När handlingen hinner före tanken – våld ur ett rättspsykiatriskt
perspektiv
Lars Håkan Nilsson, klinikchef, beroendekliniken, psykiatricentrum, Uppsala
Föredrag på SVUP:s utbildningsdag om Läkemedel och våld
Refererat av Anna Montgomery för Janus webb 2002-05-03
Brottsstatistik
Varje år begås drygt två miljoner brott i Sverige varav ungefär hälften anmäls.
Uppklarandegraden är på 25 procent, men fördelning mellan olika brott är sned. Av de tyngre
våldsbrotten klaras de flesta upp (98 procent), medan t ex lägenhetsinbrott klaras upp i mindre
än 10 procent av fallen. Våldsbrott har prioritet i utredningssammanhang.
Rättspsykiatrisk undersökning och vård
Det utdöms cirka 14 000 fängelsestraff per år, drygt 10 procent av dessa genomgår en
rättspsykiatrisk utredning som består av två delar. Den första undersökningen, s k paragraf
sju-utredning, är en typ av screeningundersökning. Den andra delen, sk stor
sinnesundersökning, innebär att bedöma om det finns ett vårdbehov och om det finns ett sk
fängelseförbud.
Enligt svensk lag får inte personer som lider av allvarlig psykisk störning dömas till fängelse,
men de får dömas för brottet. Påföljden blir istället, om vårdbehov finns, rättspsykiatrisk vård.
I många andra västerländska stater har misstänkta som inte haft något uppsåt inte kunnat
dömas för brottet. Sverige har alltså intagit en särställning jämfört med dessa länder.
Av de 1 800 personer som årligen genomgår paragraf sju-utredning går cirka 600 vidare till
en stor sinnesundersökning. Knappt 50 procent av dessa överförs efter dom till
rättspsykiatrisk vård. Dessa andelstal är relativt konstanta år från år. Fortfarande har dock
ganska många av de intagna på Sveriges fängelser allvarliga psykiska störningar.
Psykiatriska patienters brottslighet
Att psykiatriska patienter kan vara aggressiva och kriminella finns det sedan länge belägg för.
I en undersökning från 1997 (1) visades att hälften av de åtalade som genomgår en
rättspsykiatrisk undersökning har haft minst en kontakt med den psykiatriska vården under
halvåret närmast före brottet. Våldsbrott såsom mord/dråp, misshandel och sexuella brott var
överrepresenterade jämfört med andra brott hos denna grupp.
Fenomenet att psykiskt störda personer med vagabonderande livsföring har våldsbenägenhet
var känt redan under antiken. Men alla psykiatriska patienter är naturligtvis inte våldsverkare.
Endast fyra procent av den totala risken att drabbas av ett våldsbrott orsakas av patienter med
psykisk störning.
I den sk ECA-studien från slutet av 70-talet intervjuades 10 000 individer om förekomsten av
olika psykiska störningar respektive våldsbenägenhet. De som led av vanlig psykiatrisk
sjukdom såsom ångest, depression eller schizofreni rapporterade våldsbenägenhet fem gånger
oftare än de som var psykiskt friska. Anmärkningsvärt är att psykotiska patienter inte var mer
våldsbenägna än övriga i gruppen psykiskt sjuka. För alkoholberoende personer var siffran
tolv gånger så hög och för drogmissbrukare 16 gånger så hög som för personer utan
beroendediagnos.
2(3)
Den ökade risk som finns för att psykiatriska patienter ska bli våldsamma, uppträder främst i
samband med att de slutar med sin medicinering, eller när det finns ett samtidigt missbruk
eller beroende.
Återfallsrisk i våldsbrottslighet
Efter en stor rättspsykiatrisk undersökning görs ett utlåtande om risken för återfall i allvarlig
brottslighet (våldsbrott). En person som någon gång dömts för våldsbrott och har en psykisk
störning av något slag har en oddskvot för nytt brott på över ett. Ångesttillstånd och
personlighetsstörningar i kluster C (det ängsliga klustret) har en obetydlig riskökning för
återfall. Återfallsrisken för en person som dömts för våldsbrott och har diagnosen schizofreni
är fyra gånger högre än för en psykiskt frisk person.
Faktorer som ökade risken för personer som dödat en annan människa att upprepa handlingen
studerades i en finsk studie (2). Resultatet visade att av de 36 recidiverande mördarna var 24
alkoholister, 23 hade en personlighetsstörning (ofta i kombination med alkoholism), fyra hade
schizofreni och två personer allvarlig depression. Alkoholism ökade oddskvoten för upprepat
mord hos manliga mördare med cirka 13 gånger, schizofreni ökade oddskvoten med mer än
25 gånger.
Våldspredicerande psykiatriska symtom
·
tron att någon kontrollerar hur man tänker eller förflyttar sig (vanföreställning)
·
tron att någon konspirerar mot en, t ex andra hyresgäster, medlemmar i en förening
eller arbetskamrater
·
tron att andra kan överföra eller stjäla ens tankar
·
känsla att någon följer efter en
Sambandet våld och alkohol/droger
Det finns flera skäl till att sambandet mellan aggressivt och våldsamt beteende och
alkohol/droger är så starkt.
För det första kan våld behövas för att komma över droger. Narkomaner behöver pengar för
att finansiera sitt drogmissbruk, vilket innebär att de ofta stjäl från någon (rån eller inbrott).
Om de blir upptäckta under inbrottet tvingas de tillgripa våld.
En andra faktor kan vara att våld används för att lösa konflikter i subkulturen kring
alkohol/droger. Personer i dessa grupper har inte ett förhållningssätt, där man löser problem i
en diskussion. Genom inlärning har man istället insett att det är den starkes lag som gäller.
En tredje kraft som kan medverka till det starka sambandet är ärftlighet. Vissa studier, bland
annat av von Knorring och medarbetare, har visat att aggressiva kriminella fäder får
kriminella söner med tidig missbruksdebut.
Slutligen kan drogerna i sig öka våldsbenägenheten.
Orsaker till våldsbenägenhet vid alkohol- eller drogintag
·
Den aggressionsdämpande funktionen upphävs.
·
Ökad psykomotorisk aktivitet – alkoholintag initierar lokomotorbeteende vilket leder
till att man vill ut och röra på sig. Möjligheterna till att möten och våldssituationer
uppstår blir fler.
·
Ökad känslighet för olika stimuli. Lätt att känna sig kränkt.
Anna Montgomery, Janusredaktionen, SLL
3(3)
·
Minskad kognitiv kontroll (kan bero på ålder, droger eller stress). Inte tillgång till
alla de kognitiva handlingsalternativ som finns när man sitter ner och tänkt igenom
saken.
Impulsiva personlighetsstörningar
Då fokus har varit på omgivningens betydelse för en individs våldsamma beteende har
impulsiva personlighetsstörningar inte studerats så noga. Följande karakteristika kan dock
hänföras till detta tillstånd:
debut i barnaåren eller i tidiga tonåren, duration i 20 år (okänd orsak)
·
fler män än kvinnor drabbas
·
snabbt insättande aggressivitet, utan förvarning, med eller utan provokation, nästan
·
som en panikattack, rasar i några sekunder, hela anfallet ganska kortvarigt (<30
minuter), många ångrar sig efteråt
i en psykiatrisk öppenvårdspopulation förekommer impulsiva personlighetsstörningar
·
i knappt 7 procent av fallen
vanligare bland patienter med borderlinestörning och antisociala personlighetsdrag
·
behandlingen utgörs av karbamazepin, divalproex, neuroleptika och (i samband med
·
hjärnskada) betablockerare.
Referenser
1. Holmberg G, Kristiansson M. Många i kontakt med psykiatrin före brottet. Läkartidningen
1997;94:4071-5 PubMed
2. Eronen M, Hakola P, Tiihonen J. Factors associated with homicide recidivism in a 13-year
sample of homicide offenders in Finland. Psychiatr Serv 1996;47:403-6 PubMed
Anna Montgomery, Janusredaktionen, SLL
