerinäringen (Teleman
2002:13-14).
Under 1700-talet präglades språkdebatten av nyttoideal. Man försökte få in svenskan på
universiteten istället för latinet, men detta mötte motstånd. Flera försök gjordes av olika
professorer men andra följde inte efter (Teleman 2002:17-18). Däremot bildades
vetenskapliga akademier med statligt stöd. Statsmakten gjorde dock inte så mycket, utan
förhöll sig passiv och reagerade mest på utspel från medborgare och medborgargrupper
(Teleman 2002:21). 1739 bildades Vetenskapsakademin, som hade statsmaktens godkännande
och erhöll ett visst finansiellt stöd. Enligt dess stadgar var en av dess viktigaste uppgifter att
bruka och utveckla det svenska språket. Även Kungl. Vitterhetsakademin bildades med
främjandet och utvecklandet av svenska språket som ett av sina huvudsakliga mål (Teleman
2002:22). På Gustav den III:s initiativ instiftades 1786 också Svenska Akademin vars uppgift
var att värna och utveckla det svenska språket (Teleman 2002:23), och ett resultat av detta var
19
Svenska Akademiens stavningsavhandling från 1801 som fastställde svenska språkets
ortografi (Teleman 2013:49). Under detta århundrade hade också Svenska Akademin ett
ganska stort inflytande i språkdebatten (Teleman 2013:48).
Under 1800-talet fattades en rad viktiga beslut gällande svenskan språket i skolan. Svenska
blev undervisnings- och läroboksspråk i alla ämnen på alla nivåer (tidigare hade latinet varit
undervisningsspråk) och svenska blev också ett eget ämne. Lärarutbildningen reformerades
också, och professurer i nordiska språk inrättades vid universiteten. Det är på grund av dessa
reformer som Teleman (2013:52) kallar statsmakten för århundradets viktigaste
språkvårdsaktör. Reformerna innebar att latinet trängdes tillbaka och att modersmålets
nationella vikt betonades (Teleman 2013: 52).
5. 2 Svensk språkpolitik under 1900-talets första hälft
Första halvan av 1900-talet präglades i lägre grad än förra århundradet av statsmaktens
närvaro i språkpolitiska frågor. Teleman talar denna period som de enskilda aktörernas tid.
(Teleman 2013:53) Ett undantag är 1906 då en rättstavningsreform infördes (Dahlstedt 1967:
94-95). Svenska akademin, som tidigare hade haft ett stort inflytande i språkdebatten spelade
under detta århundrade också en mindre framträdande roll (Teleman 2013:48). 1939 gavs
dock språkriktighetshandboken ”Riktig Svenska” ut på uppdrag av Svenska Akademien, ett
verk som fick stor betydelse för synen på korrekt svenska (Teleman 2013:53). Svenska
Akademiens arbete med utgivning av ordlistor är också värt att nämna (Teleman 2013:58-59).
Sveriges
första
språkvårdsorganisation
för
terminologi
var
TNC,
tekniska
nomenklaturcentralen vilken senare fick namnet Terminologicentrum. Initiativtagare var
företagskoncernen ASEA. Dess uppgift bestod i att tillsammans med experter på olika
områden mynta termer för olika fackområden, men också i att ge råd för tekniskt skrivande.
Man sammanställde termlistor och den första som gavs ut gällde gjuteriteknik. Denna
organisation bildades 1941, i en tid med stora tekniska framsteg och en växande industri. Det
ekonomiska stödet var till en början inte statligt utan kom från näringslivet, men efterhand
blev det statliga stödet minst lika viktigt (Teleman 2013:56).
1944 bildades Nämnden för svensk språkvård, en halvofficiell språkvårdsorganisation
(Teleman 2013:49). Bakgrunden till bildandet av nämnden var att man inför krigsslutet ville
bilda ett nordiskt språkvårdande organ för samverkan mellan de nordiska språken, men
20
initiativet gav istället upphov till ett organ för svensk språkvård eftersom detta saknades.
Bland ledamöterna fanns en rad organisationer representerade, bland annat TNC, Föreningen
Norden, Sveriges Radio, Publicistklubben, Universitetskanslersämbetet och Sveriges
författarförening (Teleman 2013:56). Även om staten alltså fanns representerad, bland annat i
form av Sveriges Radio, var detta var inte en statlig organisation i fullt ut. Efterhand övertog
dock staten ansvaret för de vetenskapliga medarbetarnas löner och gick in som huvudfinansiär
och organisationen fick nu namnet Svenska språknämnden (Teleman 2013:57-58). Detta
innebar att nämnden delvis förstatligades 1972 (Institutet för språk och folkminnen 2014).
Den troliga orsaken till detta är, enligt Teleman (2013:58), att mängden offentlig text som
skulle nå ut till medborgarna ökade. Nämnden fick därmed ta emot allt fler förfrågningar
gällande rådgivning i enskilda språkfrågor, och man strävade efter ett formerat
myndighetsspråk (Teleman 2013:57-58).
Nämndens arbetsuppgifter skulle bestå av tillämpad språkforskning för både tal och skrift
samt standardisering, rådgivning och undervisning. Istället för ett nordiskt samverkande
organ, så som det var tänkt från början, etablerade man efter kriget ett samarbete med
motsvarande organisationer i grannländerna. Syfte med detta var att närma de nordiska
språken till varandra med avseende på stavning, ordförråd och böjning. Stort fokus låg på att
samordna låneord från andra språk och fastställa samnordiska namn på bland annat andra
länder (Teleman 2013:57).
5. 3 Svensk språkpolitik under 1900-talets andra hälft
1967 utgav statsrådsberedningen de första riktlinjerna för språk i lagar och författningar, och
året därpå publicerade Statens personalutbildningsnämnd studiematerialet ”Att skriva bättre
offentlig svenska”, som liksom titeln antyder föreskriver hur skriftlig svenska i offentliga
sammanhang bör se ut (Institutet för språk och folkminnen 2014). Detta kan ses som föraning
om hur språkvården de kommande decennierna skulle gestalta sig. Under 80-talet
omarbetades de språkliga riktlinjerna och kompletterades, och språkexperter anställdes vid
regeringskansliet med uppgift att utbilda anställda i hur offentlig svenska skulle författas,
samt språkgranska offentliga texter. Detta arbete kulminerade i projektet Klarspråksgruppen
21
vars arbete syftade till att säkerställa en god och begriplig offentlig svenskan på alla nivåer i
hela myndighetssverige (Teleman 2013:59).8
Den verkliga brytpunkten i svensk språkpolitik kom dock först under slutet av 1990-talet.
Från att ha varit förhållandevis passiv och överlåtit språkvården på ickestatliga organ, började
staten aktivt spela en roll i svensk språkvård. En viktig orsak till detta var svenskans
domänförluster till förmån för engelskan. Detta innebar inte på något sätt att svenskan sågs
som ett hotat språk, men däremot fanns det en risk att den språkliga kommunikationen skulle
delas upp i olika funktionsdomäner, där svenskan skulle reduceras till ett vardagsspråk medan
engelskan skulle fungera som dominerande språket inom prestigefyllda domäner så som
vetenskap, näringsliv, administration, utbildning, kultur, bara för att nämna några områden.
En av de stora riskerna med detta är enligt Teleman (2013: 231-232) att en sådan uppdelning
också med största sannolikhet inverkar på hur olika grupper i samhället har tillgång till dessa
arenor, det vill säga att vissa människor på grund av bristande kunskaper i engelska språket
stängs ute från ekonomiskt och politiskt inflytande.
I ljuset av detta samt det ökade utbytet på många områden i och med europaprojektet
utarbetade Svenska språknämnden på uppdrag av regeringen ett förslag till språkpolitiskt
program vars huvuddrag gick ut på att svenska språket borde ges lagstadgad status som
samhällsbärande språk, att svenskan skulle fungera inom alla domäner och att svenska språket
skulle tas i beaktan på alla politiska områden där det var relevant (Teleman 2013:233). Detta
och mycket annat behandlades i den utredning som 2000 tillsattes av regeringen. Mål i mun.
Förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27) överlämnades 2002. I den
föreslogs att lagstiftning om att:
1§ Det svenska språket är huvudspråk i Sverige och landets officiella språk i internationella
sammanhang.
8
Utifrån detta behov inrättades på 80-talet en ny yrkesutbildning, vid Stockholms universitet,
en utbildning som alltjämt finns kvar och som numer finnas på flera högskolor i landet
(Teleman 2013: 60).
22
2§ De som fullföljer uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet
använda klar och begriplig svenska.
3§ I andra författningar finns ytterligare bestämmelser om hur det svenska språket skall
användas.
Det
finns
också
bestämmelser
om
användningen
av
de
nationella
minoritetsspråken, teckenspråket och andra språk.
Utifrån utredningen antogs språklagen (SFS 2009: 600) vilken fastslår att svenska är
huvudspråk i Sverige m.m.
1 § I denna lag finns bestämmelser om svenska språket, de nationella minoritetsspråken och
det svenska teckenspråket. Lagen innehåller även bestämmelser om det allmännas ansvar för
att den enskilde ges tillgång till språk samt om språkanvändning i offentlig verksamhet och i
internationella sammanhang.
2 § Syftet med lagen är att ange svenskans och andra språks ställning och användning i det
svenska samhället. Lagen syftar också till att värna svenskan och den språkliga mångfalden i
Sverige samt den enskildes tillgång till språk.
5. 4 Sammanfattning
I kapitel 5 har den svenska språkpolitiken och språkvården beskrivits i stora drag, från 1500talet och fram till idag, med fokus på 1900-talet. I och med reformationen lades mer fokus på
svenska språket, och under 1600-talet började också nationalistiska idéer om att stärka
svenskan i förhållande till latinet göra sig gällande. 1700-talets språkdebatt präglades av
nyttoideal och vetenskapliga akademier grundades med statligt stöd. I början av sekelskiftet
1800 var det svenska skriftspråket standardiserat och kodifierat.
1941 bildades TNC, Sveriges första organisation för terminologiarbete och tre år senare
bildades Nämnden för svensk språkvård som en sammanslutning av statliga och icke-statliga
aktörer. Man inledde efter andra världskrigets slut också samarbeten med de nordiska
ländernas motsvarigheter till nämnden.
23
Under andra halvan av 1900-talet blev staten alltmer synlig i språkvårdsfrågor. 1967 kom de
första riktlinjerna för språk i lagar och författningar och året därpå studiematerialet ”Att
skriva bättre offentlig svenska”. Arbetet med att förbättra den skriva svenskan i
myndighetsarbetet fortsatte, och på 1980-talet bildades Klarspråksgruppen. Engelskans
domänövertagande samt det ökade utbytet i och med europaprojektet ledde till ytterligare
språkpolitiska initiativ, vilket kulminerade i 2002 års parlamentariska utredning Mål i mun.
Utredningen mynnade ut i att den nya språklagen antogs, vilken bland annat fastslår att
svenska är huvudspråk i Sverige. Med denna beskrivning av den svenska språkpolitiken går vi
nu i nästa kapitel över till analysen.
24
6. Analys
I följande kapitel diskuteras respektive lands språkpolitik och språkvårdsarbete under 1900talet utifrån den typologi som baseras på ett antal Dahlstedts definitioner av olika ideologier.
Detta görs under följande underrubriker: 1) statens roll, 2) synen på utländska ord, och 3)
terminologiarbete.
6.1. Statens roll
Staten har under stora delar av 1900-talet spelat en mycket aktiv roll i den iranska
språkvården och dess verksamhet har ofta varit intimt kopplad till politiska faktorer. Den
första språkvårdorganisationen kom till som ett led i att stärka armén och Pahlavi-regimens
makt. Även Farhangestan-e avval (Den första akademin) var en viktig del i dessa ambitioner.
Kontrollen över språket och den puristiska hållning som Reza Shah förespråkade gick hand i
hand med byggandet av nationalstaten. Utifrån Dahlstedts typologi kan därför språkvården i
Iran under denna tid beskrivas som nationalistisk, och det kan även den andra akademin
vilken initierades av Mohammed Reza Shah. Vidden av den statliga styrningen av språket
visas av att makthavarna personligen var involverade i språkvården. När den första akademin
inte bildade nya ord i den takt som Reza Shah önskade svarade han med att avsätta chefer
inom organisationen på löpande band, och när förslag till nya ord lades fram i den andra
akademin var Mohammed Reza Shah sista godkännande instans.
Statens betydelse för språkvården kan också illustreras av det faktum att verksamheten i de
olika språkvårdsorganisationerna ändrade riktning eller upphörde vid regimskiften, dels 1942
när Reza Shah avsattes, dels 1953 då det inträffades en statskupp. Den tredje akademin
inrättades 1991 av den nya islamiska regimen som kommit till makten efter 1979 års
revolution. Denna regim vilar på en helt annan ideologisk grund än Pahlavi-dynastin,
nämligen islam. Trots detta kan språkpolitiken även efter revolutionen i viss mån betecknas
som nationalistisk eftersom Farhangestans stadgar slår fast att persiska är en av hörnstenarna i
den nationella iranska identiteten.
I Sverige har staten under större delen av 1900-talet varit ganska frånvarande i
språkvårdsarbetet. Svenska Akademien hade under 1800-talet haft en framträdande roll i
språkvården,
men
blev
mindre
synlig
under
detta
århundrade.
De
stora
språkvårdsorganisationerna, TNC och Nämnden för svensk språkvård, var inte statliga även
25
om den senare delvis utgjordes av statligt finansierade aktörer så som Sveriges Radio m.fl.
Den ursprungliga tanken med Nämnden för svensk språkvård hade varit att bilda ett
samnordiskt organ för språkvård. Även om initiativet resulterade i en organisation för
specifikt svensk språkvård samarbetade ändå nämnden med sina nordiska motsvarigheter.
Denna strävan efter samverkan och det faktiska samarbetet med nordiska länder skulle kunna
ses som ett utryck för den språkpolitiska ideologi som i typologin benämns som nordism, det
vill säga en sorts regionalism.
Under andra halvan av 1900-talet började svenska myndigheter arbeta med att göra
myndighetsspråket bättre och mer begripligt. Man skrev riktlinjer för hur offentliga texter
skulle författas och arbetet ledde på 1980-talet till att Klarspråksgruppen bildades. Målet med
Klarspråksgruppen var att officiella texter skulle vara begripliga på alla myndighetsnivåer,
och utifrån Dahlstedts typologi skulle man kunna härleda detta arbete från det rationalistiska
synsätt som betraktar språket som ett meddelandesystem. Utifrån detta faktum skulle man
också kunna anta att demokratismen som ideologi spelat in. Demokratismen tillämpad på
språket innebär enligt Dahlstedt att man bland annat lägger vikt vid människors jämlikhet
inför språkets tillgänglighet. Ett begripligt myndighetsspråk som alla medborgare kan
tillgodogöra är en viktig aspekt av en sådan jämlikhet.
I slutet av 1990-talet blev svenska staten synlig i språkvårdsfrågor på ett helt annat sätt än
tidigare. Från att ha varit relativt passiv initierades statliga utredningar och en ny språklag
kom till som fastställde svenskan som Sveriges huvudspråk. I denna språklag ingår också de
nationella minoritetsspråkens skydd, men tyngdpunkten i lagen ligger på svenska språkets
ställning i det svenska samhället. Detta var något helt nytt och är av stor betydelse för den
nationella identiteten. Utifrån Dahlstedts typologi hamnar detta under den nationalistiska
ideologin, där tanken med ett huvudspråk är förknippad med nationalstaten som en samlande
enhet. Medborgarna i landet Sverige har enligt denna definition vissa saker gemensamt, till
exempel ett gemensamt språk.
6.2. Synen på utländska ord
Man har i Iran till och från sett på utländska ord med stor skepsis, både västerländska och
arabiska. Den puristiska språksyn som växte sig stark i början av förra sekelskiftet spelade en
mycket viktig roll även i senare tiders statliga språkvårdsorganisationer. I den första akademin
26
var arbetet starkt präglat av puristiska ideal, föreställningar om språket som är intimt
förknippade med tanken på nationalstaten. Enligt shahen borde akademin i största möjliga
utsträckning rensa ut ord med utländskt ursprung och ersätta dem med ålderdomliga
synonymer eller nybilda ord på persiska. Även verksamheten i den andra akademin
kännetecknas i stor utsträckning av ett avståndstagande till ord med utländskt ursprung.
Initialt hade avsikten med terminologiarbetet varit att ersätta nyare låneord med nybildade
persiska termer, men i praktiken kom akademin att arbeta med att rensa ut äldre arabiska och
västerländska låneord.
Eftersom vikten av det dominerande betonades i så stor utsträckning och viljan att göra sig av
med främmande ord så långtgående, ligger det nära till hands att se den första och den andra
akademins arbete som ett utslag av den nationalistiska språksyn som Dahlstedt beskriver.
I den tredje akademin, vilken bildades av den islamiska revolutionens segrare, saknas det
avståndstagande till arabiska låneord som i hög utsträckning kännetecknat de tidigare
upplagorna av Farhangetan. Här kan man istället ana en typ av regionalistisk språksyn i
förhållande till arabiska. Inte för att de två språken är närliggande, utan för att de antas ha
något gemensamt, nämligen att de båda är viktiga språk i den islamiska världen.
Även om Irans nutida terminologer inte ser arabiska låneord som ett problem, finns det
ambitioner att i viss utsträckning göra sig av med västerländska låneord. Det ligger nära till
hands att tro att detta kan vara kopplat till den misstänksamhet mot allt västerländskt som
började göra sig gällande efter 1979 års revolution. Möjligtvis skulle denna hållning också
kunna kopplas till en nationalistisk språksyn där västerländska ord representerar en motsats
till Irans huvudspråk.
Synen på utländska ord och andra språks inflytande var länge en ganska sval fråga i Sverige
även om debatten till och från har funnits under 1900-talet. Det var först i slutet på 1990-talet
som denna fråga verkligen lyftes. Samhället präglades i högre utsträckning än förr av
internationalisering och europeisering med följden att engelska började konkurrera ut svenska
inom många domäner. Risken man såg med detta var att svenskan skulle bli ett vardagsspråk
och engelskan skulle bli prestigespråket, vilket skulle kunna stänga ute många människor från
olika typer av sammanhang. Detta är, som nämnts i tidigare kapitel, en av orsakerna till att
språklagen kom till. Intressant är att åtgärderna kan klassas som nationalistiska medan det
eftersträvade resultatet syftar till att åstadkomma en större jämlikhet. Åtgärderna kan
27
betraktas som nationalistiska eftersom de sätter ett huvudspråk framför andra, men det
eftersträvade resultatet skulle kunna ses som ett utslag av demokratism eller rationalism. Den
demokratiska aspekten å sin sida är att skydda svenskan från engelsk dominans och på så sätt
göra språket inom alla domäner tillgängligt för alla medborgare. Den rationella aspekten är att
språket utifrån denna politik reduceras till att vara endast ett meddelandesystem. Ur ett sådant
perspektiv, i sin mest renodlade aspekt, finns inga språkliga identitetsmarkörer, utan bara
kommunikation.
6.3. Terminologiarbete
I nästan samtliga av de statliga språkvårdsorganisationer i Iran som sysslat med
terminologiarbete har det handlat om att ersätta utländska ord med nybildade persiska termer.
Det fanns visserligen ett behov av att kunna uttrycka idéer och tala om teknik eller koncept på
persiska, men detta förhållningsätt till utländska ord hade inte enbart praktiska orsaker, utan
ofta även ideologiska grunder. Arbetet med att bilda termer kan å ena sidan ses som ett
resultat av en rationell språksyn, eftersom avsikten med de nya termerna var att skapa ord för
ett smidigare språkbruk inom olika vetenskapliga fält eller tekniska områden.
Terminologiarbetet kan å andra sidan sammankopplas med den puristiska linje som löpte
genom de olika språkvårdsorganisationerna. Detta gäller inte minst den andra akademin, där
nya termer bildades för att ersätta sedan gammalt etablerade låneord med arabiskt och
västerländskt ursprung, inte som avsikten ursprungligen var, att ersätta nyare låneord. För den
tredje akademins del verkar arbetet med att mynta nya ord i huvudsak gälla för termer där
västerländska ord är i bruk. Akademins bedömning är att mindre än en fjärdedel av antalet
uppskattade västerländska låneord i persiskan är nödvändiga att behålla. Acceptansen för
arabiska ord i persiska kan dels förklaras med arabiskans betydelse för islam, dels med att
många arabiska ord sedan länge funnits i persiskan. Denna syn på kontinuitet i språket kan
enligt Dahlstedts definition klassas som traditionalism. I Farhangestans stadgar kan också ett
visst mått av regionalism anas. Ett av de åligganden som listats i stadgarna anger att man bör
se över ord från lokala språk i och utanför Iran. Det sista hänsyftar troligen på de persiska
varieteter som talas i Afghanistan och Tadjikistan. Med detta utgår man alltså från en vidgad
nationalistisk språksyn som omfattar närliggande språk och dialekter.
28
Den första språkvårdsorganisationen i Sverige som arbetade med terminologi var TNC,
Tekniska nomenklaturcentralen. Organisationen mötte med sitt arbete ett behov av svenska
termer som ökat i med tekniska framsteg och en växande industri. Organisationen var inte
statlig utan verkade utifrån olika branschers behov. Trots detta är det ingen självklarhet att
produkter och koncept måste ha svenska termer. Det går att tänka sig begrepp som överflyttas
från ett annat språk till svenska och bara modifieras till att passa in fonetiskt och
morfologiskt. Man skulle också kunna tänka sig att internationella, mer specifikt
engelskklingande ord skulle passa bra in för produkter som ska ut på en världsmarknad. I den
typologi som presenterats i denna uppsats ligger dock rationalismen i kombination med
nationalism närmast tillhands om man ska försöka se en ideologisk bakgrund i svenska
terminologiarbetet. TNCs terminologiarbete gällande produkter eller koncept måste ha syftat
till att göra relevanta termer inom olika fackområden begripligare för berörda fackmän. Ur
denna synvinkel kan terminologiarbetet ses som rationalistiskt, men det kan också tolkas som
ett utslag av nationalistisk språksyn: det nyttoinriktade terminologiarbetet som syftar till att
berörda fackmän ska förstå termernas innebörd förutsätter också att alla talar samma språk, i
det här fallet svenska.
6.4. Sammanfattande diskussion
Syftet med denna uppsats var att genom exempel synliggöra de ideologier som tagit sig i
uttryck i statens agerande och hur de påverkat statens roll i språkvårdsarbetet. Detta har gjorts
utifrån tre gemensamma faktorer: statens roll i språkvårdsarbetet, synen på utländska ord och
terminologiarbete. Dessa faktorer har sedan diskuterats med hjälp av Dahlsteds definitioner
av olika ideologier: nationalism, regionalism, rationalism och demokratism.
Vi har sett hur språksituationen i Iran och Sverige skilt sig åt under 1900-talet och framåt. I
Iran har språkpolitiken i mycket hög grad påverkats av inrikespolitiska förhållanden och
staten har i allra högsta grad varit närvarande inom språkvården. De maktskiften som
inträffade under mellankrigstiden och i slutet av 1970, samt 1953 års statskupp fick stora
konsekvenser för Irans språkpolitik. Den iranska statens roll inom språkvården kan i stora
drag ses som ett utslag av nationalism. För Sveriges del har staten under stora delar av 1900talet lyst med sin frånvaro och det var först under seklets andra hälft som staten trädde fram
som en aktör inom språkvården. När detta så småningom började ske var det i mötet med
Europa och ökad internationalisering.
29
Den svenska statens roll under 1900-talet kan inte i första hand beskrivas som nationalistisk.
Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet började staten dock vidta åtgärder för att
befästa svenskans roll som majoritetsspråk, vilket kan ses som ett utslag av nationalism. Man
kan också skönja regionalistiska tendenser inom svensk språkvård, vilket tagit sig i uttryck
genom samarbete mellan Svenska språknämnden och dess systerorganisationer.
En aspekt som tydligt visar på den nationalistiska språksynen i Iran är hur man betraktat
utländska ord. Denna fråga har under 1900-talet varit en mycket central för språkvården i
Iran. Utländska ord har betraktats med skepsis och de olika språkvårdsorganisationerna har
varit mycket ivriga att göra sig av med utländska ord för att istället bilda nya. För Sveriges del
blev utländska en aktuell fråga från och med 1990-talet i samband med ökad
internationalisering och europasamarbetet. Det var engelskans domänövertagande som oroade
den svenska staten och svenska språkvårdare, och detta kan ses som ett utslag av en
nationalistisk och demokratisk språksyn.
Under 1900-talet man har både Iran och Sverige arbetat aktivt med att bilda nya termer. En
väsentlig skillnad mellan de båda länderna är att det i Iran i huvudsak varit staten som arbetat
med terminologi, medan det i Sverige varit TNC, en organisation bildad av och för
storföretags behov, som stått för lejonparten av terminologiarbetet. Arbetet med nybildningar
av ord har i Iran ofta präglats av nationalism och ibland regionalism, medan
terminologiarbetet i Sverige i hög utsträckning styrts av rationalism.
Den största utmaningen i att skriva om iranska och svenska språkpolitiska förhållanden har
legat i att på ett relevant sätt använda material med så skilda förutsättningar. Lösningen har
varit att analysera de två ländernas språkpolitik utifrån tre gemensamma faktorer. Framtida
tänkbara sätt att genomföra en undersökning om Irans och Sveriges språkpolitik och dess
ideologier skulle kunna vara fokusera på en av dessa faktorer, t.ex. terminologiarbete i
respektive land. Det skulle ge en snävare bild av dessa länders språkpolitik som helhet, men
skulle å andra sidan innebära en djupare förståelse för en enskild aspekt av språkvårdsarbetet.
En annan tänkbar ingång till en framtida studie kring iransk och svensk språkpolitik skulle
kunna vara att titta närmare på hur religionen påverkat språkvården i dessa länder. För
Sveriges del har vi sett hur reformationen medförde att svenska språket stärktes gentemot
30
latinet. Vad gäller Iran har religionen haft stor inverkan på hur olika tiders makthavare har sett
på arabiska element i det persiska språket. Medan Pahlavi-regimernas puristiska språksyn
innebar ett motstånd mot arabiska ord, har tiden efter 1979 års revolution präglats av en
välvillig inställning till arabiska, vilket har att göra med att arabiska är Koranens språk.
31
Litteraturförteckning
Dahlstedt, Karl-Hampus (1967). Språkvård och samhällssyn. I Allén, Sture m.fl. Språk,
språkvård och kommunikation. Uppsala: Verdandi.
Ehrnebo, Paula (2007). Heter Vägverket Tielaitos eller Tievirasto på finska?: benämningar
på svenska samhällsfenomen i sverigefinska tidningar. Diss. Stockholm: Stockholms
universitet.
Ḥaddād ‘Ādel, Ġolām ‘Ali (1379 motsv. 2000/2001) ”Farhangestān-e zabān va adab-e fārsi če
vażife-i dārad va če bāyad bokonad?” (Vad har Farhangestan för åligganden och vad bör
göras?). I Faṣlnāme-ye Farhangestān (Språkakademins kvartalstidskrift).
Hashabeiky, Forogh (2005). Persian orthoghraphy: modification or changeover? (18502000). Diss. Uppsala: Uppsala universitet.
Goruh-e vāžegozini (1388 motsv. 2009/2010) ”Oṣul va ẓavābeṭ-e vāžegozini: hamrāh bā šarḥ
va tōẓiḥāt. Virāyeš-e sevvom, bā tajdid-e nażar” (Terminologins principer och regler:
inklusive förklaringar och beskrivningar). Tredje reviderade upplagan
Jazayeri, M.A (1999). ”Farhangestān”. I Encyclopædia Iranica, online edition. Tillgänglig på
http://www.iranicaonline.org/articles/farhangestan. Hämtad 2014-06-26.
Johnson, David Cassels (2013). Language policy. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Keddie, Nikki R. & Richard, Yann (2006). Modern Iran: roots and results of revolution.
Updated ed. New Haven, Conn.: Yale University Press.
Kommittén för svenska språket (2002). Mål i mun: förslag till handlingsprogram för svenska
språket: slutbetänkande. Stockholm: Kulturdepartementet. (SOU 2002:27). Tillgänglig
på internet: http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/1443. Hämtad: 2014-06-25
Lazard, Gilbert (1975). The rise of the new Persian language. I Frye, R.N. (red.) The
Cambridge history of Iran. Vol. 4. Period from the Arab invasion to the Saljuqs. London:
Cambridge University Press, ss. 595-692.
Marszałek-Kowalewska, Katarzyna (2013). "Iranian language policy: a case of linguistic
purism". I Investigationes linguiticae Vol. XXII
Norrby, Catrin & Håkansson, Gisela (2010). Introduktion till sociolingvistik. Stockholm:
Nordstedts.
Sadeghi, Ali Ashraf (2001). ”Language planning in Iran: a historical review”. I International
Journal of the Sociology of Language. Volume 2001: 148, s. 19-30.
32
Sepide Nōruzi (1379 motsv. 2000/2001) ”Oṣul va ẓavābeṭ-e vāžegozini” (Principer och
kriterier för nybildning av ord). I Faṣlnāme-ye Farhangestān (Språkakademins
kvartalstidskrift).
Spolsky, Bernard (2004). Language policy. Cambridge: Cambridge University Press.
Teleman, Ulf (2002). Ära, rikedom och reda: svensk språkvård och språkpolitik under äldre
nyare tid. Stockholm: Norstedts ordbok.
Teleman, Ulf (2013). Tradis och funkis: svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. 3. uppl.
Lund: Studentlitteratur.
33