Finska Kriget 1808-1809

Växjö Universitet
Institutionen för humaniora
Historia, c-uppsats
Handledare Ulla Rosén
Vt 2009
Finska Kriget 1808-1809
Ockupationen av Västerbotten, motstånd, samarbete och mortalitet.
Sven Hancke
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ..................................................................................................................................................... 2
1:1 MOTIVERING TILL VALET AV ÄMNE............................................................................................................... 2
1:2 SYFTE............................................................................................................................................................ 3
1.3 FORSKNING KRING OCKUPATION ................................................................................................................... 3
1:4 TIDIGARE FORSKNING KRING FINSKA KRIGET ............................................................................................... 4
1.5 ANNAN LITTERATUR KRING FINSKA KRIGET ................................................................................................. 8
1.6 AVGRÄNSNINGAR, MATERIAL OCH METOD .................................................................................................... 8
1.6.1 Avgränsningar ...................................................................................................................................... 8
1.6.2 Material och metod............................................................................................................................. 10
2. BAKGRUND OCH HISTORIK .................................................................................................................... 11
3. OCKUPATION - JÄMFÖRELSE AV OCKUPATION OCH FINSKA KRIGET................................... 14
3:1 OCKUPANTENS PERSPEKTIV ........................................................................................................................ 14
3.1.1 Analys - Ryssland som ockupant......................................................................................................... 17
3:2 DE OCKUPERADES PERSPEKTIV ................................................................................................................... 17
3.2.1 Analys – beteende som ockuperad ...................................................................................................... 19
3.3 OCKUPATION OCH MOTSTÅND – FINLAND OCH VÄSTERBOTTEN ................................................................. 20
3.3.1 Analys av motståndet under ockupationen i Finland och Västerbotten - sammanfattning................. 23
4. REDOVISNING AV MORTALITETEN I SEX STÄDER 1808-1810....................................................... 25
4:1 PITEÅ .......................................................................................................................................................... 25
4:2 UMEÅ .......................................................................................................................................................... 27
4:3 GÄVLE ........................................................................................................................................................ 28
4:4 GÖTEBORG, GUSTAFVI DOMKYRKOFÖRSAMLING ........................................................................................ 29
4:5 VARBERG .................................................................................................................................................... 31
4:6 HALMSTAD.................................................................................................................................................. 32
4.7 ANALYS ...................................................................................................................................................... 33
4.7.1 Mortaliteten i Piteå, Umeå och Gävle ................................................................................................ 33
4.7.2 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Piteå, Umeå och Gävle.......................................................... 34
4.7.3 Mortaliteten i Göteborg, Varberg och Halmstad ............................................................................... 36
4.7.4 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Göteborg, Varberg och Halmstad ......................................... 38
4.7.5 Sammanfattning analys av mortalitet och dödsorsaker...................................................................... 39
5. SLUTDISKUSSION........................................................................................................................................ 40
SAMMANFATTNING ....................................................................................................................................... 42
KÄLLOR OCH LITTERATUR........................................................................................................................ 45
1
1. Inledning
1:1 Motivering till valet av ämne
Anledningen till att jag skriver om Finska Kriget 1808-1809 är att jag har mina rötter i Piteå.
Staden tillhörde vid den tiden Västerbottens län och ockuperades av ryska trupper under 1809.
Jag tycker att det finns ett fascinerande sting av vemod i denna historiska händelse som
innebar en så total förlust i kriget för svenskarna. Delar av landets befolkning upplevde för
första gången att främmande soldater ockuperade deras land eller stad. Av en ren slump är det
i år också 200-års jubileum av Freden som innebar att Finland förlorades till Ryssland, vilket
gör att det känns extra aktuellt att arbeta med både detta ämnesområde och denna tidsperiod.
Finska Kriget 1808-1809 innebar ett stort trauma för den tidigare stormakten Sverige. Man
förlorade cirka en tredjedel av landet och cirka en fjärdedel av dess befolkning när Finland
blev ryskt. Ett tag var hela riket hotat då även Västerbotten var ockuperat och Stockholm
hotades av ryska trupper på Åland. Dessutom hotade dansk-franska trupper att landstiga i
Skåne. Man tvingades gå med på de flesta av ryssarnas krav i fredsförhandlingarna 1809, och
den nya riksgränsen drogs vid Torne älv.
Jag har även en indirekt personlig erfarenhet av fiendeockupation av hemlandet Min far var
ung pojke i Andra Världskrigets Köpenhamn, och har berättat mycket om de händelser som
utspelade sig där. Jag fascinerades av berättelserna om skott i natten och utegångsförbud som
bestraffades med fängelse. Min farmor och farfar samarbetade med motståndsrörelsen och jag
har hört berättelser om hur motståndsmännen tvingades fly från möten i hemmet, hals över
huvud ut på ängarna, efter att vakter varnat för tyskar som var på väg. Eftersom det finns
tecken på att ryssarna behandlade befolkningen i Västerbotten 1809 på ett sätt som ibland har
likheter med tyskarnas behandling av Köpenhamns befolkning mellan 1940 och 1945, hade
det varit otroligt intressant att få en inblick i hur befolkningen i Västerbotten tänkte och kände
under ockupationen.
2
1:2 Syfte
Syftet med den här uppsatsen är att utreda och analysera den påverkan som ockupationen kan
ha haft på städerna i Västerbotten. Samtidigt som jag söker tecken på ökad dödlighet ska jag,
utifrån den forskning som finns om hur människor reagerar av att vara under ockupation,
undersöka hur människorna i Västerbotten handlade under den tid den pågick och om den
lämnade några spår hos befolkningen. Jag ska även försöka belysa vad en ockupation innebär
för vårt försvarstänkande, vilka regler vi ska följa och hur vi ska bete oss om vi råkar under
ockupation. Jag kommer att försöka redogöra för hur kriget och ockupationen påverkade
dödstalen i Piteå och Umeå, under och efter kriget 1808-1809. Ett stort antal soldater
insjuknade i fältlägren och flyttades sedan till städerna för vård. Därför borde det finnas spår
av dödliga sjukdomar även bland stadsbefolkningen, då smittan spreds lätt i den dåliga
hygieniska miljö som rådde inom läkarvården vid tidigt 1800-tal. Min tes är att man borde
kunna hitta tecken på större dödlighet i samband med ockupationen och inkvarteringen av
sjuka soldater i städerna.
1.3 Forskning kring ockupation
För att belysa mekanismerna runt hur vi människor beter oss vid ockupation har jag sökt i
litteratur som visat sig knuten till samhällsvetenskapen i första hand. I samarbete med, och på
uppdrag av, vårt försvar har flertalet arbeten och utredningar gjorts som behandlar dessa
mekanismer. Inom ramen för riksdagens arbete med motstånd och civilförsvar fick bland
andra den engelske forskaren Adam Roberts i uppdrag att arbeta med frågor rörande
ockupation, och folkrättsliga regler. Bland annat detta arbete låg till grund för riksdagsbeslutet
1986 om att en delegation för icke-militärt motstånd tillsattes. Många av de teoretiska
utredningarna kan jämföras med konflikter i Världen, men också med berättelser från
ockupationen av svenskt territorium 1809, om hur folket behandlades, om man samarbetade
med eller bekämpade ryssarna. Under senare tid har Sverige ansetts vara ett föregångsland
inom forskningen beroende på vår demokratiska tradition, vår höga utvecklingsnivå och vårt
allmänt goda internationella anseende. 1
Flera forskare har formulerat teorier om mänskliga beteenden, relaterat dem till nationella och
internationella lagar och skapat en grund för vårt civilförsvar i händelse av framtida
ockupation. Stefan Jerkeby och Jan Karlson har utgivit en rapport på uppdrag av Försvarets
Forskningsanstalt, där de beskriver handlingar och beteenden under ockupation och vilka
1
Bergfeldt, 1990, sid.71
3
drivkrafter som styr dessa. Teorierna borde kunna vara överförbara på problematiken folket
mötte vid ockupationen av Västerbotten 1809. Det handlar om vilka strategier en ockupant
kan ha för att på enklaste sätt genomföra ockupationen. Vilka rättigheter ockupanten har
enligt internationella lagar, men också vilka regler som gäller för de som gör motstånd mot
ockupanten. Man går in på hur man kan agera, dels genom samarbete, dels genom motstånd.
Vilka skillnader det finns mellan stridande och civila redovisas, och även hur man kan bli
bestraffad om man bryter mot dessa lagar och regler. Den brittiska forskaren Eric Carlton
beskriver ockupation med erövrarens maktutövning i centrum. Han exemplifierar med
historiska exempel från romarrikets tid till Kuwaitkriget. Växjöforskaren Lennart Bergfeldt
har skrivit mycket om civilt icke-våld som motståndsform och anses, bland annat av Gunnar
Gustafsson, som en av Sveriges ledande experter på civilmotstånd. Det finns en omfattande
internationell forskning om ockupation, vilken i många fall fokuserar på dagens konflikter i
Världen t.ex. i Mellanöstern.
1:4 Tidigare forskning kring Finska Kriget
När det gäller forskningsläget kring Finska Kriget 1808-1809 finns det en stor variation av
arbeten och inriktningar författade av svenskar. Naturligtvis finns det forskning även i Finland
och Ryssland runt kriget, som är extra aktuell eftersom det i år är 200-års jubileum av freden,
men inom ramen för detta arbete kommer det inte att ges någon plats åt denna. Istället har jag
använt mig av litteratur som beskriver kriget, och som lägger fokus vid olika anledningar till
det och dess slutliga utgång. Jag har valt att använda en viss kronologisk ordning vad gäller
forskningen kring Finska Krigets orsaker och följder, just för att forskningen kring detta har
tagit små vetenskapliga skutt allteftersom det historiska vetenskapliga paradigmet ändrats.
Ska dock försöka att akta mig för att endast göra det till en litteraturförteckning invävd i
texten, som det varnas för inom historieforskningen. 2 I första hand är de äldre skrifterna
inriktade på krigets stora politiska aktörer och spelet kring makten, men säger närmast
ingenting om ockupationen och dess följder på lokal nivå. Därför har jag kompletterat med
skrifter och dagboksanteckningar som i första hand beskriver den lilla människans situation
och för oss närmare krigets påverkan på folket.
De tidigaste skrifterna om Finska Kriget visar i huvudsak de segrande aktörernas, i
statskuppen den 13 mars 1809, åsikter om Kungens skuld i förlusten av Finland. P A
Granbergs ”Historisk tafla af f.d. konung Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår” från 1811
2
Dahlgren/Floren, 1996, sid. 79
4
visar en stark tendens på att försöka svartmåla den avsatte kungen. En bok från denna period
hade knappast fått publiceras utan kuppmakarnas eller den nya tronarvingens (Jean Baptiste
Bernadotte) goda minne. Man var ju mån om att rättfärdiga sitt eget handlande. Följaktligen
beskrivs riksråden och kuppmakarna med vördnad och aktning, som plikttrogna frihetskämpar
vilka räddat landet från undergång. Kungen beskrivs som despotisk och oförsonlig med ett
drag av vansinne i sin personlighet. Hans politiska och ekonomiska ledaregenskaper präglas
av inkompetens och brist på realistiskt tänkande. 3 Gustav IV Adolf får skulden för förlusten i
kriget och statskuppen anses som nödvändig. 4
Med införandet av den historievetenskapliga forskningsmetoden i början av 1900-talet
reviderades den politiska bilden av kriget, aktörerna och skuldbördan. Sam Clason
representerade ett helt nytt synsätt på kungens skuld i förlusten av Finland i boken ”Gustaf
IV Adolf- och den europeiska krisen under Napoleon” från 1913. Clason använde den
historievetenskapliga metoden med källkritisk granskning när han undersökte de gamla
skrifterna och reviderade helt synen på kungens kompetens som Monark. Clason menade att
Gustaf IV Adolf styrde riket i linje med dess intressen. Även om kungen hade en personlighet
som alltmer fjärmade honom från riksråden, och därmed hade en viss del i skulden till
splittringen inom landet, så måste den största delen av skulden läggas på riksråden som
motarbetade kungen så att hans kamp för Sverige omöjliggjordes. 5 Boken kan sägas ha en
positiv, rojalistisk tendens, men satte fart på debatten och flera samtida forskare och
efterföljare utvecklade och skärpte hans teser. Clasons verk behandlar dock inte i någon större
utsträckning ockupationen och dess följder för befolkningen utan är i första hand ett nyare,
mer vetenskapligt, sätt att se på stora politiska aktörer och deras handlande.
Med Sten Carlssons ”Gustaf IV Adolfs fall” kan man säga att Finska krigets historiska
paradigm skiftade än en gång. Med utvecklingen av de källkritiska metoderna enligt den
Weibullska skolan, som redan använts av Sam Clason, togs ett steg mot ytterligare revision av
kungens roll i kriget. Carlsson menar också att den tidigare historieskrivningen varit starkt
tendensiös mot kungen och för de som ersatte honom. Han menar dock också att kungens
brister påverkat utvecklingen av kriget i negativ riktning. Hans osmidighet och stelbenta
principfasthet försvårade läget eftersom den fjärmade honom från riksrådet. 6 Carlsson anser
att det stormaktspolitiska lägets händelseförlopp till stor del var orsak till Sveriges förluster i
3
Granberg , 1811, sid.10
Granberg, 1811, s.44
5
Clason , 1913, sid.158
6
Carlsson , 1944, sid.61
4
5
krigen under Gustaf IV Adolfs senare regeringsår. Kungen fattade en del felaktiga beslut och
uppträdde ibland osmidigt och despotiskt, men hade inte kunnat påverka mycket av det som
hände runt omkring Sverige. 7 Långt fram på 1990-talet var det Sten Carlssons bild av Gustaf
IV Adolf vi fick när vi läste i Bonniers uppslagsverk ”Den Svenska Historien”. Inte heller
Carlsson ger den ryska ockupationen av svenskt land något större utrymme i sitt verk. Fokus
ligger på aktörerna som kämpar om makten, men också hur man kunnat lösa konflikter för
landets bästa.
Sammantaget kan man säga att böckerna som Granberg, Clason och Carlsson skrivit
behandlar de politiska händelserna och konsekvenserna för Sverige som deltagande nation i
Napoleonkrigen i första hand. Man fokuserar mer på aktörer, makt, resurser och statliga
finanser än på folket som bodde och befann sig där striderna stod. Kungen och skuldfrågan
var viktiga när dessa författare beskrev händelserna 1808-1809. Lokalbefolkningens
vedermödor för att tillgodose både svenska och ryska soldater som passerade deras hembygd
är inte centrala i dessa arbeten. Därmed kan man delvis placera dem som anhängare till ett
fokus på individbaserat aktörsperspektiv där stora historiska personligheter är intressantast för
forskningen. 8
I Martin Hårdstedts avhandling ”Om Krigets Förutsättningar – Den militära
underhållsproblematiken och det civila samhället i norra Sverige och Finland under Finska
Kriget 1808-1809”, får vi en helt annan syn på kriget och dess följder. Hårdstedt skiljer
mellan krigshistoria och militärhistoria, där han menar att krigshistoria fokuserar på det
militära tänkandet gällande strider och slag, medan militärhistoria ”är vetenskapen om den
roll som kriget spelat i mänsklighetens historia”. Något han tycker borde intressera alla som
arbetar med historia. 9 Hårdstedts avhandling skiljer sig från tidigare historikers beskrivningar
av Finska Kriget genom att den lägger större vikt på förutsättningarna för att föra krig som
styrande av krigets utgång. Han menar att organisationen för underhåll till armén inte var
förberedd och anpassad för de strider som blev. 10 Man hade inte möjlighet att tillgodose alla
militära krav med så stora delar civilt stöd av förnödenheter och transporter som man hade
tänkt, inte för att kunna föra kriget under någon längre period i alla fall. 11
7
Carlsson, 1944, s.391
Dahlgren/Floren, s.133
9
Hårdstedt 2002, Om krigets förutsättningar, sid.24
10
Hårdstedt, 2002, Om krigets förutsättningar, s. 338
11
Hårdstedt, 2002, Om krigets förutsättningar, s.340
8
6
Hårdstedt förklarar alltså krigets utgång genom att beskriva de logistiska problem den svenska
armén hade snarare än att beskriva större politiska sammanhang med stora politiska aktörer
som avgörande för krigets utgång. Därmed ges en annan bild av Finska Kriget än den som
förmedlats av tidigare historieskrivning. Det handlar om helt andra aktörer i huvudrollen, och
helt andra orsaker som påverkat resultatet av kriget. Han beskriver vilka följder ockupationen
hade för de människor som levde i området, dels genom att beskriva de utskrivningar av
förnödenheter och de skjutsningar som ålades befolkningen, och dels genom att beskriva hur
folket reagerade på kraven av dessa. Konflikter i samband med stölder, misshandel och dylikt
förekom också mellan de båda parterna.
Sammanfattningsvis kan man säga att det har skett flera viktiga paradigmskiften som lett
forskningen kring Finska Kriget fram till där den står idag. Det stora genombrottet skedde
med den historievetenskapliga metodens genombrott när källorna började granskas med en
strävan efter objektiv kritik. Den tidigare forskningen fokuserade på stora politiska
sammanhang och politiska ledare som de viktigaste aktörerna. Den nyare forskningen
fokuserar på logistiska problem och planering som avgörande faktorer för utgången av kriget.
Forskningen kring ockupation handlar mycket om teorier runt mänskligt beteende hos de
stridande parterna och hur dessa båda förväntar sig att motparten kommer att agera.
Internationella lagar styr, eller är tänkta att styra, handlingarna under ockupation. Flera
forskare har genom sin forskning bidragit till svenska riksdagens tillsättning av en delegation
för icke - militärt motstånd. Sverige anses vara ett föregångsland inom forskningen på grund
av sin demokratiska tradition och sin internationella status.
Eftersom den tidigare forskningen kring Finska Kriget fokuserat på krigets resultat,
skuldfrågan kring förlusten och anledningar bakom nederlagen, har inte ockupationens följder
för befolkningen behandlats som huvudtema i något av de arbeten jag undersökt. Jag har inte
funnit någon koppling runt siffrorna över dödstalen och ockupationen . Huvudsakligen
beskrivs upplevelserna under 1809 i biografier eller dagboksanteckningar med osäkert
källäge. Jag kan heller inte hitta någon gjord koppling mellan ockupationen 1809 och den
moderna forskningens arbeten om ockupation. Moderna teorier om ockupation jämförs oftast
med tidsmässigt närmare händelser, som t.ex. Andra Världskriget, frihetskampen mot den
kommunistiska diktaturen inom Warszawapakten eller konflikterna i Mellanöstern. Eftersom
det inte har gjorts någon fokusering på ockupationens följder lokalt, och jag har eget intresse i
händelserna i Västerbotten, ska jag försöka besvara de här frågorna i uppsatsen:
7
¤ Vilka tecken på civilt motstånd mot ockupanten finner man i litteraturen?
¤ Vilka tecken finner man på samarbete med ockupanten i litteraturen?
¤ Vilka paralleller kan man dra mellan ockupationen av Västerbotten 1809 och det moderna
försvarstänkandet vad gäller beteenden och handlingar under ockupation.
¤ Går det att se någon förändring av dödstalen under 1809 som kan härledas till kriget och
ockupationen?
1.5 Annan litteratur kring Finska Kriget
Som tidigare nämnts finns det en omfattande forskning kring Finska Kriget och några av de
viktigare verken har behandlats ovan. Också när det gäller berättelser, dagböcker och
relationer finns det stora mängder material att tillgå. Mycket av materialet finns i privata
samlingar, annat har publicerats av historieintresserade via föreningar och tidningstryck. En
hel del är utgivet som böcker. Berättelser om händelser som är upplevda av författaren, som
t.ex. C J Ljunggrens bok 12 , för individen närmare krigets upplevelser och mödor. Ljunggren
deltog själv i kriget och var med om dess avslutning. Även P. J. Bladhs dagboksanteckningar
är av den sorten som författats ur minnet från själv upplevda händelser. 13 Man måste dock
vara vaksam på hur pålitlig denna typ av skrifter är, som kan ha författats långt efter
händelserna ägt rum, om man vill använda dem i vetenskapligt arbete. Man kan finna
uppfattningar som är unika i sin beskrivning av händelserna. Men inte sällan vill författaren
framhäva sin egen roll som positiv i sammanhanget, medan andra aktörer får oförtjänt negativ
stämpel. Det kan även finnas ekonomiska, sociala eller till och med nationalistiska skäl till att
skrifterna kommit på pränt (t.ex. Olof Högbergs text i tidningen ”vårt fosterland och dess
försvar” från 1906 som kanske blivit starkt, nationalistiskt svensk i skuggan av
unionsupplösningen). Om man ändå kan behålla skärpan i den kritiska granskningen av dessa
skrifter kan de sprida ljus över befolkningens situation som ockuperad av en fiende.
1.6 Avgränsningar, material och metod
1.6.1 Avgränsningar
Jag har valt att granska mortaliteten i sex svenska städer, varav två var ockuperade under
1809, för att söka svar på om de ockuperade städerna i Sverige skiljer sig mot andra icke12
13
Ljunggren C. J. 1903, ”Skildring av krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808-1809”
Rancken J. 1882, ”Bonderesningen i svenska Österbotten”
8
ockuperade städer. Städerna Piteå och Umeå används i undersökningen eftersom båda
städerna huserat både skadade och sjuka svenska soldater, och ryska ockupanter. Gävle finns
med i undersökningen för att staden huserade inkvarterade svenska soldater men inte var
ockuperad av Ryssland. Där fanns också norra kustarméns sjukhus där många soldater avled
av sina sjukdomar och skador. Det kan då visa på de inkvarterade soldaternas roll för den
ökade dödligheten.
Göteborg (Gustafvi Domkyrkoförs.), Varberg och Halmstad är med i undersökningen för att
de är kuststäder som ungefär motsvarar städerna på norrlandskusten i storlek, men ändå har
befunnit sig långt från de problem med sjuka soldater och livsmedelsbrist som de norrländska
städerna upplevde under samma tid. Städerna på Västkusten kan naturligtvis också ha haft
problem med livsmedelsbrist eftersom hela landet bidrog till underhållet av armén. Men man
har också haft lättare att fortsätta fiskerinäringen eftersom inga strider, som varit till men för
denna, pågått vid kusten. Man kan också ha fått hem skadade soldater som burit med sig
smittan från inkvartering vid Östkusten. Det är också troligt att soldater inlogerats i någon av
Västkustens städer som förberedelse på ett eventuellt angrepp från norsk eller dansk sida, men
dessa variabler, som ger en viss osäkerhet åt resultatet, är inte undersökta i detta arbete.
Problemen med livsmedelsbrist och sjukdomar bör ju ändå ha tilltagit i takt med närheten till
striderna och ockupationen. Folket på Västkusten slapp även de påfrestande kontributioner
som folket i städerna i Västerbotten, dubbelt, utsattes för.
Städerna på Västkusten är alltså valda som jämförelsegrupp för att försöka påvisa min tes om
att de städer som haft soldater inkvarterade och varit under ockupation har högre dödstal än de
som förskonats från närheten till krigsområdet. Jag har också valt att göra en jämförelse över
tid eftersom striderna och ockupationen i Västerbotten endast pågick under en del av året
1809. Det bör då visa sig att mortaliteten i städerna under krigsåret 1809 är betydligt högre än
de övriga år som jag har valt att jämföra med 1808 och 1810.
Undantagna i undersökningen är de som betecknas som ”Döde Fattige” i formulären. Bara det
faktum att de fått en egen kolumn i dödslistan pekar på att de varit extra utsatta i samhället
och därför nog inte fick samma omsorg som övriga invånare. De har troligen därför varit mer
känsliga för svält och smitta än genomsnittsinvånarna och är därför inte lika intressanta för
undersökningen som dessa.
9
1.6.2 Material och metod
Den komparativa metoden är användbar när man vill jämföra liknande objekt eller företeelser
med samma variabler och söker ett resultat där svaret utgör en skillnad mellan det jämförda.
Naturligtvis är även ett svar som inte innehåller de skillnader man sökt, ett resultat vilket då
inte styrker den tes man hade. En komparation är användbar i undersökningar som handlar om
t.ex. fenomen, strukturer, processer eller rent kvantitativa jämförelser. Men för alla
undersökningar kan man säga att det viktiga är att använda det unika för att försöka
generalisera i det allmänna. 14 Ett vanligt sätt att komparera ett material är att kvantifiera det
och leta efter skillnader i resultatet av sammanställningen. Tolkningar och slutsatser blir då
oftast en kvalitativ bedömning av det kvantifierade, komparerade materialet. Här blir det då
viktigt att mätningarna utförs på ett korrekt sätt på det avsedda materialet för att validiteten
ska bli så hög som möjligt. Det är också lika viktigt att källkritiskt granska de källor man
använder och göra en kvalitativ analys av materialet.15 En vanlig kvalitativ metod inom
historieforskningen är den hypotetiskt - deduktiva metoden. Den innebär att man ställer upp
egna teorier eller hypoteser utifrån redan allmänt vedertagna sådana och sedan testar dem på
sina egna observationer för att visa om de stämmer eller inte. 16
Som jag tidigare beskrivit är bland annat syftet med den här uppsatsen att se om någon
förändring finns i dödstalen mellan 1808 och 1810 och om det på något sätt går att härleda
denna till kriget och den efterföljande ockupationen av Västerbotten. Min egen teori är att det
rimligen borde finnas klara tecken på ökad dödlighet i städerna som ockuperats under 1809.
Eftersom skadade och sjuka soldater från striderna i Finland fraktades över till de svenska
kuststäderna för inkvartering på upprättade sjukhus, bör de ha fört smittan med sig till
stadsbefolkningen också. Därmed bör dödstalet vara som störst under 1809, då striderna
nådde sin avslutning och övergick till att vara rysk ockupation. Hårdstedt skriver att
dödligheten i Västerbotten var dubbelt så stor som vanligt 1809 och härleder det till
fältsjukan. 17 Under denna tid mars 1809 till den 17 september 1809 var inte bara ryska
soldater inkvarterade i städerna, utan också svenska soldater som kapitulerat, blivit sjuka eller
skadade. Eftersom hygien och sjukvård var så dålig på det tidiga 1800-talet innebar sannolikt
en sådan smittohärd, som sjuka och skadade soldater utgör, att även stora delar av den bofasta
befolkningen smittades. Något botemedel mot dysenteri, tyfus (diarréer i båda fallen) och
14
Dahlgren/Florén, 1996, sid.199
Dahlgren/Florén, 1996, sid.211
16
Dahlgren/Florén, 1996, sid.181
17
Hårdstedt 2006, Finska Kriget 1808-1809, s.347
15
10
febersjukdomarna fanns inte. När dessutom kosten var mycket knapp fick inte de sjuka den
näring de hade behövt för att återhämta sig. Befolkningen i Västerbotten klagade över
kontributioner till ryssarna och att maten inte räckte till för att tillgodose ryssarnas krav.
Kanske kan bristen på kost för befolkningen ha påverkat dödstalen då motståndskraften bör ha
minskat på grund av bristsjukdomar. Eftersom inte ryska soldater verkar ha drabbats av
fältsjukan i samma utsträckning som de svenska, får man anta att de hade bättre kost, bättre
skydd mot dålig och kall väderlek och större motståndskraft mot sjukdom. Det finns
indikationer på att så har varit fallet. Alternativt kom de till Västerbotten efter att fältsjukans
värsta härjningar redan avtagit. 18
I Tabellverkets formulär nr. 30 för mortalitetens anteckningar både i städerna och på landet
kan man se hur många personer som dött under ett år och vilka dödsorsaker som låg bakom.
Därmed går det att räkna ut och redovisa dödstalen för de år man vill undersöka, förutsatt att
de finns upptagna i arkiven. Här går det alltså att kvantifiera materialet och göra en
komparation. För den här undersökningens del var det möjligt att granska dödstalen för de sex
städer jag valt att undersöka eftersom det fanns formulär för dessa städer under åren 18081810. Redovisningen av dödstalen kommer att göras genom att antalet döda respektive år
jämförs mellan städerna för att skillnader eller likheter ska kunna påvisas. Eftersom jag har
suttit med kopior utskrivna från Tabellverkets formulär och räknat på dödstalen är det liten
risk att felaktigheter uppstått. Alltså kan validiteten betecknas som hög vad gäller siffrorna för
dödstalen i uppsatsen. Sammanräkningen redovisas i tabeller och diagram för att åskådliggöra
siffermaterialet.
2. Bakgrund och historik
Efter att ha slutit fred med Napoleon Bonapartes Frankrike vid Tilsit i augusti 1807, började
kejsar Alexander II av Ryssland planera för ett anfall på Sverige. Angreppet skulle ske i
Finland, och var en del av det avtal man slutit med Frankrike. Avtalet gick bland annat ut på
att man skulle tvinga Sverige att ansluta sig till det kontinentalsystem som fransmännen infört
i västra Europa för att isolera Storbritannien från europeisk handel genom en blockad. Den
svenske kungen, Gustav IV Adolf hade vägrat ansluta sig till den franska alliansen delvis på
grund av sin starka aversion mot Napoleon. Eftersom svenskarna ingått allians med britterna,
gav nu Napoleon ryssarna fria händer att angripa Sverige och på så vis tvinga dem ur
alliansen med Storbritannien och in i kontinentalblockaden.
18
Englund J A, 1904, sid.49
11
I februari 1808 angrep Ryssland den östra delen av Sverige, och kunde trots det kalla
vintervädret avancera stadigt framåt. Den svenska taktiken gick inledningsvis ut på att retirera
så långsamt som möjligt och samtidigt föra med sig alla förråd och förnödenheter. Även om
en del av tillbakadragandet kritiserades av en del befäl, som ansåg att man vek bakåt utan att
ge fienden ordentligt motstånd, så lyckades man i möjligaste mån få med sig huvuddelen av
den finska armen i säker behåll i reträtten till Uleåborg. Större delen av Finland var dock vid
det här laget, i maj månad 1808, ockuperat av ryska trupper.
Befolkningen i Finland prövades hårt av plikterna att ställa upp med hästskjuts och bistå med
proviant. De magasin och förråd som varit fyllda vid krigets utbrott började snart tömmas och
bönderna förväntades ställa upp med mer. När så de ryska trupperna besatte landet kom nya
krav på skjutsar och förnödenheter, vilka blev allt svårare att uppfylla. De fall av tvång och
plundringar som ryska soldater utsatte bönderna för utmynnade i en bonderesning. De ryska
befälhavarna var dock oroliga för folkets motstånd och gjorde vad de kunde för att behandla
bönderna milt och betala dem för levererad proviant.
Den fortsatta svenska taktiken gick ut på att en motoffensiv skulle påbörjas så snart det var
öppet vatten i Östersjön och man kunde skeppa över förstärkningar till armén. Tanken var att
skärgårdsflottan som låg inkvarterad vid Sveaborgs fästning skulle användas till att öppna en
andra front i söder där man skulle landstiga med svenska soldater. Dessvärre kom då
Sveaborgs kapitulation som en chock för svenskarna. Till synes utan egentligt hot hade
befälhavaren Kronstedt kapitulerat till en numerärt mindre rysk styrka och överlämnat sig
själv, 6500 man samt största delen av skärgårdsflottan till ryssarna.
Trots förlusten av Sveaborg startade svenskarna sin motoffensiv i maj 1808. Efter flera
militära framgångar bland annat vid Lappo den 14 juli och vid Alavo den 17 augusti pressade
man tillbaka de ryska trupperna mot södra Finland. Samtidigt försökte man från den svenska
sidan av Östersjön sätta iland flera enheter på Finlands sydvästra kust, dock utan att lyckas.
Bristen på proviant, som skapat problem för ryssarna och bidragit till deras reträtt, började nu
också slå hårt mot de svenska trupperna. Inga större truppförstärkningar gjordes heller från
den västra riksdelen till Finland eftersom man behövde dessa trupper till att möta ett
eventuellt dansk-franskt angrepp i Skåne. Dessutom stod en mindre truppstyrka som vakt mot
ett angrepp från Norge.
12
I kamp mot en numerärt överlägsen rysk armé, och med brist på egna resurser, orkade inte
den svenska armén stå emot längre. Ryssarna vände svenskarnas motoffensiv och började
själva att avancera norrut igen. En sista ansträngning att stoppa ryssarna gjordes vid Oravais
den 14 september, där stora styrkor på båda sidorna bekämpade varandra och svenskarna led
nederlag.
Efter ett par hedersamma förluster mot övermakten, bland annat vid Jutas, drog sig nu den allt
mer sargade svenska armén norrut till Uleåborg. Där lyckades man få ryssarna att gå med på
ett stilleståndsavtal i november och kunde då dra sig tillbaka till vinterkvarter i Torneå.
Många soldater dog här i svåra umbäranden. Främst var det sjukdomar som härjade bland de
inkvarterade soldaterna som tog många liv. Dessa berodde troligtvis på dålig kost och hygien i
första hand och svält och kyla i andra hand.
I början av 1809 sade ryssarna upp stilleståndsavtalet och gick åter till angrepp. Den svenska
armé som stod i Torneå var sliten av krigströtthet och sjukdomar. Efter några inledande strider
kapitulerade hela den norra armen och lämnade nu landskapet Västerbotten, som i dagens
Sverige utgör Norrbotten och Västerbotten, i ryssarnas händer. En rysk arméstyrka hade
vandrat på isen över kvarken och erövrat Umeå för att stödja framstöten i norr vilket, trots att
de återvände till Vasa strax efteråt, lyckades väl och bidrog till svenskarnas kapitulation.
Ett växande missnöje med svenske kungens sätt att leda landet i krig kulminerade i en
statskupp den 13 mars 1809. Ett antal officerare, med Karl Johan Adlercreuz i spetsen,
arresterade kungen och övertog styret av landet. Man ville så snart som möjligt börja
fredsförhandlingar med ryssarna men förhandlingsläget var inte det bästa. Ryska soldater
ockuperade nu hela Finland och Västerbotten och svenskarna försökte nu skapa så förmånliga
fredsförhandlingar som möjligt.
Man landsteg med trupper söder om Umeå, vid Ratan och Sävar, för att försöka pressa den
ryska armén och kanske ordna bättre förhandlingsvillkor. Landstigningarna misslyckades
dock och man tvingades gå med på de flesta av ryssarnas krav i de förhandlingar som följde.
Sverige förlorade allt land öster om Torne- och Muonio älvar vilket motsvarade en tredjedel
av landet yta. En fjärdedel av befolkningen bodde i det förlorade området.
13
3. Ockupation - Jämförelse av ockupation och Finska
Kriget
Vad gäller begreppet ockupation har jag valt att studera den litteratur som behandlar
ockupation i allmänhet eller är kulturellt knuten till Sverige, alternativt svenska förhållanden.
Här kommer också att ske en komparation, enligt den hypotetisk-deduktiva metoden. Jag
kommer alltså att jämföra de litterära källor jag valt och testa dem utifrån min egen hypotes
och frågeställning. För att begränsa min undersökning har jag varit tvungen att välja bort en
diger flora av vetenskapliga verk som behandlar andra fall av ockupation i konflikter i
Världen idag. Framför allt finns det en ansenlig mängd litteratur som beskriver ockupation i
de konfliktdrabbade länderna i mellanöstern. Det finns allt för stora kulturella skillnader
mellan en konflikt i Mellanöstern och hur folket beter sig där, och en konflikt där den
västeuropeiska, (läs svenska), inställningen till beteende och handlingar under en eventuell
ockupation gäller. Jag tror inte att det är fruktbart att jämföra dessa situationer inom ramen för
det här arbetet. Dessutom tror jag att det är en alltför omfattande litterär bas för en c-uppsats.
3:1 Ockupantens perspektiv
Innan jag går in på ockupation, och hur den beskrivs i forskningen, känns det viktigt att
diskutera hur ordet ockupation definieras. Ordföranden i Delegationen för icke-militärt
motstånd, Gunnar Gustafsson, förklarar ordets betydelse med att ”ta i besittning”. Gustafsson
skriver att ”I folkrättslig mening kan ockupation beskrivas som ett tillfälligt
besittningstagande av ett område i avvaktan på en fredsuppgörelse. Den ursprungliga staten
anses behålla sin suveränitet i området” 19 Adam Roberts menar att en ockupation är ett
övergående tillstånd, där en stats krigsmakt genom att vara överlägsen i ett område utanför
sina egna gränser, utövar makt eller förtryck tills ett fredsfördrag beslutar om en eventuell
förändring av det ockuperade områdets status. 20 Stefan Jerkeby och Jan Karlsson hänvisar till
Roberts definition av ockupation och citerar ”utmärkande för en ockupation är invasion och
kontroll av främmande eller åtminstone omstritt territorium”. 21
I de flesta fall är politiska mål den främsta orsaken till ockupation. Enligt Jerkeby/Karlsson
finns det två mekanismer som avgör hur ockupanten kommer att handla: Militärstrategiska
eller ekonomiska mål. 22 Det handlar om vilken målsättning man har med att ockupera
19
Gustafsson, 1987, sid.24
Roberts, 1981, sid.35
21
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid. 13
22
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid.1
20
14
området och hur man ska utnyttja den under tiden som ockupationen pågår. Avsikten med
ockupationen kan också vara att erövra området. Eric Carlton menar dock att om en erövring
ska lyckas är det viktigt att det politiska och religiösa tankesättet hos ockupanten är
sociokulturellt jämförbart med värdlandets. 23 Det är alltså vanskligt att erövra ett land som
helt skiljer sig från det egna vad gäller religion, kultur och andra sociala värderingar.
När ockupanten militärt har säkrat området uppstår problemet med hur man ska administrera
det. Den myndighet som utövas baseras på förmågan att utplåna, vilket då blir ett
skrämmande alternativ till eventuella motståndstankar. Ju starkare man är desto lättare är det
att genomdriva sina krav på befolkningen. 24 Man vinner dock mest på att styra området med
så lite militärt stöd som möjligt. Delvis för att ha möjlighet att möta eventuella externa hot
med fler soldater. Men man måste ändå kunna tillgodogöra sig de ekonomiska resurserna i
området. 25 Helst vill man uppnå samarbete med de ockuperade människorna. Vanligtvis
tappar regeringen för det ockuperade landet makten i området som ockuperas, även om de
formellt sett fortfarande har regeringsmakten. Detta som en följd av att man lämnar området
för att skydda de makthavande och upprätta sin regering på annan plats. Ämbets- och
tjänstemän blir däremot normalt sett kvar på platsen för att utföra sin egen regerings styre. 26
Ockupanten har också skyldigheter gentemot befolkningen i området. Roberts pekar på tre
lagsystem som ska gälla i ett ockuperat område. Den internationella rätten gäller
övergripande. De ockuperade områdets lagar ska gälla i allmänhet, men också ockupantens
egna militära lagar som ligger utanför den civila lagstiftningen. 27 Man ska alltså följa både ett
internationellt och ett nationellt regelverk under en ockupation. Och ockupanten har rätt att
upprätta egna militära lagar som gäller så länge ockupationen pågår. Det är enligt
internationell lag inte tillåtet att kränka befolkningen eller påtvinga dem extra pålagor. Man
får t.ex. inte tvinga dem att erlägga någon trohetsed som strider mot plikten mot det egna
landet, eller driva in extra skatter som inte ryms inom landets egna lagar. Befolkningen är inte
skyldig att följa någon påtvingad trohetsed. Kräver man kontributioner i form av extra
indrivna pengar eller material, ska detta ske mot kvitto så att återbetalning kan ske efter
ockupationens slut. 28
23
Carlton, 1992, sid.175
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid.19
25
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid.20
26
Roberts, 1981, sid. 41
27
Roberts, 1981, sid.42
28
Roberts, 1981, sid.44
24
15
För att behålla sin makt i det ockuperade området kan ockupanten antingen välja en hårdare
linje med tvång och förtryck, eller en försiktigare framfart med samarbete och konsensus som
målsättning. Det kan vara svårt att uppnå sina mål utan ett visst mått av fysiskt och kulturellt
förtryck. 29 Dock kan en försiktigare framfart i början, som inte leder till samarbete, leda till
att man tvingas använda hårdare framfart senare för att uppnå detta. Den metoden fungerar
normalt sett sämre eftersom folkets motståndsvilja ökar i takt med ökat förtryck.30
Ockupanten kan kräva lydnad av invånarna och bestraffa eventuell olydnad, men invånarna
har, enligt internationella lagar, ingen plikt att lyda. 31 Ockupanten kan då ställas till svars för
sin bestraffning efter att ockupationen är avslutad.
Enligt Martin Hårdstedt ansträngde sig den ryska ledningen för att upprätthålla god disciplin
vad gäller behandlingen av de finska invånarna. Vissa övertramp mot denna förekom, framför
allt genom stölder, men inte någon regelrätt plundring 32 . Många ryska soldater handlade
istället med finnarna och betalade själva med rubel, eller mot kvitto. På detta vis klarade man
försörjningen bättre än de svenska soldaterna gjorde vilka i första hand fick förlita sig på
utdelning av förnödenheter från egna förråd, och inte lika ofta hade möjlighet att handla med
allmogen. Troligtvis påverkades det faktum att ryssarna verkar ha haft mindre
provianteringsproblem än svenskarna, av att en ockupant har betydligt större möjligheter att få
sin vilja fram genom hot. 33 .
Enligt Hårdstedt finns det skillnader på hur den ryska militärledningen behandlade de
ockuperade områdena. I Finland lät man ganska omgående civilförvaltningen sköta sina
gamla uppgifter, medan man i Västerbotten hade större kontroll på detta organ. Detta beror på
att ryssarna hade för avsikt att behålla Finland i framtiden, men bara tillfälligt styra
Västerbotten. 34 Man litade på den ryska deklarationen, att ockupationen i Västerbotten var
tillfällig, och att om man gjorde som de sade skulle man behandlas milt. Ryssarna lyckades
också få civilförvaltningen i Sverige att samarbeta, eftersom denna fått order från svenska
militärmakten att stanna kvar och verka för lugn och ordning för det egna folkets skull. 35
29
Carlton, 1992, sid.5
Carlton, 1992, Sid.175
31
Roberts, 1981, sid.126 ff
32
Hårdstedt, 2002, Om krigets förutsättningar, sid.156
33
Hårdstedt, 2002, Om krigets förutsättningar, sid.162 ff
34
Hårdstedt, 2002, Om krigets förutsättningar, sid.203
35
Hårdstedt, 2002, Om krigets förutsättningar, sid.235
30
16
3.1.1 Analys - Ryssland som ockupant
Det finns stor samstämmighet i en jämförelse mellan Rysslands ockupation av Finland och
Västerbotten och den beskrivning forskningen ger av ockupation. Man hade ett politiskt mål
med anfallet på Sverige vilket förändrades under krigets lopp. Från att lättare kunna uppnå sitt
nya mål, att införliva Finland med det ryska riket, formade man pacificerande strategier mot
det finska folket. Ganska snart försökte man upprätta ett samarbete med de ämbetsmän som
stannat kvar på sina poster enligt order från sin regering. Man försökte uppträda disciplinerat
och behandlade den finska befolkningen väl. När man ville tvinga befolkningen att svära en
tro- och huldhetsed till den ryske tsaren, reagerade de mot detta och eden blev en av de
antändande gnistorna till ett bondeuppror. Befolkningen tolkade sannolikt denna ed som ett
brott mot deras medborgerliga rättigheter och gav dem en orättvisa att ta strid mot. Trots
nödvändigheten med att slå ner upproret och bestraffa upprorsmännen, gick ryssarna relativt
varligt fram för att inte stora motsättningar skulle växa fram. Jerkeby/Karlssons bild av hur en
ockupant beter sig för att uppnå samarbete är här jämförbar med Rysslands beteende. Det var
viktigt för ryssarna att säkra försörjning och transporter. Ett uppror hindrade deras
målsättning, och behövdes slås ner, men det var viktigt att inte gå för hårt fram, så att man
skadade relationerna i framtiden.
När man började ockupera Västerbotten under 1809, var man noga med att tala om för
befolkningen att det var en tillfällig ockupation. Anledningen var att man då räknade med
mindre motstånd från befolkningen. Man tyngde folket med utskrivningar och kontributioner,
men utövade denna makt genom att samarbeta med de lokala ämbetsmännen. Inför det
militära hotet föredrog ämbetsmännen att pressa folket att utföra sina pålagor, mycket för att
skydda dem mot ryska repressalier. Martin Hårdstedt pekar på den ovanliga mildhet som de
ryska befälhavarna behandlade befolkningen i Västerbotten med. Detta kan återigen knytas
till ockupantens egenintresse av att lättare hantera de ockuperade och uppnå samarbete.
3:2 De ockuperades perspektiv
De forskningsarbeten jag granskat i den här undersökningen hänvisar till det civila motståndet
som ett komplement till det militära försvaret. Lennart Bergfeldt menar att det civila
motståndet kan fungera som motvikt till det militära, vilket medför att den totala kostnaden
blir lägre för kriget eftersom man inte behöver satsa så mycket pengar på rustning, utan kan
17
lägga pengarna på humanitär hjälp istället. 36 Motståndsutredningens utgångspunkt för ickemilitärt motstånd var också i den utredning som gjordes 1984, att detta motståndssätt måste
vara en del av totalförsvaret. 37 Gunnar Gustafsson påpekar dock att det är viktigt att denna typ
av motstånd är svår att organisera innan ett krig och att det därför endast kan ses som ett
komplement till militärt försvar. 38
Vanligtvis föregås en ockupation av någon form av strider, där den ena parten är så mycket
starkare än den andra att man kan tränga in i motståndarens område och ta det i besittning. I
början av en sådan situation reagerar befolkningen med rädsla inför motståndarens styrka och
otrygghet inför vad situationen ska innebära för dem. För det mesta finns de lokala ämbetsoch tjänstemännen kvar, på regeringens order, och kan tillgodose folkets behov och välfärd.
Så var även fallet i Finska Kriget. Den svenska planen var att retirera utan för stora förluster
och sedan möta fienden i en samlad motoffensiv med samordnade vapenslag. 39 De svenska
tjänstemännen skulle stanna kvar och skydda folkets intressen. Ibland fick de kritik för att lite
väl beredvilligt ha underkastat sig ryssarnas önskemål. Enligt en berättelse ska stadens
magistrat i Borgå ha samlat sig för att hälsa ryssarna, innan de svenska soldaterna hunnit
lämna staden. Översten Georg Carl von Döbeln ska då ha pryglat dessa herrar med käpp som
straff för deras undfallenhet. 40
Jerkeby/Karlsson menar att folkets handlingar under en kris styrs av de grundläggande
livsvillkor och vardagliga vanor man haft före krisens utbrott. Man försöker då bevara eller
återupprätta den vanliga vardagens livsmönster så snart man kan och därmed möta hotbilden
med att se vilka möjligheter man har, så kallad neokulturation. 41 För svenskarna var det
nödvändigt att göra det bästa av den kris som ockupationen innebar. Även om man inte tyckte
om ockupationen, så var motstånd mot övermakten meningslöst. Man måste tänka på sin
framtid också. 42
När man blir ockuperad kan motståndsviljan hos folket bli splittrad på grund av olika
lojaliteter. I ett visst läge värnar man hellre om den egna familjen än om land och folk.
Rädslan för vilka repressalier man kan bli utsatt för bromsar avsevärt risktagandet som
36
Bergfeldt, 1990 sid.16
Gustafsson, 1987, sid.19
38
Gustafsson, 1987, sid.22
39
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid.37
40
Hårdstedt, 2006 Finska Kriget 1808-1809, sid.43
41
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid.1f
42
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid.221
37
18
motstånd innebär. 43 I händelse av väpnad motståndskamp måste även den ockuperade följa
internationella lagar för stridande parter. För att anses som lagligt stridande, eller kombattant,
måste den ockuperade uppträda på ett sätt där man tydligt skiljer sig från resten av
befolkningen. Man måste ha ansvariga befäl, visa sina vapen öppet och uppträda i
organiserade enheter. 44 Bryter man mot lagarna genom brott mot freden, brott mot
mänskligheten eller genom krigsförbrytelser mot identifieringssätten enligt ovan så är man
enligt folkrätten straffbar och kan dömas av ockupantens militärdomstol. 45 I spåren av
bondeupproret i Finland fångades och fängslades många boende i området. Man fördes bort
för förhör angående sin roll i upproret. 46
Det finns en stor variation av civilt motstånd, det vill säga motstånd utan att våld används med
militära medel. En sådan typ av motstånd kan vara maskningsaktioner eller underlåtelse att
göra något som man blivit ålagd. Lennart Bergfeldt ser detta som en viktig del av vårt försvar.
Han menar att om folket bara vägrar att samarbeta blir det svårt för ockupanten att behålla
makten i ett område. 47 Det ska, också enligt Bergfeldt, framgå tydligt att alla angripare av
Sverige ska räkna med civilt motstånd, och detta ska då ha en avskräckande effekt. 48 Roberts
anför att motstånd i form av arbetsnedläggelse kan vara ett effektivt sätt att motarbeta en
ockupant. Han menar att t.ex. tjänstemän har rätt att ta avsked eller att vägra utföra order som
anses strida mot plikten gentemot landet. Samtidigt kan ockupanten avskeda tjänstemän om
man anser att lydnad och effektivitet inte fungerar. 49 Tanken med det civila motståndet är att
det ska vara inbyggt i samhällets fredstida civila strukturer. Alla medborgare ska ingå i
civilförsvaret i demokratisk anda utan tvång. 50
3.2.1 Analys – beteende som ockuperad
De planer vi har i Sverige idag, med ett civilt försvar som komplement till det militära, hade
sannolikt ingen motsvarighet 1808-1809. Idag förväntas vi störa en eventuell ockupant med
civila icke-militära medel, så att ockupanten till slut inte finner något värde i att fortsätta sin
ockupation. Någon liknande hållning har jag inte hittat vid tiden för Finska Kriget. Man kan
utgå ifrån att folket var pragmatiska i sin hållning till fienden. Om det inte gick att besegra
43
Gustafsson, 1987, sid.30
Roberts, 1981, sid.103
45
Roberts, 1981, sid.92f
46
Rancken, 1882, sid.45f
47
Bergfeldt, 1990, sid.44
48
Bergfeldt, 1990, sid.76
49
Roberts, 1981, sid.151f
50
Bergfeldt, 1990, sid.29
44
19
den, försökte man istället samarbeta med den, och kunde då lättare beskydda familj och hem.
Förmodligen skulle vi bete oss likadant om vi blev ockuperade idag. Vi är ju alla människor
som hoppas på att bli behandlade enligt lagar och regler om vi själva följer dem. Forskningen
talar om sådant anpassat beteende som neokulturation. Motståndsviljan blev mindre när man
hade en så överlägsen motståndare. Man vågade sig på vissa former av civilt motstånd som
t.ex. arbetsnedläggelser och maskningar. Inte alla ämbetsmän valde att samarbeta, utan
slutade hellre sin tjänstgöring. Många bönder protesterade mot skjutsningarna genom att helt
enkelt inte komma till angiven plats. Även detta beteende är i linje med hur vi förväntas bete
oss under ockupation idag. Det visar också ett sunt förnuft där man gjorde så mycket
motstånd som man vågade för att obstruera ryssarna.
3.3 Ockupation och motstånd – Finland och Västerbotten
Det finns många incidenter som kan kopplas till civilt motstånd under ockupationen 1809.
Under svenskarnas motoffensiv i Finland i juni 1808 uppstod ett bondeuppror som hotade den
ryska arméns etablering i landet. Anfallet på Finland hade börjat som ett sätt att få svenskarna
på knä och ansluta sig till kontinentalblockaden mot Storbritannien. Den snabba framgången
fick ryssarna att ändra sin målsättning för kriget och det blev nu ett krig för att ockupera och
inlemma Finland i det ryska riket. 51 Befolkningen hade tvingats avlägga en tro- och
huldhetsed till den ryske tsaren efter ryssarnas snabba ockupering av Finland. När så en
svensk motoffensiv inleddes och de nyligen landsatta svenska soldaterna bad om stöd från
bönderna, inleddes ett större uppror. De svenska befälen verkar ha ljugit om sin styrkas
storlek när man hävdade att 9000 man hade landstigit, antagligen för att lättare få med
allmogen i ett angrepp. 52 Man samlades till angrepp mot de ryssar man kunde få tag på. Man
sökte också medborgare som alltför beredvilligt ansågs ha avlagt tro- och huldhetseden och
rannsakade dessa hårt. 53 När ryssarna återfått kontrollen, delvis genom att gå relativt milt
fram i det ockuperade området, Blev upprorsmännen behandlade som krigsfångar och fördes
bort i fångenskap tillsvidare.
Enligt Adam Roberts teorier om motstånd under ockupation, handlade här de ryska trupperna
enligt internationella reglers ramar. Även en ockupant har rättigheter att freda sig och
motståndsmän som bär sina vapen öppet och deltar i striderna ska betecknas som
51
Hårdstedt,2006, Finska Kriget 1808-1809, sid.42
Rancken, 1882, sid.27
53
Rancken, 1882, sid.28f
52
20
kombattanter och är då att beteckna som vilka stridande trupper som helst. 54 Huruvida
bönderna följde reglerna för kombattanter, att skilja sig utseendemässigt från befolkningen
och visa sitt vapen öppet, framgår inte, men det var regelrätt att behandla dem som
krigsfångar. Det var dock inte rätt, enligt internationella lagar, att hämnas upproret med de
medel som ryssarna gjorde. Många gårdar i upprorsområdet kring Nerpes socken brändes och
manliga personer som påträffades dödades misstänkta som upprorsmän. 55 Det förekom också
kollektiva bestraffningar i hela byar. I Savolax och Karelen, utsattes man för
tvångskontribution som hämnd för deltagandet i upproret. Plundring, våldtäkt och mord
inträffade också i Vasa i samband med striderna där. 56 Gunnar Gustafsson hänvisar till fjärde
Genèvekonventionen där ockupantens rätt mot personer som bryter mot dennes
ordningsregler kan dömas enligt ockupantens egen militärdomstol och interneras om så
behövs. 57 Å andra sidan kan även ockupanten dömas av en internationell domstol om man
bryter mot Folkrätten där skydd för civila och förbud mot förstörelse av egendom ingår. 58
Händelsen kan också bedömas enligt Jerkeby/Karlssons begrepp, intentionsdefinition, där
handlingen betecknas som motstånd om intentionen varit att skada fienden eller försvåra för
honom på annat sätt, vilket man måste säga att de finska bönderna gjorde. 59 Denna definition
hör dock bättre samman med den form av motstånd som bönderna gjorde när de började smita
undan från skjutsningar.
Ryssarnas strategi gick ut på att vinna den finländska befolkningens respekt och
underkastelse. Man försökte lugna folket genom att lova att allt skulle fortsätta som det varit
tidigare, under svensk överhöghet. Religionen, lagarna och alla privilegier skulle fortfara som
tidigare, och alla utskrivningar och kontributioner som militären gjorde skulle ersättas. 60 Den
svenska krigsledningen hade också beordrat tjänstemännen och prästerna att stanna kvar i det
ockuperade området för att lindra följderna för lokalbefolkningen. 61 Den tro och huldhetsed
som folket i Finland tvingades avlägga var ryssarnas sätt att ytterligare pacificera folket och
undvika uppror. Den blev dock ingen större succé eftersom många avlade eden utan att mena
vad man sade. Olika former av passivt motstånd, t.ex. att man skyllde på sjukdom eller
54
Roberts, 1981, sid. 103
Rancken, 1882, sid.47
56
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid.232
57
Gustafsson, 1987, sid.26
58
Roberts, 1981, sid.46f
59
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid.15
60
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid.217
61
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid. 221
55
21
uteblev från kyrkan när eden skulle avläggas, gjorde att man inte svor eden i den utsträckning
som ryssarna önskade. Man fängslade och dömde några ämbetsmän, som vägrat svära eden
för sina undersåtars skull, till döden. Dessa benådades dock och ryssarna insåg att ed under
tvång snarare skulle motarbeta deras syften än pacificera befolkningen. 62 Det passiva
motståndet man gjorde här kan knytas till Sharps indelning av icke-våldsmetoder som Lennart
Bergfeldt hänvisar till. Man försöker visa sitt motstånd genom protester och
samarbetsvägran. 63
Den 25 mars 1809 kapitulerade den norra svenska armén vid Kalix. Huvudsakligen finska
soldater ingick i denna styrka och de fick nu återvända till sitt hemland. Förklaringen till att
de svenska befälen kapitulerade så enkelt var att man hade ett fåtal slitna soldater mot
fiendens övermäktiga styrkor. I Stockholm hade just statskuppen mot kungen genomförts.
Mycket var osäkert för militärbefälen. De numerärt överlägsna ryska styrkorna i norr fick stöd
av en mindre styrka som gått över isen vid kvarken och intagit Umeå. 64 Vid intrånget i
Västerbotten gjorde den ryska armén lugnande åtbörder till folket. Den tillfälliga
ockupationen skulle snart vara över. Man lämnade över ansvaret för leveranser av
förnödenheter och skjutsningar till den svenska förvaltningen för att få lugn och ordning.
Enligt Jerkeby/Karlssons sätt att se på det kan man säga att man här handlade efter sitt
subjektiva intresse, att man riktade in sig på det man behövde socialt och materiellt just för
stunden. 65
Ämbetsmännen tvingades dock att agera hotfullt mot folket när de krävde fram förnödenheter
och skjutsningar för att ryssarna skulle hålla sitt löfte om mild behandling. 66 Ryssarna
utövade här indirekt sin makt genom att deras militära kapacitet påtvingade ämbetsmännen
sin politik. Man utövade, liksom Carlton beskriver det, sin makt genom att manipulera och
tvinga de civila ämbetsmännen att handla enligt sin egna intressen. 67
Det uppstod inte några uppror bland folket i Västerbotten, kanske delvis på grund av att det
var den svenska förvaltningen som bestämde kontributionerna. Jerkeby/Karlsson hänvisar till
termen ”Neutral kollaboration” som syftar till att man agerar i egenintresse för att säkra sin
62
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid. 226f
Bergfeldt, 1990, sid.38
64
Hårdstedt, 2006, Finska kriget 1808-1809, sid. 282f
65
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid.23
66
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid.294f
67
Carlton, 1992, sid.6
63
22
egen välfärd. 68 Men allmogen klagade ilsket på de stölder som ofta förekom i samband med
ryska inkvarteringar och som vållade en hel del problem. 69
Det fanns dock ämbetsmän som värnade starkt för allmogens sak. Landshövdingen av
Västerbotten, Pehr Adam Strömberg, hamnade i konflikt med svenska krigsmakten när han
värnade om sina invånares sak. Strömberg menade att det inte var möjligt att ställa upp
skjutsningar i den utsträckning som militären befallde om. Befälen hotade till och med att
rapportera det hela till krigsledningen i Stockholm. Inom den moderna synen på ockupation
tillhör försörjningsstrukturer värdefulla mekanismer i ett samhälle. Det är av betydande vikt
att produktion och distribution av material fortsätter att fungera som det ska för folkets
fortlevnad, oavsett om samhället är ockuperat eller inte.70 Strömberg hade dubbla lojaliteter
och var orolig för hur kraven skulle drabba befolkningen. 71
Efter slaget vid Sävar började fredsförhandlingar inledas. Ryssarna beslutade sig för att
beskatta Västerbotten en sista gång innan de drog sig tillbaka. Enligt Roberts får detta inte ske
utan militär befälhavares skriftliga order och mot kvitto, vilket också skedde. 72 Man ansåg att
man hade rätt till detta och behövde antagligen förnödenheter för den långa reträtten73 En helt
annan sak är att de flesta av kraven på ersättning för utskrivet material aldrig uppfylldes efter
krigets slut.
3.3.1 Analys av motståndet under ockupationen i Finland och
Västerbotten - sammanfattning
Motståndet under bondeupproret i Finland var delvis en reaktion på ryssarnas tvångsmetoder
för att pacificera folket. Man reagerade på bestämmelser som man ansåg var orättfärdiga. Den
militära delen av upproret uppmuntrades av svenska befäl som hetsade bönderna för att kunna
använda deras styrka i motoffensiven 1808. Men det fanns också icke-militära metoder att
använda civilt motstånd. Man vägrade eller underlät att utföra många av de befallningar som
ryssarna gav. Man var dock försiktig så att det inte skulle innebära ryska hämndaktioner mot
den egna befolkningen. Ryssarna verkar ha varit relativt tålmodiga mot de civila
maskningsaktionerna, för att man hade mer att vinna på folkets samarbete än en konflikt. Man
ville också lugna folket i Finland med att allt skulle förbli som det varit tidigare, för att lättare
68
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid.9
Hårdstedt, 2002, Om krigets förutsättningar, sid.319, Englund, 1904, sid.29
70
Jerkeby/Karlsson, 1992, sid.20
71
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid-249f
72
Roberts, 1981, sid.45
73
Hårdstedt, 2002, Om krigets förutsättningar, sid.322
69
23
kunna inlemma landet i det ryska riket. När Västerbotten ockuperades hade de ryska ledarna
delvis en annan strategi. Man gjorde även här lugnande åtbörder till folket, men var
noggranna med att förklara att ockupationen bara var tillfällig. Det visade sig vara en lyckad
pacificeringsmetod. Eftersom västerbottningarna hade mycket att förlora på väpnat uppror,
samarbetade man istället i stor utsträckning med ockupanten. Det var helt enkelt bäst att härda
ut och vänta tills de gav sig av. Man agerade i egenintresse och samarbetade för sin egen
säkerhet, vilket inom forskningen beskrivs som ”neutral kollaboration”. Ryssarna lade också
de obekväma besluten på den svenska förvaltningen. Man utövade sin makt genom tvång och
manipulation. Med påtvingade dubbla lojaliteter fick förvaltningen en svår uppgift i att
tillgodose fiendens önskemål. Genom att hota med våld från ryska militären, pressade de det
egna folket till lydnad för att beskydda dem. När ockupationen led mot sitt slut, beslutade den
ryske befälhavaren om en extra kontribution, förmodligen för att ha förnödenheter till den
långa reträtten. Många Västerbottningar smet från skjutsningar i samband med detta. Man
gjorde motstånd eftersom man räknade med att fienden inte skulle hinna bestraffa detta innan
han gav sig av.
Det förekom alltså många olika former av civilt motstånd under ockupationen av
Västerbotten. Det förekom våldsamma yttringar av motstånd, men i de flesta fallen skedde
motståndet genom protester och obstruktioner. Man smet från sitt arbete eller maskade för att
inte gynna ockupanten. Av olika anledningar valde man också att samarbeta med ockupanten.
I första hand var det för att minska påfrestningarna som ockupationen innebar för folket.
Genom att stanna kvar på sin ämbetsplats kunde man motverka sådant som innebar
svårigheter för befolkningen.
Man kan dra flera paralleller mellan dagens försvarstänkande och de beteenden och
handlingar som förekom under Finska Kriget 1808-1809. Det som idag är en medveten
strategi för civilt motstånd under ockupation, hade troligtvis inte någon lagbunden
motsvarighet för 200 år sedan. De metoder som folket använde under kriget har dock stora
likheter med det sätt vi förväntas förhålla oss på idag om vi blir ockuperade. Tanken är att
tjänstemännen ska stanna kvar på sina poster och föra sin regerings politik för att vara ett stöd
till medborgarna och trygga deras välfärd under krisen. Så skedde under Finska Kriget, och
om det inte från början var en planerad strategi, så drog man säkert lärdom av det. Att göra
motstånd genom protest och obstruktion blev den möjlighet man hade att påverka en
överlägsen fiende som man inte kunde angripa militärt. Man handlade i första hand för att
värna om sin egen familj sitt eget hem och sina närstående. Man kan säga att den pragmatiska
24
hållningen lät sunt förnuft råda. I en övergående kris ville man se till att skydda det som var
viktigt i ens närhet. Kanske var det redan då som strategierna för vårt moderna
försvarstänkande slog rot.
4. Redovisning av mortaliteten i sex städer 1808-1810
4:1 Piteå
De siffror som undersökningen av Piteå stad ger över mortaliteten åren 1808-1810 i tabell nr.1
visar följande skillnader. Antalet döda går från 148 år 1808 till 547 döda år 1809, en ökning
med nästan 270 %. Året efter är dödstalet nere på ungefär samma siffror som gällde två år
tidigare igen, 133 döda. Fördelningen mellan döda män och kvinnor är relativt konstant.
Något fler män har dött 1808 och 1809 vilket eventuellt kan kopplas till att männen ansvarade
för skjutsningarna och kanske därför anträffade sjuka soldater oftare. De befann sig också
närmare stridszonerna med de ökade risker som detta innebar för livet. Man har vaccinerat 32
män och 48 kvinnor under 1810.
Tabell nr.1 Mortalitet i Piteå 1808-1810
Döda 1808
Döda 1809
Döda 1810
Man
84
281
64
Kvinna
64
266
69
Totalt
148
547
133
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 för Piteå landsförsamling 1808, 1809, 1810
Eftersom fältsjukan beskrivs som febersjukdomar, tyfus eller dysenteri i flera skrifter (bland
annat Hårdstedts bok), kommer jag även att göra en beräkning av dödsfall som kan härledas
till liknande sjukdomar för att se om ökningen ligger där. 74 Enligt Tabellverkets formulär
nummer 30 specificeras de dödsorsaker som har legat till grunden för den avlidne, och tre av
dessa poster blir granskade i min undersökning. Jag kommer att titta extra på posterna som
74
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid.237 Hårdstedt beskriver tyfus som en diarrésjukdom med
blodig avföring, som tillsammans med dysenteri var det som kallades för fältsjukan.
25
benämns ”Febrar av alla slag”, ”koppor”, och ”Rödsot, diarrhé, eller utsot”. 75 Anledningen till
att jag granskar just de sjukdomarna är att de är sådana som kan anses falla under
benämningarna febersjukdomar, tyfus och dysenteri, eller kan knytas till stor smittsamhet,
som fallet är med smittkoppor.
Vad gäller de sjukdomar 1808 som kan koppas till fältsjukan, är det antal som dött av dessa
totalt 25 personer i ”febrar av alla slag”, 2 personer i ”Rödsot, diarrhé eller utsot” och ingen i
”koppor”. Som framgår av tabell nr. 2. Sammanlagt har 27 av 148 dött i den typen av
sjukdom, ca.18 % av dödsfallen.
1809 är motsvarande siffror för dödsorsakerna 105 döda i ”febrar…”, cirka 19 %, 79 döda i
”koppor”, cirka 14 % och 152 döda i ”Rödsot, diarrhé…”, cirka 28 %. ”Rödsot, diarrhé eller
utsot” utgör den vanligaste dödsorsaken med 28 % av alla döda. Sammanlagt utgör de
sjukdomar jag valt att titta på 336 av 547 döda, cirka 61 % av dödsfallen.
1810 är siffrorna för dödsorsakerna följande: ”Febrar…”, 15 personer, cirka 11 %, ”Koppor”,
13 personer, cirka 10 %, ”rödsot...”, 38 personer, cirka 29 %. De tre sjukdomarna utgör
sammanlagt 66 döda av 133, cirka 50 %.
Tabell nr.2 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Piteå 1808-1810
”Febrar…”
”Koppor”
”Rödsot…” ”Febrar...”
”Koppor”
”Rödsot…”
Antal döda
Antal döda
Antal döda
Andel
Andel döda
Antal
döda i %
i%
döda i %
1808
25 av 148
0
2 av 148
17
0
1
1809
105 av 547
79 av 547
152 av 547
19
14
28
1810
15 av 133
13 av 133
38 av 133
11
10
29
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 för Piteå landsförsamling 1808, 1809, 1810
75
Rödsot var ett annat namn för dysenteri förr i tiden. Källa:Ne.se/dysenteri
26
4:2 Umeå
I Umeå dog 1808 sammanlagt 474 personer. 1809 var siffran 1033 personer och 1810 hade
den sjunkit till 217 personer. Som vi kan se i tabell nr.3 är ökningen mellan 1808 och 1809
559 personer, cirka 118 %, medan siffrorna för 1810 anger en dryg halvering av dödstalet
jämfört med 1808, cirka 54 % lägre. Männens dödstal ökar mer än kvinnornas under 1809,
vilket eventuellt kan härledas till samma argument kring skjutsningarna som gällde för Piteå.
Det vill säga den fara det innebar att vara närmare soldaterna och striderna.
Tabell nr.3 Mortalitet i Umeå 1808-1810
Döda 1808
Döda 1809
Döda 1810
Män
237
528
105
Kvinnor
237
505
112
Totalt
474
1033
217
Källa: Tabellverkets formulär nr. 30 för Umeå landsförsamling 1808, 1809, 1810
När vi tittar på dödsorsakerna 1808 finner vi att 139 personer dött av ”Febrar…”, cirka 29 %,
att ingen har dött av ”Koppor” och att 39 har dött av ”Rödsot…”, cirka 8 %. Sammanlagt 178
personer av 474 har dött i de tre sjukdomarna, cirka 38 %.
1809 har dödstalen stigit till 236 döda vad gäller ”Febrar…”, cirka 23 %. Dock har ingen dött
av ”Koppor”, medan 340 har dött av ”Rödsot…”, cirka 33 %. Den sammanlagda siffran för
dessa tre 1809 blir 576 eller ungefär 56 %.
1810 dog 40 personer i ”Febrar…”, cirka 18 %. Ingen dog heller detta år i ”Koppor”. 15
personer dog i ”Rödsot…”, cirka 7 %. Sammanlagt står de tre sjukdomarna för 55 personers
död, cirka 25 % av fallen.
27
Tabell nr.4 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Umeå 1808-1810
”Febrar…”
”Koppor...”
”Rödsot…”
”Febrar…” ”Koppor”
”Rödsot..”
Antal döda
Antal döda
Antal döda
Andel
Andel
Andel
döda i %
döda i %
döda i %
29
0
8
1808
139 av 474
0 av 474
1809
236 av 1033 0 av 1033
340 av 1033 23
0
33
1810
40 av 217
15 av 217
0
7
0 av 217
39 av 474
18
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 för Umeå landsförsamling 1808, 1809, 1810
4:3 Gävle
I Gävle dog det 256 personer 1808. 1809 var siffran 453 personer, och för 1810 var den 188
döda. Dödstalet ökar med 197 personer eller cirka 77 % mellan 1808 och 1809. Till år 1810
har dödstalet minskat med 68 personer jämfört med 1808, cirka 27 %. Det visar sig att
kvinnornas dödstal ökat mer än männens under åren 1809 och 1810. Kvinnorna kan möjligen
ha arbetat på Norra kustarméns sjukhus och därmed smittats. I en kommentar i formuläret
hänvisas till 219 soldater som avlidit på sjukhuset, utom de invånare som redovisas för i
dödstalen.
Tabell nr.5 Mortalitet i Gävle 1808-1810
1808
1809
1810
Män
128
220
89
Kvinnor
128
233
99
Totalt
256
453
188
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 för Gävle stadsförsamling 1808, 1809, 1810
28
Bland dödsorsakerna 1808 har 73 personer avlidit i ”Febrar…”, cirka 29 %. 1 har omkommit i
” Koppor” och 12 personer har omkommit i ”Rödsot…”, cirka 5 %. Sammanlagt blir det 86
personer och cirka 34 % som dött av dessa sjukdomar.
1809 har 160 dött av ”Febrar…”, cirka 35 %. Ingen har dött i ”Koppor” och 94 har dött i
”Rödsot…”, cirka 21 %. De tre sjukdomar som jag relaterar till fältsjukan står för 254
dödsfall, cirka 56 % av fallen.
År 1810 dog 24 personer av ”Febrar…”, cirka 13 %. 5 personer dog av koppor, cirka 3 % och
13 personer dog av ”Rödsot…” cirka 7 %. Här ligger de tre sjukdomarna bakom 42 dödsfall
sammanlagt, cirka 22 %.
Tabell nr.6 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Gävle 1808-1810
”Febrar…”
”Koppor”
”Rödsot…” ”Febrar…”
”Koppor”
”Rödsot…”
Antal döda
Antal döda
Antal döda
Andel
Andel
Andel
döda i %
döda i %
döda i %
1808
73 av 256
1 av 256
12 av 256
29
0
5
1809
160 av 453
0 av 453
94 av 453
35
0
21
1810
24 av 188
5 av 188
13 av 188
13
3
7
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 för Gävle stadsförsamling 1808, 1809, 1810
4:4 Göteborg, Gustafvi domkyrkoförsamling
I Domkyrkoförsamlingen i Göteborg var dödstalen för 1808 264 döda. År 1809 var siffran
252 döda och år 1810, 248 döda. Skillnaden mellan 1808 och 1810 års dödstal är ungefär 6 %.
Dödstalet för 1809 ligger mitt emellan dessa två. Det manliga dödstalet ökar något under
1809, medan det kvinnliga sjunker ganska markant samma år.
29
Tabell nr. 7 Mortalitet i Göteborg, Gustafvi domkyrkoförs. 1808-1810
1808
1809
1810
Män
136
146
135
Kvinnor
128
106
113
Totalt
264
252
248
Källa: Tabellverkets formulär nr. 30 Gustavi domkyrkoförs. Göteborg 1808, 1809, 1810
Dödsorsakerna som jag relaterar till fältsjukan fördelar sig 1808 enligt följande: 64 personer
dog av ”Febrar…”, cirka 24 %. 6 personer dog av ”Koppor”, cirka 2 %. 4 personer dog av
”Rödsot…”, cirka 1.5 %. Sammanlagt stod dessa sjukdomar för 74 dödsfall, cirka 28 %.
1809 avled 61 personer av ”Febrar…”, cirka 24 %. Ingen avled av ”Koppor”. 26 personer
avled av ”Rödsot…”, cirka 10 %. Tillsammans utgjorde de tre sjukdomarna 87 dödsfall, cirka
35 %.
För 1810 var dödssiffran 39 för ”Febrar…”, cirka 16 %. 1 person avled av ”Koppor” och 8
personer dog av ”Rödsot…”, cirka 3 %. Sammanlagt dog 48 personer av de tre sjukdomarna,
cirka 19 %.
Tabell nr.8 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Göteborg, Gustafvi domkyrkoförs.
1808-1810
”Febrar…”
”Koppor”
”Rödsot…” ”Febrar…”
”Koppor”
”Rödsot…”
Antal döda
Antal döda
Antal döda
Andel
Andel
Andel
Döda i %
Döda i %
Döda i %
1808
64 av 264
6 av 264
4 av 264
24
2
1.5
1809
61 av 252
0 av 252
26 av 252
24
0
10
1810
39 av 248
1 av 248
8 av 248
16
0
3
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 Gustafvi domkyrkoförs. Göteborg 1808, 1809, 1810
30
4:5 Varberg
Dödstalet för Varberg 1808 var 29 avlidna. År 1809 var siffran 38 avlidna och 1810 36
avlidna. Siffrorna för 1809 och 1810 är snarlika, medan siffran för 1808 är cirka 24 % lägre
än 1809 års siffra. Antalet kvinnor som dör är relativt konstant medan männens dödstal är
högre de två senare årtalen.
Tabell nr.9 Mortalitet i Varbergs stad 1808-1810
1808
1809
1810
Män
12
19
17
Kvinnor
17
19
19
Totalt
29
38
36
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 för Varbergs stad 1808, 1809, 1810
Vad gäller kopplingen till de tre extra granskade sjukdomarna så fördelar sig dödsfallen 1808
så att 1 person avlidit i ”Febrar…”, cirka 3 %. Ingen person har avlidit i ”Koppor”. Ingen
Person har avlidit i ”Rödsot…”. 3 % har sammanlagt avlidit i dessa sjukdomar.
1809 har 6 personer avlidit i ”Febrar…”, cirka 16 % av de döda. 1 person har avlidit i
”Koppor”, cirka 2.5 %. Ingen har avlidit i ”Rödsot…”. Totalt 7 personer har avlidit i de tre
sjukdomarna, cirka 18 %.
1810 dog ingen i någon av de tre sjukdomarna. Av de dödsorsaker som dominerade detta år
utmärker sig istället ”Håll, styng, bröstfeber” med totalt 6 döda, ”Kikhosta” med totalt 6 döda
och ”Ålderdoms bräcklighet” med totalt 10 döda. Alltså 22 av de 36 som dog detta år.
31
Tabell nr.10 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Varbergs stad 1808-1810
”Febrar…”
”Koppor”
”Rödsot…”
”Febrar…”
”Koppor”
”Rödsot…”
Antal döda
Antal döda
Antal döda
Andel
Andel
Andel
döda i %
döda i %
döda i %
1808
1 av 29
0 av 29
0 av 29
3
0
0
1809
6 av 38
1 av 38
0 av 38
16
2.5
0
1810
0 av 36
0 av 36
0 av 36
0
0
0
Källa: Tabellverkets formulär nr. 30 för Varbergs stad 1808, 1809, 1810
4:6 Halmstad
1808 är antalet döda i Halmstad 41 personer. För 1809 är siffran 70 personer och för 1810 är
den 36 personer. Differensen mellan 1808 och 1809 är drygt 41 %. Årtalen 1808 och 1810 är
relativt sett ganska lika. Både antalet avlidna män och kvinnor ökar markant under 1809.
Tabell nr. 11 Mortaliteten i Halmstads församling 1808-1810
1808
1809
1810
Män
24
40
18
Kvinnor
17
30
18
Totalt
41
70
36
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 för Halmstads församling 1808, 1809, 1810
Dödsorsakerna för de tre utvalda sjukdomarna 1808 fördelas på 1 död av ”Febrar…”, cirka 2
%. Ingen död av ”Koppor”. Ingen död av ”Rödsot…”.
1809 har 2 dött av ”Febrar…”, cirka 3 %. 6 har dött av ”Koppor”, cirka 9 % och ingen har
dött av ”Rödsot…”. Totalt dog 8 personer av 70, cirka 11 %. De sjukdomar som dominerar
dödsorsakerna 1809 är ”Slag, stickfluss, brådöd” med 17 avlidna personer, ”Ålderdoms
bräcklighet” med 11 avlidna och ”Blodhostning, lungsot” med 9 avlidna personer.
32
1810 har ingen dött i någon av de tre nämnda sjukdomarna. De dominerande dödsorsakerna
detta år är ”Slag, stickfluss, brådöd” med sammanlagt 13 döda, ”Blodhostning, lungsot” med
5 döda och ”Gickt, led- och torrvärk” med 4 döda. Alltså 22 döda av 36 personer eller cirka
61 %.
Tabell nr.12 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Halmstads församling 1808-1810
”Febrar…” ”Koppor”
”Rödsot…” ”Febrar…” ”Koppor”
”Rödsot…”
Antal döda
Antal döda
Antal döda
Andel
Andel
Andel
döda i %
döda i %
döda i %
1808
1 av 41
0 av 41
0 av 41
2
0
0
1809
2 av 70
6 av 70
0 av 70
3
9
0
1810
0 av 36
0 av 36
0 av 36
0
0
0
Källa: Tabellverkets formulär nr.30 för Halmstads församling 1808, 1809, 1810
4.7 Analys
4.7.1 Mortaliteten i Piteå, Umeå och Gävle
Det råder inget tvivel om att mortaliteten i städerna Piteå, Umeå och Gävle kraftigt ökar under
1809. Diagram 1 visar klart denna ökning. Från 1808 ökar dödstalen i Piteå med 217 %. I
Umeå och Gävle ökar de med 118 % respektive 77 %. I Umeå är andelen döda redan 1808
markant högre än året 1810 då fred rådde. Detta har sin förklaring i att man redan under 1808
skeppade sårade och sjuka soldater till staden, där ett stort fältsjukhus upprättades.
Andelen män ökar i något större utsträckning än kvinnorna, bland de döda i Piteå och Umeå,
vilket kanske kan förklaras med att det var männen som stod för skjutsningarna och därför
befann sig närmare riskområdet med fiender och sjukdomssmittade soldater. Martin Hårdstedt
berättar i sin bok att ett stort antal kvinnor rekryterades till sjukhusen för att hjälpa till med de
sjuka. Dessa blev i sin tur smittade och tog med sjukdomen hem till sina familjer. 76 Männen
kan möjligtvis ha högre dödstal dels genom sina strapatser med skjutsningarna, dels genom
sin kontakt med smittade kvinnor. De var således omgivna av faror från alla håll. Med tanke
76
Hårdstedt, 2006, Finska Kriget 1808-1809, sid.241
33
på den stora mängden sjuka soldater som inkvarterades i städerna, är det inte så underligt att
påverkan blev stor på civilbefolkningen.
Vad gäller Gävle så är siffran för döda kvinnor istället något högre än för männen. Av de 453
personer som dog i Gävle stad 1809 var 233 av dem kvinnor, alltså något mer än hälften av de
döda. Detta kan ha sin förklaring i att många kvinnor arbetade på fältsjukhuset i staden och
smittades i högre grad på grund av sin närhet till sjukdomarna. Männen hade inte samma
ansträngningar med skjutsningar och klarade sig lite bättre trots den smitta kvinnorna förde
med hem. Ökningen av Gävles totala dödssiffror är lägre än de båda städernas i Västerbotten.
Troligen förklaras det med att bristen på förnödenheter var något mindre än i Västerbotten.
Säkert fick även gävleborna bidra med förnödenheter till kriget och soldaterna, men de slapp
de extra kontributioner som folket i Västerbotten tvingades ge till ryssarna. De har därför
troligtvis inte saknat livsmedel i samma utsträckning, och därför haft lättare att behålla hälsan.
Diagram 1.
A
ntaldöda
M ortalitet på Umeå, Gävle och Piteå.
1100
1050
1000
950
900
850
800
750
700
650
600
550
500
450
400
350
300
250
200
150
100
50
0
528
505
Umeå
Gävle
Piteå
220
237
237
128
128
84
Man
233
281
266
64
Kvinna
1808
Man
Kvinna
1809
105
112
89
99
64
69
Man
Kvinna
1810
4.7.2 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Piteå, Umeå och Gävle
Av de sjukdomar jag har valt att granska utmärker sig febrar och rödsot som de allvarligaste
för dödstalen. Antagandet att koppor skulle spridas fort i fältläger och därmed bland
stadsbefolkningen har inte visat sig i siffrorna. Visserligen finns det några dödsfall i Piteå
1809 och 1810, men i övrigt verkar det inte ha varit någon stor dödsorsak. Möjligen hade man
34
redan kommit igång med landsomfattande vaccinationer av smittkoppor redan före kriget,
vilket då skulle förklara de låga dödssiffrorna kopplade till sjukdomen. Det finns en
kommentar till det i formulär 30 för Piteå stad 1810, där man skriver att man vaccinerat 32
män och 48 kvinnor, vilket kan visa att man fortfarande hade problem med sjukdomen här
och att man vaccinerade mot den.
Andelen som dör i febrar ökar något i Piteå mellan 1808 och 1809 för att sedan sjunka igen
till 1810, men den största ökningen står sjukdomen rödsot för. Andelen döda i rödsot är
närmare 30 % av de döda 1809 och 1810, jämfört med 1 % av dödstalen 1808. Här ser man ett
tydligt tecken på att befolkningen smittats med tyfus eller dysenteri som kan härledas till
fältsjukan. I Umeå är andelen döda i febrar högt redan från 1808. Man kan anta att de skadade
och sjuka soldater som överfördes till fältsjukhuset redan 1808 i huvudsak inte var smittade
med rödsot, utan dog av andra, feberrelaterade sjukdomar som kan kopplas till deras skador
och den hälsovådliga inkvarteringen. Under 1809 minskar faktiskt sjukdomsorsaken febrar,
medan istället rödsoten ökar kraftigt till 33 % av dödsfallen.
I Gävle är förhållandet mellan dödsorsakerna liknande fallet med Umeå. Man har stor andel
som dött i febrar redan under 1808.. Denna andel ökar dock under 1809 och är den överlägset
största dödsorsaken med 35 % av dödsfallen. Antagligen hade inte rödsot hunnit sprida sig här
i någon större omfattning ännu, men antalet sjuka från striderna i Finland var ändå stort och
de dog då i febrar i första hand. Under 1809 ökar dock även andelen döda av rödsot och utgör
21 % av de döda under året, vilket visar att denna typ av fältsjuka nu spritt sig även till Gävle.
I diagram 2 nedan visas den andel av dödstalen som de tre sjukdomarna febrar, koppor och
rödsot stod för åren 1808-1810. Som redan redovisats kom koppor aldrig att bli någon större
dödsorsak. Rödsoten ökade markant till 1809 och minskade sedan markant till 1810 men dock
inte i Piteå, där den till och med ökade något.
35
Diagram 2.
Dödsorsaker kopplade till sjukdomar
relaterade till fältsjukan, andel i %, i
Piteå, Umeå och Gävle.
40
35
33
Andel döda i %
35
30
29
23
25
20
29
28
17
18
14
15
13
11 10
8
5
10
5
0
Piteå
Umeå
Gävle
21
19
7
1
3
0
0
1808
1809
Rödsot
Koppor
Febrar
Rödsot
Koppor
Febrar
Rödsot
Koppor
Febrar
0
1810
4.7.3 Mortaliteten i Göteborg, Varberg och Halmstad
När man granskar mortaliteten i de städer på Västkusten som jag valt ut, Göteborg, Varberg
och Halmstad, skiljer sig siffrorna en hel del från de man sett i städerna vid Ostkusten, vilket
framgår av diagram 3. Att kriget påverkat även städerna på Västkusten är helt klart. Man har
dock inte samma ökning procentuellt sett som ostkuststäderna. Domkyrkoförsamlingen i
Göteborg uppvisar en minskning av antalet döda mellan 1808 och 1809. Siffrorna för de båda
åren är dock större än siffrorna för 1810, varför man kan sluta sig till att krigsåren påverkat
mortaliteten. Jag kan inte påvisa någon orsak till ökningen utifrån det material jag använt,
men jag gör antagandet att många kallats in till militärtjänst när det var krig och att man vid
sin förläggning drabbats av något som orsakade döden. Andelen döda är klart störst vad gäller
män, vilket skulle kunna styrka mitt antagande.
36
Varbergs dödstal är vanskligt att analysera. Dödstalen är allmänt relativt låga. Det ökar
visserligen från 1808 till 1809 och förblir relativt högt under 1810, men det är svårt att peka
på något annat än att själva kriget, och den ökade påfrestning det innebar, orsakat dödstalen.
Den största skillnaden vad gäller männens och kvinnornas dödstal finner man 1808. Kanske
har soldater som legat inkallade återvänt hem och burit med sig någon smitta från fältlägret
eller flottan. Mina kunskaper om Varberg i övrigt är för knapphändiga för att jag ska kunna
dra några andra slutsatser.
Mortaliteten i Halmstad närapå fördubblas mellan 1808 och 1809. Både män och kvinnor
drabbas av ökningen och männen står för den största andelen av de döda, 40 av 70 personer.
Kvinnorna står för den största procentuella ökningen av de döda, från 17 till 30 döda, en
ökning med cirka 76 %. 1810 är siffrorna tillbaka på en lägre nivå, något under siffran för
1808.
Att både män och kvinnors dödstal ökar så mycket under 1809 beror sannolikt på kriget. Om
man nu inte haft fältsjukhus med skadade och smittade soldater på Sveriges västra sida, så har
man i alla fall haft soldater inkallade för att möta ett eventuellt anfall från Danmark. Franska
och danska trupper stod samlade och på den svenska sidan mobiliserade man för att möta
anfallet. Även om anfallet inte blev av så spreds sjukdomar bland de svenska soldater som
befann sig i fältläger, eller i flottan. Dödstalet minskar igen 1810 när man inte längre behövde
ha så många inkallade soldater.
Diagram 3.
Mortalitet i Varberg, Halmstad och Göteborg.
225
200
175
150
19
12
40
17
17
24
19
17
125
18
19
18
30
Antal döda
100
75
Varberg
Halmstad
Göteborg
136
128
146
135
113
106
50
25
0
Man
Kvinna
1808
Man
Kvinna
1809
37
Man
Kvinna
1810
4.7.4 Dödsorsaker kopplade till fältsjukan i Göteborg, Varberg och
Halmstad
Det går inte att göra någon självklar koppling till de sjukdomar som jag relaterat till fältsjukan
i västkuststäderna, på samma sätt som med städerna på Ostkusten. I diagram 4 framgår det att
sjukdomarna inte dominerat dödstalen som i Piteå, Umeå och Gävle. Endast vad gäller
Göteborgs domkyrkoförsamling kan man se klara tecken på att en sjukdom dominerat under
krigsåren, nämligen febrar. Andelen döda i febrar var 24 % åren 1808 och 1809 för att minska
till 16 % under 1810. Rödsot ökade mångdubbelt mellan 1808 och 1809, men trots det
uppgick andelen döda i denna sjukdom inte till mer än 10 % under 1809, vilket ju är en låg
siffra jämfört med de norrländska städerna. Dessa ökningar tillskriver jag åter möjligheten att
det varit hemförlovade soldater som burit med sig smitta från sina militära kvarter. I koppor
dog totalt 2 personer under de tre åren jag undersökt, så den sjukdomen utgjorde inget
problem och kan inte kopplas till kriget.
I Varberg hade man en liten uppgång av andelen döda i febrar 1809. Vad gäller de andra två
sjukdomarna så finns det inget samband med fältsjukan. Endast en har dött i dessa sjukdomar
(koppor) under hela mätperioden, och de kan alltså inte förknippas med fältsjukan som
drabbade Piteå, Umeå och Gävle. Här har man istället drabbats av andra, mer framträdande,
dödsorsaker. En tredjedel av dem som dog 1810 hade dödsorsakerna ”Håll, styng, bröstfeber”
och ”kikhosta” som tillsammans stod för 12 av 36 dödsfall.
I Halmstad finns det inte heller någon given koppling till fältsjukan bland dödsfallen. Ett fåtal
har dött av febrar och ingen har dött av rödsot. Däremot verkar man ha haft ett litet problem
med koppor under 1809 då 9 personer avled av detta. Även i Halmstad har andra dödsorsaker
dominerat statistiken istället. 1809 dog sammanlagt 26 av 70 personer i ”Slag, stickfluss,
brådöd” och ”blodhostning och lungsot”, vilket motsvarar ungefär 37 % av de döda. Andra
sjukdomar har tydligen ökat, istället för de tre jag undersökt under krigsåren. Det finns en
möjlighet att läkarna tolkar sjukdomarna olika och att det därför är relativt få med febrar.
Däremot finns det ingen större feltolkningsmarginal vad gäller rödsot, som faller även under
andra diarrésjukdomar och knappast kan förväxlas med någon annan post i formulär 30. Man
kan då sluta sig till att man blev mer utsatt och exponerad för de andra dödliga sjukdomarna
istället. Sannolikt kom de ändå som smitta från soldater eller de som skötte om dem.
38
I diagram 2 nedan redovisas den andel av dödstalen som de tre sjukdomarna stod för i
Göteborg, Varberg och Halmstad 1808-1810. Som jag redan nämnt är det svårt att påvisa
något samband med fältsjukan och de dödsfall som drabbat de tre städerna.
Diagram 4.
Dödsorsaker kopplade till sjukdomar
relaterade till fältsjukan, andel i %, I
Göteborg, Varberg och Halmstad.
30
Andel dödai %
25
24
24
20
16
16
Göteborg
Varberg
Halmstad
15
9
10
5
3
2 2
10
3
3 2,5
0
1,5
0
0
0
0
0
0
1808
1809
Rödsot
Koppor
Febrar
Rödsot
Koppor
Febrar
Rödsot
Koppor
Febrar
0
1810
4.7.5 Sammanfattning analys av mortalitet och dödsorsaker
Det är ganska tydligt att mortaliteten i städerna Piteå, Umeå och Gävle ökar mer än den gör i
de jämförda städerna på Västkusten. Man kan också relatera de flesta av dödsfallen till de
sjukdomar som förknippas med fältsjukan. I städer som haft inkvarterade soldater eller varit
ockuperade drabbas även lokalbefolkningen. Detta hänger troligtvis ihop med att man även
upprättat sjukhus för sjuka och skadade soldater i städerna. De personer som vårdat dessa
soldater har utsatts för stor smittorisk och säkert bidragit starkt till smittospridningen i
samhället, och det ökade dödstalet. Det verkar i första hand vara förekomsten av
militärsjukhus med sjuka soldater på orten som får mortaliteten att stiga. Ockupationen kan ha
haft en viss inverkan på den ökade mortaliteten, men inte för att ryska soldater utgjorde någon
större smittohärd, utan snarare att bristen på livsmedel som uppstod på grund av deras
närvaro, minskade folkets motståndskraft mot sjukdomarna. Under 1810 går dödstalen för
städerna med inkvarterade soldater ner kraftigt vilket har flera troliga orsaker.
39
Livsmedeltillgången bör ha normaliserats efter krigets slut, vilket bidrar till en bättre allmän
hälsa bland befolkningen. Fältsjukhusen har säkert avvecklats i takt med att de sjuka dött eller
tillfrisknat, och den dominerande dödsorsaken, fältsjukan, började avta. Att andelen döda män
är större än andelen döda kvinnor, har jag tolkat som ett tecken på männens något mer utsatta
läge. De har i större utsträckning befunnit sig i närheten av strider och soldatläger men även
utsatts för smitta som kvinnorna fört med till hemmen efter att ha vårdat soldater på
sjukhusen. Kvinnornas dödstal, i jämförelse med dödstalen i fredstid, har dock ökat i stort sett
i samma omfattning som männens. Här finns säkert också flera andra, icke undersökta,
variabler som påverkar dödstalen. Psykisk hälsa kan t.ex. också påverka det fysiska tillståndet
och om människor har kvar något hopp eller inte kan vara avgörande för livsviljan.
5. Slutdiskussion
I den här uppsatsen har jag undersökt ockupationen av svenskt territorium, främst
Västerbotten, under Finska Kriget 1808-1809. Målet har varit att undersöka vilka paralleller
man kan dra mellan de handlingar och beteenden som ockupationen av Västerbotten
uppvisade, jämfört med dagens försvarstänkande. I frågeställningen har jag också försökt se
vilka tecken man kan finna på såväl civilt motstånd, som samarbete med ockupanten.
Dessutom har jag tänkt belysa om man kan se någon förändring av dödstalen i Västerbotten
under 1809 som kan härledas till kriget och ockupationen.
Genom att studera forskning och litteratur knuten till Finska Kriget och ockupation, har jag
skapat en grund för att kunna bedöma vilka följder ockupationen av Västerbotten 1809 fick
för befolkningen. Jag har även granskat Tabellverkets formulär nr.30 över mortaliteten i sex
svenska städer, för att se om en jämförelse av dödstalen kan påvisa följder av ockupationen i
Västerbotten. Jämförelsen har skett mellan två städer som varit ockuperade och fyra städer
som inte varit det. Jag har också behövt använda förekomsten av fältsjukhus med sjuka
soldater som en faktor i undersökningen, eftersom den visat sig påverka dödstalen avsevärt.
Målet med användandet av den tryckta forskningen och litteraturen, var att jämföra
forskningen av ockupation med forskningen av kriget. Fokus låg på samarbete med, och
motstånd mot, ockupationsmakten. Tabellverkets formulär har använts för att räkna hur
många som dött och vilka dödsorsakerna varit. Två av städerna jag granskat, Piteå och Umeå,
var ockuperade av ryska trupper men hade också upprättat fältsjukhus för skadade soldater,
vilket fick följder för lokalbefolkningen. Staden Gävle granskades för att man också här haft
40
fältsjukhus för sjuka soldater. Staden var dock aldrig ockuperad av ryska trupper. För att
försöka urskilja det unika med dessa tre städer jämförde jag dem med tre städer, Göteborg,
Varberg och Halmstad, som inte varit i närhet av ockupation och strider. Så vitt jag vet hade
man heller inga specialinrättade fältsjukhus för sjuka soldater. Däremot har man varit
mobiliserade för att möta ett eventuellt anfall från danska sidan.
Kan man då se tecken på civilt motstånd och koppla det till teorier om ockupation? Ja, jag
anser att det ganska tydligt finns kopplingar mellan det handlande och beteende befolkningen
hade under ockupationen 1809, och det beteende vi enligt forskningen, förväntas ha vid en
eventuell ockupation idag. Man värderar möjligheterna för motstånd, och nödvändigheten för
samarbete utefter speciella handlingsmönster. Omvårdnaden om sig själv och sina närmaste
värnar man i första hand, och om fienden är för mäktig blir man tvungen att samarbeta. Man
kan då motarbeta fienden genom maskningsaktioner och andra obstruerande metoder. Ser
man tecken på försvagning hos fienden kan man slå om till mera våldsamt motstånd, t.ex.
uppror. Under Finska Kriget stannade ämbetsmän och tjänstemän kvar, på order av det
svenska styret i det ockuperade området, för att värna om befolkningens rättigheter mot
ockupationsmakten. Ryssarna var så överlägsna att det var meningslöst att göra motstånd.
Motståndet skedde istället genom underlåtelse att utföra arbeten som man tvingats till, att man
avgick från sitt arbete eller maskningar i samband med arbetet. När så Svenska armén gick till
motoffensiv kunde man utnyttja folkets missnöje med hur de behandlats och få med sig
bönderna i ett uppror. Trots att man inte hade en sådan internationell krigsdomstol med lagar
om krig och folkrätt som vi har idag, följde man ändå vissa vedertagna beteendemönster
under kriget. Samarbete belönades och motstånd bestraffades. Ockupationen av Västerbotten
fortsatte i samarbetets tecken. Efter ryska deklarationer om att ockupationen var tillfällig,
valde ämbetsmännen att försöka verka som länk mellan ryssarna och den egna befolkningen.
De ryska befälen utnyttjade sin militära makt till att tvinga ämbetsmännen att sköta deras
önskemål om proviantering, skjutsar och inkvartering. Enligt teorierna om ockupation skedde
här ett samspel där båda parter försökte uppnå de egoistiska målen med minsta möjliga
ansträngning för sitt eget folk. Ryssarna ville ha proviant, transport och logi. Svenskarna ville
skona befolkningen i möjligaste mån.
När man granskar mortalitetsformulären för de sex undersökta städerna under åren 1808-1810
framstår det tydligt att kriget haft stor inverkan på dödstalet i de städer som befunnit sig i
närheten av krigsområdet. Framförallt i Piteå och Umeå ökar dödstalen drastiskt under 1809,
41
vilket jag främst kopplar till att man haft fältsjukhus med sjuka soldater i städerna. De
fungerade uppenbarligen som smittohärdar från vilka fältsjukan spreds till folket. Även den
påfrestning som det innebar att vara ockuperad av Ryska soldater bör ha haft inverkan på
dödstalet, vilket dock är svårt att påvisa. De extra utskrivningar av förnödenheter till ryska
soldater som befolkningen fick uthärda, ledde troligtvis till att man var på gränsen till svält
vilket innebar att man var försvagad och hade sämre motstånd mot sjukdomar. I jämförelsen
med Gävle, som också haft fältsjukhus, har Piteå och Umeå en större ökning av dödstalet,
något som skulle kunna styrka tesen att även ockupationen påverkade mortaliteten genom att
befolkningen försvagades.
I den jämförelse jag gjort av sjukdomar som kan relateras till fältsjukan, är det framför allt
febrar och rödsot som dominerar. Dessa sjukdomar skördar många liv under ockupationsåret
1809 och kan tydligt kopplas till städer där man haft fältsjukhus i städerna. Den undersökta
sjukdomen koppor har inte visat sig ha någon särskild betydelse för den ökade mortaliteten.
Det finns indikationer på att man vaccinerat folk i Piteå, så där hade man börjat få ett
botemedel. Under 1810 avtar dödligheten i städerna och, utom vad gäller Piteå och rödsot,
sjunker dödsorsakerna febrar och rödsot.
Undersöker man mortaliteten i städerna Göteborg, Varberg och Halmstad finner man att den
visserligen ökat under 1809, men det framgår också att ökningen inte är så markant som i de
tre andra städerna. De dödsorsaker som jag kopplat till fältsjukan, febrar, koppor och rödsot,
har inte varit de dominerande dödsorsakerna i dessa städer. Frånvaron av den påfrestning som
en ockupation innebar, med minskade förnödenheter och större arbetsbelastning, har man inte
upplevt här. Den viktiga fiskerinäringen har inte drabbats av någon blockad från ockupanten,
så befolkningen bör ha kunnat livnära sig hjälpligt. Det är huvudsakligen Halmstad som stått
för en större ökning av dödstalet. Jag har kopplat det till att soldater mobiliserats för att vara
stridsberedda vid ett eventuellt anfall från väster. I sådana ansamlingar bestående av soldater
uppstod också sjukdomar trots frånvaron av strid. De kan ha fört med sig smittan till sin
hemort vid permissioner eller om de hemförlovats för vård. Halmstad kan i större utsträckning
än Varberg och Göteborg haft sådana hemförlovade soldater under 1809.
Sammanfattning
Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka vilka följder ockupationen av svenskt
territorium 1809 fick för befolkningen, framför allt i Västerbotten. Jag har jämfört forskning
42
och litteratur om ockupation med motsvarande material för Finska Kriget. Jag har också
granskat mortalitetsformulär för att räkna på hur ockupationen och inkvarteringen av soldater
påverkat dödstalen i städerna i Västerbotten. Här har en jämförelse skett med andra städer i
landet för att urskilja skillnader på ockuperade och icke-ockuperade städer.
Genom min undersökning har jag funnit klara likheter mellan befolkningens beteende och
handlingar, under ockupationen av Finland och Västerbotten 1809, och den syn forskningen
om ockupation ger på detta. En del av min frågeställning gick ut på att finna tecken på
motstånd mot, men också samarbete med, ockupanten, vilket jag också gjort. Det har varit
möjligt att jämföra teorierna om civilt motstånd kontra samarbete med en ockupant, med den
forskning och litteratur som finns runt Finska Kriget. Stefan Jerkeby och Jan Karlsson har i en
rapport beskrivit olika definitioner av motståndsbegreppet. Deras rapport fokuserar på
drivkrafter bakom de handlingar vi utför under ockupation. Teorierna om drivkrafter som styr
intressen kan användas för att analysera händelserna 1809. Här kan man peka på att det var
dessa drivkrafter som fick de ockuperade att samarbeta med ryssarna för att beskydda sig
själva och sin omgivning. De ryska soldaterna hade för egen del mest att vinna på ett
samarbete eftersom de var måna om att trygga tillgången på transporter och livsmedel. Man
använde bara så mycket våld och hot som behövdes för att uppnå detta. När ockupationen av
Västerbotten inleddes hade man som strategi att låta de lokala ämbetsmännen sköta ryska
arméns försörjning av transporter och proviant. Man utövade sin makt för att pressa de
ockuperade till lydnad. Ämbetsmännen valde att utföra ryssarnas önskemål, även om de
tyngde befolkningen, för att skydda befolkningen mot repressalier.
En annan avsikt med undersökningen var att försöka dra paralleller mellan ockupationen 1809
och dagens försvarstänkande vad gäller ockupation. Forskare som Adam Roberts och Lennart
Bergfelt har samarbetat med riksdagen med sina arbeten om olika former av motstånd och
regler för folkrätten. De har gett exempel på hur man kan anpassa sitt motstånd till
förhållanden och lagstiftningar. De beskriver hur civilt motstånd är viktigt och bör fungera
som ett komplement till det militära. Viktiga former av civilt motstånd är till exempel
arbetsnedläggelse, protester och maskningsaktioner. Denna typ av motstånd förekom flitigt
under ockupationen 1809. Bönderna i Västerbotten protesterade t.ex. mot skjutsningar genom
att vägra eller försena arbetet. När man tvingades till extra beskattning struntade man i att
betala, eftersom de ryska soldaterna var på återtåg och nog inte skulle hinna ge någon
bestraffning.
43
De granskade dödstalen för åren 1808-1810 stödjer min tes att man kan härleda
förändringarna i dessa under 1809 till kriget och ockupationen. Jag har granskat två
ockuperade städer i Västerbotten, Piteå och Umeå. Som jämförelse till dem har jag valt att
undersöka mortaliteten även i Gävle, Göteborg, Varberg och Halmstad. I undersökningen
visade det sig att förekomsten av fältsjukhus i städerna var den faktor som mest påverkade
ökningen av dödstalen. Dödstalen ökade betydligt mer i Piteå och Umeå än i de övriga
undersökta städerna, men även Gävle, som också hade fältsjukhus, uppvisade en stor ökning
1809. I städerna Göteborg, Varberg och Halmstad, som inte hade fältsjukhus, var ökningen
inte lika tydlig som i de övriga städerna vilket styrker min tes att ockupationen påverkade
dödstalen. I detta arbete har också några sjukdomar relaterade till fältsjukan undersökts för att
kopplingar till fältsjukhusen skulle bli undersökta. Det framkom att sjukdomarna febrar och
rödsot kunde knytas till fältsjukan och var dominerande dödsorsaker i de städer där
fältsjukhus fanns. Koppor ingick också ibland de undersökta sjukdomarna, men har nästan
varit utan betydelse för dödstalen.
44
Källor
Tabellverkets databas över befolkningsstatistik:
Formulär nr.30 för mortalitetens antecknanden både i städerne och på landet; År 1808, 1809
och 1810 för:
Halmstad församling
Varberg stads församling
Göteborg, Gustavi Domkyrkoförsamling
Gävle stads församling
Umeå landsförsamling
Piteå landsförsamling
Webbadress: http://www.ddb.umu.se/visualisering/Tabverk/Start
Litteratur
Bergfeldt, Lennart, 1990: ”Civilmotstånd -vision och verklighet”
Carlsson, Sten, 1944: ”Gustaf IV Adolfs fall – krisen i riksstyrelsen, konspirationerna och
statsvälvningen (1807-1809)”
Carlton, Eric: Occupation, the policies and practices of military conquerors, (Routledge,
London 1992)
Clason, Sam, 1913: ”Gustaf IV Adolf och den europeiska krisen under Napoleon”
Dahlgren/Floren: Fråga det förflutna
Englund, J.A.: Krigiska besök i Norrbotten, ett blad ur Norrbottens historia, (Luleå 1904)
Granberg, Per Adolf, 1811: ”Historisk tafla av f.d. konung Gustaf IV Adolfs sednaste
regeringsår. Tredje afdelningen, Landtvärnet, financerna, revolutionen”.
Granlund, Sten: Norrländska minnen från finska kriget 1808-1809, (Luleå 1902)
Gustafsson, Gunnar: Ockupation-Befrielse. Hur? (Försvar i nutid 5/1987)
Hårdstedt, Martin: Finska Kriget 1808-1809, (Stockholm 2006)
Hårdstedt, Martin: Om Krigets Förutsättningar, (Umeå 2002)
45
Högberg, Olof: När fienden sist stod i Norrland, (Vårt fosterland och dess försvar, julnr.
1906)
Jerkeby, Stefan, Karlsson Jan Ch.: Drivkrafter bakom handlingar under ockupation,
(Försvarets Forskningsanstalt, Sundbyberg 1992)
Ljunggren C.J.: Skildring av krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808-1809,
(Helsingfors 1903)
Orward, Björn: Motstånd under occupation, (Stockholm 1995)
Rancken, J. Oskar I.: Bonderesningen i svenska Österbotten. En episod från 1808 års finska
krig. Dagboksanteckningar af kanslirådet P.J. Bladh, (Bonniers 1882)
Roberts, Adam: Ockupation, motstånd och folkrätt, (Centralförbundet Folk och Försvar,
Stockholm 1981)
46