Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Mauritius 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Situationen för de mänskliga rättigheterna (MR) på ön Mauritius uppges
överlag vara god och generellt råder fredlig samexistens mellan de etniska
grupperna. Kvinnans situation är dock i viss mån eftersatt och diskriminering
av kvinnor förekommer. Rapporter om polisbrutalitet förekommer, med inslag
av våld och inhuman behandling i häkten och vid gripanden. Mauritius har
sedan självständigheten ansetts som ett av Afrikas fungerande flerpartisystem.
Demokratins spelregler respekteras generellt. Maktrelationen och balansen
mellan de politiska institutionerna är goda och rättsväsendet anses vara
oberoende och fungera väl. Efter parlamentsvalet 2005 har andelen kvinnor
tredubblats i parlamentet och två av 20 personer i regeringen är kvinnor.
Alltsedan 1970-talet har landet haft en årlig ekonomisk tillväxt på omkring fem
procent och levnadsstandarden är förhållandevis god. Det finns en väl
utvecklad offentlig sektor, med bland annat avgiftsfri sjukvård och grundskola.
Grundskolan är obligatorisk upp till 16 års ålder.
Mauritius är ett mångkulturellt samhälle med inslag av medborgare av indisk
härkomst, kreoler (afrikanskt ursprung), kineser och franskmauritier. Våld i
hemmet är vanligt och det förekommer uppgifter om att så många som drygt
80 procent av kvinnorna i Mauritius någon gång varit utsatta för fysiska
övergrepp. Dessa brott får sällan rättsliga påföljder.
Statsmakten har försökt förespråka mänskliga rättigheter inom polisväsendet
och vissa ansatser till förbättringar har gjorts vid landets häkten. Dödsfall i
häkten och fängelser beror vanligen på naturliga orsaker och hiv/aids, men det
finns också fall där intagna i arrester och i fängelser avlidit på grund av
polisbrutalitet. År 2001 inrättades en nationell människorättskommission
2
(NHRC), som tar emot och utreder anmälningar om kränkningar av mänskliga
rättigheter. En ombudsman för barnets rättigheter inrättades 2003.
Under 2002 antogs en omdiskuterad och internationellt kritiserad
antiterroristlag i Mauritius. Lagen har kritiserats för att vara alltför vagt
formulerad och innebära långtgående inskränkningar i de mänskliga
rättigheterna.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Mauritius har ratificerat följande konventioner:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), 1973, samt dess första
fakultativa protokoll om enskild klagorätt. Det andra fakultativa
protokollet om avskaffande av dödsstraffet har dock inte ratificerats.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR),
1973.
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD),
1972.
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,
Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women
(CEDAW) samt undertecknat dess fakultativa protokoll om enskild
klagorätt, 1984.
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) och dess fakultativa
protokoll, 1992.
- Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt undertecknat de två fakultativa protokollen, 1990.
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, 1992.
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC), 2002.
Mauritius har inte tillträtt 1951 års flyktingkonvention och dess fakultativa
protokoll från 1967.
Mauritius har rapporterat till samtliga FN:s konventionskommittéer men
överlag uppvisar Mauritius en svag rapporteringsuppfyllelse, för närvarande
ligger landet efter med åtta rapporter. År 2004 rapporterade man till CEDAW-,
CRC- och ICCPR-kommittéerna vars instrument man tillträtt, dock med viss
3
eftersläpning. FN: s kommitté för mänskliga rättigheter har också framfört
kritik om att Mauritius inte i tillräckligt hög grad införlivat ICCPR i den
nationella lagstiftningen.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Ingen information om av statsmakten sanktionerade politiska mord,
avrättningar eller så kallade försvinnanden föreligger. Slaveri förekommer inte i
Mauritius.
Rapporter om polisbrutalitet förekommer, med inslag av våld och inhuman
behandling vid gripanden samt i arrestlokaler och fängelser. Tortyr har använts
vid polisförhör. Flera av dessa brott leder aldrig till åtal och i fall där någon
dömts är påföljden vanligtvis lätta böter. På senare år finns ett antal rapporter
och dokumenterade dödsfall i såväl fängelser som häkten, orsakade av
polisbrutalitet.
Försök har gjorts från statsmaktens sida att förespråka mänskliga rättigheter
inom polisväsendet och vissa försök till förbättringar har gjorts vid landets
häkten. År 2003 gjordes ett särskilt tillägg i landets strafflagsstiftning om tortyr
utförd av tjänsteman och vissa uppmärksammade fall av dödsmisshandel har
varit uppe i rätten under senare år.
Situationen i landets fängelser är överlag undermålig, men anses till stor del
uppfylla relevanta instrument. Kritik har dock riktats mot överbeläggning.
Bristande kapacitet i rättsväsendet innebär att fångar ibland får sitta 3 till 4 år i
väntan på rättegång.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i Mauritius 1995.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Inga rapporter om godtyckliga frihetsberövanden finns. Inga reserestriktioner
föreligger och medborgare uppges kunna erhålla pass utan problem.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är oberoende och rättssystemet anses generellt fungera väl.
Landets domstolsväsende består av Magistrate Court, High Court och Supreme
4
Court. Ett domslut i Supreme Court kan överklagas till den så kallade Judicial
Committee i London, vilken tidigare kallades Queen’s Privy Council.
Chief Justice utses av presidenten efter konsultation med premiärministern samt
ledaren för oppositionen. Committee of Justice beslutar om tillsättande och
avsättande av domare.
En ombudsman för barnets rättigheter inrättades 2003. En nationell
kommission för mänskliga rättigheter, NHRC, etablerades 2001 i kölvattnet av
bland annat uppmärksammade fall av polisbrutalitet. NHRC består av en
ordförande som är en före detta domare i högsta domstolen, och tre jurister.
Kritik har framförts vad gäller brister i kommissionens förutsättningar.
Kommissionens medlemmar tillsätts och avsätts av presidenten, den har ingen
egen budget och dess mandat är begränsat till den offentliga sektorn och till fall
som inte ligger längre tillbaka i tiden än två år. Dessutom kan kommissionen
endast avge rekommendationer, inte ta fall till domstol eller utdöma böter.
En omdiskuterad och internationellt kritiserad antiterroristlag antogs i
Mauritius 2002. Lagen kritiseras av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter
för att vara alltför vag i definitionen av terrorism, vilket öppnar för fria
tolkningar. Lagen ger polisen rätt att kvarhålla misstänkta under en viss period
utan varken rättegång eller tillgång till advokat. Lagen orsakade inrikespolitisk
turbulens när den introducerades och Mauritius dåvarande president avgick i
protest mot lagförslaget. Hittills har dock ingen arresterats med hänvisning till
antiterroristlagen.
Rapporter om korruption förekommer.
Män och kvinnor har i princip samma tillgång till rättsväsendet. Staten verkar
för att tillgodose allas rätt att företrädas av advokat i domstol och införandet av
mer omfattande rättshjälp diskuteras.
7. Straffrihet
Straffrihet har inte ansetts vara ett problem i Mauritius. FN:s kommitté för
mänskliga rättigheter konstaterar dock i en rapport att fall av polisbrutalitet och
andra brott mot mänskliga rättigheter inte alltid leder till åtal och att påföljden i
fall där någon dömts, vanligtvis inte är mer än lätta böter.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Enligt författningen råder yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och
religionsfrihet i Mauritius. Rätten att ansluta sig till politiska och fackliga
5
organisationer liksom till religiösa samfund respekteras. Politiska partier och
fackförbund är många och aktiva. De tre största religionsinriktningarna på ön
är hinduism, katolicism och islam.
Medierna är oberoende och ingen censur förekommer. På 1980-talet infördes
vissa begränsningar för media, som till exempel förbud att trycka uppgifter
som ansågs skada presidenten. Förbudet verkar dock inte ha haft en praktiskt
inskränkande effekt och den allmänna uppfattningen är att pressfrihet råder.
Det finns ett dussintal privata nyhetstidningar som bedöms vara oberoende
och regimkritiska. Sedan 2002 tillåts privata radiokanaler medan TV-kanalerna
är statliga.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Mauritius har sedan självständigheten 1968 ansetts som ett av Afrikas få
fungerande flerpartisystem. Landet är en republik sedan 1992 med ett
regeringssystem baserat på brittiska Westminstermodellen.
Nationalförsamlingen har sjuttio ledamöter, varav sextiotvå är valbara. De
övriga åtta är utjämningsmandat för att säkerställa representation från de
största etniska grupperna (hinduer, muslimer, kineser och övriga). Detta system
fastslogs i författningen vid tiden för oberoendet för att undvika motsättningar
och orättvis representation mellan de dominerande folkgrupperna. En
författningskommitté som inrättades 2001 har i uppgift att se över systemet,
inklusive maktrelationen mellan presidenten och premiärministern. Bland annat
förekommer krav på att stärka presidentens roll. Frågan om inrättande av en
andra kammare är också under övervägande.
Demokratins spelregler respekteras i Mauritius. Maktrelationen och balansen
mellan de politiska institutionerna är goda. Allt sedan självständigheten har öns
politik karakteriserats av olika partiallianser och maktskiften. Oppositionens
ledare har en etablerad och erkänd roll. Till följd av en överenskommelse om
maktdelningen fick Mauritius i september 2003 sin förste icke-hinduiske
premiärminister, Paul Bérenger, som är vit franskmauritier. Detta var första
gången en afrikansk postkolonial stat tillsatt en vit regeringschef. Bérenger
förlorade dock valet 2005 och fick lämna över makten till Navin Ramgoolam,
ledare för partiet Alliance Sociale.
Efter det senaste parlamentsvalet 2005 styrs alltså Mauritius av Alliance Sociale,
som efter tilläggsmandat erhöll 42 platser i parlamentet. I parlamentet är
Alliance Sociale representerade av 36 ledamöter från Arbetarpartiet samt två
ledamöter från tre olika mindre partier (PMXD, MMSM och MSD). Den
tidigare regerande koalitionen MMM/MSM, bestående av Mauritius
socialistiska rörelse (MSM) och Mauritius militanta rörelse (MMM), samt
6
ytterligare ett mindre parti (PMSD) erhöll sammanlagt 24 platser. Därutöver
finns ytterligare två mindre partier representerade med två ledamöter vardera.
De olika partierna skiljer sig framför allt åt genom de etniska grupperna de
representerar och inte främst ideologiskt. Arbetarpartiet har sitt största stöd
bland hinduer från högre kaster, MSM främst bland hinduer, de kinesiska och
franskmauritiska minoriteterna. MMM stöds av muslimerna och PMSD av
kreolerna. Valdeltagandet är högt; i parlamentsvalet 2005 röstade 81,5 procent
av den röstberättigade befolkningen.
Finansiering av politiska partier har orsakat skandaler under senare år, vilket
har aktualiserat behovet av ett regelverk för detta. Ingen skillnad råder mellan
kvinnors och mäns valdeltagande. Det finns dock få kvinnor på ledande poster
i politiken. Andelen kvinnor i parlamentet ökade dock markant, från fyra till
tolv efter det senaste parlamentsvalet. Två av regeringens 20 ministrar är
kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Arbetslösheten, som traditionellt varit låg, har stigit något under de senaste
åren och beräknades ligga på cirka 11 procent 2005. Andelen utländska
arbetare inom industrin har ökat, till följd av brist på välutbildad arbetskraft. År
1995 återfanns 36 procent av arbetskraften inom industrin, 24 procent inom
tjänstesektorn, 16 procent inom handel- och turistsektorn och 14 procent inom
jordbruk och fiske. Sedan dess har dock en omstrukturering inletts på grund av
liberaliseringen inom världshandeln. Antalet sockerbruk har reducerats
drastiskt och textilindustrin, som inte kan konkurrera med de asiatiska
länderna, kan komma att genomgå en liknande omvandling. Arbetslösheten
väntas därför på kort sikt stiga ytterligare. Det finns en minimilön som
fastställs av regeringen.
Kvinnor utgör ungefär en femtedel av arbetskraften och återfinns främst inom
lågavlönade yrken, till exempel textilindustrin. Kvinnors arbetslöshet är dubbelt
så hög som mäns.
Mauritius är ett mångkulturellt samhälle där de olika befolkningsgrupperna
återfinns i arbetsmarknadens olika yrkeskategorier. Indierna dominerar i antal
(knappt 70 procent av befolkningen) och återfinns främst inom högavlönade
yrken samt i den politiska toppen och i offentlig förvaltning. De stora
sockerplantagerna ägs också i stor utsträckning av indierna. I den privata
sektorn återfinns främst medborgare med europeiska rötter. Inom handel är
den muslimska befolkningen dominerande och många butiker ägs även av
kineser. Lågstatusyrken tenderar att utföras av kreolerna, som ursprungligen
7
härstammar från de afrikanska slavarna. Denna indelning grundar sig troligen
mer på invanda sociala strukturer än på en medveten politiskt baserad
diskriminering.
Fackföreningsrätten respekteras och cirka en tredjedel av arbetskraften är
fackligt organiserad. I exportprocesszonerna, där cirka 70 000 personer arbetar,
är den fackliga aktiviteten dock betydligt lägre. Det finns sammanlagt ungefär
350 fackförbund. Kvinnors deltagande är lågt. Obligatorisk medling infördes
på 1990-talet och regeringen har rätt att ingripa och avgöra arbetstvister. Polis
och säkerhetsstyrkor saknar rätt att vara fackligt organiserade.
Tvångsarbete förekommer inte. Mauritius har ratificerat samtliga
Internationella arbetsorganisationen ILO: s åtta grundläggande konventioner
om mänskliga rättigheter (så kallade Core Labour Standards).
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Relativt omfattande offentlig verksamhet bedrivs, med väl utbyggd och
avgiftsfri hälsovård. Standarden bedöms vara god. Ön har femton statliga
sjukhus och en mängd sjukvårdskliniker. Ett antal privata kliniker finns men
för avancerad sjukvård, såsom till exempel kirurgi, hänvisas invånarna till de
bättre statliga sjukhusen. Det råder en generell brist på högutbildad
sjukvårdspersonal. Bristen förväntas dock minska de närmaste åren till följd av
ett ökande antal utexaminerade läkare.
Barnadödligheten är 15 barn per 1000 födda, och den förväntade livslängden är
75 år för kvinnor och 69 år för män. Förekomsten av hiv/aids är lägre än i de
flesta länder i väst och andelen smittade uppgick år 2005 till 0,6 procent. Runt
700 personer har insjuknat i aids. Tillgång till dricksvatten omfattar alla, och
sanitära anläggningar uppges vara väl fungerande. Enligt den senaste FNrapporten om mänsklig utveckling ligger Mauritius på plats 65 av 177 rankade
länder. När det gäller utvecklingen för kvinnor toppar man listan bland
länderna i Afrika söder om Sahara. Mauritius får generellt goda vitsord för
utbildnings- och hälsovårdssektorerna. Både malaria och polio har utrotats från
ön.
12. Rätten till utbildning
Grundutbildning är obligatorisk och all utbildning upp till 16 års ålder är
avgiftsfri. Ungefär lika många flickor som pojkar går i grundskola. Fler flickor
än pojkar klarar att ta sin examen vid slutet av primary school och i dag läser fler
flickor än pojkar vidare efter secondary school. Läs- och skrivkunnigheten uppgår
till 85 procent.
8
Trots avgiftsfri grundskola fortsätter situationen att vara svår för barn från
fattiga familjer. Dessa har ofta svårt att klara undervisningen och ett av skälen
till detta har varit att undervisningen sker på franska och engelska inte deras
modersmål kreol. Regeringen har dock vidtagit åtgärder i syfte att öka
användandet av kreol i skolorna och dessutom infört fria transporter till och
från skolan. Trots detta är avhopp från skolan vanligt i de fattiga områdena,
vilket har skapat en grupp av barn i tolvårsåldern utanför skolsystemet. Några
strukturer för att ta hand om dessa barn finns ännu inte.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Allt sedan 1970-talet har landet haft en årlig ekonomisk tillväxt på över fem
procent och levnadsstandarden är förhållandevis god. Den offentliga sektorn är
väl utbyggd. Statliga socialbidrag och pensioner betalas ut. Hela befolkningen
har tillgång till godtagbart dricksvatten.
Enligt bedömningar från EU, FN och Världsbanken är landets ekonomi
tillräckligt god för att diskvalificera sig för bistånd. En utfasning av biståndet
pågår således. Regeringen måste följaktligen successivt ta över hela det
finansiella ansvaret för den fattiga delen av befolkningen. Till följd av
avregleringen inom världshandeln står landet också inför en omstrukturering
av den så viktiga sockersektorn. Cirka 6 procent av befolkningen är
undernärda, lika stor andel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Fortfarande råder stora löneskillnader mellan kvinnor och män.
Statliga bostadsbyggen pågår sedan en tid. I stället för subventionerade hyror
erbjuds den fattigare delen av befolkningen att köpa sina hus genom en
tjugofemårig avbetalningsplan med låg månadskostnad. Basfödan ris
subventioneras av staten.
Levnadsstandarden på den lilla ön Rodrigues är betydligt lägre än på huvudön.
Ett särskilt ministerium finns inrättat för att tillgodose dessa invånares specifika
behov och två platser i parlamentet är tilldelade representanter för öns
befolkning.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnans situation är eftersatt och diskriminering förekommer. År 1997 antogs
en särskild lag för att skydda kvinnans och barnets rättigheter. Efterlevnaden
uppges vara bristfällig. Kvinnors löner motsvarar generellt endast en tredjedel
9
av mäns. Våld i hemmet och våldtäkt inom äktenskapet är förbjudet enligt lag.
Trots detta är våld i hemmet ett utbrett problem. Det förekommer uppgifter
om att så många som drygt 80 procent av kvinnorna i Mauritius någon gång
varit utsatta för fysiska övergrepp. Dessa brott anmäls sällan och får sällan
rättsliga påföljder. Det finns även uppgifter om att antalet våldtäkter ökat på
Mauritius de senaste åren. Abort är förbjudet, även då kvinnans liv är i fara.
Krafter bland den muslimska befolkningen har försökt få muslimsk lag erkänd
men så har hittills inte skett. Trots det löper den delvis parallellt med nationella
lagar.
Enligt Ministry of Women’s Rights, Child Development and Family Welfare åtnjuter
kvinnor ytterst begränsat ekonomiskt och politiskt inflytande i Mauritius.
Motstånd finns mot att öka kvinnors inflytande i detta mångkulturella samhälle
men andelen kvinnor i parlamentet ökade dock starkt vid senaste
parlamentsvalet 2005.
Kvinnlig könsstympning utförs såvitt är känt inte i Mauritius. Det finns heller
inga rapporter om hedersmord.
15. Barnets rättigheter
En andra rapport om efterlevnaden av barnkonventionen har tillställts
barnrättskonventionen. Enligt FN:s barnfond (UNICEF) är situationen för
barn på Mauritius förhållandevis god och i slutet av 2003 fasades UNICEF: s
program ut.
Barnarbete är förbjudet enligt lagen, men förekommer i viss utsträckning. Den
obligatoriska skolgången upp till 16 år minskar möjligheterna till barnarbete.
Enligt officiella källor var 1 600 barn mellan 12 och 14 år i arbete eller
arbetssökande år 2000. Myndigheterna utför inspektioner och under 2005
rapporterades 19 fall av barnarbete.
Barnmisshandel och sexuellt utnyttjade av barn uppges förekomma, dock i
begränsad omfattning. En rapport från 1998 visade att barnprostitution var ett
problem i Mauritius. Som en följd av rapporten säger sig regeringen prioritera
förebyggande åtgärder mot och utredning av misstänkta fall av
barnprostitution. I december 2002 implementerades en femårig åtgärdsplan,
med ett antal rekommendationer med syfte att bekämpa förekomsten av
barnprostitution. I en studie utförd av bland annat FN beräknades antalet
prostituerade barn samma år till 2 600.
Regeringen beslutade 2003 om att inrätta en ombudsman för barnets
rättigheter. Regeringen har även påbörjat ett pilotprojekt med en Child Protection
Unit som ska utreda fall av misstänkta övergrepp mot barn. UNICEF menar
10
att det råder bristande nationell kapacitet att handskas med förekomsten av
övergrepp och sexuellt utnyttjande av barn.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Inga rapporter om systematisk diskriminering av en minoritetsgrupp
förekommer. Knappt 70 procent av invånarna är av indisk härkomst, 27
procent är kreoler, det vill säga av afrikanskt ursprung, 3 procent är kineser och
2 procent franskmauritier. Dessa lever överlag i fredlig samexistens.
En stor andel av kreolerna lever dock i fattigdom och rapporter finns om viss
diskriminering. Det är i sammanhanget intressant att notera att Mauritius haft
en kreolsk president, (Karl Auguste Offmann), därefter en vit premiärminister
(Paul Bérenger, med rötter i Frankrike) och numera en premiärminister med
indiskt ursprung (Navin Ramgoolam).
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är tabubelagt och ingenting som behandlas offentligt.
Rapporter om diskriminering finns inte, men detta torde mest bero på att
frågan inte följs från offentligt håll. Direkt diskriminering från statens sida kan
dock inte sägas förekomma.
18 Flyktingars rättigheter
Mauritius har inte ratificerat 1951 års flyktingkonvention eller dess protokoll
från 1967. Mauritius tar inte heller emot några flyktingar. Det skäl som anges är
att landet är för litet. Däremot finns ett behov av arbetskraft och lämpliga
sökanden kan därför erhålla tvååriga arbetstillstånd.
19. Funktionshindrades rättigheter
Det finns ingen lag som kräver att arbetsplatser skall vara handikappanpassade,
men arbetsplatser med över 35 anställda skall enligt lagen reservera 3 procent
av tjänsterna till personer med funktionshinder. I september 2002 beslutade
regeringen att initiera en studie om barn med funktionshinder för att kartlägga
hur många de är och vilka typer av funktionshinder som förekommer. I ett
tjugotal skolor har lärare tränats för att kunna integrera barn med
funktionshinder i undervisningen. Funktionshinder kan sägas vara tabubelagt i
viss mån och framförallt barn med funktionshinder utgör en utsatt grupp.
11
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det civila samhället är aktivt och väletablerat. Den allmänna bedömningen är
att enskilda organisationer kan arbeta fritt och har inflytande i samhället.
Regeringen konsulterar civila samhällets organisationer under
beredningsprocesser.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Ett fåtal biståndsinsatser relaterade till mänskliga rättigheter genomförs i
Mauritius. EU har finansierat utbildning i mänskliga rättigheter för poliser.
Som tidigare nämnts har den goda ekonomiska utvecklingen i Mauritius gjort
att landet inte är föremål för bistånd i nämnvärd omfattning.
