Åke Davidssons dagbok Barndomen och krigsåren

advertisement
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
SVORDOMAR OCH FULA ORD
Vid byrån på Erlings mad var pojkarna fullt igång med att meta fisk,
ty det var sol och sommarlov. Detta var en mycket populär sysselsättning och
ibland kunde mer än halva dagen gå förbi innan man kände sig hungrig i
maggen. Ju fler fiskar man fick ju mer inspirerande till tävling grabbarna
emellan. "De stora" pojkarna Olle och Nore smög för sig själva och slog
nästan alltid rekord med omkring 20-talet abborrar och mörtar. Mamma fick
tjata på oss eftersom rensningen inte var lika intressant som att meta upp
firrarna. Nästan varje kvällsmåltid återfanns ett fat stekta fiskar mest till
pappas stora förnöjelse. Vi var inte heller småsnåla att förse våra kattor.
Sällan eller aldrig hörde vi några svordomar eller fula ord i eller
omkring vårt barndomshem. Pappa och mamma var inte i behov av hårda
kraftuttryck, ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. Uppfattade vi någon
svordom eller något fult ord i vår närhet så reagerade vi barn mycket starkt.
Småpojkar vill gärna ta efter och nu hade jag hört ett "okänt fult ord” av
någon arbetare i målarverkstan. En dag i trädgården under leken råkade Åke
obetänksamt något högljutt använda just det ordet och ovetande av att
mamma befann sig helt i närheten. Mamma ropade, kom emot mig och jag
kände och såg på mamma att nu var det någonting som inte var helt riktigt.
Tre syskon Augusta, Karl, Emelie utanför Frids stuga i Kroksmåla. Min far Gerhards mormor blev 1870
vräkt med sina barn på grund av att hon inte hade pengar till hyran. Bonden fyllde hö i hela stugan så
att den fattiga änkan inte kunde komma in efter långt dagsverke. Socialvård!
Oskars Hembygdsförening 236/1
27 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Jag hade tydligen syndat och sprang en vid båge runt hagen efterföljd
av min domare. Mamma var bekymrad, arg och ledsen. Ibland kunde mamma
bli häftigt arg på oss, men det gick över i vänskap lika fort efteråt. Slutligen
fick mamma tag i mig och så började det lilla förhöret. Mamma tog mig upp i
sitt knä och började tillrättavisa mig. Visste Åke vad det handlade om, eller
vad "ordet" betydde? Överraskad av förhöret och mammas milda stämma
kändes ännu värre än att få ett "riktigt kok stryk". Nu hör det också till
historien att vi råkade sitta på en sten alldeles invid landsvägen och jag var
hela tiden rädd att någon av mina kamrater skulle få se min svåra belägenhet.
Det kändes så förnärmande att sitta så här i mammas knä och mitt inre var i
uppror: Jag skall erkänna att jag hade tårar i ögonen, men mitt hjärta var inte
så mört som mamma tycktes tro, eftersom någonting liksom knöt sig inom
mig.
Tiden kändes lång, men mamma förblev orubblig i sitt beslut. Nu skall
du Åke be både Jesus och mamma om förlåtelse för detta, innan vi skiljs åt. Jag
minns tyvärr inte vad som sedan hände. Ganska snopen och tillplattad återgick
jag emellertid till mina kära lekar. En av mina fina trälastbilar fick sig en riktigt
ordentligt spark, som hämnd av mitt nederlag. Stoltheten och envisheten var
tidigt märkbar i mitt barnasinne, men jag behöll det mera inom mig själv.
NEGERDOCKAN
I händelse av dåligt väder, regn eller kyla fick vi alltid förflytta våra
lekintressen inomhus. Aldrig tycktes det störande då vi stökade till det i
rumsutrymmen för mamma. Mamma kunde istället blanda sig i våra lekar och
komma med något nytt och roligt upptåg. Jag vet att mamma gärna skulle
velat få en egen dotter, men istället blev det "bara" sju pojkar. Trots att jag
räknades som andra barnet så kände jag ibland att jag skulle velat vara
"mammas flicka", vilket jag också av flera snälla "både fastrar och mostrar"
blev kallad.
Julen nalkades med snö och stora förväntningar av oss småpojkar. Min
faster Majken bodde tillsammans med sin mor och far i lilla huset och vi hade
julklappsutdelningen gemensamt. Jag fick en stor julklapp av tant Majken och det
var en docka. En riktigt stor och fin negerdocka hade Majken köpt ute på Nybro.
Denna fina och värdefulla var det bästa jag någonsin förut fått. Eftersom mamma
ofta sjöng om "Lilla svarta Sara" på gitarren, kunde det inte finnas något
Oskars Hembygdsförening 236/1
28 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
lämpligare namn. Lilla svarta Sara hade svart krylligt hår och en riktig bastkjol
och hon fick säkert min första och största kärlek, tror jag? Mamma var även flitig
med symaskinen och kunde vara riktigt skicklig att av gamla, ljusa och blommiga
uddaplagg få fram små söta dockkläder. Jag bäddade ner Sara i en skokartong
som jag klätt med ett blommigt tyg. Jag bytte kläder på Henne och småpysslade
med henne hela dagarna, som min egen flicka. I många år följde hon mig. Jag
pratade förtroligt med henne och vi delade allt med varandra. Vi fick oftast
tillbringa vår fritid och lekar "uppepå". "Klädgarderoben" hade blivit Åkes privata
rum. Där fick jag ostörd inrätta mina "hemliga hörn" En mycket rolig och
intressant tilldragelse var att klippa ur allt både grant, sött och bilder av
filmstjärnor ur veckotidningar.
Nores rum låg bakom skorstensmuren på bortre gaveln. Han hade allt
för mycket intressanta tidningar så det var bara att "låna" lite. Mitt rum var
beläget åt gårdsplanen och i morgontimmarna kunde jag höra målararbetarnas
högljudda prat och skratt i målarverkstan. Tusentals bin och humlor surrade i
körsbärsträdet som nästan fyllde ut hela gårdsplanen. Brunnskaret fanns där
också som gav oss vårt friska och goda vatten. Mitt rum planerade jag
självständigt och fantasierna fick fritt utlopp. Indiankrig med tennsoldater och
alla små kära leksaker och lekvrår i de långa och mörka korridorerna vid
sidorna.
Vi hade fått en allvarlig och sträng förhållningsregel av mamma: Ingen
av oss små får använda tändstickor, stearinljus eller levande eld på
övervåningen. En ficklampa, helst stavlampa, var en värdefull klenod och
ägodel liksom en riktig scoutkniv helst med Scoutbälte till.
SOMMARFLICKAN - MARIANNE
Då sommardagarna var vackrast och varmast fanns både kusiner, pojkar
och flickar, hos oss i Anebo på fritid och sommarlov. Morbror Ernsts flickor från
Agebo hade skollov, faster Sigrids pojkar och flickor från Törnebyslätt hade
också lov hos tant Tekla i Anebo. Även kom kusiner av alla slag ifrån Stockholm,
Kalmar, Gislaved, Nybro, Agebo, Otteskruv med flera orter. Vidare fanns både
faster Alfhilds och Ainas pojkar och flickor och det "konstiga" var att alla skulle
till Tekla och Gerhard i Anebo på sommaren, förr eller senare. Begreppet
"Anebo" har alltid blivit ett mål och tillflykt för alla släktleden. Här fanns ju även
farmor och farfar, men för många av mina kusiner var det även mormor och
morfar. Mamma trivdes med att alltid ha liv och rörelse omkring sig. Flera är de
"sommarflickor" som mamma har tagit hand om. Några av sommarflickorna
minns jag med glädje och vi hade mycket roligt tillsammans. Men allt är inte
Oskars Hembygdsförening 236/1
29 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
guld som glimmar. Så fick jag även uppleva Marianne från Stockholm, blek,
spinkig och uppnäst dryg och mallig!
Jag glömmer aldrig hur Marianne hånskrattande utgöt sin
översittarkaraktär över mig vanliga lantbo. Stolt med min egentillverkade
trälastbil kom jag körande (dragande i ett snöre)över gårdsplanen just som vår
nya sommarflicka hade anlänt. Min tanke var att vinna hennes kamratskap på
en gång och att fjäska in mig hos henne. Istället hånskrattade hon åt mig och
gav uttryck av att jag verkade allt för lantlig för hennes krets. Denna söta flicka
var visst inte lika medgörlig som min "Svarta lilla Sara?" Efter detta sjönk hon i
min aktning som kamrat!
Under hela sommartiden då hon vistades hos oss förblev denna
"osynliga schism" oss emellan. Trots att jag blev både sur och ledsen på
Marianne så beundrade jag henne i smyg, men någon ömsesidig sommarflirt
blev det tydligen inte den gången!
POJKNÖJEN OCH FRITIDSLEKAR
Centrum hos målarnas pojkar i Anebo blev kvarteret och utgångsläget
för den tidens olika ungdomsträffar. Vi spelade fotboll i hagmarkerna eftersom
ingen ordentlig bollplan fanns på flera mils avstånd. Flickorna var i minoritet i
socknen och dem jagade vi vid
idrottsfesterna, SLU eller SSU
socialdemokratiska ungdomsförbundet.
Vi hade en originell spelförnöjelse, vars
ursprung och upphovsman är och
förblir okänd, men som vi helt enkelt
kallade för "slå trill". Trill var alltså lika
med puck. Det numera populära
ishockeyspelet hörde vi inte mycket
talas om femtio år tillbaka.
Hockeyplanen blev istället förlagd till
landsvägen med klubborna och pucken.
Målet blev borttaget och istället
förflyttades laget åt ena eller andra
hållet, beroende på motståndet.
Min son Jakob i Biskopsgården,
Göteborg 1957
Oskars Hembygdsförening 236/1
30 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Siwert höll alltid på med att meka med gamla bilar. 1954
Bäst att ta det från början då gänget samlats för uppställningen som
alltid utgick vid målarverkstan. Nore, Olle, Folke, Åke, Stig, Valter, Svante, KarlOskar, Sven, Gerold, Sven-Erik var de obligatoriska spelarna. Alltid jämna antal i
varje lag var viktigt. Lottning blev ibland orättvis, men fick man vara i "De stora
pojkarnas lag" då var man tuff. Spelreglerna var lättfattade och "de stora
pojkarna" var självvalda domare vid tvister. Till en början tog man fem steg åt
varsitt håll och nu yrde trillan kring öronen. Där trillan blev stoppad av
motståndarlaget, dit förflyttades laget före nästan slag. Vi tillverkade "trillor" av
torra enar eller björkar. De räknades som hållbarast vid smällarna. Klubbor
"slagträet" var hållbarast om man kunde finna en naturväxt sådan krycka, som
vändes till en klubba. Fönsterrutor blev mest utsatta och de mindre barnen var
i riskzonen, eftersom det inte existerade några ansiktsmasker eller skydd.
Spelet fortgick en viss tid och lagen kunde förflyttas långt uppåt "Allans
vägskäl" eller neråt Kaxgärde. Detta landsvägslagsspel kunde fungera på 193035 talet eftersom automobilerna passerade högst ett par gånger i veckan.
Taxibil, polis- eller varulastbilen ifrån Kalmar var veckans stora händelser.
Kvarnaskjutsarna med de levande hästkrafterna kom ganska fridfullt smygande
och störde oss inte nämnbart. Vi kunde istället skrämma hästarna och oftast var
vi en irritation för grannfruarna, barnen eller åldringarna. Vår "slåtrill"-sport
varade säkert några år, varefter den övergick till fotbollsspel. Vägriktningen
Oskars Hembygdsförening 236/1
31 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
blev en tankeställare eftersom vi hade obligatoriska uttryck. Varför hette det?
Upp till Alsjöholm. Ner till Kaxgärde. In till Kalmar. Ut till Nybro. Bort till
Kroksmåla? Det gick inte att använda fel förord ty då skar det sig och blev
felaktigt resultat?
KÖRSBÄRSTRÄDET OCH BLÅSIPPAN
Ur köpehandlingarna från 1918 vill jag först nämna några urplock av
intresse.
"Till lägenhetsägaren Johannes Olsson i Anebo, en från vårt ägande hemman
1/8 mtl. Anebo i Oskar socken afsöndrad jordlägenhet, kallad Rosenfors, belägen å
nordvästra sidan af häradsvägen invid Anebo Bysamhälle. Köpeskillingen har blivit
bestämd till Tvåhundra /200/ kronor. Rosenfors nr.1 innehåller i areal 0,251
hektar.
Anebo den 3 juni 1918
Carl Olsson
Hilda Olsson
Tillägg:
Lagfartsbevis utfärdat 31 dec.1920 till Johannes Olsson Anebo 1.23 el.
Rosenfors Nr. 1 om 2310 kvadratmeter för 200 kr. tillhandlat sig av Karl
Olsson.
Utdrag ur lagfartsprotokollet vid Tingsrätten i Vassmolösa den 31
dec.1920.
Till vår son Måleriarbetaren Gerhard Johansson i Anebo försälja vi
undertecknade härigenom vår ägande från 1/8 mtl. i Anebo i Oskar socken
afsöndrade jordlägenhet kallad Rosenfors mot en öfverkommen köpeskilling af
Ettusen sjuhundra Kronor. /1700/ kr. Lägenheten får genast tillträdas sådan den
för dagen står och befinnes i hus och jordområde, dock åligger det köparen att
utan afräkning på köpeskillingen fullgöra de av oss gjorda förbehållen om
husrum, planteringsland m.m. för bägges vår återstående lifstid enligt däröfver
upprättat kontrakt och äger köparen söka och erhålla lagfart å lägenheten utan
vårt hörande.
Vittnen:
Anebo den 3 juni 1918
G. Johansson Karl Johnsson
Oskars Hembygdsförening 236/1
Johannes Olsson Emelie Olsson
32 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Barndomshemmet Rosenfors har under årens lopp lite då och då fått
ändra utseende. Fastigheten Rosenfors Nr.1 utgjorde ett enkelt rakt hus,
parallellt med landsvägen, utan tillbyggnader fram eller bakom. Vid gaveln åt
gårdsplanen hade byggts en mindre förstuga med direkt ingång till köket.
Kryssbyggnaden på baksidan med källarutrymmen, förstuga med köksingång
och vindstrappa, utan dörr, till övervåningen började att först ta form 1919.
Som ett framtida prydnadsträd hade även körsbärsträdet planterats på
gårdsplanen omkring år 1920.
Tillbyggnaden på framsidan stod även färdig vid Tekla och Gerhards
bröllop den 21 nov. 1921. På de flesta då uppförda lanthus var det mycket
vanligt med öppen glasveranda. Till stor förnöjelse för oss småpojkar var de
färgade fönsterrutorna i olika utformningar, liksom övriga utsniderierna med
rikligt av så kallad snickarglädje och finesser. En grov ekplanka att sitta på
Rosenfors omkring 1920
fanns vid ena sidan och ett bord stod mittemot, kompletterat med
hantverkssmidda sommarstolar. På framsidan fanns inga dörrar utan under
vintertid hade vind, regn och snödrivor fritt inträde. På sommaren verkade det
däremot som ett drivhus. Vissa sommarkvällar svärmade flygmyrorna i hörnen
Oskars Hembygdsförening 236/1
33 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
och då profeterade de äldre om att "Nu skulle vi snart få regn...". Det var ett
säkert tecken!
Vindsutrymmet utökades av
verandarummet som blev boendeplats
under sommartid och därför kallades för
"sommarrummet". Då mamma på
vårtiden talade om att nu skulle vi snart
flytta "uppepå" var det ett säkert
sommartecken. Liksom att
körsbärsträdet började blomma och
vitsipporna knoppades i Hagen. Den
enda eldstaden bestod av en liten rund
kamin och den fanns i Nores rum. Det
var nästan året runt bostad för
målararbetare. Bland andra min äldsta
kusin Sune Sunnerö.
Dagney Erikson - Sunnerö i
Körsbärsträdet. Trädet fick ge vika för
pappas bil. Forden anskaffade han
1929.
Årstidernas växlingar blev för oss
naturväktare som ännu inte fått del av
någon skolundervisning. Avläsning och
avlyssning i natur och väderleken blev
det enda tecken som vi litade på. Då
takdropparna dropp, dropp flödade i
solgasset från de långa istapparna på
ladugårdstaket, där förmiddagssolen låg
på. Då var våren nära.
En solig förmiddag fick "Lille Jacob" en impuls och tankeställare att
göra den första inspektionsturen till de första blåsipp- och vitsippstånden i
hagsluttningen. Där solen gassade på hela dagen kunde det säkert skjuta upp
små "blomdun - ungar”. Jag krafsade försiktigt bort de murkna löven invid den
stora stenens kant och där, djupt nere låg de skyddade vårblomstrens
dunbollar.
Blåsippan är min käraste vårblomma, barndomsblomma. Alltid har jag
varit betagen av blåsippans oförklarade skönhet. Platsen är varje vår
densamma. De gröna bladen avslöjar året om var en förnyelse troget
Oskars Hembygdsförening 236/1
34 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
återkommer varje vår. Även rödsippan, en nära släkting, men mera sällsynt
finns i vår hage. Någon kort tid efter blåsippans skapande översållas, som en
grand final, hela naturen, hagar, ängar, skogar, diken av den lika obeskrivligt
vackra vitsippan.
Körsbärsträdet hade en kraftig växtlighet. Trädkronan kunde redan på
sommaren 1935 vara helt översållad av det rikliga blomhavet. Bin och humlor
fann sin näring och pollinerade fram de omtyckta körsbären. Från mitt
rumsfönster på sommaren fascinerades jag av denna fantastiska symfoni ifrån
insekterna. Någon månad senare vaknade jag i värmen av flugsurret och fann
att både mammas och pappas sängar stod tomma. Försiktigt smög jag trappan
ner ifrån mina konkurrenter om de under natten nedfallna bären. Mammas
fiender, fåglarna, kom något längre fram och ockuperade trädkronan enbart
med skadegörelse. Fåglar och skator invaderade körsbärsträdet men för att
rädda bären fann mamma Tekla på en utväg.
Ett träkors kläddes med hatt och överrock och monterades upp som en
"skrämselgubbe" i trädets torn. Senare tillkom modernare medel att skrämma
bort fåglarna och det var foliegirlanger som i vinden skramlade på
uppmonterade pinnar. Då en skata satt i trädet och "skrattade", klappade
Mamma i händerna för att skrämma bort skatan. Mamma talade om gammal
"skrock" som antydde att skatan förespådde olycka över den platsen. Någon
av mina stadskusiner har ramlat ner ifrån trädet, annars var trädet mest en
optimistisk, stolt skönhet och klenod i vida kretsar i trakten.
Under körsbärsträdets skugga tillbringade ofta "kaffetanterna" sina
"kaffepimplarpratstunder" och där kunde framkomma mycket intressanta
saker. Hemligheten var att Åke förpassat sig till trädets topp långt före
kafferepets början och kunde därifrån i lugnt majestät, ostörd avlyssna
"byskvallret". Ett nöje var att ta sig så långt ut som möjligt på grenarna, där
var bären större och godare. Även det stolta trädet fick senare ge vika för
modernare tider och då målarmästaren anskaffade en automobil som behövde
utrymme för framfarten. Körsbärsträdet föll! Under senare år tillkom
ytterligare ett körsbärsträd ca fem meter därifrån och närmare stora stenen.
Oskars Hembygdsförening 236/1
35 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
LÄTTVIKTSMOTORCYKELN OCH FORDEN
Motorismens intåg påbörjades ganska märkbart på 1920-talet i våra
bygder. Vid varutransporter på byvägen blev hästekipaget mest lämpligt. Att
gå till fots var mest naturligt, att cykla var lite finare, men att åka hästskjuts
var allra finast. På söndagsförmiddagen kom kyrkfolket åkande i sina vackert
målade vagnar och starka minnen har jag av likvagnen som var svartvit målad
och drogs av parhästar. Oxen användes på flera håll i socknen, som
jordbrukskraft, och även som dragdjur, men hastigheten var ej överdriven.
Från Torparevägen kunde vi uppleva mystiska ljud långt bortifrån, men snart
avslöjades problemet. "Farbror Otto" kom körande med sina paroxar med
mjölsäckar till kvarnen och om Otto slutade att prata med oxarna så stannade
de mitt på vägen.
Från min barndomstid är minnena av biltrafik mycket begränsade
eftersom bilen då var en mycket ovanlig företeelse. Transportproblemet för
både varugods och människor blev ett värdefullt företag. I Pukaberg fanns en
lastbilägare som två gånger i veckan körde trafik emellan Kalmar och
Alsjöholm. Denna transport utnyttjades bland annat av min pappa för
hemtransporter av målargods ifrån järnvägen i Tvärskog, men även av
samtliga lantaffärer utefter vägen.
Familjens första bil av märket Ford: Mamma Tekla med David i knäet.
På fotsteget från vänster Folke och Ewert.
Oskars Hembygdsförening 236/1
36 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Vid högtidliga tillfällen anlitades trafikbilen från Tvärskog och den
kördes av farbror Friberg som dels var "Frälst" och så tillhörde han
Pingstkyrkan i Tvärskog. Mötesbesöket fick inte så stor betydelse eller
intresse, men upplevelsen att få åka bil med farbror Friberg blev en sensation
för Åke.
Flera års hjälp - Lite bättre än den Gamla Forden. Pappa Gerhards
Volvo. På fotsteget sitter Siwert, Lennart och Villy.
Cykeln var Pappas trogna packåsna vid transporter som behövdes vid
arbeten. Vägarna blev ofta långa och tunga i alla slag av väderlek och årstider.
Pappa fick säkerligen ofta under de tunga transporterna en längtan efter
"något hjälpmedel" för både sig själv och alla målarpytsarna.
Oskars Hembygdsförening 236/1
37 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
Kaffetanterna Gulli, Tekla, Majken med flera var församlade för att lätta
på nyheterna och någonstans låg Jacob och avlyssnade de bästa
informationerna. Mamma råkade nämna något om en motorcykel och att
pappa var ute på Nybro för att handla. "Små grytor har också öron". Det blev
plötsligt så tyst i köket och tre små pojkansikten trycktes så högtidligt emot
köksfönstret. Vi vågade inte rusa ut då pappa kom inåkande på gårdsplanen
och ställde motorcykeln emot körsbärsträdet. Det puttrade och rök om
Pappa hade en liknande motorcykel. Den hade remdrift.
maskinen och jag undrar nog vad körsbärsträdet tänkte just då? Motorismens
intåg 1933 blev en lättnad som mest gladde vår Pappa. För denna
lättviktsmotorcykel krävdes ej någon ”körlicens", körkort. Motorcykeln blev
inte heller något lyxåk utan ett hjälpmedel i arbetet vid pappas alltid tungt
lastade resor. Mopeden var då ännu inte upptäckt. Rex hette maskinen den
liknade mest en vanlig trampcykel med två stora hjul. Den kunde vid
maskinhaveri även användas som en vanlig trampcykel. Emellan sadel och
styre var en ca 5 liters bensintank placerad. En lång spak med knopp i
överändan stod upp till höger och kallades för växelspak. Det fanns ettan,
friläge och tvåan för att åka. Frikoppling, handbroms och gasreglage var
placerade på styret. Även en generator med elektriskt ljus framåt. En grov
gummirem gick ifrån motorn och ner till bakhjulet för drivkraften. Vi pojkar
Oskars Hembygdsförening 236/1
38 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
hade gjort en ny upptäckt i tillvaron och pappas arbetsdag hade ljusnat. I socknen var målarmästarn i Anebo ganska ensam om innehav av en dylik maskin.
Snickare John mitt över vägen hade en "Tung motorcykel" men då
krävdes det även körkort. Det var en stor Husqvarna med sidovagnstillsats
och högt styre med lampa.
Några trampcyklar och flera "lättviktare" blev förbrukade vid pappas
ständiga och pressande resor. Det ryktades nu om att Tekla och Gerhard två
gånger i veckan gick på bilskola ute på Nybro. Ingen rök utan eld, heter det
visst. Skulle nu målarmästaren förskaffa sig en automobil? Planeringen höll sig
och vår lilla värld fick ytterligare göra en stor revolution. Dagen var kommen
år 1936 då målarmästarn körde in på gårdsplanen med den första bilen. Inte
var det precis någon skönhet eller vrålåk, men pappa var hellre inte någon
slags "kapitalist", utan arbetare. Märket Ford var då ett av de vanligaste
bilmärkena. Den var ganska hög och hade två dörrar. Nu kunde ju också pappa
åka med tak över huvudet skrattade mamma. Vid 1935-talet var privatbilen
mycket ovanlig på landsbygden.
Nya studieupptäckter om förmåner gjordes och jämförelser med
motorcykelns nackdelar. Ratten var väl det intressantaste, men där fanns ju en
konstig "dödgång" då man vred den? Under ratten fanns två små roliga spakar
den till höger kallades handgas och den andra för hög- och lågtändning, som
användes vid starten. Mitt på golvet fanns en lång växelspak som hade
1+2+3+back. Till höger om fotgaspedalen fanns en fotknapp som verkade som
startknapp. Det blev nu trångt vid svängarna på gårdsplanen och därmed fick
körsbärsträdet offras. Brunnskaret med det lilla "ryggåstaket" fick stå kvar
ytterligare några år.
Efter skolstarten blev det ordning och reda för" Jacob". Namnet blev
enbart Åke, men även Johansson förvandlades till Davidsson eftersom
varannan elev hette Johansson. Min pappa hette David, Gerhard Johansson och
därav kom Davidsson.
Oskars Hembygdsförening 236/1
39 av 216
2013-06-28/g&j
Åke Davidssons dagbok
Barndomen och krigsåren
STENMURAR OCH GÄRDESGÅRDAR
Att Småland är Sveriges stenrike nummer ett är väl allom bekant. Även
på Rosenfors markägor fanns tusentals grova stenar helt naturligt enligt
världsalltets skapelse. Morbror Ernst var till professionen grovarbetare och
mamma anlitade periodvis morbror för bland annat stenarbeten,
brunnsgrävning och grova jordarbeten. Han var nu hos oss för att gräva
gårdsbrunnen. Vid den höga stenen som vi kallade "sockertoppen" skulle en
kraftig vattenåder enligt dåvarande sökningsmetoder ge ett tillförlitligt och
säkert vattenflöde. Sökarpersonen skulle framför sig hålla en videklyka mellan
händerna som ett Y. Han gick sakta, sakta över marken på olika platser och
plötsligt vred sig klykan emot marken utan att han lyckades att hålla emot.
Detta låter vidskepligt men har bevisats vara ärligt och endast vissa besjälade
var med detta inneboende fenomen betrodda.
Över marken placerade Ernst en så kallad stenjätte på fyra kraftiga ben
och järnwire som vinschade upp det grova och stenarna. Kratern växte vecka
efter vecka både till omfång och djup. Morbror var alltid humoristisk, pratsam
och lite lekfull och så snusade han. Borrningarna utfördes med en kraftig hand.
Han satt på en dubbelvikt grov säck, slog på stenborret medan han sjöng
ackompanjerande till. När morbror var sysselsatt med att tillreda sprängskotten
med dynamiten var enda tillfället då han var allvarlig och pojkarna fick absolut
inte befinnas i närheten. Sprängningen täcktes med grova täcken, säckar,
gummidäck och dylikt. Alla fönster var ständigt beklädda med bräder emot
stenskotten. Nu ropade morbror "tänt var det här"! och så var vakter utsatta. Då
stubintråden var utbrunnen så small skottet och hela marken vibrerade av
trycket. Morbror arbetade sig ner till ca sju meters djup märk väl endast med
handkraft, spett, spade, korp och vinsch. I den i bortre trädgården sprängdes
stora stenar och lades till stenmurar.
Farbror Erling vår grannbonde var ofta mamma behjälplig med ett
annat utdöende konstverk, nämligen att bygga gärdesgård runt markerna. Vid
landsvägen var det gärdesgårdshinder med grindar och så för övrigt runt alla
marktomter. Bondens kreatur vankade morgon och kväll till och från sina
betesmarker. Vägen till nuvarande garaget var i min barndom endast en
"kostig". Vid "stättan" släppte "lille Åke" Brunetta till vall hos Farbror Erlings
kossor.
Oskars Hembygdsförening 236/1
40 av 216
2013-06-28/g&j
Download
Random flashcards
Create flashcards